Covidpass. Krönika i SLA 6 dec 2021

Nu är det spännande tider. Fram tills häromdagen visste jag inte ens att det finns någonting som heter Myndigheten för digital förvaltning, DIGG. Vad de gör är ganska solklart enligt hemsidan: samordna och stödja den förvaltningsgemensamma digitaliseringen i syfte att göra den offentliga förvaltningen mer effektiv och ändamålsenlig.

Den här förvaltningsgemensamma digitaliseringen har snabbt blivit aktuell bland oss som arrangerar allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 100 personer. Även om det inte går att dra några strikta gränser mellan vad folk anser vara en andlig högtidsstund och sekulär konsert oavsett lokal, har vi i Töreboda pastorat bestämt att giltigt vaccinationsbevis ska gälla på konsert, och vid gudstjänst gäller de särskilda rekommendationer gällande avstånd som nu återinförts. 

Alltså har personalen laddat ner en särskild app från nämnda myndighet, för att i dörren tillsammans med specialutrustade kyrkvärdar scanna folk qr-kod och kolla deras identitet. Vi har övat att scanna och listat ut att det kommer krävas ficklampor och underställ utomhus i kyla och mörker, och hoppas att besökarna kommer i god tid. 

Precis som med i princip allt annat som gäller pandemin görs det här med dubbla känslor. Tro mig, vi har vänt och vridit på alla stenar. Vad som blir bäst för en del, blir sämre för andra. Det som gör en del tryggare, ser andra som djupt odemokratiskt. I ena vågskålen finns de som är fullvaccinerade eller har läkarintyg och vill gå på konsert, och i andra vågskålen finns de som inte vill vaccinera sig och kanske tycker att ingen borde få gå på konsert. Eller att ett begränsat antal ska få gå på konsert samtidigt. Det finns nog lika många åsikter som människor i den här frågan. 

Ingen som önskar kommer att bli utan att få sjunga Nu tändas tusen juleljus tillsammans med andra, men utan vaccinationsintyg blir det tyvärr inte tillsammans med Refreshments, Elisa eller på körernas lucia- och julkonserter. . 

Min grundmurade inställning är att kyrkorna alltid ska ge röst åt den som inte har samma resurser som de flesta. Ibland används det slitna uttrycket utsatthet, och idag behöver det inte handla om ekonomisk utsatthet, utan det är så många färdigheter som behövs i det samhälle som Myndigheten för digital förvaltning drömmer om. Därför har vi skrivit ut blanketter till folk som av olika anledningar inte kan ladda hem ett vaccinationsintyg. Vi gör heller inte fler begränsningar i kyrkorummen än vad vi behöver, utan det ska finnas möjlighet att komma till en gudstjänst med säkra avstånd, fullvaccinerad eller inte. Det handlar om den grundlagsskyddade religionsfriheten och om att andlig hälsa också måste få finnas med i vågskålen. 

När detta skrivs, fredag förmiddag, kan detta redan vara historia. Nu räknar vi med nya restriktioner, rekommendationer och föreskrifter, och är det en sak vi alla lärt oss under den här pandemin så är det väl att ha beredskap att snabbt ställa om. Om kyrkan så ska sjunga Nu tändas och läsa julevangeliet med med åtta personer i taget, så gör vi det. 

Jag önskar dig en fin adventsvecka!

Om nattvarden

Biskoparnas brev om nattvarden har äntligen kommit (Fira nattvard. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Biskopsmötet, 2020). Äntligen ska vi få svar och sammanhang i alla de frågor av teologisk och praktisk-teologisk natur vi ställer oss.  Jag är otroligt tacksam för den tankemöda som våra biskopar lagt ner.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är ofta den första frågan jag ställer till kursdeltagarna på Kyrkans Grundkurs och Kyrkomusikerutbildningen när vi ska börja prata om gudstjänsten. Svaren kommer spontant och vittnar om vad som rör sig i deras hjärtan. En församling, säger någon. Präst, säger en teologistuderande. Musik, så klart, säger kantorseleven, och en del andra saker. Ljus och blommor på altaret, är det nödvändigt? Bröd och vin, eller just det, det kan vara druvjuice också, det har vi hemma i vår församling, säger någon. Instiftelseorden! Syndernas förlåtelse?

pixabay.com

Frågorna är många och tankarna är många och vi börjar reda i dem. Men först vill jag röra lite djupare och frågar dem vilket eller vilka moment i nattvarden det är som berör dem djupast. Också här blir det lite olika. Instiftelseorden. Själva mottagandet. Brödsbrytelsen. Fridshälsningen! Jättebra om prästen kan hjälpa till och förklara lite där: Herrens frid vare med er, låt oss dela den med varandra genom att räcka varandra handen och önska varandra Herrens frid! Det är så trist med vår kantor, säger någon, hen sätter igång med O Guds lamm innan vi hunnit färdigt. Det är klart, för en del är det säkert jättejobbigt.

Eller som en student berättade för mig om sin första nattvardsgudstjänstupplevelse: först var det direkt ingen som brydde sig om henne, förutom kyrkvärden som gav henne en psalmbok och trasig agenda medan hon pratade med vaktmästaren, men helt plötsligt, en bit in i gudstjänsten, som på en given signal, flög alla upp och började kramas, även med henne.

Nattvarden är sannerligen betydelsefull. Så betydelsefull att den varit kyrkosplittrande, utestängande och skambeläggande. Jag minns nattvarden från min barndom i gammalkyrkliga bygder. Allvaret, den vita duken som lades på altarrunden, det extra nattvardsförhöret som förlängde gudstjänsten söndagen före med ytterligare en halvtimma. Annat är det idag. “Änglarna i himlen sjunger Helig. Vi får sjunga med i deras sång”, och vi är med både i åminnelsen av vad Kristus gjort och i Gudsrikets firande och med de andra motiven som definieras i de kyrkliga dokumenten.

Så kommer biskopsbrevet, och så kommer kommentarerna. Jag läser, och jag häpnar. Det är framförallt tre saker jag läst mig till som debatteras. Det första är frågan om det öppna nattvardsbordet. Här har jag själv motionerat i Kyrkomötet. Avslaget från biskoparna blev enhälligt: det hänvisades då som nu till den allmänkyrkliga traditionen, samma allmänkyrkliga tradition som till slut inte var orsak nog att i vår Svenska kyrkan hindra att viga kvinnor till prästämbetet eller att låta samkönade par vigas till äktenskap i Svenska kyrkan.

Jag blir ändå glad när biskoparna skriver att vi inte ska kontrollera dopstatus i gudstjänsten (hur skulle det förresten se ut, skulle kyrkvärden ha KBOK uppslagen i sakristian), utan att gästfrihet då gäller. Jag menar fortfarande, dock med respekt för biskoparnas ord, att konfirmander som är på väg mot dopet borde kunna få delta.

Som jag sa i mitt anförande i Kyrkomötet hösten 2010:

 “Jag är en stolt protestant och tror att både Svenska kyrkan och den allmänkyrkliga traditionen mår bra av att sättas på prov emellanåt och den kritiskt bör granskas mot dagens pastorala förutsättningar. Jag tror på en kyrka där Guds nåds ordningsföljd inte regleras i kyrkoordningen. Vi får inte vara så rädda att tumma på den allmänkyrkliga traditionen så att vi inte ens vågar utreda förutsättningar för att inte stänga människor ute, särskilt inte när det gäller något så viktigt som nattvarden. 

 Eller som Sven Hillert i förra veckans Kyrkans tidning undrar och funderar omkring det pågående kyrkohandboksarbetet: Hur visar vi att vi är en kyrka i Jesu efterföljd? ”Det vi vet säkrast om Jesus, utöver att han dog på ett kors, är att han delade måltid med dem som andra inte ville äta tillsammans med. Jesus bjöd sig hem till dem som man inte borde umgås med. Han förkunnade att alla människor har samma självklara plats vid Guds måltid.” 

  Nattvarden är, som vi sjunger i en nattvardspsalm, de döptas hem. Och ju mer hem nattvarden är, desto kraftigare är uppmaningen till gästfrihet. Hur var det Hebreerbrevets författare skrev: Glöm inte bort att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster, utan att veta om det. Evangeliet ska förkunnas och sakramenten delas: generöst och präglat av gästfrihet. Låt oss riva gränserna runt nattvardsbordet och öka tillgängligheten och delaktigheten. Så tror jag vi skapar tillväxt i Guds rike."

Ytterligare frågor som kyrksverige nu ställer sig är frågan om hur brödet och vinet ska hanteras efter gudstjänsten slut. För en del har det att göra med om Kristi närvaro är kvar eller inte och vad det i så fall får för konsekvenser. Jag, eller någon av kyrkvärdarna, lägger konsekrerat bröd i en särskild burk i sakristian. Det är en fin burk, tillverkad lokalt och jag tänker varje gång jag lägger det konsekrerade brödet just där, att helighet är att människor vill bidra och vara nära det heliga. Någon kommer tjugo minuter före gudstjänsten, tänder ljus och hänger upp psalmnummer. Någon har tagit med sig dahlior från den egna trädgården för att pryda altaret och någon har övat in en sång att sjunga under kommunionen. Några studenter har bakat semlor, redan inställda i kylskåpet att inmundigas vid kyrkkaffet. Allt påminner om Guds godhets rikedom. Själv har jag beställt hem ekologiska oblater som jag lägger i en oblatask som någon tillverkat av näver och skänkt till kapellet.

Kollegan Johan Blix skriver i sin blogg:

“En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder.“ 

Jag gör inte korstecknet. Jag lyfter inte bägaren och patenen mer än till halshöjd vid instiftelseorden. Jag är lärd att lita till Guds ord. Mina åthävor behövs inte. Däremot skulle jag inte säga till någon annan, att det den gör är fel. Men för mig räcker ordens och trons mysterium.

Det viktigaste med det överblivna, säger jag till studenterna, är att behandla det med värdighet, som med allt annat inom ramen för skapelsen. Vad skulle du göra om du tappade en oblat? frågar en student andäktigt. Jag tar upp den, svarar jag. Och konsumerar den själv. Skulle jag dock spilla vin (jag använder avalkoholiserat) på golvet skulle jag behöva använda Cleaner från PLS.

Det konsekrerade brödet får ligga i sin ask i sakristian till nästa gång nattvard firas. Jag skulle aldrig ta med detta bröd och dela ut till någon frånvarande eller sjuk, utan att läsa instiftelseorden igen. Det har jag förstått att en del gör. För egen del är instiftelseorden viktiga och jag skulle bli mycket besviken om jag skulle komma i situationen att en präst kommer på sockenbud och inte läser instiftelseorden. Jag tror Luther håller med när han skriver i sin lilla katekes, femte huvudstycket: 

”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. 

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra. Jag finner stöd i biskopsbrevet:

“Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd. Däremot kan det vara ekumeniskt lämpligt.” 

Ekumeniska hänsyn tas. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan i biskopsbrevet, och tanken är väl att vi ska närma oss varandra. Jag känner tvek inför en del i det sammanhanget. Däremot nämns inte Equmeniakyrkan explicit en enda gång i biskopsbrevet. Läsaren får själv lista ut vad som gäller med kyrkor “inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av kyrkomötet har kyrkogemenskap med eller har ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Biskopen ger vägledning i det enskilda fallet.” 

Jag får befråga biskop Åke vid tillfälle vad som gäller för Equmeniakyrkan, eftersom vi hade kyrkogemenskap med Svenska missionskyrkan. Jag läser och förstår vilka gudstjänstordningar som ska gälla, men ska vi inte närma oss ekumeniskt-teologiskt åt det här hållet också?

Två slutliga synpunkter. Det ena är att till beskedet om vad som inte ryms inom en evangelisk-luthersk kyrka kunde tillfogas (vilket säkert är mer vanligt än att gå med konsekrerat bröd till sjuka utan att instiftelseorden läses) teologin att nattvarden inte är giltig om prästvigd kvinna celebrerar, eller att det måste vara alkohol i vinet. Till det senare finns visserligen en instruktion om att drycken måste vara från vinstocken, men uppfattningar om att det sker nattvard som inte är nattvard utan gemenskapsmåltid eftersom det inte är alkohol i vinet eller för att det är en kvinna som celebrerar, florerar. Fortfarande.

Det andra är att biskopsmötet gärna hade fått uppmuntra församlingarna att använda ekologiskt bröd och dryck, som ett uttryck för omsorg om skapelsen vilket ju uppmärksammats i biskopsbrevet om klimatet.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är för mig utgiven, också för mig utgjutet. Vi kan lugnt vila i Guds kärlek. Kristi närvaro finns överallt, och särskilt. Corporalen, nattvardsgåvor och prästvigningar är kyrkliga ordningar som vi fått ansvar för i våra olika sammanhang. Gud är större och Anden blåser vart den vill, i och genom alla våra kyrkor och samfund och våra hjärtan.

PS. Förresten, en tredje liten synpunkt. Visst är det prästen som har ansvar för sakramentsförvaltningen. Men det skulle vara lite antihierarkiskt välgörande att rikta brevet inte bara till Svenska kyrkans präster och församlingar, utan vidga litegrann.  Brev från biskoparna till Svenska kyrkans medlemmar och församlingar?

Då skulle vi kanske också kunna få med något om musiken... till och med i den rätt liturgiskt torftiga mässan från 1800-talet kan följande instruktion läsas: "c. Den heliga måltiden utdelas, sedan nattvardsgästerna böjt knä kring altaret, under det att dämpat orgelspel och psalmsång äga rum."

Hbtq-frågor i kyrkan...igen

Kollegan Erik skrev insiktsfullt i SKT i veckan om hur det är att vara hbtq-person i kyrkan idag. Jag själv var nyligen gästpredikant i Svenska kyrkan i Tibros första regnbågsmässa, en mässa som en del såg som befrielse och andra som förfärelse.

En ny bok kommer ut på ett förlag som ser sig nödgat att försvara Gud och den riktar sig till bibeltrogna personer som vill veta hur de ska förhålla sig till ovälkomna känslor till människor av samma kön.

Jag konstaterar att det nu har gått flera decennier sedan Svenska kyrkan bibeltroget och med utgångspunkt från bibeltrogna hbtq-personer som är medlemmar och bekännande kristna lyfte fram argumenten, apologin, för att inte längre utestänga dessa Guds barn från kyrklig kontext, homofobisk predikan och skam - och skuldbeläggande.

Teologiska utredningar har skrivits. Hbtq-vänliga prästbloggar startades, bland annat min egen som jag startade 2005 för att det då fanns ytterst få mötesplatser på nätet utan hbtq-fientlig teologi.

Vi fattade beslut i kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap. Vi fattade beslut om vigslar för alla par, oavsett kön, i Svenska kyrkan. Det var inte enkelt och tonen var tidvis hård och ohjärtlig.
Men vi förklarade hur vi, bibeltroget, läser Bibeln. Hur vi ser det kontextuella. Hur vi förstår kristen etik, Jesu exempel och den gyllene regeln och hur flera tidigare etiska och teologiska ställningstaganden (synen på skilsmässa, kvinnliga präster och pastorer, abort, omgifte, skilda präster och pastorer, samboskap osv osv - jag kan gå ännu längre tillbaka och ta exemplen häxbränning och slaveri också, för att inte tala om förbudet att inte bära klädesplagg av olika sorters tyg, och sannerligen är det ett mänskligt påfund och inte ett Guds påbud att vi firar gudstjänst på söndag. Skulle vi gå emot Jesu praxis, och överge sabbatsdagen?)

Jag tror ni förstår vad jag menar. Men kanske är det så att när nu en ny generation kristna hbtq-personer nu växer upp behöver samtalen föras igen. Och vi som startade regnbågsmässorna och de befriande bibelsamtalen får inte ge upp eller slå oss till ro. Nya generationer behöver få höra om Jesus och att de är skapade av Gud och att de är älskade, oavsett sexuell orientering.

Vi behöver berätta återigen om Jesus, som i Matteusevangeliet kapitel 19 bejakar en man och en kvinna i äktenskapet, men, som Teologiska kommittén en gång skrev: det vore anakronistiskt att tolka detta så att Jesus med det som han säger tar ställning mot relationer mellan personer av samma kön.

På samma sätt: Jesus uppmanar oss enligt bibeltexten att äta bröd och dricka vin, och erbjuder dessutom stekt fisk.  Det innebär inte att Jesus förbjuder eller fördömer annan typ av föda, även om vi idag på biskoparnas och läronämndens inrådan också kan använda avalkoholiserat vin eller helt enkelt dryck från vinstocken. Och Jesus kunde inte föreställa sig att det tvåtusen år efter hans död skulle förekomma debatt om rödlistade fiskar eller klimatsmart mat.

Det vi sysslar med är inte vänsterliberal propaganda, utan en fast övertygelse grundad i Guds ord och i en bibeltolkning som våra biskopar i Svenska kyrkan använder sig av.

Huvudärendet i kristen etik är omsorgen om nästan. Frågan är vad som gagnar livet, upprättar och ger trygghet och stöd. Beslutet vi fattade i Kyrkomötet upprörde och upprör fortfarande. Men det är också en upprättelse och befrielse för de människor som kyrkan i långa tider har förtryckt, förljugit och fördömt. Och Erik Gyll aktualiserar i sin text i Svensk Kyrkotidning den psykiska ohälsa som kan bli följden av den utsatthet som hbtq-personer tvingas leva med. Ska vi, kyrkliga och kristna personer verkligen bidra till denna utsatthet?

Åter till frågan om bibeltrohet. Att påstå att hbtq-vänlig teologi inte är bibeltrogen är ett svek inte bara mot de Guds barn som inte är skapta som majoriteten av människor, utan också mot våra biskopar och vår kyrkas handbok och kyrkoordning.

Nu behöver inte oenigheter i etiska frågor leda till att kyrkans gemenskap splittras. Enligt Confessio Augustana artikel 7 är det nog att vara överens om evangelii lära och om sakramentsförvaltningen. Äktenskap är ingen fråga om rättfärdighet eller salighet, inte heller är äktenskapet ett sakrament. Äktenskapets innebörd har ändrats över tid, och ett av de mest genomgripande förändringarna skedde 1921 då Sveriges riksdag beslutade att även gifta kvinnor ska vara myndiga.

Även det kanske var vänsterliberal propaganda - men idag är det väl ingen som ifrågasätter jämställdhet inom äktenskapet, även om flertalet bibeltexter talar om kvinnors underordning i förhållande till sina män.

Time flies.

Flera av de kollegor som då det begav sig skrev på den s k Kallin-listan har idag ändrat uppfattning, precis som flera ändrade uppfattning om giltigheten i prästvigda kvinnors kallelse och vigning.

Och nuförtiden kan vi med svensk lagstiftning i ryggen också tala om aktiva åtgärder i arbetslivet för att motverka diskriminering och kränkande särbehandling.

Slutligen - för nu. Den som brottas med ovälkomna känslor till en annan person, må tala med en god vän, söka upp en själavårdare, eller om psykiska besvär uppstår - den närhälsa hen är listad vid.

Verbums nya kyrkokalender

Känner mig högst tveksam till hur Verbum har skrivit fram marknadsföringstexten.



"I Kyrkokalendern finns något för alla:

För vaktmästaren finns anvisningar för kyrkorummets gestaltning; val av blommor, altarljus

För textläsaren finns kort introduktion till söndagens texter.

För pedagogen finns kopieringsunderlag för barnens gudstjänst.

För musikerna finns psalmvalslistor.

För prästen finns inspiration till förkunnelse och fördjupande texter.

För kyrk- och gudstjänstvärden finns det introduktion till söndagen"

Länk till boken

Jag tycker det är en onödig uppdelning av rollerna i gudstjänsten som motverkar det som vi i vanliga fall ser som väsentligt i gudstjänstsammanhang:gudstjänsten gör vi tillsammans. Rollerna finns och ska finnas. Vi har olika arbetsuppgifter och ansvarsområden. 

Men är blommor och altarljus det enda som är intressant för vaktmästaren? Har vi inte alla idéer och uppslag till psalmvalet? Behöver vi ens psalmvalslistor för det? Är det inte meningen att alla ska tala tro och dela liv, inte bara prästen? Och har inte pedagogen erfarenhet och metoder med sig in i barnens gudstjänst - eller tänker vi att pedagoger bara kopierar material hela tiden? Och diakonen...hen har ingen anledning alls att köpa kyrkokalendern. Annars hade jag kunnat bidra med en liten rad:
 "För diakonen finns förslag på samtalsämnen till kyrkkaffet baserat på söndagens textläsningar."


Eller som en kollega kommenterade: "80-talet ringde... eller 80-talet faxade och ville ha tillbaka sin församlingssyn." 

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se

Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitterinlägg som fick delar av kyrksverige att rasa, och den mer allvarliga allhelgonasatsningen som i år fokuserar sorg har också sina kritiker. Inte sällan kritiseras annonser och texter utifrån temat att det är för lite kristen tro i dem.

Idag skriver Judith Fagrell på sin blogg om kampanjen och ser den som exempel på lagiskhet, gärningslära och moralism. Och än värre:

"Vad gör du får någon som sörjer?" antyder inte bara en uppdelning i onda och goda (de som gör något till skillnad från oss som inget gör) utan också, eftersom Svenska kyrkan är avsändaren, att om jag bara uppfyller dessa rätta gärningar skulle det kunna ge mig någon sorts direktfil till lycka och framgång och ytterst:himmelriket. Och detta under reformationsveckan! "

Jag tror verkligen inte att kommunikatörerna och teologerna på kyrkokansliet skulle vara bärare av någon form av moralism. Självklart, skulle jag säga, vill de uttrycka någon form av mainstream Svenska kyrkan-teologi. Men när de specifikt kristna signalorden (som t ex evigt liv, himlen) gång på gång utelämnas kan en få intrycket av att Svenska kyrkan inte är något mer eller annat än en rikstäckande leverantör av evangeliskt lutherskt måbramys.  Själv läser jag in en massa teologi och bibelberättelser i filmsekvensen: inte minst från Jobs bok. Men något fattas: det mystika som behöver uttryckas explicit.

Också i artikeln om allhelgonahelgen på svenskakyrkan.se kunde det vara tydligare: det är inte bara det att vi minns våra avlidna och tänder ljus på gravarna - det finns något mer. Det finns ett hem långt bortom sorgens hemland. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Var inte rädda, säger Jesus. Jag går bort för att förbereda en plats för er, och jag ska komma och hämta er till mig, så att ni ska vara där jag är. Och i sin dödsstund räcker han ut handen: redan idag ska du vara med mig i paradiset! - för att i nästa andetag be de närvarande att ta hand om varandra.

Att kommunicera kristen tro är inte enkelt. Att nå målgrupper i samhället som inte får samma associationer till vissa ord och begrepp som mångåriga kyrkbänksnötare är rent av ursvårt. Men varför inte våga ta risken någon gång? Kan vi hoppas på att nästa års allhelgonakampanj att få rubriken: "Vi tror på evigt liv"? Om inte vi talar om himlen, vilka ska då göra det?

Så finns den där sprickan i Svenska kyrkan, gapet mellan vi och dom. De som talar riktigt och tydligt om Jesus och de som väljer andra bilder än de som traditionellt traderats. Eller? Är det inte så att själva tron och trons uttryck blir en prestation? Vem producerar mest och bäst riktig teologi? Är inte det en gärningslära och en moralism med akademiska förtecken?

Alltså: Jag väljer att tolka kampanjen utifrån principen att tolka allt till det bästa (Luthers lilla katekes, förklaringen till åttonde budet). Jag ser inte något kryptokatolskt över de välmenande tipsen hur vi hjälper medmänniskor i sorg. Det är viktigt med teologi, men kristendom är mer än teori - det är också praktisk handling. Jesus hade säkert förmått tala om evigheten samtidigt som han dammsög eller gungade med änkans barnbarn, och vi som är hans efterföljare kanske kan göra samma sak?

Själv är jag ledsen den här allhelgonahelgen. Jag bär och bärs av evighetshoppet. Visst hjälper det att läsa några psalmverser och något bibelord, men de var väl aldrig tänkta att ersätta värmen från människor som bryr sig om? Och då är jag ändå en mångårig kyrkbänksnötare...

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde

Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer. 

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra. 

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk. 

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet. 

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra. 

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt. 

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.

KARIN LÅNGSTRÖM 

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se) 

Kyrkofrid? Krönika i SLA 2/9

Den här veckan har vi fått ytterligare anledning att fundera över Svenska kyrkans plats i samhället och relation till statsmakten.

Fem barnfamiljer sitter inlåsta i förvar efter att polisen varit och hämtat dem på ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö. Det handlar om familjer som under en tid levt med avvisningsbeslut och varit efterlysta, alltså levt under stor press och stress under en längre tid. Idag räknar Migrationsverket med att drygt 12 000 personer i Sverige lever utan tillstånd att vara här och att många av dem alltså lever ”gömda”. Gränspolisen har förutom att vakta gränsen också till uppgift att genomföra så kallade inre gränskontroller, vilket innebär att de efter tips och i samband med trafikkontroller eller brottsutredningar efterfrågar identitetspapper hos dem som misstänks vara i landet illegalt.

Att leva som gömd är ingen behaglig tillvaro. Det handlar om att aldrig känna sig trygg eller säker, inte ens i skolan, på vårdcentralen eller i kyrkan, moskén eller i någon föreningslokal. Debatten som hårdnat de senare åren handlar om att de papperslösa ska följa fattade beslut och faktiskt åka hem, eller tillbaka till varifrån de kom, men i verkligheten kan det vara så att det är mindre påfrestande att leva som gömd i Sverige än att återvända till ett land där dödsfara hotar. Migrationsverket ställer oerhört höga krav på bevisning när det gäller hotbilden mot enskilda, vilket gör att människor som av politiska eller personliga skäl förföljs i ett land där det inte pågår reguljärt krig har ytterst liten chans att få uppehållstillstånd i Sverige. Detta gäller bland annat de forna sovjetstaterna samt Albanien.

Att Svenska kyrkan överhuvudtaget har verksamhet med och för papperslösa är något som företrädarna behöver vara oerhört tysta om. Andelen personer som känner till att det överhuvudtaget sker något behöver vara ytterst begränsad, eftersom det kan innebära katastrofala följder om någon tipsar polisen om var de kan befinna sig. Naturligtvis kan någon tycka att det är emot svensk lag att inte upplysa polisen om var efterlysta finns, men här står olika intressen emot varandra. Det är inte olagligt att gömma en flykting, om en bara inte tjänar pengar på det. Några av oss ser det som en nödvändig civil olydnad som har både med sekulära mänskliga rättigheter att göra och med religiösa skäl.

Ett trettiotal poliser med tio polisbilar och hundar kom till Kågeröd i Skåne och genomförde en inre gränskontroll med de sex barnfamiljerna, vilket så klart blev en oerhört skrämmande och obehagligt upplevelse för de inblandade. Fem familjer omhändertogs. Men finns det inte några fredade zoner? Kyrkofriden är ett gammalt begrepp som egentligen kan spåras bakåt till gammaltestamentlig tid. När vi idag talar om kyrkofrid tänker vi tillbaka på Birger Jarls fridslagar: kvinnofrid, kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid. Dessa tog han upp som ett svar på en omoralisk och våldsam samhällsutveckling. Soldaten skulle ställa ifrån sig geväret i vapenhuset.

Idag har vi spår av de medeltida lagarna i vår moderna lagstiftning, men kyrkofriden hör inte dit, vilket många av oss beklagar även om det skulle innebära en del juridiska tveksamheter om så vore fallet.  Hur som helst: att vara ett flyktingbarn i Sverige idag är att vara i en mycket svår situation. Heder åt de organisationer och ideella krafter som trots allt ger dem en plats att leka och läka på.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Höstsolens strålar mot den gulnande kastanjen ger värme och ro i själen.
Diss: Samhällsklimatet…

Kyrkan, en del av samhället

Kyrkan är en del av samhället. Det är dess värdegrund Sverige står på idag.

Kyrkan står för trygghet, gemenskap, tröst, glädje, musik, stillhet, andlighet. Kyrkan värnar om den enskilda människan som far illa. Kyrkan är där när det blir kris, både för individen som vid större olyckor. Kyrkan hjälper de som har det svårt både nationellt som internationellt. Människor känner sig betydelsefulla genom sitt ideella engagemang inom kyrkan.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att varje kontakt med kyrkan blir en positiv upplevelse. Du ska känna dig välkommen var och närhelst du besöker kyrkorum, Kyrkans hus och kyrkogårdar,  träffar kyrkans anställda, ideella krafter eller förtroendevalda. Det är självklart att respektera olikheter hos människor och se alla människors lika värde.

Vi arbetar för en levande församling som är flexibel, variationsrik, inbjudande och tillgänglig för alla oavsett om man är troende eller sökare. Det gäller allt från barnverksamhet, konfirmander, vardagliga träffar människor emellan, körverksamhet, olika former av gudstjänster, musik i kyrkan m.m.

Vi ska arbeta för att kyrkan stärker sitt sociala arbete genom diakonala och ideella insatser. Det kan gälla allt från enskilda besök till julfirande i Kyrkans hus.

Vi vill uppmuntra till ett ideellt engagemang i alla åldersgrupper.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att kyrkan ska vara den naturliga mötesplatsen oavsett vilken fas i livet du befinner dig.

 

Karin Kjellgren och Karin Långström

Nominerade för En Levande Kyrka i Skövde församling

 

Ett firande som får skava. Krönika i Intro, maj 2017

Ibland känner jag att det skaver i det här reformationsfirandet. Något som liksom ligger som en liten sten i skon som känns vid vissa fotnedsättningar. Jag tar av mig skon, tar fram den lilla stens och försöker klura ut vad det där skavet kan stå för. På folkhögskolan talar vi mycket om samhället och vikten av att hålla ihop och motverka polarisering. Ändå är det viktigt att få vara sig själv och också låta den andre få vara just den andre med de förutsättningar och gåvor hen har.

Det är nog just där: när vi ska försöka definiera vad som är specifikt lutherskt, evangeliskt, reformatoriskt. Som en naturlig konsekvens blir det en ”de där-ning” för att använda biskop Åkes nya begrepp, eftersom de som inte är specifikt lutherska inte har det där som är så specifikt lutherskt och som vi ju är så stolta över. Ska vi då verkligen hävda vår särart?

Jag googlade på "förgreningar"...

Men trots allt kanske det går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Vi kan vara stolta över vårt lutherska arv, formulera teserna i dagens kyrkoliv och på samma gång vara glada över de ekumeniska framstegen. Vi kan lyfta fram det som är unikt i varje kyrkotradition och se det som en gåva till hela kristenheten.

På Kyrkans Grundkurs läser vi samfundskunskap och eleverna får de intervjua företrädare för olika traditioner och delta i deras gudstjänster. Olikheterna blir tydliga, men inspirationskällorna flödar. Det där var ju faktiskt en god tanke nu när jag fattar vad de menar, var en kommentar från någon av eleverna. Så kan frejdigt sjungna läsarsånger eller ortodox högtidlig närvaro med urkyrkokänsla bli nyttiga speglar för oss svenskkyrkliga att reflektera oss själva i. För visst var det väl så Luther tänkte: vad behöver vår tids människor för att se evangeliet i dess klara ljus och vilka medel har vi att använda oss av för att nå dit?

Jag lägger tillbaka den där skavstenen i skon och låter den vara en påminnelse om att vi inte firar reformationen för att vi tror att vi är bättre än någon annan. Däremot kan vi vi vara tacksamma för det Luther hjälpt oss att se, och för vad vi i vår kyrka kan bidra med i den stora härliga brokiga skara som är Guds familj!

Karin Långström, skolpräst vid Hjo folkhögskola

(Intro är  Skara stifts tidning som riktar sig till anställda, förtroendevalda och ideella)

Inget nytt under solen...

Jag grejar med gammalmormors linnedukar noggrant märkta "S" och skänker en tacksamhetens tanke till alla dem som gjorde alla prästgårdskalas förr i tiden möjliga. Det var tiden före församlingshemmens anställda personal och kurserna i ideellt arbete. Förr var prästgårdarna samlingspunkter för bygdens folk. Jag minns såväl konfirmander, biskopsvisitationsmiddagar och kyrkoråd. För att inte tala om installationsmottagningarna, vigslarna, prostmötena och så det som nog gjort starkast intryck på mig: alla de "vanliga människorna" för vilket det var helt naturligt att sitta i prästgårdens trädgårdsmöbel och dricka kaffe.

När de stora kalasen skulle ordnas (och då pratar jag alltså farmors generation) ville det till att hjälpsamma damer kom och hjälpte prästfrun med arrangemangen. Om detta ideella arbete var frivilligt eller inte låter jag egentligen vara osagt, men stiligt blev det helt säkert!

I dagens kyrka som existerar i en tid då religionen i allmän anses vara något som hör det privata till, är Svenska kyrkans arbete inte alls privat (Gud nåde den som ringer en präst på privattelefonen nuförtiden!) utan något som hör arbetsgivarens förväntningar till.

På sätt och vis bra. Nuförtidens prästbarn behöver i allmänhet inte bevittna vigslar eller dop i sitt eget hem eller vänta på att få föräldrarnas uppmärksamhet när de är upptagna i själavårdssamtal i hemmets arbetsrum, men jag tycker ändå att något gått förlorat.

pixabay.com

Vår pappa sa alltid till oss barn att om vi någon gång råkar i bekymmer i okänd stad, så ska vi veta att vi alltid kan gå till prästgården. Det var folkkyrka, territorialprincip och pastoral omsorg i den finaste av mixar. På många orter vet nog invånarna inte längre vilken byggnad som förr i tiden var prästgården.

Kyrkans omsorger har ersatts med socialjour, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och 112. Men pendeln svänger tillbaka så sakta. I dag hörs politiker tala om vikten av civilsamhällets ( i vilket kyrkan ingår) resurser för de resurslösa och i takt med att kyrkan inte längre har råd att anställa eller inte kan anställa på grund av att allt färre människor vill arbeta i Svenska kyrkan utbildas de som är anställda i strategier för att få fler att engagera sig frivilligt.

Predikaren 1:9: Vad som har varit kommer att vara,vad som har skett skall ske igen.Det finns ingenting nytt under solen.Säger man om något: ”Det här är nytt!”så har det ändå funnits före oss,alltsedan urminnes tid.

Jag grejar lite till med gammelmormors dukar. Så många och så stora kommer jag aldrig att få användning för, även om jag skämtsamt ibland kallar min lilla trea för "prästgården" i det att jag gärna välkomnar den som behöver själavård eller allmän omtanke.

Dukarna kan jag nog vid behov låna ut till folkhögskolan när vi har våra olika examenshögtidligheter. Efter att ha tjänat i ett antal prästhem i både Göteborgs och Skara stift är de väl förankrade i kyrkans tradition. Jag tror både gammalmormor och farmor skulle gillat det.

Att leva i påsktiden. Krönika på Skara stifts hemsida 20 april 2017

pixabay.com

Jag tycker så mycket om att söndagarna som följer på påskdagen numera benämns " i påsktiden" istället för "efter påsk". Vilka ord vi använder ger viktiga signaler och inspirerar till eftertanke. Vårt kyrkoår är ju kronologiskt, men på sätt och vis lever vi ständigt i påsktiden med glädje och uppståndelseyra samtidigt som livet också är fasta och förberedelse, förundran och djup. Glädje och sorg följs sannerligen åt.

I en av veckans bibeltexter möter Jesus de tolv som håller sig undan efter påskens händelser. En av dem kan inte alls känna någon uppståndelseglädje med mindre än att han får se klara och tydliga bevis för att Jesus skulle vara hos dem igen. Muntliga vittnesbörd hjälper inte - han vill se spikhålen. Och Jesus kommer och låter honom se och känna.  Jesus möter var och en på det sätt som hen behöver. Du tror därför att du har sett mig, säger Jesus till den tvivlande, men saliga är de som inte har sett men ändå tror.

Det går alltså att tro utan att ha sett ett tydligt tecken. Det går att känna tillit även om tveksamhet fortfarande råder. Evangelisten Johannes skriver till oss att Jesus gjorde ännu fler tecken än dem som tagits med i hans bok, men de som finns har nedtecknats för att vi ska tro att Jesus är Guds son och för att vi genom att tro ska ha liv i hans namn.

Några av oss väntar fortfarande på det där tecknet. Några av oss har sett och känt. Några av oss känner uppståndelsens glädje medan andra längtar efter någon form av levande liv. Så är det att leva i påsktiden och det finns endast ett sätt att göra det på: tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.

KARIN LÅNGSTRÖM , skolpräst på Hjo folkhögskola

Ny samverkan löser framtidsfrågor i Svenska kyrkan

Ibland levereras riktigt goda nyheter som visar på det entreprenörskap och den framåtanda som är så betydelsefullt för att vårt samhälle ska kunna utvecklas i positiv riktning. I en tid då polarisering, Brexit och murbyggande verkar vara den rådande samhällstrenden finns det ändå exempel på motsatsen: när människor kommer samman i nya, spännande och kreativa projekt. 

Jag tänker naturligtvis på den kommande sammanslagningen mellan Svenska kyrkan och PostNord. Båda organisationerna har länge kritiserats för att vara långsamma och konservativa branscher. De har inte riktigt levererat och förtroendet i allmänhetens ögon har den senaste tiden inte varit nådiga. Men tillsammans kan dessa båda traditionstyngda institutioner nu se framtiden an i ett nytt ljus. 

Flera samordningsvinster är att göra. PostNord kan nu avyttra sina dyra lokaler och flytta in i de strategiskt utplacerade kyrkorna och församlingshemmen. Pensionsavgångarna inom PostNord kan nu enkelt lösas genom de ideella krafter i Svenska kyrkan, nämligen kyrkvärdarna, som ofta har mångårig vana av att sortera programblad vilket enkelt kan utökas till att sortera brevförsändelser. Även enklare pengatransaktioner kan hanteras genom Svenska kyrkans kollektsystem. 

Biskop Åke Bonnier har varit en av dem som i det tysta verkat för den nya konstellationen. På sin blogg skriver han att kyrkan och posten har mycket gemensamt. Redan Paulus i Nya testamentet skrev många brev och utan Postverksamheten skulle evangeliet inte kunnat spridas. Julkorten som började skickas till minne av Kristi födelse kom också att bli en riktig framgång för både posten och kyrkan. Bonnier hänvisar också till den gamla kyrkliga seden att utbyta nyheter på kyrktrappan, vilket i modern tid kan tänkas vara reklamblad eller information från olika myndigheter. Detta kan också knytas till reformationsjubileet då publikationer tack vare boktryckarkonsten enkelt kunde spridas. Biskopen önskar också att PostNords personal efter sammanslagningen ska få sin uppbyggelse och bön genom kyrkans brevarium.

Vid sidan av det teologiska har stiften löst problemet med att allt fler pastorat nu vill lämna över eller rent av sälja övertaliga kyrkobyggnader. Vid Kyrkostyrelsens marssammanträde beslutades att de pastorat som istället för att sälja eller överlåta sina kyrkobyggnader väljer samgående med PostNord kommer att få beteckningen postorat och som extra morot kommer varje kyrkobesökare att få med sig ett gratis frimärke vid varje gudstjänst. Avslutningsmusiken som sedan tidigare kallats postludium får nu en ytterligare innebörd. 

PostNords VD Frank Ering är sprudlande glad. I en kommentar till SLA bekräftar han att han nu med kyrkans hjälp än mer kan tro och hoppas att breven kommer fram tid, men att den tredje dagen kommer att vara standard. PostNord kommer nu också att anamma kyrkans ambition att nå ut till alla folk och brevbärarna kommer i fortsättningen att kallas apostlar. 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Biskop Åkes julhälsning

#Juluppropet - för en human migrationspolitik

 Under 2015 sökte över 70 000 barn skydd i vårt land (enligt Migrationsverket). De kom med eller utan familj från våld och krig till ett nytt liv i Sverige. Här möttes de av generositet och konkret omsorg: hos politiker och tjänstemän, hos lärare och skolpersonal, hos socialsekreterare och gode män, hos företag, föreningar och kyrkor. Tusentals människor har delat med sig av tid och engagemang i fotbollsträning, språkklasser och lekgrupper. Det är lätt att förstå varför. Man vill bidra. Hjälpa till. Vara en medmänniska.

Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.

Vi ser förtvivlade unga människor som riskerar att utvisas till osäkra och konfliktdrabbade länder – ungdomar som ofta ser Sverige som sitt enda möjliga hem. Vi ser barn som inte vet om deras familjer ska få stanna mer än 13 månader i det land där de nu har börjat skolan och fått nya vänner. Vi ser föräldrar i Sverige som desperat försöker finna vägar för att kunna återförenas med sina barn som finns i konfliktområdet eller längs flyktvägen, men där lag eller byråkrati reser hinder. Rätten till familjeliv är en grundläggande mänsklig rättighet som har fastställts i internationella överenskommelser. Gemensamt för alla på flykt är att de lever i plågsam väntan, ovisshet och oro.

Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper. Detta knyter an till en bärande tanke i kristen tro om att vi människor är skapade för att leva tillsammans. Som medmänniskor är vi varandras angelägenhet. Villkoren för de barn, unga och familjer som drabbas av den nya asyllagstiftningen angår oss alla.

Låt fjärde söndagen i advent bli startskottet till ett upprop för en human migrationspolitik!

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Vi uppmanar alla att:

– skriva under vår namninsamling

Kyrkoledare, Sveriges kristna råds styrelse

Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan.
Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift.
Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS.
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan.
Johnny Kleman, kommendör Frälsningsarmén.
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen.
Anne-Christine Lindvall, ordf. Hl Anna av Novgorods Ortodoxa förs., Serbisk-ortodoxa kyrkan.
Jean Mansour, arkimandrit, Grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia.
Maie Martinson, församlingsföreståndare, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan.
Bernth-Åke Ottosson, tf missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan.
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan.
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd.

Svenska missionsrådet

Mattias Ingeson, ordförande
Anders Malmstigen, generalsekreterare

Läs mer - och skriv gärna ut listor att lägga på din arbetsplats och i din kyrka!

Kyrkans klockor ringer för fred och bön

Det är biskop Åke Bonnier som i ett brev till stiftets kyrkoherdar uppmanat dem att ringa som en bönepåminnelse för Syriens och övriga Mellanösterns krigsdrabbade folk.
    Hans tanke och vädjan är att så många kyrkklockor som möjligt ska ringa i samband med lördagens helgsmål och söndagens gudstjänst.
    Initiativet till klockringningen kommer från den evangeliskt-lutherska kyrkan i Finland där man på många håll ringer varje dag fram till FN-dagen 24 oktober. Svenska kyrkan har anslutit sig till detta och på några håll i landet sker daglig ringning denna vecka. I Skara stift med sina många kyrkor koncentreras manifestationen till helgen.
    - Vi vill uppmuntra människor att stanna upp i bön för fred och särskilt för situationen i Syrien och Mosul, säger Åke Bonnier. Han konstaterar också att vid söndagens gudstjänster kommer bönen för fred i världen och speciellt i Mellanöstern att vara en självklar del.

Skara stifts hemsida

Enhet och motstånd

kaboompics.com

Den som nu trodde att det skulle vara slut med polarisering i Svenska kyrkan efter att ordningen med prästvigda kvinnor och införandet av vigselgudstjänst för samkönade par nu "satt sig", (ja, det ifrågasätts ju av vissa. Sådana där anpassningar till tidsandan lär väl försvinna när tidsandan förändras. *ironi*), behöver bara göra en snabb återblick i kyrkohistorien för att bli varse att lugnt lär det aldrig bli.

Precis som alltid sker ifrågasättandet av andras teologiska ställningstaganden eller helt enkelt bara den andres religiösa praktik.

Våra svenskkyrkliga ledare anklagas för att inte i tillräckligt hög utsträckning ta avstånd från konsekvenserna av krigens fasor och terrorgruppernas aktioner. Särskilt är det de kristnas martyrium som åberopas: som om det vore värre att avrättas som kristen än som muslim.

Den här kyrkliga identitetspolitiken har naturligtvis sin motsvarighet även på andra sidan: muslimska vänner som i sina facebookflöden förfasar sig över att ingen bryr sig om Aleppo eller Homs men att det blir panik när ett terrordåd utförs i Europa.

Och #blacklivesmatters. Allas liv räknas. Men vi som är majoritetskultur måste besinna oss och inse att vi är just majoritetskultur och att den rasifierade, diskriminerade måste få höja sina röster och vi måste hjälpa till. Vi måste faktiskt hjälpa till, annars vore vi inte människor.

Människa först, skapad av den Gud som förenar kristna, muslimer och judar. Allah betyder Gud på arabiska. Allah är inget egennamn. På finska heter hen Jumala. När den franske prästen Jacques Hamel blir avrättad har det en särskild symbolkraft, men protesten bör inte riktas endast mot islamistisk terror utan mot alla som förser sitt dödande med religiösa förtecken.

På en annan facebooksida uppmanas vi att bära kors.

Kristen Opinion startade i onsdags en Facebookgrupp, Mitt Kors, som redan fått flera hundra medlemmar. Välkommen att gå med i #mittkors:

+ Mitt Kors ‪#‎mittkors‬ vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att vi öppet och med stolthet bär korset runt halsen i vår vardag.
+ Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.
+ Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta på gruppens Facebooksida och tagga med #mittkors Följ länken:

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

De har naturligvis fått kritik. En del av kritiken handlar säkert om att det är just Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund som står bakom aktionen. Allt vad de säger ska naturligtvis kritiseras, på samma sätt som den sidan kritiserar allt som ärkebiskop Antje, Helle Klein och Anna-Karin Hammar hittar på. Kyrklig identitetspolitik.



Foto: Maria Lundström. svenskakyrkan.se

Men analysen bör gå djupare än så. Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg skriver på sin blogg:

Att vi ska ta avstånd från terrorism i religionens namn är självklart. Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.

Och biskop Åke fyller på:

Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.

Så blir korset den gemenskapens och solidaritetens symbol som för många är så självklar. Men i orostider blir ropen på kamp och ställningstaganden och avståndstaganden högre och högre. Vår kristna tro beskrivs som en borg som till varje pris ska försvaras mot ondskans alla lömska angrepp. Vad hände med frihetstanken? Det stilla samtalet vid Sykars brunn? Kains föraktfulla uttalande "Ska jag ta hand om min bror?" blir plågsamt aktuell.

Aktörerna i liknelsen om den barmhärtige samarier skulle i dagens version bära såväl kors och hijab som kippa, turban och Davidsstjärna.  Eller inget alls, för den delen. Någon kanske har en pappmugg från Waynes i handen, en annan har ett radband. Det som i själva verket är betydelsefullt är den hjärtats inställning som vi som medmänniskor i alla profeters efterföljd bör ha. Det är ögonen som räknas. Ser vi, eller ser vi bort? Ser vi vissa, eller ser vi alla?

Så välgörande att läsa DN Debatt med goda ord från Anders Arborelius, Antje Jackelén, Mahmoud Kalfi, Nadia Marhri Lodin och Ute Steyer.

* Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud.
* Vi tar avstånd från allt religiöst motiverat våld.
* Generaliseringar och polariseringar är dåliga hjälpredor för att förstå och bekämpa fundamentalism och extremism. Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp är ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan.
* Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ! Existentiella våndor hör det mänskliga livet till. En förvisning av religionen till det privata berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner. Tro, kunskap och kultur är en motkraft till det som splittrar och river söner mänskligt och medmänskligt liv.

Det behöver knappast sägas tydligare. Och bara det faktum att företrädare för tre världsreligioner publicerar sig på DN Debatt med en gemensam text är en god förutsättning för att ett gott samhälle inklusive religiösa preferenser faktiskt är möjligt.






Dagen
Världen Idag
Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan i otakt med medlemmarna? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Mittkors, kultur

När avsändaren är viktig. Krönika i SLA 12 mars 2016

Just nu pågår påskvandringar i S:ta Helena kyrka. Det innebär att alla barn i årskurs 3 de delar av Skövde kommun som är Skövde församling inbjuds att följa med under de sista dagarna av Jesu liv. Kulisser är arrangerade, frivilliga och anställda i kyrkan samt elever från Kavelbro och Hermods är med som skådespelare. På ett enkelt men dramatiskt sätt får eleverna en inblick i vad påsken i kristen tradition betyder. De får ikläda sig tidstypiska dräkter, de får dela både oro och glädje tillsammans med folket i Jerusalem. 

Det finns flera anledningar till att Svenska kyrkan gör det här. Naturligtvis har kyrkan ett uppdrag att berätta om kristen tro. Men när skolelever inbjuds och faktiskt kommer (det är inte självklart överallt) finns det ytterligare vinster att göra - för skolorna. Med hjälp av upplevelsebaserat lärande får eleverna ta till sig kunskap om en av de traditioner som är bärande i vårt samhälle. Tillsammans med andra former av skolsamlingar där vi fokuserar på livsfrågor och värdegrundsfrågor kan lärarna få stöd av oss som dagligen arbetar med dessa tankar - och alltihop helt i enlighet med läroplanen. 

Jag funderar mycket på moderaternas förslag att förbjuda religiösa friskolor. I min analys (som verkligen är preliminär) menar jag att mycket av den utdragna och sega debatten om kyrka och skola beror på att skiljelinjen mellan att leva i en tradition och att tillgodogöra sig kunskap om en tradition ibland är diffus. Och allt annat vore konstigt, eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle med religionsfrihet som bas. 

Hos en del debattörer kan nästan en nästan ana en kulturfobi. Det finns föräldrar som blir chockade när barnen kommer hem med adventskalendrar de fått vid studiebesök i kyrkan, men som i nästa andetag själva monterar adventsljusstakar och hänger upp betlehemsstjärnan i fönstret. Barnen lever i en postkristen (efterkristen eller sekulariserad) miljö hemma vilket innebär att de religiösa attributen finns där, utan att föräldrarna menar att de är religiöst laddade symboler. Men när barnen får tillgång till kunskap om kulturen/traditionen/religionen blir det kaos i hjärnan för föräldrarna: gärna ljus och stjärnor, men bara om det är den kommersiella julmarknaden som är avsändare, inte kyrkan. 

Så kommer det sig att det vid borgerliga (icke-religiösa) begravningar sjungs psalmer som Blott en dag, ett ögonblick i sänder samt Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Det finns folk som inte vet att Den blomstertid nu kommer är en psalm som finns med i psalmboken. 

Fenomenet är inte lika starkt när det kommer till påsken. Som kristen kan jag själv tycka att det är tämligen långsökt att förknippa ägg med uppståndelse. Mer och mer  får påsken ikläda sig rollen som fest inför vårens ankomst - men där finns en koppling till påskens traditionella betydelse: från död till liv, från mörker till ljus, från kyla till värme. 

Religionsfriheten är en av de absolut viktigaste friheterna. Och jag anar att moderaternas förslag om att förbjuda religiösa friskolor egentligen inte har majoritetsreligionen kristendom som avskräckande exempel, såvida det inte har med mer diffusa sekter att göra. Det skulle i vilket fall inte skada med lite mer kunskap om andra religioner också. Det går nämligen att ta till sig kunskap om en företeelse, utan att uppslukas och tvångsanslutas till den.  

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Takdropp. Det går framåt och jag är obotligt optimistisk: imorgon bitti behöver jag nog inte skrapa några bilrutor!

Diss: Murar i ändarna på bullerstaketen på Vadsboleden. Inte blev det vackrare precis. 

Religiöst kvacksalveri. Krönika i SLA 31 maj 2014

I onsdags kväll visades Uppdrag gransknings program ”Bögbotarna” på SVT. Redaktionen har, med hjälp av reporter som utgett sig för att vara homosexuell i behov av förbön för att bli heterosexuell, tagit kontakt med ett antal präster ur den konservativa falangen i Svenska kyrkan och undrat om detta är en verksamhet som erbjuds inom ramen för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, varken från dem som kritiserar den journalistiska metoden, eller från dem som nyvaket förundrar sig över att den här synen på hbtq-personer faktiskt existerar.

Själv har jag suttit två mandatperioder i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, och medverkar i den resa (som det så modernt heter nuförtiden) som gör att Svenska kyrkan är en av världens mest liberala kyrkor på den här fronten. Formuleringarna i äktenskapsbalken och kyrkans välkomnande av hbtq-personer till altaret på bröllopsdagen gick hand i hand.

Jag har funderat på vad jag i egenskap av präst skulle svara om någon skulle komma till mig och be om förbön för sin homosexualitet. Det är inte ovanligt att vi får frågor om att be för företeelser eller situationer som faller utanför ramen för ”traditionell förbön”. Vi ber tillsammans med människor som bär på sjukdomar. Men bönen om ett gudomligt ingripande handlar för mig sällan om att jag förväntar mig mirakel, utan om att vi ber om kraft, tålamod och sinnesro, och tänker goda tankar för personalen som ska medverka vid den förestående operationen eller behandlingen. Bara att veta att man inte är ensam, utan att det finns en medmänniska som finns med i tanken när man forcerar svängdörrarna till Skaraborgs sjukhus, är för många stort nog. Att möta människor som vill dela med sig av sina livsberättelser är ett stort ansvar och bör omges med stor försiktighet och ödmjukhet.

Sedan 1979 är nu homosexualitet ingen sjukdom, då Socialstyrelsen med Barbro Westerholm gjorde ett brett streck från listan på mentala rubbningar. Däremot finns det svårigheter, inte minst med omgivningens fördomar och ibland direkta avståndstagande. Därför behövs inte bara påverkansarbete i frågan utan också konkret stöd. Och den som ber om att få bli annorlunda behöver få svaret: Du kanske vill bli annorlunda. Men du är faktiskt helt okej som du är. Men att be Gud ändra någons sexuella orientering är religiöst kvacksalveri av sällan skådat slag.

Karin Långström Vinge

Hiss: Eleverna på Västerhöjdsgymnasiet som i dagarna arrangerat mångfaldsveckan West High Pride. Hopp för framtiden!

Diss: Hörde att ett främlingsfientligt ungdomsförbund fått tala från cafeterians scen på Västerhöjd. Det är kanske demokratiskt, men det skär i hjärtat. 

Uppdrag Granskning
Skövde Nyheter: Präst i Vara pastorat tas ur tjänst
Kyrkans tidning
Biskop Åke kommenterar i Sveriges Radio Skaraborg
Helle Klein på Seglora Smedja