Det blev jul ändå! Krönika i SLA julafton 2016

Det blev jul ändå! Kära läsare, jag hoppas att du sovit gott, att du vaknat upp till ytterligare en julafton och att du har kunnat börja den på det sätt du önskar. Jag hoppas att du som stressat runt i affärerna sista veckan har fått lite lugn och ro med en kopp kaffe och morgontidningen innan övriga familjen vaknar och skytteltrafiken mellan släktingarna tar vid.

 Jag hoppas att du som inte alls förberett någon jul eller sett fram emot den med en klump i magen kan finna någon slags vila och tröst.

Jag önskar att du som firar juldagarna i ensamhet och som längtar efter att vardagen ska återinträda med sin anspråkslösa lunk ska finna något meningsfullt. Jag återkommer ofta till hur viktigt det är med balans i tillvaron, och julen är nog den högtid som präglas av minst balans - i alfafall om en beaktar den sekulära tolkningen av jul, den som handlar om familjegemenskap, gåvor, pynt och mat utan inblandning av något jesusbarn. För samtidigt som många äter av dignande julbord och spenderar tusentals kronor på prylar till andra människor som redan har allt, blir vi överösta med påminnelser om de som inte har det vi har. Att pliktskyldigt ge bort en get till en familj i Afrika eller ett matpaket till ett barn i Syrien finns den gnagande känslan kvar, åtminstone i mig.

 Kära läsare, jag hoppas att du bättre än jag förmår härbärgera den här känslan av obalans. Jag önskar att jag kunde tänka att julen inte behöver vara svart eller vit, att min egen trygghet kan leda till att jag kan bidra till någon annans trygghet.

Så är det jämförelsens förbannelse. Den ena fantastiska granen på Instagram efter den andra. Missförstå mig rätt, de är verkligen jättefina. Men vår verklighet är ofta så inzoomad, den del av vår tillvaro som är vacker, städad och glittrande väljer vi att lägga ut, vi zoomar in det finaste och lägger dessutom på ett förskönande filter. Och när alla medvetet eller omedvetet jämför sitt eget ofiltrade och ostädade kök med andras konstnärliga perfektion är det lätt att helt enkelt ge upp.

Kära läsare, det blev jul ändå. Även för dem av oss som inte hann med det vi hade tänkt. Även för oss som inte fick till det där med egentillverkade köttbullar i år heller. Till oss alla, för oss alla, hur vi än har det i julhelgen, vill jag tända ett stilla brinnande ljus för hopp och för fred i världen och i våra personliga liv. Med Emmy Köhlers julsång vill jag önska läsarna en fin julhelg!

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll
går julens glada bud,
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus!

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid!

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: För mig är det julens budskap, barnet i krubban.
Diss: Det skulle väl vara vädret då!

Biskop Åkes julhälsning

#Juluppropet - för en human migrationspolitik

 Under 2015 sökte över 70 000 barn skydd i vårt land (enligt Migrationsverket). De kom med eller utan familj från våld och krig till ett nytt liv i Sverige. Här möttes de av generositet och konkret omsorg: hos politiker och tjänstemän, hos lärare och skolpersonal, hos socialsekreterare och gode män, hos företag, föreningar och kyrkor. Tusentals människor har delat med sig av tid och engagemang i fotbollsträning, språkklasser och lekgrupper. Det är lätt att förstå varför. Man vill bidra. Hjälpa till. Vara en medmänniska.

Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.

Vi ser förtvivlade unga människor som riskerar att utvisas till osäkra och konfliktdrabbade länder – ungdomar som ofta ser Sverige som sitt enda möjliga hem. Vi ser barn som inte vet om deras familjer ska få stanna mer än 13 månader i det land där de nu har börjat skolan och fått nya vänner. Vi ser föräldrar i Sverige som desperat försöker finna vägar för att kunna återförenas med sina barn som finns i konfliktområdet eller längs flyktvägen, men där lag eller byråkrati reser hinder. Rätten till familjeliv är en grundläggande mänsklig rättighet som har fastställts i internationella överenskommelser. Gemensamt för alla på flykt är att de lever i plågsam väntan, ovisshet och oro.

Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper. Detta knyter an till en bärande tanke i kristen tro om att vi människor är skapade för att leva tillsammans. Som medmänniskor är vi varandras angelägenhet. Villkoren för de barn, unga och familjer som drabbas av den nya asyllagstiftningen angår oss alla.

Låt fjärde söndagen i advent bli startskottet till ett upprop för en human migrationspolitik!

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Vi uppmanar alla att:

– skriva under vår namninsamling

Kyrkoledare, Sveriges kristna råds styrelse

Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan.
Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift.
Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS.
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan.
Johnny Kleman, kommendör Frälsningsarmén.
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen.
Anne-Christine Lindvall, ordf. Hl Anna av Novgorods Ortodoxa förs., Serbisk-ortodoxa kyrkan.
Jean Mansour, arkimandrit, Grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia.
Maie Martinson, församlingsföreståndare, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan.
Bernth-Åke Ottosson, tf missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan.
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan.
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd.

Svenska missionsrådet

Mattias Ingeson, ordförande
Anders Malmstigen, generalsekreterare

Läs mer - och skriv gärna ut listor att lägga på din arbetsplats och i din kyrka!

Ett nutida julevangelium

pixabay.com

Vid den tiden utfärdade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon en förordning om att hela världens folk skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna. Det var en vädjan i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den skrevs när Bashar al Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala människosmugglaren att åka till.

Och Josef, som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus i Syrien via Libyen och Italien till den lilla provinsen Skaraborg, för att skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta vårdbehov inne i sjukhuset.

I samma trakt satt några romer och vaktade sina pappmuggar i kylan. Då stod en tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sa till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har han lika stort värde som alla andra. Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn på en madrass på flyktingförläggningen. "

Och plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från musikskolan som prisade Gud och sjöng: "Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla och på himlens djupblå grund."

När socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sa romerna till varandra: "Låt oss gå in till asylboendet och se det som hänt och som myndigheterna låtit oss veta." De skyndade iväg och fann Maria och Josef och barnet. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

När barnet hade fötts kom några kloka människor och frågade integrationsministern: "Var är det nya barnet? Vi har sett på teve att flyktingar har det besvärligt, så vi är här med gåvor." När några andra politiker hörde detta blev de oroliga, och de undrade hur stor volym flyktingar deras land verkligen kunde mäkta med.

De kloka personerna brydde sig dessbättre mer om mänsklig värdighet än om volymer, och de hjälpte till i kyrkorna och frivilligorganisationerna så mycket de kunde. Och gåvorna de hade var tro, hopp och kärlek. Vänliga blickar, svenskundervisning och kulturmöten.

 "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid." 

Årets juldebatt. Krönika i SLA den 10 dec 2016

Det är ju närmast omöjligt att det blir jul utan en ordentlig kultur - och identitetsdebatt först. Förr om året har folk i trollskogen blivit upprörda över en mörkhyad Lucia på teve, rykten om att pepparkaksgubbar bannlysts på någon förskolas luciatåg samt rykten om att Luciatåg inte får finnas alls eller att hela julen helt enkelt är borttagen ur den svenska högtidskalendern. Allt detta har naturligtvis att göra med den påstådda islamifieringen av vårt land. 

Årets bidrag är affärskedjan Åhléns som dristade sig till att marknadsföra kläder med hjälp av en mörkhyad pojke som Lucia. Här är det flera känsliga tår som kan komma i kläm. Det handlar om könsroller: kan pojkar verkligen ikläda sig rollen som Lucia? Någon kommentator på nätet menar att Åhléns här, förutom att vara i klorna på IS, också har fallit till föga för HBTQI-rörelsens mission att normkritiskt bryta upp alla traditioner som existerar. I vårt så medvetna land borde det dock vara självklart att tjejer och killar bord kunna få vara vilka roller de vill, men det verkar vara mer känsligt att killar klär sig i traditionellt kvinnliga roller/kläder än att tjejer går in i manliga klädkoder. Inte blir väl upprördheten så stor när kvinnor klär ut sig till tomten? 

Om vi ska vara riktigt traditionella bör vi gå tillbaka till det antika grekiska dramat där skådespelarna endast var män som också spelade de kvinnliga rollerna. 

Men när ska vi få leva i en värld där vi kan få vara människor i första hand och inte begränsas av att tillhöra det ena eller andra biologiska könet?

Så är det hudfärgen, förstås. Alla har vi väl varit med om luciaomröstningar i skolan. I de sammanhang jag funnits i har det aldrig funnits någon riktig debatt om huruvida inte Lucian skulle likna originalet, det vill säga mer likt en sicilianska med mörka drag än en rågblond västgötska, men egentligen är hud - och hårfärg lika lite intressanta som det biologiska könet. Vem som är Lucia handlar om något helt annat än biologi och genetik - det handlar om status. Det var den snyggaste tjejen som blev vald. Att det fortfarande är en statussymbol att vara Lucia märks också i de årliga luciaomröstningarna som arrangeras också i vår kommun. Även om det inte är den skönhetstävling som det skulle kunna vara, omges luciaföljet dock med en särskild omsorg. 

Anknytningen till det helgon som högtidshålls kan möjligtvis motiveras i att det samlas in en hel del pengar till välgörande ändamål i samband med luciaföljets uppträdanden. Helgonberättelsen bör upprepas: en ung kvinna som vägrade att låta sig blev bortgift utan istället ge hemgiften till de fattiga blev av den tilltänkte och förnärmade brudgummen mördad. Han gjorde det dock inte själv utan lät den romerska statsmakten sköta jobbet genom att ange henne som kristen, något som var belagt med dödsstraff vid denna tid.

Istället för att förarga sig över att hedersmord förekommer även idag fylldes kommentarsfälten på Åhléns sidor på sociala medier snabbt av rasistiska och hatiska alster. Trots att det var långt långt fler som uttryckte positiva känslor valde Åhléns att ta bort bilden efter att pojkens familj fått nog. Så började en ny debatt - var det rätt att vika sig för de främlingsfientliga? Och var det rätt att från början ha med ett barn i en reklamkampanj som var och en med någorlunda kunskap i hur kommunikation fungerar skulle förstå vartåt detta skulle leda?  

Jo, vi ska kunna ha mörkhyade pojkar som Lucia, både i reklamkampanjer och i verkligheten utan att vara rädd för att främlingsfientliga ska ta över arenan. Därför måste vi också kunna diskutera de utmaningar som integrationen ger upphov just för att visa att vi inte backar för de svårare frågorna. Och till dessa hör definitivt frågan om Lucia och hederskulturen: vågar vi se och lyssna till de barn, de lussebrudar som idag blir bortgifta utan att ha någonting att säga till om den saken? 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Musik - och kyrkomusikeleverna på Hjo folkhögskola som gör den ena fina konserten efter den andra

Diss: Låt barn få vara barn. Att avstå luciatåg eller få vara den figur de vill 

The Gospel of Christmas, Luke 2

”At that time Caesar Augustus issued a regulation that all the world should be taxed. It was the first census, and it was kept when Quirinius was governor of Syria. All went to enroll themselves, every one into his own city. And Joseph, who by his descent belonged to the house of David, went from Nazareth in Galilee to Judea, to Bethlehem the town of David, to be enrolled with Mary, his betrothed, who was expecting a child.

While they were there, the time came for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She wrapped him and laid him in a manger, because there was no room for them in the inn.

In the same district were shepherds abiding and keeping watch over their flock by night. Then the angel of the Lord before them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the angel said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today a Savior has been born to you in David's city, who is Christ the Lord. And this is the sign for you: you shall find the babe wrapped in swaddling clothes and lying in a manger. "

And suddenly there was with the angel a multitude of the heavenly host praising God:

"Glory to God in the highest and on earth peace to those he has chosen. "

When the angels went away from them into heaven the shepherds said to one another: "Let us go to Bethlehem and see this thing that has happened, which the Lord has made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lying in the manger. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the shepherds said. Mary kept all these things in her heart and pondered it. And the shepherds returned, glorifying and praising God for all they had heard and seen everything was as it had been said them.”

Christmas Sermon by Karin

At the time, issued the UN Secretary-General Ban Ki-moon a regulation that all the world's people would be subject to human rights. It was an appeal in the long line of diplomatic downs, and it was kept when Bashar Al Assad was dictator of Syria. All who suffered from war and persecution went to seek asylum, each to the country they could afford to pay the trafficker to go.

And Joseph, who by his descent had his house bombed, went from Damascus in Syria via Turkey and Greece to Catherine Jonsson town Skovde, to enroll at the Migration Board with Mary, his betrothed, who was expecting a child.

While they were on asylum accommodation was time for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She dressed him and put him on a mattress on the floor when they got back to the refugee camp a few hours after birth because there was no place for asylum seekers without acute care needs inside the hospital.

In the same district were some Romanian people out there and guarded their blankets at night. Then stood an official from the Social Services Department in front of them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the social worker said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today, a new child was born, and although he is a refugee, he has the same value as any other. "And this is the sign for you: you will find a baby who has had his diaper for too long and located in the a worn crib at the refugee camp. "And suddenly there was with the social worker, a great choir from the music school praising God:" Light a candle and let it burn, never let hope vanish. It's dark now, but it becomes brighter again. "

When the social worker had gone away from them back to the management said the Roma to one another, "Let us go into the refugee camp and see what has happened, which the authorities have made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lay in the crib. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the Roma said. Mary kept all these things in her heart and pondered it.

When the child had been born in a refugee camp came a few wise people and asked, "Where are the new baby? We have seen on television that refugees are struggling even in Sweden, and we are here to help with some stuff.  "When some other politicians heard this, they were worried, and they wondered how large a volume such as this refugee country really could receive. They gathered the country's experts on integration and wondered how many people would come during 2015th.

The wise men did, however, cared more about human dignity than about volumes, and they went to the refugee camp and delivered diapers, clothes and sheets to one of the holy families squeezed into the small room with a toilet in the corridor.

However, light a candle and let it burn. Refugee Child Jesus received three gifts of the wise people: gold, frankincense and myrrh. Refugee Children in Skaraborg gets help from wise people: Every time someone leaves something to Lyktan or to other organizations, big or small, I think ... ..it was dark, but it got brighter for a while.

Det är Lucia som väljer. Krönika i SLA 12 dec 2015

Årets luciafirande är i full gång och precis som alla år går åsikterna isär vad gäller traditionens vara eller icke vara. På sociala medier har spridits propaganda som vill få muslimer att framstå som orsak till att en del förskolor och skolor nu inte längre firar Lucia, och på en del ställen i landet har det varit svårt att få kandidater att ställa upp i den tävling som ofta föregår kröning och framföranden.

Den svenska skolan ska vara konfessionsfri men ändå lära ut traditioner till barnen. Därför är det bra att fira Lucia, advent, jul och andra kristna traditioner. Men det är lika viktigt att barnen får uppmärksamma att det finns något som heter ramadan, den muslimska fastan, eller nouruz, det persiska nyåret. I vilken mån barnen ska praktisera de religiösa och kulturella inslagen är något som avgörs av skollag och pedagogiska planer. I detta ser jag inte något kontroversiellt.

Tveksamt är däremot den tävling, den röstningsprocess, som i många fall förekommer särskilt bland äldre barn och ungdomar. Det hävdas ofta att det inte är det enligt normen korrekta utseendet hos flickorna som avgör vilka som ska få vara med i tävlingen utan andra faktorer som till exempel sångförmågan. Men till syvende och sist handlar det precis som i televisionens Idol eller Let´s Dance om vilken kandidat som får flest fans att rösta på sig.

Att det nu rapporteras om från fler håll i landet att det blir svårare för varje år att rekrytera kandidater kan ses som ett uttryck för att den jämställdhetsidé som skolan och samhället i övrigt värnar har fått fäste i våra barn. Våra tonåringar tycker inte längre att det är någon status att låta sitt porträtt pryda lokaltidningen i syfte att kända och okända människor ska rösta på dem. Varför utsätta sig för något sånt?

Vid en djupare analys av den helgonlegend som är Sankta Lucias förefaller röstningen som än mer historielös och rentav kontraproduktiv. Lucia levde i Syrakusa på 300-talet och på den tiden var det lag på att gifta sig och få minst tre barn. Detta ville inte Lucia, utan hon ville ägna sig åt att hjälpa medmänniskorna. När hennes tilltänkte man förstod att Lucia inte tänkte ge sig frivilligt angav han Lucia som kristen (det var ännu olagligt att bekänna sig till kristendomen) och kejsar Diocletianus lät sticka ut hennes ögon, genomborrade hennes hals med ett svärd och brände henne slutligen på bål. Allt detta för att hon var kristen - men grundorsaken till att hon angavs var att hon ville vara den som gjorde valet hur hennes liv skulle vara. Hon ville inte bli vald och därför avrättades hon som martyr.

Ska vi sluta med luciafirande? Alls inte, och det av flera skäl. Budskapet om ljus och fred brukar framhävas, men än mer borde vi uppmärksamma de mänskliga rättigheterna i samband med Lucia - rätten att välja hur ens liv ska gestaltas. Rätten att gifta sig  med den en vill, och rätten att avstå från giftermål. Så vänder vi skönhetstävlingen till något som verkligen angår oss. Låt alla som vill få vara Lucia. Killar, tjejer, tre eller fler i samma luciatåg. Låt luciakandidaterna få turas om att var Lucia och variera framträdandena - det finns många poänger i ett sånt upplägg.

Men framför allt måste vi förstå att det inte är vi som väljer Lucia. Det är Lucia som väljer livet, och Lucia som inte fick välja livet. Hur hjälper vi flickor idag att få välja livet?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Luciasången. Vacker i all sin enkelhet.

Diss: Förföljelse på grund av religion, etnicitet, sexuell orientering. 

Eftertanke i Kyrkans tidning: Trettondedag jul

Vi befinner oss i Våmbs medeltida kyrka. Bänkarna är fyllda av trötta skolbarn, väntande på jullov. Diakon Catrine, assistenten Victoria och jag ska berätta för dem om julevangeliet. De är rätt vanliga, för åldern allmänbildade barn, och svarar rätt lojt på mina "kontrollfrågor" efter julspelet. Så plötsligt blixtrar det till. Jag berättar vad stjärntydarna enligt en av alla traditionen heter – Caspar, Melchior och Balthasar, och det sistnämnda känner alla skövdebarn till. Balthasar är nämligen namnet Skövdes Science Center för barn och ungdomar. Att det har en koppling till en av de vise männen har jag ju inga belägg för, men sambandet var tillräckligt intressant för de här barnen.

Det blir ett miniseminarium om vishet och vad det är som är viktigt i livet. Guld, rökelse och myrra. Vad är det i vår tid? Vad är det för oss? En kille, som hämtad ur Illustrerad vetenskap, berättar storögt om guldet som de försöker göra i Julkalendern på teve. Ja, kan man verkligen försöka skapa sig rikedom och lycka, eller är det helt enkelt något som per definition kommer utifrån? Ovanifrån? Kanske är inte det intressanta om glaset är halvtomt eller halvfyllt. Kanske är det viktiga att vi överhuvudtaget har ett glas, och att det faktiskt fylls på.

Ovanifrån, kan jag ju inte säga till barnen, men vi talar ändå med varandra om allmänmänskliga värden som trygghet, fred och omtanke.

På samma sätt som barnen tar sig en titt i kyrkan då och då, får vi kika in i stallet i Betlehem. Trettondedag jul är de vise männens. Alla som varit vis man i ett julspel vet hur majestätiskt de rör sig och hur stolta de är att räcka fram sina gåvor. Jag kommer osökt att tänka på nobelprisutdelningen. Åratal av funderande, forskning, vishet och konkurrens. Jesus får guldmedalj redan som nyfödd. Kan det säga oss något? Till och med kung Herodes bävar i sitt palats.

Betlehems stall är sannerligen en plats för eftertanke. Alla gestalterna har sin givna plats. Kanske en bild av församlingen? Skolklassen? Av arbetslaget? Av alla figurer i Guds rike? Mångfalden har betydelse. Vetenskapens roll i vårt samhälle är uppmärksammad. De vise männen finner Gud i sina böcker. Herdarna däremot, går på uppenbarelsen ovanifrån. Änglarnas sång träffar dem rakt i hjärtat och leder dem till Jesus, tänker jag.

Vi sjunger När juldagsmorgon glimmar, och sedan går eleverna tillbaka till skolan. Den sista skolfröken lämnar kyrkan, och jag lämnar också min roll som utbildare i kulturarvsfrågor. Kyrkans vältrampade golv, träskulpturen av Maria och Jesus, sönderbläddrade psalmböcker och ett kvarglömt fadderbrev vittnar om liv. Visst har kyrka och samhälle med varandra att göra. Säkert har naturvetenskapliga snillen och lärda teologer massor att tala om. Och värdegrundsfrågorna. Svenska kyrkans roll som brobyggare mellan kulturer. Lucia, pepparkaksgubbar och samtidsdebatt.

Men jag skulle vilja släppa det där en stund. Jag skulle vilja lägga mig tillrätta i halmen där i Betlehems stall, lyssna hur åsnans hovar prasslar i halmen, höra Jesus vakna och bli hungrig, höra fårens bräkande och känna lugn. Julefrid, någon, bara en liten stund.

Sedan fortsätter vi med verksamhetsplanen. Ljus ska lysa ur mörkret. Vi får be Gud lysa upp våra hjärtan, så att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Några av oss har vise mäns hjärnor och analytiska förmågor. Andra har herdarnas hjärtan och blick för det himmelska. Gud möter oss på det sätt vi behöver, och då behöver Gud olika slags människor i sin tjänst. Det är egentligen en strålande idé.

Nyårskrönika i Skövde Nyheter

Jag läste om Tom Rachmans förträffliga bok ”De imperfekta” under en resa till huvudstaden. Ni vet, boken om papperstidningen i Rom med dess medarbetare. Personerna i boken beskrivs ingående och överraskande, och blir det personliga kittet i skildringen av medialandskapets förändring. Vad är framtiden? Vad har vi lämnat bakom oss, och vad bör vi lämna bakom oss?


Strax framme vid Stockholms central gick tåget, inte helt otippat, sönder och blev stående på den där bron över vattnet. Vackert, men lite kusligt. Nästan framme, men ändå fast. Hade tåget stannat några meter tidigare, hade vi kunnat gå av tåget och promenera sista biten. Vi ser målet, men ser också tillbaka. Vad imperfekt.

Jag påminde mig om den där känslan när jag läste några inlägg i den senaste tidens debatt om skildringar av människor i kulturella sammanhang: den svarta dockan och judekarikatyren i Tomtens julfabrik. Många önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt. Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv.

Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte behöver diskutera värdegrundsfrågor just på julafton klockan tre, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.

Skolan och kyrkan igen

"Skollagen säger att skolan ska vara konfessionellt obunden. Det är inte detsamma som sekulär. Skolan kan ta del av religiös gästvänlighet i kyrkor, synagogor och moskéer som respekterar gästens frihet att bara vara, tro eller inte tro, gilla eller ogilla. Det är det som är att vara konfessionellt obunden." 

Anna-Karin Hammar

Läs också deepedition: "Synen på barn och unga. Det är en grundläggande mening att barn är lättpåverkade och bara ”fylls på” av de åsikter som de möter. Det finns en ganska nedvärderande syn på ungas intellektuella kapacitet helt enkelt. Och en ganska ruskig syn på hur unga formas av andra som om de vore viljelös lera."

Så här skrev jag förra året, och jag tycker likadant i år.

En köttfri jul

"Jag firar en köttfri jul för att Jesus föddes i ett enkelt stall omgiven av några djur: kanske ett lamm, en åsna och en ko. Det glada julevangeliet gäller inte enbart människor utan hela skapelsen. Julgrisen har levt ett kort liv i en mörk, trång och betongklädd byggnad. Redan efter ett halvår tvingas hon in i en transportbil som kör henne mot döden och styckningen. Julskinkan berättar inte alls om den altruistiska kärleken till alla och allt. Tvärtom, den vittnar om en respektlös inställning till djuren."

Läs mer på Vildåsnan, en kristen vegetarisk förening, och mitt svar på Fråga prästen.

Predikan Tredje advent /S:ta Helena kyrka

Det talas ibland om informationsbruset. All information, alla opinionsyttringar, allt och alla som vill nå oss med sina budskap om hur livet är eller borde vara. Vankelmodigheten breder ut sig. I en klassisk sketch har Hasse Alfredsson och Tage Danielsson svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen, en ganska talande bild för hur svårt det kan vara som konsument att välja.
När det gäller andlighet handlar det inte om att vara en konsument. När Johannes bakom lås och bom skickar bud till Jesus är det inte fråga om nyfikenhet, utan om liv och död.

”Är du den som ska komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Frågan andas rop på hjälp. En längtan efter någon att kunna lita på, en fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.
Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.

Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.

Vad gick ni ut i öknen för att se, frågar Jesus Johannes lärjungar, Ett strå som vajar i vinden? En man i fina kläder? Nej, ska man vara den störste vägbanaren för Gud krävs mer än så. Det krävs en styrka att stå fast vid vad man tror på, och det krävs hårt arbete. Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.

Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.

När nu kyrkorna fylls i advent och jul, vad är det som du och jag kommer för att se? Är det ett strå som vajar för vinden? Är det män i fina kläder? Jag hoppas vi blir besvikna i så fall. Jag önskar att vi ser en kyrka med Jesus i centrum, där Jesu ärende kan inspirera oss att tända ljus i världen. Jag önskar att vi ser en kyrka som inte vajar fram och tillbaka i uppfattningar om det ena och det andra, utan står fast vid tron, hoppet och kärleken.

Och det handlar inte om att Jesus älskar, att ärkebiskopen tror och att diakonerna bär på hoppet om en bättre värld, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.

Det är inte säkert att det här märks i mediabruset. Det är så mycket som pockar på och drar i oss. Men varje adventsljusstake i fönstren jag går förbi, varje julsång jag hör i bakgrunden på varuhuset, varje liten dagislucia jag kommer att se i veckan, påminner mig stillsamt om ett enda:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt det som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Därför, som Jesaja skriver, skall Libanon bli till en trädgård. De döva ska höra och de blinda ska se. Tyrannerna och de hänsynslösa, alla som har ont i sinnet är borta, alla de som snärjde dem som förde rättvisans talan. Och Paulus fyller på: Gud ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Amen

Låt det brinna, ååå, låt det brinna, ååå...

Så här års diskuteras alltid det här med skolan, skollagen och adventsfirandet i kyrkorna. Går det att ta med skolklassen till kyrkan och tända det obligatoriska första ljuset i advent utan att kränka vare sig elever eller personal eller skolverkets juridiska dokument?

I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".

För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.

Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.

Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.

I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?

Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:

"Om man nu är konsekvent ligger det i farans riktning att Skolverket måste förbjuda besök i synagogor och moskéer. Det faktum att pojkar måste ha mössa på
huvudet vid besök i moskén är ju religiöst betingat. Det handlar i judendomen om
att visa respekt för Gud. Ska alla tvingas till det? Självklart tycker jag.


Det handlar om respekt för religion liksom det handlar om respekt för religion att präster välsignar människor och läser trosbekännelse.

Likaså skulle kunna ifrågasättas om elever verkligen ska ta av sig skorna när de besöker en moské. Det är ju en religiös handling."

I förlängningen kan Skolverkets tolkning leda till att intoleransen mellan människor ökar, befarar Per Westberg, och jag tror han har rätt. Att ta av sig skorna, ta på sig mössan, eller som i kyrkan - ta av sig mössan - handlar om att visa respekt mot den kultur man bevistar. Allmänt hyfs, skulle folkpartisten i mig säga. Precis som att barnen lär sig att vara tysta under skolteaterföreställingar, eller att de inte får hoppa i bassängen med kläderna på när de har simträning i badhuset.

Svenska kyrkan i Skövdes julhälsning till folk i farten

Butiksreklam - Svenska Kyrkan i Skövde from Bollmedben Film on Vimeo.

Julevangeliet - the Digital Story of the Nativity

En strålande idé (publicerad i Nära)

Så kom till sist Frälsaren som de hade väntat så länge på. Visserligen inte med den pompa och ståt som man skulle kunna förvänta av en profet av den klass som förebådats i skrifterna, men en änglakör hade han i alla fall fått med sig från himlen, och kunglig vishet kom ridande på raska kameler för att besöka den lilla familjen som installerat sig i Betlehems stall.

Generationer tillbaka hade man talat om Messias ankomst, fast man visste ju inte exakt att det var just den här lille nyfödde pojken i krubban. Kung Herodes vid palatset i Jerusalem hade dock fattat misstankar och vidtog genast – förfärliga – åtgärder för att inte riskera sin egen position i samhället.
Det är i glesbygd och utanförskap det händer. Stjärnan tänds och Gamla testamentets profeter får sina profetior uppfyllda: ett barn har fötts, och därmed en allvis härskare med stort välde vilket vidmakthålls med rätt och rättfärdighet, nu och för evigt.

Vilka förväntningar! Och jag funderar: vilka tankar hade Gud själv, när han beslutade sig för att födas in i världen och bli en av oss? Läsning i Bibeln ger oss ledtrådar. Att Gud bryr sig om sin skapelse, inklusive oss människor, är inte svårt att se. I skapelseberättelserna finns ett klart intresse för aktivitet på jorden, och en vis struktur för vår tillvaro ordnas: ljus skiljs från mörker och dag skiljs från natt. Vi får klara direktiv att förvalta jorden och bry oss om våra medmänniskor. Vi utlovas inte något liv på räkmackenivå, utan snarare ett liv med arbete och möda.

För att uppmuntra oss sänder Gud profeter, som i våra dagar kanske skulle kunna benämnas samhällskritiker och visionärer. Bara håll ut, lovar de, så kommer något annat och bättre. Natten ska vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som vandrar i dödsskuggans land strålar ljuset fram. Vänta bara!

Jag ser gamla avsnitt av teveserien Undercover Boss. Det är samma upplägg varje gång. En chef sitter på kontoret och funderar på hur han ska utveckla verksamheten. Han (det är oftast en man) tar av sig slips och kavaj och ger sig ut bland fotfolket för att wallraffa. Under täckmantel lämnar han ledningsansvar och framtidstänk för att söka jobb på företaget där han tar de allra mest slitsamma uppdragen. Det diskas, skrubbas, rensas och lyfts, och chefen får uppleva hur det är att vara människa allra längst ner på samhällsstegen. I slutet av varje program avslöjar sig chefen och möter omgivningens förvånade reaktioner. Chefen kan då berätta om sina intryck och ge sin bild av hur företaget kan utvecklas, utifrån ett underifrånperspektiv.

Osökt kommer jag att tänka på Gud. Var det så han tänkte? Johannes evangelium börjar vackert. I begynnelsen fanns Ordet, visionen, möjligheternas land och bara godhet och vänlighet. Från början såg Gud bara gott, människorna levde i harmoni med sig själva, med skapelsen och Gud. När det kör ihop sig kommer Tio Guds bud, men inte ens det hjälper. Skapelsen som var tänkt att vara en mönsterskapelse hade utvecklats till en monsterskapelse. Självklart måste något göras. Gud får en stålande idé. Han utvecklar naturligtvis en handlingsplan för att säkra ledningsfunktionen och framtidsvisionerna. Johannes fortsätter i sin prolog: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. ”

Gud bestämmer sig alltså för att ge jorden och människorna en kärleksfull strålbehandling. Gud föds på jorden, och när Gud föds på jorden föds han förklädd, för att låna några ord från Hjalmar Gullberg. Gud blir människa och föds i stallet i Betlehem. Han växer upp och wallraffar jorden på jakt efter människor som behöver höra hans budskap. Han är särskilt kritisk mot dem som är högfärdiga och tror sig vara förmer än andra. Han härsknar till ordentligt när hans följeslagare hänvisar småbarnfamiljerna någon annanstans.

Jesus vänder sig till dem som samhället stängt ute. Han rör sig bland folk och ser småfifflaren som klättrat för högt upp i trädet och ber honom komma ner på jorden. Han bjuder in sig på middag hos människor som ingen skulle dela ens en varmkorv med utanför Modegrillen. Han avbryter ett pågående steningsförsök av en kvinna som blivit måltavla för all världens moralpanik och skuldtyngda samveten. Han har hela skapelsen på sin sida: när kritikerna försöker köra tyst i lärjungarna meddelar han stolt att om de tiger, kommer stenarna att ropa. Så blir han själv kritiserad, trakasserad, körd på porten och till slut avrättad. Tillbaka i utanförskapet hämtas han åter in i matchen av Gud som låter uppståndelsens ljus stråla över graven. Gud uppväcker Jesus och plötsligt kan alla förstå vem han är. Omgivningen är inte bara förvånad, utan chockad. Vad har vi människor lärt oss, och vad har Gud lärt sig?
I kristen tro är Guds människoblivande i Jesus en oerhört viktig tanke. Vad Gud gjorde på jorden måste därför få betydelse för oss, om vi vill leva våra liv som kristna.

Det innebär inte att vi är perfekta eller ofelbara. Det handlar däremot om ett generöst förhållningssätt gentemot andra människor, inte främst ifråga om julklappar utan om det som människor i vår närhet särskilt behöver. Det innebär att vi förvaltar godhet och det underifrånperspektiv på tillvaron som vi tänker att Jesus såg. Du är värdefull och viktig. Du är älskad och Gud och du har en uppgift att fylla. Låt ingen ta ifrån dig ditt livsmod, din tro eller dina visioner och strålande idéer! Prova att låta ditt ansikte lysa mot någons ansikte – och se hur du får stjärnglänsande blickar tillbaka! Monstervärlden kommer inte att förvandlas till mönstervärld förrän Gud skapar en ny himmel och en ny jord, men till dess har vi uppdraget att vara Guds händer, Guds fötter, Guds öron och ögon på jorden. Helt enkelt – vi behöver hjälpas åt att låta julen stråla. Har du tänt ljuset?


Publicerad i julnumret av Nära, församlingstidning för Svenska kyrkan i Skövde

Helenas lussekatter

Till ca 30 lussekatter:
175 g smör eller margarin
5 dl mjölk
50 g jäst
1/2 tsk salt
2 dl socker
1 g finstött saffran
2 dl russin
1,5 l vetemjöl
ägg till pensling
russin till garnering

Smält fettet, häll i mjölken - värm till 37 grader. Lös upp jästen i degspadet i en bunke/degmaskin, tillsätt salt, socker, saffran, russin. Tillsätt mjöl tills degen släpper från bunken - men inte för mycket! Knåda (eller kör maskinen) läääänge! Degen skall bli trådig.
Låt jäsa i bunken under en handduk i ca 45 minuter. Ta upp degen, knåda igen. Baka ut till lussekatter och garnera med russin. Låt jäsa på plåt under handduk i minst 30 minuter. Pensla med vispat ägg. Grädda i mitten av ugnen på 225 grader i 15-20 minuter. Njut!

Även detta år blir det Helenas goda recept!

God jul önskas alla bloggläsare!

(Här fixas julkrubban i Däldernas kapell.)

Dagens julklappstips

HERTHA - FEMINISTAKTUTEN!


Hur kom vi hit? Vad gör vi nu?

Hertha, världens äldsta kvinnotidskrift, fyller 150, och firar med en hejdundrande och akut nödvändig jubileumsutgåva. Hertha ges ut av Fredrika-Bremer-Förbundet som i år fyller 125 år! Det firades med en stor jubileumsfest på Svenska Akademiens Börssal i Stockholm den 22 november, där också Herthas jubileumsnummer presenterades.

Sverige tappar fart i jämställdhetsarbetet. Vad är det som har hänt? I Hertha diskuterar skribenter och debattörer från höger till vänster gårdag och morgondag, rädslor och förhoppningar.

Ur innehållet:

Ebba Witt-Brattström går till attack mot dagens unga feminister.

Eva Moberg skriver om kvinnorörelsens brist på strategi.

Kristina Hultman frågar sig om detta verkligen var vad Ellen Key drömde om.

Göran Greider uppmanar till hungerstrejk.

Maria Rankka vill att alla kvinnor skaffar sig fuck off money.

Monica Gunne tackar kvinnor som hjälper kvinnor.

Nalin Pekgul förklarar vart sextimmarsdagen tog vägen, Barbro Hedvall varför kvinnosakskvinnan klädde sig så förfärligt fult och Gudrun Schyman varför hon inte deppar ihop.

Lars Jalmert berättar hur det känns att kallas könsförrädare o ch PM Nilsson undrar när matriarkatet ska ifrågasättas.

Ami Lönnroth frågar sig när feminismen övergick till att bli en privatsak och Ebba von Sydow avslöjar sanningen om bloggtjejerna som tjänar miljoner.

Carina Burman ger en ny bild av den tuffa och champagneälskande Fredrika Bremer. Lawen Mohtadi skriver om de invandrade kvinnorna som försvann hur historien och Camilla Wagner undrar hur länge näringslivet kan fortsätta blunda.

Möt också Amelia Adamo som ni aldrig sett henne. Gunilla Boëthius intervjuar Sveriges tidningsdrottning som öppenhjärtigt berättar om sin väg till makten. Och mycket, mycket mer på 148 fullmatade sidor!

Ordinarie pris för Herthas jubileumsnummer inklusive porto är 100 kr för ett och 150 kr för två. Beställer du 10 ex kostar det 500 kr och för 100 ex är summan 4 000 kr. Kontakta Fredrika-Bremer-Förbundets kansli kansli@fredrikabremer.se eller 08-783 20 15 för beställning!

En välsignad Första Advent önskas alla bloggläsare!

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig kom Första advent väldigt plötsligt i år. Själv har jag faktiskt inte hunnit ställa in trädgårdsmöblerna än, dom står i vår trädgård som monument i novemberdimman över en svunnen tid fylld av värme, avkoppling och strålande sol.

Så dyker andra stjärnor upp. Trötta på mörker och gråvissnade perenner utanför huset livar vi upp med lyktor, ljusstakar, stjärnor, och granris får trängas med ljungen i krukorna på trappan.

All denna rekvisita som har till uppgift att påminna oss om ljuset på insidan. Insidan av livet, insidan av ytligheten, insidan av hjärtat.

Advent och jul betyder olika för oss. Det är bra att fundera och utvärdera ibland. Vad är det som betyder något för dig? Vad behöver du för att få julfrid? Vad har du för adventslängtan?

Och hur möter du andras längtan, behov av trygghet och värme?

För mig känns det gott att vara innesluten i ett sammanhang. Jag delar en tro och ett hopp med er, med många andra om att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit ljuset. Att Gud själv föds in i världen. Att Gud är nära, inte långt borta. Att Gud är fundamentet som bär oss och världen med kärleksfulla händer.

Jesus kommer till Jerusalem, ber att få en åsna att rida på och rider sen in i staden. Alla är glada, förväntansfulla, men ändå ropar dom ”Herre, rädda oss”! För det är vad ”hosianna” betyder.

Och jag tänker – att i allt det som är gott, ljust, trevligt och trivsamt, i våra glada dagar med adventspynt och julsånger, i mysigheten med varm glögg i favoritfåtöljen och en god chokladpralin från en tjuvöppnad alladinask – så finns det kanske i oss något som ropar:
Men Gud, kom igen. Rädda oss.

En del talar om en existentiell längtan till en paradistillvaro, man tänker sig människans ursprung i Edens lustgård där allting var bra.
Där man inte behövde hålla reda på tusen detaljer för att få logistiken att fungera, utan bara leva och hålla sig till livets träd.

Det är kanske det lugnet, den tryggheten, den Gudslängtan som driver oss att gräva fram adventsstjärnor och få utbrott på icke fungerande adventsljusstakar och julgransbelysningar och stressa mellan glöggmingel, julfester, luciatåg på dagis och i skolan, och julklappsinköp och så allt det vanliga som ska fungera.

Jag tänker i alla fall för min egen del, att i år ska jag ta mig tid att uppleva advent, titta ordentligt på all rekvisita innan det är dags att stuva tillbaka det i förrådet.

Insidan av livet, insidan av ytligheten, insidan av hjärtat.

Du har möjlighet att göra skillnad. Inte bara för dig själv och för dom du har närmast dig. Idag startar Svenska kyrkans julkampanj och i år är barnen i centrum. Alltför många barn i världen lever i otrygghet och utanförskap. 25 000 barn under fem år dör varje dag i världen.

Det beror inte främst på brist på pengar, utan på att det saknas politiska beslut med barnens bästa i centrum. Kyrkor världen över arbetar för barns hopp, trygghet och framtid. Svenska kyrkan deltar i det samarbetet.

Små lån till fattiga kvinnor ändrar inte bara deras liv utan hela familjens. Det blir mer mat på bordet, och barnen kan gå i skolan. Kunskap om bättre odlingsmetoder, näringslära och hygien ger mer mat och friska barn. En brunn med dricksvatten besannar påståendet att rent vatten betyder mer för hälsan än många mediciner.

Var med och gör skillnad! Namnet på kampanjen är ”Nu tändas tusen juleljus.” Låt ljuset inom dig glöda och tänd många ljus för andra! Så får du vara med att hjälpa Gud att hjälpa och någon medmänniska därute upptäcker kanske plötsligt och oväntat ett ljus i sin tillvaro.

Herre, jag behöver inte vänta. Du är redan här.
Gång på gång anar jag din närvaro:
I brödet som delas, i vänliga ögons värme, i ljus som lyser i mörkret.
Jag ber om mina sinnens öppenhet, så att jag förstår att tyda de tecken som ständigt finns runt omkring mig.
Herre, hjälp mig att leva uppmärksamt.
Så vill jag vara beredd denna dag att ta emot ditt rike,
Att ta emot dig, som Maria tog emot sitt barn.
Amen.