Stressa inte...oroa dig inte... (Emil Jensen)

Bob Dylan! Krönika i SLA 15 oktober 2016

Just som amerikanarna nästan gett upp hoppet om att få en nobelpristagare i litteratur efter Toni Morrison kom det otippade beskedet efter 23 år: Bob Dylan får priset 2016! När den värsta förvåningen lagt sig hos världens samlade kulturelit har reaktionerna blivit satta i ord. En del menar att Dylan inte är en författare och att han därför inte är kvalificerad. Andra menar att han är ojämn i sin produktion, att han visserligen skrivit några bra texter men också några riktigt usla. Jonas Gardell twittrar: Just nu sitter Ingela Pling Forsman och tänker: Det skulle varit jag! Ytterligare andra menar att utnämningen är en del av den populistiska trumpifieringen i USA.

Andra är lyriska. Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius säger att tiden är mogen. Bob Dylan är en stor poet i den engelskspråkiga traditionen från William Blake och framåt. Han har beskrivits som experimentell, en fantastisk historieberättare och djup poet.

Reaktionerna på valet av pristagare tycker jag sätter fingret på den mycket intressanta frågan om vilka gränser litteraturen har, vad lyrik egentligen är och framför allt diskrepansen mellan så kallad finkultur och populärkultur. För den som vill reservera litteraturpriset till finkulturen är det självklart att det ska delas ut till någon författare/poet/dramatiker som 98% av Sveriges befolkning inte hört talas om och är det omöjligt att uttala namnet utan att konsultera Google Translate är det ännu bättre. Å andra sidan kan uppmärksamheten kring en för allmänheten okänd men ack så viktig röst verkligen betyda skillnad för ett land, ett språk eller en folkgrupp. Nämnas kan till exempel Alexandr Solsjzenitsyn och Nadine Gordimer. 

Nu breddas underlaget för Svenska Akademiens sökfält till att också innefatta representater för den muntliga litteraturen. Lyrik betyder faktiskt sång till lyra, och lyran är i Dylans fall en gitarr. Och allmänpolitiskt inflytande har han haft och inspirerar fortfarande som förgrundsgestalt för medborgarrättsrörelsen. 

Och visst är Bob Dylan fortfarande av en profetisk poet: 

Come gather 'round people where ever you roamAnd admit that the waters around you have grownAnd accept it that soon you'll be drenched to the boneIf your time to you is worth savin'Then you better start swimmin' or you'll sink like a stone,For the times they are a' changin'! 

Come writers and critics who prophesy with your pen
And keep your eyes wide the chance won't come again
And don't speak too soon for the wheel's still in spin
And there's no tellin' who that it's namin'
For the loser now will be later to win
For the times they are a' changin'!

         Come senators, congressmen please heed the call
        Don't stand in the doorway don't block up the hall   
        For he that gets hurt will be he who has stalled
        There's a battle outside and it's ragin'

It'll soon…

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Poeter och konstnärer som hjälper oss tolka våra liv
Diss: Den missunnsamma kultureliten

Gå bara! Krönika i SLA 13 augusti 2016.

Det har talats och skrivits mycket om ensamkommande flyktingbarn den här sommaren. Barn och barn, tänker kanske någon. Det är inga barn, det är tonåringar, sa en indignerad hallänning i radions Ring P1 i veckan. Barn är en dock till dess 18-årsdagen inträffar, och vilken ålder de som kommer från krigsdrabbade länder kommer är mer problematiskt att komma fram till en vad den oinsatte ens kan komma i närheten av att förstå. 

 För den som nu inte på egen hand talat med en av dessa ensamkommande individer, eller ens kommit i närheten av, men också för den som har ett fördjupat intresse för humanism professionellt eller privat, finns det en alldeles nyutkommen bok som nästan skulle vara obligatorisk att läsa för den som dristar sig att problematisera ämnet migration. 

Abdi Elmi är 14 år när han sätter sig på bussen mot Etiopien för att företa sig den långa resan mot Europa. Han beskriver först helt osentimentalt hur det var att växa upp i Mogadishu, Somalias huvudstad, med våldet och kulsprutesmattret som en självklar del av vardagen. Redan små barn kan av ljudet skilja en AK47:a eller en BM-21:a från ett granatgevär. Strider mellan klanerna, krigsherrarnas och milismännens grymhet och sedan den etiopiska armén och terrorgruppen Al Shabaab lämnade ingen oberörd och stanken från ruttnande människokroppar efter ett flyganfall var något som invånarna helt enkelt fick vänja sig vid. Det är ett vanligt trick hos militärer (vi ser det också i t tex Syrien) att först bomba ett hus, sjukhus eller skola, och sen komma tillbaka efter en stund för att bomba dem som förtvivlat försöker gräva fram anhöriga i rasmassorna. 

 Abdis familj tror att det kommer att bli säkrare för honom i Europa. Både Al Shabaab och regeringstrupperna försöker värva honom att bli soldat - men det enda han vill är att studera och bidra till samhällsutvecklingen. Varje kilometer på väg mot Europa är en kamp. En del ger upp. Abdi ger ord åt Sahadias öde: hon blir tvångsbortgift, våldtagen och fånge i någon våldsverkares hem. Abderaham dör i Land Cruisern som tar dem genom Saharas öken. Maten och vattnet är slut för länge sedan och människor dör av törst och utmattning. I början stannar chaufförerna och begraver kroppen i sanden. Efter ett tag orkar ingen med det längre utan kropparna slängs bara ut. Abdi skriver: 

”Jag sitter i bilen och bara tittar på allt som händer. Jag brukade kolla på skräckfilm ibland hemma i Somalia, det här är likadant. Min hjärna säger till mig att det är en skräckfilm. För det liknar inget som finns i verkligheten. Folk som skriker efter vatten, folk som bara stirrar ner på sina fötter, folk som dör.” 

 Abdi överlever svälten och hettan i Sahara, överlever fängelset i Libyen, båtfärden över Medelhavet och hamnar i ett nytt fängelse i Malta, hans drömmars Europa. Han får numret WW10, hans fingeravtryck tas och därmed blir det svårt att få uppehållstillstånd i de mer humana länderna. Men det vet han inte då och han hade förresten inget val. Till slut hamnar han hos imamen i Rinkeby, får hjälp av svenska asylaktivister och till slut får han uppehållstillstånd i Sverige. Men flykten tog fyra år av hans liv. Han längtar efter sin familj, han plågas svårt av minnen från barndomen och flykten. 

”Folk tror ofta att jag är stark som har klarat så mycket. Men jag kände mig inte stark utan liten och rädd. Man är aldrig stark när man är ensam. Bara tillsammans med andra blir man stark. Det är så lätt att känna skam när det inte går bra för en. Om man inte har uppehållstillstånd, lägenhet, jobb Som att man inte varit tillräckligt duktig, inte kämpat tillräckligt hårt. Jag vet att det inte är så. Till alla flyktingar och migranter som har det svårt vill jag säga: Det är inte ditt fel. Känn ingen skam. Det handlar inte om dig. Världen ser ut så bara. Lyssna inte på folk som säger motsatsen, de vet inte vad de pratar om, det vet ingenting. - - - Vi är många som har kämpat, gett allt vi har. Försökt glömma allt det hemska vi har varit med om, försökt börja leva igen. Gått upp på morgonen och tänkt: Gå bara.” 

KARIN LÅNGSTRÖM 

 Hiss: Japans kejsare Akihito, 82, sägs vilja abdikera trots att det inte är möjligt enligt japansk lag. Men Akihito ska också han få njuta pensionärslivets stilla dagar, tycker vi inte det? Diss : En mycket världslig fråga, men vädret. Vill vi inte ha värmen tillbaka?


Läs mer om bokan på Ordfront Förlag
Läs mer om vad Amnesty skriver om Somalia
Läs mer om vad Amnesty skriver om flyktingsituationen på Malta

Fiktion och verklighet. Krönika i SLA 16 juli 2016

Nåväl. Efter läsningen av boken om katastrofteamen runt om i världen tog jag tag i nästa bok i traven. En skräckroman i bästa Stephen Kinganda blev naturligtvis sträckläst (ljuvliga semester som tillåter detta frossande!) som den bladvändare den är. Däremot blev jag oerhört besviken över slutet. Jag ska inte avslöja mer om bokens karaktär för att inte ödelägga spänningsmomentet för presumtiva läsare - men jag blev bestört och för att använda ett modeuttryck närmast kränkt över att historien inte slutade i dur. 

Det är ett känt och omvittnat psykologiskt fenomen att människan gärna frotterar sig i fiktiv ond bråd död för att få känslan över kontroll över en fallen splittrad värld där godhetens apostlar gestaltade av Chief Inspector Barnaby, monsieur Poirot och andra i den långa raden brottsbekämpare leder oss alla in i ljuset. I varje avsnitt av Morden i Midsomer finns det naturligtvis en handfull människor med många års sorgearbete framför sig, men skurken - själva symptomet på det onda - avslöjas alltid och landar inom lås och bom. 

Sommaren då Lisa Holm mördades kunde jag dock inte se ett enda avsnitt av Morden i Midsomer. Det var som att dikt och verklighet flöt ihop på ett alltför grymt sätt. Dock blev jag alltmer varse om att mord på teve inte kan karaktäriseras som underhållning utan snarare som någon slags terapiform. Och bland de starkaste intrycken jag fick av processen med Lisa Holm var de ögonblicksbilder som enskilda poliser gav uttryck för i sociala medier. De blev godhetens apostlar personifierade där de vattnade marken i Blomberg med sina tårar. 

Nåväl. När den verklighet som borde kunna vara kontrollerbar inte automatiskt slutar gott inte gör det skapar det frustration i mig. Kanske vittnar det om längtan efter ett integrerat förhållningssätt sprunget ur den kända och så användbara sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att förstå skillnaden. Jag vet att det aldrig kommer att sluta krigas i denna världen - krig har pågått alltsedan jägar- och samlarsamhället gick över i jordbrukssamhälle och bofasthet - och därför gör det mig lugnare att veta att det finns folk som viger sina liv åt att lindra nöden. 

Men när romaner inte har lyckliga slut? Ett kommersiellt trick förmodligen, ty lagom till nästa semester kommer nog uppföljaren, men existentiellt är det inte ett bra upplägg. Det är en avspegling av livet som inte alltid slutar bra eller ens är bra vid alla hållplatser, men fiktionen är just fiktion och en möjlighet att drömma sig bort till en tillvaro där ont bekämpas och nedslås. Tillbaka till Edens lustgård där vi dock har möjligheten att välja både kunskapen och livet. Jo, inte ens i Första Moseboken slutade historien om Edens lustgård väl, kanske ett bevis på att mytologiska berättelser i våra religiösa urkunder inte är endast fiktion utan faktiskt avspeglar en upplevd verklighet. 

Jag behöver milda färger en stund och ställer undan de gula tagetesen. Nu är det vita och ljuslila luktärter som med sin renhet och skönhet får fylla mitt sinne. Det där nya mobilspelet som går ut på att hitta pokémonfigurer i stadsmiljö tänker jag inte ge mig på. Jag orkar inte fånga några monster. Det får Chief Inspector Barnaby hållas med under tiden jag kurar ihop mig under filten. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Trots allt verkar det vara ett bra år för den vitryggiga hackspetten. 

Diss: Känns det inte som att det blir fler och fler terrorbrott nuförtiden? 

Att bläddra i en årsbok...Krönika i SLA 9 april 2016

Ungefär vid den här tiden varje år brukar den årsbok från ett av de stora bokförlagen dimpa ner i brevlådan. Jag har prenumererat på dem i många år, från början en idé om att jag skulle kunna ta igen allt jag missat när huvudet varit fullt av annat. 

Det är roligt att bläddra i dem. Allt det stora, hemska, viktiga kommer en ihåg så klart. Ibland gick utvecklingen i den riktning de flesta trodde. Andra gånger gick den åt ett helt annat håll. 

När regeringar och statsmän inte kan kritiseras, bojkottas eller bortsanktioneras, tar samhället igen det genom att utdela pris i form av till exempel Right Livelihood Award, som år efter år går till organisationer eller personer som arbetar positivt för vår planet och dess invånare. 2015 års pris fick bland annat till ugandiska aktivisten Kasha Jacqueline Nabasegera som öppet lesbisk arbetar för att stärka de mänskliga rättigheterna för hbtiq-personer i Uganda. Det är ett digert arbete, för år 2013 röstade Ugandas parlament igenom en lag som innebär att homosexuella handlingar kan bestraffas med livstids fängelse. 

Medan jag bläddrar i boken plingar det till i epostens inkorg; det är en ängslig kyrkoarbetare i ett landsbygdspastorat söderut som undrar hur de ska kunna genomföra en pride-gudstjänst utan att bli alltför illa åtgångna av konservativa. Ni riskerar iallafall inte dödsstraff eller livstids fängelse, funderar jag på att svara, men tänker att vi har en hel del att jobba med i Sverige också när det gäller fördomar och förutfattade meningar. 

Hänger ni med i diskussionen kring hur majoritetsamhället hanterar samerna? Minoritetsfrågorna finns världen över.  Visste ni att inviterna i norra Quebec hotas av klimatförändringarna? Deras traditionella livsstil blir svår att upprätthålla på grund av de svårnedbrytbara organiska miljögifterna som förpestar den arktiska näringskedjan. Det här med miljöflyktingar lär nog öka i framtiden. 

Kulturen får sällan plats i förstasidesnyheterna. Ändå är det den som är kanske det mest betydelsefulla sett över tid. Det skulle ändå vara intressant att mäta hur försäljningen av deckare i lantlig miljö dalade eller inte dalade under början av sommaren, samtidigt som sorgen efter den mördade femtonåringen på Kinnekulle brann som värst. Kanske läste folk annan litteratur i somras:   Jonas Hasen Khemiris Allt jag inte minns är kanske inte så upplyftande, men viktig. Att berätta samtiden i romanens form är viktiga komplement till den traditionella nyhetsrapporteringen. Så bör heller inte någon missa att ta igen Duraid Al-Khamisis Regnet luktar inte här, en berättelse från Bagdad till Sverige och i tanken tillbaka igen, eller fö den delen Dimitri Alevras debutroman Världens sista kväll, om en statslös grek som på 1970-talet flydde kommunismens Ungern. Så bör vi inte glömma nobelpristagaren heller. 

Jag brukar alltid titta igenom vilka kändisar som avlidit under året. Anita Ekberg, Natalie Cole, Magnus Härenstam. Men jag funderar också på vilka som fötts under året. Ytterligare en brorsdotter, men också ett stort antal människor som kommer att få mer eller mindre betydelse i samhällsdebatten men som betyder allt för de närmaste. Kanske kan det vara så att det under det annars det blodiga och fasansfulla året kanske föddes den som slutgiltigt löser cancerns gåta, eller rentav den generalsekreterare i FN som äntligen får ordning på Mellanöstern. När jag vet det, sitter jag nog på Bagaren och läser Dagens Nyheter med förstoringsglas. För hur det än är med datorer och digitala medier, att bläddra i en bok eller tidning vid köksbordet är nog bland det bästa som finns. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla dessa vårblommor!

Diss: Kyliga vindar! 

En skandal behövs för att rädda Våmbsdalen! Krönika i SLA 26 mars 2016

Det var egentligen inte förrän jag läste Tom Michells underbara lilla bok Pingvinlektionerna förrän jag riktigt förstod varför det aldrig har blivit någon riktig folkopinion i vår stad kring Våmbsdalen och Cementas kalkstensbrytning, i alla fall inte av den dignitet som en rivning av Livets brunn förmodligen kommer att få. 

För att kort rekapitulera: i Skövde finns ett företag som sysslar med kalkstensbrytning i ett område som är intressant även för den som inte har kommersiella syften. Våmbsdalen är ett fantastiskt naturområde och all form av negativ miljöpåverkan är ju av ondo. 

Några lokalpolitiker har skrivit debattartiklar, det har skapats ett nätverk, Rädda Våmbsdalen, men den lokala opinionen har inte riktigt velat ta fart. Visst är Cementa

 en viktig arbetsplats, och visst vill vi väl ha tillgång till deras produkter (eller ska vi importera så att vi så att säga kan dra nytta av att någon annans naturområde exploateras utan att vi behöver lida av det?), men det är avsaknaden av en riktig skandal eller en värdeladdad symbol som jag tror är till nackdel för våmbsdalingarnas ofrivilliga mediaskugga. 

I sin roman berättar den engelske läraren Tom Michell hur han under en vistelse i den sydamerikanska turistorten Punta del Este upptäcker en strand full av hundratals döda pingviner, indränkta i olja och tjära. På 1970-talet var det ganska vanligt med oljeutsläpp från fartyg, men när världen fått syn på hur fåglar och andra arter dör som resultat av människors tanklöshet och girighet, blev bestämmelserna hårdare. 

Tom Michell hittar en pingvin som kämpar för sitt liv, och tar den till sig för rengöring och rehabilitering. Inte nog med det, han smugglar över den till Argentina, ger den namnet Juan Salvado och en djup vänskap utvecklas. Naturkatastrofen får ett ansikte. 

För att folkopinion ska väckas behövs starka, rentav skräckinjagande bilder på offren för de företeelser som uppmärksammas. Inte minst i en tid då bilder sprids över nätet fortare än blixten, krävs det mer och mer uppseendeväckande fenomen. 

Föreningarna för lövskogarnas bevarande behöver sina utrotningshotade vitryggiga hackspettar. Djurrättsaktivisterna har så rätt i det budskap om burhöns de sprider i butikerna runt påsk (Hur tror du att det är att vara en burhöna? Sätt dig i kundvagnen får du se!) och när tevenyheterna visar filmer på hur smågrisar i ren tristess äter upp varandras svansar sjunker försäljningen av fläskkött en tid. 

På liknande sätt brukar kärnkraftsmotståndarna hänvisa till Tjernobyl, klimatförespråkarna har sina isbjörnar som nervöst trampar runt på smältande isblock runt Arktis, och som om inte 60 miljoner flyende människor får oss andra att höja på ögonbrynen så krävs det en död tioåring ilandfluten på en sandstrand för att tillfälligtvis väcka medkänslan hos folk. 

Jag säger inte att det är rätt, men jag tror att det är så att varken gravar från förromersk järnålder eller skakningar i de omgivande villorna räcker för att väcka engagemanget runt Våmbsdalen. Aktivisterna behöver kunna presentera åtminstone någon liten utrotningshotad art, eller rent av ett hot om en förestående flyktingförläggning. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Glad påsk! Nu vänder det!

Diss: Terrordåd. Nu räcker det!

http://sla.se/skovde/2016/03/23/radda-vambsdalen-overklagar

En man som heter Ove. Krönika i SLA 19 dec 2015

Om du inte läste boken En man som heter Ove när den kom 2013, så passa på och gör det nu innan du ser filmen som går upp på juldagen. Det är en av de märkligaste böcker jag läst, men så mycket igenkännande och spekulerande i det bottenlösa djup som är det mänskliga jaget.

Fredrik Backmans porträtt av den besvärlige, sure, förbryllande Ove är unik i sitt slag. Visserligen har surgubbar och surkärringar beskrivits förr i litteraturen, men Backman förmår åtminstone mig att försättas i en konstig blandning av empati, ilska och  (faktiskt!) skratt över hur en bitter sorg kan förpesta ett helt kvarter.

Jo, symtomen på hur det kan bli när en människa vandrar i dödsskuggans dal leder tragikomiskt nog till att det dras på smilbanden när Ove i egenskap av radhusområdets beskyddare går sin dagliga inspektionsrunda i kvarteret, när han kontrollrycker i alla garageportar för att kontrollera att alla låser ordentligt, när han skriver upp registreringsnumren på felparkerade bilar. Han gör ingen hemlighet av någon av alla sina fördomar och hånar alla som inte kan backa med släp.

Livet vänder för Ove. Men kvar i verkligheten finns alla dessa ovar som vi känner igen inom oss och utom oss, som vi suckar över och försöker diagnosticera. Sinnet rinner över och vi sätter upp arga lappar i tvättstugor och i personalkök. (Ibland naturligtvis helt relevanta lappar, jag säger absolut inget annat.)

En del orkar gå till botten och ta itu med det som ligger till grund för alla rädslor, all ilska och all ensamhet. Andra ser alla försök att skrapa på ytan som hotfulla integritetskränkande attacker som till varje pris ska undvikas. Men jag hoppas ändå att det förr eller senare kan dyka upp någon eller något som kan värma, tina upp eller få att mjukna den mest stele surgubben. Världen blir någon grad varmare och grannen behöver inte vara orolig för att få en utskällning för att något litet misstag begåtts.

Men det är inte säkert att världen blir en bättre plats om människor som Ove inte skulle finnas. En av Fredrik Backmans styrkor är att han låter andra handlingsmönster än att helt enkelt strunta i Ove komma till tals: om Ove nu är bäst i världen på att lufta element, varför inte låta Ove lufta samtliga element i bostadsrättsföreningen? Rätt man på rätt plats, dynamik och kreativitet. Ibland tror jag att vi människor blir besvärliga när vi helt enkelt har för lite att göra.

Jag är säker på att Rolf Lassgård kommer att göra Ove rättvisa i sin tolkning och jag kommer definitivt att se filmen.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Julfint i fönstren - vad jag älskar ljusen!

Diss: Dags att klaga på vädret, samma som på midsommar. 

Britt-Marie var här. Krönika i SLA 26 september 2015

Läste du också boken Britt-Marie var här i somras? Om inte, så är det en bok väl värd att investera lite tid i. Författaren Fredrik Backman ligger också bakom böcker som En man som heter Ove och Min mormor hälsar och säger förlåt, och har återigen bidragit till tankestoff. 

Som sammanfattning – Britt-Marie lämnar ett 40-årigt äktenskap med en hopplös man som inte visat annat än missnöje och intresse för andra kvinnor. Efter ett intressant besök hos Arbetsförmedlingen hamnar hon i den avsomnande orten Borg där hennes uppdrag blir att ta hand om fritidsgården.  Här har finanskrisen lämnat spår i form av till salu-skyltar som ruttnar ackompanjerade av stanken från den lokala samlingspunkten pizzerian.  

Inte någon särskilt upplyftande miljö, kan tänkas, men ändå en miljö där människor lever. Verklighetens folk, formulerade sig ett politiskt parti sig för några år sedan, inte att förakta. Här levs, trots den tristess som en nedlagd bensinstation försöker vittna om, också riktigt liv. Här lever människor. De äter frukost, åker till jobbet om de har något, de har fredagsmys och tar en promenad med hunden.  Ofta finns i dessa samhällen en eller ett par eldsjälar och i en tid då den enda inflyttningen består av asylsökande som yrvaket undrar var i världen de befinner sig, finns plats och behov för fler människor som bryr sig.  

Britt-Marie är inte en person som skulle beskriva sig som en eldsjäl, men blir det ändå. Jag får inget grepp om henne när författaren beskriver hennes förakt för omgivningen, samtidigt som hon tvättar ungarnas t-shirts och motvilligt blir ledare för fotbollslaget.

Hon blir i sin person en påminnelse om hur våra förmågor och intressen kan bli till glädje för andra i nya sammanhang, bara en låter tanken ta nya svängar. Britt-Marie kan ingenting om ungdomsfotboll, men hon vet hur en får bort fläckar på kläder, och hon vet minsann hur en skriver listor för att organisera sin tillvaro.

Och med ens blir luften lite lättare att andas för någon medmänniska som behöver. Oavsett om denna medmänniska jobbar på Arbetsförmedlingen, är föräldralös eller någon som blivit kvar på en pizzeria någonstans i Sverige. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Röda Korset. De har ju mötesplatser i precis varenda liten by!

Diss: Förakt för landsbygden.

Upprördhet. Krönika i SLA 4 oktober 2014

I veckan har allmänheten upprörts över valet av andre vice talman, borttagandet av trillingnöten ur Aladdinasken samt det faktum att SVT har klippt bort eventuellt upprörande material ur Pippi Långstrump-programmen som ska sändas i Barnkanalen senare i år. Pippis pappa, som med vit hudfärg och bastukjol utropades till kung när han anlände Söderhavet, kommer i framtiden att endast kallas kung.
 En del av debatten har handlat om vad Astrid Lindgren själv skulle ha tyckt om den här klippningen, som av en del kallas census, av andra en nödvändig antidiskrimineringsåtgärd. Redan på 70-talet deklarerade hon i Expressen att hon skulle skrivit annorlunda ”nu” än på 40-talet då böckerna kom ut:
”Ja, jag skulle ha tagit bort en massa idiotier. (...) Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig en bambukjol och genast blir till negerkung…det var ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna de svarta så att om vi kommer till Söderhavet så blir vi genast kungar.”

För ett tag sedan var det den svarta dockan samt judekarikatyren i Tomtens julfabrik som diskuterades. Oavsett om vi tycker att de gamla filmerna ska klippas om eller inte, kan konstateras att vi är många som önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt.

Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv. Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte orkar diskutera värdegrundsfrågor just halv sju på kvällen när Barnkanalen står på, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.

Karin Långström Vinge

Hiss: Vardagsrasism diskuteras!

Diss: Vardagsrasism behöver diskuteras.

Tag och läs! Krönika i SLA 28 juni 2014

Tid för semester, vila och rekreation och för mångas del innebär det tid för böcker. Tid att läsa, höll jag på att skriva, men det finns ju flera sätt att tillgodogöra sig det skrivna ordet. Numera erbjuds ljudboksnedladdningstjänster via mobilföretagen och hörlurarna är för en del en lika viktig pryl som nycklarna och telefonen. Jag avundas verkligen alla som tycker om att lyssna på ljudböcker. Det verkar så praktiskt – tar mindre plats än vad böcker gör, kan bäras med lättare till olika platser och kräver inga läsglasögon för den som uppnått den milstolpen i livet. Det verkar så enkelt att bara ladda ner istället för att vänta de två tre dagar det tar för min bokleverantör att packa och skicka ordern. Men jag vill ha en riktig bok. Pocket eller hårdpärm spelar ingen roll, men jag vill äga föremålet, innehållet, diskussionen eller intrigen och veta att den rent fysiskt finns där. Jag vill kunna stanna upp i läsningen, tänka efter, gå och hämta en mugg kaffe till, stryka under intressanta passager, skriva utropstecken eller frågetecken i marginalen. Jag vill hundöra de sidor jag vill återkomma till och jag vill kunna spara mina bästa sommardeckare med spår av jordgubbskladdiga fingrar och strandsand. Jag är kanske hopplöst omodern. Det går säkert att vika virtuella hundöron i ljudfilerna på telefonen och jag vet såklart att en både kan stoppa och göra pauser. Men en ljudfil kan aldrig bära med sig doften av hav och tång. Oavsett form önskar jag dock alla litteraturälskare en skön sommar. (Er andra också, så klart.) Själv ser jag fram emot Mons Kallentoft, David Qviström, Lena Andersson, biografin om Nelson Mandela och en omläsning av Mobergs utvandrarserie. Ni som ännu inte läst Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam rekommenderas göra det. Fredrik Backmans En man som heter Ove har blivit en klassiker som ingen jag diskuterat den med förhåller sig neutral till. Den som intresserar sig för samtidshistoria bör absolut läsa Fabrizio Gattis Bilal om migranters farliga väg genom Sahara och Medelhavet, och naturligtvis 438 dagar, Martin Schibbyes och Johan Perssons upplevelser som diktaturens fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Tag och läs! Karin Långstöm Vinge Hiss: Tryckfrihet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter Diss: All världens diktaturer

Gör skillnad. Krönika i SLA 24 januari 2014

Jag läste Johan Perssons och Martin Schibbyes ”438 dagar”. De berättar om flykt i öknen undan regimsoldater, om kackerlackor och råttor i fängelset, och om vänskap och överlevnadstips bland medfångarna. Den aktualiserar ytterst viktiga frågor som vi vanliga mediekonsumenter kanske inte reflekterar över särskilt ofta.

När jag sprungit förbi löpsedlarna om Johan och Martin har jag nog mer än en gång lite vårdslöst tänkt att man nog får räkna med vissa risker om man ger sig in i så farliga projekt. Är det inte lite väl klantigt att korsa gränsen mellan Etiopien och Somalia utan visum?

Men genom alla de drygt trehundra sidorna finns reflektionen. Journalister och fotografer åker världen över för att dokumentera och rapportera om brott mot mänskliga rättigheter. Martin och Johan ville finna bevis för att det pågår ett folkmord i Ogaden.  Naturligtvis hade de inte fått visum om de berättat vad de tänkte göra. För att nå sitt syfte - att låta människor få reda på missförhållanden - var de tvungna till civil olydnad.  Att råka illa ut, var en risk de var villiga att ta.

Jag skulle önska att fler vågade agera visselblåsare. I stort som smått går det faktiskt att göra skillnad. Minns undersköterskan Sarah som genom sina avslöjanden om vanvård fick en ändring i socialtjänstlagen. En del av dessa går över den lagliga gränsen. Att dokumentera hur hönor har det i sina burar innebär kanske att en lagårdsdörr måste forceras. Rosa Parks vägrade att lämna sin sittplats på bussen till en vit man, även om lagen föreskrev det. Hennes vägran blev startskottet för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen. Edward Snowden lever fortfarande i exil.

Idag när var och varannan går runt med fullt fungerande kameror med eller utan filmfunktion i kamerorna, finns fler möjligheter till visselblåsande. Låt oss få se hur våra äldres matlådor ser ut. Filma hur kusligt det kan vara när lastbilar kör förbi i 100 kilometer i timman där barnen står och väntar på bussen. Lägg ut foton på ostädade toaletter i era barns skolor och kräv förändring.

På Skaraborgs sjukhus får man inte fotografera. Här blir civilt olydigt mobilfotande nödvändigt den dag brister i omvårdnad eller hygien behöver dokumenteras. Upptäcker du en kackerlacka i patientsalen och personalen undrar vilken diagnos du har (ja, i dessa dagar kan man inte vara alltför säker), återstår att lägga ut beviset på Instagram.   

Hiss: Modiga människor

Diss: Den senaste gruppvåldtäkten i Indien

Det finns en Ove i oss alla. Krönika i Skövde Nyheter 18 juli

Precis som väldigt många andra den här sommaren läser jag Fredrik Backmans debutroman ”En man som heter Ove”. Förmodligen har du också gjort det, eller så tänker du kanske göra det. Det är en fin och träffsäker beskrivning av en sån där person som vi alla har någonstans i vår omgivning. Kanske rent av har vi en liten Ove inom oss också?


Ove och hans fru var en av de första som flyttade in i radhuskvarteret och ser sig som dess beskyddare. Varje morgon går han en inspektionsrunda i området och kontrollrycker i alla garageportar. Han skriver upp registreringsnumren på bilarna som står felparkerade och blir vansinnig när någon utför det mest förskräckliga av tilltag: kör med bilen inne i bostadsområdet. Han skäller ut folk till höger och vänster och gör ingen hemlighet av någon av alla sina fördomar.

Droppen blir naturligtvis när hans nya grannar inte bara kör in i området med släp, utan dessutom backar in i Oves brevlåda. Det blir droppen, men samtidigt en vändpunkt och en rad dramatiska händelser utspelar sig.

Jag vet inte om jag tyckte att boken var särskilt rolig. Mer tankeväckande, faktiskt. Fredrik Backman påminner om att människor som andra tycker är besvärliga inte sällan har en hel del besvärligheter i bagaget. Samtidigt bidrar han till förslag på alternativa handlingsmodeller än att helt enkelt strunta i gubben: om Ove nu är bäst i världen på att lufta element, varför inte låta Ove lufta samtliga bostadsrättsföreningens element då?

Det är inte säkert att världen skulle bli bättre utan folk som Ove. Den blir tvärtom lite mer dynamisk, kreativ och konstruktivt ifrågasättande – i alla fall om vi vågar se att det finns plats för alla, och att det finns ett gott hjärta i alla människor, även om det ibland är pålagrat av alltför mycket ilska, fördomar och ensamhet.

Vi behöver påskglädje!

Snart kommer uppföljaren till Julboken och Traditionsboken ut. Så här skriver Verbum om den:

Dela påskens glädjebudskap!


Påskboken är en fantastisk möjlighet att berätta om påskens verkliga innehåll och budskap. Påskboken skildrar påskens drama och handlar om varför vi firar påsk. En varm bok om lidandet, döden, uppståndelsen och glädjen. Precis som i Julboken och Traditionsboken varvas faktatexter med reflekterande artiklar på spännande teman.

Innehåll

· Det är påsk! av Karin Långström Vinge
· Fakta: Påskafton – varför tjuvstartar vi?
· Karnevalen i Rio av Lena Brolin
· Fastan i mitt liv av Kristina Lindh
· Fastan som fenomen av Helen Egnell
· Fastlagssöndagen av Emma Gustafsson
· Fakta: Fettisdagen, Semlan
· Askonsdagen av Emma Gustafsson
· Den judiska påsken av Noa Hermele
· Går det att läka brustna relationer? av Lisbeth Gustafsson
· Det finns ett liv efter det värsta av Camilla Lif
· Fakta: Våfflor och Marie bebådelsedag
· Palmsöndagen av Emma Gustafsson
· Fakta: Varför heter stilla veckans dagar som de gör, Fastlagsriset
· Stilla veckan i Bibeln av Emma Gustafsson
· Skärtorsdagen av Emma Gustafsson
· Himmelska och jordiska trädgårdar av Elisabeth Svalin Gunnarsson
· Långfredagen av Emma Gustafsson
· Kvinnorna och männen runt Jesus av Caroline Krook
· Min resa till Jerusalem av Sara Jakobsson Grip
· Heliga gravens kyrka i Jerusalem av Lars Hillås
· Jerusalems historiska platser av Tina Haettner Blomquist
· Fakta: Påskägget
· Äggen i mitt liv av Helen Friberg
· Påskaftonstro av Jesper Svartvik
· Fakta: Påskharen och påskgodis, Påskkärringar och påskgubbar, Påskmat, Påskeldar
· Pyssel och påsklekar
· För barn: Läs tillsammans små och stora om påsken av Christina Lövestam
· Påskafton av Emma Gustafsson
· Synd, skuld och förlåtelse av Magnus Abrahamson
· Påskdagen av Emma Gustafsson
· Döden, hoppet och livet av Cristina Grenholm
· Annandag påsk av Emma Gustafsson
· Frälsarkransen i påsktid av Martin Lönnebo
· Tystnaden tar vid av Mikael Mogren
· Den fysiska påsken av Johan Engvall
· Playlist påsk av Fredrik Beverhjelm
· Fakta: Gökottan och stora metardagen
· Kristi Himmelsfärds dag av Emma Gustafsson
· Gudstjänstguide under fastan och påsk av Camilla Lif
· Pingst av Emma Gustafsson
· Påskhälsning av Anders Wejryd

Läs mer på www.verbumforlag.se/paskboken


Tips och inspiration!

• Berätta om påskens budskap för alla invånare i din församling.
• Dela ut Påskboken vid köpcentret, på torget eller den lokala pizzerian.
• Dela ut Påskboken till påskens gudstjänstdeltagare och fundera tillsammans kring vad Jesus liv, död och uppståndelse innebär för oss idag.
• Ge Påskboken som uppskattad påskpresent till era ideella medarbetare, förtroendevalda och anställda.
• Dela ut Påskboken till alla hushåll, tillsammans med en inbjudan att komma till kyrkans gudstjänster och verksamhet.
• Hitta på roliga påsklovsaktiviteter kring Påskboken.
• Dela ut Påskboken i samband med påskvandringar i kyrkan.



Fakta om Påskboken

Pris: 1-99 ex: 99 kr/styck, 100 eller fler ex: 59 kr/styck
Utgivning: 22 februari 2013
Format: 15 x 20 cm (samma format som Julboken och Traditionsboken)
Rikt illustrerad med färgbilder i hela boken
Omfång: 192 sidor

Medverkande: Anders Wejryd, Karin Långström Vinge, Cristina Grenholm, Martin Lönnebo, Jesper Svartvik, Tina Haettner Blomquist, Magnus Abrahamson, Mikael Mogren, Lisbeth Gustafsson, Fredrik Beverhjelm, Caroline Krook, med flera!

Förra veckans krönika i Skövde Nyheter

I söndags uppmärksammades Minnesdagen för Förintelsens offer, och i Svenska kyrkan valde vi detta år att bjuda in Göran Rosenberg för att berätta om sin bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Sedan några år tillbaka brukar vi också erbjuda ett av stadens gymnasieskolor ett program, så jag tog med Göran Rosenberg till en samling ungdomar som lyssnade så uppmärksamt att man skulle kunna höra en knappnål falla.


Bokens litterära kvaliteter går inte att ta miste på, och det är inte konstigt att han blev 2012 års augustprisvinnare i klassen skönlitteratur. Historien i sig väcker också uppmärksamhet. Idag finns få överlevande från Förintelsen kvar. Nu berättar nästa generation: de vars föräldrar överlevt. Alla dokument, vittnesbörd liksom skildringar i kulturen (film, konst, musik, litteratur) är nödvändiga.

Att minnas offren är en sak. Minnesdagen är, säger Göran Rosenberg, framför allt en dag då vi får påminna oss om vilka vi är. Vägen till Auschwitz vet vi. De som möjliggjorde det fasansfulla i Auschwitz, Sobibór, Bełżec, Treblinka och Chelmno kom till makten via demokratiska val. Efter en kort stund var friheten som bortblåst. Inte så att judar, homosexuella, funktionshindrade, romer behandlades väl innan andra världskriget – men att förinta hela grupper av individer var, så vitt vi vet, nytt.

Mänskligheten fortsätter. Till alla goda minnen fogas namn som Srebrenica, Darfur, Phnom Pen…. Och det fortsätter. Därför bör vi minnas vilka vi är. Vad demokratin är värd. Mänskliga rättigheter, oavsett etnicitet, sexuell orientering eller funktionsnedsättning.

Nyårskrönika i Skövde Nyheter

Jag läste om Tom Rachmans förträffliga bok ”De imperfekta” under en resa till huvudstaden. Ni vet, boken om papperstidningen i Rom med dess medarbetare. Personerna i boken beskrivs ingående och överraskande, och blir det personliga kittet i skildringen av medialandskapets förändring. Vad är framtiden? Vad har vi lämnat bakom oss, och vad bör vi lämna bakom oss?


Strax framme vid Stockholms central gick tåget, inte helt otippat, sönder och blev stående på den där bron över vattnet. Vackert, men lite kusligt. Nästan framme, men ändå fast. Hade tåget stannat några meter tidigare, hade vi kunnat gå av tåget och promenera sista biten. Vi ser målet, men ser också tillbaka. Vad imperfekt.

Jag påminde mig om den där känslan när jag läste några inlägg i den senaste tidens debatt om skildringar av människor i kulturella sammanhang: den svarta dockan och judekarikatyren i Tomtens julfabrik. Många önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt. Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv.

Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte behöver diskutera värdegrundsfrågor just på julafton klockan tre, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.

Guy Lofalk i farten?

Älskar såna här upplysande barnböcker. Men jag har aldrig satt ena kabeln i motorblocket, dock.

Valet av bilmärke är ju frapperande. Är det kanske Guy Lofalk som varit i farten?

Nu är den här! Livet och Bibeln: Bibelsamtal om relationer

Livet och Bibeln : Bibelsamtal om relationer av Stefan Klint, Karin Långström Vinge och Lina Sjöberg. Fotograf Helena Taubner.
Bibeln bjuder på många livsskildringar och personporträtt i en historisk tid. Och Bibelns människor brottades med samma frågor om livet som vi. De ställde samma frågor om livets mening, om varför vi finns, vart vi är på väg och hur vi ska kunna leva ett gott liv. Livet och Bibeln – bibelsamtal om relationer lyfter fram familjebegreppet, vänskap och lojalitet, sexualitet, brustna relationer, relationen mellan människor och djur samt relationen till livet i stort och till Gud.

Boken är ett samtalsmaterial som i första hand riktar sig till studiegrupper av olika slag. Använd den i församlingens samtalsgrupper kring angelägna teman, eller i bibelstudiegruppen!

Livet och Bibeln-serien är ett samarbete mellan Verbum Förlag och Sensus. Den första delen, Bibelsamtal om mångfald, utkom i mars 2012.

ISBN/Art.nr.: 978-91-5263536096 sidor.Mjukband.Finns ej i lager, utkommer v 37/12.Webbpris: 149.00 kr

Till Verbums webbutik

Bländverk

Gillar du deckare och beteendevetenskap? Då ska du absolut läsa en jättebra bok som jag precis (nästan) har streckläst: Bländverk av Thomas Erikson. Det är en ruskigt välskriven mordhistoria med organiserad brottslighet, poliser och så en kommunikationskonsult som med hjälp av William Moulton Marstons s k DISA-språk klurar ut hemligheter och hur människor fungerar.

Och som den självtestknarkare jag är, skulle jag naturligtvis vilja veta vem jag själv är. En röd, grön, gul eller blå person?

Beställ på adlibris.se. Du kommer inte att ångra dig!

Introduktion till kyrkan

Direkt från trycket - introduktion till kyrkan - som är en bok av tre i ett nytt grundläggande teologipaket från Verbum. De andra introduktionerna är kristen tro och Bibeln, och de är skrivna av Gunilla Lindén. Vi har tänkt kortfattat, informativt och grundläggande - perfekt bokpaket för den som är nyfiken på kristen tro.

Utgivning i augusti!

Läst: Levande teologi av Cristina Grenholm

Är teologi tråkigt? O nej. Teologi kan vara lustfyllt, utforskande och djärvt. Gud tål teologiska experiment, och allas erfarenheter och tankar om Gud och livet är viktiga.

Cristina Grenholm är direktor för Sekretariatet för teologi och ekumenik vid Kyrkokansliet i Uppsala, ibland kallad chefsteolog. På ett enkelt men inte förenklande sätt går hon igenom hur teologiska tankar kan formuleras och vilka frågeställningar som är aktuella. Hon resonerar och öppnar dörrar, samtidigt som hon klart stänger dörren för fundamentalism och kärlekslöshet.

Jag tycker om hennes sätt att bemyndiga människor. Det allmänna prästadömet brukar betonas i luthersk kristendom. Det handlade (naturligtvis?) om de troendes prästadöme, men vem som är troende idag är något som kyrkan eller kyrkans elit inte kan definiera. Huvudsaken är att ingen behöver någon mellanhand för att nå Gud, förutom Jesus.

Jag fäster mig särskilt vid Grenholms tanke om treenigheten. Gud är den som skapat vägen och den som kommer oss till mötes på den, dessutom vandrar Gud på den. Jag gillar att tänka treenigheten relationellt (för att tala med Martin Modéus) snarare än kemiskt (vatten-is-ånga-varianten).

Talet om Gud i Levande teologi är hoppfullt och nytänkande. Hon beskriver hur man resonerat teologisk i de två kanske största debatterna i kyrkans senaste hundra års historia, nämligen ämbetsfrågan och vigselfrågan. Där talar hon just om nytänkande och gränssprängande. Tyvärr använder hon inte den metoden när hon tar upp förra årets kyrkomötes diskussion om de odöptas plats vid nattvarden. Där tycker hon att "kyrkan behöver förändra sin attityd och sitt arbetssätt snarare än att skapa ny teologi kring dop och nattvard". Det resonemanget hördes föralldel även i vigselfrågan, men där valde en stor majoritet i kyrkomötet en annan väg.

Hur är det då med den ärvda bekännelsen? Grenholm tillstår att kyrkans teologi ibland motsäger bekännelsen, som i dopritualet. I andra frågor måste vi ta avstånd från bekännelseskrifterna, som i synen på judar och på islam.

Boken rekommenderas att läsas i samtalsgrupper, och det tror jag är en bra idé. Organisationsfrågorna tar ofta överhanden, och även om de i och för sig rymmer teologiskt tankematerial skulle fler säkert tycka det vore intressant att få diskutera mer omkring tradition och erfarenhet, teologi i teorin och praktiken. Det skulle kyrkan må bra av.

Eller som Cristina Grenholm konstaterar: "Kyrkan är visserligen inte i alla avseenden en världslig organisation, men den är inte heller helt andlig. Den ger rum för det heliga utan att vara en helig säkerhetszon."

Beställ boken hos Verbum eller adlibris.se.