Knutby

Jag ser henne skymta fram bland journalister och domstolspersonal. Nedböjt huvud, lite hukande hela hon, annorlunda frisyr, lite äldre och lite tröttare som dom flesta av oss blivit sedan 2004 då hon sist stod i rampljuset. Åsa Waldau. Den unga, spännande ungdomspastorn som fick Filadelfiaförsamlingen i Knutby att leva upp på 90-talet, och som det gick så otroligt snett för. Hon, som i sin person skulle rädda världen står nu åtalad för 14 fall av misshandel på personer inom sitt eget entourage, enligt vittnesmål toppen av det isberg som handlar om åratal av psykisk och andlig terror i en pingstförsamling som sakta men säkert utvecklades till en sekt. Naturligtvis går allas och mina sympatier till offren. Det räckte inte med mord och mordförsök. Gruppen slöt sig samman än mer och utvecklade de praktiska konsekvenserna av att en av deras pastorer faktiskt troddes vara Kristi Brud. Den bild som för en övertygande majoritet av kristna teologer handlar om kyrkan som helhet, blev i Knutby personifierad. Jesus skulle komma tillbaka, väldigt snart som i de flesta undergångssekter, och gifta sig med pastor Åsa. Ledarteamet som syns på bilder från femton-sexton år tillbaka visar de unga, karismatiska pastorerna. Så klart de samlar unga människor omkring sig. De, framför allt hon, har en sån kraftig direktkontakt med Gud att personerna runt omkring dem börjar tro allt hon säger. Att de genom sina handlingar har en direkt påverkan på tidpunkten för Jesu ankomst. I en normaliseringsprocess som liknar vilken destruktiv relation som helst får de utstå fysisk bestraffning om de agerar fel, allt beroende på vilket humör Åsa är på. En medpastor står åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig, allt för att blidka Gud. Så utvecklas en sjuk teologi, en sjuk kultur och kriminella handlingar. Hela historien stämmer till eftertanke. Hur det än är, påverkas människor av vad karismatiska personer säger. När Bibeln inte ses som en mångfacetterad skriftsamling där vissa element, som misshandel och mord inte längre är accepterat, om det någonsin varit det, blir det farligt. De flesta människor förstår att det inte finns något direkt samband mellan att förhålla sig sunt kritisk till kristna läror och att bli förlamad i en trafikolycka, men när pastor Åsa i en inspelad predikan (samtal mellan Stina Dabrowski och Åsa Waldau, finns på Youtube) talar om saken som om det vore den mest självklara saken i världen, kan en undra vad hon sagt när videokameran inte var på. Nu talar vittnena, och återigen står Knutbypastorer inför rätta i Uppsala tingsrätt. Nu är pingstförsamlingar fria och självständiga utan några demokratisk valda övervakande ledare, och Knutby Filadelfia finns inte längre, men när jag läser pastor Åsas brev som offentliggjorts, och när jag ser henne i teven, önskar jag av hela mitt hjärta att hon hade haft en klok biskop som med milt hjärta och fast stämma talat med henne om hur en pastor bör agera, att hon hade haft en bra kontakt på Knutby vårdcentral, samt en gedigen utbildning i teologi och religionsvetenskap.

Motkrafter i ett kyligt samhälle

"Du måste be för Syrien, Karin. Turkiet har gått in och invaderar vårt land. Jag är orolig för mina anhöriga."

Jag står utanför folkhögskolans kapell tillsammans med kyrkvärdarna. Kyrkklockan i klockstapeln utanför ringer och det är dags att samlas till vår vanliga morgonbön. Andrum, som vi kallar det, en lugn start på dagen tillsammans. 

Hen som kommer fram till mig skiljer sig från de andra den här dagen. Blicken är orolig och ansiktsmusklerna spända. Jag tror att hen är kurd. Av just det folk som räddat världen från IS.  Jag försöker minnas vad jag läste på mobilen samma morgon: Erdogan bekräftar att Turkiet gått in med stridsflyg i nordöstra Syrien och tiotusentals är redan på flykt. 

Alla har gått in och satt sig, jag går fram och ber: Gud, nu ber vi för Syrien. Igen. 

Men, tänker jag under psalmen som Hanna leder från, det var ju inte länge sen vi hörde att det skulle kunna gå att återvända till delar av Syrien igen. De flesta IS-soldater är tillfångatagna, regimen är fortfarande brutal men det skulle kunna gå att leva. 

Nu kommer allt tillbaka. Oron för släktingarna. Rapporter om döda och sårade. Och flera börjar fundera: säljer inte Sverige vapen till Turkiet? Genast kom kraven från politikerhåll och samtidigt svarar Erdogan med att hota att skicka flyktingar till Europa om inte kritiken mot hans invasion stoppas. 

Filip går fram och läser ur Första Johannesbrevet om kärleken som fördriver rädslan. Vi ber  för världen och för oss själva, Hanna sjunger en sång och sedan fortsätter vardagen. 

När jag sedan skriver ner de här orden flashar det till på mobilen. Liberalerna vill förbjuda bönestunder på rasterna i skolan. Vilken tur att folkhögskolorna är fria, tänker jag. Be och arbeta, lyder en paroll från klosterlivet, och jag tänker att båda behövs i vårt samhälle.  Bönen kan beskrivas på många olika sätt, men är en form av den kärleken som fördriver rädslan, i kombination med arbete, konkret arbete för fred och mänskliga rättigheter. 

Vi behöver motkrafter i ett kyligare samhälle. Det kan vara så enkelt. Det kan vara att Skövde kommun fortsätter att sponsra sina lärare med kaffe under de tuffa arbetsdagarna. Ett litet tecken på uppskattning av dem som tar hand om det allra mest dyrbara vi har. Varje gång en lärare, eller förskollärare, eller barnskötare eller vem som helst säger upp sig i vår kommun borde vi tillsätta en haverikommission. Vad har hänt? Hur kan vi förändra? Kom tillbaka, ta tillbaka din uppsägning, vi behöver dig!

Att kunna leva med flera perspektiv samtidigt

Ibland öppnar sig en helt ny värld för ens ögon och en ser saker på ett sätt som en inte gjort förut. Jag har nyligen gjort den upptäckten i och med att jag har skaffat mig multifokala kontaktlinser, eller progressiva som samma fenomen heter i glasögonsammanhang. Den som inte är med i de skumsyntas förening vet med all säkerhet inte vad detta är, och då kan meddelas att multifokala linser är linser med flera olika styrkor i en och samma lins. Ungefär som progressiva glasögon, men skillnaden är att det går mycket snabbare för hjärnan att fokusera om från att titta på nära håll och att titta på långt håll, vilket kan bli ett problem i takt med att människan blir mer årsrik. 

Alltså behöver jag inte fundera på att komplettera min kraftiga närsynthet med läsglasögon och det är oerhört praktiskt. Men jag tänker också att det finns fler djup i det multifokala. Om nu hjärnan kan härbärgera flera synperspektiv samtidigt så borde det ju fungera på liknande sätt med våra värderingar? Det verkar ju som att vi är konstruerade för att fixa det. 

Sedan några år tillbaka är det som att den goda sekulariseringen av samhället (att en specifik kyrka inte ska ha någon politisk makt utan endast politiskt inflytande precis som andra organisationer i civilsamhället har politiskt inflytande) har övergått till någon slags religionsfobi. En behöver inte vara särskilt analytisk för att se hur tonen mot muslimer har skärpts. Detta gör att även andra utövare av religion får slängar av samma slev, och att religiösa inte bara utövar sin religion via mentala processer i hjärnan utan att det också kan få konsekvenser i vardagslivet är något som inte alla riktigt greppat. 

I en del fall kan kunskapsluckorna leda till historielöshet. Nu är det väl ingen som med allvar skulle framkasta idén att själva Skolverkets skulle lida av kunskapsbrist, men när de kommer med förslag till nya kursplaner för grundskolan fanns till en början med en avsaknad av t ex antiken samt minoriteternas situation med i historieämnet och nu uppdagas att referenserna till Bibeln strukits. 

En del debattörer menar nu att statsateismen går för långt, särskilt som sociologerna sedan länge förstått att vi inte lever i ett sekulariserat utan postsekulärt samhälle. Religionen har alltså kommit tillbaka, eller låt oss säga människor som inte ser något konstigt i att religiöst eller andligt orienterad. 

De frågor som religionskritikerna på 1900-talet tog upp är nu passé. Det är helt möjligt att vara religiös och demokrat samtidigt. Och Vi kan tänka att en Gud ligger bakom allt det vackra i naturen samtidigt som vi håller naturvetenskapens teorier för sanna. 

Det är kanske detta som är det multifokala: att kunna se vår närtid i ljuset av vår historia. Vad de gamla grekerna tänkte har betydelse också för oss idag. Och det blir alldeles omöjligt att få någon förståelse för mycket inom bildkonst, litteratur, film osv om vi inte har bakgrunden i bibliska berättelser och ordspråk. Det handlar om bildning att förstå varför vi firar våra högtider och varför kyrkor och kyrkogårdar ser ut på ett visst sätt och kunna se dem som mer elle mindre levande kulturarv, även om vi inte knyter någon andlighet till byggnaderna.

Omskärelse, religionsfrihet och attityder

Det sägs ibland att sättet ett samhälle behandlar sina minoriteter på säger något om hur samhället ifråga mår.  I veckan har debattsverige ägnat sig åt frågan om manlig omskärelse av icke-medicinska skäl och flera perspektiv har förts fram. 

En viktig utgångspunkt är religionsfrihetslagen från 1951 som säger att varje person har rätt att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.  Detta var en del i en sekulariseringsprocess som sedan 1800-talet handlar om att Svenska kyrkan inte ska vara en del av staten, och att den som inte är evangelisk-luthersk bekännare jämlikt ska kunna utöva sin tro, eller låta bli att utöva religion. 

Men hur ska vi göra om seder och bruk, accepterade inom ramen för religionsfrihetslagen, strider mot andra grundläggande konventioner, som till exempel Barnkonventionen? 

Det är just barn och ungas rätt till kroppslig integritet som har fått delar av Centerpartiets stämma att föreslå förbud mot omskärelse av icke-medicinska skäl. Inte av antisemitiska eller islamofobiska, även om konsekvenserna av ett eventuellt förbud enligt vissa religiösa företrädare skulle innebära att det blir omöjligt att leva som jude eller muslim i Sverige. 

Men enligt samma barnkonvention har varje barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.  

Tondövheten och okunskapen i religiösa och kulturella frågor är ibland skrämmande. Men det handlar också om respekt och tolerans. Är det möjligt att tänka att människor kan få ha sina viktiga aspekter av identitet och liv i fred?  Religion och livsåskådning är essentiella delar av många människors liv och det innebär att folk sysslar med att ställa fram färsk frukt till sina gudabilder,  döper sina barn, ändrar sina medvetandetillstånd genom shamantrummor, låter bli att äta kräftor eller julskinka, eller tvärtom äter julskinka och firar jul och påsk om än inte av religiösa skäl, och varför inte låta folk hållas även om jag själv tycker det verkar knepigt, såvida ingen blir skadad eller att det i övrigt strider mot svensk lagstiftning? 

En del menar att omskärelse handlar om att skada barnen. Socialstyrelsen ser det inte så - tvärtom ska ingreppen ske på institution så att krav på hygien och smärtlindring tillgodoses. En imam på sociala medier tänker att en del  barn skadas - livslångt och oåterkalleligt - av föräldrars alkoholkonsumtion. Jag tänker att barn mår väl av att vara i goda sammanhang och att vara en del av en gemenskap - vilket bland annat ges uttryck i religiösa församlingar. 

Men religioner ändras. Numera finns prästvigda kvinnor trots tveksamhet hos Paulus i Nya testamentet, och alla bud i Tredje Moseboken hålls inte av bekännande judar idag, och alla muslimer följer inte alla påbud i Koranen. Religionsutövare påverkas av tidsanda och kontext. Därför finns idag judar som inte låter omskära sina söner  utan har namngivningsceremoni för dem - b´rit shalom - som de har med sina döttrar. Men den processen sker lämpligast bland judarna själva - och inte på politiska partistämmor.

Värderingar

På Palmsöndagen år 1960 prästvigdes tre kvinnor i Svenska kyrkan: Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. Efter ungefär fyrtio år av utredningar och debatter, kunde nu människor oavsett kön följa sin kallelse att bli präster.

Argumenten för och emot flödade och så sker fortfarande på sina ställen. Skulle inte Paulus ord om att kvinnor ska tiga i församlingen gälla längre? Eller handlar det bibelstället inte om präster i Svenska kyrkan utan bara just några kvinnor i Korint som satt och småpratade under gudstjänsten? Och fanns det inte en vits med att Jesus bara utvalde män som lärjungar? Eller fanns det kvinnor med också, som inte kom fram ordentligt när berättelserna om Jesus formulerades?

Frågorna är många och vi ser tydligt att samhället inklusive kyrkorna förändras. På bara hundra år har mycket förändrats i hur vi ser på könen - och på dem som inte är hemma i talet om kön. Synen på äktenskapet förändrades radikalt redan 1921 när Sveriges riksdag beslutade att kvinnor och män skulle bli myndiga på samma villkor och vid samma ålder. Att gifta kvinnor skulle vara myndiga tyckte nog en del inte var annat än vänsterliberalt trams, men idag är det väl ingen som skulle tveka i den frågan. Att det inte är olagligt att praktisera sin kärlek oavsett sexuell orientering är väl också självklart för de flesta och nu jobbar vi i stället med lagstiftaren i ryggen med att utrota all diskriminering mot såväl denna grupp som ett flertal andra som behöver skyddas mot kränkande särbehandling. Det går framåt.

Att det tar tid att ändra sina värderingar visar erfarenheten men också den undersökning som Institutet för framtidsstudier gjort med drygt 6000 utomeuropeiska migranter och som nu gjorts offentlig. De har fått frågor om hur de trivs, vad de har för inställning till familjeliv och annat och deras resultat har jämförts med den mycket klargörande kulturkartan som används i samband med den globala enkätundersökningen World Values Survey. Motsatsförhållandena på axlarna är patriarkala värderingar mot frihetliga värderingar, religiösa värderingar mot sekulära värderingar.

Vad som är just religiösa eller sekulära kan vara svårt att definiera. En religiös värdering kan ju vara att staten ska vara just...sekulär.  I vilket fall visar ovanstående undersökning att migranterna trivs bra, men att de tycker att jämställdheten gått för långt. Djupintervjuerna visar dock att de förstår att Sverige förväntar sig annat av dem, och med tiden tänker jag att flera av dem kommer att uppskatta möjligheter till föräldraledighet, utbildning och annat som är betydelsefullt för människor, just oavsett kön.

Sverige har sedan demokratins införande genomfört frihetliga reformer, men det har tagit tid och tar fortfarande tid. Vi kan nog inte räkna med att människor med annan kulturell bakgrund ska göra samma resa på bara ett par år.

Dagens Nyheter

Bilal och de andra

Bilden föreställer en ung kille framför en fantastiskt vacker utsikt. Leendet är så där spjuveraktigt och han verkar titta på någon lite längre bort. Bilal, som han heter, har gett sig ut på sitt livs resa, för att göra skillnad, för att verkligen göra något av sitt liv.

Men så lyckligt var det inte. Ungdomstiden hemma i Alby var stökig på många sätt. En dag hittar pappa en kniv i jackan, de bråkar om det, mamma ringer polisen och händelsen slutar i tingsrätten.  När Bilal börjar gå till moskén tänker föräldrarna att nu ska det nog lugna ner sig.

Så en kväll säger han att han ska gå till gymmet, tar sin svarta sportbag i handen och lämnar lägenheten. Han återvänder inte, och mamma ringer polisen igen.

Efter en månad ringer en representant för Islamiska staten till Bilals mamma och gratulerar henne till att hon har en sån fantastisk son som nu nått paradiset redan i sin första strid i Guds namn. Två veckors träningsläger i kalifatet i Syrien, sedan ut till fronten där han ganska omgående dödades.

På bilden, som ligger ute på internet, poserar Bilal med automatvapen iförd militärkläder. Han är en av de cirka 300 jihadister eller IS-resenärer som sedan 2012 lämnat Sverige för att strida för islamistiska grupper i Mellanöstern och Afrika.

Numera är det inte många som företar sig den är resan. Uppmaningen till sympatisörer till denna lilla minoritetsgrupp av islam som våldsbejakande salafism är, är att göra jihad, heligt krig, där de är. Säkerhetspolisen har fullt upp. Terrordåd förhindras, men enskilda predikanter fortsätter sprida sitt hat mot västvärlden och demokratiska tankar som jämställdhet, mänskliga rättigheter, integration.

Sedan kalifatet i sin nuvarande form besegrats och inte längre besitter några större landområden, har frågan väckts vad som ska göras med de terrorister som nu sitter fängslade på kurdiskt område. Klart att kurderna inte vill ha dem - och Donald Trump hotar med att släppa dem fria om de europeiska staterna inte vill ta hand om dem.

Storbritannien har redan reagerat. När nyförlösta 19-åringen Shamima som för några år sen anslöt sig till kalifatet nu vill hem, svarar den brittiska administrationen med att dra in hennes medborgarskap.  

Det är inte utan oro jag funderar på de 300 svenskarna som rest ner till Syrien för att kriga. En del är, liksom Bilal, döda. Någon har redan återvänt. Säpo menar sig ha koll på dem, samtidigt som det är känt att det går att leva med flera look-alike-pass och därmed röra sig tämligen fritt. Det här är människor som lärt sig kriga, som har en låg våldströskel och som dessutom har med sig en ideologi som förtrycker både kvinnor och barn, hatar hbtq-personer, judar och i princip alla som inte tycker som de själva.

Jag tittar på den oscarsnominerade dokumentärfilmen Islamisten och hans söner. Se den gärna. Barn i träningsläger, barn lär sig skjuta, barn förnedras för att bryta ihop och komma igen genom att slå tillbaka ännu hårdare.

Och jag tänker att det där med integration, det är ingen teoretisk eller populistisk slagdänga som vi kan ha eller mista. Det är alldeles livsnödvändigt. Jag tänker att varje gång vi arrangerar eller deltar i ett språkcafé eller något annat kulturmöte, så gör vi något för världsfreden.

___

Om Bilal och om en massa annat berättade journalisten Magnus Sandelin. Läs mer på sajten www.doku.nu.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11968260

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde

Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer. 

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra. 

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk. 

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet. 

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra. 

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt. 

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.

KARIN LÅNGSTRÖM 

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se) 

Rätten att vara sig själv. Krönika i SLA 6 maj 2017

Det är inte lätt att vara människa. Häromdagen berättade Aye, en vanlig kompetent kvinna, 
att hon i slutet av en rekryteringsprocess hos SAS fått beskedet att hon får jobbet
om hon lovar att inte använda sin sjal. Skälet till det är att företaget har en neutralitetspolicy 
som innebär att religiösa symboler inte får bäras under arbetstid.

Huruvida detta förhållningssätt är förenligt med domar och rekommendationer från EU och FN är en särskild fråga. En annan är de fördomar gentemot religiösa personer, särskilt muslimska, som sprids som löpeldar genom sociala medier och fikarum på vanliga arbetsplatser.

Det handlar om generaliseringar. Det varnas för att anställa muslimer. De måste få gå ifrån arbetet flera gånger om dagen för att be. De kan inte utföra alla slags arbeten. De påstås könsapartheida sig så till den milda grad att de inte ens kan åka hiss tillsammans med någon av motsatt kön.

Detta stämmer ju inte. Visst finns det människor som ålägger sig sådana föreskrifter med religionen som förevändning att vardagslivet blir svårt att leva. Så har det varit i alla tider och kommer så förbli. När jag jobbade som elevassistent var ett återkommande uppdrag att ta hand om den syskonskara från Jehovas vittnen som med vis regelbundenhet lämnade klassrummet på grund av att något annat barn i klassen skulle födelsedagsfiras eller att någon kristen symbolhandling skulle utföras, exempelvis julpyssel eller tändande av det första adventsljuset.Människor är individer och religionen levs på olika sätt. Muslimer behöver inte gå ifrån arbetet för att be. Det är helt i sin ordning att förrätta bönen före och efter arbetstidens slut.

Det som däremot inte går, är att anamma den tanke som en del debattörer tar för självklar, nämligen att ens tro är något som går att liksom ta av och ta på. En tro är något som genomsyrar hela livet, och för den som har en tro som innebär att den är konkret synlig blir detta ytterst påtagligt. Alltså kan en kvinna som bär sin sjal som ett uttryck för sin kärlek till Gud inte förmås låta bli att bära denna under den del av dagen då det är som mest relevant. I vårt sekulariserade land där tron reducerats till en privatsak kan detta vara en svår tanke att ta till sig.

Men att göra sig fri från religiösa praktiker kan vara lika svårt som att hävda rätten till dem. Muslimska kvinnor har vittnat om att de trakasseras för sitt beslut att inte bära slöja. Muslimer som inte fastar under Ramadan tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solden. Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Det här med alla människors lika värde och rätten att få vara sig själv sätts på prov. Faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad. Och fortfarande finns de som inte förstår att det inte är hjärnan de muslimska kvinnorna täcker med sina sjalar, utan sitt hår.

Hiss: Sol och värme! Nu ska potatisen ner!

Diss: Den alltmer tilltagande islamofobin.

Att leva i påsktiden. Krönika på Skara stifts hemsida 20 april 2017

pixabay.com

Jag tycker så mycket om att söndagarna som följer på påskdagen numera benämns " i påsktiden" istället för "efter påsk". Vilka ord vi använder ger viktiga signaler och inspirerar till eftertanke. Vårt kyrkoår är ju kronologiskt, men på sätt och vis lever vi ständigt i påsktiden med glädje och uppståndelseyra samtidigt som livet också är fasta och förberedelse, förundran och djup. Glädje och sorg följs sannerligen åt.

I en av veckans bibeltexter möter Jesus de tolv som håller sig undan efter påskens händelser. En av dem kan inte alls känna någon uppståndelseglädje med mindre än att han får se klara och tydliga bevis för att Jesus skulle vara hos dem igen. Muntliga vittnesbörd hjälper inte - han vill se spikhålen. Och Jesus kommer och låter honom se och känna.  Jesus möter var och en på det sätt som hen behöver. Du tror därför att du har sett mig, säger Jesus till den tvivlande, men saliga är de som inte har sett men ändå tror.

Det går alltså att tro utan att ha sett ett tydligt tecken. Det går att känna tillit även om tveksamhet fortfarande råder. Evangelisten Johannes skriver till oss att Jesus gjorde ännu fler tecken än dem som tagits med i hans bok, men de som finns har nedtecknats för att vi ska tro att Jesus är Guds son och för att vi genom att tro ska ha liv i hans namn.

Några av oss väntar fortfarande på det där tecknet. Några av oss har sett och känt. Några av oss känner uppståndelsens glädje medan andra längtar efter någon form av levande liv. Så är det att leva i påsktiden och det finns endast ett sätt att göra det på: tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.

KARIN LÅNGSTRÖM , skolpräst på Hjo folkhögskola

Påskaftonstankar

pixabay.com

Det är många som på olika sätt vittnat om hur lång och trist Långfredagen var förr i tiden. Dagen skulle framlevas i stillhet vilket kunde vara en utmaning för livliga barn. Affärerna var inte öppna och på radion spelades stilla musik. Det är nu ett minne blott i en tid då fest och vardag suddas ut i ett oavbrutet fredagsmys. 

Som barn hade jag aldrig problem med Långfredagens tragiska eftertänksamhet. Jag levde mig in i anledningen till dagen och förbannade det faktum att en oskyldig avrättas. Långfredagen kom för mig att bli en protestdag mot världens ondska, snarare en en dag då en inte får göra något.  

Många år senare har jag ett knippe teologiska förklaringsmodeller till Jesu död, men grundkänslan kvarstår: och fortfarande är det alltför många som straffas utan ordentliga rättegångar. Och ropen efter dödsstraff hörs mer och mer också i vårt land. 

Istället var det påskafton jag hade svårt för. En dag av väntan på att äntligen få fira livet och uppståndelsen. Dagen ägnades åt äggmålning och påskmiddag. Ofta var det ju fint väder som inbjöd till lek i prästgårdsträdgården. Men det var ändå en väntans dag som kändes teologiskt onödig. Varför skulle Jesus vänta tre dagar på att bli uppväckt? Kunde det inte hända med en gång? Jag hade ju facit, men Jesu vänner var i chock och dessutom rädda att själva bli gripna och avrättade såsom dissidenter i det av romarna ockuperade området. 

Men det finns en existentiell vits med den där påskaftonsväntan, eftersom det är en avspegling av hur livet fungerar. Hela påsken följer en rytm som livserfarenheten känner igen. Skärtorsdagens vånda och ångest, svek men kraft från ovan. Långfredagens orättvisa, våld och meningslöshet. Men också glimtar av godhet och medkänsla. Påskaftons erfarenhet av att livet inte vänder direkt, att vi ibland måste vänta och invänta förändring och nystart. Det blir inte bra direkt. 

Kronprinsessan Victoria sa något väldigt klokt när hon intervjuades på Drottninggatan. Journalisten frågade hur vi nu ska kunna gå vidare med tanke på allt som hänt. Kronprinsessan tittar med stadig blick och säger kraftfullt: Tillsammans. Hon ger inga anvisningar om handlingsplaner, nationella samordnare eller politiska desperata förslag utan ger en kunglig order om hur: tillsammans. 

Tillsammans är nyckelordet för den långdragna påskaftonen, för livet som helhet och särskilt i svåra stunder. Jag tror inte att det handlar inte om att ha en annan individ bredvid sig i tevesoffan kväll ut och kväll in utan om en känsla av samhörighet med andra människor och djur. Att finnas i ett sammanhang någonstans där blickar kan mötas och tankar utbytas. Svenska kyrkan erbjuder mötesplatser med detta syfte, och även om medlemstalet sjunker ändras inte människors behov av att samlas, tänka, utföra ritualer och vara just tillsammans. Helgens kärleksmanifestation på Sergels torg, alla extra ljuständningsbesök i våra kyrkor vittnar om just detta. 

Det kommer att bli påskdag i år också. Regnet och dimman kommer att få ge vika för vårsolens vänliga och livgivande strålar. Naturen kommer fortsätta vakna till liv med sån fart att allt fler av oss behöver ta allergimedicin för att hantera skapelsens kraftfulla explosioner av lövsprickning och knoppar som brister. Men vackert är det! 

Glad påsk önskas alla läsare!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Polisbilar täckta av blommor. Äntligen får blåljuspersonalen den uppskattning se så väl förtjänar.

Diss: Allt som hotar livet och friheten.

Cosmopolitanism

Hur kan vi leva med våra olika kulturer tillsammans i en värld?

Hur kan vi lära oss om varandra, av varandra?

Vilka svårigheter kan vi uppleva i mötet med människor med andra kulturer?
Vad hindrar oss att möta människor med andra kulturer?

Hur ska vi - landet Sverige - tänka?

Anpassning  - vem, vad, hur?
Vad är skillnad mellan integration och assimilering?

Integration= en process som innebär att en människa från en annan kultur får en plats i majoritetsamhället men kan samtidigt behålla sin kulturella identitet. Om detta lyckas får vi ett mångkulturellt samhälle.

Assimilering= en person från en annan kultur lämnar sin kulturella identitet i mötet med majoritetsamhället.

Motsatsen till kosmopolitism...
Främlingsrädsla / xenofobi
Främlingsfientlighet
Etnopluralism

......

Erik Gandinis film Cosmopolitanism

#Juluppropet - för en human migrationspolitik

 Under 2015 sökte över 70 000 barn skydd i vårt land (enligt Migrationsverket). De kom med eller utan familj från våld och krig till ett nytt liv i Sverige. Här möttes de av generositet och konkret omsorg: hos politiker och tjänstemän, hos lärare och skolpersonal, hos socialsekreterare och gode män, hos företag, föreningar och kyrkor. Tusentals människor har delat med sig av tid och engagemang i fotbollsträning, språkklasser och lekgrupper. Det är lätt att förstå varför. Man vill bidra. Hjälpa till. Vara en medmänniska.

Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.

Vi ser förtvivlade unga människor som riskerar att utvisas till osäkra och konfliktdrabbade länder – ungdomar som ofta ser Sverige som sitt enda möjliga hem. Vi ser barn som inte vet om deras familjer ska få stanna mer än 13 månader i det land där de nu har börjat skolan och fått nya vänner. Vi ser föräldrar i Sverige som desperat försöker finna vägar för att kunna återförenas med sina barn som finns i konfliktområdet eller längs flyktvägen, men där lag eller byråkrati reser hinder. Rätten till familjeliv är en grundläggande mänsklig rättighet som har fastställts i internationella överenskommelser. Gemensamt för alla på flykt är att de lever i plågsam väntan, ovisshet och oro.

Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper. Detta knyter an till en bärande tanke i kristen tro om att vi människor är skapade för att leva tillsammans. Som medmänniskor är vi varandras angelägenhet. Villkoren för de barn, unga och familjer som drabbas av den nya asyllagstiftningen angår oss alla.

Låt fjärde söndagen i advent bli startskottet till ett upprop för en human migrationspolitik!

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Vi uppmanar alla att:

– skriva under vår namninsamling

Kyrkoledare, Sveriges kristna råds styrelse

Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan.
Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift.
Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS.
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan.
Johnny Kleman, kommendör Frälsningsarmén.
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen.
Anne-Christine Lindvall, ordf. Hl Anna av Novgorods Ortodoxa förs., Serbisk-ortodoxa kyrkan.
Jean Mansour, arkimandrit, Grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia.
Maie Martinson, församlingsföreståndare, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan.
Bernth-Åke Ottosson, tf missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan.
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan.
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd.

Svenska missionsrådet

Mattias Ingeson, ordförande
Anders Malmstigen, generalsekreterare

Läs mer - och skriv gärna ut listor att lägga på din arbetsplats och i din kyrka!

Tankar om religionsteologi Del 1

I veckan som gick fick några i min omgivning anledning att fundera något kring det här med religionsteologi, religionsdialog och möten med andra religioner. Eftersom det här är en känslig fråga - kanske i samma storleksordning som frågan om prästvigda kvinnor en gång var eller om hbtq-kristnas vara eller icke i kyrkliga sammanhang - finns det anledning att närma sig frågan från olika perspektiv. 

Det första en bör fråga sig är om det överhuvudtaget är meningsfullt att lyssna till andras berättelser om sina erfarenheter av tro. Den som svarar nej på den frågan kommer ändå att ställas inför religionsteologiska frågor och pastoralt handlande som kräver reflektion. 

Den som svarar ja har en hel del frågeställningar att resonera kring. Hur ska dessa samtal ske? Varför? Och vad är syftet med dem? 

Min egen utgångspunkt är att jag kan fördjupas i min egen tro i mötet med troende från andra religioner. Det är ett sätt att visa respekt för andra människor och ett uttryck för nyfiket intresse för hur andra människor tänker i olika livsfrågor. Vad är det som gör att muslimer tackar Gud (alhamdulillah betyder "jag tackar Gud") för både ont och gott som sker dem? Och hur kan vi inspireras av det frejdiga samtalsklimat som finns inom judisk tro? 

Religionsteologi förutsätter ett tänk kring bibelsyn, Gudsbild och människosyn. Vi behöver tänka till när det gäller kristendomens sanningsanspråk och försöka förstå hur bibelorden som ger en annan tolkning kompletterar och fördjupar. 

Mycket är tänkt och skrivet i detta ämne. I "Samtal om religionsteologi" (Tro & tanke, Svenska kyrkans forskningsråd 2001:3, red. Kajsa Ahlstrand och Håkan Sandvik) identifieras några viktiga frågeställningar: 

* Hur kan vi vara trogna mot den väg som är oss given samtidigt som vi kan ta tillvara de insikter vi får i möten med troende från andra religiösa traditioner? 

* Hur ska vi som kristna förhålla oss till rasism, främlingsfientlighet, antijudiskthet och islamofobi?

* Finns det element i vår religion som kan användas på ett diskriminerande och rasistiskt sätt, och hur hanterar vi i så fall det? 

* Vad kan vi bidra med i vår tradition för att bygga ett gott samhälle och därmed följa Paulus uppmaning i Rom 12:18 att hålla fred med alla människor? Har det något att göra med hur vi bemöter troende från andra religioner? 


"Herren är på denna plats, och jag visste det inte". 1 Mos 28:16

Islams framtid

Akbar Abdul Rasul skriver på Aftonbladet om kampen för att reformera islam. Läs texten, där han argumenterar för att islam faktiskt kan förändras på samma sätt som kristendomen har gjort det. Denna kamp, som emellanåt är på liv och död, behöver stöd från västvärlden, precis som jag skrev häromdagen.

 

 

Akbar Abdul Rasul:

 

Jag är troende muslim själv och jag önskar det här av islam:

✓ Fred. Att vi muslimer förkastar tolkningar av islam som kräver våld, social orättvisa och för mycket politisk inblandning.

✓ Mänskliga rättigheter. Jag förkastar trångsynthet, förtryck och våld mot alla människor, inklusive etnisk tillhörighet, kön, språk, tro, religion, sexuell läggning och könsuttryck.

✓ En sekulär stat. Jag är för ett sekulärt styre, demokrati och frihet. Varje individ ska ha rätt att offentligt uttrycka kritik av islam.

Jag uppmanar er att stå med oss som vill reformera islam, vi som står för fred, mänskliga rättigheter och ett sekulärt samhälle.

 

 

Vi måste stå upp för de alldeles vanliga muslimerna!

www.pixabay.com

Joel Halldorf fick draghjälp i rubriksättningen med sin text i Expressen Kultur nyligen - "Islam är bästa botemedlet mot terrorn". I den förvirrade debatt om religion i allmänhet och islam i synnerhet påminner Halldorf oss att det faktiskt är skillnad mellan äpplen och päron, så att säga. 

Det är nämligen inte, som en del ibland verkar hävda, alla muslimer som dödar i Koranens namn, utan en mycket liten grupp som dock får stort massmedialt intresse. 

Wahabismen som framförallt finns i Saudi-Arabien är den inriktning som brukar framhävas. Men det är inte bara religiösa preferenser dessa krigare har. Det kan vara kraftfullt att citera Koranen, insåg även Usama Bin Laden, men han övergick snabbt till att förklara varför han krigar mot väst: de krigar ju mot oss. 

Jag ägnade en del av sommaren åt Karen Armstrongs utmärkta bok om våld i Guds namn där hon genomlyser motivationer bakom våldet sedan jägarsamhällenas tid. Särskilt med övergången till jordbrukssamhälle blev jakten på mark tydlig: territorium behövs för livsmedelsförsörjning, bosättning och annat. Att ha en religiös morot är snarare just en morot, som grädde på moset om än så betydelsefullt för den enskilde. 

Och för den krigare eller terrorist som stundom drabbas av det dåliga samvetets / överjagets röst kan det vara tryggt att ha en högre makt att faktiskt skylla sina gärningar på. 

För att gå tillbaka till de helt vanliga muslimerna i vårt land som varje dag går upp och gör frukost till sina barn, ber sina böner och försöker bidra så gott det går till samhället, är det viktigt att vi som nation stöder dem. Att människor behöver och har rätt till en religiös tro är något som stadfästs i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och därför bör stöd utgå till de moskéer och imamer som motverkar extremism, radikalisering och skamkultur. För staten ska vara sekulär - men det innebär inte att religiösa företeelser inte ska förekomma. Tvärtom! 

Detta måste kunna gå med de varningssignaler som ges oss från debattörer som Sakine Madon, Sara Mohammad och Hanna Gadban. Men om vi - allmänheten - ska kunna se förtryckande strukturer måste vi ha mer kunskap och mer förebilder för hur en modernt organiserad islam skulle kunna fungera.

Jonas Gardell kallar det mellanmjölks-islam, och menar att islam precis som kristendom faktiskt kan förändras och att en imamutbildning på universitetsnivå är ett steg i rätt riktning. 

Matilda Molander i DN är inne på samma linje. 

"Att ett samhälle är sekulärt betyder inte att religion är oviktigt, eller går att lämna åt sitt öde. I ett religiöst samhälle tillåts religionen att blanda sig i det mesta och både upprätthålls och kontrolleras av staten. Det sekulära samhället måste i stället ge religionen utrymme att leva av egen kraft, och se till att den inte får inflytande där den inte hör hemma.För det mesta handlar det bara om att låta religionen sköta sig själv. Men i vissa fall, som exempelvis prästutbildning, har samhället och kyrkan ett gemensamt intresse av att de religiösa ledarna är välutbildade. Representanter för kristendom, islam och judendom kallar i en debattartikel i DN (9/8) en utbildning av religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet för en självklarhet."

Och i Sverige handlar det om att genusvetenskap och idéhistoria finns med i kursplanen. Liksom studier i hur religionsutövningen sker i samklang med svensk lagstiftning och internationella överenskommelser. 

Mer:

Sakine Madons sommarprat i P1

Sara Mohammads sommarprat i P1

Karen Armstrong: Med Gud vid vår sida. Religion och våld genom historien

DN: Skyll inte religiöst motiverat våld på det sekulära samhället

Uppdaterat: Sånt här är ju vansinnigt kontraproduktivt. Nej till burkini på strand i Cannes

Jag har placerat min blogg i Skövde på bloggkartan.se!

Enhet och motstånd

kaboompics.com

Den som nu trodde att det skulle vara slut med polarisering i Svenska kyrkan efter att ordningen med prästvigda kvinnor och införandet av vigselgudstjänst för samkönade par nu "satt sig", (ja, det ifrågasätts ju av vissa. Sådana där anpassningar till tidsandan lär väl försvinna när tidsandan förändras. *ironi*), behöver bara göra en snabb återblick i kyrkohistorien för att bli varse att lugnt lär det aldrig bli.

Precis som alltid sker ifrågasättandet av andras teologiska ställningstaganden eller helt enkelt bara den andres religiösa praktik.

Våra svenskkyrkliga ledare anklagas för att inte i tillräckligt hög utsträckning ta avstånd från konsekvenserna av krigens fasor och terrorgruppernas aktioner. Särskilt är det de kristnas martyrium som åberopas: som om det vore värre att avrättas som kristen än som muslim.

Den här kyrkliga identitetspolitiken har naturligtvis sin motsvarighet även på andra sidan: muslimska vänner som i sina facebookflöden förfasar sig över att ingen bryr sig om Aleppo eller Homs men att det blir panik när ett terrordåd utförs i Europa.

Och #blacklivesmatters. Allas liv räknas. Men vi som är majoritetskultur måste besinna oss och inse att vi är just majoritetskultur och att den rasifierade, diskriminerade måste få höja sina röster och vi måste hjälpa till. Vi måste faktiskt hjälpa till, annars vore vi inte människor.

Människa först, skapad av den Gud som förenar kristna, muslimer och judar. Allah betyder Gud på arabiska. Allah är inget egennamn. På finska heter hen Jumala. När den franske prästen Jacques Hamel blir avrättad har det en särskild symbolkraft, men protesten bör inte riktas endast mot islamistisk terror utan mot alla som förser sitt dödande med religiösa förtecken.

På en annan facebooksida uppmanas vi att bära kors.

Kristen Opinion startade i onsdags en Facebookgrupp, Mitt Kors, som redan fått flera hundra medlemmar. Välkommen att gå med i #mittkors:

+ Mitt Kors ‪#‎mittkors‬ vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att vi öppet och med stolthet bär korset runt halsen i vår vardag.
+ Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.
+ Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta på gruppens Facebooksida och tagga med #mittkors Följ länken:

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

De har naturligvis fått kritik. En del av kritiken handlar säkert om att det är just Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund som står bakom aktionen. Allt vad de säger ska naturligtvis kritiseras, på samma sätt som den sidan kritiserar allt som ärkebiskop Antje, Helle Klein och Anna-Karin Hammar hittar på. Kyrklig identitetspolitik.



Foto: Maria Lundström. svenskakyrkan.se

Men analysen bör gå djupare än så. Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg skriver på sin blogg:

Att vi ska ta avstånd från terrorism i religionens namn är självklart. Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.

Och biskop Åke fyller på:

Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.

Så blir korset den gemenskapens och solidaritetens symbol som för många är så självklar. Men i orostider blir ropen på kamp och ställningstaganden och avståndstaganden högre och högre. Vår kristna tro beskrivs som en borg som till varje pris ska försvaras mot ondskans alla lömska angrepp. Vad hände med frihetstanken? Det stilla samtalet vid Sykars brunn? Kains föraktfulla uttalande "Ska jag ta hand om min bror?" blir plågsamt aktuell.

Aktörerna i liknelsen om den barmhärtige samarier skulle i dagens version bära såväl kors och hijab som kippa, turban och Davidsstjärna.  Eller inget alls, för den delen. Någon kanske har en pappmugg från Waynes i handen, en annan har ett radband. Det som i själva verket är betydelsefullt är den hjärtats inställning som vi som medmänniskor i alla profeters efterföljd bör ha. Det är ögonen som räknas. Ser vi, eller ser vi bort? Ser vi vissa, eller ser vi alla?

Så välgörande att läsa DN Debatt med goda ord från Anders Arborelius, Antje Jackelén, Mahmoud Kalfi, Nadia Marhri Lodin och Ute Steyer.

* Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud.
* Vi tar avstånd från allt religiöst motiverat våld.
* Generaliseringar och polariseringar är dåliga hjälpredor för att förstå och bekämpa fundamentalism och extremism. Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp är ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan.
* Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ! Existentiella våndor hör det mänskliga livet till. En förvisning av religionen till det privata berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner. Tro, kunskap och kultur är en motkraft till det som splittrar och river söner mänskligt och medmänskligt liv.

Det behöver knappast sägas tydligare. Och bara det faktum att företrädare för tre världsreligioner publicerar sig på DN Debatt med en gemensam text är en god förutsättning för att ett gott samhälle inklusive religiösa preferenser faktiskt är möjligt.






Dagen
Världen Idag
Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan i otakt med medlemmarna? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Mittkors, kultur