Påskhelg. Krönika i SLA 18 april 2022

Så är ytterligare en stilla vecka och påskhelg över. I år har vi äntligen kunnat samlas som vanligt, även om det aldrig riktigt verkar vara som vanligt längre. Glädjen över att pandemin verkar släppa taget grusas ju av vad som händer i öster. Men hoppet lever. Det blir fred igen, även om det är svårt och rent helvetiskt nu. 

 

Påskhelgens drama, från död till liv, är för många en modell för hur livet kan fungera. Det är många som på olika sätt vittnat om hur lång och trist Långfredagen var förr i tiden. Dagen skulle framlevas i stillhet vilket kunde vara en utmaning för livliga barn. Affärerna var inte öppna och på radion spelades stilla musik. Det är nu ett minne blott i en tid då fest och vardag suddas ut i ett oavbrutet fredagsmys. 

 

Som barn hade jag aldrig problem med Långfredagens tragiska eftertänksamhet. Jag levde mig in i anledningen till dagen och förbannade det faktum att en oskyldig avrättas. Långfredagen kom för mig att bli en protestdag mot världens ondska, snarare än en dag då en inte får göra något.  

 

Många år senare har jag ett knippe teologiska förklaringsmodeller till Jesu död, men grundkänslan kvarstår: och fortfarande är det alltför många som straffas utan ordentliga rättegångar. Och de skoningslösa avrättningar som sker i krigets namn är inget annat än helvetiska.  

 

Så kommer påskafton.  En dag av väntan på att äntligen få fira livet och uppståndelsen. Dagen ägnades som barn åt äggmålning och påskmiddag. Ofta var det ju fint väder som inbjöd till lek i prästgårdsträdgården. Men kunde inte uppståndelsen hända med en gång?  

 

Det finns en existentiell vits med den där påskaftonsväntan, eftersom det är en avspegling av hur livet fungerar. Hela påsken följer en rytm som livserfarenheten känner igen. Skärtorsdagens vånda och ångest, svek men kraft från ovan. Långfredagens orättvisa, våld och meningslöshet. Men också glimtar av godhet och medkänsla. Påskaftons erfarenhet av att livet inte vänder direkt, att vi ibland måste vänta och invänta förändring och nystart. Det blir inte bra direkt. 

 

Alla som är intresserade av politik och det militära går nu i väntans tider. Ska Finland och Sverige gå med i Nato eller inte? Det som för bara några veckor sen knappt var en aktuell fråga för de flesta av oss, är nu stående inslag i snart varje nyhetssändning. Det gäller att hänga med i tanken. Det finns fördelar med att vara alliansfria, inte minst med tanke på den diplomatiska roll som Sverige ofta haft, men frågan är ju ändå om vi varit så särskilt alliansfria i alla fall. Under andra världskriget kämpade Per Albin för att hålla landet utanför kriget, men med de eftergifter som gjordes mot det krigförande landet i söder kan frågan verkligen ställas. Gråzonerna var inte tydligare förr. 

 

Det kommer att bli påskdag i år också. Regnet och dimman ger vika för vårsolens vänliga och livgivande strålar. Naturen kommer fortsätta vakna till liv med sån fart att allt fler av oss behöver ta allergimedicin för att hantera skapelsens kraftfulla explosioner av lövsprickning och knoppar som brister. Men vackert är det! Jag önskar dig en fin vecka!

 

Spår i putsen

 

I söndags predikade jag utifrån korväggen mot öster i Bällefors kyrka.

Titta noga, konturerna av ett medeltida, nu igensatt fönster, finns där. Är det en ritning, en skiss på något som ska bli, eller är det spår av något som en gång varit?

Spår i putsen finns hos var och en av oss, tänker jag. Vi bär med oss spår av det som varit och skissar på framtida dagar. Och när någon stänger en dörr för dig, kanske Gud öppnar ett fönster.

Förklarad i evighetens ljus

Att be är att ana hur ljuset kikar fram. Varje vecka är bönevecka, men den här lite särskild: ekumenisk bönevecka tillsammans med vänner över hela världen.

Psalm 213 i psalmboken (Att bedja är ej endast att begära) har anknytning till Töreboda! Den skrevs 1922 av Stina Andersson, född i Björkängs socken och sedan bosatt i Fredsberg.

I vers 4 skriver hon om att livets dunkla gåta i bönen kan bli förklarad i evighetens ljus.

Bilden är tagen av mig i Fredsbergs kyrka, där Stina säkert satt och bad många gånger. Och bönen fortsätter, generation efter generation. Jag önskar dig en fin dag!

Inget nytt under solen...

Jag grejar med gammalmormors linnedukar noggrant märkta "S" och skänker en tacksamhetens tanke till alla dem som gjorde alla prästgårdskalas förr i tiden möjliga. Det var tiden före församlingshemmens anställda personal och kurserna i ideellt arbete. Förr var prästgårdarna samlingspunkter för bygdens folk. Jag minns såväl konfirmander, biskopsvisitationsmiddagar och kyrkoråd. För att inte tala om installationsmottagningarna, vigslarna, prostmötena och så det som nog gjort starkast intryck på mig: alla de "vanliga människorna" för vilket det var helt naturligt att sitta i prästgårdens trädgårdsmöbel och dricka kaffe.

När de stora kalasen skulle ordnas (och då pratar jag alltså farmors generation) ville det till att hjälpsamma damer kom och hjälpte prästfrun med arrangemangen. Om detta ideella arbete var frivilligt eller inte låter jag egentligen vara osagt, men stiligt blev det helt säkert!

I dagens kyrka som existerar i en tid då religionen i allmän anses vara något som hör det privata till, är Svenska kyrkans arbete inte alls privat (Gud nåde den som ringer en präst på privattelefonen nuförtiden!) utan något som hör arbetsgivarens förväntningar till.

På sätt och vis bra. Nuförtidens prästbarn behöver i allmänhet inte bevittna vigslar eller dop i sitt eget hem eller vänta på att få föräldrarnas uppmärksamhet när de är upptagna i själavårdssamtal i hemmets arbetsrum, men jag tycker ändå att något gått förlorat.

pixabay.com

Vår pappa sa alltid till oss barn att om vi någon gång råkar i bekymmer i okänd stad, så ska vi veta att vi alltid kan gå till prästgården. Det var folkkyrka, territorialprincip och pastoral omsorg i den finaste av mixar. På många orter vet nog invånarna inte längre vilken byggnad som förr i tiden var prästgården.

Kyrkans omsorger har ersatts med socialjour, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och 112. Men pendeln svänger tillbaka så sakta. I dag hörs politiker tala om vikten av civilsamhällets ( i vilket kyrkan ingår) resurser för de resurslösa och i takt med att kyrkan inte längre har råd att anställa eller inte kan anställa på grund av att allt färre människor vill arbeta i Svenska kyrkan utbildas de som är anställda i strategier för att få fler att engagera sig frivilligt.

Predikaren 1:9: Vad som har varit kommer att vara,vad som har skett skall ske igen.Det finns ingenting nytt under solen.Säger man om något: ”Det här är nytt!”så har det ändå funnits före oss,alltsedan urminnes tid.

Jag grejar lite till med gammelmormors dukar. Så många och så stora kommer jag aldrig att få användning för, även om jag skämtsamt ibland kallar min lilla trea för "prästgården" i det att jag gärna välkomnar den som behöver själavård eller allmän omtanke.

Dukarna kan jag nog vid behov låna ut till folkhögskolan när vi har våra olika examenshögtidligheter. Efter att ha tjänat i ett antal prästhem i både Göteborgs och Skara stift är de väl förankrade i kyrkans tradition. Jag tror både gammalmormor och farmor skulle gillat det.

Ett märkligt fenomen. Krönika på Skara stifts hemsida 13 oktober 2016

På livskunskapen med deltagarna på konstlinjen frågade jag vad konst är. Svaren blev många och varierande, alltifrån oerhört statiska definitioner till ifrågasättande om det överhuvudtaget går att ställa den frågan. Ett svar som verkligen fastnade hos mig lyder så här:

"en persons tankar och känslor kombinerade och manifesterade på fler sätt än vad som kan beskrivas"


Konsten är ett märkligt fenomen. Bilderna kan hjälpa oss att öppna upp och beskriva,  hjälpa oss att sluta vara så fixerade vid antingen hjärna eller hjärta så att verkligheten kan integreras i oss. Både känsla och förnuft. Var för sig manifesterade i dramatik eller melankoli och allt där emellan, och naturvetenskapligt begränsande och evidensbaserat veto-beteende....

Gud är också på fler sätt än vad som kan beskrivas. Manifestationer av Gud kan vara vackra. Den kristna bildkonsten, ikoner, mosaiker och fönster av Bo Beskow kan föra oss närmare Gud. Vi kan uppleva något av Gud i det vackra. Men Gud är i lika hög utsträckning - eller mer? - i det destruktiva, fula, obeskrivligt plågsamma. Där är Gud medvandraren och befriaren. I Jobs bok berättas om den lidande Job. Han förbannar dagen han föddes och skär sig med vassa lerskärvor för att lindra sin plåga. Han undrar varför Gud inte griper in, och efter hand talar Herren till Job ur stormen:

                "Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag 

                 gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och

                 stängde med

                  portar och bommar.

                  Jag sade: ”Hit men inte längre, här skall dina stolta vågor hejdas.”

                  Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats, 
                 när den skall 

                 gripa om jordens hörn och skaka bort de onda?" (Job 38:8-13)

Jag läser och målar en tavla i mitt inre. Akvarell, tror jag. Ett brusande hav, kanske Medelhavet, rutten där flyktingbåtarna driver som vilsna farkoster. Jag målar portar och bommar, men inte till Europas trygghet utan för att stänga främlingsfientlighet och ondska och lidande utanför. Nu är det Gud som står för gränskontrollen: hit men inte längre kan kaosmakten få härja, men snart kommer den goda gryningen som griper om jordens hörn och skakar bort det onda.

Jag målar Gud som skakar smulorna från en nersmutsad bordsduk och som omsorgsfullt breder ut den på stranden. Där dukas bröd och vin upp och du och jag är bjudna. Inbjudna till en relation med den som är mer än vad som kan beskrivas, och som möter oss på fler sätt än vad som kan beskrivas

   



pixabay.com

     









KARIN LÅNGSTRÖM

     Präst och lärare vid Hjo folkhögskola

Betraktelse. Krönika i SLA 2 juli 2016

Jag sitter på balkongen med min tredje kopp morgonkaffe och betraktar mina nyplanterade gula tagetes. Tillsammans med lite fått, köpt och frösått blev de verkligen den färgklick som den här balkongen behöver. Livet som ofta går i en gråskala mellan svart och vitt behöver en liten skjuts emellanåt. 

Världen utanför är som vanligt. Duvan anmäler sin närvaro i det stora trädet med sitt karakteristiska hoande. Där borta går damen med taxen. Ett ankommande tåg hörs på avstånd. Jag tar en klunk kaffe till, aromen är perfekt och jag dricker med gott samvete eftersom det kommer från ett företag som tar väl hand om sina anställda kaffebönsplockare. Duvan hoar igen och en firmabil kommer farande. Flera lägenheter i området renoveras. Snart kommer några att få ett alldeles nytt, fräscht hem.

En man, kanske i 60-årsåldern strosar förbi tillsammans med en tioårig flicka, djupt inbegripna i ett samtal. Farbrorn tittar upp mot mig och hejar glatt. Ett stråk av vemod fyller mig samtidigt som jag blir varm. Den kluvna känslan bottnar i en plötslig insikt om att det där kunde varit morfar och jag för trettio år sedan med en hel lång sommarlovsdag framför oss. Morfar och jag resonerade om hur små färskpotatisar mormor kunde koka (jag har alltid tyckt mest om de små färskpotatisarna), om hur morfar vuxit upp och vilka blommor han odlade då och sålde på torget, om vad fåglar tycker om att äta. Vi åt hallon och vinbär i mängder och jag lärde mig att akta mig för tåget, svärmande bin och den vackra men förrädiska ån. 

Pappa frågar mig om jag tycker det är konstigt att morfar är död, och nog är det konstigt alltid. Inte att livet är begränsat (han levde ett långt liv) men just det där att människor som alltid funnits plötsligt är någon annanstans är ett märkligt fenomen. Generationerna byter plats. Från att ha varit barn i  släkten, en ganska medioker mellansyster som hade bra betyg i skolan men som i övrigt endast drömde om att få en alldeles egen häst, är jag nu själv förälder till barn som klarar sig hyfsat själva och för mina två brorsbarn är jag nog ungefär som faster Anne-Marie var för mig när jag var liten. 

Vemodet stryker runt själen igen när jag inser att jag aldrig kommer att bli den viktiga person för andra som andra varit för mig. Jag behöver mer kaffe. Men prestationsångesten får lägga sig, vare sig jag vill eller inte. Jag tror inte att morfar hade ambitionen att vara någon supermorfar. Han delade helt enkelt med sig av sitt liv, bara. Bra verktyg, en rentvättat bil i garaget och något gott till kaffet. Vi kunde åka ut med den där bilen och titta hur långt de kommit med motorvägsbygget. Vi kunde åka någon mil upp i Dalsland för att se om den där sällsynta blomman kommit fram. Att nattvioler är något speciellt, kommer jag aldrig att glömma. 

En humla anländer och bryter mina tankar. Den gör en snabb översikt över utbudet och väljer mina vita penséer. (Jodå, de kan blomma hela sommaren om en bara klipper ner emellanåt. Det blir fina pensébuketter att ställa inne på köksbordet medan nästa generation tar fart därute.) 

Handlar livet om att vara möjliggörande för andra? Ställa ut blommor till humlorna. Öppna sitt hem för barnbarnen. Svindlande perspektiv. Jag suckar när jag ser några vissna blad på tomatplantan och reser mig för att plocka bort dem. Gallring, sållning, uppbrott hör också till livets skyldigheter som krav  och förutsättning för framtida växt.  Av jord har du kommit, säger jag med handen full av vissna tomatblad, jord ska du åter bli. Jag smular sönder bladen och låter smulorna falla ner mot krukans jordmån medan jag tackar för för vad de gett mig. 

Farbrorn och flickan har försvunnit för länge sedan, jag tar med mig kaffekoppen in och ställer i diskmaskinen. Det är dags att ta tag i ytterligare en dag.  

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Att bara njuta av tillvaron. På en balkong, eller varsomhelst.

Diss: Utan inbördes ordning: Brexit, terrordåd och det ständiga regnet varje Skadevi Cup. 

De finska krigsbarnen. Krönika i SLA 15 augusti 2015

En föraning om att sommaren går mot sitt slut är att Allsång på Skansen sänts för sista gången för säsongen. Höjdpunkten var för min del Maria Ylipääs tolkning av Du måste finnas ur musikalen Kristina från Duvemåla. Vi såg musikalen på Göteborgsoperan med två konfirmandgrupper –vilken upplevelse! Vilhelm Mobergs utvandrarepos blir mer och mer aktuellt eftersom vi i våra dagar upplever den värsta flyktingkatastrofen någonsin. 60 miljoner människor i världen är på flykt undan krig, förföljelse och förtryck.

De flesta är nog vana vid att höra Helen Sjöholm i rollen som Kristina. Men när Maria Yllipää tar ton och artikulerar med finsk accent i Du fördrev mig, Gud, är det som att en ytterligare dimension tillfogas det rent poetiska, historiska och musikaliska. Jag tänker på de 72 000 barn från Finland som under andra världskriget kom till Sverige med en lapp om halsen. De togs emot i fosterhem och barnhem, och 15 000 av dem blev kvar i vårt land.

Jag letar i minnet efter människor med finskt ursprung som kommit som ett så kallat krigsbarn, men får inte fram särskilt många berättelser. Jag surfar in på krigsbarn.se istället och läser:

”Vi kom med tåg hela vägen upp till Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Många gånger helt ovetande om att vi reste till ett främmande land. Chocken blev stor när ingen förstod vad vi sade och vi inte heller förstod vad som sades till oss. Tanken var att vi skulle stanna några månader - tills kriget var över. Men åren gick och snart var det finska språket glömt. Vid återresan var det tvärt om hemspråket som försvunnit. Också minnena av den egna familjen, om barnen varit små, var utsuddade.
Dessa många avsked under vår barndom och byte av familjer har stannat kvar som en känsla av övergivenhet, osäkerhet och sorg hos många av oss.”

Det är samma teman som berättas för mig av krigsbarnen år 2015. Resan hit farlig och osäker. Främmande land, främmande kultur och språk. Längtan tillbaka till ett hem som inte är ett hem utan ett sönderbombat kvarter. Avskeden från både levande och döda släktingar. Oron för dem som finns kvar. Det dåliga samvetet för att just jag hade möjlighet att ta mig därifrån. Minnesbilder, mardrömmar i vaket tillstånd av skrik, gråt, flyglarm, blod, förtvivlan, hunger. M berättar för mig om hur han räddade sin kusin från att dö under en attack genom att gömd på vägkanten dra in den sargade kroppen med hjälp av en kratta. K berättar för mig hur hans familj avrättades mitt framför hans ögon. Fru och tre barn.

För en del blir minnena omöjliga att leva med. En del blir psykiskt sjuka och får inte den hjälp de behöver eftersom kön till psykologen är lång. En del rehabiliteras inte alls eftersom de ska utvisas. Ibland blir det väldigt väldigt fel, som i Västerås. En människa går bärsärkagång, påverkad av arv och miljö som alla andra. Hans bakgrund försvarar inte hans gärning, men kan förklara. Och med ens går drevet – afrikaner är farligare än andra människor, utvisningshotade ska låsas in med automatik, och tar vi inte emot för många flyktingar?

Detta fenomen – att skuldbelägga och generalisera – är inte nytt. För – sagt med ironi – vet vi inte att alla med finskt ursprung super, att stockholmare är lite snobbigare än alla andra, att en blir nerslagen och rånad få fort en sätter foten i Södra Ryd, och visst beter sig tidaholmarna en aning knepigt när de kommer in till stan?

Nej, Du måste finnas. Och nu menar jag inte Gud. Jag menar du som vill vara en medmänniska, oavsett om din medmänniska kommer från Mogadishu eller från Moholm. För vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Medmänsklighet och hopp

Diss: Våld och förtryck i alla dess former

Du måste finnas - länk till Youtube

Om offentliga ljud. Krönika i Skövde Nyheter idag

Skulle du vilja leva ditt liv ljudlöst? Jag skulle inte det. Jag är tacksam för att jag fötts med fungerande hörsel, även om jag skulle vilja stänga av öronen ibland.
Jag är övertygad om att ljud påverkar oss i lika hög utsträckning som ljus och dofter. De offentliga ljuden vi har i vår omgivning är därför av stor betydelse för humör och hälsa.

Fina ljud för mig är klingande barnskratt, den gurglande kaffemaskinen på jobbet, välkomnande hundskall och den älskades röst i gryningen. Musik naturligtvis, och så havsbrus och fiskmåsar vilka mina bohuslänska gener kräver visst mått av varje år.
Nervös blir jag av ljudet av inbromsande tåg som tutar. Fantasin skenar iväg. Rådjur? Ledsen människa som tror sig se sin sista utväg?
Kyrkklockor däremot gör mig varm i hjärtat och tar mig med in i en annan dimension av tillvaron. Kyrkklockorna ger bra tidsangivelser också - som en relik från tiden före modern tideräkning.

Så finns det naturligtvis irriterande ljud också. I allmänhet brukar folk störas av trivialiteter som avhandlas offentligt i mobiltelefon. För min del går det bra. Alltid kan man snappa upp några nya matidéer från samtal om kompletteringsinköp och grillförberedelser. Tänk vad duktiga folk är – fixar och ordnar för att livet ska vara så gott som möjligt.

Självklart blir jag irriterad och sänkt av vissa ljud. Vuxna människors gnäll, tystnaden som uppstår när laptopen laddat ur, sopmaskiner i centrum precis när jag ska prata i kyrkan, jodå.

Eller hissrösten på Elins Esplanad som efter att man trött åkt på självscanningsavstämning kvart i tio på kvällen med 47 varor hjälper en ner i avgrunden med orden ”kör neråt. Plan noll. Dörrarna öppnas”. Då anar man att slutet är nära.

Konstaterande

Allting kan hamna i en predikan,
ty predikan bör handla om människan och Gud,
och deras längtan efter varandra.

Det är det som är livet.

Gud blåser livsande i mig och hundar,
tomatplantor och abborrar,

och jag spanar efter vindens ursprung.

En berguv som ett tidens tecken

Den här veckan diskuteras berguven Edvin som häckar vid den rivningshotade silon i Skövde. Lantmännen har nu i samråd med Länsstyrelsen bestämt sig för att skjuta upp rivningen, så att den sällsynta arten får möjlighet att fortplanta sig. Gott. Människor bryr sig. Livet segrar.

Kommer osökt att tänka på orden i Predikaren 3.

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
8en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud.




Sveriges Radio Skaraborg

Det verkliga skyddsbehovet

Ser dokumentären om Sverigedemokraterna. Unga män i kostym snackar taktik,miljarder hit och dit, diskuterar säkerhetsfrågor med polisen och pratar med journalister. Ibland blir det lite intensivt och Jimmie behöver förtydliga och använda alternativa språkgrepp.

En nybliven ledamot pratar med sitt barn i telefon och säger att mamma får hämta, eftersom pappa måste jobba lite till och prata med tråkiga farbröder. Men, pappa har ju fått jobb.

Sekreteraren Louise sitter på golvet i partikansliet och sprättar brev, iförd gula skyddshandskar av plast. Det händer att folk torkar sig på toaletten med Sverigedemokraternas valsedlar och skickar dem till kansliet. Louise ser inte särskilt berörd ut utan slänger brev efter brev i en stor papperskorg.

Så tragiskt alltihop. Så fruktansvärt tragiskt. Mest tragiskt är att människor som behöver skydd - enligt FN! - inte får det skydd de behöver i vårt land. Och då har inte ens Sverigedemokraterna börjat få inflytande än.

Ps. En glädjens dag. Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi har släppts fri från sin husarrest. Gissa vem som inte tänker ha lördagsmys framför teven ikväll!

Oktober i Uppsala

På plats för andra sessionen på 2010 års kyrkomöte. Nu ska motioner och betänkanden debatteras och beslutas.

Medan kamraterna nu anländer från alla väderstreck sitter jag och funderar över allt möjligt.

Sveriges styrka i Afhganistan, till exempel. Givet att det är oerhört tragiskt att människor dör i krig, är det ju faktiskt så att soldaterna är där för att det är just krig. Läste i DN om de afhganska kvinnorna som ser säkerhetsstyrkornas närvaro som en absolut garant för landets utveckling. Vi måste hinna få en polis innan de åker, säger de.

Funderar också på att wikileaksläckorna avslöjar att svenska vapen används i krig och att folk upprörs över detta. Man kan ju verkligen undra var vapnen annars ska användas? I säkerhetens tjänst, är ju tanken, men den som har läst någonting om kriminalitet vet att vapen är högvilt. Det tog en expressenjournalist fem timmar att få tag i ett illegalt vapen i Malmö.

Om Sverige, världens tryggaste land, ska säkerställa att inga vapen används för det de är avsedda för, och att de inte hamnar i orätta händer, får man fundera på om man inte ska sluta tillverka vapen.

Idag har en fiskkollega och jag varit i Uppsala slott och fått en duvning i nätfiskande. Inom kort kan vi presentera en fin webbplats för FiSK. Den som vill får kika in redan nu på fiskarna.net, men sidan är som sagt under uppbyggnad.

Solen sken vackert på domkyrkan och jag kände en djup tacksamhet över livet. Ibland är det just kyrkor som lockar fram såna känslor.

Vill ni följa oss i debatterna i kyrkomötet kan man titta på svenskakyrkan.tv.

Förresten, mitt inlägg om vigselvägrarna och kvinnorprästmotståndarna väckte en del indignation. Jag undrade där hur det egentligen står till med friheten i ämbetsfrågan. Alldeles nyss läste jag svart på vitt på en blogg vars innehavare säkert har koll i frågan:

"Tanken att biskoparna inte längre medvetet prästviger kvinnorprästmotståndare är så nära vi kommer en officiell lögn i svenskkyrkliga sammanhang."

Man kanske ska göra som Elisabet tänker: att vi lika gärna kan öppna dörren för dem efter som de ändå lurar sig in.

Jag kanske ändrar mig. Jag kanske inte alls tycker att de ska lämnas ifred. Det kanske måste till en motion i 2011 års kyrkomöte: med yrkandet att uppdra åt kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning huruvida präster som inte kan tjänstgöra med präster av annat kön blir antagna och prästvigda i Svenska kyrkan. Det vore onekligen intressant att få reda på hur det förhåller sig med den saken.

Meriterad politiker söker

Idag läser jag om politikern som inte fick det uppdrag efter valet som han hade tänkt sig. Han är inte besviken för egen del, men väl för väljarnas skull, som hade gett honom flest kryss av alla på den listan.

Ändå väljer valberedningen bort honom. Är han för gammal? Fel kön?

Besvikelsen är nu stor, inte minst med tanke på att han lämnat kommunpolitiken för att satsa på det nya uppdraget.

Nu krävs professionell hjälp för att behandla det här.

Nej, politiken är verkligen inte "fair play". Ett gott valresultat med många, rentav flest, personvalskryss innebär inte med säkerhet heltidsarvoderad tjänst. Politiken är inte en del av arbetsmarknaden. Här är inte endast meriter eller förtroende det som avgör.

Jag tycker synd om dem som satsar så, och så blir det inget. Men det finns ju "vanliga jobb" också.

Vad ska man göra då, om man vill vara säker på en bra position efter valet? Kanske göra som Thomas Bodström och "sejfa" - ställ upp på allt och tacka ja till allt, sen backar du ut alllt eftersom.

Tryggt för politikern, kanske. Men inte särskilt trovärdigt.

-posted using BlogPress

Bön

Nej, jag behöver inte åka till andra sidan jordklotet för att få lugn och ro.

Lugn och ro är en känsla i mitt huvud, oavsett var jag är.

Det handlar väl om att försöka öppna alla sinnen för omgivningen, ta tag i det som är gott och positivt och låta den känslan få sprida sig?

Den här hunden träffade jag under en utflykt.

Hade ett mål i sikte: pinnen som matte kastade iväg, ut mot den öppna sjön.
Målmedvetet, svansviftande, till synes väldigt roligt.





Bön: Gud, du har kastat pinnen till mig och det är min utmaning att ta hem den.
Men du, (om du vill), hejda vågorna en aning.
Ta undan dom vassa stenarna under mina fötter.
Stå vid stranden med en varm handduk och håll om mig när jag kommer i land. För du vet (ju) att jag klarar det.
Amen.

Surdeg

Uppgifter från Expressen visar att Sven-Otto Littorin dementerat ordentligt. Så säger han själv också i en mailintervju i DN.

Tragiskt nog för både Sven-Otto och "Anna" kommer nog saken aldrig att redas ut, såvida de inte träffas och pratar igenom vad som hänt och inte. Inte för
allmänintressets skull, utan för deras egen. Aldrig bra att leva med surdegar.

Läs förresten Gudrun Schymans utmärkta bloggpost Prostitution har inget med sex att göra:

"Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det är en lag som förbjuder någon att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för något som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet."

Åhhh, Ahndorils!

Är bara så imponerad av paret Ahndoril, ni vet Alexandra och Alexander som är strålande författare var för sig men också strålande tillsammans som pseudonymen Lars Kepler.

Nej, jag tyckte inte att Hypnotisören var jättebra, mest äcklig, faktiskt. Men jag fascineras av paret Ahndoril. I sommar går deras uppföljare Paganinikontraktet som följetong i Dagens Nyheter, och i söndags var det stor artikel med dem. Maria Schottenius hade mött paret i deras sommarhus i halländska Morup.

Så fräscha, trots tre barn i skolåldern och fyrtio plus båda två. På omslaget till DN ser man dem på stranden, hon i svartvitblommig klänning (samma tyg som mina nya hammocksdynor), trevlig solhatt och diskreta pärlor runt halsen. Han med välfriserade grå tinningar, solglasögonen avslappnat fasthängda i tröjlinningen och inte minsta antydan till ölmage.

De arbetar tillsammans medan barnen är i skolan. De sitter i varsitt rum med varsin dator. Först har de suttit tillsammans vid köksbordet och druckit te och diskuterat intrigen, skrivit på lappar och lagt ut i serier. Sen skriver de scener som de sen byter med varandra.

När klockan närmar sig hämtningsdags, hämtar en av dem, medan den andre fixar middagen.

De har också badmöten, när de sitter i badkaret tillsammans och diskuterar intrigen.
De har också bilmöten, när Alexander kör bilen och Alexandra sitter brevid och antecknar.

Jag blir så imponerad. Vilken kreativitet! Och så duktiga! Jag vill vara paret Ahndoril, nu genast, snälla.

Ananaspaj

Finaste Hanna är lyxhustru över sommaren och ägnar dagarna åt att baka ananaspaj, bland annat. Tuur att min matberedare ligger i någon av de cirka trettio flyttlådorna som står på altanen, annars hade jag inte kunnat motstå det här receptet.

På köpcenter

Det vandrar omkring många obearbetade trauman på Commerce.
Här kan man lindra sin ångest.

Blek slingor i håret och testa en ny frisyr.
Köp en låda pinot noir och en avslappnings-cd.

Köp en tröja du inte har råd med.
Tryck i dig en hamburgare och kräk upp den igen.

Nya frottéhanddukar från Hemtex?
Som inte river dig i ansiktet när du torkar bort tårarna?

Dagens retweet

@perhökpers såg på #ullared i går på #kanal5 men kan konstatera att de berömde fryspåsarna är en hel krona billigare på ICA Maxi #fb

Mm. Och man behöver inte åka till IKEA för att köpa dom där praktiska påsförslutarna. Dom finns också på ICA Maxi. Tyvärr.

Från Kvällspasset i P3

Del 2, från 45 min ungefär.