Kyrkofrid? Krönika i SLA 2/9

Den här veckan har vi fått ytterligare anledning att fundera över Svenska kyrkans plats i samhället och relation till statsmakten.

Fem barnfamiljer sitter inlåsta i förvar efter att polisen varit och hämtat dem på ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö. Det handlar om familjer som under en tid levt med avvisningsbeslut och varit efterlysta, alltså levt under stor press och stress under en längre tid. Idag räknar Migrationsverket med att drygt 12 000 personer i Sverige lever utan tillstånd att vara här och att många av dem alltså lever ”gömda”. Gränspolisen har förutom att vakta gränsen också till uppgift att genomföra så kallade inre gränskontroller, vilket innebär att de efter tips och i samband med trafikkontroller eller brottsutredningar efterfrågar identitetspapper hos dem som misstänks vara i landet illegalt.

Att leva som gömd är ingen behaglig tillvaro. Det handlar om att aldrig känna sig trygg eller säker, inte ens i skolan, på vårdcentralen eller i kyrkan, moskén eller i någon föreningslokal. Debatten som hårdnat de senare åren handlar om att de papperslösa ska följa fattade beslut och faktiskt åka hem, eller tillbaka till varifrån de kom, men i verkligheten kan det vara så att det är mindre påfrestande att leva som gömd i Sverige än att återvända till ett land där dödsfara hotar. Migrationsverket ställer oerhört höga krav på bevisning när det gäller hotbilden mot enskilda, vilket gör att människor som av politiska eller personliga skäl förföljs i ett land där det inte pågår reguljärt krig har ytterst liten chans att få uppehållstillstånd i Sverige. Detta gäller bland annat de forna sovjetstaterna samt Albanien.

Att Svenska kyrkan överhuvudtaget har verksamhet med och för papperslösa är något som företrädarna behöver vara oerhört tysta om. Andelen personer som känner till att det överhuvudtaget sker något behöver vara ytterst begränsad, eftersom det kan innebära katastrofala följder om någon tipsar polisen om var de kan befinna sig. Naturligtvis kan någon tycka att det är emot svensk lag att inte upplysa polisen om var efterlysta finns, men här står olika intressen emot varandra. Det är inte olagligt att gömma en flykting, om en bara inte tjänar pengar på det. Några av oss ser det som en nödvändig civil olydnad som har både med sekulära mänskliga rättigheter att göra och med religiösa skäl.

Ett trettiotal poliser med tio polisbilar och hundar kom till Kågeröd i Skåne och genomförde en inre gränskontroll med de sex barnfamiljerna, vilket så klart blev en oerhört skrämmande och obehagligt upplevelse för de inblandade. Fem familjer omhändertogs. Men finns det inte några fredade zoner? Kyrkofriden är ett gammalt begrepp som egentligen kan spåras bakåt till gammaltestamentlig tid. När vi idag talar om kyrkofrid tänker vi tillbaka på Birger Jarls fridslagar: kvinnofrid, kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid. Dessa tog han upp som ett svar på en omoralisk och våldsam samhällsutveckling. Soldaten skulle ställa ifrån sig geväret i vapenhuset.

Idag har vi spår av de medeltida lagarna i vår moderna lagstiftning, men kyrkofriden hör inte dit, vilket många av oss beklagar även om det skulle innebära en del juridiska tveksamheter om så vore fallet.  Hur som helst: att vara ett flyktingbarn i Sverige idag är att vara i en mycket svår situation. Heder åt de organisationer och ideella krafter som trots allt ger dem en plats att leka och läka på.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Höstsolens strålar mot den gulnande kastanjen ger värme och ro i själen.
Diss: Samhällsklimatet…

Efter Lyktan. Krönika i SLA 17 juni

Projektet Lyktan läggs ner och integrationsarbetet fortsätter i nya former, meddelade Svenska kyrkan i Skövde i veckan. Som inte längre anställd men som en av dem som drog igång arbetet vill jag påminna om verksamhetsidén, mer aktuell än någonsin. 

Vi skapade en mötesplats med utgångspunkt i de människor vi mötte och utifrån den bibliska tanken om medmänsklighet. Metoderna förändrades i takt med att förutsättningarna ändrades men de tre benen som arbetet stod på var stabila: att möjliggöra för skövdeborna att kunna lämna vidare det som de inte längre behöver, att möjliggöra för människor i ekonomisk utsatthet att få det mest grundläggande i kläder, skor,husgeråd och en pratstund över en kopp kaffe. Och det inte minst viktiga: att vara folkbildande i frågor som rör samhälle och migration - vi ville sprida de berättelser som kom oss till dels. Hållbarhetstanken var central. Släng inte det som kan användas till att bygga ett bättre liv för fler. 

Målgruppen då? När den stora flyktingvågen kom 2015 hade vi redan upparbetade rutiner. Nyanlända var en stor grupp och vi kunde möta dem med både prylar och den samhällsinformation som Migrationsverket inte hunnit ge dem. Här var våra utlandsfödda volontärer viktiga. Att få möta någon från hemlandet och tala sitt eget språk i en förvirrad situation är oerhört betydelsefullt. Vi har förklarat allt från hur en får tag i en billig cykel till hur Västtrafik och vårdcentralerna fungerar. Men till oss kom också långtidssjukskrivna, hemlösa, ensamstående småbarnsföräldrar, nymuckade personer från kriminalvården, gömda flyktingar  och andra som har så små ekonomiska medel att röra sig med att second handbutikernas priser är för höga. 

Från manifestationen i september 2015

När flyktingströmmen nu stoppats genom politiska beslut (inte för att situationen i världen på något sätt förbättrats) ökar antalet personer som väljer att gå under jorden därför att de på allvar fruktar sina liv. Insatserna för att barnen i dessa familjer ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är ytterst sparsamma från samhällets sida och de hänvisas till ideella organisationer - som till exempel kyrkorna. Familjer bor i bilar, industrilokaler eller i ett rum på tio kvadratmeter. Romerna sitter kvar utanför butikerna och sover i skogen.  Och familjerna som lever under existensminimum, som ännu inte tagit mod till sig att ta sig till socialtjänsten, de som tillfälligt har det körigt eller de som försöker bygga upp en tillvaro efter många år på institution eller i missbruk, de finns kvar. 

Det opinionsbildande arbetet behövs mer än någonsin. Jag rörs över engagemanget för västerhöjdsstudenten som förmodligen blir utvisad till Afghanistan. Det är förfärligt och det är resultatet av politiska beslut i en andra som idag delas av i princip alla riksdagspartier. Vi ser också hur åldersbedömande kroppsmätningar av ensamkommande genomförs utan vetenskaplig evidens (däremot historisk, minns samerna!) och hur personal på Migrationsverkets förvar vittnar om en fängelseliknande tillvaro för människor vars enda ”brott” är att de vill överleva. 

Tack till alla ni som trodde på Anne-Marie Hedenbergs och mina idéer om hur klyftorna i ett alltmer polariserat samhälle kan minska. Tack alla som skänkt, alla som sorterat, vikt och lagt upp, uppmuntrat våra gäster och bakat kanelbullar. Tack till er som fortsätter hålla kontakten med dem som nu etablerar sig i vårt land och med dem som utvisats. Och framförallt tack till er besökare från andra länder som lärt oss mer om hur det är att vara människa i vår tid. Thank you, shukran, hvala, spasiba!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Det alltmer hårdnande samhällsklimatet

Läs mer:
Medicinska metoder håller inte måttet - artikel i Läkartidningen
Lås in och brotta ner - anställda på förvaren berättar (Sveriges radio)
Tidigare bloggat om Lyktan

Rosa Taikons kamp fortsätter. Krönika i SLA 3 juni 2017

”Jag valde Sverige för att jag hade hört att ni tar hand om alla människor här.” Jag sitter mitt emot en ung människa som precis fått sin framtid raserad. All strävan, alla utmaningar, alla försakelser har lett fram till det enda alternativ som inte är möjligt och den tunna väggen mellan ett helt vanligt liv och helvetet på jorden består av ett papper från Migrationsverket. 

Ja du, tänker jag för mig själv, jag har också hört att vi tar hand om alla människor här. Jag tänker på samerna, romerna och andra människor oavsett etnisk bakgrund som med myndigheternas goda minne faktiskt farit riktigt illa i vårt vackra land och jag undrar hur ryktet om Sveriges förträfflighet kan ha flugit över jorden. 

Det var ledsamt att höra att Rosa Taikon avlidit. Med sina 90 år hade hon verkligen uppnått en hög ålder, men som så ofta när en betydelsefull människa faller ifrån blir min tanke: men hur blir det nu? Hon är en av dem som alltid funnits, och som påmint oss om hur det är att vara en minoritet som fått kämpa för mänskliga rättigheter. 

Rosa Taikon och hennes syster Katarina har som bekant gjort mycket för att synliggöra romernas situation i Sverige. Att de också föll offer för förintelsens och nazismens idéer är väl känt, likaså de experiment och steriliseringar som utfördes inom ramen för Sveriges rasbiologiska institut i Uppsala. Först 1965 fick romer rätt att bosätta sig och låta barnen gå i skolan. Innan dess hade de inte fått bo på samma ställe mer än tre veckor.  

I detta växte Rosa Taikon upp. Medan hon som barn arbetade och slet anade hon att andra barn levde på andra sätt. I boken Vi är romer, utgiven av Göteborgs stadsmuseum, berättar hon: 

Jag såg ju skolbarn när vi slog läger på olika ställen, det är klart att vi ville gå i skolan som alla andra. Men vi fick inte komma in i samhället…Jag talar om ett demokratiskt samhälle som tillät en viss etnisk grupp att leva på det här sättet. När det gällde demokrati så omfattade den inte alls romer. 

Men Rosa och Katarina drömde om ett annat liv. Sakta blev det bättre och systrarna började studera på folkhögskola. I biblioteket hittade Katarina en bok om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och insåg att deras släktingar som fortfarande levde i lägerghetton inte alls skulle behöva göra det. Resten är, som en säger, historia. Katarinas författarskap, Rosas silversmide och deras kamp för mänskliga rättigheter är i ljust minne bevarade men deras engagemang behöver leva vidare. 

Varje tid har sina frågor och utanförskapet är ständigt närvarande. De ensamkommande ungdomarna som skickats till Sverige för att kunna rädda hela familjen från krig och misär får sina drömmar krossade av ett system som säger att den dag du fyllt 18 år har du inget behov av din familj. Tillvaron för dagens romer i Europa är en skamfläck och vi ser resultatet av århundraden av diskriminering utanför butikerna. Och det finns fortfarande barn i Sverige som får somna hungriga och oroliga för hur morgondagen ska se ut. 

Men det är trots allt viktigt att inte bli uppgiven och lamslagen.  Vi ska inte ge upp om arbetet för människors lika värde och i Rosa Taikons anda ska vi fortsätta att bry oss. Och ett sätt är att inte glömma vår historia eftersom det är med lärdomar från den vi kan skapa dagens samhälle och undvika att upprepa gårdagens misstag. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Rosa Taikon och andra människorättskämpar
Diss: Rättigheterna har romerna fått, men många fördomar mot dem består. 

Läs gärna Lawen Mohtadis text i DN om Rosa Taikon

Forum för levande historia

Cosmopolitanism

Hur kan vi leva med våra olika kulturer tillsammans i en värld?

Hur kan vi lära oss om varandra, av varandra?

Vilka svårigheter kan vi uppleva i mötet med människor med andra kulturer?
Vad hindrar oss att möta människor med andra kulturer?

Hur ska vi - landet Sverige - tänka?

Anpassning  - vem, vad, hur?
Vad är skillnad mellan integration och assimilering?

Integration= en process som innebär att en människa från en annan kultur får en plats i majoritetsamhället men kan samtidigt behålla sin kulturella identitet. Om detta lyckas får vi ett mångkulturellt samhälle.

Assimilering= en person från en annan kultur lämnar sin kulturella identitet i mötet med majoritetsamhället.

Motsatsen till kosmopolitism...
Främlingsrädsla / xenofobi
Främlingsfientlighet
Etnopluralism

......

Erik Gandinis film Cosmopolitanism

Kommunen vill riva migrantläger. Krönika i SLA 17 dec 2016

Det har hänt i Malmö, Stockholm, Göteborg, Helsingborg, Paris och flera andra städer. Det hänvisas till lagar ibland någon form av välvilja och nu har stunden kommit också för Skövde.

Det handlar om att kommunen planerar att riva så kallade migrantläger och avhysa de som tagit sin tillflykt dit. Det talas om en långsiktig lösning i Rumänien, om att resurserna bör läggas där. Men EU-bidragen når inte fram till romerna, detta folk som diskriminerats och diskrimineras var de än kommer. Det rumänska majoritetssamhället ser ingen anledning att satsa på romernas mänskliga rättigheter. Det sägs att Rumänien ska ta ansvar för sina egna medborgare, men det gör de inte.

Vi känner till hur det varit i Sverige också. De hade länge inreseförbud i vårt land, och fram till 60-talet fick de inte vara bosatta utan hänvisades till att bo i husvagnar och läger. Så drev de från plats till plats och försökte försörja sig så gott det gick. På samma sätt vill kommunerna nu med hänvisning till den lokala ordningsstadgan och allemansrätten nu fördriva romerna. Deras brott är inte längre att de anklagas för att stjäla hönor från gårdarna utan att de skräpar ner. Att de ställer upp sina grejer på mark som inte är deras. Men var ska de ta vägen? Egenmäktigt förfarande ställs mot rätten till liv. Det finns inga billiga bostäder att hyra, men de har rätt att vara i vårt land i tre månader i taget.

Kommunen kan ge dem en bussbiljett hem till Rumänien, men det är lönlöst eftersom de kommer tillbaka. De tänker att det är deras jobb att åka till Sverige och tigga. Så var ska de ta vägen? Civilsamhället finner så klart på råd. Så länge eldsjälar orkar ordna med husvagnar under de kallaste månaderna fryser åtminstone ingen ihjäl. Men kunde inte kommunen bidra med något? Någon liten grundläggande samhällsservice som tillgång till rent vatten och sanitet? Helst ska de gamla presenningarna och provisoriskt uppsatta brädorna bort. Men får de hjälp med det? Lagen ska gälla lika för alla. Socialtjänstlagen ska följas. Men här gäller det människor som står allra längst ner på botten. Varje kommun har ändå det yttersta ansvaret för att enskilda får den hjälp och det stöd de behöver. Och en biljett till Rumänien hjälper föga. Och en avhysning hjälper inte heller: ett beslut om avhysning gäller endast den fastighet som lägret ligger i, vilket gör att presenningarna kan flyttas till grannfastigheten för att invänta ytterligare beslut. Så blir det en katt - och råttalek mellan kommun och migranter som kan hålla på tills ytterligare migranter väljer att helt enkelt bosätta sig i skrotbilar.

Då får kommunen ytterligare huvudbry och får ändra på parkeringsbestämmelserna istället. Det här är svåra frågor som inte har några enkla svar. Min dröm är ändå att Skövde kunde öppna en Stadsmission så att hemlösa, oavsett nationalitet, kunde få en tillflyktsort någonstans. Det skulle verkligen sätta Skövde på kartan som en human kommun. Skövde kommun vill gärna öka sitt invånarantal - men att det är skillnad på folk och folk är alldeles tydligt. Och satsa gärna på fler hotellnätter på Billingen, men fundera också på hur nätterna ser ut för några av dem som kommer att vistas större delen av sina liv i Skövde och som lever på samhällets absoluta botten.

KARIN LÅNGSTRÖM Hiss: Engagerade människor - heja! Diss: Varför ska vi behöva ha ett system där civilsamhället tar över kommunens uppgifter?

SLA: Kommunen anmäler migrantläger

#Juluppropet - för en human migrationspolitik

 Under 2015 sökte över 70 000 barn skydd i vårt land (enligt Migrationsverket). De kom med eller utan familj från våld och krig till ett nytt liv i Sverige. Här möttes de av generositet och konkret omsorg: hos politiker och tjänstemän, hos lärare och skolpersonal, hos socialsekreterare och gode män, hos företag, föreningar och kyrkor. Tusentals människor har delat med sig av tid och engagemang i fotbollsträning, språkklasser och lekgrupper. Det är lätt att förstå varför. Man vill bidra. Hjälpa till. Vara en medmänniska.

Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.

Vi ser förtvivlade unga människor som riskerar att utvisas till osäkra och konfliktdrabbade länder – ungdomar som ofta ser Sverige som sitt enda möjliga hem. Vi ser barn som inte vet om deras familjer ska få stanna mer än 13 månader i det land där de nu har börjat skolan och fått nya vänner. Vi ser föräldrar i Sverige som desperat försöker finna vägar för att kunna återförenas med sina barn som finns i konfliktområdet eller längs flyktvägen, men där lag eller byråkrati reser hinder. Rätten till familjeliv är en grundläggande mänsklig rättighet som har fastställts i internationella överenskommelser. Gemensamt för alla på flykt är att de lever i plågsam väntan, ovisshet och oro.

Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper. Detta knyter an till en bärande tanke i kristen tro om att vi människor är skapade för att leva tillsammans. Som medmänniskor är vi varandras angelägenhet. Villkoren för de barn, unga och familjer som drabbas av den nya asyllagstiftningen angår oss alla.

Låt fjärde söndagen i advent bli startskottet till ett upprop för en human migrationspolitik!

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Vi uppmanar alla att:

– skriva under vår namninsamling

Kyrkoledare, Sveriges kristna råds styrelse

Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan.
Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift.
Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS.
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan.
Johnny Kleman, kommendör Frälsningsarmén.
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen.
Anne-Christine Lindvall, ordf. Hl Anna av Novgorods Ortodoxa förs., Serbisk-ortodoxa kyrkan.
Jean Mansour, arkimandrit, Grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia.
Maie Martinson, församlingsföreståndare, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan.
Bernth-Åke Ottosson, tf missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan.
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan.
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd.

Svenska missionsrådet

Mattias Ingeson, ordförande
Anders Malmstigen, generalsekreterare

Läs mer - och skriv gärna ut listor att lägga på din arbetsplats och i din kyrka!

Ett nutida julevangelium

pixabay.com

Vid den tiden utfärdade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon en förordning om att hela världens folk skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna. Det var en vädjan i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den skrevs när Bashar al Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala människosmugglaren att åka till.

Och Josef, som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus i Syrien via Libyen och Italien till den lilla provinsen Skaraborg, för att skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta vårdbehov inne i sjukhuset.

I samma trakt satt några romer och vaktade sina pappmuggar i kylan. Då stod en tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sa till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har han lika stort värde som alla andra. Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn på en madrass på flyktingförläggningen. "

Och plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från musikskolan som prisade Gud och sjöng: "Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla och på himlens djupblå grund."

När socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sa romerna till varandra: "Låt oss gå in till asylboendet och se det som hänt och som myndigheterna låtit oss veta." De skyndade iväg och fann Maria och Josef och barnet. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

När barnet hade fötts kom några kloka människor och frågade integrationsministern: "Var är det nya barnet? Vi har sett på teve att flyktingar har det besvärligt, så vi är här med gåvor." När några andra politiker hörde detta blev de oroliga, och de undrade hur stor volym flyktingar deras land verkligen kunde mäkta med.

De kloka personerna brydde sig dessbättre mer om mänsklig värdighet än om volymer, och de hjälpte till i kyrkorna och frivilligorganisationerna så mycket de kunde. Och gåvorna de hade var tro, hopp och kärlek. Vänliga blickar, svenskundervisning och kulturmöten.

 "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid." 

Därför ska vi inte ha könsseparatism i badhusen. Krönika i SLA 26 november



unsplash.com

I väntan på att Diskrimineringsombudsmannen (DO) fattar beslut om vilka riktlinjer som ska gälla i frågan om separata badtider i offentliga badhus (så kallade kvinnotider) ramlar jag på den gamle kyrkofadern Cyprianus som år 250 e Kr uttalade sig enligt följande: "Blotta anblicken av en kvinna är syndig. Kvinnan bör för den egna synen dölja sin syndfulla lekamen, och för att slippa rodna över sin lasteliga nakenhet bör hon inte bada."

Det är tur att det hänt litegrann sedan dess. Förresten, det handlar inte om tur utan om medvetet arbete för att förändra  förtryckande strukturer. Dock är idéerna om mänskliga rättigheter tämligen nya om vi ser dem i ett längre perspektiv och upplysningstidens ideal att samhället bäst utvecklas av fria människor i samverkan måste hela tiden återerövras.

En del badhus i vårt land har införs könsseparata badtider. Apartheid och cementerande av förlegade medeltida värderingar menar en del, andra tycker att efterfrågan ska få styra och stöder sig på vittnesbörd om att vissa kvinnor, företrädesvis med muslimsk bakgrund, inte skulle gå till badhuset alls om de inte får komma på särskilda tider.

Frågan är inte enkel och alla argument behöver noga belysas. Själv har jag min uppfattning klar: hundra år av aktivt jämställdhetsarbete har visat att vi behöver jobba med både mäns och kvinnors uppfattningar. I den här frågan behöver DO sätta ner foten och upplysa oss om att vi i Sverige inte har könsuppdelade simhallar, bussar eller bibliotek. Omklädningsrummen är könsbestämda, men det beror på att vi faktiskt förväntas vara nakna i dem, och därför bör integriteten här skyddas. Det bör också finnas fler enskilda duschar och ombytesmöjligheter - för det finns personer som av olika anledningar behöver det.

Några ängsliga kommunpolitiker och badhustjänstemän har argumenterat för skilda tider för att motverka sexuella övergrepp. Men sexuella ofredanden i det offentliga rummet ska bekämpas utan att vi sätter kvinnorna i särskilda bassänger på särskilda tider, eller som i konsertsammanhang i särskilda fållor. Nej, den som inte kan avhålla sig från att ofreda andra människor bör skyndsamt portförbjudas från den lokal brottet skett, få sig lite sunt förnuft till livs från sin vårdnadshavare om hen är minderårig, och sedan lagföras. Män är inga djur som ska frånkännas ansvar för sina handlingar med hänvisning till instinkter och hormoner.

De som framförallt har reagerat negativt mot de könseparatistiska badtiderna är kvinnor från Mellanöstern. Det är människor som flytt från patriarkala och förtryckande kulturer som tänkte sig en framtid i ett fritt land. De var vana från sina hemländer att inte kunna vara på samma platser som män eller ha samma rättigheter och ser hur deras landsmän radikaliseras. Hederskulturen, eller skamkulturen som det snarare borde benämnas, finns inom både kristna och muslimska sammanhang och oavsett religiös bakgrund borde ingen i Sverige leva med restriktioner på grund av religiösa skäl. Och de som vill bryta med dessa kulturmönster gynnas inte av att hänvisas till separata tider på badhuset, att de tillåts vara frånvarande på vissa biologilektioner eller att de inte alls behöver vara med på idrotten.

Det här viktiga samtalet har precis börjat, och det är av största vikt att vi talar om och talar för de tjejer och kvinnor som bokstavligt eller i överförd betydelse hålls inlåsta, utan att patriarkatets representanter ska få tysta oss genom att anklaga för rasism och främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet accepteras inte i vårt samhälle, men det gör inte kvinnofientlighet heller.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss:  Den nya kvinnorörelsen som ser våra invandrartjejers bekymmer

Diss: Förtryck i alla länder och i alla tider.  

Eftervalsdebatt. Krönika i SLA den 12 november 2016

Var det någon som på allvar trodde att Donald Trump skulle ta hem presidentvalet i USA? En del såg tecknen men valde att blunda för dem. Nu återstår en lång och detaljerad eftervalsdebatt, och sedan återstår att se i vilken utsträckning den nyvalde presidenten kommer att göra allvar av sina hotfulla vallöften.

Att populister faktiskt gör realpolitik av sina slagordsmässiga tyckanden är inte omöjligt. Svensk asylpolitik ger ett bra exempel på det. Inte trodde väl någon att det skulle kunna gå att stänga gränsen till Sverige, medlem i EU och allt, men det var just det som den etablerade, trygga socialdemokratiska och miljöpartistisk regeringen gjorde. Inte trodde vi väl att Sverige, den humanitära stormakten, skulle utvisa barn till ett land som utrikesdepartementet avråder från att åka till?

Att Donald Trump faktiskt bygger en mur mot Mexico och skickar fakturan till den mexikanske presidenten Enrique Peña Nieto är inte omöjligt. Att deportera papperslösa är heller inte omöjligt, oklart bara vart de ska. Oron är stor och protestdemonstrationerna sprider sig över USA.

I eftervalsdebatten hörs också diskussioner om huruvida Donald Trump är demokratiskt vald eller inte. I det amerikanska valsystemet handlar det inte om att få så många röster som möjligt (då hade demokraterna och Hillary Clinton vunnit) utan om att vinna elektorer i strategiska stater. Till dess att ett annat valsystem införs är det detta som gäller och alltså är valet demokratiskt genomfört.

Det innebär inte att Trumps politik och värdegrund inte får ifrågasättas. Tvärtom är det hög tid för alla antirasistiska krafter att samverka och ta människors oro på allvar. För vi ska heller inte låtsas som att alla de som röstade fram Trump helt enkelt hade en dålig dag eller bara rent allmänt visat prov på dåligt omdöme. Det är människor som med oro ser på sin framtid utan större tillförsikt, som förstår att de vanliga fabriksjobben är ett minne blott och som tycker det är obehagligt att möta nya kulturella uttryck.

Dessa människor finns också i europeiska länder och även i vårt land. Utvecklingen är tydlig: Brexit, Donald Trump. Kommer Marine le Pen skörda framgångar i Frankrike, och kommer svenska regeringen anamma än mer av traditionell sverigedemokratisk politik?

Det sägs att politiker som lyckas nå väljare har förmågan att uttrycka sig förbi klyschor och floskler och istället berätta om sin samtid, förklara och peka ut en tydlig riktning. Det är vad vi nu behöver se hos de politiker som vi traditionellt betraktat som människovänliga. Vi behöver storytellers, historieskrivare, förklarande och fördjupande analyser om varför det är bra med globalisering, teknologiska framsteg, klimatarbete och humanitärt förhållningssätt. Annars är snart hela västvärlden trumpifierad.

 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: det demokratiska samtalet

Diss: främlingsfientlighet och rasism

Gå bara! Krönika i SLA 13 augusti 2016.

Det har talats och skrivits mycket om ensamkommande flyktingbarn den här sommaren. Barn och barn, tänker kanske någon. Det är inga barn, det är tonåringar, sa en indignerad hallänning i radions Ring P1 i veckan. Barn är en dock till dess 18-årsdagen inträffar, och vilken ålder de som kommer från krigsdrabbade länder kommer är mer problematiskt att komma fram till en vad den oinsatte ens kan komma i närheten av att förstå. 

 För den som nu inte på egen hand talat med en av dessa ensamkommande individer, eller ens kommit i närheten av, men också för den som har ett fördjupat intresse för humanism professionellt eller privat, finns det en alldeles nyutkommen bok som nästan skulle vara obligatorisk att läsa för den som dristar sig att problematisera ämnet migration. 

Abdi Elmi är 14 år när han sätter sig på bussen mot Etiopien för att företa sig den långa resan mot Europa. Han beskriver först helt osentimentalt hur det var att växa upp i Mogadishu, Somalias huvudstad, med våldet och kulsprutesmattret som en självklar del av vardagen. Redan små barn kan av ljudet skilja en AK47:a eller en BM-21:a från ett granatgevär. Strider mellan klanerna, krigsherrarnas och milismännens grymhet och sedan den etiopiska armén och terrorgruppen Al Shabaab lämnade ingen oberörd och stanken från ruttnande människokroppar efter ett flyganfall var något som invånarna helt enkelt fick vänja sig vid. Det är ett vanligt trick hos militärer (vi ser det också i t tex Syrien) att först bomba ett hus, sjukhus eller skola, och sen komma tillbaka efter en stund för att bomba dem som förtvivlat försöker gräva fram anhöriga i rasmassorna. 

 Abdis familj tror att det kommer att bli säkrare för honom i Europa. Både Al Shabaab och regeringstrupperna försöker värva honom att bli soldat - men det enda han vill är att studera och bidra till samhällsutvecklingen. Varje kilometer på väg mot Europa är en kamp. En del ger upp. Abdi ger ord åt Sahadias öde: hon blir tvångsbortgift, våldtagen och fånge i någon våldsverkares hem. Abderaham dör i Land Cruisern som tar dem genom Saharas öken. Maten och vattnet är slut för länge sedan och människor dör av törst och utmattning. I början stannar chaufförerna och begraver kroppen i sanden. Efter ett tag orkar ingen med det längre utan kropparna slängs bara ut. Abdi skriver: 

”Jag sitter i bilen och bara tittar på allt som händer. Jag brukade kolla på skräckfilm ibland hemma i Somalia, det här är likadant. Min hjärna säger till mig att det är en skräckfilm. För det liknar inget som finns i verkligheten. Folk som skriker efter vatten, folk som bara stirrar ner på sina fötter, folk som dör.” 

 Abdi överlever svälten och hettan i Sahara, överlever fängelset i Libyen, båtfärden över Medelhavet och hamnar i ett nytt fängelse i Malta, hans drömmars Europa. Han får numret WW10, hans fingeravtryck tas och därmed blir det svårt att få uppehållstillstånd i de mer humana länderna. Men det vet han inte då och han hade förresten inget val. Till slut hamnar han hos imamen i Rinkeby, får hjälp av svenska asylaktivister och till slut får han uppehållstillstånd i Sverige. Men flykten tog fyra år av hans liv. Han längtar efter sin familj, han plågas svårt av minnen från barndomen och flykten. 

”Folk tror ofta att jag är stark som har klarat så mycket. Men jag kände mig inte stark utan liten och rädd. Man är aldrig stark när man är ensam. Bara tillsammans med andra blir man stark. Det är så lätt att känna skam när det inte går bra för en. Om man inte har uppehållstillstånd, lägenhet, jobb Som att man inte varit tillräckligt duktig, inte kämpat tillräckligt hårt. Jag vet att det inte är så. Till alla flyktingar och migranter som har det svårt vill jag säga: Det är inte ditt fel. Känn ingen skam. Det handlar inte om dig. Världen ser ut så bara. Lyssna inte på folk som säger motsatsen, de vet inte vad de pratar om, det vet ingenting. - - - Vi är många som har kämpat, gett allt vi har. Försökt glömma allt det hemska vi har varit med om, försökt börja leva igen. Gått upp på morgonen och tänkt: Gå bara.” 

KARIN LÅNGSTRÖM 

 Hiss: Japans kejsare Akihito, 82, sägs vilja abdikera trots att det inte är möjligt enligt japansk lag. Men Akihito ska också han få njuta pensionärslivets stilla dagar, tycker vi inte det? Diss : En mycket världslig fråga, men vädret. Vill vi inte ha värmen tillbaka?


Läs mer om bokan på Ordfront Förlag
Läs mer om vad Amnesty skriver om Somalia
Läs mer om vad Amnesty skriver om flyktingsituationen på Malta

Perspektiv. Krönika i SLA 9 juli 2016

Efter ett mindre trevligt besök på en sjukvårdsmottagning som inte enbart berodde på sakens natur utan också på personalens trista bemötande, (ja, jag förstår att de är utarbetade/trötta/underbemannade/stressade/semesterlängande men jag var inte i bästa form heller och framförallt var min offeroverall klart mycket med adekvat än deras patienten-i-fokus-affischer på väggarna) sträckläste jag Johan von Schreebs bok om sina insatser i organisationen Läkare utan gränser för att återfå förtroendet för den aktuella yrkesgruppen. 

Vilket otroligt arbete de gör, dessa modiga människor som ger sig ut i katastrofområden dit ingen annan skulle få för sig att åka. De gipsar på löpande band i Haiti, stoppar blödningar i Syrien och epidemiska härjningar i västafrikanska byar. 

Att riskera sitt eget liv och äventyra familjens framtid för att göra dessa insatser som akutsjukvård i krigs - och katastrofzoner innebär måste handla om något mer än att vara en människa med typ a -personlighet som blir för uttråkad av ett alltför enahanda arbete. Viljan att göra skillnad är, tänker jag, en inre drivkraft av ett ursprung som mången humanist försökt etikettera. 

I denna tid då politiker och förståsigpåare diskuterar svenska värderingars företräde är det intressant att få perspektiv genom berättelser från andra kulturer. Att amputera ett ben i Afghanistan är inte en fråga för den enskilda individen utan för hela släkten. Att inte ta hänsyn till det i en akut situation (benet behöver av - nu!) och invänta klanens klartecken skulle bli lika tokigt som om en läkare i Sverige skulle fråga ringa runt och fråga släkten om åsikter istället för att diskutera dem med patienten direkt. 

Jag tycker att det är svårt att helt förstå denna diskrepans mellan den individuella friheten å ena sidan och den bästa fall stärkande kollektiva gemenskapen å andra. Familjen är viktig inte bara känslomässigt utan också juridiskt. Härur uppstår många kulturkonfrontationer. Jag är så trött på släkten, sa en invandrartjej till mig nyligen. - Jag önskar ibland jag vore sueidiye så jag kunde få vara med kompisar istället. Som om inte svenska föräldrar i allmänhet inte också förhandlar med barnen om att umgås med släkten istället för att vara med kompisarna tjugofyra - sju. I det allra vardagligaste är vi nog ganska lika ändå. 

Så pågår världen. Johan von Schreeb åker ut i världen, kör knytnäven ner i öppna sår för att få tag i den avslitna blodådern för att stoppa blödningen, han förlöser mödrar och amputerar ben och får utmärkelsen Årets Svensk 2014. Det är konkreta insatser för att ta hand om de konsekvenser som blir av att andra människor tjänar pengar på vapenindustrin. Västvärlden skickar granater, automatkarbiner och läkare utan gränser. Underbara västerländska värderingar. Eller ska vi nyansera bilden en aning? 

För den som upplevt krigets fasor och befunnit sig i situationer där liv hade kunnat räddas om det bara funnes tillräcklig utrustning kan nog livet i Sverige bidra till en viss cynism hos den som tänker att allt annat än katastrof är lyxproblem. Då bör en betänka att ett benbrott gör lika ont i Skövde som i Kabul, även om omständigheterna i övrigt självklart inte går att jämföra. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Boktravarna som väntar.

Diss: Trötta människor kan en bli trött på. 

Uppbrottstid. Krönika i SLA den 21 maj 2016

Efter fjorton och ett halvt år är det dags att sluta min anställning i Skövde församling. En lång rekryteringsprocess är till ända och jag ser fram emot mitt nya uppdrag.

Tankarna går i tacksamhet till alla människor jag har mött som präst här i Skövde. Eller som medmänniska, för det är i första hand det jag försökt vara. Ni har lärt mig det praktiska arbetet att vara präst, ni har tålmodigt lett mig igenom mina första dop, vigslar, begravningar och konfirmationer. Ni har inspirerat till predikningar och till texter, ni har skickat kort med uppmuntrande hälsningar och reflektioner efter olika evenemang.

För många kommer jag nog att fortsätta vara förknippad med Lyktans arbete. När vi startade projektet (då visste vi inte att det var ett projekt, vi hade en uppgift att lösa) trodde vi inte att det skulle bli ett så stort arbete som det faktiskt kom att bli.

Jag minns som igår uppstarten för mitt engagemang, som egentligen är en konklusion av vad jag tänker är kyrkans uppdrag i vår tid - nätverkande och gemenskap i ett uppdrag som ideologiskt har Jesus och kristen tro som grund. En flyktingfamilj behövde två ryggsäckar och en kollega undrade om jag hade några idéer för att förverkliga denna önskan.

En enkel fråga på Facebook, och dagen efter fanns tio ryggsäckar på mitt arbetsrum. Jag hälsade på familjen och fick en riktig ögonöppnare när de berättade om sina liv och vilka utmaningar de ställs inför. Det är tre år sen nu, och den här familjen är fortfarande inte i trygghet.

Min mentor Anne-Marie och jag åkte till en mindre ort utanför Skövde för att besöka ytterligare en familj. Barnen var hemma och jag undrade varför de inte var i skolan. Svaret blev ett skamset erkännande: vi har inte kläder och skor så att de kan gå till skolan. Och jag funderade på hur vårt land kan nöja sig med att barn behandlas olika beroende på vilka föräldrar de har. En snabb koll hos socialförvaltningen gav mig besked att de inte har ansvar för asylsökande barn, och då får kyrkan lösa det ändå.

Skövdebornas överflöd blev flyktingfamiljernas möjlighet när Lyktan blev länken, möjligheten och mötesplatsen för dessa grupper. Vi rekryterade asylsökande som hjälpte oss med översättningar och kulturkompetens. Och så mycket mer! I den tristess och väntan som är varje flyktings vardag blev någras yrkeskompetens till glädje. En arkitekt från Damaskus ritade upp lokalen. Syrier som tidigare arbetat i FN:s läger för palestinska flyktingar lärde oss viktiga redskap i mötet med traumatiserade flyktingar. Pensionerade svenskar kom och städade, sorterade kläder, bakade bullar och tragglade svenska alfabetet. Företagare har bidragit med både pengar och prylar. Vänskap har utvecklats, förståelse för andras livssituationer har ökat och vi har tillsammans utrustat hundratals människor och deras hem. Välsignat!

Så har det varit uppbrott. De som inte glatt kommit och visat sina uppehållstillstånd och nya ID-kort har försvunnit. Jag glömmer aldrig då B kom in sista gången till Lyktan och frågade efter en resväska. Nästa vecka skulle återresan till Pristina ske. Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Många gånger har vi inte fått säga hejdå till nya vänner eftersom utlänningspolisen hunnit före.

Arbetet  i Svenska kyrkan i Skövde har gett mig vänner och erfarenheter för livet och det tar jag med mig in i mitt nya uppdrag som skolpräst på Hjo folkhögskola. Jag kommer att tillsammans med med min skolprästkollega svara för själavård och mässor på skolan, undervisa på alla de spännande program som finns och vara teologisk resurs för skolledningen och också för Skara stift. Alla exempel från församlingsliv jag kommer  att använda är med några undantag från er skövdebor. Tack för att ni finns!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla fina dopfamiljer, fantastiska konfirmander och alla ni andra som lärt mig prästyrket.

Diss: Varför går det inte att ha två heltidsjobb? 

SLA

Och ändå är det murar oss emellan....Krönika i SLA 5 mars 2016

Det har varit supertisdag i USA och det innebar primärval i flera delstater för att ta fram kandidater till presidentposten. 

Donald Trump, företagsledaren och republikanen med den lustiga frisyren som jag länge trodde var en myt och ett skämt på sociala medier, nådde framgångar och jag insåg att jag behövde ta reda på lite mer om honom. Jag såg dokumentären som gick på tv, läste förstås vad som skrevs i de stora dagstidningarna och följde upp med några artiklar och kampanjvideor på nätet. Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk företagsledare som liksom Trump gjort sig känd för snabba klipp och sedan som politikeraspirant, men jag drar inte analysen vidare. 

Det är svårt att veta vilken inrikespolitik det blir om Donald Trump vinner presidentvalet. Förutom när det gäller en punkt: invandringspolitiken. Trots att flera av Trumps mest kända skyskrapor på Manhattan är byggda av polska svartjobbare, vill han begränsa invandringen. Iallafall när det gäller muslimer och mexikaner. Trumps förklaringar är enkla, och hans anhängare menar att han säger det den tysta majoriteten tycker: muslimer kommer till USA för att mörda, och mexikaner kommer till USA för att ta med droger och annan kriminalitet. 

Därför ska en mur byggas mellan USA och Mexico, och det är enligt Trump Mexico som ska betala muren. En häpnar. Och Trumps valmöten liknar de mest karismatiska väckelsemöten där församlingen ropar amen efter varje tokighet. 

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerade ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan USA och Mexico. Minns Berlinmuren. Rakbladstaggtråd vid Europeiska unionens yttre gränser. Medelhavet och Egeiska havet är flytande murar, flytande kyrkogårdar. Gränsen är våldets plats, där det skjuts mot kvinnor och barn. Och det är inte de flyende muslimska kvinnorna och barnen som skjuter i Europa, utan makedonsk polis. 

Ett snabbt kast till några andra murar: de vid Hertig Johans torg i Skövde som tillsammans med några statyer kallas Livets brunn. Den arkitektfirma som vunnit kommunens tävling vill ta bort hela installationen, för att de ligger fel till och för att de uttrycker ett förhållande mellan män och kvinnor som är daterat. 

Någon ser en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra ser en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del ser nakenheten, andra noterar mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett politiska preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet. Våld i nära relationer är tyvärr inte något som förpassats till historiens skräpkammare. Och jag är glad för referenserna till Försvarsmakten. 

Jag är inte helt övertygad pacifist. Jag tror på ett starkt försvar för att det just ska försvara den som behöver bli försvarad. Jag röstade emot ett EU-medlemskap när det begav sig just för att det skulle innebära begränsningar mot den yttre världen men har senare reviderat min åsikt därför att jag började tro på EU som ett fredsprojekt. Det tror jag inte längre, och det sista hoppet föll med den makedonska tårgasen. Tusentals flyktingar är strandsatta i Grekland. De fryser och är hungriga. 

De andra ska inte släppas in i Europa, och arkitekter från Stockholm ska inte tro att de ska komma till Skövde och riva ner kulturminnen. Tillspetsat, jag vet, men gör alla grymma världshändelser att vi mer och mer blir oss själva närmast? Vi vill bevara det vanliga, det vana, det trygga. Det är inte så konstigt. Men jag tycker iallafall att gränsen ska öppnas mot Danmark, och Livets brunn ska så klart vara kvar. 

En psalmvers får avsluta dagens krönika… Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.  (Psalm 289 av Anders Frostenson). 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Melodifestivalens mellanakt förra helgen. Jag vill också leva och dö på jorden!

Diss: Ljusinstallationerna i träden vid Vadsboleden och i Kyrkparken. Var inte det julpynt och varför är de isåfall fortfarande kvar? 


Läs mer: 
GP: Det här händer om Trump blir president
SLA: Diskussion om Livets brunn inte ny

Regeringens senaste om asylsökande: förbluffande logik

Läser ur regeringens lagrådsremiss om den senaste idén att ta bort stödet för flyktingar som fått avslag:

"Ett beslut om avvisning eller utvisning får aldrig verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller om utlänningen inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen skulle vara i sådan fara (12 kap. 1 §). Ett beslut om avvisning eller utvisning får som huvudregel inte heller verkställas till ett land om utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse i landet eller om utlänningen inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen löper risk för förföljelse (12 kap. 2 §)."

Då återstår frågan: varför får en asylsökande inte uppehållstillstånd om hen kommer från ett land det det finns just skälig anledning att anta att hen skulle vara i fara att straffas med döden? 

Tänk om, tänk rätt. Återinför en human flyktingpolitik! 

 Till regeringens lagrådsremiss

Svenska Dagbladet

Billingesatsning eller inte? Krönika i SLA 20/2 2016

Jag har verkligen ingen åsikt i frågan om Alliansens förslag till satsning på Billingehus. Jag har ingen aning om vad en badanläggning eller ett konferensrum kostar eller hur kommunallagen fungerar i den delen. 

Men jag är naiv nog att tro att alla detaljer är kontrollerade i förväg innan en lansering som denna når offentlighetens ljus. Eller är det inte så? Riskerar Alliansen i Skövde - om nu affären går i lås - att gå samma möte till öde som kommunpolitiker i andra kommuner som i efterhand blir granskade och i kölhalas i media. En effekt av att se människor i program i Uppdrag Granskning och liknande publikationer är att ingen i efterhand minns om de hade rätt eller inte. Om de verkligen hade gjort något misstag eller inte. Men de granskades i media. Och all publicitet är verkligen ingen god publicitet. 

Jag bryr mig inte så mycket om ifall pulkabacken förlängs eller Blå hallen målas om. Jag tycker Billingebadet är fint som det är. Det jag tycker är vackert med Billingen är naturen, ljuset, himlen, utsikten, och luften är som bekant fri.  Det skulle heller inte göra mig nånting alls om det skulle bli ett asylboende. De flesta av dem skulle dock inte uppskatta närheten till naturen (säger jag av erfarenhet), men däremot närheten till en större tätort. 

Så långt inget nytt. Men i veckan uttalade sig den lokala sverigedemokraten med sin inställning till affären (vilket inte är oviktigt eftersom Alliansen behöver med sig något av oppositionspartierna) och blottade därmed sin människosyn som för en gångs skull inte endast var riktad i negativ mening mot icke - svenskfödda: Han menar att det handlar om pest eller kolera. Alltså, om jag tolkar sverigedemokraten rätt skulle det innebära att Skövde skulle förpestas om vi fick ett större asylboende, men att det skulle innebära kolera om samtliga skövdebor (men kanske de medelklassiga dito som lägger pengar på skidutrustning) fick en lite bättre friluftsanläggning. 

Att både skövdeborna och flyktingarna inbegrips i begreppet pest eller kolera är nytt i sverigedemokratisk retorik. Men jag kan ha missuppfattat. Däremot läser jag i klartext vad hans farhåga är om det blir asylboende: vanliga skövdebor kan inte längre släppa ut sina tonårsdöttrar. Precis som om vanliga skövdebor i dagens läge släpper ut tonårsbarn (pojkar är faktiskt i större riskzon när det gäller överfallsbrott utomhus) hur som helst redan nu. Resecentrum kvällstid är inget trevligt ställe, och här hjälper inga Ungdomens Hus i världen. 

Vi ska inte glömma det som kvinnojourerna larmar om: den farligaste platsen att vara på för en kvinna är i sitt eget hem. De flesta förövare är en man hon har en nära relation till. Och överrepresenterade på kvinnojourernas skyddade boenden är utländska kvinnor som tagits till Sverige av svenskfödda män. 

Nåväl - utan att förta udden och vikten av det jag ovan skrivit: den största risken för mig själv, i egenskap av vanlig skövdebo, är ändå att ställa mig på skidor i den där slalombacken alla pratar om. Det är nästan så jag skulle boka en tid på ortopedakuten innan jag ens skulle försöka. Jag tror jag reserverar en eftermiddag på Billingehus SPA-avdelning istället. Och den delar jag gärna med kvinnor från Somalia och Syrien. För faktiskt, de är mer i behov av rehabilitering och andrum än vad jag och de flesta vanliga skövdebor är. 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Tulpanerna, i alla dess färger. 

Diss: EU-ministrar och politiker. Hur går det egentligen med vårt gemensamma fredsprojekt? 

Mur efter mur oändligt. Krönika i SLA 6 februari 2016

Jo, men det är klart att det är stökigt på våra asylboenden.  I ett par års tid har flera aktiva inom flyktingstödorganisationerna varnat för de konsekvenser som kan följa på det sätt Sverige i all sin humanitet hanterar asylsökande. Och detta redan innan hösten 2015 då myndigheterna började varna för systemkollaps.

För att exemplifiera. En familj med fyra år under 18 år kommer till Sverige från Damaskus. De har försökt leva under flera år i kriget och de har flyttat runt i Syrien för att finna en något så när trygg plats. Detta kallas med FN-språk att de är internflyktingar. Till slut ger de upp och lånar pengar från resten av släkten för att via människosmugglare försöka ta sig till Europa. Eftersom de faktiskt lyckas få loss pengar (nästan en halv miljon kronor) väljer de att ta Balkanrutten som anses vara något säkrare än att ta sig in i Europa via Nordafrika, Medelhavet och Italien. 

De smugglas ut till Turkiet och försöker i några veckor komma iväg med gummibåten med destination någon av de grekiska öarna. Det är farligt och osäkert och det gäller att inte bli upptäckt av den turkiska polisen.  Sedan gäller det att klara båtfärden (vill du se hur det går till finns flera filmer på youtube) och så småningom komma över till fastlandet. Har du kommit in i Grekland är du inne i EU och har därmed rätt att söka asyl. Men asylprövning ska ske i det land där fingeravtryck lämnas, så det gäller att hålla sig undan polisen till dess destinationslandet nås. Till fots, kanske kommer de med ett tåg. Kanske kan de få tag i någon som kör dem i bil en sträcka. Kanske äter de något varje dag.

En normalstor vuxen beräknas tappa cirka 15 kilo i vikt under själva flykten som kan ta flera månader.

Eftersom de har identitetshandlingar släpps de med tåget från Köpenhamn och landar i Sverige så småningom. De får lämna fingeravtryck och registreras som asylsökande och eftersom de är en barnfamilj får de plats i en gympasal i Trollhättan eller på något asylboende. Flera års väntan. Rastlöshet. Uppgivenhet. Sårad självkänsla. Hur skulle vi vanliga svenskar reagera som inte ens klarar av att vänta någon timma på ett försenat tåg eller att stå mer än fem minuter i kassan på ICA utan att irriterat kräva att en kassa till öppnas?

Det är klart att det är stökigt på våra asylboenden.

Jag vill avsluta denna krönika med en dystopisk parafras av Tomas Tranströmers dikt med anledning av den rådande flyktingpolitiken i EU.

Nere vid hamnen trängdes (turisterna?) i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:  ”Skäms inte för att du är människa, var stolt.  Inom dig öppnas valv bakom valv oändligt.”

Jag var blind av tårar och föstes ut i vattnet tillsammans med Mr och Mrs Onas och Herr Abdallah och Signora Sabatini.

Och framför oss restes mur efter mur oändligt. Vi skulle inte komma fram, men var det så det skulle vara?

KARIN LÅNGSTRÖM 

The Gospel of Christmas, Luke 2

”At that time Caesar Augustus issued a regulation that all the world should be taxed. It was the first census, and it was kept when Quirinius was governor of Syria. All went to enroll themselves, every one into his own city. And Joseph, who by his descent belonged to the house of David, went from Nazareth in Galilee to Judea, to Bethlehem the town of David, to be enrolled with Mary, his betrothed, who was expecting a child.

While they were there, the time came for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She wrapped him and laid him in a manger, because there was no room for them in the inn.

In the same district were shepherds abiding and keeping watch over their flock by night. Then the angel of the Lord before them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the angel said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today a Savior has been born to you in David's city, who is Christ the Lord. And this is the sign for you: you shall find the babe wrapped in swaddling clothes and lying in a manger. "

And suddenly there was with the angel a multitude of the heavenly host praising God:

"Glory to God in the highest and on earth peace to those he has chosen. "

When the angels went away from them into heaven the shepherds said to one another: "Let us go to Bethlehem and see this thing that has happened, which the Lord has made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lying in the manger. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the shepherds said. Mary kept all these things in her heart and pondered it. And the shepherds returned, glorifying and praising God for all they had heard and seen everything was as it had been said them.”

Christmas Sermon by Karin

At the time, issued the UN Secretary-General Ban Ki-moon a regulation that all the world's people would be subject to human rights. It was an appeal in the long line of diplomatic downs, and it was kept when Bashar Al Assad was dictator of Syria. All who suffered from war and persecution went to seek asylum, each to the country they could afford to pay the trafficker to go.

And Joseph, who by his descent had his house bombed, went from Damascus in Syria via Turkey and Greece to Catherine Jonsson town Skovde, to enroll at the Migration Board with Mary, his betrothed, who was expecting a child.

While they were on asylum accommodation was time for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She dressed him and put him on a mattress on the floor when they got back to the refugee camp a few hours after birth because there was no place for asylum seekers without acute care needs inside the hospital.

In the same district were some Romanian people out there and guarded their blankets at night. Then stood an official from the Social Services Department in front of them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the social worker said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today, a new child was born, and although he is a refugee, he has the same value as any other. "And this is the sign for you: you will find a baby who has had his diaper for too long and located in the a worn crib at the refugee camp. "And suddenly there was with the social worker, a great choir from the music school praising God:" Light a candle and let it burn, never let hope vanish. It's dark now, but it becomes brighter again. "

When the social worker had gone away from them back to the management said the Roma to one another, "Let us go into the refugee camp and see what has happened, which the authorities have made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lay in the crib. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the Roma said. Mary kept all these things in her heart and pondered it.

When the child had been born in a refugee camp came a few wise people and asked, "Where are the new baby? We have seen on television that refugees are struggling even in Sweden, and we are here to help with some stuff.  "When some other politicians heard this, they were worried, and they wondered how large a volume such as this refugee country really could receive. They gathered the country's experts on integration and wondered how many people would come during 2015th.

The wise men did, however, cared more about human dignity than about volumes, and they went to the refugee camp and delivered diapers, clothes and sheets to one of the holy families squeezed into the small room with a toilet in the corridor.

However, light a candle and let it burn. Refugee Child Jesus received three gifts of the wise people: gold, frankincense and myrrh. Refugee Children in Skaraborg gets help from wise people: Every time someone leaves something to Lyktan or to other organizations, big or small, I think ... ..it was dark, but it got brighter for a while.