Luciadagen är här! När du läser den här krönikan kanske du redan har sett luciafirandet på tv, eller så har du om du önskar något att se fram emot. Också i år är många luciafiranden inställda eller omställda till digitala framträdanden. Det är självklart tråkigt, men blir en påminnelse om den omtanke som Sankta Lucia stod för. Hon ville sprida ljus, inte smitta.
Jag läser några texter från förra året och jämför. Vi är i ett annat läge nu. Då tänkte många, att bara vaccinet kommer, så tar pandemin slut. Det blev inte riktigt så. Många positiva effekter för både individer och gemensamt och jag följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men några tänker annorlunda och nu aviseras fler skillnader mellan den som vaccinerat sig och den som inte har det. Jag läser en anteckning från en sockenstämma från trakten. Den är från år 1772 och ger direktiv för hur folk ska bete sig vid gudstjänsterna, som var den tidens folksamlingar. Det var naturligt att alla i byn samlades på kyrkbacken, pratade med varandra och hörde sig för om det ena och det andra. När kyrkklockornas klang ljöd skulle dock alla bege sig in i kyrkan och inta sina platser. Men här kommer den särskilda uppmaningen: församlingen varnas för att vid sammanringningen stanna i vapenhuset och ställa till sorl och trängsel.
Kanske var det för att prästen ville komma igång med gudstjänsten, men det där lilla ordet trängsel sticker ändå ut. Det föredömliga avstånd som luciatågets deltagare har till varandra (visserligen av brandskyddsskäl) kan också vara en inspiration. För även om många avståndsmarkeringar nu är borttagna från våra affärer, är det viktigt att hålla avstånd. Livet är tillräckligt besvärligt för många människor, och viruset kan åt den ene ge lindriga symtom med två veckors skön avkoppling i soffan, men för den andre en svårare sjukdom som kan medföra sjukhusinläggning och till och med död. Mycket fokus har förresten lagts på IVA-inläggningarna, men de vänner, företrädesvis kvinnor, som lider av postcovid eller långtidscovid, har en besvärlig resa att göra.
Men när natten är som mörkast kommer Lucia med ljus och saffransbröd. Vårt nordiska luciafirande är ju ett smörgåsbord av folktro och kristna traditioner. Men traditioner är mer än vackra sånger och gott fika, de innehåller också en djupare mening som vi kan ta till oss, år efter år. En legend om helgonet Lucia berättar att hon bar ner mat till fångarna i deras mörka fängelsehålor. För att hon skulle kunna få med sig så mycket som möjligt, satte hon ljus på huvudet. Jag funderar på hur vi i vårt gemensamma samhälle agerar för att så mycket resurser som möjligt ska kunna komma dem till del, som idag bildligt talat befinner sig i de mörkaste fängelsehålorna. Det talas så mycket om hårdare tag och strängare straff. Mycket fordras av den som inget har. Vid ett tillfälle var jag med och firade lucia på en av våra kriminalvårdsanstalter. Där satt unga människor och lyssnade till våra sånger om ljuset, och många vittnade om att de aldrig hade upplevt något som liknade julstämning förut. Ja, det är lätt att döma andra med vit-medelklass-glasögonen på.
Jag önskar dig en ljus vecka i Lucias anda!
