Dags igen för Operation Kofta. Krönika i SLA 10 oktober 2022

 Då är det dags för en ny omgång av Operation Kofta, det lite skojfriska namnet på den kampanj som Energisparkampanjen drog igång som svar på den oljekris som blev effekten av att de oljeproducerande länderna höjde priset till de länder som stöttade Israel i Oktoberkriget 1973. Följden blev stigande priser och oljebrist, och det i en tid då tre fjärdedelar av energin kom från olja. Allt detta ledde till en kortare ransonering av både bensin och el. I januari 1974 beslutades om ransonering ifråga om julgranar på offentlig plats. Viss gatubelysning släcktes. Teven slutade sända klockan tjugotvå. 

Budskapet om att spara el, använda mindre varmvatten, stänga av kranen när vi borstar tänderna, sänka värmen inomhus och ta på sig en varm kofta förmedlades genom affischer på bussar, tåg och reklampelare och naturligtvis på teve. Alla tittade på Anslagstavlan. Även jag tyckte det var spännande med Anslagstavlan, svältfödda på tecknade serier som vi barn på 70-talet då var. Och tänk att den lilla gula gubben varje gång kom undan med att kliva fram till anslagstavlan och riva ner alla andras lappar och sätta dit sin egen. Idag hade nog introt med den gule gubbens egenmäktiga förfarande och skadegörelse fått förses med varningstext: inslaget innehåller starka bilder.

Men nu är det alltså på gång igen, och den här gången med Energimyndigheten. Det klatschiga budskapet ska nu förmedlas på olika sätt och parollen är att varje kilowattimme räknas. När Operation Kofta hade varit sjösatt ett tag hade energiförbrukningen minskat med 6 procent jämfört med före krisen. Men hur vi än matats med budskap sedan i våras, visar det sig att energiförbrukningen till och med ökade under september månad. 

Något måste göras. Kanske vi nu måste ha ett statsministertal till nationen, likt det som Olof Palme höll 1973, eller som när statsminister Stefan Löfven med allvarsam ton lärde svenska folket att tvätta händerna i pandemins inledning. Nu behöver övergångsstatsminister Magdalena Andersson gå ut och be oss släcka ljuset och ta på oss koftorna. 

Det vore också bra om vi kunde få en akademiskt stabil tjänsteman som likt pandemins Anders Tegnell kan förklara och berätta för oss. Energimyndigheten har en utmärkt generaldirektör i Robert Andrén, fil lic i biologi och genetik, med bakgrund på både länsstyrelse och departement. Det vore bra om han i förtroendeingivande ton kunde berätta för oss i vilken utsträckning vi förmår platta till kurvan, för också i denna kris ska vi platta till den kurva av elanvändning som sker främst morgnar och kvällar. Gärna en uppdatering varje dag så att vi kan bänka oss. Vi vill ha kartor över världens, Europas och Sveriges elförbrukning och elmängd, med färgillustrationer och diagram. Det vore också bra om vi kunde få en statselingenjör som kunde bli lite folkkär.

Men till skillnad från 70-talet har vi ju EU som en säker garant för ramarna för vårt beteende. Den nya lagen om krisintervention på elmarknaden antogs 30 september och anger en skyldighet att minska elanvändningen med minst fem procent under höglasttimmar. Alltså, platta till kurvan. 

Redan nu görs mycket. Husen runtomkring mig är mörklagda som om elnätet redan vore frånkopplat. Det rimliga är att ransonera julskyltningen och psalmen Nu tändas tusen juleljus kommer i kyrkorna tillämpas sparsamt avseende på elbelysning. Däremot blir det mer stearinljus. 

Men, frånsett familjer som oroar sig för hur de ska kunna leva fortsättningsvis, kanske det kan komma något gott ur detta. Eller som Olof Palme uttryckte det 1973: "Ur dagens kris kommer att födas många idéer och uppslag om hur vi ska kunna hushålla bättre med energi, planera för framtid, kanske delvis förändra vårt sätt att leva." 

I Gammalsvenskby. Krönika i SLA 28 mars 2022

President Volodymyr Zelensky har talat via länk i Sveriges riksdag, tackar för vårt stöd till Ukraina. Jag hörde inte hela talet, men vet att att han anknöt till historiska och nutida relationer mellan våra länder. 

Vi har samma färg på flaggan. Gult och blått, solen och havet. Tankarna går till floden Dnepr eller Dnipro som den heter på ukrainska, som liksom 1920 och 1942 åter är frontlinje i krig. Inte långt från Cherson, invid flodens strand, finns Gammalsvenskby. Första gången jag hörde talas om den var när kollegan och prästen Kjell Knutas berättade. Här finns svenskättlingar som fortfarande behåller svenska traditioner och som har kontakt med svenskar i Sverige. 

Hur hamnade de där? Vi får gå tillbaka till 1721, då freden i Nystad markerade slutet på den svenska stormaktstiden. Fredsavtalet mellan Sverige och Ryssland innebar att Sverige fick avstå delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland och Estland med öarna Dagö och Ösel. 

Men där fanns ju svenskar. Att från en dag till en annan få en annan nationalitet är något vi bara kan föreställa oss.Dagöborna kämpade emot. År 1782 påbörjades en tvångsförflyttning till ett område i Ukraina, som ryssarna då erövrat från turkarna. De fick vandra de många och långa milen till den mark de blev anvisade, endast 300 av 1200 människor överlevde. Sverigesvenskarna engagerade sig. De skickade förnödenheter. Prins Carl startade en pengainsamling till en kyrka som stod klar för invigning 1 maj 1885. 

Första världskriget innebar hungersnöd och förutsättningarna blev allt sämre. Det blev tal om att flytta till Sverige. I augusti 1929 anlände 881 svenskbybor till Jönköping och inkvarterades i kaserner. Detta blev Sveriges första flyktingförläggning. Majoriteten bosatte sig på Gotland, några återvände. En del led svårt under Stalins grymheter. Under andra världskriget invaderades den ukrainska delen av Sovjetunionen av Tyskland åren 1941-1943. När den tyska armén drog sig tillbaka flyttades många svenskbybor till Polen och vidare till arbetsläger. 

Idag finns knappt 200 personer av svenskt ursprung kvar i Gammalsvenskby. Den 23 februari 2022 kom kriget igen. På svenskbybornas sida på facebook beskrivs att de vaknade av granateld i grannstaden Nova Kakhovka. Den 24 mars ockuperades byn av ryssarna och den är nu isolerad. Matleveranserna är få. TV-antennerna är nedplockade. Endast ryska nyheter får spridas. Ryska soldater, hungriga de också förstås, plundrar privata hem. Hunger och skräck är nu vardag. Vårbruket brukar börja runt 8 mars. I år får de sätta potatis för hand, eftersom det inte finns någon diesel. Historien återupprepas, folk som kan flyr hals över huvud. 

President Zelensky talar om frihet och fred. Den svenska regeringen planerar nya vapenleveranser. I Sverige är engagemanget stort på många olika håll, och det skapar hopp i en svår tid. Jag ber och hoppas att vi som land denna gång kan hålla ut, och att inga politiker börjar flämta om “andrum” när det blir svårt. För svårt blir det, men vi är bara en enda mänsklighet på en enda planet. 

Kanske solen avspeglar sig i floden Dnipro denna morgon. Vi får inte sluta hoppas att lugnet ska komma åter. 

Svenskbybornas hemsida

Svenskbybornas facebooksida

Koltrasten. Krönika i SLA 21 mars 2022

Nu börjar det bli dags att spana efter vårtecken! Utanför fönstret spankulerar skatan omkring, badar och flaxar runt i vattenpölarna där snön smälter, dagarna sträcker ut sig och blir längre och snart kan vi lägga mars månad till handlingarna. 

En månad som inte alls blev som tänkt. Men allt det där vanliga och märkvärdiga finns ändå, och det måste vi ta vara på och glädjas åt för att inte alls tappa bort oss i allt det fasansfulla som händer, tänker jag. 

Fåglarna börjar sjunga tidigt på morgonen. Bland de vackraste är koltrastarna som med sin sång lättar upp tillvaron för både folk och fä. Koltrasten är spännande. Den har följt med människorna i urbanisering och industrialisering, från skogsfågel till parkfågel och en kär gäst i många trädgårdar. Två gånger har den blivit utsedd till nationalfågel. 

Jag läser i fågelboken att koltrasten är en partiell flyttfågel. Det innebär att de koltrastar som lever under kyligare förhållanden behöver flytta. De är kloka. De vet vad de behöver och tar sig dit det finns värme och trygghet. Till skillnad från de människor som lever under minst sagt ogynnsamma omständigheter behöver koltrastarna inte omfattas av massflyktsdirektiv eller konventioner. För några är luften fri. 

De mest iöronfallande lätena från fåglar är oftast deras revirläte. Manligt sitter de på sina utkiksposter, skrämmer och lockar samtidigt med hjälp av sin ljuvliga musik. Koltrasten är rikt begåvad på detta område. De har delvis individuella läten, vilket för att en fågelkännare lätt kan skilja en koltrast från en annan, de kan drilla, härma, reagera på andras sång, kraxa och låta i olika tempon och volymer. Oros - och varningslätena är annorlunda, beroende på om de adresserar sina ungar eller sina fiender. När vi hör koltrasten sjunga dackderrigigigi duck duck vet vi att det verkligen är fara å färde. 

Fiender, ja. Koltrasten fick ge namn åt ett amerikanskt spaningsflygplan. År 1987 var det kallt krig och en SR-71 Blackbird var ute över Östersjön och spionerade på sovjetiska posteringar. Det ville sig inte bättre än att de fick motorhaveri och kom in i svenskt luftrum. Det svenska försvaret, bland annat folk från Karlsborg, tog sig snabbt dit och kollade upp det hela, eller utförde en incidentberedskapskontroll som det heter på militärspråk, identifierade koltrasten och konstaterade att det handlade om en nödsituation. Amerikanerna kunde eskorteras till Danmark och alltihop hemligstämplades i trettio år. I novermber 2018 fick fyra svenska piloter medalj av det amerikanska flygvapnet som tack för deras räddningsinsats. 

Så finns ju koltrastarna i kulturens värld också. Den kända låten av Beatles nynnar jag på emellanåt. Ylva Eggehorn har diktat i sin millenniepsalm om koltrasten som sjunger så hoppfullt redan timmen innan gryningen och snart, om bara ett par månader får vi sjunga om den ljuvliga sommartiden så som de gjort sen 1600-talet: När jag hör trastens klara sång, när lärkan jublar dagen lång högt ovan fält och backar, då kan jag icke tiga still. Min Gud så länge jag är till, för livet jag dig tackar. 

Jag önskar dig en fin vecka bland koltrastar och snödroppar!

Goda och sämre tider. Krönika i SLA 14 mars 2022

pixabay.com

Vi kom att småprata några stycken, några seniora damer och jag om förr och nu. Nyfiken som jag är hörde jag mig hur de sett samhället utvecklas från tiden då de vuxit upp fram till nu. 

Oavsett vad som var bättre förr och vad som har utvecklats till det bättre kunde vi konstatera att mycket är sig likt, även om förutsättningarna runt omkring har förändrats. Det verkar som att det där behovet från vissa enskilda personer att starta krig och utöka sina territorier verkar vara konstant. Flera seniorer jag talat med senaste veckorna drar sig till minnes hur det var under beredskapsåren. Inte utan en liten tår i ögonvrån berättar de om hur pappa var iväg, stationerad någonstans, kanske längs med norska gränsen. Andra minns förfärliga saker, men också den solidaritet som fanns. Krigsbarn kom från Finland. Snabbt kom de till familjer och i varierande grad fick de växa upp i trygghet. Men det går ju bara att föreställa sig den smärta som föräldrarna i Finland måste ha känt när de skickade iväg barnen, kanske för att aldrig någonsin se dem igen. 

Flera vittnar, precis som Astrid Lindgren i sin krigsdagbok, om skräcken för ryssarna. Hitlers regim var förfärlig, men tydligen litade de på att Per Albin skulle hålla nazisterna från att ockupera Sverige. Men ryssen gick inte att lita på. 

De som har flest minnen av andra världskriget är våra seniora seniorer. Hur har dom det? Hur har ni det? När jag växte upp minns jag hur rätt pigga pensionärer kunde flytta in på servicehusen i trevliga lägenheter. Det motsvarar kanske trygghetsboenden i dag. Numera ska de flesta vårdas i hemmet. Det är det bästa, säger en av damerna, för då har man allt runtomkring sig. Möbler, tavlor, det invanda och trygga. Hemtjänsten kommer flera gånger om dagen, så ingen hjälp finns. Andra trivs nog bättre att komma ihop med andra människor, om ensamheten blir för påtaglig. Är man bara hyfsat pigg, är det säkert trevligt att komma ut i samlingssalen och språka med grannarna över en kopp kaffe och lite gofika, eller findöppe som de säger. Meningen med livet en vanlig måndagseftermiddag kan nog kokas ner till att byta några ord med någon, till bryggkaffe, god kransbit och kanske en småkaka. 

Nu är det beredskapstid igen och jag bläddrar i mina husmodersböcker från 30- och 40-talen. Många av de märkliga recepten känns väldigt avlägsna, och att vissa livsmedel skulle ransoneras verkar närmast osannolikt. Men under pandemin ransonerades ju läkemedel så till vida att man inte fick ta ut mer receptbelagd medicin än för tre månader, så lite vana har vi. 

Men ett gott tecken på att vi utvecklats som medmänniskor och som samhälle är EU-direktivet om massflyktskydd för alla dessa som nu flyr hals över huvud från Ukraina (och snart när även Ryssland och Belarus). Nu är det inte tal om, som under andra världskriget, att begränsa antalet flyktingar, eller för den del de strängare villkor som infördes hösten 2015, utan nu ska alla som kommer få husrum, mat, skolgång och möjlighet att arbeta. Det är ett steg framåt för mänskligheten.

En annan värld. Krönika i SLA 7 mars 2022

En lärare beskrev vad flyktingbarnen i hennes klass gjorde första gången de var med om att skolans brandlarm testades. De flög upp, öppnade fönstren och gömde sig sedan under bänkarna. 

Automatiskt, hjärtskärande och alldeles logiskt om du har levt under vissa omständigheter. Som att det inte är konstigt att flyglarm ljuder, att ett öppet fönster skapar mindre av det dödliga splittret av glas, och att det är bra att ta skydd under bord om du inte hinner ner i skyddsrummet som kanske ändå redan är fullt. 

Att vi sedan i förrförra torsdagen lever in en ny värld är en sanning med modifikation. De flesta av oss i vårt land har varit tryggt förskonade från dödshot. Vi är så vana vid trygghet att vi nu måste påminnas om att vi måste ha mat och vatten hemma för en veckas behov. Broschyren “Om kriget kommer” från myndigheterna laddas ner och beställs hem som aldrig förr. Det är bra. Vi behöver inte skämmas för att vi har haft det så bra att vi inte ens har behövt fundera över hur en vevladdare fungerar eller att vårt skyddsrum är fyllt med cyklar och barnvagnar. 

Men det finns många i vårt land som har erfarenhet av krig, in på bara skinnet. De som tänkte att Europa är ett ställe där de inte invaderar och skövlar. De som såg en trygg framtid för sina barn. 

För dem, och för alla oss lever hoppet. Men naiviteten får vi lämna, och sakligt och utan hysteri följa de råd som myndigheterna ger oss. För att behålla lugnet ber Myndigheten för samhällsskydd och beredskap oss att påminna varandra om att när Hesa Fredrik-signalen i dag klockan tre är det ett helt vanligt test. Fyra gånger om året testas denna signal som varnar för akuta hotsituationer som krig, allvarliga bränder, gasutsläpp eller extrema väderlekssituationer. Sedan 1931 ersätter denna trycklyftssiren kyrkklockorna som verktyg för att nå folket med viktiga meddelanden till allmänheten och när vi hör den ska vi gå inomhus, stänga dörrar och fönster och om möjligt ventilation, höra nyheter via radio, tv eller internet och följa myndigheternas direktiv. Den som är krigsplacerad ska vidta de åtgärder som ska vidtas. 

Med allt detta skrivet och sagt tror jag också att vi behöver ta pauser från bedrövelserna emellanåt. En dam jag besökte hade fått rådet att se nyheterna på morgonen och på kvällen och däremellan ägna sig åt annat. Det är lätt att fastna i bilderna på förstörda hus, gråtande barn och obevekliga stridsvagnar. Lyssna på ännu en expert som sakligt försöker förklara det oförklarliga. Men vår solidaritet med de krigsdrabbade människorna minskar inte om vi försöker leva så gott det går och försöker göra åtminstone något av det där som vi tänkte göra nu när pandemin verkar släppa greppet om oss. Vi kan swisha ytterligare en slant till någon av de organisationer som hjälper på plats och som köper och samlar in kläder och förnödenheter lokalt, men sen kan vi ta en fika i vårsolen, kanske åka ut till Hornborgasjön och välkomna tranorna innan vi tar nya tag och som ett varmt välkomnande samhälle välkomnar de flyktingar som nu åter släpps in. Lyckligtvis har de politiska vindarna vänt. 

Krig. Krönika i SLA 28 februari 2022

 Vad är himmel och helvete egentligen? Är det platser någonstans i evigheten, en tanke som i olika grad omfattas av religiöst förankrade människor? Har de givna geografiska adresser? Finns de redan här på jorden? 

Utan tvärsäkerhet om hur det ser ut bortom dödens gräns, kan vi vara säkra på att himmel och helvete finns inom tidens och den här världens gränser. Det räcker med att vakna en torsdagmorgon och inse att jo, det gick att starta krig i Europa, också år 2022, precis som om vi som mänsklighet inte lärt oss någonting om mänskligt lidande. 

Det som skiljer oss, och skyddar oss från helvetet är ett ytlager som kallas civilisation. Det handlar om att låta bli att lyfta luren och beordra anfallskrig. Det handlar om att inte trycka på knappen och starta igång, ja, ni vet vad. 

Det skyddande ytlagret är mycket mer bräckligt än vi tror. Världsledarna sitter i timslånga möten in på småtimmarna. Den ene ledaren talar i  telefon med den andre. Avtal kan upprättas och fredspris kan utdelas, men det krävs inte mer än en uns av maktbegär och ilska förrän helvetet brakar lös. I smått eller i stort. 

De olycksbådande tjuten från flyglarmen hörs återigen över Europa. Människor flyr ner i skyddsrum, och i brist på skyddsrum - ingen hade väl trott att de skulle behövas i någon större utsträckning - tunnelbanestationer. Några vill stanna och försvara sitt land med vapen i hand, andra har packat ner det viktigaste för att fly, västerut eller ut på landet. Medan det fortfarande går. Medan Europas länder fortfarande är i chock och kanske, kanske orkar öppna sina hjärtan för människor som flyr hals över huvud. 

I radio och tv har de medicinska virusexperterna bytts ut mot experter på krig och försvar. Med pilar och streck förklaras hur helvetet sprids. Hur tänker Putin nu? Vad är nästa steg? Spekulationer och strategier, sanktioner och snabbtänkta politiker som till skillnad från diplomaterna säger rakt ut vad de tänker. Vi får nya bilder av raserade hus, nu är Tjernobyl i ryssarnas händer, och äntligen kommer väderleksrapporten. Våra gula och orangea varningar för snöfall blir plötsligt patetiska i jämförelse med de varningar för nedfallande missiler som nu drabbar Ukrainas folk. 

Och i Ryssland sitter ryssar som förtvivlat följer vad deras lands ledning sysslar med. Vi behöver allt skänka en tanke till dem också. 

Så ska vi ge upp? Ska vi tänka att mänskligheten, vår civilisation står på ruinens brant, eller ska vi konstatera att det där med människans fria val - att göra ont eller göra gott - är en realitet och ett ansvar? Hur ska vi tillsammans ta ansvar när det är en medmänniska där borta i Kreml som har en helt annan världsbild än de allra flesta av oss? 

Vi hanterar det på olika sätt. Politiker agerar utifrån sina ideologiska program. Diplomater pratar och lirkar. Folk tänder ljus i kyrkor och skickar pengar till stöd för Ukrainas folk. Vi tar oss igenom detta. Vi har ju klarat två år av pandemi. Men vi behöver prata om det och dela bördorna. Himmel och helvete är två sidor av verkligheten som vi tyvärr får lära oss att hantera. 

Sportens dystra baksidor. Krönika i SLA 21 februari 2022

De olympiska spelen är över för den här gången och i vanlig ordning har jag inte lyckats följa spelen nämnvärt, förutom de glädjande rapporteringarna om medaljregn i de vanliga nyhetssändningarna. Jag är inte så sportintresserad att jag förstår hur viktigt det är att följa alla lopp och åkningar, men skulle jag sätta mig framför teven skulle jag förmodligen ryckas med som alla andra. För några år sen tyckte jag curling var roligt att titta på. Kombinationen av strategi och slughet är på något sätt tilltalande. 

Fantastiska idrottsprestationer och god underhållning för miljoner människor till trots, Inget olympiskt spel utan någon form av skandal. Det är sedan gammalt. Varhelst människor befinner sig genereras missunnsamheten och det bibliska uttrycket “kärleken till pengar är roten till allt ont” är en livsvisdom som håller, och hade sporten varit ideell helt igenom hade förutsättningarna förstås sett helt annorlunda ut. 

Bland alla finurliga fusk finns till exempel den amerikanske långdistanslöparen Frederick Lorz, som vid 1904 års spel i Saint Louis, som jublande korsade maratontävlingens mållinje och hyllades som guldmedaljör fram till dess att tvåan förvånat kom i mål och konstaterade att han ju inte hade blivit omsprungen av Lorz någon gång under loppet. Efter en smärre utredning visade det sig att Lorz hade åkt bil ungefär två mil. 

Konståkning är en gren som enligt Sveriges Olympiska Kommitté är en elegant mix av idrott och konst. Vid sidan av moment som spänstiga kvadrupelhopp ingår också tvist och dödsspiral, så vi anar ju att det inte alltid är så stiligt som det verkar. 

Nittio år efter maratonskandalen var Nancy Kerrigan på väg mot omklädningsrummet efter några svängar på isen. Konkurrensen i det amerikanska konståkningsetablissemanget var stenhård och nu gällde det uttagningarna till de olympiska spelen i Lillehammer. Jag tror de flesta minns vad som hände. Det visade sig snart att det var konkurrenten Tonya Hardings exman  som låg bakom attacken där Kerrigan blev misshandlad med järnrör över knäna. Hur långt får man gå egentligen? För Tonya Hardings sällskap blev det flera domar, men Nancy Kerrigan tog silver i OS. 

Bortsett från att en del menar att det i sig är en skandal att arrangera och delta i ett sportarrangemang som går av stapeln i ett land som inte är demokratiskt, är det konståkningen som åter står i fokus under rubriken skandal. Kamiela Valiera är femton år, och frågan är vad ett barn över huvud taget gör i dessa sammanhang. Att dessutom få ta ansvar för att hantera de dopingmisstankar hon nu utreds för är omänskligt och det är inte underligt att hon inte lyckats på det sätt hon och hennes team väntat sig göra. Egentligen skulle hon ha stängts av under utredningen, men hon tilläts ändå starta med hänsyn till hennes unga ålder.  Hon borde naturligtvis ha skickats hem och haft sportlov som alla andra ryska tonåringar, om de hade haft sportlov i Ryssland.  

Prokrastinerar. Krönika i SLA 14 februari 2022

 Äntligen sken solstrålarna in genom de höga fönstren. Den lågt stående februarisolen hade framåt förmiddagen lyckats forcera de gråmulna molnen och sakta letat sig in till hennes vardagsrum. Väninnan som hade varit i karantän några dagar gladde sig naturligtvis åt detta, men i solljuset avslöjades att dammet lagt sig lite här och där. Dessutom kunde konstateras att det måste vara någon form av mirakel att solstrålarna ens kunde ta sig igenom de vårvintersmutsiga fönstren. 

Fönstren behövde putsas. Men det är ju så mycket trevligare att sitta i soffan och läsa en bok eller titta på någon trevlig serie. Vi talade om detta en stund och i själavårdande anda delade vi tanken att det är lika bra att vänta med fönsterputsen till dess att vårbruket är förbi. Det är ju ingen idé att spendera litervis Ajax om bönderna ändå tänker dundra förbi och skvätta runt jord och damm i bygden. I stan är det heller ingen idé att börja på för tidigt. Här väntar vi på sopmaskinerna, detta vårtecken som tillsammans med löv - och sandblåsens dån väcker oss alla till nya härliga vårdagar när vi kan gå ut och uppleva hur det är att gå på ren och torr asfalt utan grus. 

Ett visst insynsskydd blir det ju också med lite oputsade fönster, framhärdade jag glatt och försökte förtränga tanken som började smyga sig på. Är det latmasken som talar? Eller det som inom klassisk psykologi kallas flyktbeteende? Egentligen är det ju inte så svårt att göra det där som borde bli gjort. Det går ju faktiskt att putsa fönstren mer än en gång per kvartal. Det skulle också vara så praktiskt att göra det till en rutin att alltid ta med någon form av återvinningsenhet när jag går ut. Alltid placera kaffekoppen direkt i diskmaskinen och en gång för alla organisera upp böckerna i bokhyllan så att jag slipper ägna tid åt att leta. 

Men det där kan ju göras sedan. Inom den nyare psykologin finns ett uttryck för detta, och visst låter det bättre om vi säger att vi prokrastinerar? Det latinska ordet procrastinare är bildat av prefixet pro (framåt) och crastinus (till morgondagen). Det handlar alltså om en vanemässig senareläggning eller förhalning av handlingar, beslut, eller arbetsuppgifter även om vi vet att det borde vara bättre att göra det hela i tid. För den som inte lider av sitt eget eller andras uppskjutandebeteende kan det här vara lite roande, men tanken djupnar: vissa saker går inte att skjuta upp. Och en av de mer kända exemplen inom genren är väl författaren Fritiof Nilsson Piraten, på vars gravsten på Ravlunda kyrkogård vi kan läsa inskriptionen: Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan.1972.” 

Idag uppmärksammar vi Alla hjärtans dag och varför inte fånga dagen och göra det där som inte borde bli uppskjutet till morgondagen? Skicka en liten hälsning till någon, dela en semla med någon eller kanske göra en liten kärleksfull röjning i köket. Om inte annat går det ju att unna sig en bukett tulpaner till köksbordet. Det lyser upp så fint även om dagen för övrigt skulle vara grå. Jag önskar dig en fin vecka! 

Inget är som väntans tider. Krönika i SLA 7 februari 2022

 Den här veckan slopas de flesta av restriktionerna knutna till pandemin och nu meddelar
regering och myndighet att vi går in i en ny fas.

Det tror jag när jag ser det, säger pessimisten som ser glaset som halvtomt, medan
optimisten vädrar morgonluft och tömmer sitt halvfulla glas med förhoppningar om nya
livsmöjligheter, restaurangbesök eller resor till fjärran länder.

Blir allt som förr? Jag har svårt att tro det. Det är svårt att från en dag till den andra se saker
i annat ljus, och det kanske inte är meningen heller. Det finns nog en del beteenden som har
kommit för att stanna, till exempel det kramande med kända och okända personer som förr
var ganska vanligt i en del kretsar. Kindpussar? Vilket sofistikerat sätt att bedriva biologisk
krigsföring på!

Jag tror mig höra att fler har börjat uppskatta det lite lugnare livet. Det är inte nödvändigt att
springa runt på flera aktiviteter i veckan. Det kan vara ganska skönt att ta det lugnt, ägna tid
åt familjen eller annat som är meningsfullt. Fler böcker kan läsas, fler filmer kan ses. Vi
sparar tid, pengar och miljö på att inte åka på möten där restiden är längre än
sammanträdestiden.

Förra veckan infördes en nyhet i samhället som påverkar oss på lite olika vis, för även
Postnord tar det nu lite lugnare och delar ut post endast varannan dag. Inget är som väntans
tider, skriver Erik Axel Karlfeldt i sin kända dikt. Vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj
en dager sprider som den klarnande april.

När Erik Axel föddes 1864 hade det kungliga postverket funnits i drygt tvåhundra år. År 1636
inrättades Förordning om Post-Bådhen och Drottning Kristina hade en god vision för denna:
“ett högnödigt och nyttigt wärck så för oss och Cronan som för alla wåre och Rijkzens trogne
Ständer, Undersåtare och Inbyggiare”. Landet delades upp i post-hemman, och på varannan
eller var tredje mil skulle finnas en postbonde som med hjälp av drängar ansvarade för att
breven kom ut och kom rätt. Allmogen fick ganska mycket på sin lott, de skulle ju dessutom
stå för skjuts och logi till den som var ute i kungliga ärenden. Dessa uppdrag kunde vissa
tider bli särskilt betungande. När Erik Axel Karlfeldt skrev sin dikt om väntans tider hade
systemet med posthemman avvecklas, folk hade börjat flytta in till städerna i större
utsträckning och brevbärare började dyka upp.

Hur det gick sedan, vet vi ju. 1971 skickades det första e-postmeddelandet, och 1992
skickades det första sms:et. Detta har ju lett till att det snarare varit Postnord som suttit och
längtat efter brev att få leverera, och nu blir det utdelning varannan dag. Vi får väl skänka
våra brevbärare goda tankar när de oförtrutet och högnödigt arbetar för att vi alla ska få våra
försändelser:

“Kom på stigens sista halka, skogen ger sin dävna svalka och sitt djupa sus
därtill. Sommarns vällust vill jag skänka för de första strån som blänka i en dunkel furusänka, och den första trastens drill.”

Storm i ett vattenglas? Krönika i SLA 24 januari 2022

 Vad det har stormat! Väderfenomen som får konsekvenser för det mänskliga livet är något som vi i allt högre utsträckning måste vänja oss vid, säger experterna. En del har fått sin elförbrukning ofrivilligt bantad, och flertalet träd har blåst ner. Att vi kan vara känslomässigt bundna vid särskilda träd är omvittnat inte minst i skönlitteraturen (minns också Lina Sandells trädkoja som blev upphov till psalmen Tryggare kan) och jag kände en viss medkänsla för duvorna på Storegården som nu har förlorat ytterligare ett träd att sitta och hoa i om morgnarna. Sedan förra våren har jag visserligen ett ambivalent förhållande till detta duvpar sedan de upprepade gånger försökte bygga bo på min balkong, men visst är det bättre att de sitter i träd än i krukor med nyplanterade penséer. 

Storm är ett begrepp som inte bara används av SMHI utan finns med i många ordspråk. Kanske för att stormen i sig är så kraftfull och för att den förmår orsaka mestadels oönskade konsekvenser för oss. Lugnet före stormen är en känsla som var och en som har nära till katastroftankarna, och när en konflikt avfärdas som en storm i ett vattenglas är det lätt att låta allt blåsa förbi, om en inte är den som själv sitter i vattenglaset, förstås. 

Mina tankar de stormigaste nätterna förra veckan gick faktiskt till de som satt i båtar i Östersjön. De är ryska soldater och är kanske inte så medvetna om vilka känslor de i alla fall hos den äldre generationen i Sverige och Finland kan föra med sig. Den som läst Astrid Lindgrens krigsdagbok från Andra världskriget vet att även om de flesta svenskar tog avstånd från Hitler och Nazityskland, var det ryssen och kommunismen många fasade mest för. Mycket har skrivits och debatterats huruvida Sverige som stat svek vårt finska systerfolk när de anfölls av ryssen, men Finlands och hela världens sak är väl ändå vår gemensamma och att försvaret inte börjar vid den egna gränsen utan mer har att göra med samverkan och relationsskapande är väl idag hyfsat vedertaget. 

Experterna säger att vi inte behöver vara oroliga för främmande makts aktiviteter i Östersjön. Men att svenskar ändå blivit oroliga bekräftas av det inlägg som ryska ambassaden skrev på sin facebooksida som svar till talrika förfrågningar från svenska medborgare, främst från barn och äldre, som den senaste tiden skrivit till dem och ber att Ryssland inte ska anfalla Sverige. De använder faktiskt ordet rysskräck och menar att politiker sysslar med propaganda för att få skattemedel till militära behov. Men de lovar att Ryssland inte har några planer att anfalla Sverige. 

Jag påminns om författaren och diplomaten Aleksandra Kollontaj som mellan 1930 och 1945 var Sovjetunionens kvinna i Sverige. Hon lade ner rätt mycket tid på att nätverka och förklara på middagar och andra tillställningar. Nu ska vi ju undvika middagar, och de nya karantänsreglerna medger att vi får arbeta om nödvändigt, men det är så fiffigt att kunna få ut budskap via sociala medier och internet. Men idag kan varje lågstadieelev stava till ordet källkritik och dess demokratiska värde kan inte nog poängteras. Står det ett stormigt vattenglas i Slite, eller hur ligger det till egentligen?

Lingiaden. Krönika i SLA 17 januari 2022

 Är det någon som vet vad Lingiaden var för något? Inte alldeles enkelt, och de flesta av läsarna tror jag inte ens var födda den 20 juli 1939 då den invigdes på Stockholms stadion. Det hade kommit deltagare från 37 länder och alla skulle de nu utföra gymnastikövningar till 100-årsminnet av den svenska gymnastikens fader Pehr Henrik Ling. En sorts sportslig kulturdebatt hade utbrutit. Att nazistflaggan hängde bredvid den svenska var det väl förhoppningsvis någon som reagerade på, men här diskuterades den nya tyska gymnastiken med redskap som barr och bom. Tredje rikets gymnaster var nämligen redo att visa var omklädningsskåpet skulle stå med sina akrobatiska rörelser, mer publikvänliga än den svenska gymnastiken, vetenskapligt utformad att nå största möjliga kroppsliga utveckling under parollen “en sund själ i en sund kropp”. Tänk er kapten Bertil Uggla som i morgongympan i radio fick bort nattunket och de reumatiska knölarna från undersåtarnas axlar mellan 1929 och sjutton år framåt. 

Hur det gick med just den där kulturkampen vet vi ju och formerna för fysisk träning ändrar sig hela tiden och numera heter allt fysiskt utmanande någonting på engelska: kapten Ugglas vanliga knäböj heter squats, en promenad runt kvarteret är en powerwalk och är du en kallbadare som springer du upp från vatten kan du lägga ut på sociala medier att du tränar swimrun. 

Vad som på riktigt ger bäst effekt i en given situation är något som ständigt diskuteras. Alla önskar vi väl en sund själ i en sund kropp och hur detta ska uppnås i en pandemi är ingen enkel ekvation. Besöksförbud på våra äldreboenden kanske skulle hindra någon viruspartikel, men den isolering och ensamhet som många vittnat om är heller inget bra. Nu öppnas upp för den tredje vaccindosen som de flesta av oss välkomnar, men de som av den ena eller anledningen inte har tagit dos ett halkar efter. Det är inte lätt för regering och myndigheter att hålla ihop Sverige när olika bevekelsegrunder för faktamottagande skiljer sig åt. 

Precis som med allt annat, lever vi i nuet men tror oss ha facit. Det är viktigt att vi rent fysiskt håller oss ifrån smitta och sjukdom, men vi får inte glömma bort det som själen behöver. För en del innebär karantän och restriktioner vissa lättnader i att en inte behöver känna att en ska ut och springa i affärer eller på restauranger, men för andra är avsaknaden av kultur i grupp vare sig det är violinkonserter eller handbollsmatcher något som verkligen tär på det själsliga. 

Men nu verkar det som om många tappar tålamodet. En del trodde nog på den möjlighet som låg i covidpassen, men omikron struntar i både avspärrningar och qr-koder. Men vi fixar det här också! Vi håller avstånd, gör riskanalyser inför alla sociala kontakter, stannar hemma när vi är sjuka och tänker att det snart blir vår och sommar med en värme som får coronaviruset att få träningsvärk och ta time out åtminstone fram till nästa vinter. Till dess får vi lyda kapten Ugglas råd: öppna fönstret, upp med armarna och blåsa ut all frustration, och stillasittandets baksidor ordnas lätt med välgörande och uppfriskande svikthopp.

En annan tid i kyrkan. Krönika i SLA 10 januari 2022

Så är ytterligare en jul  - och nyårshelg till ända och den här gången med snötäckta landskap som grundläggande ackord. Även om en del säkert tycker det är besvärligt att skotta snö och grämer sig över att de inte bundit sitt elpris, är det helt sagolikt att fara till julottan i tio minusgrader och gnistrande snö. Levande ljus i bänkar och takkronor blir helt enkelt ännu mysigare och psalmdiktaren Emmy Köhlers ord om de tusen juleljusen, hopp och frid blir högst konkret närvarande. 

Julstämning och stämningsfulla stunder i övrigt går att få på många vis. Med åldern har jag blivit mer och mer medveten om hur viktigt det är att fylla på med positiva och goda intryck, och ibland också avskärma mig från sånt som är onödigt, meningslöst eller faktiskt skadligt. Till detta hör mycket av kvällstidningarnas larmrapporter och intetsägande redovisningar av vad så kallade kändisar haft för sig sedan förra veckan, och när det gäller radiolyssning är jag oerhört selektiv.  

Det här kan låta närmast moraliserande, och går vi hundra år tillbaka i tiden var det ju också det. Som den minnesgode läsaren vet, fördjupar jag mig gärna i livsöden och företeelser från förr. På 1920-talet var det många nya intryck i det moderna och kyrkan hade som andra samhällsinstitutioner inte alltid helt lätt att förhålla sig till det nya. 

Så var det med radion som nu fanns i allt fler hem och utvecklingen gick, om inte fort så åtminstone framåt. I början av 20-talet hade försökssändningar börjat komma i gång och den 1 januari 1925 startade Radiotjänst sina sändningar. En vanlig radiodag inleddes med nyheter från TT och avslutades med vädret från SMHI, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut som grundats redan 1919. 

År 1929 har domprosten i Skara, Emil Berglund, tänkt efter och publicerar några tankar angående radiolyssnandet. Sedan några årtionden hade det börjat glesna i bänkraderna i kyrkan om söndagarna, och prästerna ville gärna hitta orsaker som låg utanför deras egen attraktionsförmåga. Radion, liksom visst cyklande och sedermera bilåkning var några uppenbara orsaker. 

Även om Berglund varnar för att visst bruk av rundradio kan ha skadliga effekter för själen, menar han att vi har ett eget ansvar för hur vi lyssnar. I onödan bör ju ingen lyssna till det dumma och osunda och den som vill hava sund förströelse och god bildning, hör säkerligen icke på allt, vad radion har att bjuda på. Det gäller att gallra, och gallra med förstånd. 

Men han är också före sin tid. Han menar att rundradion kommer att ha en hög nivå så länge den är fri från vinningslystnad, och tänk om den gamle domprosten hört dagens fria radiosändningar med dess reklam för spel och dobbel! Han skulle svimmat. Men han varnar också för att folk förlorar intresset för bokläsning - ledsamt vore om hågen att läsa böcker av verkligt värde skulle minskas, och om högläsning i hemmen hädanefter skulle bliva ännu sällsyntare under vinterkvällarna, än den redan är. 

Domprosten fick rätt. Hundra år senare är vi fullt utvecklade individualister och sitter framför varsin skärm om kvällarna. Att kollektivt lyssna på radio eller se på ett gemensamt teveprogram är, tråkigt nog just sällsynt. 

Haijby-affären. Krönika i SLA 3 januari 2022

Som många andra den senaste veckan har jag sett Sveriges televisions dramaserie En kunglig affär. För den läsare som ännu inte sett den men avser göra det ska jag inte “spoila” för mycket, men det var fyra avsnitt väl värda att se. Sorgligt på så många sätt. Att inte kunna leva sitt liv fullt ut, att bli orättfärdigt hanterad av myndigheter är ju något som inte ens en demokratisk stat av i dag kan garantera, även om det väl hänt mycket sedan händelserna i serien utspelade sig. 

En del i läsekretsen kommer säkert ihåg debatten om rättsrötorna på 50-talet, där ju Haibyaffären var en av skandalerna. Polisen beskylldes för maktmissbruk och för att låta ministrar, höga statstjänstemän och till och med hovet påverka rättvisans gång. Fram till år 1944 var det brottsligt att vara homosexuell och leva ut homosexuell kärlek, och det gjorde sitt till för att ha hållhakar och även sprida misstankar. 

Om Kurt Haijby hade en relation med Gustaf V eller inte får väl egentligen vara osagt och hade inte överståthållare Nothin envist lagt sig i kunde det fått vara deras privatsak. De personliga konsekvenserna för Haijby blir oerhört kännbara med landsförvisningar, inläggning på Beckomberga mentalsjukhus och till slut fängelsedom. En helt rättskaffens man var han inte. Verklighetens Haijby blev dömd för grov utpressning, men anklagelserna om övergrepp mot barn lades ner. Vad som i det fallet är sant eller inte vet bara de inblandade. Och den stackars fru Haijby som från sitt håll försökte överleva skandalen framställs i serien som ett offer, låt vara att hon påverkar händelserna på sitt eget vis. 

Förutom att serien speglar Haijbys personliga öde, är serien en nödvändig påminnelse om det vi idag kallar hbtq-personers rättigheter. Homosexualitet blev alltså avkriminaliserat 1944, men fram till 1979 ansågs de vara psykiskt sjuka. Då genomfördes en fredlig demonstration på Socialstyrelsen, den nya generaldirektören Barbro Westerholm lyssnade och inom ett par veckor fick hon till en lagändring. 

Sedan Haijbys tid har det hänt mycket på det rättsliga planet. I dag behöver ingen vara rädd för att bli “påkommen” vid förbjuden kärlek med poliser instormande i sovrummet, men hbtq-personer vittnar om att många fördomar finns kvar. Inte minst gäller detta transpersoner som kan uppleva sig vara födda i fel kön, vilja klä sig i det andra könets socialt accepterade kläder eller som helt enkelt inte vill definiera sig i något kön alls. I en värld där många känner en trygghet i att veta att allt är som det ser ut att vara, att det ska vara lätt att kategorisera folk utifrån kön, social status eller annan kategori, tror jag att en förklaring till transfobin kan vara just den egna otryggheten. Ofta inte illa menat: det är bara svårt för en del konservativt lagda att förhålla sig till en kille med mascara. Men då är det bara att tänka att varje person måste få leva sitt liv och se ut som den önskar, oavsett om det gäller Gustaf V eller tonåringen längre ner på gatan. 

Decembersol. Krönika i SLA 20 dec 2021

En lågt stående decembersol skiner in genom köksfönstret och försätter mina växter i ett underbart ljus. Både ludisian och novemberkaktusen blommar med ljuvliga vita respektive rödrosa blommor. Aloe vera och palettblad får maka på sig - för nu får de traditionella julblommorna stå i fokus. Hyacinten börjar så smått veckla ut sina blad och snart spricker den! Nedifrån och upp, det är på gräsrotsnivå det händer. 

För bara några tior kan alla få den stämning som julblommorna ger till den som är lagd åt det hållet. Färg, form, doft och levande materia väcker något till liv hos oss granskogsfolk, och kanske är det lite nostalgi inblandat också. Vem minns inte barndomens krukväxter? Att med fingrarna gnugga ett blad Doktor Westerlund och känna den speciella citrusanstrukna doften får mig direkt tillbaka till 80-talet, och väntan på amaryllisens utveckling och utbredning är vardagslyx jag fortfarande värnar.

Våra julblommor tillhör det gröna kulturarvet men bär också en hel del historia bakom sig. Utan det inflytande som vårt land fick från medeltid och framåt, hade vi inte idag haft dessa blommor hos oss. Och studerar vi deras historia påminns vi om att livet inte alltid är en dans på rosor, milt sagt. 

Hyacinten, till exempel, är omnämnd redan hos de gamla grekerna. Enligt myten var Apollon ute och kastade diskus med sin älskade prins Hyakhintos, en yngling från Sparta. Oturligt nog, eller rättare sagt med stjälpande hand från den svartsjuke västanvinden Zephyr, fick Hyakhintos diskusen i huvudet och avled av sina skador. Sorgen blev förstås stor, och på platsen växte den första hyacinten upp till tröst.

Den vackra julrosen har också en dramatiskt historia med sig. Berättaren Thessalos förtäljer att läkaren Nebros under kriget mellan Delfi och Kirrha (500-talet f.Kr.) fick en idé om hur den tio år långa belägringen av Kirrha skulle kunna avslutas, nämligen genom att dricksvattnet skulle förgiftas med hjälp av julros. Så skedde, och enligt myten fick släktingen Hippokrates så dåligt samvete över hur hur läkekonsten här används i militära avsikter, så att han formulerade sin hippokratiska ed, ni vet den om att en läkare aldrig ska skada, om möjligt bota, ofta lindra men alltid trösta. 

Opp Amaryllis var ett radioprogram som nog många kommer ihåg från förr. Fem över sex på morgonen fick folk privilegiet att vakna till vacker musik. Titeln kommer förstås från en av Fredmans sånger av Carl Michael Bellman, där en ung fiskare uppvaktade den sköna Amaryllis och ville ta med henne på en romantisk fisketur om morgonen. Naturligtvis var det väl den sköna Amaryllis själv som skulle fångas in. Men vem blir inte glad över att komma upp på morgonen och se sin vackra, ståtliga, nyutslagna amaryllis och med den dra oss till ljuset? Och precis som amaryllisen, kan vi ibland behöva lite stöd. 

Det finns ju många blommor till jul, och det är omöjligt att få med alla. I denna julvecka vill jag ändå få med den utsprungna rosen av Davids rot och stam, från en av de medeltida psalmerna i vår psalmbok. Min önskan är att vår värld får uppleva lite doft av salighet, och en massa ljus och frid. 

En ljus vecka i Lucias anda. Krönika i SLA 13 december 2021

Luciadagen är här! När du läser den här krönikan kanske du redan har sett luciafirandet på tv, eller så har du om du önskar något att se fram emot. Också i år är många luciafiranden inställda eller omställda till digitala framträdanden. Det är självklart tråkigt, men blir en påminnelse om den omtanke som Sankta Lucia stod för. Hon ville sprida ljus, inte smitta. 

Jag läser några texter från förra året och jämför. Vi är i ett annat läge nu. Då tänkte många, att bara vaccinet kommer, så tar pandemin slut. Det blev inte riktigt så. Många positiva effekter för både individer och gemensamt och jag följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men några tänker annorlunda och nu aviseras fler skillnader mellan den som vaccinerat sig och den som inte har det. Jag läser en anteckning från en sockenstämma från trakten. Den är från år 1772 och ger direktiv för hur folk ska bete sig vid gudstjänsterna, som var den tidens folksamlingar. Det var naturligt att alla i byn samlades på kyrkbacken, pratade med varandra och hörde sig för om det ena och det andra. När kyrkklockornas klang ljöd skulle dock alla bege sig in i kyrkan och inta sina platser. Men här kommer den särskilda uppmaningen: församlingen varnas för att vid sammanringningen stanna i vapenhuset och ställa till sorl och trängsel. 

Kanske var det för att prästen ville komma igång med gudstjänsten, men det där lilla ordet trängsel sticker ändå ut. Det föredömliga avstånd som luciatågets deltagare har till varandra (visserligen av brandskyddsskäl) kan också vara en inspiration. För även om många avståndsmarkeringar nu är borttagna från våra affärer, är det viktigt att hålla avstånd. Livet är tillräckligt besvärligt för många människor, och viruset kan åt den ene ge lindriga symtom med två veckors skön avkoppling i soffan, men för den andre en svårare sjukdom som kan medföra sjukhusinläggning och till och med död. Mycket fokus har förresten lagts på IVA-inläggningarna, men de vänner, företrädesvis kvinnor, som lider av postcovid eller långtidscovid, har en besvärlig resa att göra. 

Men när natten är som mörkast kommer Lucia med ljus och saffransbröd. Vårt nordiska luciafirande är ju ett smörgåsbord av folktro och kristna traditioner. Men traditioner är mer än vackra sånger och gott fika, de innehåller också en djupare mening som vi kan ta till oss, år efter år. En legend om helgonet Lucia berättar att hon bar ner mat till fångarna i deras mörka fängelsehålor. För att hon skulle kunna få med sig så mycket som möjligt, satte hon ljus på huvudet. Jag funderar på hur vi i vårt gemensamma samhälle agerar för att så mycket resurser som möjligt ska kunna komma dem till del, som idag bildligt talat befinner sig i de mörkaste fängelsehålorna. Det talas så mycket om hårdare tag och strängare straff. Mycket fordras av den som inget har. Vid ett tillfälle var jag med och firade lucia på en av våra kriminalvårdsanstalter. Där satt unga människor och lyssnade till våra sånger om ljuset, och många vittnade om att de aldrig hade upplevt något som liknade julstämning förut. Ja, det är lätt att döma andra med vit-medelklass-glasögonen på. 

Jag önskar dig en ljus vecka i Lucias anda!

Covidpass. Krönika i SLA 6 dec 2021

Nu är det spännande tider. Fram tills häromdagen visste jag inte ens att det finns någonting som heter Myndigheten för digital förvaltning, DIGG. Vad de gör är ganska solklart enligt hemsidan: samordna och stödja den förvaltningsgemensamma digitaliseringen i syfte att göra den offentliga förvaltningen mer effektiv och ändamålsenlig.

Den här förvaltningsgemensamma digitaliseringen har snabbt blivit aktuell bland oss som arrangerar allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 100 personer. Även om det inte går att dra några strikta gränser mellan vad folk anser vara en andlig högtidsstund och sekulär konsert oavsett lokal, har vi i Töreboda pastorat bestämt att giltigt vaccinationsbevis ska gälla på konsert, och vid gudstjänst gäller de särskilda rekommendationer gällande avstånd som nu återinförts. 

Alltså har personalen laddat ner en särskild app från nämnda myndighet, för att i dörren tillsammans med specialutrustade kyrkvärdar scanna folk qr-kod och kolla deras identitet. Vi har övat att scanna och listat ut att det kommer krävas ficklampor och underställ utomhus i kyla och mörker, och hoppas att besökarna kommer i god tid. 

Precis som med i princip allt annat som gäller pandemin görs det här med dubbla känslor. Tro mig, vi har vänt och vridit på alla stenar. Vad som blir bäst för en del, blir sämre för andra. Det som gör en del tryggare, ser andra som djupt odemokratiskt. I ena vågskålen finns de som är fullvaccinerade eller har läkarintyg och vill gå på konsert, och i andra vågskålen finns de som inte vill vaccinera sig och kanske tycker att ingen borde få gå på konsert. Eller att ett begränsat antal ska få gå på konsert samtidigt. Det finns nog lika många åsikter som människor i den här frågan. 

Ingen som önskar kommer att bli utan att få sjunga Nu tändas tusen juleljus tillsammans med andra, men utan vaccinationsintyg blir det tyvärr inte tillsammans med Refreshments, Elisa eller på körernas lucia- och julkonserter. . 

Min grundmurade inställning är att kyrkorna alltid ska ge röst åt den som inte har samma resurser som de flesta. Ibland används det slitna uttrycket utsatthet, och idag behöver det inte handla om ekonomisk utsatthet, utan det är så många färdigheter som behövs i det samhälle som Myndigheten för digital förvaltning drömmer om. Därför har vi skrivit ut blanketter till folk som av olika anledningar inte kan ladda hem ett vaccinationsintyg. Vi gör heller inte fler begränsningar i kyrkorummen än vad vi behöver, utan det ska finnas möjlighet att komma till en gudstjänst med säkra avstånd, fullvaccinerad eller inte. Det handlar om den grundlagsskyddade religionsfriheten och om att andlig hälsa också måste få finnas med i vågskålen. 

När detta skrivs, fredag förmiddag, kan detta redan vara historia. Nu räknar vi med nya restriktioner, rekommendationer och föreskrifter, och är det en sak vi alla lärt oss under den här pandemin så är det väl att ha beredskap att snabbt ställa om. Om kyrkan så ska sjunga Nu tändas och läsa julevangeliet med med åtta personer i taget, så gör vi det. 

Jag önskar dig en fin adventsvecka!

Elektriskt. Krönika i SLA 22 november 2021

 Då har grannarna redan fått upp sina adventsstjärnor i fönstren, och trots att jag kan vara lite fyrkantig när det gäller traditioner kom jag på mig själv att bli väldigt uppmuntrad av tilltaget. Tiden mellan  vintertidsomställning och advent brukar vara hutlöst mörk och det här året där rimfrostens glitter i princip lyst med sin frånvaro tycker jag att det har känts extra mörkt. Några timmars strömavbrott en dag har ytterligare gjort att ljuset uppskattas enormt. 

I dagens läge är det väldigt svårt att vara utan elektriciteten. Förra veckans strömlösa incident i Stockholm ledde till kaos. I vårt fall gick det bra, men med en påminnelse om hur bra det är att vara väl förberedd för eventuella krislägen. 

För några år sedan visades utställningen Nordiskt ljus på Nordiska museet i Stockholm. Den påminde om våra särskilda livsvillkor här uppe i Norden, och vilken stor betydelse belysningens historia har haft och har. För många, in på 1900-talets början, var ljuskällorna inomhus få. Dagen var i princip slut när mörkret kom krypande. Elden i öppna spisen fick tjäna som värmekälla och ljuskälla. När glödlampan började spridas blev det lite skillnad. Det går ju att föreställa sig vilken skillnad det blev för exempelvis läskunnigheten hos allmogen! För välbeställda familjer fanns ljus från kristallkronorna och när de elektrifierades blev det ju ändå bättre. 

Men de gamla klassiska fotogenlamporna och vaxljusen får nu brinna lite nostalgiskt medan stearinljus och värmeljus är vanligare. En måltid är inte en måltid om det inte finns levande ljus närvarande, sa en gammal präst en gång och nog ligger det något i det. 

Så de elektriska adventsljusstakarna och stjärnorna får lysa tillsammans med allsköns julbelysning redan före första advent. Här finns det ju ingen standardisering utan det kan tydligen se ut hur som helst. Vissa kreationer med blinkande ljus tycker jag nog stör allmänheten på ett sätt som egentligen vore tillståndspliktigt. 

Men ju äldre jag blir, desto viktigare tycker jag traditionerna är. Adventskalendrar delas ut i kyrkorna och kommersiella varianter säljs i affärerna. År 1934 lanserades den första svenska adventskalendern med Aina Stenberg som konstnär, och hennes dalamotiv fanns med ända till 1964. De lantliga motiven - oavsett värmländsk eller palestinsk landsbygdsmiljö - vill påminna oss om ursprunglighet och bibliska budskap. 

Adventsljusstaken görs i ordning. Numera använder vi eldsäker mossa, men de små svamparna ska vara med. Fyra vita ljus som tänds i rätt ordning, och vilken ordning som är rätt finns det skilda åsikter om. Föreningen Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande förordar att vi börjar i den södra änden, utifrån tanken att vi undan för undan tar oss fram och lyser upp i riktning mot det norra och mörka. Men huvudsaken är väl att de tänds, och oavsett riktning börjar jag från vänster. Till jul byter jag från vita ljus till röda. 

Och hur bra och praktiskt det än är med elektriskt ljus, så är det skönt att släcka ner, tända levande ljus och koppla av. Jag önskar dig en fin vecka med de traditioner du har!

Stillsamt mot marken. Krönika i SLA 8 nov 2021

Till höstens särskilt karaktäristiska kännetecken hör utan tvekan höstlöven! Varma färger och skiftningar i rött, gult, grönt och brunt, i olika former beroende på vilket träd de sitter eller har suttit på. Lönnen är ju en favorit som också påminner mig om de vackra keramikfat Inga-Lill i Markuskyrkan gjorde på sin tid, just med stora blad som utgångspunkt. Hur många skövdebor med omnejd finns inte som har Inga-Lills löv hemma hos sig?

Löven är så härliga att gå i! Torra, sprakande att trampa runt, sparka lite grann och se dem virvla runt. En begynnande doft av jord och förmultnande påminner lite sorgligt om livets gång. Emilia Ahnfelt-Laurin översatte 1879 den vackra psalm 304: Lär mig, du skog, att vissna glad en gång som höstens gula blad: en bättre vår snart blommar, då härligt grönt mitt träd ska stå och sina djupa rötter slå i evighetens sommar.

Det är så lätt att bli nostalgisk när det handlar om höstlöven. I de trädgårdar jag minns från barndomen är hösten fylld av löv och lövhögar, nogsamt hopkrattade högar som vi barn älskade att springa i. Det var ju bara för mamma och pappa att börja om. Högarna lades på skottkärran för vidare färd mot den stora komposthögen för att bli vinterbostad åt igelkottar och andra djur. 

Det eftertänksamma räfsandet, föreställ er ljudet, har i dag på många platser bytts ut mot något rent vedervärdigt. Låt vara att det är mer kostnadseffektivt för entreprenörer och tidsbesparande för den moderna människan i ständig tidsnöd, men ljudet av en konventionell lövblås är dokumenterat farligt. Lågfrekvent kan ljudet färdas genom husväggar och därmed orsaka psykiskt lidande för den passive lövblåsaren, särskilt för den som trodde sig få någon sovmorgon under höstlovet. För den som själv tar sig an tingesten kan hörseln skadas efter fem minuter om inte adekvat hörselskydd används. 

Lövblåsaren har också blivit det senaste objektet att diskutera i miljöfrågan. Det handlar om bensindrivna tvåtaktsmotorer vilket ger skadliga utsläpp för både lövblåsare och omgivning. Följande är säkert obehagligt att veta, men kolmonoxid, bensinångor, ozon och kväveoxid är inte nyttigt att andas in. Naturvårdsverket ger besked: de flyktiga organiska föreningarna ger 124 gånger mer irritation i andningsvägarna än från en bil. Något bättre blir det med den dyrare bränslet. Men värst är dammet från vintergrusningen som lövblåsen rör upp och som folk andas in. 

Löven kan faktiskt få ligga kvar, eventuellt överkörda och nermalda av gräsklipparen. Näringsämnena går ner i marken, igelkottarna får någonstans att bo, och eventuellt kan en del löv krattas och läggas runt känsliga växter. Och inte minst får trädgårdsinnehavaren lite motion och utomhusvistelse som alternativ till padelträning eller skrotlyftande på gym. Ren mindfulness är det också att bara gå runt och prassla, höra barndomens ljud och känna dofterna från marken. Kanske även en parkarbetare kan ta sig fem minuter, lägga sig i en varsamt krattad hög, titta upp i träden och betrakta hur ytterligare ett löv stillsamt singlar ner mot marken? 

Helgon. Krönika i SLA 1 nov 2021

 Hur blir man ett helgon egentligen? Ett helgon i vardagligt tal är väl en person som har lagt den moraliska kompassen lite högre än oss vanliga, eller någon som är ovanligt godhjärtad. Så har vi de vanliga helgonen runt omkring oss: Skövdes eget skyddshelgon Sankta Helena eller Sankta Elin, redan övar barnkörerna inför firandet av Sankta Lucia och Sankt Staffan och en gång möts vi kanske av Sankte Per på andra sidan. Den som känner till den kyrkliga geografin i Skövde vet att vi förutom Sankta Helena kyrka också har Sankta Birgitta, Sankt Johannes, Sankt Lukas och Sankt Matteus kyrkor. Den fina Sankt Markus kyrka är sedan några år riven men namnet finns kvar om jag inte missminner mig i en av församlingens körer som ursprungligen hade sin hemvist i den lilla kyrkan i Lunden. 

Men vad är det här Sankt egentligen? Och vilka är det som blir en Sankt? Ordet sankt är fornsvenska och används som titel för den som är är helgon, alltså helig. Vad eller vem som är helig eller heligt varierar ju mellan olika kulturer eller sammanhang, men även detta ord kommer från fornsvenskan. Den som var helagher eller heligher var okränkbar eller fridlyst, och med den definitionen är vi ju alla heliga. Sedan kom betydelsen att knytas till det bibliska som knyter heligheten mer till Gud och det som är avskilt för att höra till Gud. 

De första kristna levde farligt under de första tre århundradena av vår tideräkning. Många blev avrättade för sin tros skull och blev martyrer, särskilt under kejsar Neros tid. Ett behov uppstod att särskilt uppmärksamma dessa, särskilt på deras dödsdagar då de firade nattvard vid deras gravar. Den som besöker Rom rekommenderas ett besök i katakomberna där flera av dessa är begravda. Där firades de kristna underjordiska gudstjänster för att undkomma myndigheterna. Flera kyrkor har också byggts på de första martyrernas gravar. 

Efterhand minskade antalet martyrer och fler personer blev förklarade heliga, såsom nunnor och munkar som man tyckte levt ett särskilt heligt liv. Inom romersk-katolska kyrkan finns sedan medeltiden särskilda procedurer och steg i helgonförklaringsprocessen. Kyrkan gör en grundlig utredning för att se om den vördnadsvärda kandidaten innehaft heroiska dygder, och sedan detta bekräftats behövs ett vetenskapligt undersökt mirakel som kandidaten ska ha utfört. När salighetsförklaringen är gjord krävs ytterligare bevisade mirakler för att påven ska kunna helgonförklara personen. Detta kan ju ta sin tid. 

Under reformationen, när Sverige fick evangelisk-luthersk statskyrka istället för att vara en romersk-katolsk kyrkoprovins, rensades mycket av helgonbilderna ut. Statyer och bilder av de bibliskt förankrade heliga Sankta Maria och de tolv lärjungarna samt Paulus kunde få vara kvar, men i övrigt är det Jesus som gäller. Antalet arbetsfria helgondagar har under åren reducerats kraftigt, och just i dag ser vi i almanackan att det är Allhelgonadagen, som dock är flyttad att firas på lördag med röd markering.  

I våra tider handlar väl allhelgona mer om att tända ljus på våra gravar, men kvar finns alltså lördagens Alla Helgons dag och söndagens Alla Själars dag. Jag önskar dig en fin vecka!

Vägbyggen. Krönika i SLA 18 oktober 2021

 Det finns företeelser som en kan tycka är obegripliga, dumma eller rent av oacceptabla. Den lätt morgontrötte i Skövde kan enkelt konstatera att staden snart är som ett litet fort där ingen knappt kommer varken in eller ut. Dessa vägarbeten! Givetvis förstår alla att det är för stadens bästa, för att det på sikt ska bli bättre framkomlighet och ja, givetvis vore det bättre om fler cyklade eller åkte kommunalt. Jag begriper mig inte på den snillrika ingenjörskonst som våra vägbyggen ger prov på. Jag förstår mig heller inte på den personal - eller projektplanering som åtminstone för utomstående betraktare ger vid handen att det grejas några timmar då och då på varje vägbygge. För ofta är det tomt på folk. Endast grävmaskiner och annat bakom avspärrningarna som vore de uppstoppade forntidsdjur på museum. 

Men nu grejas det ordentligt i Storegårdsrondellen och det är ingen idé att ta den vägen. Som en extra bonus börjas det nu på med ett nytt projekt i Aspelund, om en nu kan snirkla sig dit mellan de nya busshållsplatsbyggena på Mariestadsvägen. Ta inte Gustav Adolfsvägen bort mot ICA Norrmalm, då blir det små utflykter meddelst orangea skyltar i närliggande bostadsområde. Ska du till Skara får du vara extra uppmärksam i Hallenbergsrondellen som är full av avspärrningar och preliminära lösningar. 

Men det här är egentligen världsliga problem och vi får väl ha lite förståelse för att det tar tid att bygga ut cirkulationsplatser. I takt med förtätningen av vår stad med hundratals nya bostäder är väl frågan om det räcker. Och måste det byggas? Vore det inte underbart om den där tomten på Norrmalm kunde fått bli en underbar stadsdelspark? 

Det som verkligen är oacceptabelt är de vittnesmål om trakasserier av judar som åter kommit i dagen i samband med Internationellt forum för hågkomst av förintelsen och mot antisemitism. Det handlar om barn och tonåringar som fasansfullt berättar om att de möts av nazisthälsningar och mordhot. Vanliga 12-åringar i Malmö får klä skott för staten Israels politik och flera har slutat bära davidsstjärna och berättar helt enkelt inte om sin bakgrund. Så här kan vi inte ha det. Det är inte värdigt vårt land. I ett uppmärksammat debattprogram på tv reagerade sverigedemokraten på att hans regeringsalternativ kallades blåbrunt och debatten efter den debatten har varit intensiv. Jag tycker att vi inte ska relativisera nazismen och dess brott mot mänskligheten. Men Jimmie Åkesson måste förhålla sig och ta ansvar för sitt partis ursprung även om han idag inte står för det, liksom vi inom Svenska kyrkan måste förhålla oss till vårt arv som inte alltid håller för en närmare granskning med tanke på demokrati och yttrandefrihet. Var och en får ta ansvar för sitt sammanhang. 

Men utan att kasta omkring begrepp som brunsmetning eller enstaka incidenter måste vi förstå att varje gång en rasistisk kommentar, ett om judar eller muslimer eller asiater nedsättande skämt berättas och skrattas åt så flyttas anständighetens gräns. Jag skulle önska att fler, inklusive jag själv, kunde ägna mig mer åt att störa mig på främlingsfientligheten än på allsköns vägbyggen.