Bilal och de andra

Bilden föreställer en ung kille framför en fantastiskt vacker utsikt. Leendet är så där spjuveraktigt och han verkar titta på någon lite längre bort. Bilal, som han heter, har gett sig ut på sitt livs resa, för att göra skillnad, för att verkligen göra något av sitt liv.

Men så lyckligt var det inte. Ungdomstiden hemma i Alby var stökig på många sätt. En dag hittar pappa en kniv i jackan, de bråkar om det, mamma ringer polisen och händelsen slutar i tingsrätten.  När Bilal börjar gå till moskén tänker föräldrarna att nu ska det nog lugna ner sig.

Så en kväll säger han att han ska gå till gymmet, tar sin svarta sportbag i handen och lämnar lägenheten. Han återvänder inte, och mamma ringer polisen igen.

Efter en månad ringer en representant för Islamiska staten till Bilals mamma och gratulerar henne till att hon har en sån fantastisk son som nu nått paradiset redan i sin första strid i Guds namn. Två veckors träningsläger i kalifatet i Syrien, sedan ut till fronten där han ganska omgående dödades.

På bilden, som ligger ute på internet, poserar Bilal med automatvapen iförd militärkläder. Han är en av de cirka 300 jihadister eller IS-resenärer som sedan 2012 lämnat Sverige för att strida för islamistiska grupper i Mellanöstern och Afrika.

Numera är det inte många som företar sig den är resan. Uppmaningen till sympatisörer till denna lilla minoritetsgrupp av islam som våldsbejakande salafism är, är att göra jihad, heligt krig, där de är. Säkerhetspolisen har fullt upp. Terrordåd förhindras, men enskilda predikanter fortsätter sprida sitt hat mot västvärlden och demokratiska tankar som jämställdhet, mänskliga rättigheter, integration.

Sedan kalifatet i sin nuvarande form besegrats och inte längre besitter några större landområden, har frågan väckts vad som ska göras med de terrorister som nu sitter fängslade på kurdiskt område. Klart att kurderna inte vill ha dem - och Donald Trump hotar med att släppa dem fria om de europeiska staterna inte vill ta hand om dem.

Storbritannien har redan reagerat. När nyförlösta 19-åringen Shamima som för några år sen anslöt sig till kalifatet nu vill hem, svarar den brittiska administrationen med att dra in hennes medborgarskap.  

Det är inte utan oro jag funderar på de 300 svenskarna som rest ner till Syrien för att kriga. En del är, liksom Bilal, döda. Någon har redan återvänt. Säpo menar sig ha koll på dem, samtidigt som det är känt att det går att leva med flera look-alike-pass och därmed röra sig tämligen fritt. Det här är människor som lärt sig kriga, som har en låg våldströskel och som dessutom har med sig en ideologi som förtrycker både kvinnor och barn, hatar hbtq-personer, judar och i princip alla som inte tycker som de själva.

Jag tittar på den oscarsnominerade dokumentärfilmen Islamisten och hans söner. Se den gärna. Barn i träningsläger, barn lär sig skjuta, barn förnedras för att bryta ihop och komma igen genom att slå tillbaka ännu hårdare.

Och jag tänker att det där med integration, det är ingen teoretisk eller populistisk slagdänga som vi kan ha eller mista. Det är alldeles livsnödvändigt. Jag tänker att varje gång vi arrangerar eller deltar i ett språkcafé eller något annat kulturmöte, så gör vi något för världsfreden.

___

Om Bilal och om en massa annat berättade journalisten Magnus Sandelin. Läs mer på sajten www.doku.nu.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11968260

Bön för fred

Fredsbön i samband med Internationella böndagen för fred 21 september

 

Gud, när vi ser vår värld präglad av våld, terror och krig fylls vi av olika känslor och reaktioner. Vi känner sorg, hopplöshet och ilska, men också medkänsla, solidaritet och engagemang. Vi ber att du tar hand om oss och våra känslor och reaktioner. Ge oss tröst, hopp och eftertänksam besinning. Låt oss fyllas av din Ande så att vi kan bidra till fredliga relationer. Ge oss ny kraft och vilja att trots allt ändå ge vårt bidrag i bön och handling.

 

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Gud, i kärlek till din skapelse kommer du med fred och försoning som en gåva och kallelse till världen. Hjälp oss att förvalta det förtroende du visar oss och leva efter din kallelse. Ge oss mod att följa dig och stå upp mot våldet var det än visar sig; i nära relationer, i vår närmiljö, våld mot kvinnor, våld och utnyttjande av barn, våld som är rasistiskt och omänsklig behandling av de som flyr för sina liv. Låt oss hitta former att visa vår solidaritet med de som drabbas av våld.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Gud, vi ber för beslutsfattare och män och kvinnor med makt att de besinnar sig och tar sitt ansvar för det gemensamma bästa. Vi ber för fredsförhandlare och de som på politisk nivå kan bidra till fred och försoning. Ge alla som beslutar vishet och klarsyn så att de ser den spiral av våld som vapen och militära medel kan leda till. Låt beslut få präglas av insikten att fred är vägen till fred.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Vi ber för vår kyrka och vår församling. Hjälp oss här i vårt samhälle och vår bygd att vara ett tecken på fred. Låt oss möta varandra med respekt. Hjälp oss att inte fastna i vårt eget utan ge oss mod att våga gå över gränser och vara brobyggare. Ge oss kraft att aktivt motarbeta fördomar och generaliseringar om ”den andre”. Det är ibland svårt att förstå varandra. Det kan vara inom vår församling. Det kan handla om kristna som följer andra traditioner än vår egen eller medmänniskor med annan tro. Ge oss tålamod när vi försöker förstå varandra trots att det kan ta tid. Gör oss öppna för vad du Gud vill ge oss genom andra människor. Hjälp oss att inte göra skillnad på människor, utan se hur alla är lika viktiga för dig. Hjälp oss ge utrymme för allas röster. Låt oss Gud med din hjälp och nåd få vara med att bygga ditt rike som är ett fredens rike.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Och så tackar vi dig Gud för att många, på olika sätt, arbetar för fred. Tack för modiga fredsbyggare som ofta riskerar mycket och får betala ett högt pris för sitt engagemang. Tack för arbete för rättvisa som minskar konflikter och ger en grund för en mer fredlig värld. Tack för arbete som sker för att hålla fred med skapelsen och minska klimatförändringarna. Tack att vi får vara en del av din världsvida kyrka, som är en del av en global fredsrörelse, där vi kan ana att din Ande blåser försoningens och fredens vind.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

 Läs mer på fred.skr.org!

Eftervalsdebatt. Krönika i SLA den 12 november 2016

Var det någon som på allvar trodde att Donald Trump skulle ta hem presidentvalet i USA? En del såg tecknen men valde att blunda för dem. Nu återstår en lång och detaljerad eftervalsdebatt, och sedan återstår att se i vilken utsträckning den nyvalde presidenten kommer att göra allvar av sina hotfulla vallöften.

Att populister faktiskt gör realpolitik av sina slagordsmässiga tyckanden är inte omöjligt. Svensk asylpolitik ger ett bra exempel på det. Inte trodde väl någon att det skulle kunna gå att stänga gränsen till Sverige, medlem i EU och allt, men det var just det som den etablerade, trygga socialdemokratiska och miljöpartistisk regeringen gjorde. Inte trodde vi väl att Sverige, den humanitära stormakten, skulle utvisa barn till ett land som utrikesdepartementet avråder från att åka till?

Att Donald Trump faktiskt bygger en mur mot Mexico och skickar fakturan till den mexikanske presidenten Enrique Peña Nieto är inte omöjligt. Att deportera papperslösa är heller inte omöjligt, oklart bara vart de ska. Oron är stor och protestdemonstrationerna sprider sig över USA.

I eftervalsdebatten hörs också diskussioner om huruvida Donald Trump är demokratiskt vald eller inte. I det amerikanska valsystemet handlar det inte om att få så många röster som möjligt (då hade demokraterna och Hillary Clinton vunnit) utan om att vinna elektorer i strategiska stater. Till dess att ett annat valsystem införs är det detta som gäller och alltså är valet demokratiskt genomfört.

Det innebär inte att Trumps politik och värdegrund inte får ifrågasättas. Tvärtom är det hög tid för alla antirasistiska krafter att samverka och ta människors oro på allvar. För vi ska heller inte låtsas som att alla de som röstade fram Trump helt enkelt hade en dålig dag eller bara rent allmänt visat prov på dåligt omdöme. Det är människor som med oro ser på sin framtid utan större tillförsikt, som förstår att de vanliga fabriksjobben är ett minne blott och som tycker det är obehagligt att möta nya kulturella uttryck.

Dessa människor finns också i europeiska länder och även i vårt land. Utvecklingen är tydlig: Brexit, Donald Trump. Kommer Marine le Pen skörda framgångar i Frankrike, och kommer svenska regeringen anamma än mer av traditionell sverigedemokratisk politik?

Det sägs att politiker som lyckas nå väljare har förmågan att uttrycka sig förbi klyschor och floskler och istället berätta om sin samtid, förklara och peka ut en tydlig riktning. Det är vad vi nu behöver se hos de politiker som vi traditionellt betraktat som människovänliga. Vi behöver storytellers, historieskrivare, förklarande och fördjupande analyser om varför det är bra med globalisering, teknologiska framsteg, klimatarbete och humanitärt förhållningssätt. Annars är snart hela västvärlden trumpifierad.

 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: det demokratiska samtalet

Diss: främlingsfientlighet och rasism

Förenta Nationernas bön

kaboompics.com

Gud,
vår jord är bara ett stoftkorn i världsalltet.
Det är vår uppgift att göra den till en planet
där ingen skall behöva plågas av krig, hunger eller fruktan...
eller vara utestängd från andra i meningslöst främlingskap
för sin härstamnings, hudfärgs eller världsåskådnings skull.
Gud, ge oss mod och förutseende att ta itu med detta redan nu,
så att våra barn och barnbarn en gång med stolthet
kan bära namnet människa.

 
Amen

Hoppfullt trots allt... Krönika i SLA 22 oktober 2016

Jag har en liten kurs i omvärldsstudier på folkhögskolan och just nu jobbar vi förstås med presidentvalet i USA. Vi följer debatterna och försöker förstå sammanhangen. Att få jobba med unga människor och få ta del av deras tankar och åsikter är något jag är tacksam för varje dag. Men i takt med att tonen i debatten mellan de två kandidaterna Donald Trump och Hillary Clinton hårdnar och när demokratins förutsättningar börjar gunga i sina grundvalar börjar jag känna ett visst vemod. 

I den andra tv-sända debatten aktualiserades frågan om hur kandidaterna ser sig som förebilder för dagens unga människor. Svaren var förstås så förutsägbara som de kan vara. Men - givet att det alltid funnits tveksamma och rent av olämpliga ledare i världen och att det kommer nog att förbli så - blir jag vemodig när jag tänker på vilket samhälle unga växer upp i. Trots att mycket går åt rätt håll i världen är det som att utvecklingen backar på andra.

USA, som skulle vara landet med frihetsgudinnan och konstitutionen som ledstjärna, slits isär av krafter som vill stänga ute, göra skillnad och förminska människovärdet. Donald Trump vill bygga en mur mot Mexico och slänga ut alla som inte har juridisk rätt att befinna sig i landet och med dessa metoder plus några till ska han göra USA "great again".

When they go low, we go high, replikerar Michelle Obama.  Vi behöver fler ledare som Michelle Obama. Vi behöver goda förebilder och vi behöver dem som kan sätta ord på motståndet mot det som river ner och söndrar.  

 “That is the story of this country. The story that has brought me to this stage tonight. The stories of generations of people who felt the lash of bondage, the shame of servitude, the sting of segregation, but who kept on striving and hoping and doing what needed to be done, so that today, I wake up every morning in a house that was built by slaves.

 And I watched my daughters. Two beautiful intelligent black young women playing with their dogs on the White House lawn and because of Hillary Clinton my daughters and all our sons and daughters now take for granted that a woman can be president of the United States."

Så slår jag upp dagens tidning och läser att förutom de vansinniga clownerna som skrämmer och hotar (själv har jag dock inte sett någon), så har en kvinna utsatts för våldtäktsförsök i  vår stad. Tack och lov lyckades hon sparka sig fri, men varje gång ett överfall blir offentligt påminns vi om världens brustenhet som gestaltar sig också i detta att unga kvinnor inte kan cykla halv tio på kvällen utan att riskera att bli våldtagna.

Demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, andras och egen personliga säkerhet, ja det är frågor som måste aktualiseras i varje generation. Även om det ibland känns lönlöst fortsätter vi. Och då känns det hoppfullt att tänka på döttrarna Obama och deras hundar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Unga människor som tror på demokratiska principer
Diss: Demokratins motståndare

SLA: Kvinna utsatt för våldtäktsförsök

Näthat och världsfred. Krönika i SLA 8 oktober 2016

Så har 2016 års upplaga av Nobels fredspris annonserats från Oslo och det är den colombianske presidenten Juan Manuel Santos som uppmärksammas för sina enstängningar att nå fred och trygghet i Colombia. Det är en tydlig signal om att världen uppskattar fredsprocesser, även om det inte är givet med lyckliga slut. 

Något lyckligt slut verkar det inte bli på länge i Syrien. Så länge de inte är överens i FN:s säkerhetsråd är världssamfundet som handlingsförlamat inför det helvetesdrama som på sjätte året nu utspelar sig i det sargade landet. För att ta fram något positivt kan vi påminna oss om att hjälporganisationen Vita hjälmarna var en av de grupper och enskilda som fick Right Livelihood Award (det så kallade alternativa fredspriset) för några veckor sedan. Det är frivilliga i Vita hjälmarna som vi ser på teven när de gräver fram barn och vuxna ur rasmassorna i östra Aleppo. De cirka tretusen anslutna har hittills räddat ungefär sextio tusen personer. Och fler lär det bli, även om bedömare varslat om att Aleppo faktiskt kommer att vara helt jämnat med marken vid årets slut. Belägringsmetoden som regimen med understöd av ryskt flygvapen använder för att försöka röka ut islamisterna ur staden har beskrivits som en medeltida metod som inte är något annat än ett krigsbrott leder endast till att civilbefolkningen drabbas. 

pixabay.com

Några av de syrier som ger röst åt situationen i Sveriges televisions satsning #syrien200 påminner oss om att de inledande demonstrationerna inte handlade om att vilja ha krig. Det var personer som tröttnat på diktatur och korruption, som helt enkelt ville leva i frihet och kunna följa sina drömmar. 

Nu är det kanske naivt att tro att fredspris eller right livelihood awards kan göra något för freden och friheten i världen, men det är ändå ett sätt att uppmärksamma de få framsteg som ändå görs. 

Så långt motsättningarna i den stora världen, men i den lilla är det inte alltid bättre. Vi behöver tala mer om det här med hatet och trakasserierna som sprids mot enskilda på internats mörkaste sidor.  Jag tänker närmast på de unga människor som just nu lever sin dröm i talangjakten TV4 som får sina liv bedömda och uthängda av anonyma näthatare. Från att ha tyckt att det var oerhört roligt att ha en tjej med från Skövde vars mamma dessutom tillhör min bekantskapskrets känns det numera rätt visset. Det är plågsamt att se henne få kritik från juryn (som kanske ändå är befogad utifrån deras syn på vad som är trendigt och kommersiellt) men än värre är att ramla på elaka kommentarer om utseende och ursprung. Här kommer några av mänsklighetens värsta sidor fram i den mobbning som inte ger fysiska blåmärken men som lämnar spår i själen för lång tid framöver. 

Jag tror att många oss faktiskt behöver en tankeställare då och då, och det gäller inte minst oss som gärna har synpunkter på saker och ting. Konstruktiv kritik, ja, men när går det över i helt obefogade omdömen som inte har med saken att göra? 

Det kan vara ditt barn det gäller nästa gång, eller din väns barn. Eller ett barn vilket som helst, och alla har vi väl ansvar för deras framtid, eller? Vill vi inte att de ska växa upp i fred och trygghet, få följa sina drömmar utan att bli uthängda på nätet eller vid fikaborden på våra arbetsplatser? 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Heja Nicole - en stjärna som är större än det kommersiella paket som idol-tv utgör.
Diss: Avundsjuka och snålhet gentemot dem som faktiskt vågar. 

DN: President Santos får Nobels fredspris

TV4: Näthat eller yttrandefrihet? Så vet du om kommentaren är olaglig

Att döda ett barn. En drönarpilot från USA berättar

Som första tv-team i världen har Kalla fakta fått en intervju med den före detta drönaroperatören Brandon Bryant som ocensurerat berättar om hur det går till.


Söndagens Kalla fakta handlar om drönare och Sveriges engagemang i byggandet av den nya attackdrönaren Neuron.

Hela intervjun med den före detta drönarpiloten Brandon Bryant visas i Kalla fakta på söndag 19:30.

TV4

Prioriterat

Världen ger ut 100 dollar om året för att lära ett barn läsa
och senare 7800 dollar om året för att lära honom skjuta.

Unesco

Vem vill hänga på korset?

Jag läser Lena Anderssons krönika "Alla vill hänga på korset" i Dagens Nyheter. Flera gånger, fram och tillbaka, upp och ner, för jag förstår verkligen inte vad hon menar. Jag brukar tycka om att läsa Lena Anderssons många gånger uppfriskande religionskritik, men när hon den här gången tar sig an frågorna om korset, lidandet och underläget blir jag förvirrad.

Och fundersam.

Det sägs att Herbert Tingsten brukade uppmana kristna att inte "gå ner i katakomberna" när religionskritiken och debattläget blir för tufft, och med det syftas naturligtvis på situationen då kristna och den unga kyrkan levde i förtryck under romartiden.

Man ska inte dra på sig offerkoftan. Sant så!

Men Lena Andersson verkar mena att kristendomen står för något slags dyrkande av lidande och underlägsenhet:

"Långfredagen var lidandets dag enligt den lära vars rot är dyrkan av underläget, vilket blivit sinnebilden för vad maktlöshet ger rätt till. Från korset kan man rikta anklagelser som inte kan besvaras och inte åtgärdas. Ingen kan anklaga som Jesus. Han anklagar till och med Gud (sig själv?) när stunden är inne. En religion byggd på martyrium och mental belägring, grundad i en beskyllning utslungad mot evigheten utövar förstås en enorm kraft på människans skuldbenägna psyke."

Jag ser vad Lena Andersson är ute efter. Men skillnaden för mig - som också slungar ut beskyllningar mot evigheten när orden och förnuftet inte räcker till - är att kristen tro inte är en ideologi utan en verklighet. Utsatthet är inte ett politiskt ord utan realitet.

Jag är personligen inte utsatt för mer än medelklass-svenssons bekymmer, då. Men några som kan tala om utsatthet på riktigt är den kristna familj som i veckan utvisades till Irak. Där kommer de att möta tortyr, och kanske till och med dödas för sin tros skull. I många länder, som till exempel Irak och andra länder i Mellanöstern, är religiösa skillnader grunden för samhällssystemet. Då blir religion i allra högsta grad en identitetsfaktor, och en grund för våld, tortyr och avrättning. De kristna assyrierna, syrianerna och kaldéerna flyr från sitt hemland, eftersom de inte har något annat val. Att vara kristen innebär livsfara,alldeles oavsett andra egenskaper eller erfarenheter.

Då är det inte fråga om hobbykristendom, Matteuspassionens finkultur eller ens stämningsfulla påsknattsmässor, om man nu tycker att det är besvärande.

Då är det fråga om allvar, det allvar som vi försöker uppmärksamma i kyrkan. Det tycker jag är värt respekt.

Jag hoppar över till Svenska Dagbladet och läser Andres Lokkos reflektion om Carola, Jesus, Frälsningsarmén, och så de kristna knuttarna Bikers for Jesus:

"Det enda jag kunde tänka var att det faktiskt inte blir tuffare än så. Hur de hamnade där, vad de gissningsvis har gått igenom för att gudstro till slut var det enda som återstod, vågade jag inte fråga. Men mest för att jag vill bibehålla illusionen om hur förbehållslös tro på gud är den sista utvägen. Den logiska slutstationen när inget annat räcker till."

Läs Svenska kyrkan i Skövdes och Assyriska församlingen i Skövdes öppna brev till Tobias Billström

Fler kommentarer på Lena Anderssons text:Anna Ekström: Lite antikristen hets och allmän facism i DN och Glad påsk
Anders Gerdmar: Lena Andersson och DN glömmer de kristna martyrerna
Aktivarium: Lena Anderssons DN-ledare kritiserar PK-hyckleriet gällande kritiken mot reggaeartisten Sizzla

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, Lena Andersson, kyrkan.Anders Wejryd om flyktingpolitiken

Viktiga texter om terroraktionen i Norge

Här följer några av de länkar jag skickat via twitter och facebook senaste dygnen. Bör läsas.

Prableen bloggar om sin upplevelse

Jag hade mördaren som "vän" på facebook

Storasyster i vassen: Inte bara ofattbart

Jens Stoltenbergs tal i Oslo domkyrka

Deeped om försoning

Ulf Bjereld har läst manifestet

Helena Taubner diskuterar också dilemmat: öppenhet om Breiviks tankar eller inte?

Emmas blogg Utoyahelvette

A prayer for the people of Norway and for all victims of violence and terror/ World Council of Churches

God of life, God of love:
In the face of unbearable tragedy we turn to you;
hear our cry, listen to our prayers, to our words, to our silence ...

God of healing, God of mercy:
Hear our prayers for the people of Norway;
for all in deep distress, for all who grieve, for the injured and the shocked, for those in despair.

May they be cared for and comforted.
For all in the emergency services working long hours to search, to listen, to care, to protect, to heal. May they be given strength and also find support.

God of mercy, God of peace:
Hear our prayers for all around the world facing terror and unspeakable violence;

May violence be overcome and the path to peace be found.

All human life is fragile, each of us is precious in your eyes,
Teach us to value one another as you value us.

God of justice, God of courage:
We pray for all leaders in times of crisis,
That they may act for the common good, offering hope and not fear.

God of courage, God of transformation:
We pray for our churches,
That they may be places of openness and forgiveness, planting the values of peace and justice in society.

Transform all fundamentalism and vengeance into attitudes that make for reconciliation.
May we learn to be children of your kingdom of love.

God of all grace and all thankfulness:
In gratitude we pray, giving thanks for the prayers and encouragement which come from so many people and places at this time of suffering, pain and mourning. We learn global solidarity in a time of crisis; may we not forget one another in less stressful times ahead.

These prayers and the heavy silence of our hearts we offer in the name of your son Jesus Christ who trod the path of peace in the face of violence.

Amen

Kyrkornas världsråd på Facebook

Den rätta vägen att gå

George W Bush, 9/11: "We're gonna hunt you down."

Jens Stoltenberg, 22/7: "We will retaliate with more democracy."

Vad händer?

Bombning och dödsskjutningar i Norge. Norge, liksom. Plötsligt kommer världshändelser så nära. Jag hoppas de får koll på läget där borta. Och att Sveriges krisledning är vaken.

Svenska Dagbladet

Svält på Afrikas horn

Samtidigt som duktiga svenskar står i vasken och sköljer rent sina mjölkförpackningar fortsätter torkan skörda offer.

Omkring 10 miljoner människor är i behov av mat och vatten, hundratusentals befinner sig på flykt. ”Situationen vi ser i Afrika just nu är en av de absolut allvarligaste på mycket länge”, säger Per Byman, chef för Sidas humanitära arbete, till dn.se.

Det ger perspektiv på tillvaron, minsann. Vi bör inte sluta tänka på klimatet, ty klimatförändringar lär vara en anledning till naturkatastrofer.

Men, gör en insats. Jag har sms:at HUNGER till 72 950 – då har jag bidragit med med 50 kr till Svenska kyrkans arbete mot hungern.

Läs mer på Svenska kyrkans internationella blogg.

Bloggårskrönika 2010

Dags att sammanfatta bloggåret 2010!

Januari: Fortfarande nyfrälst på Iphone. Vi hittade kyrkoåretalmanackan, och fortfarande är Iphonen ett av de smartaste prylar jag nånsin haft. Diskuterade djurskydd, trygghet och burkor.

Februari: En hel del feministiska inspel, bland annat om patientsäkerhet, Gudrun S i Lets Dance och Birgitta O i Bryssel. Mer Birgitta. Mer och mer aktuellt under året blev tvångssterilisering i modern tid. Själv kommer jag ut som skövdepolitikerwannabe och biskop Sven avgår.

Mars: Svenska kyrkan i Skövde uppmärksammade Internationella kvinnodagen tillsammans med Kvinnojouren. Mera kyrkligt: nya gudstjänstordningar på gång, sociala medier och domkapitlet och Bjästaprästen. Skämskudde nr 1, nr 2, nr 3 och nr 4. Katri Linna och Lars Vilks höll sig aktuella hela året.
Carmen Tillo gästbloggade om folkmordet på assyrierna och Sewon Ekberg om jämställd vård. Sewon avled under ett av våra valmöten och jag fick förtroendet att hålla i begravningen i september.

April: Vi diskuterade Daniels och Victorias plan att låta kungen leda in bruden i Storkyrkan. Biskop Tony avled. Vi diskuterade prästrollen och patriarkala strukturer.

Maj: Om personligt ansvarstagande, förbön för frikyrkorna med anledning av deras hanterande av vigselfrågan, och RFSL Skaraborg gästbloggar med anledning av regnbågsmässor.

Juni: Vi var flera som spred Ekhos annons om ungdomsläger för hbt-ungdomar efter att den stoppats av Dagen. Avvisningarna av kristna till Irak måste vi fortfarande prata om.

Juli: Motionsskrivande till kyrkomötet: Nolltolerans mot könsord och svordomar i kyrkliga sammanhang, uppmärksammades bland annat av BBC.Större rättssäkerhet vid församlingssammanslagningar fick några lokala skarastiftare att jubla. Utbildning i hbt-frågor, friare församlingstillhörighet och öppet nattvardsbord. För övrigt frågade jag mig hur man mördar en kräfta, vad förskolan är till för och vad Göran Lindberg har med bordellen i Almedalen att göra.

Augusti: Valrörelsen kommer igång på riktigt. Förskolan, hbt-politik, transfrågor i kyrkan och befogad kritik mot Kvinnosjukvården vid Kärnsjukhuset i Skövde.

September: Fler valfrågor som jämställdhet, sjukförsäkringen, demokrati. I valet gjorde vi folkpartister i Skövde ett mycket bra val och gick fram två mandat i kommunfullmäktige. Jag blev personvald i fullmäktige och sitter från årsskiftet i skolnämnden. Vi var glada över att alliansen fortsätter regera, men beklagade att SD kom in i riksdagen. Vem är främlingsfientlig? och vad innebär det för merkostnad för staten att ha män i vårt samhälle?
Kyrkomötet i Uppsala samlades till utskottsarbete.

Oktober: Jag stod upp för biskop Evas profetiska röst vid riksdagens öppningsgudstjänst. Mer. Religionsämnet aktualiserades av Jan Björklund. Jag föreslog en Lex Sofia i Svenska kyrkan. Mer om skolan, hbt-personer i kristen miljö, konservativa i kristen miljö.
Kyrkomötet samlades för debatt och beslut, bland annat om dryck vid nattvard. Jag debatterade bland annat hbt-utbildningar och där fick vi igenom en del, nämligen att rekommendera stiften att anordna. Med anledning av nolltoleransmotionen skickades uppträdandefrågan till presidiet, och min medmotionär och jag blev bjudna på lunch av Frimodig kyrkas ledamöter.
Kyrkomötet gjorde ett uttalande om romernas situation i Europa.

November: Kvinnoprästmotstånd, Bitte Assarmos gästblogg om kristna i Irak, tystnadspliktsutredningen och Jacob Sunnlidens gästblogg med anledning av den. Påven, dementa och om vem som bestämmer när jag ska dö.

December: Skövde sluter upp bakom Frälsningsarmén - slutade bra. Terrordåd i Stockholm och hbt-personers rättigheter.

238 inlägg med ett stort antal kommentarer från er läsare blir resultatet av detta års bloggande. 381 000 besökare lite drygt sedan starten 2005, så jag återkommer redan 2011, tänker jag. Stort och varmt tack för uppmärksamheten!

Utvisningarna till Irak, igen

"Varför stoppar inte Sverige på egen hand tillfälligt alla utvisningar?"

På ledarplats diskuterar idag DN situationen som uppkommit för de kristna irakier som nu tillfälligt fått sina utvisningar stoppade. "Migrationsverket kritiserar Europadomstolen för att skapa asylkaos. Men det är Sverige som borde följa domstolens uppmaningar."

Säkerhetsläget i Irak har förvärrats. Terrorn mot kristna och andra mindre religiösa grupper har ökat. Planet som skulle lyft i onsdags stoppades, som väl var. Men vilket lidande för dessa människor!

Sverige och Tobias Billström borde fundera mer på hur människorätten värnas. Billström har i olika intervjuer påpekat att varje ärende avgörs individuellt. Men även om du som kristen inte har manifesterat din tro på Bagdads gator, så löper du ändå en stor risk. Likaså om du är homosexuell. Frågan är inte bara om du har utsatts för våld. Frågan är också om du kan leva ett liv i förenligt med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vet mina bloggläsare förresten att man avrättar homosexuella i Irak genom att man limmar igen deras anus med superlim?

Läs också Tor Billgren om hur FN numera inte fördömer dödande av homosexuella i sin resolution mot "utomrättsliga avrättningar. Att homosexualitet inte nämns gör att resolutionen blir tandlös eftersom diskrimineringsbegreppet aldrig kan tillämpas på homosexuella i länder där homosexualitet är ett brott.

QX:Avrättning av hbt-personer har börjat i Irak
Dagen om Nelly och Ewan
Flera kyrkor hjälper nu flyktingar från Irak att begära inhibition. Gör så här.
Bitte Assarmos gästblogg hos mig

Gästbloggare: Bitte Assarmo om förföljda kristna i Irak

"Medier och politiker – sluta blunda för kristendomsförföljelsen i världen!

Föreställ dig att du är i din kyrka, tillsammans med familj och vänner, för att tillbe din Gud. Föreställ dig att den heliga mässan plötsligt avbryts av att en grupp beväpnade människor tränger sig in, tar dig och din familj och resten av kyrkobesökarna som gisslan. Föreställ dig paniken, ångesten, skräcken du känner när du inser att du kommer att dö för din livsåskådnings skull.

Föreställ dig sedan att du bor i demokratin Sverige, och får veta att dina släktingar och vänner i det forna hemlandet massakrerats i sin egen kyrka. Att du får veta att en islamistisk organisation tagit på sig dådet – och dessutom skryter med det. Och att du dessutom får veta att den svenska ambassaden i området påstår att det bara var en slump att det råkade vara just kristna som mördades – och att de inte märkt av något särskilt, förutom att det var besvärligt att ta sig till jobbet just den dagen…

Just så sa Elisabeth Hellsten på svenska ambassaden i Bagdad när massmordet blev känt. Det är ungefär som att säga till de mördades anhöriga i Sverige att deras liv ingenting betyder, och att deras tro inte har samma legalitet som andras. Och i samma förnekande anda fortsätter de svenska politikerna att utvisa kristna irakier till ett land där de går en trolig död till mötes. I ett land som har en tusenårig historia av kristna traditioner förvägras alltså bekännande kristna en fristad och ett nytt hem.

Det är stor skam.

Stor skam är det också att både medier och politiker valt att mer eller mindre ignorera massakern på de kristna i Bagdad. Det passionerade engagemang man visade inför de burmesiska munkarnas situation har ersatts av cynisk kyla. Våra politiker tycks på fullt allvar tro att en styvmoderlig hållning till kristendomen ger Sverige ett mer eftertraktat rykte som sekulär och nytänkande stat.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. När resten av världen – som tar de kristnas situation på fullaste allvar – ser de svenska politikernas cynism sjunker förtroendet för Sverige som demokrati. För den svenska attityden är både odemokratisk och okunnig. Religiös tro har en självklar plats i vårt samhälle, privat såväl som offentligt, och kristendomen intar en särställning. Och om Sverige vill fortsätta vara en ansedd demokrati är det dags att våra politiker och namnkunniga journalister börjar göra sitt jobb. Politikerna måste låta de kristna irakierna få stanna! Och de stora medierna måste bli öppna med förföljelsen av världens kristna! Allt annat är bara orättfärdigt hyckleri.

/Bitte Assarmo"

Bitte Assarmo är författare.

Läs mer:Dagen
Kyrkans tidning
Dagens namninsamling
Sr

Oktober i Uppsala

På plats för andra sessionen på 2010 års kyrkomöte. Nu ska motioner och betänkanden debatteras och beslutas.

Medan kamraterna nu anländer från alla väderstreck sitter jag och funderar över allt möjligt.

Sveriges styrka i Afhganistan, till exempel. Givet att det är oerhört tragiskt att människor dör i krig, är det ju faktiskt så att soldaterna är där för att det är just krig. Läste i DN om de afhganska kvinnorna som ser säkerhetsstyrkornas närvaro som en absolut garant för landets utveckling. Vi måste hinna få en polis innan de åker, säger de.

Funderar också på att wikileaksläckorna avslöjar att svenska vapen används i krig och att folk upprörs över detta. Man kan ju verkligen undra var vapnen annars ska användas? I säkerhetens tjänst, är ju tanken, men den som har läst någonting om kriminalitet vet att vapen är högvilt. Det tog en expressenjournalist fem timmar att få tag i ett illegalt vapen i Malmö.

Om Sverige, världens tryggaste land, ska säkerställa att inga vapen används för det de är avsedda för, och att de inte hamnar i orätta händer, får man fundera på om man inte ska sluta tillverka vapen.

Idag har en fiskkollega och jag varit i Uppsala slott och fått en duvning i nätfiskande. Inom kort kan vi presentera en fin webbplats för FiSK. Den som vill får kika in redan nu på fiskarna.net, men sidan är som sagt under uppbyggnad.

Solen sken vackert på domkyrkan och jag kände en djup tacksamhet över livet. Ibland är det just kyrkor som lockar fram såna känslor.

Vill ni följa oss i debatterna i kyrkomötet kan man titta på svenskakyrkan.tv.

Förresten, mitt inlägg om vigselvägrarna och kvinnorprästmotståndarna väckte en del indignation. Jag undrade där hur det egentligen står till med friheten i ämbetsfrågan. Alldeles nyss läste jag svart på vitt på en blogg vars innehavare säkert har koll i frågan:

"Tanken att biskoparna inte längre medvetet prästviger kvinnorprästmotståndare är så nära vi kommer en officiell lögn i svenskkyrkliga sammanhang."

Man kanske ska göra som Elisabet tänker: att vi lika gärna kan öppna dörren för dem efter som de ändå lurar sig in.

Jag kanske ändrar mig. Jag kanske inte alls tycker att de ska lämnas ifred. Det kanske måste till en motion i 2011 års kyrkomöte: med yrkandet att uppdra åt kyrkostyrelsen att tillsätta en utredning huruvida präster som inte kan tjänstgöra med präster av annat kön blir antagna och prästvigda i Svenska kyrkan. Det vore onekligen intressant att få reda på hur det förhåller sig med den saken.

För kristna minoriteter i Irak

"För fem år sedan väckte Sveriges behandling av de många apatiska flyktingbarnen sorg och vrede. På lokalplanet i kyrkor och organisationer växte trycket och kanaliserades till slut i kampanjen Påskuppropet, initierad av Sveriges Kristna Råd (SKR), kyrkorna tillsammans.

Efter att en delegation svenska kyrkoledare besökte Syrien i mars och bland annat mötte irakiska flyktingar där, skriver SKR:s presidium — kyrkoledare i de ortodoxa och frikyrkliga kyrkofamiljerna, den katolske biskopen och Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd — nu ett öppet brev till utrikesministern, migrationsministern och Migrationsverkets generaldirektör.

Presidiet skriver om vad de fick höra av kristna irakier som lyckats lämna Irak; hur kristna familjers barn, inte minst unga flickor, kidnappas och försvinner, hur präster och andra kristna ledare mördas och hur kristna stigmatiseras och pekas ut som främlingar och förrädare i sitt eget land. Också för andra religiösa minoriteter är situationen i Irak mycket svår.

I brevet vädjar presidiet om att Migrationsverket ska göra en tydlig praxisförändring, så att kristna och andra personer ur religiösa minoriteter i Irak ska kunna få flyktingstatus i Sverige, även om de inte personligen utsatts för dödshot eller förföljelse — så allvarlig är situationen, att enbart att höra till gruppen kristna i Irak innebär livsfara på många platser.

En sådan förändring av praxis måste också betraktas som vad Utlänningslagen talar om som en "ny omständighet", något som skulle möjliggöra också för dem som redan fått ett utvisningsbeslut att få en ny prövning av sina asylskäl. För detta arbetar också en mängd engagerade människor lokalt, i kyrkor och organisationer, genom gräsrotskampanjen Aktion 2010.

Presidiet avslutar brevet: "Med kyrkorna i Irak delar vi sorgen över att kristna, som funnits i landet sedan urminnes tider, nu upplever att de måste lämna Irak. Men i den situation som nu råder är det viktigt att länder som vårt, med oerhört mycket större möjligheter att ta emot flyktingar än till exempel Iraks grannland Syrien, verkligen tar sitt ansvar"."

Läs hela brevet

Gästbloggare: Carmen Tillo om folkmordet på assyrierna

"Det handlade inte riktigt om vem du var eller vilka egenskaper du hade. Det handlade heller inte om vad du har gjort för gott i ditt liv, och inte handlade det om dina praktfulla och entusiastiska mål i livet.

Det handlade faktiskt om att sabotera för dig, för att du var utgångspunkten för att göra slut på dig dig och ditt folk oavsett om du hade entusiastiska egenskaper, goda handlingar gentemot andra och dina konstruktiva och strukturella mål.

Inte handlade det om du var blond eller svarthårig, blåögd keldan eller svartögd assyrier. Det handlade inte heller riktigt om hur gammal du var och inte handlade det om din tro om Gud för att överleva.

Nej. Utan det handlade om att du skulle bli bestraffad för en dikaturisk presidents vanföreställning om makt och hans förbiseende för dig och ditt folk. Du och ditt folk var som ett flock av syndabocker för några andras handlingar.

Du var tvungen till att undkomma. Din position som människa hade förintats och du var som ett sandkorn som väntade på att bli förskjuten till havs vattnet för att försvinna. Du sprang och undkom från stad till stad med korset i dina händer för att Gud inte skulle vända dig ryggen och att du skulle bli räddad. Gud var den enda som existerades i din värld och inte kunde du vända blicken bort från din Herre. Din position som människa var agerandeslöst och du var det slutgiltiga objektet för deras grymhet. Din policy var att rädda dig själv och din familj.

Du glömde aldrig din policy. Den bar du dagligen på som en mask. Den bar du på som en hedrad kvinna bär sin slöja på huvudet dagligen för att hedra sin tro. Att leva under den fientliga makten är som att spräcka varje nerv i din kropp. Deras bitterhet är som att injicera bläck i varje nerv och låta dig sakta men säkert dö ut. Det är som att dra dig av vägen, trampa på dig, spotta dig i ansiktet och säga: "Du är i våra händer. Vi korrigerar dig."

Av din maktlöshet kommer du att gråta, av din stumhet kommer du försöka du tala och förtröstan kommer gå sin kos. De får vägen definieras oframkomlig, du kan aldrig åstadkomma något. Du kommer söka tröst men inte finna någon tröst. Du kommer söka uppehälle men det kommer du inte heller finna. Du kommer att söka din Gud men du kommer också förmoda att han har vänt bort blicken. De krossar dina revben, de gör sönder ditt kött och ditt blod dricker de som vin till deras förnöjsamma måltid. De begravar dig levande utan ögon och på din nakna kropp släcker dem deras glödande ciggaretter. Dina revben kommer vara sönderkrossade, på en halv njure kommer din kropp stå i makt och med förlorade armar försöker du försvara dig själv för deras barbariska bitterhet. Du kommer ligga i en grav omringad av deras okultiverade makt och utanför din grav kommer de släppa sina angripande hundar. Du kommer vara hemlös och hjälplös.

Din död blir nostalgin för ditt hem och din hjälp. Förrän en dag slår ut den innan och mörkret faller samman, då du inser att du måste lämna ditt hemland för att göra slut på makten som vilar tungt över dig. Så som en förälskad ung man tvingas lämna sin nyblivna amorösa fru som soldat och när den förälskade unga mannen faller i famnen på en annan främmande kvinna och rör med tungan över hennes tilldragande bröst och hon kallar honom för den främmande livegenen hamnar du i ett annat land som kallar dig för den främmande invandrare.

Redan som små barn fick vi lära oss om att vi ska vara medmänniskor. Att vi ska vara snälla och låta alla få vara med och leka. Det utvecklades till mer avancerade ord och meningar. Det blev till att vi ska hysa respekt till varje individs integritet och innebörden av att vara en medmänniska utvecklade sig till mycket högre grad. Insikten och visheten är ettans A och B numera.

Vi väljer att vara medmänniskor, vi väljer att låta oss själva, våra barn, syskon utvecklas som individer och växa med vishet. Vi väljer också att bidra en liten slant till cancerfonden, och lite mer pengar till röda korset. Vi adopterar gärna barn från andra länder för att ge de en möjlighet till en bra uppväxt men många av oss väljer att strunta i folkmordet på de kristna minoriteterna.

För mig är frågan om folkmordet på de kristna minoriteterna i mellan östern är väldigt väsentlig. Illustrationen jag utgav om hur det är att vara den främmande invandrare, den kristna assyriskan är en realistisk upplevelse som genomlevs konstant av många assyrier i mellan östern. En realitisk upplevelse som har upplevts av min farfar och hans föräldrar. En upplevelse som dagligen klappar många assyrier på axeln vart de än går. En upplevelse som har reformerats till en posttraumatisk sjukdom i många maktlösa individer. En upplevelse som definieras som en mardröm för vuxna idag, en mardröm som handlar om att höra den hjärtlösa dödens barbariska röst kalla på de.

Det var väldigt glädjande att se folk känna empati till folkmordet i riksdagen men det var lika sorgligt att se att det handlade om en röst. Väljer vi att vara medmänniskor i Sverige eller väljer vi att vara det i hela världen? När jag har diskuterat och visat hur mycket jag bryr mig egentligen om folkmordet på mina förfäder ställs alltid frågan "Carmen, det som har hänt har hänt. Det finns inte så mycket att göra åt det. Varför är det så viktigt?" Men jag säger till varje individ som ställer en liknande fråga att om ingen tänker visa empati till vårt förflutna som är en del av vår vardag, en del av vår framtid, en del av oss människor så förstår jag att ni inte förknippar folkmordet till idag men jag förstår inte hur man låter en liknande handling passera förbi ögonen på oss när vi egentligen strävar efter rättvisa.

Vår vardag, vår framtid har sina rötter i vårt förflutna. Om inte västvärlden tänker agera och konstatera att handlingen bör erkännas så kan jag som assyrier lova er att flera folkmord lär inträffa. Än idag i Irak förnedras många assyrier fysiskt och känslomässigt. Om vi inte börjar idag och sätter stop för det och visar att handlingen som utfördes var felaktig så har vi demolerat rättvisan i sig.

Carmen Tillo."

Carmen Tillo är född 1991, assyriska och bor i Skövde. Läser på Omvårdnadsprogrammet på Västerhöjdsgymnasiet.