Som många andra den senaste veckan har jag sett Sveriges televisions dramaserie En kunglig affär. För den läsare som ännu inte sett den men avser göra det ska jag inte “spoila” för mycket, men det var fyra avsnitt väl värda att se. Sorgligt på så många sätt. Att inte kunna leva sitt liv fullt ut, att bli orättfärdigt hanterad av myndigheter är ju något som inte ens en demokratisk stat av i dag kan garantera, även om det väl hänt mycket sedan händelserna i serien utspelade sig.
En del i läsekretsen kommer säkert ihåg debatten om rättsrötorna på 50-talet, där ju Haibyaffären var en av skandalerna. Polisen beskylldes för maktmissbruk och för att låta ministrar, höga statstjänstemän och till och med hovet påverka rättvisans gång. Fram till år 1944 var det brottsligt att vara homosexuell och leva ut homosexuell kärlek, och det gjorde sitt till för att ha hållhakar och även sprida misstankar.
Om Kurt Haijby hade en relation med Gustaf V eller inte får väl egentligen vara osagt och hade inte överståthållare Nothin envist lagt sig i kunde det fått vara deras privatsak. De personliga konsekvenserna för Haijby blir oerhört kännbara med landsförvisningar, inläggning på Beckomberga mentalsjukhus och till slut fängelsedom. En helt rättskaffens man var han inte. Verklighetens Haijby blev dömd för grov utpressning, men anklagelserna om övergrepp mot barn lades ner. Vad som i det fallet är sant eller inte vet bara de inblandade. Och den stackars fru Haijby som från sitt håll försökte överleva skandalen framställs i serien som ett offer, låt vara att hon påverkar händelserna på sitt eget vis.
Förutom att serien speglar Haijbys personliga öde, är serien en nödvändig påminnelse om det vi idag kallar hbtq-personers rättigheter. Homosexualitet blev alltså avkriminaliserat 1944, men fram till 1979 ansågs de vara psykiskt sjuka. Då genomfördes en fredlig demonstration på Socialstyrelsen, den nya generaldirektören Barbro Westerholm lyssnade och inom ett par veckor fick hon till en lagändring.
Sedan Haijbys tid har det hänt mycket på det rättsliga planet. I dag behöver ingen vara rädd för att bli “påkommen” vid förbjuden kärlek med poliser instormande i sovrummet, men hbtq-personer vittnar om att många fördomar finns kvar. Inte minst gäller detta transpersoner som kan uppleva sig vara födda i fel kön, vilja klä sig i det andra könets socialt accepterade kläder eller som helt enkelt inte vill definiera sig i något kön alls. I en värld där många känner en trygghet i att veta att allt är som det ser ut att vara, att det ska vara lätt att kategorisera folk utifrån kön, social status eller annan kategori, tror jag att en förklaring till transfobin kan vara just den egna otryggheten. Ofta inte illa menat: det är bara svårt för en del konservativt lagda att förhålla sig till en kille med mascara. Men då är det bara att tänka att varje person måste få leva sitt liv och se ut som den önskar, oavsett om det gäller Gustaf V eller tonåringen längre ner på gatan.
