Tala väl - Stilla veckan och påsk

Att inte se och inse att det finns ett samband mellan ersättningsteologi och antisemitism är att två sina händer – och i Stilla veckan bör kristna inte ägna sig åt handtvagning som Pontius Pilatus, utan åt fotatvagning som Jesus Kristus, säger Jesper Svartvik i predikokommentaren inför Stilla veckan med fokus på Skärtorsdagen.

Till Tala väl- bloggen

Tankar om religionsteologi Del 1

I veckan som gick fick några i min omgivning anledning att fundera något kring det här med religionsteologi, religionsdialog och möten med andra religioner. Eftersom det här är en känslig fråga - kanske i samma storleksordning som frågan om prästvigda kvinnor en gång var eller om hbtq-kristnas vara eller icke i kyrkliga sammanhang - finns det anledning att närma sig frågan från olika perspektiv. 

Det första en bör fråga sig är om det överhuvudtaget är meningsfullt att lyssna till andras berättelser om sina erfarenheter av tro. Den som svarar nej på den frågan kommer ändå att ställas inför religionsteologiska frågor och pastoralt handlande som kräver reflektion. 

Den som svarar ja har en hel del frågeställningar att resonera kring. Hur ska dessa samtal ske? Varför? Och vad är syftet med dem? 

Min egen utgångspunkt är att jag kan fördjupas i min egen tro i mötet med troende från andra religioner. Det är ett sätt att visa respekt för andra människor och ett uttryck för nyfiket intresse för hur andra människor tänker i olika livsfrågor. Vad är det som gör att muslimer tackar Gud (alhamdulillah betyder "jag tackar Gud") för både ont och gott som sker dem? Och hur kan vi inspireras av det frejdiga samtalsklimat som finns inom judisk tro? 

Religionsteologi förutsätter ett tänk kring bibelsyn, Gudsbild och människosyn. Vi behöver tänka till när det gäller kristendomens sanningsanspråk och försöka förstå hur bibelorden som ger en annan tolkning kompletterar och fördjupar. 

Mycket är tänkt och skrivet i detta ämne. I "Samtal om religionsteologi" (Tro & tanke, Svenska kyrkans forskningsråd 2001:3, red. Kajsa Ahlstrand och Håkan Sandvik) identifieras några viktiga frågeställningar: 

* Hur kan vi vara trogna mot den väg som är oss given samtidigt som vi kan ta tillvara de insikter vi får i möten med troende från andra religiösa traditioner? 

* Hur ska vi som kristna förhålla oss till rasism, främlingsfientlighet, antijudiskthet och islamofobi?

* Finns det element i vår religion som kan användas på ett diskriminerande och rasistiskt sätt, och hur hanterar vi i så fall det? 

* Vad kan vi bidra med i vår tradition för att bygga ett gott samhälle och därmed följa Paulus uppmaning i Rom 12:18 att hålla fred med alla människor? Har det något att göra med hur vi bemöter troende från andra religioner? 


"Herren är på denna plats, och jag visste det inte". 1 Mos 28:16

Svenska kyrkan som brobyggare

"Tiden har stannat ett slag. Kyrkan har fyllts till bredden av unga, sörjande människor. Orgelns stilla brus fyller rummet, och jag stämmer av det sista med de medverkande. Mina välkomstord och den första bibeltexten ur Psaltaren tolkas till arabiska av en kristen från Libanon. En imam ställer sig bredvid mig och sjunger några verser ur Koranen medan syrianska kristna kramar sina radband och håller dem hårt mot sina hjärtan."



Läs mitt bidrag i serien Vägval 22 juni på Seglora smedja.

Varför denna rädsla för moskén?

Göteborgsbiskopen Carl-Axel Aurelius skriver i GP med anledning av den planerade manifestationen mot islamofobi den 20 maj:


"Hur kan man bli upprörd över att troende människor med utländsk bakgrund får en plats, ett helgat rum, för att fira gudstjänst?
Det som har gjorts på Hisingen är ju inte annorlunda än det som skedde vid utvandringen till Amerika,
eller i fånglägren i Sibirien efter nederlaget vid Poltava och kapitulationen i Perovolotjna i det stora nordiska kriget."Bra rutet, tycker jag.