Tankar vid en återvinning. Krönika i SLA 21/7 2017

Det sägs att vårt samhällsklimat blir alltmer svårt och emellanåt får en bevis för detta.

För några veckor sen besökte jag stans eminenta återvinningsanläggning för att göra mig av lite skräp. Solen sken, jag var på toppenhumör och det var rätt många som hade gett sig ut i samma ärende som jag. Men redan när jag öppnade bildörren hörde jag en sur mansstämma och när jag klev ut såg jag att den inte tillhörde någon av personalen (som verkligen har anledning att surna till emellanåt med tanke på hur en del folk inte verkar ha förstått att det är just återvinning det handlar om utan behandlar stället som  en soptipp) utan en äldre man som riktade sig till en tillsynes närstående kvinna som medan hon generat såg sig omkring försökte lugna ner sin make.  

Efter någon vända bort till metallcontainern återvände jag till bilen och paret vid bilen bredvid och nu hade gubben ilsknas till rejält. Det var ordentliga verbala förolämpningar om fruns i hans tycke brist på tekniskt sinne och om hur oduglig hon är i största allmänhet och hur hon bara står i vägen var hon än står.

pixabay.com

Medan jag plockade med mitt betraktade jag henne i smyg. Hon stod nu med nerböjt huvud och lät glåporden skölja över henne medan ögonen glänste av tårar.  Det verkade tragiskt nog som att detta var vardagsmat för henne. Jag gick iväg till stationen för miljöfarligt avfall och tänkte att om det finns något miljöfarligt i den här världen så är det väl att vara i en sån relation. 

Jag satte mig i bilen och körde iväg, men redan efter några hundra meter var jag tvungen att stanna och fundera över vad det var jag precis hade upplevt. Naturligtvis skulle jag eller någon annan som hört detta gått fram till paret och undrat vad som stod på. Sagt till mannen att det där inte är okej beteende och till kvinnan att ingen har rätt att säga såna saker till henne.

Men vi lägger oss inte i. Sköt dig själv och skit i andra, verkar vara den rådande lagtexten i vårt samhällssystem. Så finns det fortfarande en egen kategori som heter våld i nära relationer där det i synnerhet är kvinnor som förolämpas, skriks på, misshandlas och i 13 fall per år dödas. Ibland har grannar och vänner reagerat, i andra fall inte. I många fall har mannen sett till att isolera kvinnan så att hon inte har någon att vända sig till. Ibland tänker hon mer på att barnen ska få växa upp i en så kallat hel kärnfamilj än på sin egen och barnens fysiska och psykiska hälsa. Startsträckan fram till första slaget kan vara lång eller kort, och det är inte alltid de fysiska angreppen som sätter sig djupast i själen utan de psykiska påhoppen och det verbala våldet. 

Det finns någonstans att vända sig. Jag har alltid Kvinnohuset Tranans visitkort med mig och jag rotade lite i handskfacket tills jag hittade rätt. Hoppas de är kvar, tänkte jag och vände tillbaka till återvinningsanläggningen. Den här kvinnan ska vinna tillbaka sitt liv och sin självkänsla, tänkte jag. Tyvärr hade de redan åkt men hennes ledsna blick är fortfarande kvar hos mig. Så våga bry oss! Våga ringa polisen, socialförvaltningen eller lämna en lapp med kvinnojourens telefonnummer. Det finns så mycket liv värt att leva även för den som tror att allt hopp är ute. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla ni som vågar bry er
Diss: Våld i nära relationer - med allt vad det innebär

____________________________________________________________

Kvinnohuset Tranan 

Du är inte ensam. Här kan du läsa om hur du kan få hjälp för dig och dina barn. 

Hoppfullt trots allt... Krönika i SLA 22 oktober 2016

Jag har en liten kurs i omvärldsstudier på folkhögskolan och just nu jobbar vi förstås med presidentvalet i USA. Vi följer debatterna och försöker förstå sammanhangen. Att få jobba med unga människor och få ta del av deras tankar och åsikter är något jag är tacksam för varje dag. Men i takt med att tonen i debatten mellan de två kandidaterna Donald Trump och Hillary Clinton hårdnar och när demokratins förutsättningar börjar gunga i sina grundvalar börjar jag känna ett visst vemod. 

I den andra tv-sända debatten aktualiserades frågan om hur kandidaterna ser sig som förebilder för dagens unga människor. Svaren var förstås så förutsägbara som de kan vara. Men - givet att det alltid funnits tveksamma och rent av olämpliga ledare i världen och att det kommer nog att förbli så - blir jag vemodig när jag tänker på vilket samhälle unga växer upp i. Trots att mycket går åt rätt håll i världen är det som att utvecklingen backar på andra.

USA, som skulle vara landet med frihetsgudinnan och konstitutionen som ledstjärna, slits isär av krafter som vill stänga ute, göra skillnad och förminska människovärdet. Donald Trump vill bygga en mur mot Mexico och slänga ut alla som inte har juridisk rätt att befinna sig i landet och med dessa metoder plus några till ska han göra USA "great again".

When they go low, we go high, replikerar Michelle Obama.  Vi behöver fler ledare som Michelle Obama. Vi behöver goda förebilder och vi behöver dem som kan sätta ord på motståndet mot det som river ner och söndrar.  

 “That is the story of this country. The story that has brought me to this stage tonight. The stories of generations of people who felt the lash of bondage, the shame of servitude, the sting of segregation, but who kept on striving and hoping and doing what needed to be done, so that today, I wake up every morning in a house that was built by slaves.

 And I watched my daughters. Two beautiful intelligent black young women playing with their dogs on the White House lawn and because of Hillary Clinton my daughters and all our sons and daughters now take for granted that a woman can be president of the United States."

Så slår jag upp dagens tidning och läser att förutom de vansinniga clownerna som skrämmer och hotar (själv har jag dock inte sett någon), så har en kvinna utsatts för våldtäktsförsök i  vår stad. Tack och lov lyckades hon sparka sig fri, men varje gång ett överfall blir offentligt påminns vi om världens brustenhet som gestaltar sig också i detta att unga kvinnor inte kan cykla halv tio på kvällen utan att riskera att bli våldtagna.

Demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, andras och egen personliga säkerhet, ja det är frågor som måste aktualiseras i varje generation. Även om det ibland känns lönlöst fortsätter vi. Och då känns det hoppfullt att tänka på döttrarna Obama och deras hundar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Unga människor som tror på demokratiska principer
Diss: Demokratins motståndare

SLA: Kvinna utsatt för våldtäktsförsök

Det finns Hagamän i alla bostadsområden. Krönika i SLA 1 augusti 2015

I tisdags släpptes så Hagamannen ut ur fängelse, efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt 14 år långa straff dömd för våldtäkter, mordförsök samt försök till våldtäkt. Under sex års tid hade han satt Umeå i skräck genom sina fruktansvärda illdåd, och när han till slut åkte fast var det många som drog en lättnadens suck.

Som så alltid när någon känd gärningsman blir frigiven blir det debatt i media.  Är vederbörande inte samhällsfarlig och borde vara inlåst på livstid? Hur klarar drabbade umeåbor det faktum att gamla sår nu rivs upp?

De tyckare som alltid önskar hårdare straff har naturligtvis gjort sin stämma hörd, men också självaste justitieminister Morgan Johansson har aviserat att lagen om villkorlig frigivning kan komma att ses över.

Det är alltid bra att revidera lagar. Ingen är betjänt av att individer farliga för andra människor rör sig fritt i samhället. Samtidigt tänker jag att det borde finnas ett grundläggande förtroende för Kriminalvården med omgivande rättsinstanser och en tilltro till att de faktiskt är kompetenta nog att avgöra denna typ av frågor. I svensk rättstradition blir intagna frigivna efter två tredjedelar avtjänat straff, om inte särskilda skäl föreligger.

Kriminalvården har ett namn som leder tanken till vård och rehabilitering snarare än förvar, och utan att veta säkert hoppas jag verkligen att Hagamannen förutom att ha läst in gymnasiebetygen också fått tillfälle att på djupet förändra sin syn på andra människor.

Att våldsverkare borde sitta inlåsta på livstid finns många som tycker.  Och det finns en ökad opinion i vårt land, främst bland ungdomar, för att återinföra dödsstraff. Men, som jag resonerat om i en tidigare krönika, har vedergällning och hämnd en ytterst kortsiktig effekt på offer och anhöriga. Det är helt andra frågor som behöver bearbetas.

Folk i Umeå är nu rädda, rapporteras i media. Om nu Hagamannen skulle bosätta sig där eller någon annanstans, bör vi ändå hålla i minnet att risken för att utsättas för en överfallsvåldtäkt utomhus är tämligen liten. Enligt kvinnojourerna är den farligaste platsen för en kvinna att vara på, hennes eget hem. Våld i nära relationer är brott som sällan anmäls, dessa förbrytare lagförs sällan och våldet blir i allmänhet grövre och grövre ju längre det destruktiva förhållandet pågår.

Sannerligen, det finns Hagamän i alla bostadsområden. Men han är kanske inte farlig för dig, bara för den kvinna han påstår sig älska.

Karin Långström Vinge

Hiss: De små framstegen.

Diss: Våld i alla dess former.

Viktig och värdefull. Krönika i SLA 26 juli 2014

Elisabeth Hätting är en av de starkaste människorna jag känner. Hon är allt jag önskar att jag själv kunde vara: tydlig, empatisk, orädd, engagerad och med förmåga att vända personliga negativa händelser till otroliga insatser för andra människor.

Elisabeth är verksamhetschef på kvinnohuset Tranan i Skövde. Där har hon och medsystrarna byggt upp en fantastisk verksamhet för misshandlade kvinnor. Behovet av skydd är stort, särskilt under sommarmånaderna. När förövare och offer tillbringar mer tid tillsammans finns det mer tid för förövaren att reta upp sig på olika saker, som att maten är vidrig, att offret har fel kläder på sig och pratar misstänkt mycket med grannarna, eller helt enkelt att ölen är slut i kylskåpet. Hans humör blir sämre och sämre, och han blir alltmer missnöjd och kontrollerande. Jag skriver hans, för statistiskt sett är det oftast en man som slår en kvinna, även om kvinnor också kan vara förövare. Våld förekommer också i samkönade relationer.

Nu kan kvinnojourerna inte ta emot alla som behöver hjälp. Egentligen är det socialtjänsten som har ansvaret, men många kommuner nöjer sig med att ge bidrag till privata initiativ. De privata kvinnojourerna är bra, där finns kompetens och engagemang, men de måste få allt stöd de behöver. Och de måste även, enligt min mening, börja ta emot kvinnor som lever gömda (papperslösa) i vårt land. Idag är det på många håll inte möjligt, eftersom en placering hos kvinnojouren måste gå genom en socialtjänst.

Vet du någon som är utsatt? Var en medmänniska. Lyssna, peppa, men låt din vän fatta sina egna beslut. Om du trots allt upplever att situationen är akut, att någons liv är i fara eller att barn far illa – ring polisen eller socialtjänsten direkt. Du kan också ringa kvinnojouren för att få råd. Vill du vara med och engagera dig i kvinnojoursverksamhet? Håll utkik, för Tranan annonserar med jämna mellanrum och inbjuder nya volontärer till informationsträffar. Är du själv utsatt? Försök prata med en vän. Försök orka ta dig ur relationen. Försök orka ringa kvinnojouren. Vet att du är värd så mycket bättre än att bli kallad hora av den som påstår sig älska dig, eller att bli slagen för att maten inte står på bordet tillräckligt snabbt. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

Karin Långström Vinge

Hiss: Kvinnohuset Tranan. Jourtelefon 0500 - 418668 (dagtid), 0200 - 113333 (kl 20-23).
Epost: info@kvinnohusettranan.com. Hemsida: kvinnohusettranan.kvinnojouren.se

Diss: Du som slår. Du är också viktig och värdefull. Jag önskar dig kraft och mod att ta dig ur ditt destruktiva beteende. Livet är kort. Fyll det med kärlek istället för hat.

Mäns våld mot kvinnor #6

Politikers sambo överfölls i hemmet

Dessutom politiskt våld - vad man än tycker om sverigedemokraternas politik har de lika rätt till trygghet och säkerhet som alla andra.