Liv på Mars?

Finns det liv på Mars? Jag var tvungen att knappa in David Bowies underbara 70-talshit i Youtubes sökruta och unna mig en stund av reflektion över samtiden. Bowie sjunger bland annat om en person som är besviken på verkligheten, som önskar sig någon annanstans och som uttrycker frustration över att inte ha tillgång till någon annan verklighet. Ett utanförskap kan också beskrivas som en längtan till en annan tillvaro. 

Rymdfarkosten Perseverance (Uthållighet) landat på Mars och har twittrat ut sina första bilder. Jag förstår mig inte på de tekniska eller astrobiologiska finesserna med den här amerikanska rymdexpeditionen. Jag fascineras över andra saker, som till exempel rymdbilens namn. För alla oss som gärna vill se resultat av våra ansträngningar helst igår blir det en nyttig påminnelse att en del saker tar tid. En resa till Mars tar ett drygt halvår och själva projektet har förberetts sedan 2012.  

Namnet ger också en påminnelse om det sinnestillstånd vi alla av regering och myndigheter uppmanas att vara i. För mig blev det en stark upplevelse att betrakta NASA-forskarna, sittandes på avstånd framför sina dataskärmar och med plastskärmar och munskydd följa farkostens sista minuter innan landning och höra alla utropa “touchdown confirmed” följt av jubel, applåder och armar i luften. 

Nu ska det letas efter liv, under ett marsår som motsvarar cirka två år på jorden. Tanken svindlar. Går det att befinna sig i tillstånd där livet upplevs gå så mycket fortare? Där ytterligare en vecka av pandemielände egentligen bara är ett par dygn? Ett tillstånd där coronaviruset och dess mutationer kanske inte finns? 

Men huruvida det finns liv på Mars eller inte har kanske inte så stor betydelse för det existentiella samtalet. Jag skriver in “spelar det någon roll om det finns liv på Mars” i Googles sökruta och får….inga relevanta träffar. Jag går tillbaka till David Bowies funderingar i låten och påminns om att kulturen i så många sammanhang hjälper tanken. När Bowie uppträder och spelar in videor som sitt alter ego Ziggy Stardust ser jag längtande normöverskridande uttryck och identiteter. Helt enkelt: att få vara sig själv och kunna uttrycka det en vill utan att mötas av hot eller hat. Men helst inte någon annanstans, utan här och nu.

I uthålligheten ryms aktivism för åtgärder. Några studenter på Konstfack i Stockholm vill synliggöra maktstrukturer och där har namn på lokaler ett viktigt symbolvärde. Politiker vill  namnge nya gator efter kvinnor för att synliggöra oss i det offentliga rummet. Eller som fler och fler nu får upp ögonen för att det är lika rimligt att ha gratis mensskydd på toaletterna som att ha gratis toalettpapper. Men, som den förfärliga relationsromanens titel anger:  “Män är från Mars, kvinnor är från Venus” - det är skillnad och jag undrar om det inte vore gratis redan om det vore män som hade behov av dessa hygienprodukter. Och jag är övertygad om att män med makt inte hade stått ut en dag med de frustrationer som menstruerande kan ge upphov till. Den längtan efter en annan tillvaro hade med all sannolikhet lösts utan dröjsmål.

(Publicerades i SLA 22 feb 2021)

Cosmopolitanism

Hur kan vi leva med våra olika kulturer tillsammans i en värld?

Hur kan vi lära oss om varandra, av varandra?

Vilka svårigheter kan vi uppleva i mötet med människor med andra kulturer?
Vad hindrar oss att möta människor med andra kulturer?

Hur ska vi - landet Sverige - tänka?

Anpassning  - vem, vad, hur?
Vad är skillnad mellan integration och assimilering?

Integration= en process som innebär att en människa från en annan kultur får en plats i majoritetsamhället men kan samtidigt behålla sin kulturella identitet. Om detta lyckas får vi ett mångkulturellt samhälle.

Assimilering= en person från en annan kultur lämnar sin kulturella identitet i mötet med majoritetsamhället.

Motsatsen till kosmopolitism...
Främlingsrädsla / xenofobi
Främlingsfientlighet
Etnopluralism

......

Erik Gandinis film Cosmopolitanism

Årets juldebatt. Krönika i SLA den 10 dec 2016

Det är ju närmast omöjligt att det blir jul utan en ordentlig kultur - och identitetsdebatt först. Förr om året har folk i trollskogen blivit upprörda över en mörkhyad Lucia på teve, rykten om att pepparkaksgubbar bannlysts på någon förskolas luciatåg samt rykten om att Luciatåg inte får finnas alls eller att hela julen helt enkelt är borttagen ur den svenska högtidskalendern. Allt detta har naturligtvis att göra med den påstådda islamifieringen av vårt land. 

Årets bidrag är affärskedjan Åhléns som dristade sig till att marknadsföra kläder med hjälp av en mörkhyad pojke som Lucia. Här är det flera känsliga tår som kan komma i kläm. Det handlar om könsroller: kan pojkar verkligen ikläda sig rollen som Lucia? Någon kommentator på nätet menar att Åhléns här, förutom att vara i klorna på IS, också har fallit till föga för HBTQI-rörelsens mission att normkritiskt bryta upp alla traditioner som existerar. I vårt så medvetna land borde det dock vara självklart att tjejer och killar bord kunna få vara vilka roller de vill, men det verkar vara mer känsligt att killar klär sig i traditionellt kvinnliga roller/kläder än att tjejer går in i manliga klädkoder. Inte blir väl upprördheten så stor när kvinnor klär ut sig till tomten? 

Om vi ska vara riktigt traditionella bör vi gå tillbaka till det antika grekiska dramat där skådespelarna endast var män som också spelade de kvinnliga rollerna. 

Men när ska vi få leva i en värld där vi kan få vara människor i första hand och inte begränsas av att tillhöra det ena eller andra biologiska könet?

Så är det hudfärgen, förstås. Alla har vi väl varit med om luciaomröstningar i skolan. I de sammanhang jag funnits i har det aldrig funnits någon riktig debatt om huruvida inte Lucian skulle likna originalet, det vill säga mer likt en sicilianska med mörka drag än en rågblond västgötska, men egentligen är hud - och hårfärg lika lite intressanta som det biologiska könet. Vem som är Lucia handlar om något helt annat än biologi och genetik - det handlar om status. Det var den snyggaste tjejen som blev vald. Att det fortfarande är en statussymbol att vara Lucia märks också i de årliga luciaomröstningarna som arrangeras också i vår kommun. Även om det inte är den skönhetstävling som det skulle kunna vara, omges luciaföljet dock med en särskild omsorg. 

Anknytningen till det helgon som högtidshålls kan möjligtvis motiveras i att det samlas in en hel del pengar till välgörande ändamål i samband med luciaföljets uppträdanden. Helgonberättelsen bör upprepas: en ung kvinna som vägrade att låta sig blev bortgift utan istället ge hemgiften till de fattiga blev av den tilltänkte och förnärmade brudgummen mördad. Han gjorde det dock inte själv utan lät den romerska statsmakten sköta jobbet genom att ange henne som kristen, något som var belagt med dödsstraff vid denna tid.

Istället för att förarga sig över att hedersmord förekommer även idag fylldes kommentarsfälten på Åhléns sidor på sociala medier snabbt av rasistiska och hatiska alster. Trots att det var långt långt fler som uttryckte positiva känslor valde Åhléns att ta bort bilden efter att pojkens familj fått nog. Så började en ny debatt - var det rätt att vika sig för de främlingsfientliga? Och var det rätt att från början ha med ett barn i en reklamkampanj som var och en med någorlunda kunskap i hur kommunikation fungerar skulle förstå vartåt detta skulle leda?  

Jo, vi ska kunna ha mörkhyade pojkar som Lucia, både i reklamkampanjer och i verkligheten utan att vara rädd för att främlingsfientliga ska ta över arenan. Därför måste vi också kunna diskutera de utmaningar som integrationen ger upphov just för att visa att vi inte backar för de svårare frågorna. Och till dessa hör definitivt frågan om Lucia och hederskulturen: vågar vi se och lyssna till de barn, de lussebrudar som idag blir bortgifta utan att ha någonting att säga till om den saken? 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Musik - och kyrkomusikeleverna på Hjo folkhögskola som gör den ena fina konserten efter den andra

Diss: Låt barn få vara barn. Att avstå luciatåg eller få vara den figur de vill 

Stressa inte...oroa dig inte... (Emil Jensen)

Bob Dylan! Krönika i SLA 15 oktober 2016

Just som amerikanarna nästan gett upp hoppet om att få en nobelpristagare i litteratur efter Toni Morrison kom det otippade beskedet efter 23 år: Bob Dylan får priset 2016! När den värsta förvåningen lagt sig hos världens samlade kulturelit har reaktionerna blivit satta i ord. En del menar att Dylan inte är en författare och att han därför inte är kvalificerad. Andra menar att han är ojämn i sin produktion, att han visserligen skrivit några bra texter men också några riktigt usla. Jonas Gardell twittrar: Just nu sitter Ingela Pling Forsman och tänker: Det skulle varit jag! Ytterligare andra menar att utnämningen är en del av den populistiska trumpifieringen i USA.

Andra är lyriska. Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius säger att tiden är mogen. Bob Dylan är en stor poet i den engelskspråkiga traditionen från William Blake och framåt. Han har beskrivits som experimentell, en fantastisk historieberättare och djup poet.

Reaktionerna på valet av pristagare tycker jag sätter fingret på den mycket intressanta frågan om vilka gränser litteraturen har, vad lyrik egentligen är och framför allt diskrepansen mellan så kallad finkultur och populärkultur. För den som vill reservera litteraturpriset till finkulturen är det självklart att det ska delas ut till någon författare/poet/dramatiker som 98% av Sveriges befolkning inte hört talas om och är det omöjligt att uttala namnet utan att konsultera Google Translate är det ännu bättre. Å andra sidan kan uppmärksamheten kring en för allmänheten okänd men ack så viktig röst verkligen betyda skillnad för ett land, ett språk eller en folkgrupp. Nämnas kan till exempel Alexandr Solsjzenitsyn och Nadine Gordimer. 

Nu breddas underlaget för Svenska Akademiens sökfält till att också innefatta representater för den muntliga litteraturen. Lyrik betyder faktiskt sång till lyra, och lyran är i Dylans fall en gitarr. Och allmänpolitiskt inflytande har han haft och inspirerar fortfarande som förgrundsgestalt för medborgarrättsrörelsen. 

Och visst är Bob Dylan fortfarande av en profetisk poet: 

Come gather 'round people where ever you roamAnd admit that the waters around you have grownAnd accept it that soon you'll be drenched to the boneIf your time to you is worth savin'Then you better start swimmin' or you'll sink like a stone,For the times they are a' changin'! 

Come writers and critics who prophesy with your pen
And keep your eyes wide the chance won't come again
And don't speak too soon for the wheel's still in spin
And there's no tellin' who that it's namin'
For the loser now will be later to win
For the times they are a' changin'!

         Come senators, congressmen please heed the call
        Don't stand in the doorway don't block up the hall   
        For he that gets hurt will be he who has stalled
        There's a battle outside and it's ragin'

It'll soon…

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Poeter och konstnärer som hjälper oss tolka våra liv
Diss: Den missunnsamma kultureliten

Ett märkligt fenomen. Krönika på Skara stifts hemsida 13 oktober 2016

På livskunskapen med deltagarna på konstlinjen frågade jag vad konst är. Svaren blev många och varierande, alltifrån oerhört statiska definitioner till ifrågasättande om det överhuvudtaget går att ställa den frågan. Ett svar som verkligen fastnade hos mig lyder så här:

"en persons tankar och känslor kombinerade och manifesterade på fler sätt än vad som kan beskrivas"


Konsten är ett märkligt fenomen. Bilderna kan hjälpa oss att öppna upp och beskriva,  hjälpa oss att sluta vara så fixerade vid antingen hjärna eller hjärta så att verkligheten kan integreras i oss. Både känsla och förnuft. Var för sig manifesterade i dramatik eller melankoli och allt där emellan, och naturvetenskapligt begränsande och evidensbaserat veto-beteende....

Gud är också på fler sätt än vad som kan beskrivas. Manifestationer av Gud kan vara vackra. Den kristna bildkonsten, ikoner, mosaiker och fönster av Bo Beskow kan föra oss närmare Gud. Vi kan uppleva något av Gud i det vackra. Men Gud är i lika hög utsträckning - eller mer? - i det destruktiva, fula, obeskrivligt plågsamma. Där är Gud medvandraren och befriaren. I Jobs bok berättas om den lidande Job. Han förbannar dagen han föddes och skär sig med vassa lerskärvor för att lindra sin plåga. Han undrar varför Gud inte griper in, och efter hand talar Herren till Job ur stormen:

                "Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag 

                 gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och

                 stängde med

                  portar och bommar.

                  Jag sade: ”Hit men inte längre, här skall dina stolta vågor hejdas.”

                  Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats, 
                 när den skall 

                 gripa om jordens hörn och skaka bort de onda?" (Job 38:8-13)

Jag läser och målar en tavla i mitt inre. Akvarell, tror jag. Ett brusande hav, kanske Medelhavet, rutten där flyktingbåtarna driver som vilsna farkoster. Jag målar portar och bommar, men inte till Europas trygghet utan för att stänga främlingsfientlighet och ondska och lidande utanför. Nu är det Gud som står för gränskontrollen: hit men inte längre kan kaosmakten få härja, men snart kommer den goda gryningen som griper om jordens hörn och skakar bort det onda.

Jag målar Gud som skakar smulorna från en nersmutsad bordsduk och som omsorgsfullt breder ut den på stranden. Där dukas bröd och vin upp och du och jag är bjudna. Inbjudna till en relation med den som är mer än vad som kan beskrivas, och som möter oss på fler sätt än vad som kan beskrivas

   



pixabay.com

     









KARIN LÅNGSTRÖM

     Präst och lärare vid Hjo folkhögskola

Behöver vi sträva efter harmoni? Krönika i SLA 30 januari 2016

Leif GW Persson sitter tillbakalutad i fåtöljen, vickar på tårna och undrar om det är eftersträvansvärt att ha harmoni och balans i livet. Han om någon har reflekterat. I sitt jobb som kriminolog med alla livets baksidor och människans skuggsidor, och i sitt privatliv som han pö om pö gläntar på dörren till. Hans fråga är väl värd att reflekteras över. 

En del av er såg kanske senaste avsnittet av Vänligen, Lars Lerins, där idén är att Lars Lerin ska hitta nya vänner och därför åker runt och träffar såna som han tycker verkar intressanta. Han är i sig en spännande figur. Underbara konstverk, men det är något mer som gör honom folklig och som tar fram någon slags känsla av beskyddarinstinkt (Leif GW Persson satte ord på det också) som gör att en inte vill att något mer ont i livet ska hända någon, allraminst Lars Lerin själv. 

I alla sammanhang där Lars Lerin framträder talar han om livet och om hur det går att leva och existera utan att hamna alltför mycket i de där dalarna och topparna som gör att längtan efter att jämna till med hjälp av kemikalier (alkohol och piller) blir för stark och till och med övermäktig. 

En del människor säger - klyschigt - att det behövs mörker för att ljuset ska bli synligt, att det behövs sorg för att glädjen ska kunna njutas av, och så vidare. Och Lars Lerin är lite inne på samma spår när han på sin sköna värmländska undrar om det inte blir tråkigt utan toppar och dalar. 

Och Leif GW Persson undrar om det verkligen är något att sträva efter, den där harmonin och balansen. Han avslöjar en sak om självmord som jag inte hade klart för mig: i väldigt många fall kan polisens tekniker se spår av att offret faktiskt ändrat sig i sista stund. Hen har försökt kränga av sig snaran eller försökt ta tag i hustaket. Men när polisens tekniker kommer dit, är det ju försent. En ytterligare anledning till att faktiskt sträva efter balans och harmoni i livet är också att ens anhöriga slipper den där påringningen på dörren som alla fasar för; att en polis med en präst ett halvt steg bakom står med allvarsamma miner med den förfärligaste av alla budskap: en person har hittats död och allt tyder på att det är din fru/dotter/son/man/mamma/pappa. Den dalen är mycket svår att vända. 

Det onda händer ändå, vi behöver inte bekymra oss för att vi inte ska få tillräckligt av den varan. Människor vi älskar blir sjuka och dör. Människor vi bryr oss om sviker oss, och själva ställer vi till det en del för omvärlden också. Som väl är får vi en del av det goda också. Människor föds, vi får nya vänner, någon är trevlig utan att få betalt för det, och det är gott med vaniljsemlor och kaffe. 

Om vi nu tror att harmoni och balans är något eftersträvansvärt, så behöver vi lägga ner en del tid och arbete på att få ekvationen att gå ihop. Hur mycket enklare vore det inte att vara människa om en likt bilen kunde få varningsrutor i displayen som att det behövs fyllas på bensin eller att spolvätskenivån är låg. Eller som mitt säkerhetssystem som gör att ratten svänger tillbaka av sig själv om jag kör över någon av dom vita linjerna längs vägen. Tillbaka på banan, Karin, säger min bil till mig och när den tycker att jag är ofokuserad kommer en ruta med en stor rykande kaffemugg upp med texten: Varning för trött förare. Ta en paus! 

Men det krävs alltså mer tankekraft och självreflektion, sådana är vi skapade. Fri vilja och fri själ. Mitt ordbehandlingsprogram Pages vill automatiskt rätta ordet Lerin till Leran, och det är kanske symtomatiskt. Forma och omforma. Gör nytt, återvinn, fyll på och töm. Tala om livet, eftertänksamt. Lev livet med den hälsning som Lars Lerin ger uttryck för i sin programserie, nämligen vänligen. Så skulle iallafall jag vilja leva det här året. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Långsamma pratprogram i Sveriges Television. Låt fler personer mötas. Sommarprata, vinterprata, vårprata och höstprata.  Mer eftertanke och fler varma vänliga leenden. 

Diss: Semlebröd designade som korvbröd? Lätt att äta, står det på påsen, men en semla ska inte vara lätt att äta. Den ska vara komplicerad och kräva sin strategi, precis som livet självt. 

Släpp kungen fri! Nyårskrönika i SLA 2016

Jag är väl en av alla dem som har ett kluvet förhållande inför kungafamiljen. Å ena sidan: flärd och lyx, party och privilegier utifrån föråldrade biologiska betingelser. Å andra sidan: ett äkta engagemang för att faktiskt använda både ekonomiska och symbolmässiga värden för att faktiskt bidra till förändring för de människor som inte är födda till samma slags verklighet. 

Efter en dyster världs - och inrikespolitisk höst kändes det på något sätt gott i hjärtat att se årets upplaga av kungafamiljens eskapader. Avsnittet börjar med att kungen står i stövlar och regnkläder i en vacker norrlandssjö och det är kanske där han trivs bäst. Vant hanterar han fiskeutrustningen och svingar metspöt med en större elegans och världsvanhet än när han iförd högtidsdräkt och med svärd i hand tar emot Nederländernas ambassadör för audiens på slottet (Vem var det jag skulle träffa nu? frågar kungen nervöst sin assistent innan betjänterna slår upp dörrarna och släpper in den ännu mer nervöse ambassadören. Kan de inte bara ta en fika på Waynes istället? Det skulle nog båda må bättre av. ) 

Släpp Carl Gustaf fri. Låt honom få ligga i mossan bland granarna och njuta av sin nygrillade fisk tillsammans med sina vänner. Jag tror han uppskattar den menyn och det sällskapet mer än all världens samlade ambassadörer och nobelpristagare. Låt honom få vandra fritt i skog och mark istället för att paradera i riksdagshus och över slottsbackar. 

Det andra som drabbade mig var prinsessan Leonores möte med påven Franciskus i Rom. Till saken hör att barn i vanliga fall inte har någon större plats i offentligheten i Italien, och om mammor tar med sig barn till jobbet är det en konsekvens av att det här med barnomsorg är sorgligt undermåligt i de flesta länder. Men prinsessan Leonore var med prinsessan Madeleine och drottning Silvia och verkade inta rummet och påvens intresse på ett självklart sätt. Den nye påven har redan gjort sig känd för att sakta men säkert börja införa lättnader i liberal riktning för sin kyrka som har stor påverkan i många människors liv. 

Att möta barn är nog något som fler världsledare (både politiska och andliga) skulle behöva. I deras ögon ser vi inte framtiden utan nuet och förstår att det inte handlar om att göra något sedan utan nu. Det är nu de är hungriga så att magen skriker, det är nu de blöder efter att ha fallit offer för bomber och minor. 

Nåväl - jag hoppas att alla läsare fått den jul - och nyårshelg ni önskade. Jag hoppas och önskar att detta år som ännu drar sina första andetag ska bli något av det ni önskar. Det finns mycket att upptäcka. Kanske att som kungen tillbringa mer tid i naturen. Eller införa dessert varje tisdag i bästa nobelfestanda. Huvudsaken är att det är den frihet och den livsglädje som du väljer. 

Det finns mycket att glädjas över. Det finns en hel del att sörja. Men, som den gammaltestamentlige filosofen Predikaren skriver: Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen. En tid att skratta, en tid att gråta. En tid att plantera, en tid att bygga upp. En tid att dansa, en tid att sörja. Det finns en tid för allt som sker under himlen.  Och det är sant - oavsett om vi är kungar eller bönder. Men skogens doft är lika underbar oavsett årsinkomst och härstamning, och solen strålar genom glimmande rimfrostträd oavsett om det växer utanför slott eller koja. 

Gott nytt år! 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Tack alla ni som ordnar så att vi kan njuta av snön utan att halka för mycket i den. 

Diss: Jamen Nordkorea. Vätebomb? Och det är ni stolta över? 

En man som heter Ove. Krönika i SLA 19 dec 2015

Om du inte läste boken En man som heter Ove när den kom 2013, så passa på och gör det nu innan du ser filmen som går upp på juldagen. Det är en av de märkligaste böcker jag läst, men så mycket igenkännande och spekulerande i det bottenlösa djup som är det mänskliga jaget.

Fredrik Backmans porträtt av den besvärlige, sure, förbryllande Ove är unik i sitt slag. Visserligen har surgubbar och surkärringar beskrivits förr i litteraturen, men Backman förmår åtminstone mig att försättas i en konstig blandning av empati, ilska och  (faktiskt!) skratt över hur en bitter sorg kan förpesta ett helt kvarter.

Jo, symtomen på hur det kan bli när en människa vandrar i dödsskuggans dal leder tragikomiskt nog till att det dras på smilbanden när Ove i egenskap av radhusområdets beskyddare går sin dagliga inspektionsrunda i kvarteret, när han kontrollrycker i alla garageportar för att kontrollera att alla låser ordentligt, när han skriver upp registreringsnumren på felparkerade bilar. Han gör ingen hemlighet av någon av alla sina fördomar och hånar alla som inte kan backa med släp.

Livet vänder för Ove. Men kvar i verkligheten finns alla dessa ovar som vi känner igen inom oss och utom oss, som vi suckar över och försöker diagnosticera. Sinnet rinner över och vi sätter upp arga lappar i tvättstugor och i personalkök. (Ibland naturligtvis helt relevanta lappar, jag säger absolut inget annat.)

En del orkar gå till botten och ta itu med det som ligger till grund för alla rädslor, all ilska och all ensamhet. Andra ser alla försök att skrapa på ytan som hotfulla integritetskränkande attacker som till varje pris ska undvikas. Men jag hoppas ändå att det förr eller senare kan dyka upp någon eller något som kan värma, tina upp eller få att mjukna den mest stele surgubben. Världen blir någon grad varmare och grannen behöver inte vara orolig för att få en utskällning för att något litet misstag begåtts.

Men det är inte säkert att världen blir en bättre plats om människor som Ove inte skulle finnas. En av Fredrik Backmans styrkor är att han låter andra handlingsmönster än att helt enkelt strunta i Ove komma till tals: om Ove nu är bäst i världen på att lufta element, varför inte låta Ove lufta samtliga element i bostadsrättsföreningen? Rätt man på rätt plats, dynamik och kreativitet. Ibland tror jag att vi människor blir besvärliga när vi helt enkelt har för lite att göra.

Jag är säker på att Rolf Lassgård kommer att göra Ove rättvisa i sin tolkning och jag kommer definitivt att se filmen.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Julfint i fönstren - vad jag älskar ljusen!

Diss: Dags att klaga på vädret, samma som på midsommar. 

Kultur och identitet. Krönika i SLA 4 juli 2015

Jag läste ett inlägg på nätet, skrivet av en syrisk flykting som diskuterar identitet. Han menar att det är viktigt att vara stolt över den arabiska identiteten och kulturen och inte försöka gömma undan den genom att till exempel byta namn till ett mer västerländskt eller att helt enkelt ge sig själv en ny identitet.  

Det är helt klart inte lätt att vara en helt vanlig människa från Mellanöstern.  Många anser sig med all rätt bli misstänkliggjorda helt enkelt på grund av sina religiösa överväganden.  Världsbilden och maktpositionerna i dagens samhälle talar inte till den moderata muslimens fördel. Kalla krigets polarisering mellan öst (läs Sovjetunionen) och väst har nu förskjutits till polarisering mellan väst och den arabiska världen. Liksom ryssar fått förklara att de inte står upp för Stalins grymheter, fångläger eller maffiametoder får dagens muslimer lova och svära att de inte är islamister.

Att mänskliga rättigheter kränks i religionens namn är inget nytt. På något sätt är det som att de övergrepp som sker med religiösa förtecken upplevs som värre än de som utförs av skäl som till exempel ockupation av landområden. En islamistisk självmordsbombare som i Guds namn tar med sig oskyldiga människor med sig in i evigheten gör sig etiskt sett till en större förbrytare än en israelisk sionistisk militär som avfyrar sina missiler in mot Gaza, just för att han vill åt den palestinska marken för sina bosättningar.  Eller?

Att det generellt ställs högre krav på den som sätter sig på religiöst höga hästar är inte konstigt utan mänskligt. Att utse sig till ett Guds språkrör förpliktigar sannerligen. Att mörda i Guds namn är dubbel synd.

Det tycker de allra flesta människor, så också muslimer. Förutom alla de andra bekymmer som migranter tvingas hantera i Europa finns också identitetsfrågan. Alla är människor, men bakgrund, uppväxtvillkor, kön, sexuell orientering spelar roll. Att bryta sig fri från religiösa praktiker kan också vara svårt.  Jag tänker på muslimska kvinnor som väljer att inte bära hijab (slöja) som får kommentarer från andra muslimer. Muslimer som inte fastar under Ramadan som tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solen.  Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Arabisk kultur är mer än religiösa påbud. En muslimsk kvinna är mer än en beslöjad varelse, en i mängden. En flykting är mer än en någon som vill ha svenskt personnummer. Drömmar, förhoppningar och längtan är fenomen vi delar oavsett etnicitet eller kön. 

Men faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad.

Karin Långström Vinge

Hiss: Bra priser på jordgubbar!

Diss: Den korta säsongen för dessa ljuvligheter.  



I read a post on the web, written by a Syrian refugee who discuss identity. He believes that it is important to be proud of the Arab identity and culture and not try to hide it by, for example, change the name to a more Western-style or to simply give herself a new identity.

It is clearly not easy to be an ordinary person from the Middle East. Many consider themselves rightfully be under suspicion simply because of their religious considerations. The positions of power in today's society do not talk to the moderate Muslim's advantage. Cold War polarization between the East (read Soviet Union), and the West has now shifted to the polarization between the West and the Arab world. Like the Russians had to explain that they do not stand up to Stalin's atrocities, prison camps or mafia methods may be today's Muslims promise and swear that they are not Islamists.

That human rights are being violated in the name of religion is nothing new. Somehow, it's like the abuse that occurs with religious overtones are perceived as worse than those performed for reasons such as the occupation of the lands. An Islamist suicide bombers in the name of God brings innocent people with them into eternity makes itself ethically speaking to a bigger criminals than an Israeli-Zionist military firing their missiles into the Gaza Strip, just because he wants to Palestinian land for settlements . Or is it?

The fact that we generally put higher demands on the religious ones is not strange, but human. To appoint to the mouthpieces of God commits indeed. To murder in the name of God is double sin.
So think most people, so also Muslims. In addition to all the other concerns that migrants are forced to deal with in Europe are also identity question. All the people, but the background, upbringing, sex, sexual orientation matters. To break free from the religious practices can also be difficult. I think of Muslim women who choose not to wear the hijab (veil) receiving comments from other Muslims. Muslims who do not fast during Ramadan to endure surprised, easy questioning glances when they eat an ice cream in the sun. People from the Middle East have to explain to skeptical property owners that they do not usually smoke the shisha indoors or break up the parquet floor for growing tomatoes.

Arab culture is more than religious edicts. A Muslim woman is more than a veiled creature, one in the crowd. A refugee is more than a someone who wants a Swedish personal identity. Dreams, hopes and longings are phenomena we share regardless of ethnicity or gender.

But the fact remains. It is easier to get an apartment or a job in Sweden for the named Mikael than the named Mohammad.

Musik på recept? Krönika i SLA den 2 maj 2015

Planen var att den här eftermiddagen skriva en insiktsfull krönika om de psykologiska och sociologiska effekterna av att ett fotbollslag bestående av endast tjejer börjat spela i en serie där de andra lagen består av killar, men när jag som vanligt startade mitt musikspelarprogram på datorn och samtidigt såg en av församlingens musiker kom jag in på ett helt annat spår.  ¨

Det handlar i och för sig också om effekter. En del slags musik har en oerhört lugnande effekt på mig. Just nu lyssnar jag mycket på musiken till de senaste wallanderfilmerna. Särskilt Ane Bruns ledmotiv är oerhört vackert. Vad är det som gör att musiken påverkar oss och varför är det olika? Jag älskar också Claes Hilliges Vila som finns i Svenska kyrkans standardsortiment för begravningsmusik och önskar gärna den när prästen själv får välja – och om alla tyckte som jag skulle ju detta stycke bli valt lite oftare även av andra.

Det finns också särskilda tonarter och specifika ackord och ackordföljder som får mig att känna mig halvvägs till himlen.  Dimackord och maj7-ackord är ljuvliga för själen. Hela tonarten bess dur kan liknas vid en laxmacka med pepparrot medan F dur snarast påminner mig om en svettig ostlimpa.

Jag tillfrågade kantorn om varför det är på det här sättet, och han beskrev på ett dynamiskt sätt vilka kombinationer av toner och ackord som varit populära eller rent av förbjudna under perioder i musikhistorien.  Intervallet tritonus, dvs en överstigande kvart (till exempel C – F#) har i äldre tiders kyrkomusik kallats Djävulens intervall och varit förbjudet att använda.  Fiolen har tidvis varit setts som ett farligt instrument.

Att lyssna till och utöva sång och musik är i några extrema religionsformer förbjudna. I annan religionsutövning är det närmast en nödvändighet – och avsett religiös etikett tar musiken med oss till en annan dimension av tillvaro.

Det handlar om känslor och minnen förknippade med musiken och tonerna. Om relationen och växlingen mellan förutsägbart och oväntat. Pulsen och kortisolnivåerna förändras antingen till det lugnare eller piggare beroende på musikens art. Nervösa personer blir lugnare av en slags musik, och den perfekta löpturen ackompanjeras naturligtvis av en härlig spellista, helst så att benrörelserna är synkroniserade med musikens takt.

Under de senaste 30 åren har vetenskapen börjat intressera sig mer för det här, men oavsett fysiologiska, musikaliska eller medicinska preferenser är musiken en livskvalitetshöjare för många. Idag är den dessutom så tillgänglig, så varför börjar inte vårdcentralerna skriva ut musik på recept, likaväl som det skrivs ut motion på recept?

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Hiss: The Opening med Ane Brun. Sök på valfri musiksajt.
Diss: Ja men. Tystnaden, då. 

Ane Bruns kommentar till The Opening: 

'The Opening' is a song whose lyrics and melody were written by myself with the music and production handled by the Fleshquartet. I got the script for the very last Wallander film, and wrote these lyrics inspired by the main character. It's about trying to move forward when you find yourself at a standstill. It's an encouraging song about daring to take a step in any direction when you feel stuck. Sometimes it's just a small step or a short conversation - or sometimes just a single word - that can set off the necessary process of change. (soundcloud.com)

Nyårskrönika i SLA. 3 januari 2015

Nyårskrönika

Hallå där ute, alla ni skövdebor i slott, kojor och attefallshus! Jag hoppas att ni på ett festligt sätt frisparksprejat övergången till 2015, oavsett om ni utmanat köttnormen, matnationalismen eller tvåkönsnormen. Kanske någon av er, som inte hemfallit att bli mobilzombie, till och med fick till en usie på nyårsnatten?

Spoilervarningen är härmed utfärdad: den som likt skribenten definierar sig som språknörd har redan upptäckt att denna nyårskrönika är virtuellt fotobombad av Svenska språkrådets nyordslista för år 2014 – så hänger du inte med anbefalles googling efter densamma. Att min text skulle utgöra någon form av klickfiske tar jag, som cisperson, kärrtorpare, kippavandrare,  samt (enligt somliga blåbrunas uppfattning) åsiktskorridorist, bestämt avstånd ifrån och ryggprotesterar kraftfullt.

I vilket fall - det har väl knappast gått någon förbi att år 2014 i mångt och mycket kom att präglas av inrikespolitisk debatt. Käbbel, sa statsministerkandidaten som inte verkade ha koll på genusbudgeteringen när han utmanade centerpartiets främsta gäri.  Frågan är vem som var mest gurlesk under den där partiledardebatten! Miljöpartiet gick till val på nerväxt och plastbantning, vänsterpartiet på mellanförskapets risker, men kristdemokraterna höll ovanligt låg profil när det gäller moralfrågor som till exempel icke-binäritet. Folkpartiets Jan Björklund är mästare i normcore, och kan använda sin stabila utstrålning som selfie-pinne.

Decemberuppgörelsen kom som en politisk krislåda och majoriteten av partierna kunde parkera bussen. Kan en nettokrati eller trafikmaktordning förändra det demokratiska statsskicket i vårt land? Väntar nu Sjöstedt och Karlsson ivrigt på sms-anställningar? Och lever drömmen om det rödgrönrosa?

Nu är den teckenmässiga digitala valutan i stort sett slut för min del, och nu får en väl hoppas på lite kringis så det finns tid att yoloa. Jag hoppas iallafall på ett år utan rasifiering, men det har ni väl redan uppmärksammat. Och kanske blir detta året då jag dyker upp i en eller annan tvodd.

Karin Långström Vinge

Hiss: Sekelsiffror! Att vara född förra århundradet ger en viss pondus.

Diss: Måste invandrare pultvätta sina jobbansökningar för att bli anställda?

http://www.sprakochfolkminnen.se/sprak/nyord/nyordslistor.html

Tag och läs! Krönika i SLA 28 juni 2014

Tid för semester, vila och rekreation och för mångas del innebär det tid för böcker. Tid att läsa, höll jag på att skriva, men det finns ju flera sätt att tillgodogöra sig det skrivna ordet. Numera erbjuds ljudboksnedladdningstjänster via mobilföretagen och hörlurarna är för en del en lika viktig pryl som nycklarna och telefonen. Jag avundas verkligen alla som tycker om att lyssna på ljudböcker. Det verkar så praktiskt – tar mindre plats än vad böcker gör, kan bäras med lättare till olika platser och kräver inga läsglasögon för den som uppnått den milstolpen i livet. Det verkar så enkelt att bara ladda ner istället för att vänta de två tre dagar det tar för min bokleverantör att packa och skicka ordern. Men jag vill ha en riktig bok. Pocket eller hårdpärm spelar ingen roll, men jag vill äga föremålet, innehållet, diskussionen eller intrigen och veta att den rent fysiskt finns där. Jag vill kunna stanna upp i läsningen, tänka efter, gå och hämta en mugg kaffe till, stryka under intressanta passager, skriva utropstecken eller frågetecken i marginalen. Jag vill hundöra de sidor jag vill återkomma till och jag vill kunna spara mina bästa sommardeckare med spår av jordgubbskladdiga fingrar och strandsand. Jag är kanske hopplöst omodern. Det går säkert att vika virtuella hundöron i ljudfilerna på telefonen och jag vet såklart att en både kan stoppa och göra pauser. Men en ljudfil kan aldrig bära med sig doften av hav och tång. Oavsett form önskar jag dock alla litteraturälskare en skön sommar. (Er andra också, så klart.) Själv ser jag fram emot Mons Kallentoft, David Qviström, Lena Andersson, biografin om Nelson Mandela och en omläsning av Mobergs utvandrarserie. Ni som ännu inte läst Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam rekommenderas göra det. Fredrik Backmans En man som heter Ove har blivit en klassiker som ingen jag diskuterat den med förhåller sig neutral till. Den som intresserar sig för samtidshistoria bör absolut läsa Fabrizio Gattis Bilal om migranters farliga väg genom Sahara och Medelhavet, och naturligtvis 438 dagar, Martin Schibbyes och Johan Perssons upplevelser som diktaturens fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Tag och läs! Karin Långstöm Vinge Hiss: Tryckfrihet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter Diss: All världens diktaturer

I konstkuppens svallvågor

Träffade för ett tag sen en person som varit och är mycket engagerad i arbetet med att påverka Svenska kyrkans hbtq-vänlighet i positiv riktning.

Hen var mycket bekymrad över hur det blev med Konstkuppen och Elisabeth Ohlson Wallins altartavla. Inte så mycket för själva programmet eller Skara kyrkoråds beslut, utan över det faktum att "folk" nu säger att Svenska kyrkan är hbtq-fientlig, stelbent och gammaldags.

Precis som att allt arbete vi har lagt ner hittills inte är något värt!

Hur det förhåller sig med Länsstyrelsen och k-märkta rum, hur kyrkoråd i olika pastorat hanterar gåvor, hur enskilda kristna ställer sig till olika fenomen, det kan vi inte påverka särskilt mycket. Men spelreglerna måste vara schyssta.

Jag tror många inom Svenska kyrkan håller med med mig om att vi inte vill syssla med kupper. Vi vill samtala och föra dialog när människor har önskemål om allehanda ting.

Somliga menade att vi kuppade igenom beslutet i Kyrkomötet om möjligheten till ingående av äktenskap i kyrkan för hbtq-personer. Men också där fattades beslutet efter ordentlig teologisk reflektion, analys och inte minst bön. 

Läs också Åke Bonniers inlägg i Svenska Dagbladet

Biskop Bonnier skriver bra om konstkuppen

"Elisabeth Ohlson Wallin är en strålande fotograf. Men tavlan i SVT:s program kuppades in i kyrkan. Att då ta kyrkans nej som ett tecken på negativ inställning till homosexuella är felaktigt, skriver Åke Bonnier, biskop i Skara stift."

Läs artikeln i SvD
Läs också Karin Ohlssons krönika i Expressen

Nyårskrönika i Skövde Nyheter

Jag läste om Tom Rachmans förträffliga bok ”De imperfekta” under en resa till huvudstaden. Ni vet, boken om papperstidningen i Rom med dess medarbetare. Personerna i boken beskrivs ingående och överraskande, och blir det personliga kittet i skildringen av medialandskapets förändring. Vad är framtiden? Vad har vi lämnat bakom oss, och vad bör vi lämna bakom oss?


Strax framme vid Stockholms central gick tåget, inte helt otippat, sönder och blev stående på den där bron över vattnet. Vackert, men lite kusligt. Nästan framme, men ändå fast. Hade tåget stannat några meter tidigare, hade vi kunnat gå av tåget och promenera sista biten. Vi ser målet, men ser också tillbaka. Vad imperfekt.

Jag påminde mig om den där känslan när jag läste några inlägg i den senaste tidens debatt om skildringar av människor i kulturella sammanhang: den svarta dockan och judekarikatyren i Tomtens julfabrik. Många önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt. Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv.

Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte behöver diskutera värdegrundsfrågor just på julafton klockan tre, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.

Se Elisabeth Ohlson Wallins föredrag i S:ta Helena kyrka

Se mer om fotoutställningen Jerusalem som just nu visas på konsthallen i Skövde här.

Krönika i Skövde Nyheter 15/9: Bra att Jerusalem visas i Skövde

Just nu visas fotoutställningen Jerusalem tillsammans med Elisabeths arkiv i Skövde Konsthall. I helgen hade vi vernissage med ungefär 600 besökare och Lotta Bromé från Skultorp som invigningstalare. Elisabeth Ohlson Wallin har själv varit närvarande och med sin varma utstrålning personifierar hon kampen för allas lika värde och rätt att i öppenhet kunna leva i en vuxen kärleksrelation.

Det är bra att utställningen visas i Skövde. Skövde vill i Vision 2025 profilera sig som en storstad med alla de möjligheter som ges i en sådan. Det bör också innefatta möjligheten att kunna leva öppet som hbtq-person. Är vi där? Både Lotta och Elisabeth berättar hur smalt det kunde vara i våra trakter när de växte upp, men förhoppningsvis har vi nått längre idag.

Elisabeth Ohlson Wallin har beskrivits som en skandalös provokatör. Jag har väldigt svårt att se henne så. En av de bilder som upprört i huvudsak religiösa människor mest är bilden där en man ligger på en annan man utanför Jaffaporten. Jag håller med om att folk inte bör ligga nakna på trottoarer, men det som är skandalöst och provokativt i den arrangerade bilden – som togs med livet som insats - är inte nakenheten eller den homosexuella referensen, utan det att det är livsfarligt för hbtq-personer att över huvud taget visa sin kärlek i vissa miljöer.
Skandal är också att Sverige fortfarande utvisar hbtq-personer till länder där det fortfarande innebär dödsstraff att bli påkommen med homosexuell kärlek, och att människor som önskar genomgå könskorrigerande behandling i vårt land tvångssteriliseras.

Jerusalem och Elisabeths arkiv visas på Skövde konsthall till och med 26 oktober och är ett samarbete mellan Konstenheten/Skövde Kulturhus, Svenska kyrkan i Skövde, Sensus och RFSL Skaraborg. Välkommen!

Därför Jerusalem!

Jag plockar upp två kommentarer om fotoutställningen Jerusalem:

"Anonym sa...

Vad i utställningen är det som är så angeläget för Svenska Kyrkan att stå bakom?

9 september 2011 22:50

Anonym sa...

Jag har inga problem med homosexualitet eller samkönade vigslar utan står helt bakom Svenska kyrkans syn i dessa frågor, men tyvärr är flera av bilderna i Jerusalem-utställningen problematiska. På de heliga platser där vissa foton i utställningen är tagna är det högst olämpligt för någon - hetero eller h/b/t att utöva "erotiska aktiviteter". Oavsett vad man tycker om detta så är det respektlöst och djupt provokativt mot de olika religiösa traditioner som förvaltar platserna. Det finns bättre sätt att debattera dessa frågor och att skapa förståelse och acceptans för olika slags sexualiteter. Resultatet av detta blir tvärtom bara negativt och gräver ner olika sidor djupare i sina skyttegravar.

10 september 2011 13:40 "

Svar: Elisabeth Ohlson Wallin börjar så här i sin bok om utställningen: "Om du går in på nätet och tittar på de bilder som visar hur kvinnor, homosexuella, bisexuella och transpersoner dödas, torteras och fängslas kommer du att känna avsky. De allra flesta av dessa övergrepp sker i religionens namn, eller kanske ska jag säga med religionens makt. Maktens män hotar med Guds ord och lagar. Eftersom dessa hot skrämmer och hotar så många människors liv..."

Svenska kyrkan är med därför att vi gör som Jesus gjorde. Varhelst han såg en människa som tystats ner, puttats ut ur samhällets gemenskap tog han sig an den personen och ställde i mitten. Därför gör vi så, vi också. Vi har också att ta ansvar för den bok vi kallar helig skrift. I den finns texter med hat mot hbtq-personer så lång tid tillbaka som texterna och de bakomliggande tankarna funnits. Som kyrka måste vi ta ansvar för de övergrepp som genom åren gjorts med hjälp av dessa ord. Vi måste vara med och samtala om hur religion och kristen tro kan värna liv och kärlek - och inte död och hat. Vi måste berätta om hur bibeltexter kan tolkas. Därför är Svenska kyrkan i Skövde medarrangör för fotoutställningen Jerusalem och Elisabeths arkiv.

Anonym som upprörs över platser och aktiviteter: Vilka bilder och platser tänker du på? Är vardagliga kärleksbetygelser "erotiska aktiviteter", som den hastiga pussen mellan två tjejer i gravkyrkan? Är gravkyrkan heligare än andra kyrkor? Är det en förbjuden erotisk aktivitet när ett heterosexuellt brudpar kysser varandra i Uppsala domkyrka efter vigselakten? Eller tänker du på de två männen vid Jaffaporten? Kan du förstå att det skandalösa i den bilden inte handlar om två män utan om att de och hela fototeamet riskerade sina liv för att ta bilden? Jag håller med om att människor inte ska ligga nakna hur som helst, men grejen med denna arrangerade bild är att visa hur farligt det är att vara hbtq-person - särskilt i religiösa miljöer. Är inte det skandal, så vet jag inte vad som kan vara det.
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2011/09/jerusalem-och-elisabeths-arkiv.html

Jerusalem och Elisabeths arkiv

Gårdagen var en fantastisk men hemsk dag. Fantastisk för att jag fått träffa Elisabeth Ohlson Wallin och höra henne berätta inte bara en utan två gånger om Jerusalem och bilderna. Hemsk därför att den här fotoutställningen behöver göras.

Igår hade vi alltså pressvisning och förhandsvisning. Ett trettiotal personer från skola, kyrka och konst kom och minglade runt bland bilderna. Tidigare på dagen träffade vi några av papperstidningarna i bygden.

I morgon är det vernissage, och jag hoppas många tar tillfället i akt att komma.

Det finns ett flertal programpunkter omkring utställningen, och om allt går att läsa på konsthallens hemsida.












Arrangörer är Skövde Kulturhus, Svenska kyrkan i Skövde, RFSL Skaraborg och Sensus inom projektet Rosa Elefanten med bidrag från Västra Götalandsregionen.