Helgon. Krönika i SLA 1 nov 2021

 Hur blir man ett helgon egentligen? Ett helgon i vardagligt tal är väl en person som har lagt den moraliska kompassen lite högre än oss vanliga, eller någon som är ovanligt godhjärtad. Så har vi de vanliga helgonen runt omkring oss: Skövdes eget skyddshelgon Sankta Helena eller Sankta Elin, redan övar barnkörerna inför firandet av Sankta Lucia och Sankt Staffan och en gång möts vi kanske av Sankte Per på andra sidan. Den som känner till den kyrkliga geografin i Skövde vet att vi förutom Sankta Helena kyrka också har Sankta Birgitta, Sankt Johannes, Sankt Lukas och Sankt Matteus kyrkor. Den fina Sankt Markus kyrka är sedan några år riven men namnet finns kvar om jag inte missminner mig i en av församlingens körer som ursprungligen hade sin hemvist i den lilla kyrkan i Lunden. 

Men vad är det här Sankt egentligen? Och vilka är det som blir en Sankt? Ordet sankt är fornsvenska och används som titel för den som är är helgon, alltså helig. Vad eller vem som är helig eller heligt varierar ju mellan olika kulturer eller sammanhang, men även detta ord kommer från fornsvenskan. Den som var helagher eller heligher var okränkbar eller fridlyst, och med den definitionen är vi ju alla heliga. Sedan kom betydelsen att knytas till det bibliska som knyter heligheten mer till Gud och det som är avskilt för att höra till Gud. 

De första kristna levde farligt under de första tre århundradena av vår tideräkning. Många blev avrättade för sin tros skull och blev martyrer, särskilt under kejsar Neros tid. Ett behov uppstod att särskilt uppmärksamma dessa, särskilt på deras dödsdagar då de firade nattvard vid deras gravar. Den som besöker Rom rekommenderas ett besök i katakomberna där flera av dessa är begravda. Där firades de kristna underjordiska gudstjänster för att undkomma myndigheterna. Flera kyrkor har också byggts på de första martyrernas gravar. 

Efterhand minskade antalet martyrer och fler personer blev förklarade heliga, såsom nunnor och munkar som man tyckte levt ett särskilt heligt liv. Inom romersk-katolska kyrkan finns sedan medeltiden särskilda procedurer och steg i helgonförklaringsprocessen. Kyrkan gör en grundlig utredning för att se om den vördnadsvärda kandidaten innehaft heroiska dygder, och sedan detta bekräftats behövs ett vetenskapligt undersökt mirakel som kandidaten ska ha utfört. När salighetsförklaringen är gjord krävs ytterligare bevisade mirakler för att påven ska kunna helgonförklara personen. Detta kan ju ta sin tid. 

Under reformationen, när Sverige fick evangelisk-luthersk statskyrka istället för att vara en romersk-katolsk kyrkoprovins, rensades mycket av helgonbilderna ut. Statyer och bilder av de bibliskt förankrade heliga Sankta Maria och de tolv lärjungarna samt Paulus kunde få vara kvar, men i övrigt är det Jesus som gäller. Antalet arbetsfria helgondagar har under åren reducerats kraftigt, och just i dag ser vi i almanackan att det är Allhelgonadagen, som dock är flyttad att firas på lördag med röd markering.  

I våra tider handlar väl allhelgona mer om att tända ljus på våra gravar, men kvar finns alltså lördagens Alla Helgons dag och söndagens Alla Själars dag. Jag önskar dig en fin vecka!

Lärdomar och tankenötter från förr. Läsning av Julhälsningar till församlingar i Göteborgs stift resp Skara stift från förra seklets början

Jag har en tid intresserat mig för hur folk hade det under 1900-talets första decennier för att få inblickar i hur den existentiella folkhälsan hölls uppe med tanke på oroligheter och ovisshet om framtiden. Utan att på något sätt relativisera de upplevelser och världshändelser som krigen gav upphov till finns det ändå några lärdomar att dra, och anekdoter som är värda att uppmärksamma. 

Som en extra välsignelse i mitt liv har jag två bärkassar fyllda med böcker: Julhälsningar till församlingarna i Göteborgs respektive Skara stift, och det är riktiga guldgruvor att ösa ur! Uppmuntrande betraktelser, händelser ur vardagen och en massa spännande information om hur kyrka och liv gestaltades under och efter krigen.

Just i dagarna har Finland förklarat sig villiga att hjälpa oss svenskar med Covid-patienterna. Nu verkar ambulansen gå åt andra hållet. Och detta ungefär i tid med självständighetsdagen.

Självständighetsdagen, 6 dec, är en av de viktigaste händelserna i december för många i vårt land och vårt grannland i öster och nu när sociala medier finns har vi sett fler och fler lägga ut en bild med de två levande  ljusen i fönstret just detta datum. Denna dag 1917 förklarade sig Finland självständigt mot Ryssland och firas varje år med högtidligheter. De två levande ljusen hade sedan slutet av 1800-talet varit symboler för motståndet mot den tilltagande förryssningen. 

Finlands historia är som vi vet fylld av oroligheter och det blev inte bättre. Redan följande år blev det inbördeskrig och landet var inblandade i inte mindre än tre krig under Andra världskriget. Sveriges agerande har ifrågasatts, men även om regeringen inte ville stödja Finland militärt satte frivilliga krafter igång redan från dag ett. Under parollen “Finland sak är vår” samlade Finlandskommittén snart folk och regeringen stödde saken med vapen och annat materiel. Röda korset satte fart och organiserade ambulanser - mobila sjukvårdsenheter med personal och medicinsk utrustning. Kyrkor och föreningar samlade in förnödenheter att skicka med. 

I 1940 års upplaga av julhälsningar till församlingarna i Skara stift skriver Eva Ahlström en personlig berättelse om sin resa med en sådan här ambulans. Till församlingshemmet i Skara hade folk frikostigt skänkt “kläder och godsaker m.m.” för att hon skulle ta med och fördela bland de behövande i Finland. 

Eva Ahlström beskriver hur kallt det var, hur skadade soldaterna var, hur väl fungerande systemet med lottor var, och hon förvånar sig över att den svenska staten inte kan uppskatta kvinnor i försvarsmakten på samma sätt. Hon beskriver sitt första flyglarm och förvånas över människans otroliga anpassningsförmåga. 

Eva Ahlström fick så bli ögonvittne till den största folkförflyttningen i Nordens historia, när 400 000 finländare tvångsförflyttades från Karelen i enlighet med fredsavtalet. De hystes in in bondgårdar och i stugor, och eftersom allt saknades fick Eva vara med att dela ut det som kommit med från Sverige: “Sysslomannens fru, som talade både finska och svenska, en sköterska och jag foro iväg med hela bilens bakvagn full med kokkärl, Skara-kläder och godsaker. Nog voro vi beredda på en hel del, men något så beklämmande, som de interiörer vi fingo se, hade vi aldrig kunnat tänka oss.”

Nästa år är jag också med och tänder två ljus i fönstret till 6 december. För dem som kämpat och som fortfarande kämpar. 

Källa: Julhälsningar till församlingar i Skara stift, 1940

Skolavslutningar...

Ett av alla vårtecken är den årliga debatten om skolavslutningar. I kyrkan eller inte? I år har kollegan i Sävare utanför Lidköping fått stor medial spridning med sitt budskap att i år blir skolavslutningen inte i kyrkan, därför att skola ska vara skola och kyrka ska vara kyrka.

Bakgrunden är Skolverkets skrivningar om att skolan ska vara icke-konfessionell, men hur detta ska tolkas skiljer sig en hel del från en rektor till en annan.

Själv har jag genom åren haft en vacklande inställning till det här med att medverka vid skolavslutningar. Dels har det varit en uthyrningsteknisk finess: ingen kyrka utan en medföljande präst som någon slags vårdnadshavare. Därför har en präst, med ibland tveksam koppling till specifik skola och kännedom om vilka förhållanden som råder just där, fått hälsa välkommen och säga några väl valda ord om sommaren och allas lika värde.

Det som kollegan reagerat på är bland annat att skolledningarna vid flera tillfällen velat läsa hennes manus i förväg. För mig låter det i bästa fall som en konstigt kommunicerad men ändock omsorg om eleverna - de ska inte behöva höra något som de skulle kunna ta illa upp av, alternativt bli religiöst hjärntvättade. I sämsta fall låter det som censur. I vilket fall är det tveklöst oartigt mot värden att kräva genomläsning. Skolan är gäster och bör bete sig i enlighet med förekommande vett och etikett. Tilltaget tyder också på en räddhågsen misstro till en Svenska kyrkans företrädare som är så mainstream svenskkyrklig som någon kan vara. Samtidigt förstår jag den förälder som är tveksam till att skicka iväg sitt barn till ett sammanhang som hen inte kan känna den minsta sympati för - hade det varit aktuellt för min del hade jag också haft synpunkter.

Själv har jag haft en hel del skolavslutningar i kyrkan. Hade någon frågat om manus i förväg hade jag inte kunnat överlämna mer än några stolpar eftersom jag mycket sällan har färdigskrivet manus. Men min tvekan om skolavslutningens plats i kyrkan eller inte handlar om mer än om relationen mellan kyrka och skola. Visst kan jag stå längst fram i en fullsatt kyrka och leverera några väl valda ord. Visst kan jag säga något uppmuntrande som inledning till sommarlovet. Visst kan jag följa Skolverkets instruktioner om religionsfrihet och inkluderande hållning. Jag kan tala om andlighet utan att J-ordet nämns, men det som skaver är att inte få ge uttryck för helheten i min livssyn. För visst är det lätt att tala om sol, badstränder och ledighet. Men vad får jag säga till de elever som inte alls har ett härligt sommarlov att se fram emot? Eller som trots goda familjeförhållanden och grannar i stans bästa kvarter glömmer sin ensamhet i ruset av en flaska smuggelsprit? Och till dem hade jag velat säga något om vad jag kan tänka skulle kunna vara bärande i svåra situationer.

Men trots allt: var skolavslutningen än sker och hur sommarlovet än blir - goda tankar kan vi tänka för och om varandra. Det är nog ändå det viktigaste.

Hbtq-frågor i kyrkan...igen

Kollegan Erik skrev insiktsfullt i SKT i veckan om hur det är att vara hbtq-person i kyrkan idag. Jag själv var nyligen gästpredikant i Svenska kyrkan i Tibros första regnbågsmässa, en mässa som en del såg som befrielse och andra som förfärelse.

En ny bok kommer ut på ett förlag som ser sig nödgat att försvara Gud och den riktar sig till bibeltrogna personer som vill veta hur de ska förhålla sig till ovälkomna känslor till människor av samma kön.

Jag konstaterar att det nu har gått flera decennier sedan Svenska kyrkan bibeltroget och med utgångspunkt från bibeltrogna hbtq-personer som är medlemmar och bekännande kristna lyfte fram argumenten, apologin, för att inte längre utestänga dessa Guds barn från kyrklig kontext, homofobisk predikan och skam - och skuldbeläggande.

Teologiska utredningar har skrivits. Hbtq-vänliga prästbloggar startades, bland annat min egen som jag startade 2005 för att det då fanns ytterst få mötesplatser på nätet utan hbtq-fientlig teologi.

Vi fattade beslut i kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap. Vi fattade beslut om vigslar för alla par, oavsett kön, i Svenska kyrkan. Det var inte enkelt och tonen var tidvis hård och ohjärtlig.
Men vi förklarade hur vi, bibeltroget, läser Bibeln. Hur vi ser det kontextuella. Hur vi förstår kristen etik, Jesu exempel och den gyllene regeln och hur flera tidigare etiska och teologiska ställningstaganden (synen på skilsmässa, kvinnliga präster och pastorer, abort, omgifte, skilda präster och pastorer, samboskap osv osv - jag kan gå ännu längre tillbaka och ta exemplen häxbränning och slaveri också, för att inte tala om förbudet att inte bära klädesplagg av olika sorters tyg, och sannerligen är det ett mänskligt påfund och inte ett Guds påbud att vi firar gudstjänst på söndag. Skulle vi gå emot Jesu praxis, och överge sabbatsdagen?)

Jag tror ni förstår vad jag menar. Men kanske är det så att när nu en ny generation kristna hbtq-personer nu växer upp behöver samtalen föras igen. Och vi som startade regnbågsmässorna och de befriande bibelsamtalen får inte ge upp eller slå oss till ro. Nya generationer behöver få höra om Jesus och att de är skapade av Gud och att de är älskade, oavsett sexuell orientering.

Vi behöver berätta återigen om Jesus, som i Matteusevangeliet kapitel 19 bejakar en man och en kvinna i äktenskapet, men, som Teologiska kommittén en gång skrev: det vore anakronistiskt att tolka detta så att Jesus med det som han säger tar ställning mot relationer mellan personer av samma kön.

På samma sätt: Jesus uppmanar oss enligt bibeltexten att äta bröd och dricka vin, och erbjuder dessutom stekt fisk.  Det innebär inte att Jesus förbjuder eller fördömer annan typ av föda, även om vi idag på biskoparnas och läronämndens inrådan också kan använda avalkoholiserat vin eller helt enkelt dryck från vinstocken. Och Jesus kunde inte föreställa sig att det tvåtusen år efter hans död skulle förekomma debatt om rödlistade fiskar eller klimatsmart mat.

Det vi sysslar med är inte vänsterliberal propaganda, utan en fast övertygelse grundad i Guds ord och i en bibeltolkning som våra biskopar i Svenska kyrkan använder sig av.

Huvudärendet i kristen etik är omsorgen om nästan. Frågan är vad som gagnar livet, upprättar och ger trygghet och stöd. Beslutet vi fattade i Kyrkomötet upprörde och upprör fortfarande. Men det är också en upprättelse och befrielse för de människor som kyrkan i långa tider har förtryckt, förljugit och fördömt. Och Erik Gyll aktualiserar i sin text i Svensk Kyrkotidning den psykiska ohälsa som kan bli följden av den utsatthet som hbtq-personer tvingas leva med. Ska vi, kyrkliga och kristna personer verkligen bidra till denna utsatthet?

Åter till frågan om bibeltrohet. Att påstå att hbtq-vänlig teologi inte är bibeltrogen är ett svek inte bara mot de Guds barn som inte är skapta som majoriteten av människor, utan också mot våra biskopar och vår kyrkas handbok och kyrkoordning.

Nu behöver inte oenigheter i etiska frågor leda till att kyrkans gemenskap splittras. Enligt Confessio Augustana artikel 7 är det nog att vara överens om evangelii lära och om sakramentsförvaltningen. Äktenskap är ingen fråga om rättfärdighet eller salighet, inte heller är äktenskapet ett sakrament. Äktenskapets innebörd har ändrats över tid, och ett av de mest genomgripande förändringarna skedde 1921 då Sveriges riksdag beslutade att även gifta kvinnor ska vara myndiga.

Även det kanske var vänsterliberal propaganda - men idag är det väl ingen som ifrågasätter jämställdhet inom äktenskapet, även om flertalet bibeltexter talar om kvinnors underordning i förhållande till sina män.

Time flies.

Flera av de kollegor som då det begav sig skrev på den s k Kallin-listan har idag ändrat uppfattning, precis som flera ändrade uppfattning om giltigheten i prästvigda kvinnors kallelse och vigning.

Och nuförtiden kan vi med svensk lagstiftning i ryggen också tala om aktiva åtgärder i arbetslivet för att motverka diskriminering och kränkande särbehandling.

Slutligen - för nu. Den som brottas med ovälkomna känslor till en annan person, må tala med en god vän, söka upp en själavårdare, eller om psykiska besvär uppstår - den närhälsa hen är listad vid.

Vem är välkommen i ärkebiskopens kyrka?

Frågan blev högst aktuell för mig (och säkert för många systrar i vigningstjänsten när jag i ett forum för Prästkollegor såg en inbjudan till Oasrörelsens dag med ärkebiskop Janis Vanags från Lettland.

Temat är "Fortsätt kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga".

Det är klart vi fortsätter kämpa. Men vem kämpar, och vad ska bekämpas?

pixabay.com

Här kan en liten lektion i kyrkohistoria komma väl till pass. Föreningen Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan har vid flera tillfällen uppmärksammat situationen för prästvigda kvinnor i Lettland.

Mellan åren 1975 och 1992 vigdes flera kvinnor till präster i den lutherska kyrkan i Lettland av biskop Gaitilis, skriver de på sin hemsida. Efter att denne omkommit i en trafikolycka tillträdde Janis Vanags 1993.

På den tiden hade Svenska kyrkan och den Lettiska lutherska kyrkan ett gott samarbete, men det har försämrats genom den ämbetssyn som Vanags står för. Inga kvinnor har vigts till präster under  hans 20 år som biskop.

I den Lettiska lutherska kyrkan utomlands har dock kvinnor prästvigts, och då den första kvinnan biskopsvigdes, år 2015, deltog bl a biskop Ragnar Persenius.


Det är alltså inte en självklarhet inom lutherska kyrkor (ens!) att bejaka kvinnors kallelse till präst. Att  Oasrörelsen, ett nätverk som beskriver sig som en karismatisk förnyelserörelse i Svenska kyrkan, inbjuder ärkebiskop Janis Vanags för att inspirationsföreläsa för svenska präster, teologer och pastorer ser jag som ytterst anmärkningsvärt.



Är jag välkommen till den där föreläsningen, tro? När jag la ut länken till Forum för prästvigda kvinnor under det inbjudande facebookinlägget, togs den omedelbart bort. När jag la ut den en gång till, den här gången med en önskan om en kommentar, fick jag till svar att "Det här har inte med saken att göra. Vad god gör ett eget inlägg!"

Nog har det med saken att göra. Vi har visst med saken att göra, vi som i systerskap med Maria från Magdala och de andra vid graven, heliga Birgitta och Helena, Teresa av Avila, kvinnorna i Gudhems och andra kloster, Lydia Wahlström, Ester Lutteman, Margit Sahlin,  och många många andra som gått före oss och kommer efter oss,  frimodigt står fast i vårt uppdrag att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga, och det uppdraget kan ingen ta ifrån oss.



Världen idag: Ny biskop i kyrka mot strömmen

Prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan

Tidigare bloggat av mig om Oasrörelsen 

Rör inte min keps!

Det här med kepsar inomhus, bland barn och tonåringar i allmänhet och bland tonårskillar i synnerhet, är ju något som ständigt är aktuellt. Jag kan inte räkna alla gånger jag fått kommentarer i kyrkan om att det är roligt med konfirmander i kyrkan, bara de inte hade kepsar på sig och höll på med mobilen.

När jag sen kom till skolans värld var det samma sak där: kepsarna anses vara ohygieniska, även om de vid en jämförelse med övrigt förekommande bakteriehärdar kan framstå som vore de steriliserade. Men argumentet “så gör man bara inte”, förekommer också.

Det var just männen som historiskt sett skulle ta av sig huvudbonaden inomhus. Bakgrunden är att riddaren som ju bar hjälm skulle ta av sig hjälmen i fredliga situationer samt i kyrkor, eller inför en kvinna eller en fana. Att bryta mot denna etikettsregel ansågs vara ohövligt och till och med fientligt. Detta har, även sedan riddartiden för de flesta endast återupplevs under nyårshelgen då filmen “Ivanhoe” traditionsenligt visas, levt kvar bland alla som tycker sig förstå sig på vad det är som gäller. Undantag för huvudbonadförbudet för män inomhus är idag bärare av studentmössa eller doktorshatt, religiös mundering eller skyddsprodukter av hygieniska skäl, men förr i tiden kunde det också handla om män med hög status - som hövdingar, kungar eller präster.

pixabay.com

I en del fall har denna historiska trivselregel upphöjts till allmän lag på skolor runt om i vårt avlånga, och med jämna mellanrum höjs också protester mot dessa kepsförbud. Ett av initiativen kastar ett allvarets ljus över frågan, och då handlar det helt enkelt om människosyn. Det är kampanjen #rörinteminkeps, vars företrädare påminner om att människor med neuropsykiatriska funktionshinder (adhd med flera diagnoser) ofta lider av intryckskänslighet och att de helt enkelt måste skärma av för att kunna koncentrera sig på skolarbetet. Kepsen, mössan eller luvtröjan neddragen över ansiktet är alltså inte tecken på en strulig tonåring som inte vill lyssna, utan kan vara ett nödvändigt verktyg för att överhuvudtaget befinna sig i skolan. På liknande sätt kan ett par hörlurar i öronen fungera som fokusförbättrare, eller att pilla med något annat som en mobil, en stressboll eller ett skissblock. Hur många av oss sitter inte och ritar i ett block samtidigt som vi pratar i telefon? Eller spelar ett spel på mobilen samtidigt som vi hör på nyheterna?

Att avkräva dessa ungdomar kepsen (eller vad det nu kan vara) är likvärdigt med att begära att en person med synnedsättning ska ta av sig glasögonen, den hörselskadade att ta av sig hörapparaten eller att den rullstolsburne ska lämna ifrån sig sin rullstol. Den som lider av neuropsykiatriska funktionshinder kan inte “skärpa sig” mer än vad den närsynte kan, eller den som behöver kryckor för att ta sig framåt.

Hur är det då med att säga ifrån om en stör sig på sina medmänniskor, vad det än månde vara? Etikettexperten Magdalena Ribbing, frid över hennes minne, påpekade ofta att det är ett värre avsteg från etiketten att upplysa någon om hens överträdelse än överträdelsen i sig. Vad som är en överträdelse är en annan sak och i takt med att vi får mer kunskap och därmed förhoppningsvis minskade fördomar om varandra kan också förståelsen öka.

Slutligen, det är bättre att konfirmanden är i kyrkan och hör predikan om än som bakgrund till snapchat och instagram, än att ungdomen inte är i kyrkan alls. Och det är bättre att eleven sitter med kepsen långt neddragen över ansiktet i skolan, än att eleven sitter hemma och spelar dataspel kepslös.

#rörinteminkeps

Kata Gård

För den som har lite tid över kan det vara trevligt att göra en liten utflykt i närområdet och ta del av  skapelsens skönhet i form av vacker natur och samtidigt förkovra sig lite grann i västgötsk historia och kultur.

En tur till Varnhem gör knappast någon besviken. Att uppleva hur inlandsisen format landskapet vid sluttningen av platåberget Billingen till detta alldeles särskilda är i högsta grad en märklig känsla. Inför tiotusenåriga fornlämningar från jägarstenåldern funderar jag över hur vi lever våra liv - vilka spår lämnar vi efter oss?

Det tusenåriga kyrkorummet som grävts fram av Västergötlands museums arkeologer är en imponerande byggnad, femton meter lång och åtta meter bred. Här finns en ruin, omgiven av tusentals gravar, varav en är den omtalade vikingakvinnan Katas grav, därav namnet Kata gård och det är den gamla gårdskyrkan som grävts fram, den som föregick klosterkyrkan och kanske Västergötlands första kyrka. Här ser vi att kyrkan tog till sig influenser från omvärlden. Skickliga hantverkare från England och Danmark anlitades och ny skulle det byggas med sten enligt tidens snitt.

Så småningom kom munkarna och genom Sigrids donation av gården (kyrkan har inte alltid varit patriarkal!)  och gårdskyrkan togs ur bruk. Mina tankar går genast till dagens diskussioner om övertaliga kyrkor. Kanske kan vi dra några lärdomar från medeltidsmunkarnas rätt så pragmatiska sätt att hantera frågan? Utgrävningarna visar att det sattes in en liten hästskoformad eldstad i gårdskyrkan. Förmodligen var det så att den nu övertaliga kyrkan behövdes för att härbärgera tillresande människor. De behövde någonstans att sova, och varför inte använda den i övrigt tomma kyrkan? Det ger inspirerande idéer till vår tid när härbärgen i allra högsta grad behövs.

Däremot ska vi väl inte ta efter den samhällsstruktur som utgrävningen av gravarna lagt i öppen dager. De personer som ansågs vara lite finare än andra har lagts närmare kyrkan, i fina stenkistor där olika föremål lagts ner, föremål som säkert hade behövts av andra. Ju längre ner i makthierarkin, desto enklare gravar, människor har till och med lagts rätt ner i jorden. Och hur arbetarna hade det på gårdarna var nog en fråga om arbetsledningens goda vilja...

Mitt eget besök på Kata gård stärkte mig i mina reservationer mot hanterandet av rester av människor. Än i dag kämpar samiska företrädare för att kranier och andra skelettdelar från deras förfäder ska få begravas istället för att förvaras i statliga samlingar. Är det inte en mänsklig rättighet att få vila i vigd jord? Och är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer och i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vila i frid! 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Härliga utflykter i sommarsverige
Diss: Torkan...

Enhet och motstånd

kaboompics.com

Den som nu trodde att det skulle vara slut med polarisering i Svenska kyrkan efter att ordningen med prästvigda kvinnor och införandet av vigselgudstjänst för samkönade par nu "satt sig", (ja, det ifrågasätts ju av vissa. Sådana där anpassningar till tidsandan lär väl försvinna när tidsandan förändras. *ironi*), behöver bara göra en snabb återblick i kyrkohistorien för att bli varse att lugnt lär det aldrig bli.

Precis som alltid sker ifrågasättandet av andras teologiska ställningstaganden eller helt enkelt bara den andres religiösa praktik.

Våra svenskkyrkliga ledare anklagas för att inte i tillräckligt hög utsträckning ta avstånd från konsekvenserna av krigens fasor och terrorgruppernas aktioner. Särskilt är det de kristnas martyrium som åberopas: som om det vore värre att avrättas som kristen än som muslim.

Den här kyrkliga identitetspolitiken har naturligtvis sin motsvarighet även på andra sidan: muslimska vänner som i sina facebookflöden förfasar sig över att ingen bryr sig om Aleppo eller Homs men att det blir panik när ett terrordåd utförs i Europa.

Och #blacklivesmatters. Allas liv räknas. Men vi som är majoritetskultur måste besinna oss och inse att vi är just majoritetskultur och att den rasifierade, diskriminerade måste få höja sina röster och vi måste hjälpa till. Vi måste faktiskt hjälpa till, annars vore vi inte människor.

Människa först, skapad av den Gud som förenar kristna, muslimer och judar. Allah betyder Gud på arabiska. Allah är inget egennamn. På finska heter hen Jumala. När den franske prästen Jacques Hamel blir avrättad har det en särskild symbolkraft, men protesten bör inte riktas endast mot islamistisk terror utan mot alla som förser sitt dödande med religiösa förtecken.

På en annan facebooksida uppmanas vi att bära kors.

Kristen Opinion startade i onsdags en Facebookgrupp, Mitt Kors, som redan fått flera hundra medlemmar. Välkommen att gå med i #mittkors:

+ Mitt Kors ‪#‎mittkors‬ vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att vi öppet och med stolthet bär korset runt halsen i vår vardag.
+ Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.
+ Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta på gruppens Facebooksida och tagga med #mittkors Följ länken:

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

De har naturligvis fått kritik. En del av kritiken handlar säkert om att det är just Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund som står bakom aktionen. Allt vad de säger ska naturligtvis kritiseras, på samma sätt som den sidan kritiserar allt som ärkebiskop Antje, Helle Klein och Anna-Karin Hammar hittar på. Kyrklig identitetspolitik.



Foto: Maria Lundström. svenskakyrkan.se

Men analysen bör gå djupare än så. Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg skriver på sin blogg:

Att vi ska ta avstånd från terrorism i religionens namn är självklart. Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.

Och biskop Åke fyller på:

Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.

Så blir korset den gemenskapens och solidaritetens symbol som för många är så självklar. Men i orostider blir ropen på kamp och ställningstaganden och avståndstaganden högre och högre. Vår kristna tro beskrivs som en borg som till varje pris ska försvaras mot ondskans alla lömska angrepp. Vad hände med frihetstanken? Det stilla samtalet vid Sykars brunn? Kains föraktfulla uttalande "Ska jag ta hand om min bror?" blir plågsamt aktuell.

Aktörerna i liknelsen om den barmhärtige samarier skulle i dagens version bära såväl kors och hijab som kippa, turban och Davidsstjärna.  Eller inget alls, för den delen. Någon kanske har en pappmugg från Waynes i handen, en annan har ett radband. Det som i själva verket är betydelsefullt är den hjärtats inställning som vi som medmänniskor i alla profeters efterföljd bör ha. Det är ögonen som räknas. Ser vi, eller ser vi bort? Ser vi vissa, eller ser vi alla?

Så välgörande att läsa DN Debatt med goda ord från Anders Arborelius, Antje Jackelén, Mahmoud Kalfi, Nadia Marhri Lodin och Ute Steyer.

* Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud.
* Vi tar avstånd från allt religiöst motiverat våld.
* Generaliseringar och polariseringar är dåliga hjälpredor för att förstå och bekämpa fundamentalism och extremism. Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp är ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan.
* Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ! Existentiella våndor hör det mänskliga livet till. En förvisning av religionen till det privata berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner. Tro, kunskap och kultur är en motkraft till det som splittrar och river söner mänskligt och medmänskligt liv.

Det behöver knappast sägas tydligare. Och bara det faktum att företrädare för tre världsreligioner publicerar sig på DN Debatt med en gemensam text är en god förutsättning för att ett gott samhälle inklusive religiösa preferenser faktiskt är möjligt.






Dagen
Världen Idag
Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan i otakt med medlemmarna? Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Mittkors, kultur

Gästbloggare:Madeleine Saldner (följeslagare i Israel och Palestina)

Ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror

”Det är tre militärjeepar i byn och soldaterna har arresterat två pojkar.” Klockan är nio en måndagskväll och borgmästaren från den palestinska byn Izbat at Tabib önskar att vi kommer dit. För att visa vår närvaro. För att visa att vi ser vad som händer. 

Fem dagar tidigare. Det är torsdag, jag och mitt team är på plats i Izbat at Tabib för att närvara vid planteringen av träd.

”Vi planterar inte olivträd”, förklarar några av männen som gräver ner plantor längs vägen till byn, ”för olivträd skulle militären genast rycka upp”. Utmed vägen till byn går ett fyrtiotal personer med hackor i händerna. Samtliga är engagerade i uppgiften att föryngra beståndet längs vägen. ”Vi planterar träd som vi hoppas skall få växa och ge skugga åt byborna i framtiden”. 

Även om det nu kan verka så, är detta ingen kursdag för skogsintresserade. Trädplanteringen är ett aktivt ställningstagande för att på fredlig väg propagera för byinvånarnas rättigheter att leva i sin by. När alla plantor är i jorden sluter vi upp vid skolan i byn. På plats är medlemmar från ungdomarnas fackförening, en israelisk fredsorganisation, flera internationella deltagare och skolans samtliga elever och lärare. Borgmästaren håller tal, barnen läser engagerat dikter och palestinsk tv gör ett nyhetsinslag. Så varför all denna uppståndelse en vanlig torsdag?

Tabib är namnet på den släkt som bott på den här platsen i många generationer. En del av släkten bodde tidigare i en by i nuvarande Israel. I kriget 1967 blev dessa familjer tvungna att fly till släkten på Västbanken och bosatte sig här. Izbat at Tabib har idag cirka 250 invånare. Byn hör till en av de byar som inte erkänns av staten Israel och som ligger i vad som kallas område C1. I område C harisraelisk militär och israeliska myndigheter kontrollen över infrastruktur och samhällsadministration. Då det är i princip omöjligt för palestinier att få byggnadstillstånd här lämnas byborna åt att bygga nödvändig samhällsstruktur utan tillstånd. Därför har idag 33 av 45 byggnader i Izbat at Tabib rivningsordrar som innebär ständiga hot om rivning. Bland dessa hotas skolan, kommunhuset och kliniken av rivning.

För ett år sedan revs en familjs hus utifrån en rivningsorder. Byns invånare kämpar för att göra sina röster hörda och vill skapa uppmärksamhet kring hoten om rivning av byns grundläggande samhällsfunktioner. Flera

rivningsärenden är i domstolsprocesser i hopp om att order om rivning skall frysas. Borgmästaren och ledningen i byn anordnar demonstrationer och möten för att visa sitt motstånd mot israeliska myndigheters agerande. De

involverade i motståndsrörelsen får dock betala ett högt pris.

När vi anländer till byn den där måndagskvällen vid niotiden är det inte första gången som israelisk militär gör natträder för att skrämma byinvånarna. Däremot är det första gången jag är på plats i samband med en sådan räd och hör en ögonvittnesskildring. Mahdi, 14 år har nyss blivit släppt av militären som hållit honom i en timme. Han pratar snabbt och nervöst. Det är tydligt att han fortfarande är chockad. Han berättar att beväpnade soldater kom in i familjens hus, satte handklovar om hans händer och bindel för hans ögon för att sedan köra iväg med honom. 

Mahdi är son till borgmästaren och beskriver hur soldaterna hotat hans pappa genom honom. ”Om borgmästaren inte slutar med sina samlingar och uppmärksammade aktiviteter kommer vi att komma tillbaka varje natt” lyder hotet. Trycket på byinvånarna är hårt. Militärens begränsningar av bybornas rörelsefrihet och militärens närvaro i byn sker oförutsägbart och nyckfullt. Medan pojken försöker samla ihop sig pratar den samlade skaran redan om nästa allmänna aktivitet i byn. Övertygelsen om att uttrycka sina rättigheter för ett fungerande samhällsliv är starkt. Vi försäkrar invånarna om att vi kommer att vara där. För att visa vårt stöd. För att kunna berätta om vad som händer.

Två veckor senare. En bulldozer, tre beväpnade soldater och en mängd stora stenblock – det är vad som krävs för att stänga av huvudvägen till Izbat at Tabib. Av allt att döma var soldaterna inte beredda på uppmärksamheten- 20 invånare från byn, fem internationella och tre israeliska fredsaktivister - fotar, dokumenterar och filmar. Jag är där för att observera och visa mitt stöd för byinvånarna som återigen får sin huvudinfart till byn avstängd utan förklaring. Hela avstängningsproceduren tar över en och en halv timma. 

Det tar inte längre tid än så att bli kompis med en treåring. Soldaten som med alla medel försöker hålla sträng min under övervakande av åskådarna övervinns snart av treåringens charminsats och kan inte låta bli att le. Jag känner väl igen soldaten. Det är samma soldat som två veckor tidigare arresterade Mahdi som blev hotad. 

Situationen känns absurd, svår att få grepp om. Jag är där för att vara ”världens ögon” på plats i en rivningshotad by. Under denna en och en halv timme inser jag att jag även är här för att se människan bakom uniformen. Mitt ibland rivningsordrar, vapen och filmkameror ler jag åt soldaten och treåringen som för ett ögonblick funnit något gemensamt.

I samma stund som jag är på väg att sätta punkt för den här rapporten ringer telefonen. Rösten från Izbat at Tabib är bekant vid det här laget: ”Militären är i byn, har ni möjlighet att komma?”

Madeleine Saldner

Följeslagare Jayyous

December, 2013

Fakta om område C och rivningsordrar

Utifrån Osloavtalen 1995 delades västbanken in i område A, B och C. Inom områden som benämns som A har Palestinska myndigheten administrativt och säkerhetsmässigt ansvar. I område B har palestinska myndigheten ansvar för den civila administrationen medan Israel har kontroll över säkerheten. Inom område C, som utgörs av 60 % av Västbanken, har Israel full kontroll över säkerhet så väl som den civila administrationen. Israeliska myndigheter kontrollerar därmed samhällsplanering och byggnadstillstånd inom område C2. Uppskattningsvis bor 150 000 palestinier i 542 samhällen inom område C. För närvarande

har Israel avsatt 70 % av marken i område C för israeliska bosättningar. Enligt Israels planläggning är mindre än en procent av område C planerat för utveckling av palestinska områden. Det hindrar i stort sett helt palestiniers möjligheter att få byggnadstillstånd i område C.

Israelisk militär utfärdar rivningsorder för de byggnader och konstruktioner som enligt israeliska myndigheter saknar giltigt byggnadstillstånd. 2012 revs 540 byggnader ägda av palestinier utifrån rivningsordrar. 168 av dessa var hem för 815 personer. Enligt internationell humanitär rätt är Israel som ockuperande makt skyldig att skydda den palestinska befolkning och administrera territoriet till deras fördel. Internationell rätt förbjuder förstörelse av privat och offentlig egendom samt tvångsmässig förflyttning av befolkningen3.

Källhänvisningar:

1. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av

humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).

Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p

df

2. ”Med vilken rätt”, 2013. Från Bilda, Diakonia, Svenska kyrkan och Sensus. Tillgänglig:

http://www.diakonia.se/Documents/Diakonia/Where%20we%20work/MENA/sweden-israelpalestine-

med-vilken-ratt.pdf

3. ”Area C of the Westbank: Key humanitarian concerns”, 2013, från FN-kontoret för koordinering av

humanitära ärenden på det ockuperade palestinska territoriet (Ochaopt).

Tillgänglig:http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_area_c_factsheet_January_2013_english.p

df

DISCLAIMER

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. 

Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet till projektet togs efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge

hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. Kring den svenska delen i projektet, kallad

SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer slutit upp med Sveriges kristna råd som huvudman.

.

Deporterade Dejan och hans familj - se hur de har det idag

Tidigare i höstas väcktes familjen Karimanovic av poliser som stormade in och omhändertog familjen. Detta bloggade jag om här. PO Elfstrand, Rudolf Mavric och Stig Allan Persson begav sig till Serbien för att leta rätt på familjen. Se hur de har det idag, och hör dem berätta om hur det var att deporteras. Poliserna som följde med barnen in på toaletterna. Läkaren som med musik i öronen förklarade att deras apatiske lillebror inte alls är sjuk.

 

21 pictures that will restore your faith in humanity

Se alla bilderna!

När det är för många bitar i mångfaldspusslet

Alla partier och grupper vill ha mångfald. Alla ska kunna få vara med, i alla fall de som tycker som vi. Sen är det är ett plus om de är födda i ett annat land, har en annan religion, är unga och kvinnor. De får gärna bo utanför storstadsområdena.

Bara man inte är en vit, medelålders man med lagom inkomst och lagom fart i karriären, är det bra.

Så  verkar en hel del politiska partier, politiska kyrkliga nomeringsgrupper och kyrkliga nomineringsgrupper resonera i tider då styrelser ska väljas och kandidaturlistor ska sammanställas.

Socialdemokraterna, som så ofta ser sig som en garant för att främlingsfientlighet och rasism hålls borta, har råkat välja in en person med tvivelaktig historik när det gäller föreläsningar. Men han tillhör en minoritetsgrupp, och minoritetsgrupper har ibland avvikande synpunkter än majoriteten. Det ligger liksom i begreppet minoritetsgrupp.

Nu går det naturligtvis inte att generalisera. Alla från mellanöstern som inte är judar avskyr naturligtvis inte judar. Alla judar, eller israeler, kastar naturligtvis inte sten på palestinier eller tycker att check points är bra idéer.

Alla kristna från Mellanöstern ogillar inte muslimer från Mellanöstern, men islamistiska styren har lett till att kristna flyr. Alltså är det en posttraumatisk trigger för många kristna flyktingar att se en skäggig islamist skandera på arabiska höttandes med gevär.


Och mången muslim har hört talas om de kristna korstågen, och i de sk invandrartäta förorterna är det ofta de kristna s k invandrarkyrkorna som är mest tveksamma till att moskéer byggs,

Det går att fortsätta hur länge som helst. Boende i Norrland som inte är samer är ibland urtrötta på hur renar fullt legalt kan gå och beta i trädgårdarna och vistas lite överallt. Samerna å sin sida ser sig förtryckta och vill ha sina rättigheter tillgogosedda.

Politikerna vill gärna ha småbarnföräldrar på sina listor, men blir sura när småbarnsföräldrarn inte prioriterar politiska möten två kvällar i veckan.

Finska minoriteten i Sverige, då? Är det en rätt väg att gå att skapa finska förvaltningsområden, eller ska vi efter så många år som finnarna/finlandssvenskarna/sverigefinnarna varit i Sverige sluta se skillnad på folk och folk?

Och framförallt: ska vi satsa på finska förvaltningsområden när inte ens papper från polis och Migrationsverk till asylsökande kan bemödas översättas till arabiska eller bosniska?

Tillbaka till socialdemokratiske Omar som en gång bjöd in en talare som närde uppfattingen att judar bakar bröd av kristet blod. Han har gjort en pudel. Helena Edlund menar att hon inte är sverigedemokrat, ändå få en hel kyrklig nomineringsgrupp sota för att att hon blivit inbjuden att tala på deras årsmöte.

Och hur mycket får man kritisera halalslakt och omskärelse utan att få höra att man drar sig "åt det bruna hållet"?

Det drar ihop sig mot kyrkoval och val. I kyrkovalet är den största striden hittills mellan S och Frimodig Kyrka. Vem är minst rasisisk, vem vill kyrkan mest väl. Till vilken grupp kan man skriva en krönika utan att buntas ihop med ett helt åsiktskluster som man inte står för till hundra procent?

Det är inte enkelt att vara människa. Ska man hålla sig undan från att bli beskylld för guilt by association gäller nog att tiga i församlingen.

Eller så får man hävda att man är en liten bit i mångfaldspusslet, även om man för närvarande inte passar in. Huvudsaken är att ingen lägger mig på en plats där jag inte tycker jag passar, även om jag gärna placerar in andra människor där jag tycker de passar.

Eller?

Disclaimer: I det här inlägget har jag säkert gjort mig skyldig till flera oavsiktliga misstag. Men det kan bero på att jag är från landet.

SvD: Mustafa är det mindre problemet
Kristen opinion  
Dagens Seglora
Helena Edlund
SvD: Omar Mustafa svarar på kritiken
Torbjörn Jerlerup
Knuff

Uppdatering runt midnatt;
Omar Mustafa lämnar sina s-uppdrag
Aftonbladet
Omar Mustafas avskedsbrev i Aftonbladet
Madeleine Sultan Sjökvist om religion och politik

Uppdatering söndag:
S-kristna försvarar Omar Mustafa
Veronica Palm: Situationen blev ohållbar

Vi tar avstånd från polisens metoder!

"Den senaste tiden har det rasat en intensiv och viktig debatt om Migrationsverkets och polisens intensifierade arbete med utvisning av personer som saknar uppehållstillstånd i Sverige, det så kallade Reva-projektet.


Som företrädare för trossamfund i Sverige vill vi tydligt ta avstånd från de metoder som polisen använt sig av, bland annat i projekt Reva. En etnisk profilering som drabbar alla människor med mörkt hår eller mörk hudfärg går helt emot grundläggande demokratiska principer och är även i strid med Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

Vi är också kritiska till att utvisningshotade jagas på platser som borde vara fredade zoner för människor i utsatthet. Skolor, hälso- och sjukvård och religiösa byggnader behöver definitivt vara sådana zoner. Här behöver polisens riktlinjer förtydligas.

Människor utan uppehållstillstånd i Sverige, så kallade papperslösa, är en mycket heterogen grupp. I den gruppen återfinns personer som fått avslag på sin asylansökan men sedan inte vågat eller velat lämna Sverige utan hellre valt att gå under jord. Andra har aldrig sökt asyl utan kommit hit som offer för människohandel eller för att söka arbete. Andra har haft tidsbegränsade uppehållstillstånd p.g.a. ett arbete eller ett förhållande, men när arbetet tagit slut eller förhållandet spruckit har tillståndet återkallats eller inte förnyats. Många utnyttjas till underbetalda arbeten, får betala oskäliga hyror, utsätts för våld och andra övergrepp. Andra har själva rekryterats till kriminella nätverk. Många barn far illa.

För vissa av dem är ett självmant återvändande till det forna hemlandet ett bättre alternativ än att fortsätta leva som papperslös i Sverige. Som trossamfund med tillgång till internationella nätverk behöver vi bli bättre på att stötta människor som vill ta det beslutet. Utvisningar som genomförs med tvångsåtgärder medverkar vi dock inte till.

För andra behövs en lösning som innefattar uppehållstillstånd i Sverige. Det kan handla om barn som far illa och där en utvisning av olika skäl skulle tala mot barnets bästa. Det kan handla om personer som fallit offer för människohandel. Det kan handla om andra fall där starka humanitära skäl kräver en lösning i Sverige.

För att stärka rättssäkerheten för de som får avslag på sin ansökan om asyl bör reglerna om verkställighetshinder ses över. Det bör även utredas om Migrationsöverdomstolen ska kunna ta upp ärenden för prövning i sak, inte bara som i dag ärenden som kräver prejudikat. Detta i enlighet med det förslag som lades fram i den översyn av utlänningslagen som gjordes 2009 av Bertil Hübinette (SOU 2009:56) men där inga åtgärder ännu vidtagits.


Det finns också en stor grupp människor utan uppehållstillstånd som helt enkelt inte kan lämna Sverige. Efter två domar i Migrationsöverdomstolen 2007 och 2008 (MIG 2007:9 och UM 2750-07) tar svenska migrationsmyndigheter i sina beslut inte längre hänsyn till om en utvisning är praktiskt verkställbar – kommer den här personen tas emot av sitt forna hemland? Finns det inget giltigt pass är det många länder som nekar inresa, även om svensk polis åker med och försöker ”förhandla in dem”. Det är inte alltid att passhandlingar går att få ut från ambassader i Sverige. Ibland har den asylsökande aldrig haft medborgarskap heller i hemlandet. Många med avslagsbeslut lever öppet kvar i Migrationsverkets boenden eftersom både Migrationsverket och polisen vet att personerna inte går att skicka ”hem”. Rikspolisstyrelsen uppger att en tredjedel av de nya ärenden som Migrationsverket överlämnar till dem rör sig om ärenden som i många fall är omöjliga att verkställa. Men samtidigt görs ingenting åt situationen och människor riskerar att med nuvarande regelverk bli kvar i ett ingenmansland under resten av sitt liv. Detta är helt orimligt! Här behövs det en ändring av utlänningslagen.

Vi behöver också en politisk debatt om vilka arbetsuppgifter som polisen bör prioritera – vi anser att det är orimligt att jakten på redan utsatta människor ska stå i fokus. Sveriges ansträngningar för fredsbyggande och främjande av mänskliga rättigheter runt om i världen behöver stärkas. Och inte minst behöver vi en politisk debatt som bereder väg för en mer rättssäker och human asylpolitik som i sig leder till större acceptans hos alla berörda för ett utvisningsbeslut."



Trudy Decher-Fredriksson, Bhante Dhammaratana,
Sveriges Buddhistiska samarbetsråd


Helena Benaouda,
Sveriges muslimska råd


Pelle Hörmark, Anders Arborelius, Anders Wejryd, Karin Wiborn,
Sveriges kristna råd

Habemus papam!

Humanitärt, Sverige?

Det är med stor sorg många av oss ser regeringens icke-generösa flyktingpolitik. Idag läser jag två artiklar som fyller mig med både hopp och förtvivlan. Den ena texten är Peter Woldarskis, och han sätter fokus på att det är det humanitära som är det avgörande, inte det ekonomiska.

"Huvudargumentet för invandring förblir det humanitära: När diktatorer bedriver krig mot den egna befolkningen måste omvärlden erbjuda en fristad.


Förra året sökte 7.814 flyktingar från Syrien asyl i Sverige. Om detta ska beskrivas som vårt största samhällsproblem, då har vi antingen mycket små bekymmer eller så har debatten förlorat sina rimliga proportioner."

Samtidigt som strålkastarljuset riktas mot Syrien, tenderar tidigare krigszoner att hamna i mediaskugga. Jag tänker till exempel på flyktingarna som fortfarande flyr Balkan. Idag är det nästan ingen från t ex Bosnien som får permanent uppehållstillstånd i Sverige. De livshotande risker som förknippas med s k blandäktenskap och islamism och bristande vård för sjuka, avvisas som asylskäl.

Den andra  texten hittar jag inte på nätet, men är Kyrkans Tidning-medarbetarna David Qviströms och Johannes Frandsens reportage i Expressen om den 18-årige Munir som utvisats till Italien, där det inte finns plats i flyktingförläggningarna till alla flyktingar som återkommer till landet. Han kommer egentligen från Afghanistan, men eftersom han först nådde europeisk mark i Italien, är det dit som Migrationsverket skickar honom.

Nu lever han Munir tillsammans med sin vän Ziaret på gatan, och får mat i kyrkans soppkök.  Minnena från flykten plågar honom.

"Överresan med båt från Grekland till Italien tog fyra dagar. Det blåste mycket. Till slut försökte båtägaren sätta segel, men allt gick fel och båten slogs sönder mot klipporna. Vi var 80 i båten. Kapten sa att vi måste hoppa i och simma. Vågorna var stora. 19 av mina vänner i båten drunknade. De klämdes ihjäk mellan klipporna och båten.

När polisen tagit fingeravtrycken blev vi hänvisade till Rom och fick adress till en kyrka där. Dit kom en man från myndigheterna och förklarade att vi skulle få vänta länge på att bli inskrivna.

I två månader var jag i Italien. Var det vackert väder fick vi sova ute, men regnade det sa polisen ingenting om vi sov på tågstationen." (David Qviström)

Vi lär oss så mycket av historien. Vi skulle inte torkat tårar utan handskar. Vi skulle ha reagerat mot nazismen och tagit bättre hand om de som flytt undan koncentrationslägren.  Vi borde heller inte avvisa människor i nöd, vi som är så oerhört upplysta och humanistiska. Eller hur?
DN: Fältet har lämnats fritt för den som skriker högst
Kyrkans tidning: Sverige vill inte ta ansvar för Munir
Lifos, Migrationsverkets rätts - och landinformation

Kyrkan och välfärden

Företrädare för Sveriges Kristna Råd, SKR, skriver på SVT Debatt om kyrkan och välfärden. De konstaterar, efter att ha läst en undersökning där 9 av 10 socialchefer menar att de kommer att få svårt att klara välfärden utan kyrkornas och de andra frivilligorganisationernas hjälp, att det blir en risk att kyrkorna tar över som skyddsnät där det brister. Därmed kan det bli kyrkornas huvuduppgift att trygga välfärden.

Från katolskt håll får artikeln kritik. Kyrkan har alltid sysslat med välfärd. Men, som Karin Wiborn och Björn Cedersjö skriver: det är staten som har ansvaret.

"När den ”organiserade godheten” inte fungerar kan vi som kristna inte bara stå och se på. Kyrkorna har till uppgift att påpeka när saker inte fungerar i samhället. Och under tiden som det inte fungerar agerar kyrkan. Som samhällsaktörer vill vi tillsammans stötta människor i utsatta situationer."

Alltså ska vi hjälpa, men inte i tysthet. Det finns heller inga vattentäta skott mellan diakoni och teologi, mellan höra och att göra. Sen har några av oss mer fallenhet och kallese för det ena eller det andra.Var och en kan dra sitt strå till stacken. Då fungerar mångfalden.

Hundra miljoner kronor insamlade i kollekt under 2012
Nätverk för flyktingarbete
Annika Borg: Många berättelser om utsatthet