Visar inlägg med etikett antirasism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett antirasism. Visa alla inlägg

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde























Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer. 

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra. 

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk. 

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet. 

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra. 

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt. 

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.


KARIN LÅNGSTRÖM 

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se) 

Efter Lyktan. Krönika i SLA 17 juni

Projektet Lyktan läggs ner och integrationsarbetet fortsätter i nya former, meddelade Svenska kyrkan i Skövde i veckan. Som inte längre anställd men som en av dem som drog igång arbetet vill jag påminna om verksamhetsidén, mer aktuell än någonsin. 

Vi skapade en mötesplats med utgångspunkt i de människor vi mötte och utifrån den bibliska tanken om medmänsklighet. Metoderna förändrades i takt med att förutsättningarna ändrades men de tre benen som arbetet stod på var stabila: att möjliggöra för skövdeborna att kunna lämna vidare det som de inte längre behöver, att möjliggöra för människor i ekonomisk utsatthet att få det mest grundläggande i kläder, skor,husgeråd och en pratstund över en kopp kaffe. Och det inte minst viktiga: att vara folkbildande i frågor som rör samhälle och migration - vi ville sprida de berättelser som kom oss till dels. Hållbarhetstanken var central. Släng inte det som kan användas till att bygga ett bättre liv för fler. 

Målgruppen då? När den stora flyktingvågen kom 2015 hade vi redan upparbetade rutiner. Nyanlända var en stor grupp och vi kunde möta dem med både prylar och den samhällsinformation som Migrationsverket inte hunnit ge dem. Här var våra utlandsfödda volontärer viktiga. Att få möta någon från hemlandet och tala sitt eget språk i en förvirrad situation är oerhört betydelsefullt. Vi har förklarat allt från hur en får tag i en billig cykel till hur Västtrafik och vårdcentralerna fungerar. Men till oss kom också långtidssjukskrivna, hemlösa, ensamstående småbarnsföräldrar, nymuckade personer från kriminalvården, gömda flyktingar  och andra som har så små ekonomiska medel att röra sig med att second handbutikernas priser är för höga. 

Från manifestationen i september 2015
När flyktingströmmen nu stoppats genom politiska beslut (inte för att situationen i världen på något sätt förbättrats) ökar antalet personer som väljer att gå under jorden därför att de på allvar fruktar sina liv. Insatserna för att barnen i dessa familjer ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är ytterst sparsamma från samhällets sida och de hänvisas till ideella organisationer - som till exempel kyrkorna. Familjer bor i bilar, industrilokaler eller i ett rum på tio kvadratmeter. Romerna sitter kvar utanför butikerna och sover i skogen.  Och familjerna som lever under existensminimum, som ännu inte tagit mod till sig att ta sig till socialtjänsten, de som tillfälligt har det körigt eller de som försöker bygga upp en tillvaro efter många år på institution eller i missbruk, de finns kvar. 

Det opinionsbildande arbetet behövs mer än någonsin. Jag rörs över engagemanget för västerhöjdsstudenten som förmodligen blir utvisad till Afghanistan. Det är förfärligt och det är resultatet av politiska beslut i en andra som idag delas av i princip alla riksdagspartier. Vi ser också hur åldersbedömande kroppsmätningar av ensamkommande genomförs utan vetenskaplig evidens (däremot historisk, minns samerna!) och hur personal på Migrationsverkets förvar vittnar om en fängelseliknande tillvaro för människor vars enda ”brott” är att de vill överleva. 

Tack till alla ni som trodde på Anne-Marie Hedenbergs och mina idéer om hur klyftorna i ett alltmer polariserat samhälle kan minska. Tack alla som skänkt, alla som sorterat, vikt och lagt upp, uppmuntrat våra gäster och bakat kanelbullar. Tack till er som fortsätter hålla kontakten med dem som nu etablerar sig i vårt land och med dem som utvisats. Och framförallt tack till er besökare från andra länder som lärt oss mer om hur det är att vara människa i vår tid. Thank you, shukran, hvala, spasiba!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Rosa Taikons kamp fortsätter. Krönika i SLA 3 juni 2017

”Jag valde Sverige för att jag hade hört att ni tar hand om alla människor här.” Jag sitter mitt emot en ung människa som precis fått sin framtid raserad. All strävan, alla utmaningar, alla försakelser har lett fram till det enda alternativ som inte är möjligt och den tunna väggen mellan ett helt vanligt liv och helvetet på jorden består av ett papper från Migrationsverket. 

Ja du, tänker jag för mig själv, jag har också hört att vi tar hand om alla människor här. Jag tänker på samerna, romerna och andra människor oavsett etnisk bakgrund som med myndigheternas goda minne faktiskt farit riktigt illa i vårt vackra land och jag undrar hur ryktet om Sveriges förträfflighet kan ha flugit över jorden. 

Det var ledsamt att höra att Rosa Taikon avlidit. Med sina 90 år hade hon verkligen uppnått en hög ålder, men som så ofta när en betydelsefull människa faller ifrån blir min tanke: men hur blir det nu? Hon är en av dem som alltid funnits, och som påmint oss om hur det är att vara en minoritet som fått kämpa för mänskliga rättigheter. 

Rosa Taikon och hennes syster Katarina har som bekant gjort mycket för att synliggöra romernas situation i Sverige. Att de också föll offer för förintelsens och nazismens idéer är väl känt, likaså de experiment och steriliseringar som utfördes inom ramen för Sveriges rasbiologiska institut i Uppsala. Först 1965 fick romer rätt att bosätta sig och låta barnen gå i skolan. Innan dess hade de inte fått bo på samma ställe mer än tre veckor.  

I detta växte Rosa Taikon upp. Medan hon som barn arbetade och slet anade hon att andra barn levde på andra sätt. I boken Vi är romer, utgiven av Göteborgs stadsmuseum, berättar hon: 

Jag såg ju skolbarn när vi slog läger på olika ställen, det är klart att vi ville gå i skolan som alla andra. Men vi fick inte komma in i samhället…Jag talar om ett demokratiskt samhälle som tillät en viss etnisk grupp att leva på det här sättet. När det gällde demokrati så omfattade den inte alls romer. 

Men Rosa och Katarina drömde om ett annat liv. Sakta blev det bättre och systrarna började studera på folkhögskola. I biblioteket hittade Katarina en bok om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och insåg att deras släktingar som fortfarande levde i lägerghetton inte alls skulle behöva göra det. Resten är, som en säger, historia. Katarinas författarskap, Rosas silversmide och deras kamp för mänskliga rättigheter är i ljust minne bevarade men deras engagemang behöver leva vidare. 

Varje tid har sina frågor och utanförskapet är ständigt närvarande. De ensamkommande ungdomarna som skickats till Sverige för att kunna rädda hela familjen från krig och misär får sina drömmar krossade av ett system som säger att den dag du fyllt 18 år har du inget behov av din familj. Tillvaron för dagens romer i Europa är en skamfläck och vi ser resultatet av århundraden av diskriminering utanför butikerna. Och det finns fortfarande barn i Sverige som får somna hungriga och oroliga för hur morgondagen ska se ut. 

Men det är trots allt viktigt att inte bli uppgiven och lamslagen.  Vi ska inte ge upp om arbetet för människors lika värde och i Rosa Taikons anda ska vi fortsätta att bry oss. Och ett sätt är att inte glömma vår historia eftersom det är med lärdomar från den vi kan skapa dagens samhälle och undvika att upprepa gårdagens misstag. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Rosa Taikon och andra människorättskämpar
Diss: Rättigheterna har romerna fått, men många fördomar mot dem består. 



Rätten att vara sig själv. Krönika i SLA 6 maj 2017

Det är inte lätt att vara människa. Häromdagen berättade Aye, en vanlig kompetent kvinna, 
att hon i slutet av en rekryteringsprocess hos SAS fått beskedet att hon får jobbet
om hon lovar att inte använda sin sjal. Skälet till det är att företaget har en neutralitetspolicy 
som innebär att religiösa symboler inte får bäras under arbetstid.
Huruvida detta förhållningssätt är förenligt med domar och rekommendationer från EU och FN är en särskild fråga. En annan är de fördomar gentemot religiösa personer, särskilt muslimska, som sprids som löpeldar genom sociala medier och fikarum på vanliga arbetsplatser.
Det handlar om generaliseringar. Det varnas för att anställa muslimer. De måste få gå ifrån arbetet flera gånger om dagen för att be. De kan inte utföra alla slags arbeten. De påstås könsapartheida sig så till den milda grad att de inte ens kan åka hiss tillsammans med någon av motsatt kön.
Detta stämmer ju inte. Visst finns det människor som ålägger sig sådana föreskrifter med religionen som förevändning att vardagslivet blir svårt att leva. Så har det varit i alla tider och kommer så förbli. När jag jobbade som elevassistent var ett återkommande uppdrag att ta hand om den syskonskara från Jehovas vittnen som med vis regelbundenhet lämnade klassrummet på grund av att något annat barn i klassen skulle födelsedagsfiras eller att någon kristen symbolhandling skulle utföras, exempelvis julpyssel eller tändande av det första adventsljuset.Människor är individer och religionen levs på olika sätt. Muslimer behöver inte gå ifrån arbetet för att be. Det är helt i sin ordning att förrätta bönen före och efter arbetstidens slut.
Det som däremot inte går, är att anamma den tanke som en del debattörer tar för självklar, nämligen att ens tro är något som går att liksom ta av och ta på. En tro är något som genomsyrar hela livet, och för den som har en tro som innebär att den är konkret synlig blir detta ytterst påtagligt. Alltså kan en kvinna som bär sin sjal som ett uttryck för sin kärlek till Gud inte förmås låta bli att bära denna under den del av dagen då det är som mest relevant. I vårt sekulariserade land där tron reducerats till en privatsak kan detta vara en svår tanke att ta till sig.
Men att göra sig fri från religiösa praktiker kan vara lika svårt som att hävda rätten till dem. Muslimska kvinnor har vittnat om att de trakasseras för sitt beslut att inte bära slöja. Muslimer som inte fastar under Ramadan tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solden. Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.
Det här med alla människors lika värde och rätten att få vara sig själv sätts på prov. Faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad. Och fortfarande finns de som inte förstår att det inte är hjärnan de muslimska kvinnorna täcker med sina sjalar, utan sitt hår.
Hiss: Sol och värme! Nu ska potatisen ner!
Diss: Den alltmer tilltagande islamofobin.

Årets juldebatt. Krönika i SLA den 10 dec 2016

Det är ju närmast omöjligt att det blir jul utan en ordentlig kultur - och identitetsdebatt först. Förr om året har folk i trollskogen blivit upprörda över en mörkhyad Lucia på teve, rykten om att pepparkaksgubbar bannlysts på någon förskolas luciatåg samt rykten om att Luciatåg inte får finnas alls eller att hela julen helt enkelt är borttagen ur den svenska högtidskalendern. Allt detta har naturligtvis att göra med den påstådda islamifieringen av vårt land. 

Årets bidrag är affärskedjan Åhléns som dristade sig till att marknadsföra kläder med hjälp av en mörkhyad pojke som Lucia. Här är det flera känsliga tår som kan komma i kläm. Det handlar om könsroller: kan pojkar verkligen ikläda sig rollen som Lucia? Någon kommentator på nätet menar att Åhléns här, förutom att vara i klorna på IS, också har fallit till föga för HBTQI-rörelsens mission att normkritiskt bryta upp alla traditioner som existerar. I vårt så medvetna land borde det dock vara självklart att tjejer och killar bord kunna få vara vilka roller de vill, men det verkar vara mer känsligt att killar klär sig i traditionellt kvinnliga roller/kläder än att tjejer går in i manliga klädkoder. Inte blir väl upprördheten så stor när kvinnor klär ut sig till tomten? 

Om vi ska vara riktigt traditionella bör vi gå tillbaka till det antika grekiska dramat där skådespelarna endast var män som också spelade de kvinnliga rollerna. 
Men när ska vi få leva i en värld där vi kan få vara människor i första hand och inte begränsas av att tillhöra det ena eller andra biologiska könet?

Så är det hudfärgen, förstås. Alla har vi väl varit med om luciaomröstningar i skolan. I de sammanhang jag funnits i har det aldrig funnits någon riktig debatt om huruvida inte Lucian skulle likna originalet, det vill säga mer likt en sicilianska med mörka drag än en rågblond västgötska, men egentligen är hud - och hårfärg lika lite intressanta som det biologiska könet. Vem som är Lucia handlar om något helt annat än biologi och genetik - det handlar om status. Det var den snyggaste tjejen som blev vald. Att det fortfarande är en statussymbol att vara Lucia märks också i de årliga luciaomröstningarna som arrangeras också i vår kommun. Även om det inte är den skönhetstävling som det skulle kunna vara, omges luciaföljet dock med en särskild omsorg. 

Anknytningen till det helgon som högtidshålls kan möjligtvis motiveras i att det samlas in en hel del pengar till välgörande ändamål i samband med luciaföljets uppträdanden. Helgonberättelsen bör upprepas: en ung kvinna som vägrade att låta sig blev bortgift utan istället ge hemgiften till de fattiga blev av den tilltänkte och förnärmade brudgummen mördad. Han gjorde det dock inte själv utan lät den romerska statsmakten sköta jobbet genom att ange henne som kristen, något som var belagt med dödsstraff vid denna tid.

Istället för att förarga sig över att hedersmord förekommer även idag fylldes kommentarsfälten på Åhléns sidor på sociala medier snabbt av rasistiska och hatiska alster. Trots att det var långt långt fler som uttryckte positiva känslor valde Åhléns att ta bort bilden efter att pojkens familj fått nog. Så började en ny debatt - var det rätt att vika sig för de främlingsfientliga? Och var det rätt att från början ha med ett barn i en reklamkampanj som var och en med någorlunda kunskap i hur kommunikation fungerar skulle förstå vartåt detta skulle leda?  

Jo, vi ska kunna ha mörkhyade pojkar som Lucia, både i reklamkampanjer och i verkligheten utan att vara rädd för att främlingsfientliga ska ta över arenan. Därför måste vi också kunna diskutera de utmaningar som integrationen ger upphov just för att visa att vi inte backar för de svårare frågorna. Och till dessa hör definitivt frågan om Lucia och hederskulturen: vågar vi se och lyssna till de barn, de lussebrudar som idag blir bortgifta utan att ha någonting att säga till om den saken? 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Musik - och kyrkomusikeleverna på Hjo folkhögskola som gör den ena fina konserten efter den andra

Diss: Låt barn få vara barn. Att avstå luciatåg eller få vara den figur de vill 

Därför ska vi inte ha könsseparatism i badhusen. Krönika i SLA 26 november



unsplash.com
I väntan på att Diskrimineringsombudsmannen (DO) fattar beslut om vilka riktlinjer som ska gälla i frågan om separata badtider i offentliga badhus (så kallade kvinnotider) ramlar jag på den gamle kyrkofadern Cyprianus som år 250 e Kr uttalade sig enligt följande: "Blotta anblicken av en kvinna är syndig. Kvinnan bör för den egna synen dölja sin syndfulla lekamen, och för att slippa rodna över sin lasteliga nakenhet bör hon inte bada."

Det är tur att det hänt litegrann sedan dess. Förresten, det handlar inte om tur utan om medvetet arbete för att förändra  förtryckande strukturer. Dock är idéerna om mänskliga rättigheter tämligen nya om vi ser dem i ett längre perspektiv och upplysningstidens ideal att samhället bäst utvecklas av fria människor i samverkan måste hela tiden återerövras.

En del badhus i vårt land har införs könsseparata badtider. Apartheid och cementerande av förlegade medeltida värderingar menar en del, andra tycker att efterfrågan ska få styra och stöder sig på vittnesbörd om att vissa kvinnor, företrädesvis med muslimsk bakgrund, inte skulle gå till badhuset alls om de inte får komma på särskilda tider.

Frågan är inte enkel och alla argument behöver noga belysas. Själv har jag min uppfattning klar: hundra år av aktivt jämställdhetsarbete har visat att vi behöver jobba med både mäns och kvinnors uppfattningar. I den här frågan behöver DO sätta ner foten och upplysa oss om att vi i Sverige inte har könsuppdelade simhallar, bussar eller bibliotek. Omklädningsrummen är könsbestämda, men det beror på att vi faktiskt förväntas vara nakna i dem, och därför bör integriteten här skyddas. Det bör också finnas fler enskilda duschar och ombytesmöjligheter - för det finns personer som av olika anledningar behöver det.

Några ängsliga kommunpolitiker och badhustjänstemän har argumenterat för skilda tider för att motverka sexuella övergrepp. Men sexuella ofredanden i det offentliga rummet ska bekämpas utan att vi sätter kvinnorna i särskilda bassänger på särskilda tider, eller som i konsertsammanhang i särskilda fållor. Nej, den som inte kan avhålla sig från att ofreda andra människor bör skyndsamt portförbjudas från den lokal brottet skett, få sig lite sunt förnuft till livs från sin vårdnadshavare om hen är minderårig, och sedan lagföras. Män är inga djur som ska frånkännas ansvar för sina handlingar med hänvisning till instinkter och hormoner.

De som framförallt har reagerat negativt mot de könseparatistiska badtiderna är kvinnor från Mellanöstern. Det är människor som flytt från patriarkala och förtryckande kulturer som tänkte sig en framtid i ett fritt land. De var vana från sina hemländer att inte kunna vara på samma platser som män eller ha samma rättigheter och ser hur deras landsmän radikaliseras. Hederskulturen, eller skamkulturen som det snarare borde benämnas, finns inom både kristna och muslimska sammanhang och oavsett religiös bakgrund borde ingen i Sverige leva med restriktioner på grund av religiösa skäl. Och de som vill bryta med dessa kulturmönster gynnas inte av att hänvisas till separata tider på badhuset, att de tillåts vara frånvarande på vissa biologilektioner eller att de inte alls behöver vara med på idrotten.

Det här viktiga samtalet har precis börjat, och det är av största vikt att vi talar om och talar för de tjejer och kvinnor som bokstavligt eller i överförd betydelse hålls inlåsta, utan att patriarkatets representanter ska få tysta oss genom att anklaga för rasism och främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet accepteras inte i vårt samhälle, men det gör inte kvinnofientlighet heller.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss:  Den nya kvinnorörelsen som ser våra invandrartjejers bekymmer
Diss: Förtryck i alla länder och i alla tider.  

Om religionsfrihet a propos moskébranden i Eskilstuna. Krönika i SLA 27 dec 2014

Det finns anledning att ibland påminna sig om det här med religionsfriheten. Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, som finns uttryckt till exempel Europakonventionen, artikel 9.  
Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Religionsfriheten innebär alltså att var och en har rätt att i lugn och ro utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Detta gäller oavsett om det handlar om en julkonsert i S:ta Helena kyrka eller om det är i en moské i en källarlokal i en förort.
En del tolkar religionsfriheten som att en har rätt att slippa se andras religionsyttringar. Det kan handla om att slippa höra kyrkans klockor ringa till helg, eller att se en moské. Det blir ju lite svårt, kan var och en inse. Vill jag inte förstå att vi lever i ett samhälle, tillsammans med andra som inte nödvändigtvis tycker och tänker på samma sätt som jag, och att jag emellanåt möter dessa fenomen, gör jag bäst i att dra mig tillbaka i en liten bubbla långt ut på landsbygden där det enda jag kan irritera mig på är bristen på bredband och nattöppen bensinstation.
Religionsfriheten innebär inte att religiösa människor har särskilda privilegier (även om jag kan tycka att det är ett privilegium att ana den existentiella innebörden i psalmen Stilla natt), eller att religioner har rätt till frihet från kritik, eller att vad som helst får sägas i religionens namn.
Det är alltså en sak att kritisera delar av islam och tycka att muslimska värderingar inte ska få ta plats i svensk lagstiftning, till exempel. Det är en demokratisk rättighet att tycka det. Det är dock ingen demokratisk rättighet att anlägga en eld som sedan kommer att rubriceras som grov mordbrand i en lokal där både barn och vuxna samlats. Oavsett om det handlar om muslimsk fredagsbön eller om mellandagsshopping. Var har det sunda förnuftet tagit vägen?. Detta år har moskéer attackerats i Norrköping, Eskilstuna, Stockholm, Flen, Eslöv, Helsingborg, Örebro och Avesta. Till detta kommer attacker på synagogor, skadegörelser på kyrkor. Och vill vi utöka exemplen på attacker på minoritetsgrupper så kan vi påminna oss om de tältläger i stockholmsförorterna som drabbats av anlagda bränder av främlingsfientliga.
 Karin Långström Vinge
Hiss: Frihet och mänskliga rättigheter
Diss:Främlingsfientlighet 

Mer om Eskilstuna
DN-ledaren 27 dec: Ett angrepp mot demokratin

Uppdaterad 2014-12-28: Även om det är oklart vem som låg bakom branden, är det anmärkningsvärt att rasister och främligsfientliga jublat och jublar. 



Därför är Hägglunds förslag riktigt dåliga

Göran Hägglund, partiledare för Kristdemokraterna, har gjort ett migrationspolitiskt utspel på DN Debatt. I sin iver att lyssna till människors oro och ta sig an de "utmaningar som en kraftigt ökad invandring för med sig" lanserar han tre förslag: lägre bidrag,tillfälliga uppehållstillstånd samt snabbare avslagsprocess för säkra länder.

1. När en nyanländ fått permanent uppehållstillstånd och lyckats hitta en egen bostad utanför Migrationsverkets omsorg kan idag en etableringsplan starta. Ersättningen är idag något högre än försörjningsstödsnormen för att uppmuntra individen att studera och praktisera istället för att bli passiv bidragsberoende. Detta etableringsstöd vill KD sänka, vilket leder till ökat utanförskap och ökad risk för barnfattigdom. Det som däremot är bra är att KD vill införa ett nytt etableringsavdrag som innebär att den nyanlände kan tjäna upp till 100 000 kr per år utan att betala inkomstskatt. Härframhålls även ROT och RUT, jobb som kräver lägre kvalifikationer, sänkt restaurangmoms och yrkesintroduktionsanställningar.

Förslaget ger dock inga svar på de verkliga utmaningarna: bostadsbristen och den strukturella rasism som gör att det är svårare att få lägenhet och arbete om du har ett arabiskklingande namn.

2. Tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren. Ett riktigt dåligt förslag som innebär en ökad osäkerhet för människor som redan plågas hårt av minnen från krig och förföljelser, oro för anhöriga och vänner och ångest inför dåtid, nutid och framtid. Förslaget gör också att Migrationsverkets personal får ännu mer att göra: dessa tillfälliga uppehållstillstånd ska ju prövas en gång till. Den som har etablerat sig bra får fördelar i asylprocess nummer två - men att inte "lyckas" i sin integration handlar inte hög utsträckning inte om personens ambitioner utan på tur - att hitta en lägenhet och en arbetsplats som är öppen för människor med olika hudfärg.

Och hur motiverad blir den nyanlände att lära sig svenska när risken är deportation om bara ett par år?

Förslaget gynnar de som har yrkesutbildningar som är gångbara i Sverige: läkare och tandläkare får större chans till personlig säkerhet för sig och sin familj än den som i sitt hemland försörjt sig på ett yrke som i vårt land är ett överflödigt yrke. Snacka om att göra skillnad på människor!

3. Avslagsprocessen ska ske snabbare när det gäller "säkra länder". Här avses västra Balkan, och länder som Albanien och Bosnien har nämnts. Dessa länder kan knappast anses vara säkra ur ett individperspektiv. I Albanien förekommer blodshämnd, och i Bosnien härjar extremistiska islamister. Och är migranten av romskt ursprung finns inga säkra länder överhuvudtaget.

Nej, Kristdemokraterna, det här var inte imponerande! Bättre förslag: mer resurser till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen så att köerna kan kortas. Bygg fler bostäder. Ändra bullerreglerna så att mindre bostäder kan byggas. Och en omfattande satsning på antirasistiskt arbete behöver introduceras i samtliga skolor och förskolor. På så vis kanske vi på sikt kan slippa politiker som talar om volymer och kostnader när bilderna från flyende medmänniskor bränner fast i våra samveten.

DN
Landsinformation Albanien
Landsinformation Bosnien
Material från Diskrimineringsombudsmannen
Diskriminering på arbetsmarknaden

Replik från Jabar Amin (MP)
Ulf Bjereld: "Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb. ---

Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen."

Läs gärna Julevangeliet i nutid

Tung kritik från Amnesty och Caritas
KD:s förslag sätter migrationsuppgörelsen på spel


Uppdatering 2014-12-28: Förre GD på Migrationsverket på SvD Brännpunkt idag, verkar  mena att Hägglunds förslag innebär att vi kompromissar med EU. Men.. fortfarande dåligt, anser jag som menar att Sverige kan mer och är och skall vara en humanitär stormakt.

Politisk kris i Sverige. Krönika i SLA 6 december 2014

Två infallsvinklar på denna situation vill jag delge läsekretsen. Den första är allvarlighetsgraden i denna kris. När tv-program bryts för presskonferenser, när löpsedelsrubrikerna blir större och svartare för varje upplaga och när statsvetare och pensionerade politiker jagas upp som vore de sjuksköterskor i nyupptäckt ebolasmittad by, vill jag ändå reflektera över hur pass allvarlig den här krisen är. Alla de risker och störningar som uppkommer av läget ska inte underskattas. Men seriöst? 87 procent av väljarna vill ha en generös flyktingpolitik. Än så länge har vi inte hört någon av parterna i konflikten hota med begäran av assistans från NATO. Alliansen har inte hackat in sig på regeringens datorer (vad vi vet), och Sverigedemokraterna har inga ubåtar placerade i vattnet utanför Rosenbad. Än så länge har ingen sökt asyl i annat land, och de sociala bekymmer som fanns för två veckor kommer också att finnas nästa vecka. Vill vi prata politisk, allvarlig, kris, bör vi rikta blicken mot Mellanöstern, Ukraina, Eritrea med flera platser.   

Min andra infallsvinkel har något med den första att göra, och den handlar om vilka ordval som väljs när krisen ska beskrivas. Jag reagerar kraftfullt mot att kalla den uppkomna situationen som ”lekstuga” eller ”sandlåda”. Det är nu 25 år sedan Barnkonventionen antogs och det finns flera krafter som arbetar för att den ska inkorporeras i svensk lag. Men som jag ser det handlar det inte bara om barnens rättigheter utan också om vuxnas attityd mot barn. Att då beskriva politikers ageranden med tydligt negativa referenser till barns lek är som jag ser det inte okej. Lekstugor och sandlådor är primärt inte platser för vuxnas politiska förehavanden utan platser för kreativitet och utveckling. Samarbete, byggande, och olika former för lärande. Självklart uppstår konflikter, det behöver en inte vara utbildad förskollärare för att begripa, men också konflikten är en del av det demokratiska spelet.

Jag har rätt att bli sur och gå hem, utan att min familj blir avrättad. Jag har rätt att vägra samarbeta med ett parti vars åsikter jag avskyr, utan att bli kallad mobbare. Och jag kan inte ställas till svars för om någon jag inte gillar, råkar gilla vad jag säger. Det är sådana här värden som bör beaktas och bevakas. Vi befinner oss i en politisk kris, men det är en demokratisk politisk kris. Och jag hoppas att den kan lösas som vore den i en sandlåda.

Karin Långström Vinge

Hiss: Demokratiska värden

Diss: Hur mycket kostar egentligen ett extraval?



Peter Wolodarski: Räkna till tio innan du utlyser nyval


En värld som håller ihop. Krönika i SLA 25 oktober 2014

Igår uppmärksammades FN-dagen på olika sätt i vår värld. Denna organisation såg ljuset i en ambition från världens ledare för att främja goda relationer mellan länder och folk. Hur det syftet uppnåtts i en värld där rasismen breder ut sig kan en ha olika synpunkter på, men skam den som ger sig! Det talas mycket om klyftor i vår värld och mellan människor och hur vi på bästa sätt kan motverka att enskilda och stater far illa. Oavsett vilken politisk hemvist vi har, borde vi alla göra vårt för att göra världen lite bättre. Och det görs, det finns exempel på varje dag.

Jag tänker till exempel på den trötta mamman som skrev sin insändare i SLA om valet att låta barnen vara hemma från skolan när det är utflykt, eftersom det inte finns utrymme för festis och riskakor i hushållsekonomin. Det är mammans val, men egentligen ett icke-val eftersom det inte finns några alternativ. Men skövdebor har hört av sig till SLA och vill bidra med alltifrån gummistövlar till lägenhetshyra.

Det är bra, men solidariteten måste utökas än mer för att det inte ska bli system i att barn är hemma från utflykter, att barn somnar och vaknar hungriga eller att barn ligger i nerbajsade blöjor eftersom föräldrarnas sjukpenning eller dagersättning är slut. Det är dessa som drabbas när det diskuteras välfärd och sjukförsäkringar. Samtidigt höjer politikerna sina löner och arvoden. Inte för att späda på det så kallade politikerföraktet - men hur är detta möjligt? De är lika mycket skattefinansierade som flyktingarna på Stora Ekebergs mentalsjukhusliknande asylboende. Men de - flyktingarna - har inte valt att fly. Det fanns inget val. Den sjukskrivna föräldern väljer inte att låta barnet stanna hemma. Ibland finns det helt enkelt inget val.

Det är bra att uppmärksamma FN-dagen. Skolbarn ritar teckningar av barn med olika hudfärg och diskuterar vilka olika förutsättningar vi har att leva, beroende på var i världen vi lever och beroende på vilken färg vi har på huden. Vi behöver alla diskutera rättvisa och solidaritet, och metoderna för att minska klyftorna. Eller som Göran Johansson, den numera avlidne göteborgspolitikern sa: Att dela en korv på mitten är rättvisa. Att ge en större del till den hungrige är solidaritet.

Karin Långström Vinge

Hiss: allt gott som görs i vår värld
Diss: den här isande vinden…..

Upprördhet. Krönika i SLA 4 oktober 2014

I veckan har allmänheten upprörts över valet av andre vice talman, borttagandet av trillingnöten ur Aladdinasken samt det faktum att SVT har klippt bort eventuellt upprörande material ur Pippi Långstrump-programmen som ska sändas i Barnkanalen senare i år. Pippis pappa, som med vit hudfärg och bastukjol utropades till kung när han anlände Söderhavet, kommer i framtiden att endast kallas kung.
 En del av debatten har handlat om vad Astrid Lindgren själv skulle ha tyckt om den här klippningen, som av en del kallas census, av andra en nödvändig antidiskrimineringsåtgärd. Redan på 70-talet deklarerade hon i Expressen att hon skulle skrivit annorlunda ”nu” än på 40-talet då böckerna kom ut:
”Ja, jag skulle ha tagit bort en massa idiotier. (...) Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig en bambukjol och genast blir till negerkung…det var ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna de svarta så att om vi kommer till Söderhavet så blir vi genast kungar.”

För ett tag sedan var det den svarta dockan samt judekarikatyren i Tomtens julfabrik som diskuterades. Oavsett om vi tycker att de gamla filmerna ska klippas om eller inte, kan konstateras att vi är många som önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt.

Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv. Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte orkar diskutera värdegrundsfrågor just halv sju på kvällen när Barnkanalen står på, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.

Karin Långström Vinge

Hiss: Vardagsrasism diskuteras!

Diss: Vardagsrasism behöver diskuteras.

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...