Därför är tillfälliga uppehållstillstånd ett svek mot humanismen

Igår presenterade regeringspartierna och alliansen sin migrationsuppgörelse, vilket innebär ett antal åtgärder som enligt beslutsfattarna handlar om "nödvändiga insatser för att säkra förmågan i det svenska mottagandet av asylsökande och stärka etableringen av nyanlända". 

Gott så - bra att något händer eftersom det nuvarande systemet har flera brister. Till de allvarligare hör handläggningstiden hos Migrationsverket vilket har lett till att det kan gå upp till två år innan beslut om uppehållstillstånd fattats. Under tiden är många hänvisade till "camps" där de på grund av ekonomi (24 kr om dagen) och många gånger försämrad hälsa har svårt att aktivera sig. 

Förutom handläggningstiden är bristen på bostäder något som drabbar hårt. För att kunna starta sin etableringsplan efter uppehållstillståndet krävs en egen bostad vilket är oerhört svårt. Det har bland annat lett till en omfattande svart kommers av postadresser.

Migrationsverket flaggar nu för att det är tak över huvudet och mat på bordet som är målet för omhändertagandet av asylsökande. Standarden sänks på asylboendena. 

Till detta kommer punkterna i migrationsuppgörelserna. Låt mig gå igenom punkterna en efter en. 

INSATSER FÖR ATT SÄKRA DET SVENSKA ASYLSYSTEMET

Korta handläggningstiden för asylansökan

Uppdrag ges till Migrationsverket att redovisa en plan för åtgärder inom asylprövningen i syfte att förkorta handläggningstiderna. Planen ska innehålla åtgärder på kort och lång sikt och beskriva förväntade effekter av åtgärden, till exempel effekter av att ärenden sorteras tidigt i processen så att asylsökande med typiskt sett hög beviljande grad behandlas särskilt. Resultatet av pågående EU-förhandlingar om snabbare avslag avseende ogrundade ansökningar och ansökningar från säkra länder ska dessutom implementeras i Sverige. Planen ska redovisas till Regeringskansliet i samband med att myndigheten lämnar februariprognosen 2016. 

Det är ett bra förslag för asylsökande från Syrien, Eritrea och Somalia. Asylsökande från dessa länder brukar såvida identiteten är stärkt få positivt besked från Migrationsverket. Men vad är "ogrundade ansökningar och ansökningar på från säkra länder"? Migrationsverket tar i sina beslut stöd i sin så kallade landsinformation, och det innebär att länder på Balkan och forna sovjetstater anses vara säkra att vara i. Politiska eller religiösa förföljelser i dessa länder anses inte vara av den dignitet att de kräver skydd utomlands - det kan hanteras av den lokala polismyndigheten. Därför utvisas människor från Albanien, Kosovo, Bosnien, Azerbadjan m fl länder.  Dessa ska nu utvisas snabbare än vad de gör idag. 

Skapa utrymme för fler asylsökande på anläggningsboende

Idag är knappt 6 000 personer med lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut inskrivna i Migrationsverkets mottagande och bor i ABO.
Rätten till dagersättning för vuxna utan barn tas bort efter lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning. Rätten till anläggningsboende för vuxna utan barn med lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning ska upphöra så snart fristen att lämna landet löpt ut. Utgångspunkten är att verkställighet ska ske vid den tidpunkten. Det ska finnas en ventil för den som inte kan avvisas/utvisas.
De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad. En person som beviljats uppehållstillstånd ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och samtidigt bo kvar på anläggningsboendet.
Förslagen syftar till att fler boendeplatser frigörs. 

Det kan verka ganska logiskt att den som inte har rätt att vistas i Sverige inte heller får någon ersättning från Sverige.  Den som har fått beslut om avvisning har egentligen tre val idag. Det första är att samarbeta med Migrationsverket och helt enkelt lämna Sverige med de transporter som Migrationsverket ordnar. Det andra är att inte samarbeta. Då lämnas ärendet till polisen. Det tredje är att gå under jorden och bli en så kallad "papperslös". Det innebär att LMA-kortet (identitetskortet som varje asylsökande har och som regelbundet förnyas) går ut och att ingen mer ersättning kommer. Om nu ersättningen tas bort från den dag beslutet om avvisning fattas, får vi hoppas att avvisningen ändå sker skyndsamt. Sverige kommer alltså att fortsätta svälta ut människor ur landet. 

Rätten till anläggningsboende upphör också, antingen om den asylsökande fått avslag eller om personen fått en ny bostad via Arbetsförmedlingen. Det är självklart, även om det så klart är ytterst besvärligt för en person som rotat sig i en bygd att kommunplaceras hundratals mil bort. 

Det finns naturligtvis en risk att det skapas en svart bostadsmarknad på våra asylboenden. För vem vet egentligen vem som bor var i dessa jättekomplex på hundratals personer? 

Försörjningskrav vid anhöriginvandring

Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer. 

Idag är det så att den som fått permanent uppehållstillstånd kan ansöka om familjeåterförening. Då måste hela familjen söka sig till en ambassad för att få alla papper i ordning. I praktiken: En man (det är oftast en man) tar sig den livsfarliga vägen till Sverige, lämnar barnen i Turkiet, Syrien eller annat land utanför EU. Här väntar asylprocess för mannen. Efter besked om uppehållstillstånd väntar ny process om återförening. Samtidigt ska mannen påbörja etableringsplanen. Är de dryga 6000 kr etableringsersättningen är på tillräckligt för att försörja familjen? Är det inte det, kan dessa familjer alltså inte återförenas. 

Tillfälligt uppehållstillstånd som huvudregel införs under en begränsad tid 

En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.
När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.
Den tidsbegränsade lagen ska utformas i enlighet med detta och gälla under tre år. Den nya lagstiftningen ska tillämpas så snart den trätt i kraft. De beslut som då fattas kommer därmed att utgå från den nya lagstiftningen. De nya reglerna kommer att tillämpas även när ansökan om uppehållstillstånd gjorts dessförinnan. 

För den asylsökande som har barn blir det ingen förändring mot nuvarande regler. Ensamkommande barn och kvotflyktingar är också säkra. Men för ensamstående eller par utan barn blir det betydligt tuffare.  Efter tre år ska en ny process inledas. Om skyddsskälet kvarstår (vilket det med all säkerhet kommer att göra när det gäller de länder som är aktuella), blir det tillfälliga uppehållstillståndet permanent.  

Den asylsökande lämnas här i en stor oro. Alla vet hur det ser ut i Mellanöstern. Men redan nu anses Palestina, till viss del Irak och Afghanistan vara ställen som inte automatiskt leder till skyddsbehov. Vem vet om Syrien i framtiden kommer att anses vara ett säkert land  - om det till exempel blir ett fredsavtal som fungerar på pappret men inte i verkligheten? 

Här kopplas arbetsmarknadspolitiken in. Den som efter tre år kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå det går att försörja sig på beviljas permanent inkomst. Asylrätten kommer därmed att handla om att du lyckas få ett jobb vilket är lätt för exempelvis läkare. Men hur är det med den somaliska sjubarnsmamman som under fem års tid i Sverige knappt hunnit lära sig skriva sitt namn med svenska bokstäver? 

Hur denna åtgärd skulle gynna punkten "korta handläggningstiden för asylansökan" är svår att begripa. Varje ärende kommer att kräva två processer. 

Röda Korset har redan påpekat fler humanitära konsekvenser av tillfälliga uppehållstillstånd, och det gäller familjeåterföreningen. Idag måste en person ha permanent uppehållstillstånd för att ansöka om återförening och det skulle alltså dröja i vissa fall fem år eller mer innan detta kan ske. Lägg då på ett halvår i handläggningstid. 

Lagliga vägar

Mottagande av kvotflyktingar utgör en laglig och trygg väg till Sverige och skulle också vara ett sätt att visa solidaritet med överbelastade länder i konflikters närområde. Sverige ska därför successivt öka antalet kvotflyktingar upp till 5000 personer.
En utredning tillsätts om lagliga vägar för att söka asyl i EU. Humanitära visum är ett exempel på en fråga som utredningen ska titta på. 

Oerhört positiv punkt och det är väl här som Miljöpartiet och Centerpartiet fått ett hundben för att gå med på frågan om tillfälliga uppehållstillstånd.  Att befria 5000 personer från ett liv i flyktingläger i Jordanien är positivt, även om siffran skulle kunna vara högre. 
Absolut behövs lagliga vägar för att söka asyl i EU. Men att få med sig andra EU-länder förutom möjligen Tyskland på detta projekt verkar vara lönlöst i en tid då taggtrådsstängsel sätts upp och gränser stängs. 

Översyn ensamkommande flyktingbarn

Antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige har ökat dramatiskt under senare tid. Orsakerna till detta behöver analyseras och ses över. Utöver redan aviserade åtgärder kring ensamkommande flyktingbarn ska hela situationen för placering och hantering av denna grupp löpande ses över. Den löpande översynen ska omfatta allt från socialtjänst och Migrationsverket till gode män, tolkar etcetera. Översynen bör även ta upp överflyttning från HVB-hem till stödboende och andra boendeformer. 

Ytterligare utredningar... men tanken på stödboende och andra boendeformer ger mig ont i magen. Nu sänks alltså kraven på dem som gör business på dessa barn. 

ETABLERINGSINSATSER

Det finns i Migrationsuppgörelsen också insatser för att öka möjligheten till etablering. Hit hör språkstudier och samhällsorientering redan under asylsökandeperioden, ett utvidgande av jobbmöjligheter samt inskränkningar när det gäller föräldrapenning och försörjningsstöd. 

När det gäller bostadsbyggandet kommer reglerna att ändras så att det blir enklare att få bygga. 

Fler lärare behövs i skolan - här kan asylsökande få undervisa barn i hemspråk. Pensionerade lärare och lärarstudenter tas in som resurser. 

Så skjuts också pengar till för kommunernas verksamhet, och 200 miljoner kronor ska gå direkt till civilsamhällets organisationer. Det tackar vi för. 

Jag saknar  särskilt två saker. 

1. Riktade insatser i skolorna för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Det är oerhört viktigt att jobba opinionsbildande nu när asylboenden eldhärjas och med terrorattentatet i Trollhättan i färskt minne vet vi att insatser behövs.  Flyktingkrisen handlar inte om att det är "volymer" av människor som väller in i Sverige. Krisen handlar om att människor tvingas fly från krig, förföljelser, diktaturer.  Forum för levande historia gör goda insatser på detta område. 

Även vuxna behöver nås av information om av demokrati och mänskliga rättigheter innebär. Här kan inte minst kyrkorna och andra Non Government Organizations göra goda insatser.

2. Riktade insatser för att få fredliga lösningar i krigshärdarna. Sverige är medlem i FN. Vad gör vi i FN? I en åtgärdsplan för flyktingmottagande bör det finnas med någon punkt som handlar om att bekämpa grundorsaken till att människor alls tvingas fly.  


Slutsats: Det är oklart om migrationsuppgörelsens insatser får någon effekt. En del talar om att det handlar om att skicka signaler till kommande flyktingar om att det inte är någon idé att komma till Sverige, men framtiden får utvisa vilken effekt det har.  

Min åsikt är klar: Sverige ska ha en fortsatt generös flyktingpolitik. Människor från krigsdrabbade länder ska ha permanent uppehållstillstånd. Handläggningstiderna ska kortas genom att fler handläggare anställs. 

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 14: Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. 

Läs mer
Migrationsuppgörelsen (PDF)

Ingen jul utan Jesus!

Efter att ha klätt ut medarbetare och skolbarn i tidstypiska Maria - och Josefkläder för att berätta om historien från Palestina med omnejd, känns det märkligt att möta dagens flyktingar från samma område, som likt Maria och Josef söker plats i härbärgen i våra trakter.

Iförda sjalar, slitna kläder och trötta blickar, inte sällan gravida, sitter de i ruffiga lägenheter och väntar på att något gott ska hända. 

Det finns en bild av den heliga familjens flykt till Egypten som berör mig djupt. Julen kan inte firas utan att ha detta perspektiv med. Ingen jul utan Jesus!

Jag bläddrar i en reklambunt som snart ska skickas till återvinningen. Jul i Skövde, läser jag. Mat, julklappserbjudanden. Att det finns kyrkor har marknadsförarna glömt. Välgörenhetsprojektet Jultomtarna finns dock med, alltid något. 

Jag är så glad för Lyktan. Vi förmedlar. Igår var Anne-Marie och jag hos en familj. Likt Maria och Josef sittandes i stallet, satt de på sängen tätt intill varandra. 

Under sängen varsin väska. Vi drack vatten och kaffe i udda glas och muggar med pallen på bilden som bord. 

De tackade Allah för fisken och brödet vi hade med oss från vännerna på Knistad. Gud är större. Gud är större än EU:s gränsregler, syriska bombattacker och hungriga barn. Jesus delade frikostigt ut fisk och bröd. Det är evangelium. 

(Även om hon aldrig nånsin sett fryst gravlax förut.)

Vi är nu över 600 personer som är med i facebookgruppen Medmänskligt nätverk i Skövde. Vi börjar bo in oss i våra nya lokaler. Människor hittar oss. I måndags var det drygt 70 personer som kom och hämtade nödvändigheter. 20 personer kom och lämnade. Tidvis var ljudvolymen i cafét hög. Kontakter knyts. Jag íntroducerar (eller försöker introducera) det fantastiska med glögg hos de nya vännerna. Jag misstänker att de tycker att vårt kaffe är för svagt. Det syriska, irakiska och palestinska gahoa är i alla fall mycket starkare. 

Det blir jul i år också. Våra gåvor är kanske inte de vise männens guld, rökelse och myrra. Men det vi har att erbjuda är kanske lite mer praktiskt: vinterskor, lakan och raggsockar. 

    

Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

Att komma hem

Efter tre intensiva månader på Västbanken kom jag hem till Tidaholm. Omskakad men glad. Julhandeln var i full gång, dagarna korta och mörka, luften var kall och sammantaget kändes allt här som vanligt. Det blev en tuff omställning för mig, och det är först nu, en dryg månad senare, som jag känner att jag faktiskt landat. Men en del av mitt inre har förändrats av resan, och människorna jag mött finns med mig i tankarna varje dag.

När jag ser tillbaka på min tid som följeslagare ser jag tydligt en gemensam nämnare i många arbetssituationer; att vädja till det mänskliga. Ibland var det en tyst vädjan, ett hopp om att min närvaro i sig skulle tala till dem som var frestade att begå övergrepp av något slag. Ibland var det fullt uttalade böner. Jag har bett soldater jobba lite fortare för att små barn och gamla skulle komma lite snabbare genom militära avspärrningar. Flera timmars väntan i stekande sol kan vara nog så tufft för en vuxen. För barnen kunde det vara olidligt. Jag har vädjat till soldater att släppa in ambulanser i en by med skottskadade civila, och när ambulanserna ändå inte fick passera vädjade jag istället om att de sårade skulle få bäras ut för att få hjälp. Jag har kollegor som med blöjor och mjölk försökt ta sig in till en familj med ett spädbarn som blivit instängd i en källare utan tillgång till förnödenheter på grund av utegångsförbud. Följeslagarna har burit blöjorna och mjölken över huvudet när de närmat sig soldaterna och deras bön har varit: "snälla, lyssna på oss!"

Ofta har våra böner och vädjanden lyssnats på. Långt ifrån alltid, men ofta. För mig har det varit viktigt att komma ihåg att bakom varje uniform, bakom varje bistert och sammanbitet ansikte, bakom varje bitter attityd så finns någon med ett hjärta fyllt av sorger och glädjeämnen och med förmåga till medlidande och att göra det goda.

Jag har fått se och höra så mycket under min tid i Israel-Palestina. Goda saker, och svåra saker. Jag har vädjat, skrattat, gråtit och försökt förstå. Och jag har fått en bön med mig hem. Det är en samlad bön från alla dem jag har mött och som lever i skuggan av ockupationen: "berätta om oss när du kommer hem till Sverige." För liksom jag satte min tilltro till det goda i människor där nere så sätter de sin tilltro till oss i omvärlden. De jag har mött vill tro att om vi bara får veta vad det faktiskt är som händer i Israel-Palestina, inte har vi då hjärta att låta det fortgå? Visst kommer vi väl höja våra röster och kräva en förändring? Israel-Palestinakonflikten kommer inte att lösas utan omvärldens engagemang. Det är förmodligen världens mest i media täckta konflikt. Och vi vet vad som händer på Gaza. Då är det dags att vi visar våra politiker att vi kräver handling. Det är möjligt att ta ställning för mänskliga rättigheter och fred.

Mitt arbete går nu in i nästa fas: föreläsningar och berättande om min resa och det jag fått uppleva. Vill du att jag ska komma till ditt jobb, din skola eller till någon annan grupp och berätta? Tveka inte att höra av dig till mig. Jag vill också få säga ett stort tack till dig som följt mig på min resa via mina brev. Det har varit ett stöd att veta att människor följt med, och jag hoppas jag kunnat förmedla något av situationen och människorna i Israel-Palestina.


Gabriella har befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och KyrkornasVärldsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av Gabriellas uppdragsgivare.

Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

"Nermin är 13 år och näst äldst i sin syskonskara. Hon möter mig på vägen och visar mig till sin familj som redan har börjat arbeta. De skrattar lite åt att jag sa att jag skulle komma tidigt och inte kommer förrän nu; tjugo över sex på morgonen. Själva har de varit igång sedan fem. Det är dags för årets olivskörd.

Olivskörden är en familjefest. Eller brukade åtminstone vara det. En del familjer, som den jag plockar med idag, håller kvar den traditionen. Alla är med - gammal som ung. Dagens lunch är medpackad så att den kan lagas till ute på olivfältet. Alla är på gott humör, men numera är olivskörden också förknippad med rädsla för trakasserier från bosättare. De flesta familjer har redan förlorat stora delar av sina marker till bosättningarna, och även om man har domstolsbeslut på att man äger den mark man har kvar så är det tyvärr ingen garanti för att man ska kunna plocka sina oliver ostört.

Medan vi plockar hjälper de äldre barnen, med ändlöst tålamod, mig att öva på arabiska. I gengäld hjälper jag dem med deras engelska. Vi turas om. Först får jag räkna till tio på arabiska och sedan de på engelska. Och när vi godkänt varandras kunskaper går vi vidare till saker vi har runt omkring oss; stenar, träd, tekannan, yxan och sågen... Alla visar på olika sätt hur glada de är att jag är där. Kvinnorna klappar mig på axeln, ser till att jag tar pauser och förser mig med godsaker. Männen ser till att jag har vatten och får plocka där det är som bekvämast att stå. Barnen borstar mina kläder så fort jag blir dammig, och plockar taggar som fastnar i mina byxben. Själva är de naturligtvis smutsiga, det är näst intill omöjligt att inte bli det här ute, men mig håller de ren.

Vid två tillfällen under dagen ser vi en grupp beväpnade bosättare på väg ner för bergssluttningen mot oss. Jag går ut på vägen mellan oss och dem så att de ser mig, tar upp min telefon och låtsas ringa. Jag är smärtsamt medveten om att min telefon inte har någon mottagning i den här dalen, och hoppas innerligt att gruppen som närmar sig inte vet om det. Jag har tur. Eller så räcker det med min närvaro, för när gruppen ser mig vänder de tillbaka upp för berget mot sina hus.

När jag återvänder till familjen ute på fältet har arbetet helt stannat upp. Barnen har kurat ihop sig under ett träd, rädda. De vuxna tittar oroligt mot bergssluttningen tills bosättarna är utom synhåll, tackar mig allvarligt och återgår sedan till att plocka oliver. Efter några minuter hittar även barnen tillbaka till leken och plockandet, och allt är som vanligt igen. Men vi håller alla ett öga på omgivningarna för att vara säkra på att ingen annan är på väg mot oss.

Det fascinerar mig hur disciplinerat de äldre barnen, 9-10 år och uppåt, arbetar med skörden, från tidig morgon tills vi runt halv fyra på eftermiddagen är klara. Traktorn som ska hämta säckarna med dagens skörd och köra hem familjen är bokad att komma vid fyra. Denna sista halvtimma känns evighetslång. Det är den mest känsliga tiden på dagen - det är då bosättare brukar kunna dyka upp och stjäla skörden. Vi väntar... och väntar... Alla tittar oroligt upp mot höjderna för att se om någon är på väg ner igen eller inte. Vi hör motorljud. Alla lyssnar, och när ljudet kommer närmare står det klart att det är traktorn som är på väg. Med traktorn kommer också min kollega, Lars. Tillsammans lastar vi traktorn, först med olivsäckarna och sedan med alla sju barn. De vuxna klättrar upp sist, och när alla är uppe sprider sig lättnaden. Traktorn börjar rulla hemåt. Kvar på fältet står Lars och jag. Vi vinkar tillbaka till de glada ansikterna bakpå traktorn, och i tystnad börjar vi sedan vandringen upp mot vårt hus i Yanoun. Vi är tagna av anspänningen men i magen bubblar glädje. Dagen är över, oliverna plockade och alla är säkra. Vi har gjort vårt jobb."

Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna i det här inlägget är personliga.

Andra bloggar om: Israel, Palestina, Gabriella Engell-Nielsen

Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

"Se till att din närvaro alltid är märkbar och kännbar, det var vår övergripande order."
Han sitter framför oss följeslagare och berättar på ett ärligt och gripande sätt om hur det är att vara soldat i den israeliska armén, IDF. Hans namn är Michael, och han är en av de israeler som är aktiva i organisationen "Breaking the Silence" (ung. "brytande av tystnaden"). Det märks att det inte är lätt för honom att prata om sin tid i armén. Han skrattar nervöst och skrivar på sig, men svarar ändå på våra frågor och hjälper oss att förstå de soldater vi möter på Västbanken.

I Israel gör i stort sett alla militärtjänstgöring (förutom vissa ultraortodoxa judar som anses göra sin insats för staten Israel genom sina studier av Toran). Minimum 3 år för män och 2 år för kvinnor spenderas med uniform på och maskingevär i hand. Att inte vilja göra militärtjänstgöring är för de flesta inte ett alternativ. Det innebär fängelsevistelse, svårigheter inom arbetslivet i framtiden och för många en mycket svår krock med familjen. Michael själv har en ovanligt accepterande familj och de vet om att han arbetar inom Breaking the Silence. Hans frus familj däremot tror att han fortfarande studerar.

"Under mina 7 månaders officersutbildning ägnades en vecka åt träning för tjänstgöring på ockuperat område - det som vi sedan faktiskt jobbade med. Resten ägnades åt träning inför krig mot t ex Syrien."

Michael berättar vidare om hur han när han skulle träna sina 12 kadetter åkte till en by, uppbyggd för att likna en palestinsk by och som användes för träning. Michael ville dock ha mer spänning, så han frågade sin överordnade om gruppen ite kunde träna i riktiga byar istället. Förslaget föll i god jord, och träningen skedde runt om i palestinska byar som naturligtvis inte var förberedda.

"Man valde ut ett hus, sa "det här huset är vårt", och så lät man palestinierna bo kvar. Det såg bättre ut, och genom att säga att en palestiner alltid måste stanna hemma så hade man automatiskt mänskliga sköldar. Jag var stolt över att vi städade upp lite efter oss, men tänkte inte på att jag antagligen hade traumatiserat en hel familj."

Breaking the Silence har samlat in mer än 600 vittnesmål från israeliska militärer som tjänstgjort sedan år 2000. Man är inte någon pacifistisk organisation. Det man önskar är att öppna den egna befolkningens ögon för vad som händer på det ockuperade området och väcka debatt om moral. Att samla vittnesmål och genomföra guidade turer till Västbanken (Hebron) är två av organisationens huvudsakliga verksamheter.

"Om du alltid går med knutna händer kommer du förr eller senare slå någon."
Soldaterna som tjänstgör på Västbanken är unga, ibland uttråkade och ofta rädda. Deras tjänstgöring går ofta ut på att stå i så kallade "checkpoints", militära avspärrningar där palestiniers ID, tillstånd att passera och packning kontrolleras. Palestinierna måste passera genom dessa avspärrningar om de vill röra sig mellan byar, eller ibland till sina marker, för att kunna arbeta. Soldaternas roll är också ofta att hålla ordning mellan bosättare och palestinier. Och soldaternas rädsla är inte obefogad. Deras närvaro med allt vad den innebär är oftast inte önskad, och de blir därför med jämna mellanrum utsatta för försök att skada dem.

Det är många osäkra faktorer som soldaterna ställs inför, och det gör att deras beslut ofta är godtyckliga. T ex får de ingen utbildning om lagar, eller någon skriftlig information om när det är ok att använda sitt vapen. Är en soldat på dåligt humör eller har långtråkigt kan man som palestinier bli hållen i en cell eller sittandes i solen i flera timmar för att soldaten inte tyckte ens kläder matchade varandra, eller för att man skrattade åt någons skämt i kön vid checkpointen, eller... Misshandel av gripna palestinier är tyvärr också allt annat än ovanligt. Det faktum att man inte pratar samma språk för heller inte saken lättare.

Bara under den dryga månad som jag arbetat här nere har jag sett de soldater som jag möter vid den närmaste checkpointen förändras. Det är en slags uppgivenhet som gradvis tar över och gör dem mer och mer våldsamma. Sökandet efter anledningar att få bråka med palestinierna blir tydligt. Och satt i deras situation skulle jag kanske ha förändrats på samma sätt?
Alternativet är ju att faktiskt fortsätta bry sig, ta in det helvete man står i och tillslut gå sönder och inte klara av att vara där. Många av soldaterna hanterar istället sin mentala ohälsa genom att efter sin tjänstgöring åka utomlands och/eller använda droger innan de klarar av att återvända hem till sina familjer igen.

För Israel handlar det om en hel generation som genomgår detta. Och den föregående generationen gjorde detsamma. Jag kan inte låta bli att undra vad det gör med Israel som nation. Breaking the Silence arbete med samtal om moral kan kanske vara en av de viktigaste nycklarna till förändring för både israeler och palestinier.

Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna i det här inlägget är personliga.

Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

"Vägen badar i ljus, trots att solen gick ner för flera timmar sedan. Vi befinner oss uppe bland bergslika höjder, drygt 700 m över havet, på nordöstra Västbanken. Den lilla byn som vi, mina tre kollegor och jag, under den här hösten bor i heter Yanoun. Jag skriver "lilla", för det handlar om 10 familjer som lever här. De skördar sina mandel - och olivträd, de vallar sina får och getter. Det är ett lugnt, enkelt och naturnära liv. Man skulle kunna tro att allt här är harmoniskt. Sedan några år har Yanoun gatubelysning. Men det är inte bara den varma gul-röda gatubelysningen som omger oss ikväll när vi är på väg hem från en kopp arabiskt kaffe med kardemumma hos borgmästaren. Det är ljuset från strålkastare på kullarna runt omkring oss.

Enligt internationell lag är det förbjudet för en ockupationsmakt (i det här fallet Israel) att förflytta sin egen befolkning till ocksuperat område (Gazaremsan och Västbanken inklusive östra Jerusalem, enl 4:e Genévekonventionen art 49). Trots det finns det ca 450 000 så kallade bosättare på Västbanken. Oftast handlar det om "ekonomiska bosättare", israeler som valt att flytta ut till bosättningar eftersom de då får billigare hus och andra fördelar från staten. Men så här långt ut på Västbanken är bosättarna ofta ideologiskt och religiöst motiverade. Om man förenklar deras ståndpunkt en aning så menar de att Gud har lovat dem det här landet och att de därför har rätt till det. Det innebär också att de ofta försöker driva bort de palestinier som levt här i hundratals år och på det sättet ta kontroll över deras mark.

Det är denna senare sorts bosättare som har utposter på de höga steniga kullarna runt Yanoun. De har på olika sätt, hotfullt och våldsamt, trakasserat byborna. 2002 blev det så illa att byborna tvingades lämna byn. Sedan dess finns det alltid internationella personer närvarande i Yanoun. Tack vare denna närvaro har byborna kunnat flytta tillbaka och fortsätta sina liv i byn. Bosättarnas utposter är olagliga även enligt israelisk lag. Det är dessutom så att enligt internatioell lag har Israel ansvar för lokalbefolkningens säkerhet. Man skulle därför kunna tro att palestinierna här skulle kunna ringa armén eller polisen för hjälp. Men verkligheten är att israeliska armén oftast skyddar bosättarna och inte lokalbefolkningen, palestinierna.

Vår lilla by är under konstant övervakning. Det finns ingen historia av väpnat motstånd från invånarna i Yanoun. Trots det badar som sagt byn i ljuset av strålkastare så fort det mörknar och hela natten igenom. Då och då sveper någon av strålkastarna fram och tillbaka, som om den letar efter något särskilt. Vid ett par tillfällen har de internationella låtsats lämna byn genom att packa in ryggsäckarna i bilen, låsa dörren och åka iväg. 10 minuter senare har bosättarna varit på väg ner mot byn. De har genom sin övervakning alltid full vetskap om vad som händer i Yanoun.

Israel har ingått avtal om att stoppa expansionen av bosättningarna på Västbanken. Trots det expanderar de i hög takt och skaffar fler och fler utposter. Därför är det fler och fler byar häromkring som befinner sig i samma situation som Yanoun; plötsligt inklämda mellan bosättningar och deras utposter. En av byarna, Assira, besökte vi för en vecka sedan. Medan jag skriver det här vet jag att det blir attackerade igen. Två av invånarna ringde nyss och bad oss komma. Vi har bett en israelisk fredsorganisation, Rabbis for Human Rights, att åka dit - vi har svårt att lämna Yanoun på kvällen. Hittills verkar ingen ha blivit skadad, den här gången. Byborna berättade för oss att bosättarna mest verkar gå från hus till hus och spraya davidsstjärnor på bybornas hus. Stjärnorna är en symbol för ägandeskap.

Ett annat exempel på hur bosättningarna tar för sig på Västbanken är frågan om vatten. Vattenbristen här är stor. I de palestinska byarna oroar sig befolkningen för hur de ska få vattnet att räcka. I bosättningarna skryter man om att man får öknen att blomma. Det får man också, genom att anlägga trädgårdar som man konstbevattnar. Bosättningarna använder 85% av Västbankens vattentillgångar, men uygör bara knappt 20% av befolkningen. Häromdagen reste jag genom bosättningen Ma´ale Adummim. Där finns en stor fontän, formad som en fredsduva som dygnet runt sprutar vatten. Här i Yanoun tog vattnet slut för en vecka sedan. Och det är runt 35 grader varmt.

Så här går vi...det hade varit skönt att kunna ta en dusch efter en lång dag i solen, men vi försöker spara så mycket som möjligt på det inköpta vattnet. Byborna är fattiga, och vatten är dyrt. Strålkastarnas obehagliga kalla ljus lyser upp vägen, och imorgon åker vi till Assira för att se och dokumentera vad som händer där ikväll."

Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel/Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna och reflektionerna är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna. Tack Gabriella!

Kurs

Prästkurs igen och temat denna gång är Israel och Palestina ur ett teologiskt perspektiv. Idag fick vi oss en förmiddag med prästen Håkan Sandvik som varit verksam flertalet år i Mellanöstern som på ett engagerande sätt berättade om hur viktigt det är att stödja de kristna palestinierna, eller de palestinska kristna, eller hur vi nu vill benämna dem.

Han avslutade med en fin historia som jag tänkte vidarebefordra till mina läsare här.

En rabbi frågade sina lärjungar hur man vet att den mörka natten har övergått i hoppfullt gryningsljus.

- När man kan skilja mellan ett pinjeträd och ett olivträd?

- Fel svar.

- När man kan skilja ett får från en hund?

- Fel svar. Rätt svar är: när du kan spegla dig i en medmänniskas ögon, och själv bli en medmänniska, då är gryningens hoppfulla ljus här.

Läs mer om Svenska kyrkans arbete i Mellanöstern.