När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 

Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 

I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 

Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 

På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. 

Hot och hat mot våra folkvalda

Häromdagen fick vi på folkhögskolan besök av Amineh Kakabaveh, politiker och aktivist inom kampen mot hederskulturer. Vi fick ta del av hennes resa, från förtrycket i kurdiska Iran, via Peshmerga till Sverige. Rätten till sitt eget liv, sina egna tankar och sina egna livsval är något som dock inte kommer med uppehållstillståndet för den som lever i en hederskultur och det är fler som behöver uppmärksammas på att flickor och kvinnor från dessa kulturer inte lever under samma villkor som andra. Trots att vi har en sekulär lagstiftning där alla har samma möjligheter och skyldigheter, lever en del med familjen eller klanen som högsta myndighet. Trots att en kvinna kan vara både välutbildad och företagsledare kan det vara så att det är hennes manliga släktingar som bestämmer vem hon ska gifta sig med.

Det här håller Amineh på att föreläsa om, och för det blir hon föremål för mycket uppskattning men också utsatt för hot och hat. Och som politiker, särskilt kvinnor, behövs egentligen inte mycket för att bli utsatt för näthat och mobbning. I närtid upplever vi hur den nya regeringsbildningen och uppgörelsen som ligger till grund för den retat upp delar av vår befolkning. Medan Jan Björklund seglar fram till synes oberörd har hatstormarna mot Annie Lööf sedan länge gått över gränsen till klass trevarning på anständighetens skala. Bakgrunden är förstås att det som L och C gått till val på i viss mån nu har ändrats eftersom det parlamentariska läget så krävde. Och under hela hösten fylldes sociala medier med suckar över att politikerna inte kan samarbeta och att någon måste ändra sig för att det ska kunna bli en regering. Begrepp som lekstuga och sandlåda nämndes (vilket i sig är ett problem eftersom barns lek och utveckling inte har något med vuxnas politiska spel att göra) och när de nu kommit överens kommer svekdebatten.

Att ge någon skuld för en företeelse, och sedan ge skuld när hen gör tvärtom, är en ganska vanlig härskarteknik som i hög grad drabbar kvinnor i större utsträckning än vad det drabbar män. Den nya kulturministern Amanda Lind är ett tredje exempel. Jag delar uppfattningen om att det är olämpligt att hylla den före detta ministern som fick avgå på grund av samröre med en ickedemokratisk organisationer, men samtidigt går det väl inte att avfärda hela hans ministergärning på grund av detta? Och Amanda Lind har också fått stå till svars för att hon provat cannabis. Istället för att tänka att det väl är fint om ungdomar kommer tillrätta med problem och istället skaffar sig en utbildning och jobb, är detta något i värsta fall kommer att förfölja henne. Och precis som hennes språkrör Isabella Lövin en gång fick på pälsen för att hon såg okammad ut i ett nyhetsprogram är det nu många som kommenterar kulturministerns frisyr.

Näthatet mot våra politiker är oerhört tröttsamt. Blame if you do, blame if you don´t. Vi borde vara tacksamma över att det fortfarande människor som orkar ta ansvar för ledning och organisation av vårt land. Amineh Kakabaveh, Annie Lööf och Amanda Lind är tre politiskt aktiva kvinnor med olika bakgrund och agenda, men det som förenar dem är ett genuint  och medmänskligt engagemang för Sverige och oss som bor här. De, och andra oavsett partibok, är värda respekt.

Expertsamhället i nyhetsstudion

Jag är en av de medborgare i landet som konsumerar rätt mycket nyheter. Via digitala prenumerationer går det numera att få tillgång till bra journalistik till vettigt pris (för den som inte har tid och möjlighet att gå till biblioteket och läsa) och Anna Hedenmo och Claes Elfsberg känns mer hemtama än dammsugaren. Med playtjänster hos både radio och tv är det också lätt att ta igen både nyhetsprogram och dokumentärer.  Det där med att fixa kvällsmat till ett visst program och sätta sig i soffan exakt när programmet börjar och sen sitta kvar tills det är slut är något som vi nog aldrig mer behöver vara med om. Vi startar program från början, vi pausar i filmen och skulle vi råka somna mitt i Brottsjournalen är det bara att se om avsnittet vid annat tillfälle..

Men åter till nyhetsprogrammen och en trend som fler än jag under en tid irriterats över. Jag tänker naturligtvis på det expertifierade samhället där ingen människa över huvud taget längre anses förstå någonting av vad vi ser eller hör om inte en expert kommer in och förklarar för oss. Det behöver inte vara några mer komplicerade saker som till exempel en politiker behöver prata om. När det gäller regeringsbildningen har väl de flesta intresserade faktiskt under hösten fått en ganska hyfsad bild av vad det handlar om. Men, in  med Björklund som berättar hur han tänker, snabbt ut med honom och in med den inrikespolitiske kommentatorn, som berättar hur han tänker att Björklund tänker.

Inget ont om Mats Knutson, Tomas Ramberg och de andra experterna. Det är bra att de dyker upp i rutan eller etern när det verkligen bränner till eller när det politiska spelet ter sig alltför komplicerat att förstå utan statsvetenskaplig examen. Men det sker i princip alltid och varje dag och det leder enligt min mening till en fördumning av svenska folket. Var och en som avslutat sina grundskolestudier med hyfsad utgång borde förstå innebörden av en intervju med en partiledare, generaldirektör eller chef genom att reportern ställer frågor som i sig är förklarande, men också hjälper den som intervjuas att uttrycka sig någorlunda klart. Och den förmågan har verkligen våra nyhetsankare.

Men jag ser också en demokratiskt fara. Att allt filtreras genom den inrikespolitiske specialisten innebär att våra egna reflektioner eller analyser ges mindre utrymme i vår gemensamma tankevärld. Vi ges ingen tid att själva fundera över vad politikern sa, i relation till våra egna förutsättningar och erfarenheter innan vi så att säga får facit till det nyss sagda.

Ska vi då sluta kommentera och utvärdera? Nej, självklart inte. Men kanske är det så att det tvärtom är fler röster som behöver höras än den vite medelålders mannens, även i aktuelltstudion?

Det är ett under att vi medborgare faktiskt förväntas förstå väderpresentationen utan att en lite mer specialiserad meteorolog förklarar vad den tidigare meteorologen precis visat på väderbilden. Hen hade kanske kunnat förklara varför det måste komma så väldigt mycket snö i år igen. Och ändå blev det torka förra året trots all nederbörd. Förklara det, den som kan!

Valdagstankar

“Jag har en dröm, att nationen en vacker dag skall resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: "Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar." /…/ Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.”

Valrörelsen är snart över. Debatter har förts, goda samtal har förflutit vid sidan om personangrepp och falska budskap från falska konton på sociala medier. Fake news har blivit ett begrepp även i Sverige, där en individ tusentals mil från Sverige kunde fått en inte begränsad betydelse om tilltaget inte hade uppdagats.

Martin Luther Kings ord som citeras ovan får bli en förhoppning om kommande dagar. Många är oroliga för vad som kommer att hända om extremhögern får inflytande. Förhoppningsvis kommer pendeln att svänga tillbaka till en tid då medmänsklighet åter blir en faktor att räkna med, då vi inte talar om människor från andra länder som problem utan som tillgångar.

Det finns en nationalism som inte handlar om att stänga ute utan om att inkludera. En stolthet över vårt land som handlar om att vi vill dela det med flera.

VI får vara stolta över vårt kulturarv och våra värden. Mitt i oron för klimatet, jobben och ekonomin finns det sannerligen ljusglimtar att värmas av.

Men det vi tycker är viktigt är inte alltid självklart. Vi måste hela tiden vara rädda om det som är betydelsefullt för oss.

Jag tror på ett Sverige där vi vågar värna demokratin. Demokrati är ett stort ord, men det handlar i klartext om att vad du känner, vill och tycker är viktigt, oavsett om du är rik eller fattig, utbildad eller inte. Du har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett om du ser dig som man eller kvinna, oavsett om du ser dig som heterosexuell, homosexuell eller bisexuell. Du har ett värde, du spelar roll, just för att du är du. Precis som du är skapad.

Och visst bryr vi oss om fängslade journalister i diktaturer, visst engagerar vi oss i nedtystade oppositionsledare i Asien, men hur hjälper vi människor i vårt land som lever i ofrivillig ensamhet och i förtryck för att de vågar avvika från normen?

Jag drömmer om ett Sverige där du känner att du får ta plats. Att dina erfarenheter och upplevelser betyder något. Ett Sverige där du blir bemött med respekt och vänlighet. Ett Sverige där vi får och kan säga vad vi tänker och tycker utan risk för negativa konsekvenser.

Jag röstar därför att jag FÅR rösta, jag får påverka och jag tänker på alla de människor som inte har någon möjlighet alls att påverka sin egen vardag.

Jag röstar och jag gör det också som en solidaritetshandling med dem som i andra länder kämpar för demokrati och frihet och som en tacksamhetens handling riktad till de män och kvinnor som i Sverige kämpat för allmän och lika rösträtt.

Vad kan krävas av en politiker?

Självklart är det ju inte bra när en partiledare i direktsändning och i affekt recenserar en public service-kanal med epitetet ”skitkanal” och ”vänsterliberal smörja”. Men flera av de nyhetskanaler som rapporterat om händelsen och också kritiserat Jimmy Åkesson för inte bara hans mediapreferenser utan också för det faktum att han skulle lägga ner P3 om han vore chef för kanalen, har inte redogjort för vad som fick Åkesson att så till den milda grad tappa fattningen att den ena grodan efter den andra for ut ur munnen. 

Den trogne läsaren vet att jag verkligen inte står för vad Sverigedemokraterna står för. Men här måste jag försvara Åkesson utifrån ett medmänskligt perspektiv. Den sk roastningen, som är en form av satir, skulle nog vara tänkt att vara rolig, men gick vida över gränsen. Det drevs friskt både med hans missbruk och hans vikt. Att kommentera någons utseende är aldrig okej, och som vi kämpar för kroppspositivism och att unga människor ska komma ur sin psykiska ohälsa som många gånger har med kroppsförtryck att göra - det är inte ett dugg bättre att roa sig på en mans bekostnad. Och den som kämpar och kämpat mot ett missbruk blir inte ett dugg hjälpt av att få det kastat i ansiktet. Det är djupt ohederligt och visar på en oförmåga att kunna skilja på sak och person. 

SVT rapporterade häromkvällen att det saknas kandidater för flera partier i flera kommuner, och det är på hela skalan från sverigedemokrater till liberaler. Jag är inte ett dugg förvånad. Vem ska vilja/kunna/orka vara politiker? Vilka förutsättningar skapar media, och därmed också vi som klickar på deras texter och delar deras artiklar? 

Går det ens att vara miljöpartist utan att gå all in och köra elcykel 24-7 och avstå från säkerhetsklassade flygresor om du är statsråd? Och när jag ser på klippet med Isabella Lövin som får redogöra för sin mans arbetsbil undrar jag om det går att vara gift med en miljöpartist om hen har ett yrke som kräver bil av den tyngre typen? 

Går det att vara vänsterpartist och välja en friskola för sina barn? Hur mycket handlar det om att vara ett föredöme, och hur mycket tid och energi och livsval får engagemanget kräva innan det blir en alltför stor bekostnad på familjelivet? 

Det kanske är utopiskt att tro att allt det här med näthat och trakasserier och äggkastning någon gång kommer att upphöra. Men var och en kan börja fundera, och när det gäller våra skattefinansierad mediaföretag finns ett särskilt ansvar. Mindre än ett år sedan #metoo verkar det som att det officiella kramkalaset är slut och nu går det att slänga ur sig i princip vad som helst. Och det som sker på riksplanet har en tendens att leta sig ner också på lokalplanet. 

Valet är snart här. Och det är ett val som inte bara gäller vilka politiker som ska företräda oss nästa mandatperiod. Det handlar också om hur vi väljer att beskriva, tilltala och möta våra folkvalda. Även om vi inte håller med om vad de säger, borde vi alla kunna enas runt den lilla slitna frasen som upprepats så många gånger i så många sammanhang: Allt vad ni vill att andra ska göra för er, ska ni också göra för dom… 

Nåd och förståelse. Krönika i SLA 12 augusti 2017

Det är klart att det var klantigt av en högt uppsatt  före detta politiker och näringslivsperson som Anders Borg att stöka till det så till vida på den där festen att han till slut kände sig tvungen att be närvarande festdeltagare och andra om ursäkt via sociala medier. Som offentlig person har en ögonen på sig och en skandal mitt i nyhetstorkan, eller rättare sagt när alla behövde lite omväxling från rapporteringen om Transportstyrelsens IT-blunder, var ju som godis för såväl traditionell media som de sociala. 

Ser en det hela ur ett strukturellt perspektiv är det naturligtvis förfärligt. Varken män eller kvinnor eller personer som inte kategoriserar sig som något kön alls ska behöva utstå att bli tagna i skrevet  eller kallade horor, varken på skolgården, internetforum eller på finare partyn där vanligt folk inte har tillträde. Varken på rockfestivaler eller på Almedalen. Det är på något sätt en självklarhet, liksom det är självklart att begångna brott ska anmälas och utredas. Oavsett om den misstänkte gärningspersonen/testosteronstinne mobbaren är fd minister eller ensamkommande ungdom från Kabul. 

Själv menar Anders Borg att han haft en ansträngande period i livet och att han djupt ångerfull kommer att söka hjälp för att hans beteende ska upprepas igen. Ändå fortsätter mediadrevet. Det kan vara på sin plats att konstatera att det faktiskt går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Det går att både aktualisera och fördöma sexuella trakasserier och hånfullheten som tar sig uttryck när de vanliga artiga och belevade spärrarna sätts ur spel med alkoholens hjälp, och samtidigt hävda att alla människor, även fd politiker, faktiskt omfattas av den mänskliga rättighet som kallas förståelse, förlåtelse och nåd.  Ingen människa är perfekt och ingen människa lever ett helt liv utan att göra misstag. En del misstag stannar i det fördolda och andra blir snabbt publika, särskilt om det gäller en offentlig person och om det finns tipspengar att inkassera. 

Förhoppningsvis fanns det personer på plats som försökte få Anders Borg att lugna ner sig både med drickat och med aktiviteterna som drickandet utlöste, personer som såg att det här är en person som inte mår särskilt väl och som måste skyddas från sig själv och andra. Att hindra någon att göra bort sig på fyllan är väl en av de mest medmänskliga gärningar någon kan göra. 

Nu får vi se hur det rättsliga efterspelet fortlöper. Att ta ansvar för sina handlingar ingår i komplexet förståelse-förlåtelse-nåd, och det får vi hoppas att Anders Borg nu gör. Tyvärr lär det väl bli så att efterdebatten på mindre nogräknade debattsidor på nätet kommer att fokusera på de kvinnor som eventuellt anmäler och om de på något sätt själva medverkade till att övergreppen kunde begås. 

I vilket fall kommer Anders Borg nu få det något lugnare i livspusslet eftersom han nu lämnat ett par styrelseuppdrag. Och förhoppningsvis kan de som drabbades av otrevlighetskaskaderna så småningom gå vidare - en erfarenhet rikare även om de önskat att de vore den förutan. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Ljumma sommarkvällar

Diss: Folk som inte klarar av att ha lagom trevligt ljumma sommarkvällar

Diverse viktigheter. Krönika i SLA 8 juli 2017

Så blev det ingen batteritillverkning i Skövde.  Volvo ställer om till elektriskt och alla undrar hur det nu blir med fabriken, jobben och framtiden. Skövde näringsliv är beredda på utvecklingen och kommunalråd Katarina framstår nästan som en landsmoder (iallafall kommunalmoder) när hon lugnande berättar att det är investeringar på gång och att vi kan vara lugna. 

Men frågorna kvarstår ändå - hur länge kommer högkonjunkturen att pågå? Och hur kan företag förmås investera i Sverige och inte lockas flytta till Baltikum och övriga Östeuropa? Detta och mycket annat har diskuterats i otalet seminarier i Almedalen, denna oas av kreativitet och framåtanda som dock förmörkats av antidemokratiska krafter och  inte minst den där näringslivspersonen med förflutet på hög politisk nivå som nu misstänks för sexuellt övergrepp då han fotograferade en person under kjolen mitt under invigningsfestligheterna. Vad är det med folk? Å andra sidan kan detta fall styra diskussionen om vilka som utför de sexuella trakasserierna från ensamkommande flyktingbarn till en mer allmän diskurs som handlar om bristande impulskontroll, taskig människosyn toppat med ett och annat berusningsmedel. Rökheroin eller dyrt rosé spelar inte någon nämnvärd roll i det där sammanhanget. Men när mäns våld (statistiskt sett är mäns våld mot kvinnor vanligare än kvinnors våld mot män eller våld mellan personer som inte uttrycker sig i könskategorier) diskuteras är det ändå viktigt att komma ihåg att den farligaste platsen för en kvinna att uppehålla sig på inte är på en festival utan i sitt eget hem i sällskap med en man som hon har en relation till. 

När världen brinner är det lite skönt att teveprogrammet Sommar med Ernst dragit i gång igen. Äntligen! Mannen som hanterar symaskinen med samma lätthet som svetsen ger åtminstone mig känslan av att det inte finns något i denna värld som inte går att fixa till med rätt fernissa. En tråkig bräda får en fin pärlspontdito påspikad och pelargoner beskrivs som sommarens stödhjul.  Ernst finns mitt i den perfekta världen där vissna salladsblad, lusangripna rosor eller avsaknad av den där sista jordsäcken aldrig finns. I ett och samma program renoveras ett kök och en hall samtidigt som uteplatsen fixas med återvunnen gatsten i perfekta rader och där odlingsbäddarna fylls med den livgivande jorden - här sätter sig Ernst på knä och låter mullen lustfyllt rinna mellan fingrarna medan han filosoferar över alltings mening och mål.  

Ernst, som aldrig blir smutsig, riktar sig direkt till oss som börjar få lite skräp i kroppen när han medlidsamt sätter sig vid symaskinen och visar oss hur vi syr till en liten praktisk knäkudde som vi kan ha när vi ska dra bort kirskålen. Sedan är det dags att placera pelargonerna i den nyrenoverade entrén: sommaren skulle cykla omkull och skrapa knäna om det inte fanns pelargoner i mitt liv. 

Det är underbart, långt borta från Arga snickaren-Anders testosteronstinna blick när han argsint hötter skruvdragaren åt utmattade hemmafixare eller Äntligen hemma-Martins bekymrade rynka när han, omgiven av allehanda verktyg, allvarsamt tittar in i kameran och varnar oss för att välja fel mått på trallvirket så som vore det statsskulden han talar om.  

Förströelse behöver vi och tids nog kommer bekymren tillbaka. Jag kan dock luta mig lugnt tillbaka och tacksamt konstatera att det finns folk som engagerar sig i industrins utveckling och framtidsfrågorna. Själv tar jag nu en kopp kaffe till och går ut och plockar av några vissna penséer. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Antidemokratiska krafter och dåligt gödslad jord

Krönika i SLA 18 februari 2017

I min familj har vi alltid varit mycket för att diskutera olika händelser i såväl inrikespolitik och utrikespolitik. Under min uppväxt pågick kalla kriget, östblocket föll samman och världsbilden växlade mellan lite ljusare och lite mörkare.  Palmemordet var stort, och vi följde rättegången via radion i den halländska sommarstugan, medvetna om att vi var med om något historiskt. 

Så var det sanktionerna. Sydafrika var ett land som präglades av rasism och segregationslagar och Sverige hade infört handelssanktioner mot Sydafrika. Det fanns särskilt en bensinstation som vi inte besökte, och än i dag undviker jag faktiskt just detta varumärke. Det säger en del om barndomens prägling. 

Sanktioner av olika slag är ett bra knep att ta till för stater som med icke-våld vill uttrycka sitt missnöje med skilda företeelser i ett visst land. Nu är det Iran som står i fokus efter att statsministern med entourage varit där över helgen. Iranska myndigheterna verkar vara godkända ur kärnvapensynpunkt, men deras syn på mänskliga rättigheter har en hel del i övrigt att önska. Yttrandefrihet existerar inte och dödsstraffet brukas flitigt. Oppositionella tystas med tortyr och fängelsestraff, och Amnesty har bland annat belyst situationen för Ahmadreza Djajali, en iransk-svensk forskare knuten till Karolinska Institutet som greps i april förra året av den iranska säkerhetstjänsten. 

Fokus på det här besöket i Iran kom att hamna på de kvinnliga delegaternas huvuden, dvs de sjalar som de enligt iransk lag är tvungna att bära. Iran är en religiös diktatur, och till skillnad från våra svenska sekulariserade förhållanden är religion i Iran inte någon privatsak utan något som är stadfäst i lag. Om detta statsskick kan motiveras utifrån Koranen låter jag vara osagt ( en viktig princip inom islam är att det inte ska finnas något tvång i religionen) men så ser det i nuläget ut. Att handelsminister Ann Linde bar sjal i mötet med president Rouhani sågs som oerhört provocerande inte minst för kvinnor som flytt länder med förtryckande strukturer mot kvinnor. 

På sociala medier har under veckan visats bilder på bland annat drottning Silvia i slöja i mötet med påven, och det har också påtalats att viss klädkod gäller överallt i samhället. Men drottning Silvia hade förmodligen inte arresterats av Vatikanstatens ståtliga vakter, och utan långärmat i en katolsk kyrka i Medelhavsområdet blir du förmodligen milt förmanad att klä på dig, men den sociala normen är inte inskriven i diktatorisk lag. Däri ligger skillnaden. 

Vad skulle Ann Linde ha gjort? 

Alternativet hade varit att låta mötena vara på den svenska ambassaden, där slöjtvång inte råder. Ett alternativ hade också varit att inte fara till Iran alls. Syftet var att öka Sveriges handelsförbindelser med Iran, och bilderna på statsministern  i fabriken var nog tänkt att ge signalen att nu blir det jobb för bilfabriken i Skövde. Pengarna styr och visst är det viktigt med jobb och ekonomi och export. Men var ska gränsen dras? Amnesty med flera människorättsorganisationer menar att ökade affärsförbindelser kan tolkas som att staten Irans brott mot mänskliga rättigheter (där slöjtvånget är en viktig del) legitimeras. Men den utgångspunkten tycker jag inte att den feministiska utrikespolitiken riktigt har kommit till sin rätt. 

Och frågan blir: vad kommer våra barn att minnas från vår turbulenta tid och vilka varor kommer de  att bojkotta? 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Mandelmanns Gård på tv. Vilken lycka!

Diss: Vårvädret gick över i en seg dimma. Så onödigt. 

Läs mer:

DN om Djalali

Samlat från DN

Amnestys årsrapport om Iran

Tillfälle till yttrandefrihet. Krönika i SLA 28 januari 2017

I en tid då vi på nytt och på allvar behöver fundera över vad demokrati och yttrandefrihet innebär kommer beskedet att Skövde kommuns Ungdomens Hus beslutat ställa in en föreläsning som bokats på initiativ av föreläsaren själv. Detta efter att en person som i flera sammanhang riktat kritik mot föredragshållaren nu även gett uttryck för sin åsikt på Ungdomens Hus evenemangssida på Facebook. 

Nu var det inte någon terrorist i stil med återvändande IS-soldat eller någon aktiv motorcykelgängmedlem som skulle tala, utan ickevåldsaktivisten och fredsaktivisten Martin Smedjeback. I många år har han och hans vänner kämpat för både nedrustning och djurens rättigheter och på så vis satt fingret på flera av svagheterna i vårt samhälle. 

Martin Smedjeback har suttit i fängelse av flera anledningar. 2008 tog de sig in i en vapenfabrik och förstörde granatgevär. Skadegörelse, menar en del, andra menar att det ger fokus åt den vapenexport Sverige sysslar med vilket innebär att det finns svenska vapen i konfliktområden som Somalia, Irak och Afghanistan. Sverige är en av världens största vapenexportörer sett till BNP. Det är inget annat än dubbelmoral när Sverige med ena handen exporterar vapen och med andra handen försöker arbeta för fred. Avrustningsaktivisternas motiv är förutom det opinionsmässiga att liv räddas genom att vapen förstörs. 

Så är det det här med djuren. Föreläsningens tema skulle ha varit Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Jag är inte vegan, men förstår den ideologi och teologi som värnar djurens rättigheter. Och djurrättsaktivisterna sitter inte bara i soffan - likt sådana som jag - och förfasas över livsmedelsindustrins ibland vedervärdiga djurhållning utan gör något åt det. Det handlar inte om att släppa ut minkar i naturen vind för våg utan att, som i burhönsaktionerna, ge hönor som strax skulle avlivas för att de inte längre var högproduktiva i äggfabriken en möjlighet till liv och frihet. Martin Smedjeback har suttit i fängelse, inte för att han har våldtagit eller mördat utan för att han har räddat livet på hönor. 

För detta får han epitetet ekoterrorist och Skövde kommun tycker att det blir för kontroversiellt och det blir skrivelser på sociala medier och mail som personalen inte har tid att besvara. Men yttrandefriheten måste få kosta på. Det här blir ett utmärkt exempel för kommunen att lägga fokus på en fråga som engagerar många ungdomar, som inte ser något kontroversiellt med varken köttfria måndagar i skolrestaurangerna eller mer uppseendeväckande aktioner. Inte för att de själva skulle befria kalkoner, men vi inspireras av människor som tar livet på allvar. 

Det här med civil olydnad kan få större utbredning i samhället än att gälla granatgevär och djurindustri. Vi ser hur mänskliga rättigheter ifrågasätts och den civila olydnaden blir aktuell när ett lands lagar hotar att skada människor eller djur. Till skillnad från allmän skadegörelse handlar det om att stå för det en gör, att inte maskera sig eller använda våld, att stanna kvar på brottsplatsen och invänta polis, att förklara varför aktionen sker och att motivet ska vara ideologiskt eller politiskt. 

Det är inte för alla, men några ser det som sitt kall att bedriva opinionsarbete med dessa metoder. Och våra ungdomar, som ibland beskylls för att vara oengagerade, skulle inte alls bli skadade eller hjärntvättade av Martin Smedjeback. Min mening är att de istället skulle få ytterligare inblick i några av vårt lands mer tveksamma förehavanden. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Svensk vapenexport och djurens lidande i livsmedelsindustrin

Obamas farväl. Krönika i SLA 21 januari 2017

Vi är många som den senaste tiden i olika sammanhang gett uttryck för vår längtan efter ledare som förmår förklara de stora sammanhangen för oss, som förmår peppa oss istället för att diskvalificera motståndare eller förlora sig i skattetekniska resonemang som endast ekonomistudenterna hänger med i. 

VI längtar efter den stora berättelsen, sammanhanget vi kan spegla våra egna liv och strävanden i. En del av oss har en andlig övertygelse som så att säga ligger som ett ackord i bakgrunden. I bästa fall är det inte en filterbubbla utan en grundförutsättning för tillit och trygghet. 

Men Sverige är med rätta en sekulariserad stat och lagstiftningen vilar inte på explicit uttryckta kristna ideal, även om tio Guds bud med några undantag kan översättas till sekulär lag. 

Därför var det en fröjd att höra den förre presidenten Barack Obamas avskedstal i den där kongresshallen i Chicago. Jag brukar dela viktiga händelser med eleverna i mina livskunskapskurser och det här var ett av dessa tillfällen. Det var ett historiskt tal i ett historiskt skede i en tid som är omättligt intressant för den samhällsintresserade.  

Obamas tal har också hyllats av retorikexperterna. Välkomponerat med både humor och allvar. Regisserat men samtidigt spontant när han elegant höll tråden även om publiken med jämna mellanrum skanderade four-more-years! Det viktigaste är dock att Obama genom rutan inger hopp för framtiden när han ger sin grundkurs i demokrati. Det spelar ingen roll hur ett lands grundlagar ser ut. Det som får demokratin att fungera är inställningen hos varje enskild individ. Utvecklingen fortsätter med två steg framåt och ett steg tillbaka. Men varje framgångsrik förändring har alltid börjat med engagerade människor som vill något annat än det de är satta i, som vill att världen ska bli lite bättre. Från slaveri till frihet. Från förtryck av arbetarklassen till starka fackföreningar. Nu väntar världen på att klimatfrågorna ska lösas - och vad som ska hända i de städer lågkonjunkturen dragit fram och lämnat tomma fabrikslokaler efter sig.  Donald Trump har inget att säga i klimatfrågan men kanske har han ingett någon form av hopp i den arbetslösa medelklassen. Om fyra år får vi se resultatet av den nye presidentens ansträngningar - om han nu sitter så länge. Det han tänkte skulle bli en bal på slottet kanske bara blir en ändlös serie sammanträden och konferenser. 

Donald Trump och hans anhängare målar i och för sig också upp en världsbild för oss. Men den är full av förenklade förklaringar om vilka som bär skulden för både det ena och det andra, och att ställa minoriteter mot varandra har aldrig lett till något gott. Obama gav i sitt tal uttryck för (även om han inte direkt syftade på sin efterträdare) att demokrati är något som varje medborgare ansvarar för och därför är det inte kört. Det blir bara lite mer jobb för liberala krafter att stå upp för liberala värden. Och det, tänker jag, gäller i vår del av världen också. Med Brexit får europavännerna än en gång förklara tanken med en gemensam ekonomi och marknad, och det är nog bra. För vem vet om unionen står kvar om femtio år? 

You have made me a better president, a better man, sa Barack Obama med tårar i ögonen. Det om något är ett erkännande av att makten utgår från folket och att samverkan är det enda rimliga. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss. Familjen Obama får äntligen en långsemester!

DIss: Den där åttaårsgränsen i USA. Är den så bra egentligen? 

Har du varit i Ladonien? Det är en självständig stat på en kvadratkilometer utropad den 2 juni 1996 av konceptkonstnären Lars Vilks. Här finns en egen regent och egen statssekreterare. Valutan heter örlog, det finns två nationalsånger och en enen flagga. Här finns de kända konstverken Nimis (ett slags byggnad med torn tillverkad av drivved) och Arx (en skulpturbok av sten och betong) som är mycket välbesökta. Ladonien självt är egentligen också ett konstprojekt med vilket Lars Vilks förklarat krig mot Sverige. Nimis och Arx samt ytterligare ett projekt som blivit bortflyttat har nämligen uppförts utan bygglov i Kullabergs naturreservat och en lång strid har utkämpats mellan Lars Vilks och myndigheterna. Också denna strid är en del av själva konstprojektet. 

Nimis har brunnit flera gånger. Så sent som den 24 november blev Nimis vandaliserad ytterligare en gång. Vilka som ligger bakom är för tidigt att säga, men Vilks har kända kritiker i radikala islamister som känner sig kränkta av andra vilksprojekt - som till exempel den kända Muhammed som rondellhund som publicerades i Nerikes Allehanda år 2007. Lars Vilks har sedan dess varit utsatt för flera attentat och lever gömd med ständig polisbevakning. 

Det finns en icke obetydlig debatt kring Lars Vilks i både konst - och samhällsvetarsammanhang. Han har, med yttrandefriheten och tryckfriheten i ryggen, givetvis rätt att framställa Muhammed som rondellhund, även om det finns religiöst känsliga personer som blir upprörda. Det är just för dessa personer vi har yttrandefrihet. För vad har Vilks att säga med sina konstverk? Visst finns det anledning att visa att religion inte står över yttrandefriheten? Och vilket samhälle får vi om vi inte får kritisera olika företeelser, religiösa eller inte? 

Lars Vilks är inte den ende som får sina evenemang inställda på grund av arrangörers oro för terrorbrott. I veckan blev ett seminarium med journalisten Gellert Tamas (ni vet Lasermannen och De apatiska) på Akademibokhandeln i Stockholm inställt på grund av säkerhetsrisken. Gellert Tamas skulle prata om sin nya bok om det svenska hatet. Och istället för att prata öppet om det hot som högerextrema å ena sidan och islamister å andra åsamkar oss andra och gör oss tysta, blir det en tystnadens kultur som får råda då detta inte får diskuteras. Jo, efter stängningsdags, så att ingen riskerar att se en nationalsocialist eller IS-krigare in action i den julskyltade entrén. 

Ska vi värna yttrandefriheten, måste vi som samhälle ställa upp för de författare, konstnärer och journalister som vågar bryta tystnadens kultur. Det må vara med polisbeskydd eller öppna författarsamtal. När kommer Gellert Tamas och Lars Vilks till Skövdes stolta Kulturhus? 

I skrivande stund kommer så goda nyheter som ett evangeliskt pling i min dator. Det är SVT som vet att berätta att Kulturhuset i Stockholm tar över Gellerts författarsamtal med motiveringen att det inte finns anledning att ge upp för någon smygande rädsla.

Slutligen, skaraborgsmediernas särskilda tryckfrihetsvecka kom verkligen rätt i tiden. Nu gäller det för makthavarna att inte halka på tangenterna eller uttrycka sig halvtydligt utan frimodigt stå upp för det fria ordet. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Modiga sanningssägare
Diss: Herrarna på Reporter utan Gränsers lista över pressfrihetens värsta fiender 2016. Googla gärna! 

Läs mer: 

Reportrar utan gränser:Världens värsta pressfrihetsfiender

Lars Vilks blogg
Gellert Tamas hemsida

Barn ska inte stå brud!

Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal. 

Tillsammans med partners runtom i världen deltar Svenska kyrkan i 16 Days of Activism Against Gender Based Violence. I år lyfts arbetet mot barnäktenskap.

I vår del av världen tänker vi på bröllop som något fantastiskt. En kärlekshandling av fri vilja.  Men för många människor är det inte så. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal.

Alla barn, oavsett var de befinner sig i världen, ska få vara barn och själva ha rätt att bestämma över sin kropp. Barn ska inte stå brud, de ska vara barn. mer hos Svenska kyrkans internationella arbete

Därför ska vi inte ha könsseparatism i badhusen. Krönika i SLA 26 november



unsplash.com

I väntan på att Diskrimineringsombudsmannen (DO) fattar beslut om vilka riktlinjer som ska gälla i frågan om separata badtider i offentliga badhus (så kallade kvinnotider) ramlar jag på den gamle kyrkofadern Cyprianus som år 250 e Kr uttalade sig enligt följande: "Blotta anblicken av en kvinna är syndig. Kvinnan bör för den egna synen dölja sin syndfulla lekamen, och för att slippa rodna över sin lasteliga nakenhet bör hon inte bada."

Det är tur att det hänt litegrann sedan dess. Förresten, det handlar inte om tur utan om medvetet arbete för att förändra  förtryckande strukturer. Dock är idéerna om mänskliga rättigheter tämligen nya om vi ser dem i ett längre perspektiv och upplysningstidens ideal att samhället bäst utvecklas av fria människor i samverkan måste hela tiden återerövras.

En del badhus i vårt land har införs könsseparata badtider. Apartheid och cementerande av förlegade medeltida värderingar menar en del, andra tycker att efterfrågan ska få styra och stöder sig på vittnesbörd om att vissa kvinnor, företrädesvis med muslimsk bakgrund, inte skulle gå till badhuset alls om de inte får komma på särskilda tider.

Frågan är inte enkel och alla argument behöver noga belysas. Själv har jag min uppfattning klar: hundra år av aktivt jämställdhetsarbete har visat att vi behöver jobba med både mäns och kvinnors uppfattningar. I den här frågan behöver DO sätta ner foten och upplysa oss om att vi i Sverige inte har könsuppdelade simhallar, bussar eller bibliotek. Omklädningsrummen är könsbestämda, men det beror på att vi faktiskt förväntas vara nakna i dem, och därför bör integriteten här skyddas. Det bör också finnas fler enskilda duschar och ombytesmöjligheter - för det finns personer som av olika anledningar behöver det.

Några ängsliga kommunpolitiker och badhustjänstemän har argumenterat för skilda tider för att motverka sexuella övergrepp. Men sexuella ofredanden i det offentliga rummet ska bekämpas utan att vi sätter kvinnorna i särskilda bassänger på särskilda tider, eller som i konsertsammanhang i särskilda fållor. Nej, den som inte kan avhålla sig från att ofreda andra människor bör skyndsamt portförbjudas från den lokal brottet skett, få sig lite sunt förnuft till livs från sin vårdnadshavare om hen är minderårig, och sedan lagföras. Män är inga djur som ska frånkännas ansvar för sina handlingar med hänvisning till instinkter och hormoner.

De som framförallt har reagerat negativt mot de könseparatistiska badtiderna är kvinnor från Mellanöstern. Det är människor som flytt från patriarkala och förtryckande kulturer som tänkte sig en framtid i ett fritt land. De var vana från sina hemländer att inte kunna vara på samma platser som män eller ha samma rättigheter och ser hur deras landsmän radikaliseras. Hederskulturen, eller skamkulturen som det snarare borde benämnas, finns inom både kristna och muslimska sammanhang och oavsett religiös bakgrund borde ingen i Sverige leva med restriktioner på grund av religiösa skäl. Och de som vill bryta med dessa kulturmönster gynnas inte av att hänvisas till separata tider på badhuset, att de tillåts vara frånvarande på vissa biologilektioner eller att de inte alls behöver vara med på idrotten.

Det här viktiga samtalet har precis börjat, och det är av största vikt att vi talar om och talar för de tjejer och kvinnor som bokstavligt eller i överförd betydelse hålls inlåsta, utan att patriarkatets representanter ska få tysta oss genom att anklaga för rasism och främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet accepteras inte i vårt samhälle, men det gör inte kvinnofientlighet heller.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss:  Den nya kvinnorörelsen som ser våra invandrartjejers bekymmer

Diss: Förtryck i alla länder och i alla tider.  

Sveriges bästa hemtjänst. Krönika i SLA 29 oktober 2016

I en ålder då de flesta svenska medborgare brukar trappa ner på yrkesarbetet och istället börja fokusera på barnbarn och fritidssysselsättningar står de två fyrtiotalisterna Hillary och Donald och kämpar för ett av världens mest betydelsefulla jobb: president i USA.

Påven Franciskus som strax väntas deltaga i reformationsfirandet i Lund fyller åttio i december. I flera andra sammanhang och i andra delar av världen är det inte alls hyperstressade småbarnsföräldrar som ska coachas fram i betydelsefulla uppdrag, utan människor som levt långa och innehållsrika liv, fyllda med vishet och livserfarenhet.

Människor på ålderns höst behöver uppgraderas på viktighetsskalan i vårt land och det finns många fantastiska människor inte minst i hemtjänsten som gör ett oerhört viktigt arbete för att våra äldre ska ha det så drägligt som möjligt. Det kan tyckas att vårt individualistiska tänk leder till att omsorgen om både de yngsta och de äldsta har professionaliserats så att det inte finns någon utan  förskollärarexamen som förväntas kunna ta hand om en treåring, eller med undersköterskedito för att tala med en nittioåring. Var det meningen, riktigt?

Själv har jag inte mycket egen erfarenhet av äldrevård eller hemtjänst, och därför är teveprogram som det nu aktuella Sveriges bästa hemtjänst mycket upplysande. Sveriges Television tar ibland sitt public service-ansvar på fullaste allvar och ger oss här inblickar i äldres vardag. Det handlar om Vännäs kommun och om en chef som med hjälp av en läkare specialiserad på äldre vill skapa just Sveriges bästa hemtjänst.

Vi får ta del av logistiska bekymmer som att lägga scheman utan att varje brukare behöver ha ett tjugotal ansikten varje månad, personalförsörjningsbekymmer som leder till att i princip vem som helst får jobb (i det här fallet en tjej som jobbat som hästskötare, men att linda om ett hästben eller människoben är nog ungefär likvärdigt), eller vilka önskemål som kan tänkas vara i linje med hemtjänstens uppdrag.

När jag slutat uppröra mig över det ganska förvaltningstekniska språkbruket (Henning, vad roligt, nu kommer du att få två timmars social stimulans per vecka) blir jag tårögd av att se Henning gå ner i källaren för att titta på sina träsnickerier. Socialt stöd behövs, det finns inte egentligen men införs som projekt för Henning och Lennart.  Sveriges äldre befolkning är förmodligen den mest ensamma i världen. Och Henning tar med en träsked till sin dementa fru som efter femtiofyra års äktenskap varken känner igen Henning eller kommer ihåg vad skeden är till för.

Visst är de vardagshjältar, den här hemtjänstpersonalen! Vi har Lotta som på sjungande norrländska läxar upp den rökande Lennart: Du kommer få amputera benen, Lennart, om du inte slutar upp med det där och om du inte sköter fötterna. Men Lennart röker för att klara ensamheten och inte får han ringt fotvården int´.  Efter lite munhuggande kommer de trots allt i väg till fotvården och risken för amputation är tillfälligt avvärjd. Annars får Lotta inte mycket gjort, tycker hon, hon ska egentligen städa men Lennart vill visa sina fotoalbum. Man känner sig taskig när man går ut säger Lotta. Det är jättejobbigt.

Det är svårt att planera helt utifrån verkligheten, säger verksamhetschefen. Läs gärna den meningen en gång till: det är svårt att planera helt utifrån verkligheten. Men om inte verkligheten ska vara det som styr blir svensk kommunal omsorg lika verklighetsfrämmande som den tokigaste av presidentkandidater.

Men Henning kommer ner i källaren iallafall, och han drömmer om sin fru. Lennart slipper prata med tapeterna två timmar mindre i veckan.

Och jag tänker att det var nog inte så dumt med de där äldrekollektiven för piggare äldre som fanns förr. Iallafall kunde de äldre umgås med varandra, äta tillsammans och göra små projekt ihop. Men för kommande generationer kommer väl ensamheten att vara ett mindre problem, bara det finns ordentligt wifi så att vi kan lägga upp våra hemtjänstmaträtter på Instagram. Eller?

 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor
Diss: Ofrivillig ensamhet

http://www.svt.se/sveriges-basta-hemtjanst/

 

 

Eftervalsdebatt. Krönika i SLA den 12 november 2016

Var det någon som på allvar trodde att Donald Trump skulle ta hem presidentvalet i USA? En del såg tecknen men valde att blunda för dem. Nu återstår en lång och detaljerad eftervalsdebatt, och sedan återstår att se i vilken utsträckning den nyvalde presidenten kommer att göra allvar av sina hotfulla vallöften.

Att populister faktiskt gör realpolitik av sina slagordsmässiga tyckanden är inte omöjligt. Svensk asylpolitik ger ett bra exempel på det. Inte trodde väl någon att det skulle kunna gå att stänga gränsen till Sverige, medlem i EU och allt, men det var just det som den etablerade, trygga socialdemokratiska och miljöpartistisk regeringen gjorde. Inte trodde vi väl att Sverige, den humanitära stormakten, skulle utvisa barn till ett land som utrikesdepartementet avråder från att åka till?

Att Donald Trump faktiskt bygger en mur mot Mexico och skickar fakturan till den mexikanske presidenten Enrique Peña Nieto är inte omöjligt. Att deportera papperslösa är heller inte omöjligt, oklart bara vart de ska. Oron är stor och protestdemonstrationerna sprider sig över USA.

I eftervalsdebatten hörs också diskussioner om huruvida Donald Trump är demokratiskt vald eller inte. I det amerikanska valsystemet handlar det inte om att få så många röster som möjligt (då hade demokraterna och Hillary Clinton vunnit) utan om att vinna elektorer i strategiska stater. Till dess att ett annat valsystem införs är det detta som gäller och alltså är valet demokratiskt genomfört.

Det innebär inte att Trumps politik och värdegrund inte får ifrågasättas. Tvärtom är det hög tid för alla antirasistiska krafter att samverka och ta människors oro på allvar. För vi ska heller inte låtsas som att alla de som röstade fram Trump helt enkelt hade en dålig dag eller bara rent allmänt visat prov på dåligt omdöme. Det är människor som med oro ser på sin framtid utan större tillförsikt, som förstår att de vanliga fabriksjobben är ett minne blott och som tycker det är obehagligt att möta nya kulturella uttryck.

Dessa människor finns också i europeiska länder och även i vårt land. Utvecklingen är tydlig: Brexit, Donald Trump. Kommer Marine le Pen skörda framgångar i Frankrike, och kommer svenska regeringen anamma än mer av traditionell sverigedemokratisk politik?

Det sägs att politiker som lyckas nå väljare har förmågan att uttrycka sig förbi klyschor och floskler och istället berätta om sin samtid, förklara och peka ut en tydlig riktning. Det är vad vi nu behöver se hos de politiker som vi traditionellt betraktat som människovänliga. Vi behöver storytellers, historieskrivare, förklarande och fördjupande analyser om varför det är bra med globalisering, teknologiska framsteg, klimatarbete och humanitärt förhållningssätt. Annars är snart hela västvärlden trumpifierad.

 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: det demokratiska samtalet

Diss: främlingsfientlighet och rasism

Hoppfullt trots allt... Krönika i SLA 22 oktober 2016

Jag har en liten kurs i omvärldsstudier på folkhögskolan och just nu jobbar vi förstås med presidentvalet i USA. Vi följer debatterna och försöker förstå sammanhangen. Att få jobba med unga människor och få ta del av deras tankar och åsikter är något jag är tacksam för varje dag. Men i takt med att tonen i debatten mellan de två kandidaterna Donald Trump och Hillary Clinton hårdnar och när demokratins förutsättningar börjar gunga i sina grundvalar börjar jag känna ett visst vemod. 

I den andra tv-sända debatten aktualiserades frågan om hur kandidaterna ser sig som förebilder för dagens unga människor. Svaren var förstås så förutsägbara som de kan vara. Men - givet att det alltid funnits tveksamma och rent av olämpliga ledare i världen och att det kommer nog att förbli så - blir jag vemodig när jag tänker på vilket samhälle unga växer upp i. Trots att mycket går åt rätt håll i världen är det som att utvecklingen backar på andra.

USA, som skulle vara landet med frihetsgudinnan och konstitutionen som ledstjärna, slits isär av krafter som vill stänga ute, göra skillnad och förminska människovärdet. Donald Trump vill bygga en mur mot Mexico och slänga ut alla som inte har juridisk rätt att befinna sig i landet och med dessa metoder plus några till ska han göra USA "great again".

When they go low, we go high, replikerar Michelle Obama.  Vi behöver fler ledare som Michelle Obama. Vi behöver goda förebilder och vi behöver dem som kan sätta ord på motståndet mot det som river ner och söndrar.  

 “That is the story of this country. The story that has brought me to this stage tonight. The stories of generations of people who felt the lash of bondage, the shame of servitude, the sting of segregation, but who kept on striving and hoping and doing what needed to be done, so that today, I wake up every morning in a house that was built by slaves.

 And I watched my daughters. Two beautiful intelligent black young women playing with their dogs on the White House lawn and because of Hillary Clinton my daughters and all our sons and daughters now take for granted that a woman can be president of the United States."

Så slår jag upp dagens tidning och läser att förutom de vansinniga clownerna som skrämmer och hotar (själv har jag dock inte sett någon), så har en kvinna utsatts för våldtäktsförsök i  vår stad. Tack och lov lyckades hon sparka sig fri, men varje gång ett överfall blir offentligt påminns vi om världens brustenhet som gestaltar sig också i detta att unga kvinnor inte kan cykla halv tio på kvällen utan att riskera att bli våldtagna.

Demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, andras och egen personliga säkerhet, ja det är frågor som måste aktualiseras i varje generation. Även om det ibland känns lönlöst fortsätter vi. Och då känns det hoppfullt att tänka på döttrarna Obama och deras hundar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Unga människor som tror på demokratiska principer
Diss: Demokratins motståndare

SLA: Kvinna utsatt för våldtäktsförsök