Gästbloggare:Madeleine Saldner (följeslagare i Israel och Palestina)

Ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror

”Det är tre militärjeepar i byn och soldaterna har arresterat två pojkar.” Klockan är nio en måndagskväll och borgmästaren från den palestinska byn Izbat at Tabib önskar att vi kommer dit. För att visa vår närvaro. För att visa att vi ser vad som händer. 

Fem dagar tidigare. Det är torsdag, jag och mitt team är på plats i Izbat at Tabib för att närvara vid planteringen av träd.

”Vi planterar inte olivträd”, förklarar några av männen som gräver ner plantor längs vägen till byn, ”för olivträd skulle militären genast rycka upp”. Utmed vägen till byn går ett fyrtiotal personer med hackor i händerna. Samtliga är engagerade i uppgiften att föryngra beståndet längs vägen. ”Vi planterar träd som vi hoppas skall få växa och ge skugga åt byborna i framtiden”. 

Även om det nu kan verka så, är detta ingen kursdag för skogsintresserade. Trädplanteringen är ett aktivt ställningstagande för att på fredlig väg propagera för byinvånarnas rättigheter att leva i sin by. När alla plantor är i jorden sluter vi upp vid skolan i byn. På plats är medlemmar från ungdomarnas fackförening, en israelisk fredsorganisation, flera internationella deltagare och skolans samtliga elever och lärare. Borgmästaren håller tal, barnen läser engagerat dikter och palestinsk tv gör ett nyhetsinslag. Så varför all denna uppståndelse en vanlig torsdag?

Tabib är namnet på den släkt som bott på den här platsen i många generationer. En del av släkten bodde tidigare i en by i nuvarande Israel. I kriget 1967 blev dessa familjer tvungna att fly till släkten på Västbanken och bosatte sig här. Izbat at Tabib har idag cirka 250 invånare. Byn hör till en av de byar som inte erkänns av staten Israel och som ligger i vad som kallas område C1. I område C harisraelisk militär och israeliska myndigheter kontrollen över infrastruktur och samhällsadministration. Då det är i princip omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd här lämnas byborna åt att bygga nödvändig samhällsstruktur utan tillstånd. Därför har idag 33 av 45 byggnader i Izbat at Tabib rivningsordrar som innebär ständiga hot om rivning. Bland dessa hotas skolan, kommunhuset och kliniken av rivning.

För ett år sedan revs en familjs hus utifrån en rivningsorder. Byns invånare kämpar för att göra sina röster hörda och vill skapa uppmärksamhet kring hoten om rivning av byns grundläggande samhällsfunktioner. Flera

rivningsärenden är i domstolsprocesser i hopp om att order om rivning skall frysas. Borgmästaren och ledningen i byn anordnar demonstrationer och möten för att visa sitt motstånd mot israeliska myndigheters agerande. De

involverade i motståndsrörelsen får dock betala ett högt pris.

När vi anländer till byn den där måndagskvällen vid niotiden är det inte första gången som israelisk militär gör natträder för att skrämma byinvånarna. Däremot är det första gången jag är på plats i samband med en sådan räd och hör en ögonvittnesskildring. Mahdi, 14 år har nyss blivit släppt av militären som hållit honom i en timme. Han pratar snabbt och nervöst. Det är tydligt att han fortfarande är chockad. Han berättar att beväpnade soldater kom in i familjens hus, satte handklovar om hans händer och bindel för hans ögon för att sedan köra iväg med honom. 

Mahdi är son till borgmästaren och beskriver hur soldaterna hotat hans pappa genom honom. ”Om borgmästaren inte slutar med sina samlingar och uppmärksammade aktiviteter kommer vi att komma tillbaka varje natt” lyder hotet. Trycket på byinvånarna är hårt. Militärens begränsningar av bybornas rörelsefrihet och militärens närvaro i byn sker oförutsägbart och nyckfullt. Medan pojken försöker samla ihop sig pratar den samlade skaran redan om nästa allmänna aktivitet i byn. Övertygelsen om att uttrycka sina rättigheter för ett fungerande samhällsliv är starkt. Vi försäkrar invånarna om att vi kommer att vara där. För att visa vårt stöd. För att kunna berätta om vad som händer.

Två veckor senare. En bulldozer, tre beväpnade soldater och en mängd stora stenblock – det är vad som krävs för att stänga av huvudvägen till Izbat at Tabib. Av allt att döma var soldaterna inte beredda på uppmärksamheten- 20 invånare från byn, fem internationella och tre israeliska fredsaktivister - fotar, dokumenterar och filmar. Jag är där för att observera och visa mitt stöd för byinvånarna som återigen får sin huvudinfart till byn avstängd utan förklaring. Hela avstängningsproceduren tar över en och en halv timma. 

Det tar inte längre tid än så att bli kompis med en treåring. Soldaten som med alla medel försöker hålla sträng min under övervakande av åskådarna övervinns snart av treåringens charminsats och kan inte låta bli att le. Jag känner väl igen soldaten. Det är samma soldat som två veckor tidigare arresterade Mahdi som blev hotad. 

Situationen känns absurd, svår att få grepp om. Jag är där för att vara ”världens ögon” på plats i en rivningshotad by. Under denna en och en halv timme inser jag att jag även är här för att se människan bakom uniformen. Mitt ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror ler jag åt soldaten och treåringen som för ett ögonblick funnit något gemensamt.

I samma stund som jag är på väg att sätta punkt för den här rapporten ringer telefonen. Rösten från Izbat at Tabib är bekant vid det här laget: ”Militären är i byn, har ni möjlighet att komma?”

Madeleine Saldner

Följeslagare Jayyous

December, 2013

Fakta om område C och rivningsordrar

Utifrån Osloavtalen 1995 delades västbanken in i område A, B och C. Inom områden som benämns som A har Palestinska myndigheten administrativt och säkerhetsmässigt ansvar. I område B har palestinska myndigheten ansvar för den civila administrationen medan Israel har kontroll över säkerheten. Inom område C, som utgörs av 60 % av Västbanken, har Israel full kontroll över säkerhet så väl som den civila administrationen. Israeliska myndigheter kontrollerar därmed samhällsplanering och byggnadstillstånd inom område C2. Uppskattningsvis bor 150 000 palestinier i 542 samhällen inom område C. För närvarande

har Israel avsatt 70 % av marken i område C för israeliska bosättningar. Enligt Israels planläggning är mindre än en procent av område C planerat för utveckling av palestinska områden. Det hindrar i stort sett helt palestiniers möjligheter att få byggnadstillstånd i område C.

Israelisk militär utfärdar rivningsorder för de byggnader och konstruktioner som enligt israeliska myndigheter saknar giltigt byggnadstillstånd. 2012 revs 540 byggnader ägda av palestinier utifrån rivningsordrar. 168 av dessa var hem för 815 personer. Enligt internationell humanitär rätt är Israel som ockuperande makt skyldig att skydda den palestinska befolkning och administrera territoriet till deras fördel. Internationell rätt förbjuder förstörelse av privat och offentlig egendom samt tvångsmässig förflyttning av befolkningen3.

Källhänvisningar:

1. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av

humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).

Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p

df

2. ”Med vilken rätt”, 2013. Från Bilda, Diakonia, Svenska kyrkan och Sensus. Tillgänglig:

http://www.diakonia.se/Documents/Diakonia/Where%20we%20work/MENA/sweden-israelpalestine-

med-vilken-ratt.pdf

3. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av

humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).

Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p

df

DISCLAIMER

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. 

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge

hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad

SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges kristna råd som huvudman.

.

Gästbloggare: Pierre Sund

"Okej… efter att ha begrundat diverse nätburna debatter om teologi och kyrklighet känner jag ett sprängande behov av att, givetvis helt och enbart för egen del, deklarera följande åsiktskaskad:

 * Gud är inte nån Ali Babas grotta, som passivt väntar på att få höra mig säga rätt magiska ord (”Kristus”, ”Amen”, ”Vår fader”, ”Herren, vår Gud”, ”Kyrie eleison” etc, ad infinitum) för att först då ge mig ...tillträde till något mytiskt kungarike. Gud är en förnekad, halvt bortglömd, förälder som tar varje tillstymmelse till chans att återfå någon liten plats i mitt liv.
 

* församlingen har inte att vara ett rum för att medelst nån rosaskimrande nostalgisk regression eller småputtrigt gnäll fly från världen till någon oskuldsfull ”det-var-bättre-förr”-chimär med fluffiga änglar, religiöst färgade allsånger, och svart-eller-vitt-mentalitet. Församlingen har att vara ett rum där människan kan få redskap, ork och lust att våga möta mörkret i världen, i omgivningen, och i sig själv, utan att gå under.
 

* kyrkan är först och främst en Kristi kyrka, i andra hand en oas för syndare, i tredje hand en barnens kyrka, och inte ens i tionde hand en ”fädernas kyrka”.

* den kristenhet som huvudsakligen söker predika ”rätt lära” riskerar att snart att hänfalla till etiska hårklyverier och gärningslära. Den kristenhet som huvudsakligen predikar glädje inför livet, hopp trots svärtan, och en mitt i verkligheten deltagande Gud, torde dock snarare riskera att hemfalla till helig ande. Det förra kräver slipade ord, det senare kräver genuina liv.
 

* få strömningar ger mig en sån erbarmlig lust att skola om mig till cykelbud, portvakt, snabbköpskassörska, eller i det närmaste vad som helst, som den kyrkliga sjuka som stavas trygghetsnarkomani och traditionsfascism.

...eller så kan man helt enkelt ta å lägga sig å sova..."

Pierre Sund, präst i Göteborg

Gästbloggsinlägg: Pierre Sund om kyrkan

Pierre Sund, som är präst i Töreboda, skrev igår en text på vår biskopletarfacebookgrupp Mirjam eller Mose, som jag får lov att publicera här som gästblogginlägg. Bakgrunden är inklusivitet och exklusivitet, OAS och hbt, vem är inne och vem är ute?


"Visst är det olyckligt att det att hävda sig kränkt kommit att bli nåt slags rött kort som blir allt lättare att ta till mot de som inte delar ens åsikter när argumenten tryter (eller inte biter).Samtidigt löper vi en risk att börja ignorera det faktum att våra åsikter, vårt sätt att uttrycka oss, och t.o.m. våra trosuppfattningar, faktiskt KAN skada våra systrar och bröders självkänsla, deras vilja att uttrycka sin Gudserfarenhet, och – i värsta fall – deras livslust.Med det sagt, så ser jag det som betydligt mer problematiskt när någon känner sig kränkt/åsidosatt/utskuffad/etc. för sin person, än för sina åsikter, sin tro, eller sina tankar.

Som kristen (hur vi nu väljer att förstå det) så får vi naturligtvis vila i löftet om att vara alltid burna av nåden, men samtidigt så tror jag att den absoluta majoriteten av oss har erfarit känslan av svindlande mörker när tvivlet på att Guds kärlek verkligen omfattar också en själv.

Att uppleva sig ifrågasatt och hotad pga av att ens tro är ”fel” kan givetvis vara fruktansvärt, men att uppleva sig ifrågasatt och hotat pga av att ens person är ”fel” är ändå snäppet värre. Att inte våga uttrycka sin tro, sitt tvivel, och sin bibeltolkning för att bli stämplad som ond/idiotisk/elak/etc är givetvis ett misslyckande för kyrka, men att inte ens våga närma sig församlingen på allvar, med hela sin person och hela sitt jag, är etter värre.

Att börja känna att man inte hör hemma i sitt samfund pga av de reaktioner ens trosuppfattningar väcker är beklämmande, men att känna att man inte hör hemma så som levande människa, skapad till Guds avbild, pga sin identitet är sju resor värre.Att kristna begär utträde ur sin kyrka pga att man inte känner sig välkommen med sin trosuppfattning är beklagligt. Men att människor ”begär utträde” från livet, och avslutar det, pga andra människors åsikter om deras identitet/person/känsloliv/sexualitet/egenskaper är kanske det största misslyckande vi kan göra i vårt gudagivna uppdrag att vara varandras syskon och medmänniskor.

Bibeltolkning är svårt. Vi har ett ansvar gentemot historien. Men vi har också ett ansvar gentemot alla dem som – precis som varje människa – behöver Gud i sina liv. Visst är det centralt för Kyrkan att vara trogen Ordet. Men Ordet syftar inte i första hand på Bibeln, Ordet är Kristus. Bibeln finns tillkom (självklart) i ett samanhang som är föränderligt. Kristus är evig. Vår frälsning beror på Kristi gärning, hans liv, död och uppståndelse, inte på vår gärning, i den tolkning av Bibelordet som ligger i tiden.

Min förståelse av Bibelordet, och min erfarenhet av Kristi nåd och kärlek, lämnar för mig inte något som helst frågetecken rörande om huruvida personer av annan sexuellt och identitet än den som omfattas av de flesta bland oss, har sin självklara del i Kristi kropp. Tvärtom har det kristna budskapet fått mig att vilja vara tydlig FÖR hbt-värden. Det gör därför ont djupt i mig när jag möter medkristna som har har en annan förståelse av Bibeln. Jag inser givetvis att de har samma rätt att leva och verka i församlingen, att tolka Bibeln, och att vittna om sin tro som jag. Jag gläder mig åt att känna gemenskap med dem vid altarbordet. Det gör mig ont om de inte känner sig välkomna i kyrkan.

Men den smärtan, måste jag erkänna, är inte lika stor som när jag ser alla de HBTpersoner som inte vill eller kan se Gud som någon som angår dem, på grund av den Bibelförståelse som varit majoritetens under de senaste 2000 år sedan.

Kanske beror mycket av kyrkans och våra stridigheter på att det är så ogripbart svårt att förstå att vår frälsning inte är vår eget verk. Därför förtvivlar vi när kyrkan går åt fel håll. Därför eskalerar samtalstonerna till skrik. För att vi tror att om inte vår tolkning av Sanningen blir hörd, så är loppet kört. Men kyrkan hålls inte upp av människor med rätt tro, eller rätt liv. Kyrkan hålls upp av Sanningen Gud. Kyrkan lever, frodas, växer, och grönskar, inte genom vår fromhet, utan genom Helig andes närvaro. Kyrkan, Skapelsen, mänskligheten, jag, och alla dem vars åsikter, tro, och livsval som sticker mig i ögonen, omfamnas av den Gud som är Skapelsens mål och ursprung.

Tänk om vi Kyrkan kunde vända oss mer mot den Gud som är vårt hopp, och mindre mot oss själva och varann. Och då kanske upptäcka att allt det som vi tycker skiljer oss åt, bleknar mot bakgrund av det som håller oss samman: Kristus själv.

Jag själv är inte jättelockad av Oas. Jag upptäcker omstundom att jag - ofrivilligt -kan känna en viss avvaktan gentemot en medkristen som är aktiv inom Oas. Jag vet och sörjer att såväl kvinnor i ämbetet och kristna hbt-personer har upplevt sig icke-välkomna på Oas möten. Likväl glädjer det mig att kristna - oavsett sina åsikter i ämbetsfråga och samlevnadsfråga - i Oas har funnit en arena att få mod att allt mer fördjupa sitt liv som kristen och som människa. Det glädjer mig att det FINNS rum i Svenska kyrkan där människor får ge utlopp för sin tro på och kärlek till Gud, och jag vet att Oas är ett sådant rum.

Mänsklighetens - och Kyrkans - mångfasettering är des tillgång och dess utmaning. Att till biskop få en medkristen som förmår uppskatta denna tillgång, och möta upp utmaningen, är otvivelaktigt en nåd att be om. Och sådana kristna finns det, i Svenska kyrkan, både inom och utom Oas. Och, är jag rätt förvissad om, även på biskopshearingspodiet om några veckor.

Pierre Sund"

Ett annat nyfött barn. Gästblogginlägg av Pamela Garpefors

Telefonen ringer. Klockan är två på natten. En barnmorska ringer och ber mig komma och döpa ett nyfött barn som håller på att dö.

Jag tar på mig prästskjortan och är snart på sjukhuset. Mamman och pappan, som är unga, nyblivna föräldrar i tjugoårsåldern, säger ingenting. De står jämte varandra vid kuvösen och vågar knappt andas.

Jag lägger mina armar om dem och ber. Jag ber och sjunger: ”Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.” Så får min stora hand sakta komma innanför skyddsnätet, in i kuvösen, och några droppar vatten och Orden gör skillnad. Jag döper dig i Faderns, Sonen och den helige Andens namn. Dropparna från föräldrarnas kinder trillar ner på kuvösen och för första gången rör deras händer vid deras älskade lilla dotter. ”Du är min älskade, min utvalde”.

Vi tre, föll förundrade på knä, vid barnet i kuvösen. /…/Gud, tack för ditt tilltal: Älskad och utvald, som Jesus och vi alla behöver vara för att leva som du skapat oss att vara. Tack för att du fyller oss med helig Ande,så att vi kan leva andetag för andetag.Gud, det är ett uppdrag att leva som en älskad människa.Vi får gå ut i livet omslutna av din frid. Amen.

Pamela Garpefors är kyrkoherde i Rödeby. Tack för att jag får publicera din text!

Gästbloggare Per-Olof Elfstrand: Romer diskrimineras av Migrationsverket

"Romer diskrimineras i Sverige. Ja, av Migrationsverket!

Romer diskrimineras i hela världen. Sverige är inget undantag. Jag har inte slumpartat kommit att ägna mig åt romer sista 2-3 åren i Skaraborg. De lever ett märkligt liv och framförallt de som är flyktingar från forna Jugoslavien och framförallt Kosovo. De gamla motsättningarna har förstärkts mellan albaner och serber på ena sidan och romer på den andra sidan. Jag har haft minst 7-8 kvinnor som blivit misshandlade och sedan våldtagna antingen inför sina barn eller kanske i rummet intill där mannen funnits. De har alltså blivit förnedrade i dubbel bemärkelse.

I ett fall så skulle en 10-årig dotter försöka hindra detta men då hällde en förövare en panna kokhett vatten på ryggen med brännskada på halva ryggen. Förövare kan också vara poliser eller paramilitära trupper i Kosovo och jag ställer alltid frågor kring vilken situation som kvinnorna har befunnit sig i, till exempel om de varit ensamma med poliser. Om man gör en polisanmälan händer ingenting. Om de söker sjukvård så tas de sällan emot, för där arbetar framförallt albaner och serber.

Hur reagerar migrationsverket/ Migrationsdomstolen på detta? Enligt en utredning från UD så förekommer ingen diskriminering i Kosovo mot minoritetsgrupper. Min verklighet säger något annat. Och den återspeglar en annan verklighet. Migrationsverkets hantering är att i Kosovo finns ingen diskriminering och att polis där får hantera eventuella brott. Problemet är, att inte sällan kan polis vara förövare eller så tar man inte emot anmälan om det gäller romer. Alltså utvisas nästan 100% av romerna från Sverige.

De romer som har fått uppehållstillstånd eller som är EU-medborgare bemöts inte korrekt av myndigheter i Sverige. En ensamstående kvinna med en treåring – med franskt medborgarskap - har ingen rätt att få socialbidrag, utom för barnet. Hon har vistas i Sverige i över ett år utan pengar och utan bostad. Hon har vandrat runt.
Jag har konstaterat att hon har rätt till barnbidrag och underhållsbidrag och på så sätt via försäkringskassan även bostadsbidrag. Hon har inte fått hjälp någonstans. Nu råkar hon tillhöra de välutbildade och kan flytande franska, tyska och ryska förutom Romani och med lite hjälp när hon lärt sig svenska skulle hon kunna bli tolk.

Detta ger en bild av hur romer som flyktingar kan ha det. På något sätt så brister det i hur Sverige tar emot denna grupp. Nota bene: jag har inte märkt något av kriminalitet - en vanföreställning om romer som är vanlig hos svenskar. I nödfall så har jag i egenskap av katolik bistått med pengar/mat i absolut nödsituation så att ingen skall behöva svälta. Inget barn skall vi låta svälta i Sverige. Men det är en verklighet idag att det förekommer.

Det finns mycket att förändra och påverka i synen på Romer i Sverige och det gäller Migrationsverket också. Vad som händer i Frankrike är inte acceptabelt.

P-O Elfstrand, barnläkare och fredsvän"


P-O Elfstrand är född 1935 och har sedan 1973 arbetat på barnkliniken i Skövde, varav 15 år som barnhälsovårds-överläkare. P-O blev formellt pensionerad 2000 men arbetar fortfarande som konsultläkare för olika organsiationer.

Läs mer om romernas situation:
arbetaren.se: Romer protesterar mot Migrationsverket
dn.se: Ny flyktingvåg av romer från Serbien
Anders Wejryd och Thomas Hammarberg: Romer ska ha samma rätt som alla EU-medborgare
Kyrkomötets uttalande 2010

Gästbloggare Håkan Sunnliden: Min väg till präst

"Karin besökte min blogg för en tid sedan och gjorde en del goda kommentarer. Jag kom att uppskatta hennes hållning och föreslog att vi skulle göra varsin gästblogg. Hon får bestämma vad jag ska skriva om och jag får bestämma vad hon ska skriva om. Så får vi se vart det tar vägen. Hon ville att jag skulle berätta om min väg till präst. Här är en kortversion av min historia.

Jag var 13 år gammal när mina föräldrar skickade mig till ett konfirmationsläger utanför Stockholm, anordnat av Stockholms Stadsmission. Tonåren var en svår tid för mig. Jag hade inte något självförtroende och det skulle ta många år innan jag fick ett sådant. Den sista dagen, dagen före konfirmationen, bad prästen oss att gå till våra rum för att skriva en ”predikan” över konfirmationssöndagens evangelium, Matt 7:13–14. Evangeliebokens rubrik är ”Andlig klarsyn” och i texten talar Jesus om de två vägarna, en leder till fördärvet och en leder till livet. När alla mina kramratet hade lämnat in sina alster hade jag inte skrivit någonting och jag var förkrossad. Jag kunde inte förstå vilka vägar Jesus talade om. I samma takt som tiden gick kröp paniken på mig. Jag förstod att jag inte skulle klara uppgiften, slutprovet.

Då gjorde jag något som kom att förändra mitt liv totalt. Jag knäppte mina händer och vädjade till Gud: ”Gud, om du finns, så visa mig vad det här betyder”. I samma stund öppnades himlen. Jag förstod vilka vägar Jesus talade om, jag såg honom räcka mig sin hand, jag tog hans och så gick vi.

Sedan skrev jag utan uppehåll en lång predikan och i samma stund som jag satte punkt kom prästen in genom dörren. Alla andra hade lämnat in sina papper för längesedan. Innan han hann säga ett ord räckte jag honom de fullskrivna papperen och sa: ”Nu förstår jag. Jag har lovat Jesus att ägna resten av mitt liv åt att berätta för andra vad han visat och kommer att visa mig. Jag ska bli hans präst.” Plötsligt insåg jag vad jag sagt. Jag hade sagt något jag aldrig tidigare tänkt. Vart kom det ifrån? Det hjärtat är fullt av det talar munnen, lärde Jesus oss och så var det säkert vid det tillfället. Men löftet var oåterkalleligt. Min väg utstakad.

Det här är ändå bara en del av min väg till präst. Det skulle dröja många år innan Kyrkan vigde mig till sin präst. Och vägen har inte varit enkel. När jag som gymnasist läste f Gunnars böcker stod det klart för mig vad som menas med att Kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk och vad det betyder att bli igenkänd av henne och sedan prästvigas. För mig är prästämbetet något heligt, närmast ett sakrament. Det utgör en stor del av min identitet, först döpt, men sedan också vigd till helig tjänst. Det var Guds Ord som kom till mig den där dagen och som förändrade mitt liv. Det är också Guds Ord som bär mig i vardagen och därför har jag alltid försökt vara sann och noga när jag i Kyrkans gemenskap uttolkar Skrifterna. Den som vill veta något mer om det hänvisas till http://bibelforklaring.nu."

Håkan Sunnliden är präst i Värnamo, bloggare och kyrkomötesledamot för Frimodig kyrka. Bilden är hämtad från hans blogg.

Jacob Sunnliden gästbloggar om tystnadspliktsutredningen

"Nyligen blev Svenska kyrkans utredning ”Ett skyddat rum – tystnadsplikten i Svenska kyrkan” tillgänglig. Den lämnar en del övrigt att önska.

På sidan 13 i utredningen står följande: ”Det är emellertid syndens skuld som är bortlyft, medan själva synden alltjämt existerar, men inte längre tillräknas den som fått den förlåten”.

Möjligt att jag hänger upp mig på detaljer men det finns en fara här som jag vill flagga för. Sant och riktigt är det att syndens skuld är bortlyft. Tillsammans med skulden är också själva synden borta. Här i texten uttrycks det som om jag bär på min syndagärning, fast den är förlåten. Utredarna bör skilja på min syndiga natur och mina syndiga gärningar. Min lutherska fostran har lärt mig att är synden förlåten så är den, och då är också själva synden tagen på korset av Jesus.

Värt att notera är att utredarna skriver att Svenska kyrkan ”hävdar” att synden är förlåten. Den lustige skulle säga att det var länge sedan Svenska kyrkan hävdade något. Här måste det ändå vara en bekännelse. För vi bekänner väl att Jesus förlåter våra synder? Eller hävdar vi bara det?

Nåja, det avgörande i utredningen och det jag fäst min största vikt vid är FRA. Tidningen Svenska kyrkan Helsingborg var tidigt ute med att slåss för att kommunikationen vid bikt och enskild själavård skulle skyddas och undantas FRA lagen. Som redaktör för tidningen fick jag förmånen att på ett särskilt sätt arbeta med frågan. Frågan är principiellt viktig. Min uppfattning är att antalet bikter via e-post från utlandet inte är särledes många, men det är i sammanhanget ointressant. Faktum kvarstår. En människa som kommer till en präst – bekänner sin synd – tar emot förlåtelsen från Kristus – ändå riskerar att fällas för sin synd. Här sätter sig staten över Guds förlåtelse och det är ALDRIG okej.

I det inledande arbetet fick tidningens redaktion snabbt uppfattningen att utredarna till FRA lagen inte lagt så stor vikt vid präster utan klumpat ihop dem med de övriga som åtnjuter särskilt skydd i brottsbalken. Men så är inte fallet. Utredarna till FRA lagen visste mycket väl vad de gjorde och det var en i allra högsta grad medveten tanke från deras sida. I regeringens proposition 2008/09:201 står tydligt att ”..är religiös övertygelse en viktig drivkraft bakom olika gruppers agerande”. Och därför tar man sig rätten att lyssna på en annan människas bikt.

Svenska kyrkans utredning löser nu detta enkelt genom att på sidan 134 i utredningen rätt och slätt skriva ”Bikt är ett personligt möte mellan två människor. Man kan därför INTE (min formatering) genomföra bikt via e-post eller sms”. Och vips så var den frågan ur världen. Nu infinner sig visserligen rätt många andra frågor, men det tar inte utredningen hänsyn till.

Och här behöver man komplettera. Varför fungerar inte bikten via e-post? Är det bara så att Svenska kyrkan valt att inte erkänna det tillvägagångssättet, eller upphör Guds förlåtande natur då man skriver ned förlåtelsen och trycker på ”skicka”? Det hade varit bättre om utredarna skrivit att förlåtelsen fungerar oavsett media, men vi kan inte garantera att ingen annan lyssnar på vår kommunikation. I det här läget hade det varit bättre.

Dock kvarstår frågan till ärkebiskopen. I en artikel i tidningen Svenska kyrkan Helsingborg säger han att ” Svenska kyrkan ska inte acceptera inskränkningar av bikthemligheten”. Sedan 1 dec 2009 är det fullt lagligt för FRA att avlyssna prästernas kommunikation vid bikt och i enskild själavård. Vad avser Svenska kyrkan göra för att inskränkningarna av bikthemligheten upphör?

/Jacob Sunnliden
Redaktör för tidningen Svenska kyrkan Helsingborg"

Gästbloggare: Bitte Assarmo om förföljda kristna i Irak

"Medier och politiker – sluta blunda för kristendomsförföljelsen i världen!

Föreställ dig att du är i din kyrka, tillsammans med familj och vänner, för att tillbe din Gud. Föreställ dig att den heliga mässan plötsligt avbryts av att en grupp beväpnade människor tränger sig in, tar dig och din familj och resten av kyrkobesökarna som gisslan. Föreställ dig paniken, ångesten, skräcken du känner när du inser att du kommer att dö för din livsåskådnings skull.

Föreställ dig sedan att du bor i demokratin Sverige, och får veta att dina släktingar och vänner i det forna hemlandet massakrerats i sin egen kyrka. Att du får veta att en islamistisk organisation tagit på sig dådet – och dessutom skryter med det. Och att du dessutom får veta att den svenska ambassaden i området påstår att det bara var en slump att det råkade vara just kristna som mördades – och att de inte märkt av något särskilt, förutom att det var besvärligt att ta sig till jobbet just den dagen…

Just så sa Elisabeth Hellsten på svenska ambassaden i Bagdad när massmordet blev känt. Det är ungefär som att säga till de mördades anhöriga i Sverige att deras liv ingenting betyder, och att deras tro inte har samma legalitet som andras. Och i samma förnekande anda fortsätter de svenska politikerna att utvisa kristna irakier till ett land där de går en trolig död till mötes. I ett land som har en tusenårig historia av kristna traditioner förvägras alltså bekännande kristna en fristad och ett nytt hem.

Det är stor skam.

Stor skam är det också att både medier och politiker valt att mer eller mindre ignorera massakern på de kristna i Bagdad. Det passionerade engagemang man visade inför de burmesiska munkarnas situation har ersatts av cynisk kyla. Våra politiker tycks på fullt allvar tro att en styvmoderlig hållning till kristendomen ger Sverige ett mer eftertraktat rykte som sekulär och nytänkande stat.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. När resten av världen – som tar de kristnas situation på fullaste allvar – ser de svenska politikernas cynism sjunker förtroendet för Sverige som demokrati. För den svenska attityden är både odemokratisk och okunnig. Religiös tro har en självklar plats i vårt samhälle, privat såväl som offentligt, och kristendomen intar en särställning. Och om Sverige vill fortsätta vara en ansedd demokrati är det dags att våra politiker och namnkunniga journalister börjar göra sitt jobb. Politikerna måste låta de kristna irakierna få stanna! Och de stora medierna måste bli öppna med förföljelsen av världens kristna! Allt annat är bara orättfärdigt hyckleri.

/Bitte Assarmo"

Bitte Assarmo är författare.

Läs mer:Dagen
Kyrkans tidning
Dagens namninsamling
Sr

Gästblogg: Sewon Ekberg om PTSD-kompetens i vården

Regionstyrelsen i Västra Götaland har i dag ( 6/4 ) bifallit Rosie Rothsteins och min motion om utbildning för all hälso- och sjukvårdspersonal – inte minst inom primärvården – för att kunna upptäcka och förbättra vård och stöd för patienter med posttraumatiskt stressyndrom !

Styrelsen hänvisar till hälso- och sjukvårdsutskottet som menar att posttraumatiskt stressyndrom är frekvent förekommande och svårt att upptäcka eftersom PSTD ofta uppträder tillsammans med andra sjukdomar.
Posttraumatiskt stressyndrom leder ofta till andra psykiatriska diagnoser och kronisk PSTD leder ofta till depression och missbruk. Självmordsfrekvensen är hög liksom risken för våldsamma betenden mot närstående.

Regionstyrelsens bifall i dag är en betydande framgång!


Motionen:

"Primärvården möter många olika slags människor, med olika bakgrund, sjukdomar och livshistoria.

En del av de vårdsökande har varit med om svåra händelser, som de inte återhämtat sig ifrån. En del, som varit utsatta för trauma, utvecklar PTSD; posttraumatiskt stressyndrom. Livstidsförekomsten i Sverige var 5,6 % (7,4 för kvinnor och 3,6 % för män) i en relativt ny svensk studie.

De händelser som ger störst risk för PTSD är våldtäkter och sexuella övergrepp, eller andra typer av händelser där det finns ett tydligt uppsåt. Våldtäkt anses vara en av de främsta orsakerna till PTSD i fredstid, och risken att få PTSD efter våldtäkt anges till 70%.
Efter människoförvållade katastrofer som krig, flyg - och färjekatastrofer samt terroristattacker riskerar 30-60 % att drabbas av PTSD de närmast följande åren. Naturkatastrofer tenderar ge lägre risk för PTSD. Även livshotande sjukdomar som cancer eller hjärtinfarkt hos sig själv eller närstående kan framkalla PTSD om än i mindre omfattning. Risken att drabbas anses vara mellan 5% och 20%.

Samsjukligheten mellan PTSD och andra psykiatriska diagnoser är stor. Patienter utvecklar ofta, särskilt vid kronisk PTSD, depression och missbruk. Suicidrisken är förhöjd och också risken för våldsamt beteende mot närstående.

Många av dem som lider av PTSD, har kanske klarat sig bra under en längre period, men så kan något inträffa som får symtomen att komma till ytan. Det kan t ex vara att bli arbetslös, bli utsatt för kriminalitet, eller en livssituation som ställer krav på stora förändringar.

Många vårdcentraler har idag behov av mer kunskap kring PTSD, för att kunna stödja och behandla de vårdsökande på bästa sätt.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi:
att åtgärder genomföres för att höja kompetensnivån bland primärvårdens personal med att lära sig uppfatta PTSD-kännetecken och att kunna ge adekvat behandling.

Rosie Rothstein och Sewon Ekberg

Regionpolitiker (FP). Ordf. i Liberala Seniorer i Skaraborg och Samordningsförbundet i Skövde.Landstingsman sedan 1986 och därefter regionfullmäktigeledamot.
Vill vara de äldres röst i Skaraborg.Tidigare personalchef.
2:e v.ordf.i Hälso-o Sjukvårdsnämnden. "


Beslut i regionstyrelsen 6 april

Gästbloggare: Carmen Tillo om folkmordet på assyrierna

"Det handlade inte riktigt om vem du var eller vilka egenskaper du hade. Det handlade heller inte om vad du har gjort för gott i ditt liv, och inte handlade det om dina praktfulla och entusiastiska mål i livet.

Det handlade faktiskt om att sabotera för dig, för att du var utgångspunkten för att göra slut på dig dig och ditt folk oavsett om du hade entusiastiska egenskaper, goda handlingar gentemot andra och dina konstruktiva och strukturella mål.

Inte handlade det om du var blond eller svarthårig, blåögd keldan eller svartögd assyrier. Det handlade inte heller riktigt om hur gammal du var och inte handlade det om din tro om Gud för att överleva.

Nej. Utan det handlade om att du skulle bli bestraffad för en dikaturisk presidents vanföreställning om makt och hans förbiseende för dig och ditt folk. Du och ditt folk var som ett flock av syndabocker för några andras handlingar.

Du var tvungen till att undkomma. Din position som människa hade förintats och du var som ett sandkorn som väntade på att bli förskjuten till havs vattnet för att försvinna. Du sprang och undkom från stad till stad med korset i dina händer för att Gud inte skulle vända dig ryggen och att du skulle bli räddad. Gud var den enda som existerades i din värld och inte kunde du vända blicken bort från din Herre. Din position som människa var agerandeslöst och du var det slutgiltiga objektet för deras grymhet. Din policy var att rädda dig själv och din familj.

Du glömde aldrig din policy. Den bar du dagligen på som en mask. Den bar du på som en hedrad kvinna bär sin slöja på huvudet dagligen för att hedra sin tro. Att leva under den fientliga makten är som att spräcka varje nerv i din kropp. Deras bitterhet är som att injicera bläck i varje nerv och låta dig sakta men säkert dö ut. Det är som att dra dig av vägen, trampa på dig, spotta dig i ansiktet och säga: "Du är i våra händer. Vi korrigerar dig."

Av din maktlöshet kommer du att gråta, av din stumhet kommer du försöka du tala och förtröstan kommer gå sin kos. De får vägen definieras oframkomlig, du kan aldrig åstadkomma något. Du kommer söka tröst men inte finna någon tröst. Du kommer söka uppehälle men det kommer du inte heller finna. Du kommer att söka din Gud men du kommer också förmoda att han har vänt bort blicken. De krossar dina revben, de gör sönder ditt kött och ditt blod dricker de som vin till deras förnöjsamma måltid. De begravar dig levande utan ögon och på din nakna kropp släcker dem deras glödande ciggaretter. Dina revben kommer vara sönderkrossade, på en halv njure kommer din kropp stå i makt och med förlorade armar försöker du försvara dig själv för deras barbariska bitterhet. Du kommer ligga i en grav omringad av deras okultiverade makt och utanför din grav kommer de släppa sina angripande hundar. Du kommer vara hemlös och hjälplös.

Din död blir nostalgin för ditt hem och din hjälp. Förrän en dag slår ut den innan och mörkret faller samman, då du inser att du måste lämna ditt hemland för att göra slut på makten som vilar tungt över dig. Så som en förälskad ung man tvingas lämna sin nyblivna amorösa fru som soldat och när den förälskade unga mannen faller i famnen på en annan främmande kvinna och rör med tungan över hennes tilldragande bröst och hon kallar honom för den främmande livegenen hamnar du i ett annat land som kallar dig för den främmande invandrare.

Redan som små barn fick vi lära oss om att vi ska vara medmänniskor. Att vi ska vara snälla och låta alla få vara med och leka. Det utvecklades till mer avancerade ord och meningar. Det blev till att vi ska hysa respekt till varje individs integritet och innebörden av att vara en medmänniska utvecklade sig till mycket högre grad. Insikten och visheten är ettans A och B numera.

Vi väljer att vara medmänniskor, vi väljer att låta oss själva, våra barn, syskon utvecklas som individer och växa med vishet. Vi väljer också att bidra en liten slant till cancerfonden, och lite mer pengar till röda korset. Vi adopterar gärna barn från andra länder för att ge de en möjlighet till en bra uppväxt men många av oss väljer att strunta i folkmordet på de kristna minoriteterna.

För mig är frågan om folkmordet på de kristna minoriteterna i mellan östern är väldigt väsentlig. Illustrationen jag utgav om hur det är att vara den främmande invandrare, den kristna assyriskan är en realistisk upplevelse som genomlevs konstant av många assyrier i mellan östern. En realitisk upplevelse som har upplevts av min farfar och hans föräldrar. En upplevelse som dagligen klappar många assyrier på axeln vart de än går. En upplevelse som har reformerats till en posttraumatisk sjukdom i många maktlösa individer. En upplevelse som definieras som en mardröm för vuxna idag, en mardröm som handlar om att höra den hjärtlösa dödens barbariska röst kalla på de.

Det var väldigt glädjande att se folk känna empati till folkmordet i riksdagen men det var lika sorgligt att se att det handlade om en röst. Väljer vi att vara medmänniskor i Sverige eller väljer vi att vara det i hela världen? När jag har diskuterat och visat hur mycket jag bryr mig egentligen om folkmordet på mina förfäder ställs alltid frågan "Carmen, det som har hänt har hänt. Det finns inte så mycket att göra åt det. Varför är det så viktigt?" Men jag säger till varje individ som ställer en liknande fråga att om ingen tänker visa empati till vårt förflutna som är en del av vår vardag, en del av vår framtid, en del av oss människor så förstår jag att ni inte förknippar folkmordet till idag men jag förstår inte hur man låter en liknande handling passera förbi ögonen på oss när vi egentligen strävar efter rättvisa.

Vår vardag, vår framtid har sina rötter i vårt förflutna. Om inte västvärlden tänker agera och konstatera att handlingen bör erkännas så kan jag som assyrier lova er att flera folkmord lär inträffa. Än idag i Irak förnedras många assyrier fysiskt och känslomässigt. Om vi inte börjar idag och sätter stop för det och visar att handlingen som utfördes var felaktig så har vi demolerat rättvisan i sig.

Carmen Tillo."

Carmen Tillo är född 1991, assyriska och bor i Skövde. Läser på Omvårdnadsprogrammet på Västerhöjdsgymnasiet.

Gästbloggare Sewon Ekberg: Jämställd vård!

"För att kunna bedöma hur dagens vårdsituation ser ut behövs kunskap om kvinnors och mäns behov, intressen och livsvillkor. Vad vet vi i dag ?

Jo, till exempel:

- Kvinnor har tystare hjärtinfarkter och löper större risk än män att inte bli rätt behandlade.
- Stressen och den psykiska ohälsan ökar bland ungdomar. Allra sämst mår unga kvinnor, antalet självmordsförsök har fördubblats på tio år.
- Grå starr är en av de vanligaste operationer som görs i dag. Det är övervägande kvnnor över 65 år som opereras och de får vänta längre på operation än män.
- Nyare och dyrare mediciner skrivs oftare ut till män medan kvinnor får äldre och billigare preparat.

Kvinnor och män skall självfallet erbjudas likvärdig tillgång till service, tjänster och behandlingsmetoder.

Att arbeta med verksamhetsutveckling med fokus på jämställdhet för brukare eller kund är nytt,spännande och konstruktivt. Andra perspektiv som ålder, etnicitet och sociokulturell bakgrund har också stor betydelse.

Allt detta och mera därtill arbetar Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum med.
Det är angeläget att stötta dom i detta arbete !

Sewon Ekberg
Regionpolitiker ( fp )"

Sewon Ekberg är regionpolitiker. Ordförande i Liberala Seniorer i Skaraborg och Samordningsförbundet i Skövde. Landstingsman sedan 1986 och därefter regionfullmäktigeledamot. Han vill vara de äldres röst i Skaraborg. Tidigare personalchef. 2:e v.ordf.i Hälso-o Sjukv.

Victoria Tausons tal på Världsaidsdagen 2009 i S:ta Helena kyrka

World Aids Day är till för att hedra minnet av dom som drabbats av hiv. För att kunna hedra minnet av någonting så krävs det att vi minns. Och det är vad vi ska göra idag.

Första dödsfallet på grund av aids i Sverige skedde 1982. Så vad passar bättre idag än att gå tillbaka hela vägen till början? Musiken ikväll är ingen slump. Den är hämtad ur musikalen Rent som handlar om hiv och om åttiotalet, årtiondet då hiv drabbade Sverige, världen och oss. Rent fick en mängd olika priser, priser som upphovsmannen Jonathan Karson aldrig fick ta emot eftersom han dog bara några dagar innan premiären. I rent har hiv många olika ansikten.

1982 var jag fem år gammal. Vad kan jag minnas? Jag minns mycket. Jag minns stora, feta, svarta löpsedlar. Jag minns en okunskap som satte skräck i ett helt land. Jag minns hur okunskapen ledde till mytbildning som omgärdade sjukdomen och dom drabbade. Och jag minns att hiv bara hade två ansikten. Hiv drabbade män som levde promiskuöst med andra män. Jag minns jargongen av att dom fick skylla sig själva. Dom och narkomanerna fick skylla sig själva. Det var ju deras sätt att leva sina liv som var boven i dramat. Jag minns hur alla dessa människor fick bära hundhuvudet för alla andras rädsla. Hur redan stigmatiserade fick ett ännu tyngre ok att bära. Jag minns hur hiv trädde in i min vardag.

Men jag minns också susningen genom landet när det visade sig att hiv hade många fler ansikten än dessa. När hiv klev rakt in i folkhemmet och fortsatte sin marsch utanför våra gränser. Hiv kunde se ut som vem som helst. Hiv kunde ha ett barns ansikte.

När jag nu, idag, ser tillbaka på allt det här så är det framför allt en sak som framstår med knivskarp skärpa. Och det är att jag haft sådan fruktansvärd tur. Jag har inte fått hiv in i min kropp. Jag har vuxit upp i en tid där det pratats om hiv, risker och skydd. Jag har heller inte behövt ta farväl av mina partners, vänner eller familjemedlemmar på grund av hiv. Jag har inte behövt gå på begravningar eller radera namn i telefonboken på grund av det. Jag har haft turen att växa upp i en tid där bromsmediciner fått dom att stanna kvar. Och jag har haft turen att leva i ett land där vård och mediciner varit tillgängligt.

Men det betyder inte att hiv inte angår mig. Även om jag inte bär på hiv i min kropp så betyder inte det att det inte angår mig. Även om inte jag har behövt ta farväl av nära och kära så angår det mig. Det angår mig när jag ser liv begränsas av hiv. Det angår mig när jag ser hur medicinerna påverkar deras kroppar. Det angår mig när personer med hiv dessutom måste tackla andra människors rädsla. Det angår mig hur lagstiftare och beslutsfattare ser på dom. Det angår mig när dom bär på sorgen av att ha förlorat nära och kära. För alla har inte samma tur som jag. Många har behövt ta farväl av partners, släktingar och vänner. Många har varit på fler begravningar än vi andra kommer vara på under hela vår livstid. Många bär på större sorg än vad som är möjligt att föreställa sig. Många är drabbade på flera sätt.
Så det är klart att hiv angår mig. Och det angår mig att inte alla ser på det på samma sätt.

Idag ska vi hedra minnena av dom som drabbats av hiv. Idag vill jag att vi minns. För egen del kommer jag göra mer än så. Idag hedrar jag också dom som finns kvar. Jag hedrar sorgen som drabbat alla dom som tvingats ta farväl av nära och kära. Jag tänker aldrig glömma turen jag haft och jag kommer aldrig att glömma att den turen inte är självklar. Jag kommer aldrig glömma historien. Jag kommer aldrig att glömma att vi har mycket arbete kvar att göra framåt. Jag tänker låta hiv fortsätta angå mig. Och inte bara idag. Utan varje dag.

Victoria Tauson

Gästbloggare: Gabrielle Jacobsson bloggar från Sydafrika!

"Goie more" var den första frasen jag sa till församlingen på afrikaans. God morgon. Jag fick applåder och varma leenden trots att jag förmodligen inte uttalade frasen så bra. Men de förstod och var toleranta. Så är manniskorna här i Sydafrika. Openminded och accepterande, vana att leva i en miljö av mångfald. I Sydafrika finns 11 officiella språk och barnen som jag har lärt känna har bade afrikaans, engelska och sotho som ämnen i skolan.

Sydafrika är konstrasternas land. “We are the people of the rainbow” hör jag människor säga titt som tätt under min tid har i Bloemfontein. Jag instämmer. Har lever människor med olika nyanser i huden, med olika kulturer, traditioner och bakgrund, olika språk, hemforhållanden och utbildning sida vid sida. En kvinna jag har lärt känna här är sjuksköterska och hon kan fem av de språk som talas i Sydafrika. Jag frågade henne hur det kommer sig att hon kan alla dessa och hon svarade att det helt enkelt är lättare att möta människor pa deras egna språk så det är bara att försoka lära sig. Inget mer med det.

Mitt hemstift i Svenska kyrkan, Härnösands stift, har ett vänstift i Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) och detta stift heter Cape Orange Diocease (COD). COD ligger i Sydafrika och stiftstaden heter Kimberley. Öster om Kimberley ligger staden Bloemfontein där jag nu befinner mig. Här ska jag vara i ungefär fyra veckor och ta del av församlingens arbete, låta mig inspireras av engagerade församlingsmedlemmar, lära mig vad det kan innebära att vara kyrka i en helt annan kontext än den jag är van vid i Sverige.

I Sverige är den evangelisk-lutherska kyrkan (Svenska kyrkan) en majoritetskyrka, landet har en demokrati sedan lång tid tillbaka och samhället är relativt homogent (som helhet, även om mångfald finns på sina håll). I Sydafrika är den evangelisk-lutherska kyrkan ett minoritetssamfund i ett samhälle som blev en demokrati för bara 15 år sedan och som består av en enorm mångfald av människor med olika ursprung, med minnen från en tid av apartheid.

Jag har besökt skolor, barnhem, sjukhus och fängelser och jag har pratat med många människor som bor här. Det som slår mig i detta regnbågsland är kontrasterna. Jag har sett palatsliknande bostader och jag har sett små kojor gjorda av kartong och plåt, jag har sett tandlösa, fattiga, magra och sjuka tiggande människor och människor som får vård pa privatsjukhus där varje patient har en egen TV i taket ovanfor sängen. Jag har sett herrelosa, toviga hundar längs vägarna och små chihuahuahundar i shoppingvagnar pa köpcentret. Det finns privatskolor med stora badbassanger, trädgårdar och enorma ytor för fotboll, tennis och annan sport och det finns allmänna skolor som inte ens har riktiga trappsteg in till baracken som fungerar som skolsal till mängder av barn. Det finns privata och statligt ägda fängelser och skillnaden mellan dessa ar ENORMA.

Arbetslösheten är hög i Sydafrika och så även kriminaliteten. I mitt liv har jag aldrig stött på så många staket, murar, stängsel, galler och grindar som jag har sett här. Varje stuga och palats omgärdas av staket av varierad kvalitet och både fönster och dörrar har galler. Vid köpcentrum och universitet finns bommar som stoppar varje bil för att en vakt ska kunna titta så att bilen körs med nyckeln i låset (och alltså inte är stulen) och inne pa en del affärer står en vakt vid utgången och tittar så att innehållet i kassarna stämmer överens med varorna som står med pa kvittot. Bildörrarna låses automatiskt sedan man kört några meter, allt för säkerhetens skull…

En stor del av statens pengar verkar numera, enligt dem jag pratat med har, gå till förberedelserna inför fotbolls-VM 2010. Arbetarna pressas hårdare och hårdare för att bygga om och arrangera inför detta VM och de tvingas att arbeta dubbla skift utan att få någon löneökning. Detta ger mig en otrevlig bismak vid tanken på stundande VM…

Spåren efter apartheid finns kvar. Segregationen i Bloemfontein ar anmarkningsvärd och klasskillnaderna stora. De allmänna skolorna här, enligt mina vännar här, mycket låg standard, precis som de statliga sjukhusen. De privatägda sjukhusen och skolorna är mycket, mycket, dyra. Det ar alltså bara de som är (åtminstone relativt) rika som har råd att få vettig vård och en utbildning som kan hjälpa dem vidare till högre studier, hjälpa dem bort från fattigdom och utsatthet. Tyvärr ett system som hindrar klasskillnaderna att utjämnas…

“It’s a busy street” hör jag ibland någon säga har. Jag trodde först att det betydde att det var mycket trafik, men det var förstas inte hela sanningen. Om det är “busy” så bör man som nykomling i trakten vara försiktig. Där jag bor att det lite “busy”. Jag är den enda vita personen på säkert flera kilometers radie och jag pratar dessutom inte de språk som bråkmakarna pratar, sa jag får, av säkerhetsskäl, helt enkelt inte sätta min fot utanför det ihoplappade stängslet som omgärdar det lilla huset om jag inte har sällskap av min värdfamilj eller blir hämtad av församlingens präst –min handledare- eller någon annan församlingsmedlem. Som sällskap innanför stängslet har jag en mamma och två av hennes tre barn, varav ett, hon jag delar rum med, ar en tonåring som ska föda sitt första barn vilken dag som helst. Det sägs att jag ska närvara vid förlossningen, men med en förlossningserfarenhet som endast består av att hjälpa kalvar till världen tror jag att det ar bättre om någon annan tar denna uppgift!

Vi har aven sällskap av familjens tre hundar av pitbullblandningsmodell. De vaktar oss och huset i den kalla afrikanska vinternatten medan vi andra huttrar under sovsäck och filtar, med mossa, underställ, fleecejacka och flera par sockar. Jag undrar hur de har det i området har bredvid, där de bor i små kojor av kartong och plåt. Jag undrar hur de överlever nätterna som är så rysligt kalla i Bloemfontein så har års. Jag undrar om någon i andra änden av staden, någon av dem i palatsen, har en extra filt att låna ut till dem som bara har en bit kall plåt som tak, väggar och golv…?

Engagemanget och tjänstvilligheten bland församlingsborna här är imponerande. Ett tjugotal församlingsbor samlades hemma hos församlingens präst for att välkomna mig den första dagen jag var här. De kom med mat och bakelser, sånger, leenden och öppna famnar. Alla berättade om sina uppdrag i församlingen och fyllde i ett papper där de skrev vilka dagar de skulle vilja visa mig vad de pysslar med i församlingen.

Församlingen håller nu på att planera för byggandet av en ny kyrka och till detta engageras många människor. Det samlas in pengar, grävs och gjuts grund och några människor tränas till att kunna bygga med tegel för att så småningom kunna bygga kyrkan. Det är svårt med finansieringen, så det kommer att ta sin tid, men församlingsmedlemmarna är vid gott mod och kämpar på.

Den diakonala omsorgen och medvetenheten verkar genomsyra hela församlingen och människor fixar och ordnar, tar hand om varandra, gör hembesok och hjälper folk till sjukhus när så behövs.

Varje söndag kommer församlingens många barn till kyrkan en timme innan gudstjänst för att gå i söndagsskola som ordnas av ungdomar och vuxna i församlingen och ibland gör söndagsskolegruppen utflykt till exempel till stadens zoo.

Även i den 18 månader långa konfirmationsverksamheten är de frivilligt engagerade många som hjälps åt att vara medvandrare till ungdomarna.

För församlingens vuxna finns flera grupper som planeras och genomförs av medlemmarna själva. I youth group, young women’s league, women’s league och men’s league samlas människor för bibelstudium, föreläsning, diskussion, hembesök och för planering och genomförande av samhällsinsatser och grupperna samarbetar även med grannförsamlingar och grannpastorat.

Församlingen har även en härlig kör med en engagerad och sprudlande körledare och en skara sångare bestående av unga och gamla, kvinnor och män. En kväll när jag följde med till körens övning fick jag även en annan fantastisk upplevelse pa köpet. Efter körovningen åkte kören, tre barn och jag till ett av stadens sjukhus för att hälsa på en pensionerad präst i församlingen som blivit sjuk. En tisdagkväll traskade således 14 personer in på ett patientrum på en sjukhusavdelning och pratade med, sjöng och bad för denna sjuka man. Rumskompisen verkade, som tur var, även han uppskatta besöket, men vi stängde dorren till korridoren for att inte väcka andra patienter. Efter en stund dansade vi och sjöng oss ut från den sjuka mannen och hans rumskompis, ut till den kalla och mörka afrikakvällen. Men ingen vinterkvall i världen kunde kyla mitt hjärta som var alldeles varmt av den omsorg och kärlek om medmänniskan som jag just fått ta del av.

Gudstjänster och andakter förbereds och genomförs till stor del av lekfolk i församlingen och engagemanget och delaktigheten är inspirerande att uppleva! Det är intressant att fira gudstjänst i en luthersk kyrka på andra sidan jordklotet och fortfarande känna igen sig i liturgin!!! Igenkännandets glädje och känslan av att hjärtat känner sig hemma är något att ta pa allvar. Det betyder mycket och det ska jag försoka komma ihåg inför framtida gudstjänstutvecklingsarbete.

För att göra en liten summering så här långt, mitt i min tid i Sydafrika, så kan jag säga att engagemanget och frivilligheten, livsglädjen och medmänskligheten är de delar jag kommer att bära med mig i hjärtat. Och en stor tacksamhet över alla människors generositet, vänlighet och öppenhet.

Denna resa ger mig även perspektiv, glädje och stor tacksamhet över livet i Sverige med. Men det ar ett annat blogginlagg…


Tack för mig så länge!

Hälsningar fran studenten Gabrielle, eller som jag ibland blir presenterad som: “The pastor from Switzerland”
______________________________________
Gabrielle Jacobsson är prästkandidat för Härnösands stift och befinner sig just nu i vänstiftet Cape Orange Diocease i Sydafrika.

Omvittnat om Jesusmanifestationen

Rune skriver i en kommentar nedan, och jag lägger det som ett eget inlägg. Tack Rune!

"Talade för en stund sedan med min fru, som är på väg hem från Stockholm, mycket entusiastisk efter att ha varit på den stora Jesusmanifestationen. Det var ett par bussar härifrån Skövde, bl.a en grupp från vår församling.Förutom de som åkte på annat sätt.

Det tycks ha varit en helt fantastisk dag, med samlingar på 9 olika torg runt om i Stockholm, sedan fyra stora tåg av 1000-tals människor som ringlade genom Stockholm till Kungsträdgården, där en stor avslutande friluftsgudstjänst hölls under ledning av Karins farbror Håkon Långström. Förra året var vi 12 000människor på den gudstjänsten. I år var dom 18 000!!! Min fru berättar att vid ett tillfälle föll de alla på knä under bönen och hon var djupt berörd över att vara en av 18 000 knäböjande, bedjande människor i Kungsträdgården! Katoliker, ortodoxa, frikyrkliga och svenskkyrkliga.

Jag anar vad LWÖ menar med "jippogudstjänst", men det här var någonting annat. Gud gör något nytt i vårt land, han för oss samman i en ny gemenskap omkring hans son Jesus Kristus.

Och jag tänkte: Folkkyrkan är ju naturligtvis "Guds folk i Sverige", Guds bedjande folk som tillsammans tillber Jesus Kristus och tillsammans betjänar Sveriges folk med evangelium.

Det är bara tillsammans som vi kan göra det idag. Inget enskilt samfund klarar det.
Det är fantastiskt det som sker! Tänk att få leva i denna speciella tid!
Gud samnlar sitt skingrade folk. Folkkyrkan börjar äntligen ta form. Halleluja! (ursäkta om jag blir lite entusiastisk, men jag blir så glad när jag hör detta)"


Läs också
Ake Bonnier, Dagen, DN

Gästbloggare: Bengt Bertilsson

Senaste veckorna har uppmärksammats att domprosten Karin Burstrands medverkan i gudstjänst i Skene i Göteborgs stift inte är okontroversiellt.

Bengt Bertilsson är förtroendevald i samma kontrakt och har många års erfarenhet av problematiken kring människor som inte godkänner prästvigda kvinnor. Så här skriver han om situationen idag, och han trycker på att det är viktigt att stanna kvar som medlem i Svenska kyrkan för att gemensamt nå en förändring.

"Att se en kvinnlig präst i Mark är så ovanligt att det blir en sevärdhet.

Trots det gått 50 år sedan kvinnliga präster fick möjligheten att utöva prästyrket, finns ett visst kvinnoprästmotstånd i Marks kyrkor. Att då gå ur som medlem i Sv. Kyrkan hjälper inte om man vill att svenska kyrkan skall förändras. Vill man se en kvinnlig präst predika är det genom att påverka internt, inte externt, man påverkar bäst även om en offentlig debatt behövas ibland.

Många medlemmar i sv kyrkan är inte aktiva medlemmar. Men många anser ändå att dop, konfirmation, bröllop och begravning är heliga fundament som man deltager vid. Om det är av religiösa själ eller en tradition som man ser sin kyrka "mitt i byn" är den plats man använder sig av må vara varje medlems eget ställningstagande. Det går att vara kristen och stå utanför, men vill man utnyttja dess tjänster måste man dock bidra till att man har kyrkan där "mitt i byn". Många besöker kyrkan bara vid några enstaka tillfällen i sitt liv och även ateister är välkomna då kyrkan inte bara är en kyrka utan också en del av samhällsstrukturen i byn.

Kyrkan är beroende av kyrkoavgift. Hur kyrkan sen använder sina intäkter kan du som medlem påverka. Genom att vara aktiv, ställa upp i kyrkovalet eller välja ett mindre aktivt medlemskap rösta på den gruppering som du anser ha ambitionen att förändra som du anser bäst.

Att man tjänar några tusenlappar på ett utträde är sant. Varje medborgare är dock via riksdagsbeslut skyldig betala begravningsavgift. Väljer man utträde måste man också vara införstådd i dess konsekvenser i andra kyrkliga fundament och avsäger sig också inflytande.

Att Göran Landgren sträckte sig så långt han har kunde bemöta dem som vill se en kvinnlig präst predika att det blir i en kvällsgudstjänst mitt i veckan och inte i söndagens högmässa blir nästan som ett mindre under. Detta behöver inte betyda att Landgren är dålig i sitt ämbete. Präster som inte kan samarbeta fullt ut kan vara duktiga predikanter och medmänniskor i det vardagliga arbetet i församlingen. Borde dock dessa präster kanske överväga om deras samvete är samma samvete som Gud i sin kallelse givit dessa kvinnliga präster förmågan att sprida budskapet får inte inskränkas till en vardag och en musikgudstjänst. Kyrkoherden med beslutanderätten i sitt ämbete genom sitt ställningstagande skapat ett tillfälle där en kvinnlig präst blir en sevärdhet."

Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

Att komma hem

Efter tre intensiva månader på Västbanken kom jag hem till Tidaholm. Omskakad men glad. Julhandeln var i full gång, dagarna korta och mörka, luften var kall och sammantaget kändes allt här som vanligt. Det blev en tuff omställning för mig, och det är först nu, en dryg månad senare, som jag känner att jag faktiskt landat. Men en del av mitt inre har förändrats av resan, och människorna jag mött finns med mig i tankarna varje dag.

När jag ser tillbaka på min tid som följeslagare ser jag tydligt en gemensam nämnare i många arbetssituationer; att vädja till det mänskliga. Ibland var det en tyst vädjan, ett hopp om att min närvaro i sig skulle tala till dem som var frestade att begå övergrepp av något slag. Ibland var det fullt uttalade böner. Jag har bett soldater jobba lite fortare för att små barn och gamla skulle komma lite snabbare genom militära avspärrningar. Flera timmars väntan i stekande sol kan vara nog så tufft för en vuxen. För barnen kunde det vara olidligt. Jag har vädjat till soldater att släppa in ambulanser i en by med skottskadade civila, och när ambulanserna ändå inte fick passera vädjade jag istället om att de sårade skulle få bäras ut för att få hjälp. Jag har kollegor som med blöjor och mjölk försökt ta sig in till en familj med ett spädbarn som blivit instängd i en källare utan tillgång till förnödenheter på grund av utegångsförbud. Följeslagarna har burit blöjorna och mjölken över huvudet när de närmat sig soldaterna och deras bön har varit: "snälla, lyssna på oss!"

Ofta har våra böner och vädjanden lyssnats på. Långt ifrån alltid, men ofta. För mig har det varit viktigt att komma ihåg att bakom varje uniform, bakom varje bistert och sammanbitet ansikte, bakom varje bitter attityd så finns någon med ett hjärta fyllt av sorger och glädjeämnen och med förmåga till medlidande och att göra det goda.

Jag har fått se och höra så mycket under min tid i Israel-Palestina. Goda saker, och svåra saker. Jag har vädjat, skrattat, gråtit och försökt förstå. Och jag har fått en bön med mig hem. Det är en samlad bön från alla dem jag har mött och som lever i skuggan av ockupationen: "berätta om oss när du kommer hem till Sverige." För liksom jag satte min tilltro till det goda i människor där nere så sätter de sin tilltro till oss i omvärlden. De jag har mött vill tro att om vi bara får veta vad det faktiskt är som händer i Israel-Palestina, inte har vi då hjärta att låta det fortgå? Visst kommer vi väl höja våra röster och kräva en förändring? Israel-Palestinakonflikten kommer inte att lösas utan omvärldens engagemang. Det är förmodligen världens mest i media täckta konflikt. Och vi vet vad som händer på Gaza. Då är det dags att vi visar våra politiker att vi kräver handling. Det är möjligt att ta ställning för mänskliga rättigheter och fred.

Mitt arbete går nu in i nästa fas: föreläsningar och berättande om min resa och det jag fått uppleva. Vill du att jag ska komma till ditt jobb, din skola eller till någon annan grupp och berätta? Tveka inte att höra av dig till mig. Jag vill också få säga ett stort tack till dig som följt mig på min resa via mina brev. Det har varit ett stöd att veta att människor följt med, och jag hoppas jag kunnat förmedla något av situationen och människorna i Israel-Palestina.


Gabriella har befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och KyrkornasVärldsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av Gabriellas uppdragsgivare.

Gästbloggare: Johanna Fredriksson

"Det kunde varit du...men då säger jag att det är jag.

Så började jag mitt tal i Skövdes svenska kyrka den 1:e december på WAD. Jag är en 23 år gammal, relativt bortskämd svensk tjej som pluggar till bagare, extra knegar som det via nattshift, jobbar med hiv prevention m.m. och har mitt egna soul band samt lever som de flesta "Svenssons" i Sverige.Och ingen kan väl tro att en icke homosexuell, intravenös missbrukar eller person som inte har afrikanskt ursprung och inte ligger runt så mkt kan få hiv??

Men Hiv bryr sig inte om din hudfärg, om du delar spruta med ngn, var du kommer ifrån, om du har en fast relation eller vad du har för sexuell läggning. Det betyder att vem som helst kan drabbas då viruset är ett humant immunbrist virus! Det handlar om en gång, ett enda misstag. Man brukar prata om risk grupper men det är själva risken i sig att tro att man inte är en risk. År 2005, då jag var 20 år, hade haft en fast relation i ca.2 år, pluggade, reste, arbetade som en tok och levde livet, damp det plötsligt ner ett vitt brev från Sahlgrenska ner i min brevlåda en tidig morgon. Jag hade inte varit sjuk eller visat några symptom på att ngt fysisk var fel med mig...som jag relaterade till hiv. Där emot hade jag jobbat mkt under en period så jag var lite trött och hängig. Dock så valde jag konstigt nog att inte öppna detta brevet förrens tre dagar efter att jag fått det då min intuition sa mig att ngt inte stämde. Det är ju inte var dag som man får ett brev från sjukhuset, när det gäller mitt fall, jag trodde inte heller att det var ngt allvarligt. Dagarna gick och efter tre dygn så en morgon rev jag upp brevet och där stod det mkt riktigt,-"Vänligen kontakta oss så snarast som möjligt............................"

Jag slog numret som stod nerskrivit vid slutet av det vita arket under kuratorns handstil och efter några minuter svarade en röst i andra ändan med timid ton. Efter en presentation av vad jag hamnat, nämligen på hud och könsmottagningen, förstod jag att inte allt var som det skulle. Jag sa vad jag hette och att jag hade fått ett brev hem i brevlådan där det stod att jag så fort som möjligt skulle kontakta dem på sjukhuset. Rösten på andra linjen blev direkt mkt allvarligare och frågade om jag kunde komma redan idag vid tolv snåret? Irreterat svarade jag att jag skulle till jobbet, men om det gick snabbt vore det ok. Jag frågade också vad det var det gällde eftersom hon hade sagt att det behövde ta några blodprover på mig, men då svarade damen i andra ändan att det är bättre att vi tar det när du kommer hit istället.

Magen knöt sig på mig men jag var fortfarande samlad medans jag tog mitt pick och pack, knöt skorna och ställde ifrån mig kaffet på bordet brevid tvn hemma. 20 min. hem ifrån mig gick snabbt med spårvagnen och plötsligt var jag där, utanför den stora entrén. Jag gick med bestämda steg upp för den dunkla sten trappan, mot till kuratorns rum och knackade på. En allvarlig och ödmjuk kvinna i 60 års åldern öppnade dörren och bad mig stiga på. Hon hade glasögon, korpsvart hår och kanon rosa läppstift samt såg väldigt elegant ut.Jag satte mig ner vid sidan av hennes kateder, medans hon satt brevid mig och kollade sorgset för att sedan fråga vad jag trodde ärendet gällde?Jag sa att jag som tonåring hade haft problem med mina njurar så de kanske behövde göra ett kontroll prov för att se så att allting var ok....det kanske skulle komma att behöva göra ett cancer test? Eller så behöver det göra ett hiv test sa jag och flinade lite för det var inte en verklighet som fanns för mig. Hiv drabbar väl bara speciella, säregna personer...jag har ju pojkvän och är som vem som helst, hyffsat skötsam och rekoderlig, inte kunde jag ha hiv? Eller?? Kuratorn kollade på mig med ledsam blick och sa att det var det sistnämda som jag nämt...det hade nämligen varit en kille här och testat sig och det visade sig att han var hiv positiv.Jag blev tyst, grät inte ens....och satt så en lång stund, tills tårarna började rinna då jag frågade vad som behöver göras, vad händer nu?-"

Vi behöver som sagt ta några blodprover på dig och sedan så kommer du få komma tillbaka rätt snabbt för att få provsvaren."-"Då gör vi så, sa jag", och sedan var det som att trycka på en röd stopp knapp där efter, jag fullföljde allt likt en organiserad robot. Jag tog mina prover, gick tillbaka till spårvagnen, ringde min mamma som blev helt skärrad men sa precis som jag hade sagt uppe på sjukhuset att jag vill inte planera eller prata mer om det här förrens jag har fått provsvaren, tills dess finns det inget vi kan göra åt saken. Mina vänner och resterande av familjen ringde jag likaså och förklarade situationen för då det chockat inte förstod vad det var som hände. Tre dagar gick, jag hade jobbat på som vanligt, umgåts med mina vänner...och slagit upp fakta om hiv på nätet samt läst på för att förbereda mig på vad eventuellt komma skulle, men det var inte så lätt. Fördomarna och all stigmatisering var ngt som jag inte i min vildaste fantasi skulle kunnna förbereda mig inför känslomässigt, sjukdomen har sin gång dock med medecinering och tillsynes relativt normalt levene för många i dagens samhälle. Men vad är ett liv utan att leva till fullo? Mina första tankar var hur min pojkvän skulle reagera? Skulle jag få leva ensam resten av mitt liv? Den enda tanken som inte infann sig i denna stund var när jag skulle dö. Utan hur skall jag fortsätta leva det liv jag har kvar, jag är ju bara 20 år.Och plötsligt satt jag där, med min mamma och min moster på sjukhuset vid tolv tiden en kall augusti förmiddag och väntade på doktorn....i 15 min.Sedan så kom hon, en blond kvinna i 30 års åldern med glasögon och vit rock samt med ett A4:a papper i handen. Hon skakade kraftigt och allvarligt hand med oss alla tre och ledde mig och min mamma in till undersökningsrummet tär vi fick sätta oss ner framför en gammal kateder med henne framför oss, knappandes på datorn med pappret i handen. Hon fortsatte trycka på tangenterna, kollade på pappret ett par ggr och vek det sedan för att sedan föra vidare blicken till min mor och sedan till mig.-"Vad tror du att svaret är, Johanna?" Då sa jag att jag inte visste....trotts att mag känslan sa ngt annat. 1/5000 hindras från att bli smittade av hiv vid eventuell risk av smitta, men det kunde omöjligt vara jag.Till slut så löd orden att jag måste tyvärr säga att du är hiv positiv.

Detta var för 3 år sedan och efter att min familj, mina vänner och min dåvarande pojkvän hade fått gråta sina tårar och jag förklarat för dem att jag är fortfarande Johanna och jag vill inte att ni behandlar mig som ett offer då jag har möjlighet till att leva ett liv som jag vill leva, som frisk med en för stunden i ett visst avseende kronisk sjukdom. Fördomar och okunskap kommer jag få stöta på, men jag hanterar det när det kommer i min väg, jag vill fortsätta leva som jag levat innan med studier, min musik och arbete. Jag tänker inte isolera mig eller ge upp, döden vet jag inte när den kommer men leva vet jag att jag kan så varför bör jag inte göra det?Detta var enormt viktigt för mig just då, där jag stod med tårarna nere på kinderna och gråten i halsen. Men trotts denna livsomvändning har jag aldrig känt mig så mänsklig.

Är det inte konstigt, att så fort en människa står vid en avgrundskant, det är då man helt plötsligt, allt som oftast börjar ta vara och prioritera sitt liv? Mina vänner finns kvar, min familj likaså..de som vet om min livssituation. Den enda som i rädsla, chock och okunskap vände mig ryggen för ett år var min pappa, som sa att han inte visste någonting om det här, för honom var det här som pest eller kolera, kunde vi ens äta på samma tallrikar?? Jag skickade upp fakta om hiv i broshyr form till honom, men han lät dem ligga olästa. En dag så fick jag ett brev hem i brevlådan där han förklarade mig som dumdristig och naiv som dragit på mig denna sjukdom och han inte kunde ta ansvar för om jag kom och hälsade på honom och smittade ner mina syskon samtidigt. Ett år gick och en dag så fick jag ett sms om att han gärna ville träffas samt kunde åka ner till Gbg...detta skedde också och jag satt tyst i 2 tim. på en restaurang i centrum med lunch tallriken framför mig då han förklarade varför han reagerat som han gjort. Efter en stund sa jag,-"Det är ok, vi har pratat om det här nu och det är förlåtet men inte glömt." Så förblev det också. Idag har vi en hyffsat bra relation, vi pratar iaf med varandra på ett neutralt och sansat sätt. Vi är alla människor som reagerar på olika sätt samt drabbas av tillsynes mindre eller större problem flera gånger i livet, det viktigaste är hur vi väljer att leva med dem dock och vad vi gör av dem, att vi vågar känna samt föra en kommunikation för att lösa de som vi inte förstår, i den eventuella okunskap vi har, att tårar och ilska får komma ut när det finns möjlighet för det. Det är trots allt kontrasterna som ger liv, har ni tänkt på det? Hur skulle livet vara om varje dag var den samma, då skulle man aldrig uppskatta det som kom i ens väg eller ta lärdom av de erfarenheter som tittade fram då varje upplevelse är unik och betydelsfull för ens utveckling. Allting i livet har en baksida och en framsida, detta bör uppskattas mer, men det är inte förrens man får en ny chans eller är sårbar som detta görs, vi kanske skall börja fundera lite mer över varför vi beter oss så här och hur vi lever? Som sagt det kunde varit du, det kanske är du och det är jag."

Johanna Fredriksson talade i S:ta Helena kyrka på Världsaidsdagen den 1 dec 2008.

Andra bloggar om: hiv, sjukvård, världsaidsdagen

Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

"Nermin är 13 år och näst äldst i sin syskonskara. Hon möter mig på vägen och visar mig till sin familj som redan har börjat arbeta. De skrattar lite åt att jag sa att jag skulle komma tidigt och inte kommer förrän nu; tjugo över sex på morgonen. Själva har de varit igång sedan fem. Det är dags för årets olivskörd.

Olivskörden är en familjefest. Eller brukade åtminstone vara det. En del familjer, som den jag plockar med idag, håller kvar den traditionen. Alla är med - gammal som ung. Dagens lunch är medpackad så att den kan lagas till ute på olivfältet. Alla är på gott humör, men numera är olivskörden också förknippad med rädsla för trakasserier från bosättare. De flesta familjer har redan förlorat stora delar av sina marker till bosättningarna, och även om man har domstolsbeslut på att man äger den mark man har kvar så är det tyvärr ingen garanti för att man ska kunna plocka sina oliver ostört.

Medan vi plockar hjälper de äldre barnen, med ändlöst tålamod, mig att öva på arabiska. I gengäld hjälper jag dem med deras engelska. Vi turas om. Först får jag räkna till tio på arabiska och sedan de på engelska. Och när vi godkänt varandras kunskaper går vi vidare till saker vi har runt omkring oss; stenar, träd, tekannan, yxan och sågen... Alla visar på olika sätt hur glada de är att jag är där. Kvinnorna klappar mig på axeln, ser till att jag tar pauser och förser mig med godsaker. Männen ser till att jag har vatten och får plocka där det är som bekvämast att stå. Barnen borstar mina kläder så fort jag blir dammig, och plockar taggar som fastnar i mina byxben. Själva är de naturligtvis smutsiga, det är näst intill omöjligt att inte bli det här ute, men mig håller de ren.

Vid två tillfällen under dagen ser vi en grupp beväpnade bosättare på väg ner för bergssluttningen mot oss. Jag går ut på vägen mellan oss och dem så att de ser mig, tar upp min telefon och låtsas ringa. Jag är smärtsamt medveten om att min telefon inte har någon mottagning i den här dalen, och hoppas innerligt att gruppen som närmar sig inte vet om det. Jag har tur. Eller så räcker det med min närvaro, för när gruppen ser mig vänder de tillbaka upp för berget mot sina hus.

När jag återvänder till familjen ute på fältet har arbetet helt stannat upp. Barnen har kurat ihop sig under ett träd, rädda. De vuxna tittar oroligt mot bergssluttningen tills bosättarna är utom synhåll, tackar mig allvarligt och återgår sedan till att plocka oliver. Efter några minuter hittar även barnen tillbaka till leken och plockandet, och allt är som vanligt igen. Men vi håller alla ett öga på omgivningarna för att vara säkra på att ingen annan är på väg mot oss.

Det fascinerar mig hur disciplinerat de äldre barnen, 9-10 år och uppåt, arbetar med skörden, från tidig morgon tills vi runt halv fyra på eftermiddagen är klara. Traktorn som ska hämta säckarna med dagens skörd och köra hem familjen är bokad att komma vid fyra. Denna sista halvtimma känns evighetslång. Det är den mest känsliga tiden på dagen - det är då bosättare brukar kunna dyka upp och stjäla skörden. Vi väntar... och väntar... Alla tittar oroligt upp mot höjderna för att se om någon är på väg ner igen eller inte. Vi hör motorljud. Alla lyssnar, och när ljudet kommer närmare står det klart att det är traktorn som är på väg. Med traktorn kommer också min kollega, Lars. Tillsammans lastar vi traktorn, först med olivsäckarna och sedan med alla sju barn. De vuxna klättrar upp sist, och när alla är uppe sprider sig lättnaden. Traktorn börjar rulla hemåt. Kvar på fältet står Lars och jag. Vi vinkar tillbaka till de glada ansikterna bakpå traktorn, och i tystnad börjar vi sedan vandringen upp mot vårt hus i Yanoun. Vi är tagna av anspänningen men i magen bubblar glädje. Dagen är över, oliverna plockade och alla är säkra. Vi har gjort vårt jobb."

Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna i det här inlägget är personliga.

Andra bloggar om: Israel, Palestina, Gabriella Engell-Nielsen