Djur! Krönika i SLA 22 februari 2014

Jag blev så glad när jag läste artikeln i SLA om Käpplunda Gärdes annorlunda medarbetare -  hunden Diva som till pensionärernas förtjusning följer med matte till jobbet. Med sitt glada sätt uppmuntrar hon de boende i deras gymnastikövningar och blir gärna klappad och gosad med. Underbart!

I vår familj finns två pojkar av rasen långhårig collie. Felix och Rex är fantastiska hundar och källor till mycket glädje. Deras pälsar kräver sitt, så klart, men att pyssla med dem är nästan att likna vid meditation – i alla fall när de är på humör för den aktiviteten.

Flera forskare har visat på de positiva hälsoeffekter som följer av att umgås med djur. Blodtrycket sänks, oxytocin frigörs vilket gör oss lugna och harmoniska. Barn utvecklar förmågan att känna och visa känslor. De regelbundna promenaderna i ur och skur gör också sitt till för att förbättra både humör och kondition.

Djur har förmåga att väcka empati. Reklam där djur deltar har bevisligen större genomslagskraft än reklam utan djur. Och när djur far illa reagerar många mycket starkt. Giraffen Marius på Köpenhamns Zoo fick möta döden när hans gener visade sig vara värdelösa för giraffaveln vilket ledde till protester världen över, kanske till och med större protester än mot det pågående våldet i Ukraina. 

Visst kunde djuren behandlas bättre, det behöver man inte vara militant vegan för att tycka.

Det berättas att St Anselm av Canterbury var ute och red när en jagad hare tog skydd under hans häst. Jägarna tyckte det var roligt, men Anselm sa: "Skrattar ni? Men den här olycklige stackaren skrattar inte, han är inte road." Anselm lät haren springa och förbjöd jakthundarna att sätta efter honom.  När den helige Franciskus såg en mask på vägen tog han den i handen och lyfte den åt sidan, så att den inte skulle bli ihjältrampad. Dessa berättelser säger något om vårt förhållningssätt till skapelsen och de meddjur vi har omkring oss.

Men jag håller med om att det är lättare att känna empati för en hund eller en hare än för en daggmask. Men också vissa hundraser möts med skepsis eller rent av avsky. Jag själv håller lite extra hårt i kopplen när jag möter en så kallad kamphund, det ska erkännas. Men sedan jag pratade med tjejen som levt med en våldsam man men som nu tagit sig ur förhållandet och vågar gå ut tack vare sin amstaff har jag ändrat min uppfattning om rasen. Människans bästa vän jobbar på olika sätt.

Karin Långström Vinge

Hiss: Ny liten prinsessa är född!

Diss: Spädbarns – och mödradödlighet världen över på grund av orättvisor och obefintliga resurser.

Hen is talking

Allergiskt

Det var den 81-årige mannens sista önskan att hunden skulle få vara med vid begravningen. Men kyrkoherden i Kropps församling säger nej med hänsyn till allergirisken och menar att man skulle behöva sanera kyrkorummet efteråt.

Jag kan tänka mig att det finns flera vid begravningar förekommande växtarter som är minst lika allergena som hundar. Inte saneras väl kyrkorummet för att en påsklilja varit närvarande?

Läs mer på kyrkanstidning.se

Sveriges Radio och Lotta Bromé

En köttfri jul

"Jag firar en köttfri jul för att Jesus föddes i ett enkelt stall omgiven av några djur: kanske ett lamm, en åsna och en ko. Det glada julevangeliet gäller inte enbart människor utan hela skapelsen. Julgrisen har levt ett kort liv i en mörk, trång och betongklädd byggnad. Redan efter ett halvår tvingas hon in i en transportbil som kör henne mot döden och styckningen. Julskinkan berättar inte alls om den altruistiska kärleken till alla och allt. Tvärtom, den vittnar om en respektlös inställning till djuren."

Läs mer på Vildåsnan, en kristen vegetarisk förening, och mitt svar på Fråga prästen.

Vegetariska världsdagen

Idag är det vegetariska världsdagen. Varför inte fira den genom att testa ett vegetariskt recept? Det finns massor att välja mellan på nätet, så det är inte svårt. Förutom att du gör en protest mot orättfärdig djurhållning, så gör du klimatet en tjänst. Och din egen hälsa - för du kan upptäcka nya ingredienser du inte hade en aning om fanns.

vegokoll.se

Ps. Nu finns det vegankorv på seveneleven på Järntorget. Gillas.

Läst: Jordens herrar. Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund

Det här är en riktigt eländig bok. Sida upp och sida ner dras läsaren med in i en värld av förtryck, våld, blod och bortförklaringar. Hur världen borde se ut skulle egentligen vara självklart. Ändå är vi blinda, döva och skyller på andra.

Pelle Strindlund är ickevålds- och djurrättseldsjälen som nu kommit ut med ytterligare en bok om djurens villkor. Med samma frenesi som tidigare beskriver han hönornas misslyckade försök till flaxningar med sina vingar i de trånga burarna hos äggproducenterna. Han uppmärksammar oss på minkens behov av att hoppa och skutta. Återigen hur det går till när kycklingar dödas.

Världen blir lite bättre, skriver Pelle, varje gång någon väljer att lägga ner en påse pintobönor i kundvagnen istället för fryst kyckling.

Vad är det då som gör att köttproducenterna får hållas? LRF-lobbyn och branchorganisationerna har betydande ekonomiska intressen som går före djurens naturliga intressen, till exempel att böka, leta efter mat, sträcka ut vingarna, dra av grässtrån med mulen.

Vanligt folk är vana vid smaken, doften och konsistensen av kött. Djurrättsaktivister anklagas för att vara extremister, och för devalvera människovärdet. För om djuren uppvärderas, måste människan nedvärderas, resonerar somliga.

Det finns ingen anledning att ställa människor och djur mot varandra, lika lite som vi bör ställa utsatta människor emot varandra, som hemlösa och flyktingar. Det är inte nödvändigt att ta ställning för en grupp på en annans bekostnad. Det går att skapa en värld där varken människor eller djur utsätts för organiserat våld.

Pelle Strindlund gör en grundlig argumentationsanalys av samhällsdebatten om animalieproduktion, och jämför med 1800-talets tankar för och emot slaveriet. Det visar sig att det ofta är samma argument. Precis som människor har rätt att härska över djuren, så har vita människor rätt att härska över svarta människor. Slavarna hade det bra i sina hyttar, mycket bättre än om de hade levt i frihet.

Det handlar om att ta sig rätten att döda. Om att reflektera omkring sina matvanor. Om det nu "i naturen" är naturligt att äta kött från andra individer, varför förväntas vi i våra matvanor att ta efter det köttätande lejonet och inte den vegetabilieätande gorillan?

Den här boken bör absolut läsas. Beställ den till exempel hos
adlibris.com. Om du blir mer intresserad av djurrättsteologi kan du också beställa Varje varelse ett Guds ord som jag också har bloggat om.

Mer information kan du hitta på pellestrindlund.se och på Facebook.

En fråga om civilisation

Läser en både intressant och rolig text i dagens DN Kultur om husmodern förr och nu. Det är Sara Danius som jämför Bonniers kokbok från 1960 och 2010 och ser hur svensk civilisation har förändrats under årens lopp.

När man läser somliga debattörers vurm för hemmafruidealet med ingredienser som "mer tid med barnen" och "laga mat från grunden", funderar åtminstone jag på hur mycket tid med barnen det egentligen handlade om - alltså tid på barnens villkor. Och frågan är om det verkligen är ett egenvärde i att laga mat från grunden - alltså med en kötthantering som idag är något som många av djurätarna helst vill veta så lite som möjligt om.

Köpa mald nötfärs går ju bra. Färdigpaketerad och fräsch. Men vem vill idag stå hemma på köksbänken och mala en bit muskel? Själv kan jag äta en makrill någon gång, men då vill jag köpa den i formatet "makrillfilé med citronpeppar", som vore det någon slags grönsak.

Sextiotalets mödrar hade mer tid med barnen. Läser man i kokboken får man veta vad barnen fick vara med om, om de nu hängde i köket, vilket de säkert gjorde när de inte var ute och byggde hyddor i träden, byggde sina egna lådbilar eller konstruerade hela bondgårdar av olika slags kottar och tandpetare.

Hör bara hur den ömma modern av Bonniers kokbok förväntas tillreda måltiden kokt ål med ris och curry:

"Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.

Ålen är långlivad. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. Stick ex ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämnre som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer.

Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med. "

Vet nu inte om sextiotalisterna bär med sig traumatiska minnen från småbarnåren i köket, men det här är verkligen DA SHIT, inte animerat som i tevespelen eller fejkvåld och ketchupblod som i videovåldet.

Historien har hunnit ikapp husmodern. Kommunens miljötillsyn tillåter inte slakt hur som helst, och i vilket fall har ålen fiskats slut och förbjudits. Redan 1983 års kokbok har man tagit bort bilderna på den värst dramatiska hanteringen, och ålen ligger tyst och snäll.

"Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat", konstaterar Sara Danius.

När dagens hemmafruförespråkare talar, är det vardagshändelser som "alltid hemma när barnen kommer från skolan", "långa promenader tillsammans", "alltid eget bröd i frysen", "inget stressande", som tas fram. Borta är husmor som slaktare. Sara Danius talar om konsekvenserna av husmoderns försvinnande. De positiva delarna är kvar: tröstandet, matandet, pyntandet och organiserandet. Borta är köttyxan och köksspikarna - och plattänger använder vi till att platta håret med, inte att dra av skinnet av fiskar med.

Idag finns en opinion för vegetarisk mat. 1960 års kokbok beskriver hur man håller fast hummern som slår med stjärten och kränger och vill upp ur den kokande grytan: man tar en vass kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud.

Vad är motorsågsmassakern mot detta, frågar jag mig!

Det kanske är verklighetsfrånvänt att servera djurschnitzlar som ser likadana ut som grönsaksschnitzlar. Panerade med ströbröd ser man ingen skillnad. Man anar inget av lidandet hos grisen. Man kan knappt ana att det är en gris som är ursprunget, när man steker den industriförpackade schnitzeln. Men det är trevligare. Och går fortare att tillreda, så att vi kan ägna oss åt andra saker tillsammans med barnen.

Jo, Sara Danius diskuterar lite annorlunda i sin text, och tar fasta på att maskuliniteten i köket har försvunnit med den mordiska slaktarhusmodern, och att det är detta som nu tas upp av bland andra Per Morberg som lika gärna poserar med jaktgevär som stekpanna, eller av Jens Linder som ger ut en bok med titeln "Det glömda köket" som förklarar hur man torkar, gravar, flår, styckar, röker, stoppar korv och andra förgätna husmorskompetenser.

Jag föredrar att ugnsbaka några broccolibuketter. Sen går jag till teven och skjuter några virtuella fiender. Vi människor måste avreagera oss, det är bara sätten som varierar. Men den diskussionen är en annan bloggpost.

Videoklipp: Julförberedelser på Drottningholms slott, aka "Mer kött".

En berguv som ett tidens tecken

Den här veckan diskuteras berguven Edvin som häckar vid den rivningshotade silon i Skövde. Lantmännen har nu i samråd med Länsstyrelsen bestämt sig för att skjuta upp rivningen, så att den sällsynta arten får möjlighet att fortplanta sig. Gott. Människor bryr sig. Livet segrar.

Kommer osökt att tänka på orden i Predikaren 3.

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
8en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud.




Sveriges Radio Skaraborg

Hur man mördar en kräfta, 2.0

Organisationen Djurens rätt tar i sin blogg upp kräftätandet i diskussionen om Sverige som världens bästa land på djurskydd. Är det då inte något i det här receptet som är väldigt fel?

60 levande kräftor
5 l vatten
en halv öl
5 sockerbitar
200 g grovt salt
1 stor knippa krondill

1. Se till att kräftorna har fått gå av sig i kallt vatten.

2. Koka upp vattnet, ölen, sockerbitarna, saltet och en "dillruska" från dillen. Koka lagen i 5 minuter, tag upp stjälkarna och lägg i hälften av dillkronorna.

3. Lägg i 20 kräftor i det kaftigt kokande vattnet.Lägg på locket snabbt.

4. När det kokar igen är det dags för nästa 20 kräftor. Koka upp och i med de sista 20. På med locket.

Jag håller med. Tidigare bloggat om kräftor och djurskydd: Hur man mördar en kräfta .

Att leva etiskt

På måndag kväll inleder vi, dvs Svenska kyrkan i Skövde, vårens seminarieserie "Forum Helena" med att gästas av två personer som jag länge varit nyfiken på när det kommer till temat "Etik och engagemang" som vi har valt för denna termin. De heter Annika Spalde och Pelle Strindlund och de bärs av ett djupt och engagerat intresse för världen, djuren, freden och livet.

Jag har läst deras bok "Leva etiskt - om att ta ansvar för världen och njuta av livet". I den berättar de om hur man kan trotsa konsumtionssamhället och leva ansvarsfullt utan att det behöver vara "tråkigt". Själva opinionsbildar de ofta praktiskt genom olika former av ickevåldsaktioner, men alla människor har möjlighet att påverka sin omgivning genom sina livsval.

Den som till exempel köpa produkter som är rättvisemärkta låter okända lantarbetare ingå i sin omsorgssfär och bidrar till att minska lidandet i världen. De som i Darwins efterföljd betraktar djuren som sina släktningar vill inte bidra till deras lidande och byter därför ut falukorv mot sojabiff.

Det finns många sätt att låta personlig tro och övertygelse bli till praktiskt engagemang: kvinnorörelser, fackligt, djurrätt, rättvis global handel, livsfrågor, militär nedrustning.....man kan använda ickevåldsaktioner, idka civil olydnad eller skriva insändare eller blogga. Eller sluta med mineralvatten på flaska. En aktion är bättre än ingen aktion alls. I boken får vi många tips om hur vi kan påverka, och vi möter intressanta människor som containerdykare, downshiftare och shoppingvägrare.

Att leva i frivillig enkelhet och med ett engagemang leder till bättre livsvillkor, menar författarna. Att sakta ner livstempot står inte i motsats till att vara en eldsjäl. De berättar om livet fritt från materialism, konsumtion och tillväxtsträvanden. Det finns mycket att inspireras av, tycker jag, inte minst av deras sätt att ta fram det positiva i alla situationer.

Som Pelle beskriver en tid i häkte:

"De enkla måltiderna: en varm pappkartong med linspilaff: den avskalade cellen, de nakna väggarna - miljön ledde tankarna till zenestetik. "Om det här hade varit ett buddhistiskt retreatcenter i Kalifornien hade jag fått betala ett par tusen kronor per natt", sa jag roat till mig själv."

Välkomna till Kyrkans Hus i Skövde, måndagen den 1 februari. Fika från kl 17. Föredraget börjar kl 18.
Boken hittar du bland annat på adlibris.se.

Annika Spalde och Pelle Strindlund är två av förgrunds­figurerna i den svenska freds- och icke­våldsrörelsen. Tillsammans med Klaus Engell-Nielsen utgav de 2008 boken Ickevåld! Handbok i fredlig samhällsförändring (Karneval). De har nyligen avtjänat ett fängelsestraff för att de den 22 mars gick in på Saab Aerospace Systems i Linköping i syfte att avrusta svenska stridsflygplan för export.

Kulturellt djurplågeri

Så avslöjas att kött från djur som slaktats utan bedövning säljs i svenska livsmedelsaffärer. Svenska Dagbladet berättar att de största grossisterna, däribland ICA och Coop, inte kan bevisa att de kontrollerar hur djuren slaktas.

Djurvänner har länge varit kritiska till att livsmedelsproduktion där djur misshandlas existerar. Och det handlar inte bara om rituell slakt som beskrivs ingående i SvD-artikeln. Veterinären Åke Rutegård berättar:

–Obedövad slakt är kvalificerat djurplågeri. Jag vet för jag är en av få svenska veterinärer som jobbat på ett slakteri i Nordafrika som använde metoden, säger Åke Rutegård.

Han beskriver hur obedövade kor stängs in i en ställning som mest liknar en torktumlare, vänds upp-och-ned på ett för kor helt onaturligt och plågsamt sätt, för att slutligen få strupen avskuren.

–Det är inget litet snitt, som en del försöker göra gällande. Det handlar om ett jättestort operativt ingrepp utan bedövning. I alla andra sammanhang skulle jag som veterinär omedelbart bli fråntagen min legitimation om jag gjorde något liknande.

Trots att nerver, artärer, mat- och luftstrupe skärs av kan djuret vara vid medvetande flera minuter. Kniven når inte två stora artärer bakom halskotpelaren som fortsätter att pumpa upp blod i djurets hjärna.

En fransk kartläggning visade att det tog upp till elva minuter innan djuret dött av blodförlust. I genomsnitt tog det 4–5 minuter.

–Man kan se på ögonens rörelser att djuret är vid medvetande. Ofta försöker de råma, men kan inte då luftstrupen är av. Har man sett det så är det inte något man glömmer, säger Åke Rutegård.

Nej, det handlar också om äggen du äter till frukost. Hur lever hönorna? Hur länge lever dom? Slaktar man hönor som inte längre producerar maximalt, trots att de är helt friska? Fick laxen du äter lära sig simma någongång? Har grisen som du äter i form av varmkorv fått ordentlig mat, eller har den ätit på sin lillebror?

Till det kulturella djurplågandet hör travsporten. Läs gärna Djurens Rätts rapport För att hästar ger allt. Vi talar inte bara om att använda pådrivning med elspö, utan utrustning som används för att kontrollera hästen. Hästar är nämligen flyktdjur som skenar när de blir rädda eller känner smärta eller obehag. Snabbaste gångarten är galopp, och galopperar en travhäst i tävling blir den som bekant diskvalificera. Därför kan man binda fast tungan i underkäken så att hästen inte kan "ta bettet", vilket den kan göra om den har ont i munnen. Hälften av startade hästar har tungband. Man kan använda en checkrem som fixerar hästens huvud i upprest läge. Man använder stänger så att hästen inte kan röra sig i sidled. Hästar kan liksom du vilja röra sig i sidled för att avlasta någon kroppsdel som gör ont. För att lugna ner hästarna innan start kan man använda skygglappar och öronskydd. Om man sen rycker bort dessa på upploppet blir hästen rädd (eller taggad som sportreportrarna säger) och springer fortare. Hästen vill naturligt galoppera, men hindras av utrustningen.

Om du är tveksam, så kolla på "Vinnare V65" i eftermiddag. På TV4, som samtidigt stöder djur och natur genom programmet Postkodsmiljonären. (Där man för övrigt lottar ut en etanolbil vilket bidrar till regnskogsskövling.)

Och då har jag inte ens återgett skadeproblematiken (lungblödning, hovbölder, munskador mm), hur somliga har det efter avslutad elller ens påbörjad karriär har det (slaktbil till medelhavsländerna där det är större efterfrågan på hästkött) eller berättat att det är relativt vanligt att man syr ihop blygdläpparna hos ston eftersom de då springer bättre då operationen förhindrar att de drar in luft i slidan. En form av kvinnlig omskärelse, alltså. En anonym banveterinär berättar att det här drabbar vart tionde sto, och de riskerar att få okontrollerade sprickningar vid fölning.

Jaha, så dömdes alltså Åke Svanstedt vid Skaraborgs tingsrätt för att ha beordrat sina medhjälpare att använda elstötar vid träning, (GP). Rätten anser inte att lidandet varit så svårt att det handlar om djurplågeri, därför döms han för brott mot djurskyddslagen.

Igår var det travgala och priser delades ut. Travjournalister och allmänhet röstade fram Åke Svanstedt till "Årets tränare". (DN) Jag mår illa. Hela travsverige borde rannsaka sig själva och sina metoder, och Åke Svanstedt borde lämna tillbaka sitt pris. Sina inkörda 42 miljoner kronor kan han skänka till Haitis befolkning. Skämmes, tamigfan.

Forum Helena våren 2010

Missa inte våra föreläsningar på Kyrkans hus i Skövde! Vi börjar alltid med drop-in-fika kl 17.00, sen kör föredraget igång kl 18.00.






1 februari: Annika Spalde och Pelle Strindlund: "Medvetet liv: om att ta ansvar för världen och njuta av livet"

Att låta etiska perspektiv bli viktiga behöver inte alls hindra oss från att leva tillfredställande liv. Tvärtom, menar Annika Spalde och Pelle Strindlund. Utifrån sin bok "Leva etiskt" berättar Annika och Pelle om möjligheterna att finna glädje i engagemanget, utforska frivilligt vald enkelhet och sakta ner livstempot.

Annika Spalde är diakon och författare. Pelle Strindlund är journalist och författare. Båda är sedan många år aktiva i rörelser för fred, djuromsorg och global rättvisa.

22 mars: "Ska jag ta hand om min broder?!" Panelsamtal om Svenska kyrkans roll i Skövde

10 maj: Ann Heberlein: "Det var inte mitt fel. Om konsten att ta ansvar"

De finns överallt. Människorna som vägrar ta ansvar. Som alltid tycks hitta någon, eller något att skylla på. Är det inte samhället, chefen eller kärleksfulla föräldrar är det McDonalds, tobaksindustrin eller banken. För vems fel är det egentligen att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Slår min fru eller fryser ut min kollega? Det är i alla fall inte mitt.

Det pågår idag en massflykt från ansvar, menar Ann Heberlein, debattör och doktor i etik. Det har möjliggjorts och uppmuntrats av ett samhällsklimat där det blivit fult att skuldbelägga och där allt fler betraktar sig som offer för förtryckande strukturer, dåliga gener och hemska uppväxtförhållanden. Men att bara människa innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar, i relation till sina medmänniskor och för vår gemensamma framtid.

Välkomna!

Svenska kyrkan i Skövde och Sensus

Man kan inte slakta en ko måttfullt

Hör Margareta Lilja och mig prata om frosseri, måttfullhet och avhållsamhet i
P4 Skaraborg.

Nu kommer jag ut

Nyligen läste jag om Annika Spaldes och Pelle Strindlunds bok "Varje varelse ett Guds ord. Omsorg om djuren som kristen andlighet". Det är en bra bok och aktuell igen i och med de eventuella sabotagen mot livsmedelsindustrin.

I boken är det framförallt de personliga vittnesbörden som drabbar mig. Annika och hennes vänner letar efter höns, kalkoner och andra djur som far illa. Det handlar om att med icke-våld göra rättvisa för dessa Guds minsta som hanteras med våld. För det är våld att inte låta hönor sprätta runt i alla fall någorlunda fritt. Personalen i hönseriet måste ha munskydd. Måste inte hönorna ha det också? Annika fritar hönorna och ger dem nya hem. Hon lämnar en krukväxt med namn och telefonnummer, så att de kan få chans att förklara varför de gör som de gör.

Olika djur har olika status. Råttor används i djurförsök eftersom de har traditionellt låg status. Nazisterna jämförde judarna med råttor. Då kunde de behandlas hur som helst. Ingen skulle i Sverige våga använda chihuahua-hundar i laboratorierna. Det skulle bli ramaskri. Men bara ett fåtal människor bryr sig om råttornas välfärd.

Slakterier byggs inte med väggar av glas, skriver författarna. Det är inte meningen att folk ska veta hur det går till där. Folk vill äta sin söndagsmiddag utan samvetsbetänkligheter.

"På slakteriet hängs kycklingarna - vid fullt medvetande - upp och ner i stålkrokar....Efter ett strömförande bad, som ska bedöva djuren, får de halsarna avskurna. De kycklingar som hållit uppe huvudet vid vattenbadet blir slaktade utan bedövning." (Citat ur Kristina Odén: Bakom stängda dörrar. En rapport om lidandet i kycklingindustrin. Stockholm 2005)

Spalde och Strindlund skriver om djurrättsteologi. Om hur kristen andlighet kan ta sig uttryck i en omsorg om alla skapade varelser på jorden. "Alla dessa minsta" syftar till djuren, de som inte kan göra sina röster hörda men som ändå bör lyssnas på. Vad innebär det att också de omfattas av Guds kärlek? I begynnelsen skapade Gud veganen, och det är det paradisiska sättet att leva. Gud ändrade sig förvisso i samband med syndafallet, för människornas hårda hjärtans skull. Men en gång blir allt bra: profeten Jesajas vision om en tid då lamm, vargar och människor lever i fred tillsammans är central (Jes 11:6-9).

Och som Sara Granér uttrycker i dagens DN:

"Hallå! Jag har liksom hittat en hel ihjälslagen liten fågel i min mat!!!"

Läs mer om kycklingar hos Djurens rätt


Nej, vänner, nu är det dags. Nu kommer jag ut som halvvegetarian. Fiskar och räkor äter jag ett tag till, eftersom jag tänker att de har levt ett gott liv så länge dom levat.

Det stora problemet är inte att någon lägger glasbitar i maten. Det stora problemet är att maten produceras på ett orättfärdigt vis.

Dagens bild

Den här talgoxen och jag hade en fin stund i morse. Den satt och åt talgboll helt lugnt i flera minuter medan jag stod och drack kaffe. Ibland såg vi varann i ögonen. Det är bra att se varann i ögonen ibland.

Skillnad

Travtränaren Åke Svanstedt åtalsanmäls av Jordbruksverket efter anklagelserna om att han använder sk grisfösare (pinne med el i) för att få bättre fart på sina hästar. Ironiskt nog har Svanstedt företaget Elon som huvudsponsor.

Det går enligt vittnen som medverkat i TV4 till så att man under snabbjobb ger hästen en elchock samtidigt som man rycker tussarna ur hästens öron eller öppnar det helstängda huvudlaget, vanliga sätt att göra hästen mer uppmärksam på att den ska spurta. Däremot verkar det inte som om hästarna blivit bättre utan tvärtom blivit mer stressade och galopperat mera.

Jag undrar bara varför det räknas som djurplågeri att använda grisfösare när det handlar om hästar, men inte när de används på grisar. Det gör tydligen skillnad om man är ett varmblod eller om man ska bli blodpudding.

Det gör också skillnad om man är en lyckad travhäst eller inte. Ödet är grymt: gränsen för om man slutar som hamburgare i treårsåldern eller om man får pensioneras som avelsdjur är hårfin och det gäller att svansa först i mål. Vad blir det, måntro, hamburgare eller grisfösare, om hästen själv får välja?

Bedrövligt är det iallafall. Och vad kommer det sig att TV4, som föredömligt gräver i travträsket, sänder trav på bästa sändningstid dag ut och dag in där vi ser hästar piskas på upploppet?

Radio Skaraborg
Andra bloggar om trav, grisfösare,Åke Svanstedt

Dags att tänka på våra vänner småfåglarna

Nu är det läge att sätta upp fågelmatstationerna runt om i våra trädgårdar. Småfåglarna behöver mycket energi för att överleva vintern, och det kan vi hjälpa dom med.

Här får du några enkla tips på hur du kan hjälpa våra vänner:

1. Skaffa ett fågelbord. Helst inte i trä, det är snyggt visserligen men rostfritt är tåligare.

2. Sätt eller häng fågelbordet vid ett träd eller ett buskage, så fåglarna känner sig hemma och kan äta i lugn och ro. Häng talgbollar på strategiska platser, men glöm inte att sätta fast näten ordentligt så ingen fågel fastnar. Själv har jag investerat i en talgbollautomat, så kommer jag ifrån nätproblemen helt.

3. Fåglar är unika individer och tycker om olika slags mat. Däremot kan man generellt säga att mesarna gillar talgbollar men inte frukt, nötskrikan gillar makaroner, trastarna gillar mest frukt och jordnötter och finkarna gillar det mesta utom talgbollar. Små frön, solros och hampa går hem hos dom flesta. Nötter, bröd, havre mm.

4. Bli inte sur om fåglarna skvätter ner frön på marken. Vissa fåglar vill hellre äta direkt från marken. Har du tur kan fasanerna komma travande.

5. Hur kul är det för oss när favoritgodiset är slut på ICA? Fåglarna känner samma sak, så var noga med att hålla fågelbordet välfyllt.

6. Meditera över Guds skapelse, Guds omsorg om allt levande, och hur vi kan hjälpa Gud med det. Matt 10:29: "Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det." Luk 12:6: "Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud."

7. Vad får du tillbaka? Ljuvlig sång, vackra färger, och helt gratis jobbar dom bort skadeinsekter från dina rabatter!

Out there somewhere

Igår satt en fruktansvärd spindel i en blomkruka tillfälligt placerad i tvättstugan.

Gah. Vad jag förträngde att den verkligen satt där på riktigt. Idag är den borta.

Värre, förr nu har jag ingen koll på den alls.

Notera: Spindlar ska åtgärdas direkt. Det är inte ett dugg mindre äckligt att ha dom krypandes runt precis varsomhelst. Dom kan dessutom vara giftiga.

Dagens rätt

Tvåsamhet i en vinbärsbuske.

Kommer hunden till himlen?

I smålänska Älmhult protesterar kyrkorådet mot kommunens planer på att anlägga en djurkyrkogård intill församlingens kyrkogård. Invändningarna gäller bland annat placeringen och användandet av begreppet kyrkogård, erfar Smålandsposten. Kyrkoherde Ingemar Lendahls:

"Människan är skapelsens krona och har en själ, det har inte djur i kristen tro. När man lägger en begravningsplats för djur i anslutning till Norregårds kyrkogård riskar man att få uppfattningen att människor och djur är jämbördiga. Vi är inte emot själva begravningsplatsen utan placeringen av den."

Nja. Jag håller inte med.

"Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren." (Predikaren 3:19)

Det hebreiska ordet för själ betyder också liv - den livgivande princip som Gud ger. Enligt 1 Mos 2:7 skapade Gud människan av jord från marken och ”blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse”. Senare upprättar Gud ett förbund med Noa, och då tydliggörs att även djuren omfattas av denna livgivande princip (1 Mos 9:16).


Angående djurkyrkogårdar i allmänhet, så är det mycket bra att dom finns. Idag ser vi djur på ett annat sätt än för hundra år sen. Dom är familjemedlemmar som sörjs och saknas. Att då ha en plats att gå till är väldokumenterat gott.

Men vad tror ni? Har djuren (också de som inte kategoriseras som människor) en själ?

Andra bloggar om djur, himlen, Svenska kyrkan