Efter Lyktan. Krönika i SLA 17 juni

Projektet Lyktan läggs ner och integrationsarbetet fortsätter i nya former, meddelade Svenska kyrkan i Skövde i veckan. Som inte längre anställd men som en av dem som drog igång arbetet vill jag påminna om verksamhetsidén, mer aktuell än någonsin. 

Vi skapade en mötesplats med utgångspunkt i de människor vi mötte och utifrån den bibliska tanken om medmänsklighet. Metoderna förändrades i takt med att förutsättningarna ändrades men de tre benen som arbetet stod på var stabila: att möjliggöra för skövdeborna att kunna lämna vidare det som de inte längre behöver, att möjliggöra för människor i ekonomisk utsatthet att få det mest grundläggande i kläder, skor,husgeråd och en pratstund över en kopp kaffe. Och det inte minst viktiga: att vara folkbildande i frågor som rör samhälle och migration - vi ville sprida de berättelser som kom oss till dels. Hållbarhetstanken var central. Släng inte det som kan användas till att bygga ett bättre liv för fler. 

Målgruppen då? När den stora flyktingvågen kom 2015 hade vi redan upparbetade rutiner. Nyanlända var en stor grupp och vi kunde möta dem med både prylar och den samhällsinformation som Migrationsverket inte hunnit ge dem. Här var våra utlandsfödda volontärer viktiga. Att få möta någon från hemlandet och tala sitt eget språk i en förvirrad situation är oerhört betydelsefullt. Vi har förklarat allt från hur en får tag i en billig cykel till hur Västtrafik och vårdcentralerna fungerar. Men till oss kom också långtidssjukskrivna, hemlösa, ensamstående småbarnsföräldrar, nymuckade personer från kriminalvården, gömda flyktingar  och andra som har så små ekonomiska medel att röra sig med att second handbutikernas priser är för höga. 

Från manifestationen i september 2015

När flyktingströmmen nu stoppats genom politiska beslut (inte för att situationen i världen på något sätt förbättrats) ökar antalet personer som väljer att gå under jorden därför att de på allvar fruktar sina liv. Insatserna för att barnen i dessa familjer ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är ytterst sparsamma från samhällets sida och de hänvisas till ideella organisationer - som till exempel kyrkorna. Familjer bor i bilar, industrilokaler eller i ett rum på tio kvadratmeter. Romerna sitter kvar utanför butikerna och sover i skogen.  Och familjerna som lever under existensminimum, som ännu inte tagit mod till sig att ta sig till socialtjänsten, de som tillfälligt har det körigt eller de som försöker bygga upp en tillvaro efter många år på institution eller i missbruk, de finns kvar. 

Det opinionsbildande arbetet behövs mer än någonsin. Jag rörs över engagemanget för västerhöjdsstudenten som förmodligen blir utvisad till Afghanistan. Det är förfärligt och det är resultatet av politiska beslut i en andra som idag delas av i princip alla riksdagspartier. Vi ser också hur åldersbedömande kroppsmätningar av ensamkommande genomförs utan vetenskaplig evidens (däremot historisk, minns samerna!) och hur personal på Migrationsverkets förvar vittnar om en fängelseliknande tillvaro för människor vars enda ”brott” är att de vill överleva. 

Tack till alla ni som trodde på Anne-Marie Hedenbergs och mina idéer om hur klyftorna i ett alltmer polariserat samhälle kan minska. Tack alla som skänkt, alla som sorterat, vikt och lagt upp, uppmuntrat våra gäster och bakat kanelbullar. Tack till er som fortsätter hålla kontakten med dem som nu etablerar sig i vårt land och med dem som utvisats. Och framförallt tack till er besökare från andra länder som lärt oss mer om hur det är att vara människa i vår tid. Thank you, shukran, hvala, spasiba!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Det alltmer hårdnande samhällsklimatet

Läs mer:
Medicinska metoder håller inte måttet - artikel i Läkartidningen
Lås in och brotta ner - anställda på förvaren berättar (Sveriges radio)
Tidigare bloggat om Lyktan

Krönika i SLA 12 april. Klassfotbollen

I söndags var sista anmälningsdag för den årliga Klassfotbollen och på insändarplats i denna tidning ställs frågan huruvida det är solidariskt med familjer med knappa ekonomiska resurser att skolan uppmuntrar detta evenemang. Det går också att spekulera i om det är förenligt med skollagen att ha en avgift för en aktivitet som visserligen arrangeras av en idrottsförening utanför skoltid men som ändå genom sitt upplägg är kopplat till skolan.

Det gör ont i hjärtat att höra om barn som inte är med på Klassfotbollen eller på andra aktiviteter på grund av att det inte finns pengar.  Det är ju inte bara anmälningsavgiften på 150 kr som ska betalas, utan barnen behöver utrustning och fika på plats. Att kunna anta sportbutikernas erbjudanden om billiga paketpris på fotbollsskor och benskydd är för någon familj helt självklart men för någon annan en utopi.

Men samtidigt är det omöjligt att ordna aktiviteter utan att det ska kosta något. Den arrangerande klubben har sponsorer, men det är ändå rimligt att ta ut en egenavgift för upplevelsen, tröjan och vattenflaskan. Många arbetstimmar läggs ideellt före, under och efter helgen, och den kostnaden ska heller inte underskattas.

Alla barn kan inte göra allting, och det är föräldrarna som ska ta ansvar för prioriteringen.  Förutom Klassfotbollen är det Klassinnebandyn, Klasshandbollen, simskolan, ridskolan, fotbollsklubben, hockeyklubben, teaterföreningen, kören, dansen. Det går inte att vara med på allt.

Detta förstår ju de flesta barn inte, utan vill vara med på ”allt” som ”alla” gör, och jämför sig lika mycket med varandra som vi vuxna gör. Ibland gör det ont att vara människa bland andra människor, och den erfarenheten måste vi lära våra barn och oss själva att leva med.

Men vi som har, kan vara med och dela.

På Lyktan har vi några veckor klassfotbollstema och tar emot och lämnar vidare allt fotbollsrelaterat. I en del familjer ska mat och mediciner prioriteras framför nya skor eller shorts. Många tycker det är bra att återvinna helt funktionsdugliga skor och kläder samtidigt som barn fårmöjlighet att vara med och spela med sina kompisar.

Det handlar inte om välgörenhet utan om vanlig medmänsklighet.  Och även om det kanske inte är en mänsklig rättighet att vara med i Klassfotbollen så är det vansinnigt roligt!

Karin Långström Vinge

Hiss: Alla ni som jobbar ideellt med Klassfotbollen!

Diss: Säger det igen …. Orättvisor och krig.

Tusen berättelser om Afrika. Krönika SLA 1 mars 2014

”Jag lutar mig över kanten på båten och fyller mina darrande händer med smutsigt vatten.  Du är inte min Gud, skriker jag till vattnet. Du har ingen rätt att ta mitt liv. Du ska inte få dränka mig. Du ska bara hjälpa den här båten att komma över till andra sidan. Men du har ingen makt över mig!”

Jag hade berättat för J, en av vännerna på Lyktan, om boken av Fabrizio Gatti och slavrutten genom Sahara som migranter färdas genom. Jag nämner Agadiz, Dirkou och de andra platserna som är centrala för människosmugglare och deras offer och visar bilden på bokens framsida: en lastbil överlastad med människor som orkar tack vare drömmen om ett liv som går att leva.

Wow, you wanna hear stories about Africa? I have thousands, säger J och det är som att vrida på en vattenkran. Han kommer ursprungligen från Nigeria men har levt frivilligt och ofrivilligt i flera länder på väg mot det tänkta paradiset Europa. Han har tusen berättelser om Afrika.

De där lastbilarna som går genom öknen, berättar han, de är fruktansvärda. Man kan lasta på 150 personer i en lastbil. Ramlar man av, kan man dö. Det är inte säkert att chaufförerna stannar så att migranterna kan laga sig lite chai (te) eller uträtta sina behov.

Längs rutten finns polis och militär som plundrar människorna på de få ägodelar de har. Människosmugglingen är organiserad och systematiskt och den enes bröd är den andres död.  J pratar snabbt och engagerat och jag får svårt att hänga med. När han berättar om hur det är att vara så hungrig att man äter flugor och tuggar sand mår jag illa.  Gud, vad är det här för en värld?

Den som inte fastnat på vägen kommer så småningom fram till kusten och kan köpa sig en plats på en båt för att kunna ta sig över Medelhavet. Tolv procent överlever inte resan med de undermåliga båtarna. Lampedusa är en ö som för alltid är förknippad med död och avgrund.

Ni gör det ändå, säger jag. J skrattar, well, you don´t want to die. Vi vill arbeta och kunna skicka hem pengar till våra familjer. Stannar man kvar dör man ändå. Man måste försöka.  

Och det slår mig att längtan efter liv nog är den starkaste drivkraften som finns. Vatten är livgivande men också livsfarligt. Tillvaron är skör. Så fruktansvärt skör.

Karin Långström Vinge

Hiss: Grannen har planterat påskliljor i sina krukor!

Diss: Vårens bakslag. Men vi ska väl inte ge oss?

EU-migranter. Krönika i SLA 1 februari 2014

Måndagens öppet hus på Lyktan blev något annorlunda än vanligt. Det som vi hade förväntat men känt förskräckelse inför inträffade när en grupp män kom in och frågade efter ett tält. De hade sovit ute under natten och var frusna och mycket illa medtagna.

De var byggnadsarbetare som blivit dumpade, bestulna på packning av pengar av sin arbetsgivare. Tanken var att ta sig till Norge för att arbeta. Resa och uppehälle hade de betalat i förskott.

Drömmen blev inte ens till sand, utan värre. Ett par nätter utomhus, och ett par nätter genom katolska kyrkans omsorg.

De blev tvungna att pröva på ett arbetssätt som de absolut inte hade kunnat föreställa sig: de satte sig utanför affärer med en pappmugg framför sig. Jag frågade dem hur det var och de beskrev hur en del människor faktiskt hjälpt dem. Andra hade spottat på dem och skrikit saker om rumänsk maffia. Jo, det finns rumänsk maffia, säger David. Men vi kom inte till Skövde för att tigga. Vi var bara hungriga.

Fattigdomen gör sig tydlig och den väcker reaktioner. Den utsträckta handen provocerar. Det kanske handlar om organiserad brottslighet i många fall. Skurkar förstår sig på att utnyttja redan utsatta människor.  Andra gånger handlar det om människor som David och Remus. De var på väg till Norge för att arbeta, som så många svenskar gör idag. Gränsen till totalt utlämnande är hårfin.

Jag kan inte svara på om du ska ge något i muggen eller inte. Var och en måste, enligt luthersk etik, agera utifrån egen övertygelse och magkänsla. Men att ge uttryck för förakt genom att spotta eller sparka är helt enkelt oacceptabelt.

Efter några turer fram och tillbaka sitter de i denna stund på en buss tillbaka till Rumänien.  De längtar efter sina familjer. De vill inget annat än att leva ett någorlunda gott liv, arbeta och försörja sina familjer. Se sina barn växa upp i trygghet. Inte alls annorlunda än du och jag.

På måndag öppnar vi på Lyktan igen. Drygt hundra personer kommer varje måndag. Det är mest asylsökande, och så papperslösa som inte kan återvända till sina hemländer.  Vi frågar inte så mycket. De får berätta, och deras illröda stelfrusna händer och trötta ögon talar för sig själva. Vi har kaffe och hembakt.

Och ni som lämnat filtar, madrasser, täcken och varma kläder de senaste veckorna ska veta att ni bidragit till att några av våra medmänniskor sluppit frysa ihjäl. När jag tänker på det behöver jag inga fler bevis på gudomlig existens.

Karin Långström Vinge

Tillbaka på Stora Ekeberg

I går återvände Anne-Marie och jag till Stora Ekeberg, flyktingförläggningen i Axvall.  Vi hade inte varit där sedan i somras, men nu hade vi lovat att hälsa på några av dem som brukar komma till oss på Lyktan på måndagar. En av våra volontärer tog emot oss.

Julgardinerna hängde kvar. Nu bor här inte 160 personer, utan 350. Det är inte undra på att vi har över hundra personer varje måndag som gäster. De flesta från Ekeberg, några från Skövde, Tidan, Moholm, Hjo, Töreboda.


Det är inte mycket av in - eller utflyttning från Ekeberg. Stället är fullt, och de som nu får uppehållstillstånd har inga lägenheter att flytta till.

Bilderna talar för sig själva. Det är slitet. Det skulle behövas renovering, uppfräschning och inredning.

Tv-rummet. Om tv:n hade fungerat.

Mat serveras i matsalen,
men den som vill kan laga
till något enkelt i pentryt.

Men trots känslan av tomhet, uppgivenhet, finns här en värme och hjälpsamhet bland de boende som blir påtaglig. Det är mycket värt.

Men väntan är olidlig för många. Vi möter ingen som klagar på standarden. Däremot lider många av sysslolösheten. De är vuxna människor som vill jobba, lära sig svenska, starta sina nya liv. De vill inte spela pingis eller ta skogspromenader.

Nu får de allra flesta syrier uppehållstillstånd. Undantagen är om de har medborgarskap i  ett ytterligare land, samt om de råkat hamna i  ett annat EU-land innan de kommit till Sverige.

Korridor-lek.

Tvättstugan.

   












Handläggningstiderna är ändå långa. Många väntar också på att deras familjemedlemmar ska kunna komma hit på säkert och tryggt sätt.

  En av killarna har en barnsäng bredvid sin egen. Den symboliserar hoppet om att få återse sin son och fru som är kvar i ett flyktingläger någonstans i  Mellanöstern.

        

Noterat från förra besöket
Om Lyktan



Svenska kyrkan i Skövde och Frälsningsarmén vill bistå flyktingar och andra behövande med kläder, skor, husgeråd mm. Välkommen till Lyktan, vår lokal på Mariestadsvägen 98 (baksidan av huset) om du behöver något eller om du vill bidra med något. Vi har öppet måndagar mellan 8 och 15. Inlämning av gåvor sker måndagar 8-15, onsdagar 9-12, 16-18. 

Vill också göra en liten puff för vårt plusgironummer 181 95 76 -8 (märk Lyktan) om du vill ge en gåva till hyran för vår lokal. 

Tack för att du vill vara med och göra skillnad!

Vår facebooksida heter Medmänskligt nätverk i Skövde.

Årets skövdebo

När jag skriver dessa rader har jag precis sett Rapports årskrönika på TV. Jobbskatteavdrag och prinsessbröllop bryr jag mig inte särskilt mycket om. Däremot reportagen från Syrien, Lampedusa, Egypten, Eritrea, Filippinerna och Kongo. Och så Malalas Yousafzais tal i FN, förstås.

Vad kan vi göra? Finns det något vi kan göra för att på något sätt göra skillnad?

En del av de människor som flyr från krig och förföljelser, i kampen för demokrati och frihet kommer till våra bygder. För att anknyta till det nyss i kyrkorna lästa julevangeliet: de söker plats i våra härbärgen.

Det här är berättelsen om Lyktan. Anne-Marie Hedenberg  och jag började samla in kläder och husgeråd i liten skala i en källarlokal på Norrmalm. Vi hade kontakt med några familjer, och så småningom blev de fler. Ett par volontärer anslöt sig, och vi rekryterade ytterligare några. Vi förstod ju snart att våra kunskaper i arabiska och bosniska inte räckte särskilt långt. Qazim på Röda Korset skickade människor till oss. Plötsligt fanns det ett ställe att gå till även för den utan tillgångar.

Vi inledde samarbete med Michael Lehnberg och Ragnhild Granholm på Frälsningsarmén. De delar vårt tänk och utifrån kristet budskap drivs vi av samma vision. Vi ber till ett flyktingbarn på söndag, och på måndag hjälper vi andra flyktingbarn till drägligt liv här i våra bygder.

Vi började leta efter en större lokal och hittade det perfekta stället på Mariestadsvägen 98. Vår kyrkoherde ställde sig bakom projektet som fick namnet Lyktan. I november flyttade vi in,

På Lyktan möter vi varje måndag mellan 80 och 100 asylsökande och andra behövande. Ungefär 20 personer lämnar in kläder, husgeråd, leksaker och skor.

Kaffebryggaren går varm på Lyktan. Vi introducerar glögg till de nyanlända. Vi delar pepparkakor, hembakt och livshistorier. Vi byter ord på svenska, arabiska, franska, swahili och bosniska och skrattar med varandra när uttalet låter knasigt. Vi är alla lika: gäster och volontärer. Coffee, clothes and friendly faces.

På Lyktan finns de alla. Familjerna från Balkan som vet att de inte kommer att få stanna. Familjerna från Afghanistan som sålt sina hus för att betala människosmugglarna - enda sättet att kasta sig efter det halmstrå som lockar med ljusnande framtid. Hundratusen kronor fattigare och åtta månader i en resa medelst lastbilsflak och containrar innan Öresund kan korsas och målet är nått.

Vi har syrierna som inte hade något att sälja - allt är sönderslaget. Jag noterar att många av har ärr i ansiktet och hårbotten efter granatsplitter. Barnen har rädda ögon. Men när vi skrattar, skrattar vi på samma språk. Och när de handlar om att lära sig gå, eller att sitta tryggt i volontärernas famn, finns inga kulturskillnader.

Några har inte bara flytt från krig, de är dessutom förföljda på grund av de är hbtq-personer.  Eller för att de valt att gå sin egen väg. Alla tror de att Sverige kan innebära en vändpunkt för dem. Nyckeln till ett bättre liv utan risk för tortyr och dödsstraff.

Eritrea, Somalia, Angola, Kongo, Kosovo och Irak. Vi har vänner från världens alla hörn, och i kvällens nyhetssändning ser vi deras landsmän kämpa för liv och demokrati.


Jag har blivit utsedd till Årets Skövdebo. Tack alla som nominerat. Jag vill ta med mig alla er som i det tysta och i det offentliga delat engagemanget för mänskliga rättigheter. Det handlar om de hbtq-relaterade frågorna. Tack ni som delar vår gemenskap i Regnbågsmässan, och tack alla ni som vågar ge kyrkan en andra chans.

Det handlar om antirasism, om mångfald och öppna armar. Jag tar med mig alla er som är med i vårt medmänskliga nätverk Lyktan. Alla som lämnar, hämtar, tänker goda tankar för oss och ber för oss.

Jag vill ta mer er som under året varit skövdebor, men som deporterats: Julija, Slavenka och era familjer. Och jag tänker på er som valt att gömma er, som hellre går under jorden än riskerar livet i landet ni flytt från.


Jag tänker på alla som inte vill annat än få vara skövdebor. Som vill jobba, lära sig svenska, kunna starta om sina liv och ge barnen en trygg uppväxt. En lägenhet med det egna namnet på dörren. Arbetstillstånd, SFI, kunna få ha ett alldeles eget ICA-kort. Allt det där som är förbehållet människor med de fyra sista siffrorna i personnumret.

Jag är glad över att vara en skövdebo. Jag kommer fortsätta prata, protestera, skriva, samla in kläder och dricka kaffe med folk. Jag är stolt över att vara präst i en liberal och hbtq-vänlig kyrka, och jag är stolt över att få arbeta i Skövde.

Barnkonventionen, Bibeln, Genevekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Koranen. Det finns många drivkrafter bakom längtan efter fred, frihet och framtidstro. Tillsammans gör vi faktiskt skillnad.




Artikeln i SLA
Vill du stödja projektet Lyktan? Vårt plusgironummer är 181 95 76-8 – märk inbetalningen "Lyktan".

Läs gärna fler blogginlägg om migrationsfrågor:
Ingen jul utan Jesus - om ett besök hos en flyktingfamilj
En deportation utan rubriker
Skövdes kommunalråd ringer polisen
Svar till Elisabet Svalefeldt (m) om flyktingbarn
Ett svar till
Kim, 17 år och krigsveteran
I väntrummet (min beskrivning av Stora Ekeberg)
Julija -sjätte dagen

Om hbtq:
Anförande i Kyrkomötet om hbt-utbildning
Anförande i Kyrkomötet om samkönade vigslar
Brev till Lena Artman, ordförande i Synoden
Hbtq-priset
A propos pride
Utvisningarna till Irak, igen
Hbt-person i frikyrkomiljö - inte så lätt

Andra samhällsfrågor...
Livsfarlig nonchalans (sjukvård)
Om fosterdiagnostik och Downs syndrom
Orättfärdig immunitet i sjukvården?
Vad rätten till mitt liv borde innebära

Ingen jul utan Jesus!

Efter att ha klätt ut medarbetare och skolbarn i tidstypiska Maria - och Josefkläder för att berätta om historien från Palestina med omnejd, känns det märkligt att möta dagens flyktingar från samma område, som likt Maria och Josef söker plats i härbärgen i våra trakter.

Iförda sjalar, slitna kläder och trötta blickar, inte sällan gravida, sitter de i ruffiga lägenheter och väntar på att något gott ska hända. 

Det finns en bild av den heliga familjens flykt till Egypten som berör mig djupt. Julen kan inte firas utan att ha detta perspektiv med. Ingen jul utan Jesus!

Jag bläddrar i en reklambunt som snart ska skickas till återvinningen. Jul i Skövde, läser jag. Mat, julklappserbjudanden. Att det finns kyrkor har marknadsförarna glömt. Välgörenhetsprojektet Jultomtarna finns dock med, alltid något. 

Jag är så glad för Lyktan. Vi förmedlar. Igår var Anne-Marie och jag hos en familj. Likt Maria och Josef sittandes i stallet, satt de på sängen tätt intill varandra. 

Under sängen varsin väska. Vi drack vatten och kaffe i udda glas och muggar med pallen på bilden som bord. 

De tackade Allah för fisken och brödet vi hade med oss från vännerna på Knistad. Gud är större. Gud är större än EU:s gränsregler, syriska bombattacker och hungriga barn. Jesus delade frikostigt ut fisk och bröd. Det är evangelium. 

(Även om hon aldrig nånsin sett fryst gravlax förut.)

Vi är nu över 600 personer som är med i facebookgruppen Medmänskligt nätverk i Skövde. Vi börjar bo in oss i våra nya lokaler. Människor hittar oss. I måndags var det drygt 70 personer som kom och hämtade nödvändigheter. 20 personer kom och lämnade. Tidvis var ljudvolymen i cafét hög. Kontakter knyts. Jag íntroducerar (eller försöker introducera) det fantastiska med glögg hos de nya vännerna. Jag misstänker att de tycker att vårt kaffe är för svagt. Det syriska, irakiska och palestinska gahoa är i alla fall mycket starkare. 

Det blir jul i år också. Våra gåvor är kanske inte de vise männens guld, rökelse och myrra. Men det vi har att erbjuda är kanske lite mer praktiskt: vinterskor, lakan och raggsockar.