Visar inlägg med etikett prästliv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett prästliv. Visa alla inlägg

Kompetensutveckling - krönika i Kyrkfack juli 2013

Ett av mina bästa tips för att koppla av från arbetet är att titta på roliga komedier. Efter en lång dag är ett avsnitt av Skenet bedrar, Helt hysteriskt eller Ett Herrans liv bra sätt att få distans till vardagen, och Mr Bean är en annan favorit.


Som förberedelse inför den här krönikan, som skall handla om kompetensutveckling, såg jag om Mr Bean – den totala katastroffilmen. Handlingen är enkel. Ett galleri i Los Angeles har köpt konstverket Whistler´s Mother och önskar Englands främste konstexpert för att delta vid avtäckningen. Vid Royal National Gallery ser man chansen att äntligen bli av med sin mest hopplösa medarbetare, vaktmästaren Mr Bean, och skickar honom till USA. När de amerikanska konstfantasterna, som tror att Mr Bean är professor i konstvetenskap, frågar honom om hans forskning, säger han som det är:

- …Well, I sit. And watch.

Tänk om fler kunde arbeta så, resonerar intendenten. Betrakta konstverken och försöka förstå dem på djupet – det borde fler göra.

Nu var det väl inte omvärldsanalys Mr Bean sysslade med, men att stanna upp och iaktta innan vi tar nästa steg är verkligen ingen dum idé. Hur ska vi veta vilka kompetenser vi behöver utveckla, innan vi sett på djupet vad omgivningen och våra konstverk (församlingsborna) önskar av oss som församlingsmedarbetare?

Kunskap är en färskvara. I en tid då Svenska kyrkan förväntas ha pålästa företrädare i frågor alltifrån klimatpåverkan till biståndsarbete behövs kunskaper inte bara i teologi utan också i ämnen som naturvetenskap och internationella relationer, samtidigt som vi behöver veta hur en kommun fungerar, hur nutidens människor ser på dopet som livstydning samt hur en kassaflödesanalys fungerar. Svenska kyrkan ska vara en trovärdig arbetsgivare, och dess företrädare ska kunna delta i samhällsdebatten och företräda dem som på särskilt sätt är utsatta.

Det är lätt att bli passiv inför alla utmaningar och landa som Mr Bean på en stol, stirrandes in i väggen. Men som tur är, behöver alla inte kunna och veta allt. Paulus tankar i Första Korinthierbrevet om församlingen som Kristi kropp där många delar utgör helheten är värda att reflekteras över. Utmaningen är just att få till den lokala ”kroppen” så att helheten kan fungera. Om det saknas ett ben eller en arm blir det svårare, men inte omöjligt.

Kompetens är ett vidare begrepp som också innefattar social interaktion, emotionell eftertanke och förmågan att kombinera dessa beståndsdelar med varandra. Mr Bean blev aldrig professor i konstvetenskap, men han löste uppgifterna han ställdes inför på sitt vanliga, katastrofala vis. Med spontanitet och envishet kommer man ändå ganska långt, även det ofta blir tryggast för alla om rätt person är på rätt plats med rätt förutsättningar.

Treenigheten

Hur har du det med treenighetstanken? Gud som Skaparen, Befriaren, Livgivaren. Eller Fader, Son och Ande.

En del människor har lätt med "Gud", men svårare med Jesus. Då ska man förhålla sig till under och mirakler, till korsfästelse och uppståndelse.

Och helig Ande då? Är det något för dom där i kristendomens elitserie, som vet allt om andligt liv, andliga nådegåvor och tungomål.

Det behöver inte vara så komplicerat. Gud är relation, funktion, inspiration. Hjärtstartarskylten som man ser allt oftare nuförtiden - i offentliga lokaler, i sporthallar, på Elins Esplanad och i några av våra kyrkor - har bilden av Treenigheten:

Gud som hjärtat, Skaparkraften. Gud som Jesus Kristus som gick korsets väg för vår skull. Blixten, kraften är helig Ande. Energi!

Blixten är formad till en pil. Gud vill att du ska gå någonstans, och genom helig Ande visar Gud dig vägen. Startar om ditt hjärta så att det blir brinnande för nöden som kommer i din väg.

För när du har blivit laddad - visst kan du hjärtstarta andra människor?

Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar. Visa vägens riktning,  ge mina frågor svar.
Rör vid mig, helige Ande, rör vid mitt dolda jag. Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig! Därför helige Ande, vill jag nu tacka dig. (Sv ps 646:1,2,5)

Eftertanke i Kyrkans Tidning: Bönsöndagen

När jag läste teologi i Lund hade jag en lärare som besvarade nästan varje fråga med en motfråga. Vad tänker du själv? Jag minns att jag tyckte att det var ganska enerverande. Skulle vi inte få reda på vad en människa som ägnat hela sitt liv åt teologi kunde tänka om det ena och det andra? I grekiskan och hebreiskan var allt så mycket tydligare: ett particip är ändå ett particip och ett hifil är ett hifil.


Att bibelns språk inte är entydigt till sitt innehåll hade jag redan förstått, men inte heller grammatiskt är språket exakt. Ett enkelt ”och” (kai) kan ha tusen och en betydelser.

Fler än jag som trots allt längtar efter säkra svar då och då? Kan jag lita på att jag får svar när jag ber, såsom Jesus lovar mig? Och framförallt, kommer jag att förstå att det är just svar jag får? Hur ska jag känna igen vad svaret är? Får jag höra det i predikan? Svarar Gud alltid att jag ska tänka själv eller låter Gud bibelord komma för mig? Hur svårt är det att kommunicera med Gud?

En massa människor har i dagarna varit på kyrkans kommunikationsdagar. Det skulle inte förvåna mig om de också diskuterade de tekniska förutsättningarna för kommunikationen mellan de kyrkligt anställda (GIP). Den som är insatt i utmaningarna vet att det är mycket som ska falla på plats. Att kunna logga in. Att ha alla ikoner på plats när man väl är inne. Att inte bli utslängd när man precis är klar. Att inte bli utslängd för att man gjort en förbjuden åtgärd. Gud, hjälp mig! Har jag svårt att logga in mig i det gudomliga nätverket? Har jag inte rätt lösenord? Är det ingen som svarar på mina mail? Hur länge ska jag behöva sitta i kö till kanslistöd? Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Jag som försöker få iväg predikoturerna och lönerna, hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag för dag?

Som kristen tror jag även det jag inte ser. Gud är inte ens beroende av trådlöst nätverk. Gud är inte beroende ens av kyrkans nätverk. Gud kan inte fångas i en kyrkoordningsparagraf, inte i en kommunikationsstrategi och vi kan inte ens snärja Gud i förhandlingar om bönesvar.

Lyssnar Gud då? Och vad svarar Gud? Inte bara teologiska ställningstaganden eller grammatiska klurigheter är föremål för tolkning, utan också vad i vår vardag och verklighet som faktiskt är just bönesvar. Vågar jag se att Gud kanske svarar mig på ett sätt jag inte hade räknat med? Kommer svaret smygande som en känsla i maggropen, eller genom en annan människa? Det är ju inte säkert att Guds svar hamnar överst i inkorgen, utan kanske bland reklamen i skräpposten där jag aldrig tittar. Hur är det med min lyhördhet och kompatibilitet?

Jag lånar Maria Küchens ord: Att be är ingen prestation. Det är inget jag kan göra bra eller dåligt. Bön är överhuvudtaget ingen handling. Det går att höra Guds viskning i världens larm: Bön är att tystna, öppna sig och lyssna.”

Är det svalt i ditt böneliv kanske du likt din dator behöver göra några uppdateringar. Stäng inte av dig. Gud uppdaterar dig gärna. Lösenordet är skrivet i ditt hjärta. Installationen förbereds och pågår in i evigheten. Gud ger oss en framtid och ett hopp. För oss med kontrollbehov i vardagen får Gud vara enerverande Gudlig. För visste vi säkert, vore Gud inte Gud. Gud är alltid större. Men ändå, visa mig din väg, Gud, och gör mig villig att vandra den. Låt mig få vara till ditt förfogande och låt mig alltid vara behörig att vara i ditt nätverk. Amen.










Snacka om lönespridning! Krönika i Kyrkfack nr 1/ 2013

Det skulle inte vara särskilt svårt att göra ett bibelstudium om temat ”lön”. Begreppet förekommer många gånger i både Gamla och Nya testamentet. Redan i Första Moseboken löneförhandlar Laban med släktingen och djurskötaren Jakob: ”Visst är du min släkting, men inte ska du behöva arbeta åt mig utan lön. Säg mig vad du vill ha!”


Jakob, som har ansvar för Labans får och getter, ser till att få en annorlunda löneförmån: han vill ha med sig alla mörka får och alla spräckliga getter när han en gång ger sig av. Så avlar han på starka djur bland de som ska bli hans, och på svaga djur bland de som är Labans. Laban blir förstås sur när han märker resultatet och ser sig överlistad, men de lyckades ändå sluta ett förbund med varandra till slut.

Att betala ut rättfärdig lön ses som självklart och gott. Det har dessutom att göra med att ta väl hand om fattiga, där Gud har ett finger med i spelet: ”Du ska ge honom hans lön redan samma dag, före solnedgånden, ty han är fattig och i trängande behov av den. Annars kan han klaga över dig inför Herren, och du får en synd att svara för.”

Men det är heller inget fel att begära en god lön för sitt arbete: ”Vem tar värvning utan att räkna med lön? Vem anlägger en vingård och avstår från vad den ger? Vem vallar en hjord utan att få sin del av mjölken?”

I Svenska kyrkan är avtalsrörelsen igång. Vi ska få lön för mödan. Löneinplaceringar och lönerevisioner ska vara rättvisa. Löner ska sättas jämställt mellan kvinnor och män. Löneförmåner ska hanteras generöst. Lön handlar om att vi ska kunna försörja oss. Lön handlar om motivation. Utbildning ska löna sig.

Allt det är viktigt. Men jag vill också lyfta blicken och se lön för mödan som något större än det som avtecknar sig i svart och vitt på lönespecifikationen. Det finns en pott som inte handlar om kronor och ören, utan om Guds kärlek där vi fritt får komma och hämta, ett flöde som ger evigt liv. Det ska vi dela. Snacka om lönespridning!

Ni har varit med om det, allihop. Konfirmanden som varit tillbakadragen och butter hela läsåret, men som veckan före konfirmationen kommer och säger att han gärna skulle vilja gå ledarutbildningen. Dopfamiljen som först helst inte vill ha med något om Gud alls i dopet, men som sen önskar en fjärde psalm med gudligt innehåll. Eller när lösningar på bekymmer kommer som brev på posten.

Vi som arbetar inom Svenska kyrkan har inte vilka jobb som helst. Vi arbetar med människors längtan och andliga behov, med Gud själv som uppdragsgivare. Det kan lätt bli gränslöst, så för vår skull behövs de goda gränserna. Även Jesus reglerade sin arbetstid: han drog sig undan och vilade sig lite. Det får och ska vi också göra.

Jesus talar om den lön som kommer oss till del i himlen som en slags revansch för förlorade slag på jorden: Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. Samtidigt är det viktigt att vi inte utför våra plikter med den himmelska lönen för ögonen; det har vi nämligen ingenting för.

Goda gärningar är goda därför att de är goda gärningar. Vårt dagliga bröd ska bakas därför att vi tagit på oss uppdraget. Men i Guds vingård finns det alltid något mer, något mer som väntar vid det slutgiltiga medarbetarsamtalet, då chefen själv står och spanar förväntansfullt efter oss på trappan.

(1 Mos kap 29 och 31, 5 Mos 24:15, 1 Kor 9:7, Joh 4:13, Matt 14:23, Luk 6:23, Luk 15:20. )

Predikan 2 söndagen i Fastan.

Temat för dagen är Den kämpande tron. Den kämpande tilliten, den kämpande längtan efter liv, tro, hopp och kärlek.

Jag vill börja tänka tillsammans med Paulus i episteltexten. ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Moder Teresa skrev en gång, kanske a propos de där orden:

”Jag vet att Gud inte skulle ge mig något som han inte trodde att jag skulle klara av. Jag önskar bara att han inte trodde mig om så mycket.”

Paulus är mycket bestämd. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga. Menar Paulus alltså att det är Gud som sänder prövningen?

Är det så att vi människor med jämna mellanrum prövas av Gud, precis som vi också ber i Vår Fader? ”Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda.”

Är det Gud som ligger bakom sjukdomar, arbetslöshet, jobbiga relationer och annat som bekymrar oss? Finns det inte andra sätt att se på saken? Jag går till bibeln för att få ledtrådar.

I Jobs bok i Gamla testamentet visar Gud att lidande och prövningar hör till våra livsvillkor. I Första Moseboken ger Gud oss människor ansvar och fri vilja. Ansvaret att organisera den här världen, det här samhället. Gud sänder oss människor till varandra med ansvaret att göra gott.

Och mänsklighetens historia består av ont och gott, mörker och ljus. Vi klarar oss på lite olika sätt. Vi är unika individer och känsliga för olika saker. Vi har olika sätt att hantera vår verklighet på.

Om någon stänger en dörr framför dig, öppnar Gud ett fönster.

En del menar att samhället har blivit så hårt och kallt. Jag kan dock inte inbilla mig att det var lättare att leva förr. Var sak har sin tid, varje tid har sina prövningar liksom vi som människor och individer har våra prövningar.

Det som förenar oss med tidigare generationer är vår kämpande tro, vår kämpande tillit, vår kämpande längtan efter tro, hopp och kärlek.

En del finner tröst i att tänka att prövningen kommer från Gud. DÅ finns det i alla fall en högre, gudomlig mening i den. Ibland tänker vi att prövningar gör oss starkare. Vår förmåga till empati blir större, och det gynnar mänskligheten.

Andra finner tröst i att tänka att Gud står på vår sida och kämpar mot det onda. Båda perspektiven finns i Bibeln.

Och Guds vägar är outgrundliga. Gud sänder människor, djur, konst, musik, natur i vår väg. Varifrån det goda kommer ifrån, tvekar jag aldrig på.

I berättelsen om Elia kommer en ängel med mat.

- Stig upp och ät, säger ängeln, annars orkar du inte hela vägen.

Och Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i 40 dagar och 40 nätter, ända till Guds berg.

Jag tror på skyddsänglar som andliga väsen, men också på människors uppdrag att vara änglar, Guds budbärare med glädje, frid och omtanke. Vi har alla mött dem, hoppas jag. Den vänlige och hjälpsamme grannen. Människor inom sjukvården. Inte sällan de som går något utanför de fastslagna ramarna.

Som i Jesu liknelse i evangeliet, där penningutlånaren kanske inte är 100 procent rättvis, men 200 procent barmhärtig.

Jesus visar att det är det kärleksfulla förhållningssättet som är det viktiga. Jesus visar mänskliga drag. Han har ont i fötterna efter långa vandringar på dammiga vägar. Han blir jätteglad över en stunds fotmassage med välgörande balsam.

Ibland tycker jag att det är mycket fokus på hur man ska leva och vara som kristen, och mindre på vad Jesus har gjort för oss och vad det innebär.

Men Jesus visar att det ändå hör ihop. Vi är oerhört älskade av Gud, så mycket så att Jesus offrade sitt liv för oss, men Jesus låter oss inte glömma omsorgen om våra bröder och systrar.

Kvinnan i evangeliet hade fått utstå många prövningar, fått många dörrar stängda framför sig. Men Jesus visade henne var hennes utväg var: hennes tro, hennes tillit, och Jesus ber henne gå i frid. Hon var säkert inte ”färdig” med sina tankar, hon kanske inte bekände sig eller definierade sig som troende, men för Jesus var det fullt tillräckligt. Din tro har hjälpt dig, Gå i frid.

Och precis som Elia fick sin himmelska måltid i änglars närvaro, erbjuds oss nattvarden också idag. Stig upp och ät, annars orkar du inte hela vägen, hela vägen till Guds berg.

Jesu kropp och blod ger oss del av Jesu liv, död och uppståndelse, hans kraft och hans omsorg.
Amen.
Läs helgens bibeltexter

Predikan 2 söndagen e Trettondedagen


Kaffebryggaren började plötsligt ryka. Jag trodde ett slag att den blivit överhettad, och drog genast ut sladden. Men det var något som saknades.

De nyinköpta tulpanerna i sin vas började redan se vissna ut. Dålig kvalitet, tänkte jag först, men sen kom jag på att det var något som saknades.

Saften blev för stark. Smakintrycken blev så enorma att det var omöjligt att fortsätta dricka. Det behövdes något mer i tillbringaren.

På gymmet ägnar sig folket åt fysiska aktiviteter, stirrandes rakt ut i evigheten med hörlurar i öronen. Men med jämna mellanrum styrker de sig med vatten.



Fyra exempel ur vardagen där vattnet är viktigt, ja till och med avgörande. Och om vanligt vatten är så viktigt i vår tillvaro, hur viktigt är då inte livets vatten?

Jesus låter vatten rinna mellan fingrarna där han sitter vid Jakobs källa. ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig.”


Så var hämtar du din inspiration? Var hämtar du vattnet som gör att du aldrig mer blir törstig?

Det är inte svårt att komma att tänka på dopet, naturligtvis. Det är grunden. Men vi kan tänka längre. Vad får ditt liv att blomma likt spröda tulpaner? Vad är det som i ditt liv gör skillnaden mellan en hög malda kaffebönor och en god kopp kaffe?

Vad behöver du, för att orka en liten stund till?

Konsten. Kulturen. Idrotten. Familj och vänner, inklusive djuren. Musiken. Skogen. Nattvarden. En stund i kyrkan, att tända ett ljus. Värdera det du har högt. Gud vill oss allt detta. En mångfald av Gudsmöten, en mångfald av sätt att vara i kontakt med källan. Ibland får vi känslan av att vi behöver vi mer Gud i våra liv.

När livet ger oss så skarpa intryck så att det vackra helt enkelt inte kan framträda. Kan en livskris jämföras med ett glas alldeles för stark jordgubbssaft? Den brännande smaken tränger ut den mjuka jordgubbstonen. Då behöver vi tillförsel, från källan. Den sinar inte.

Man ska dricka ordentligt innan man går och tränar. Det vet alla. Då är man mer uthållig, orkar mer och får ut mer av träningen. Att vara i en gudstjänst kan vara att tanka ur Guds källa så att man klarar sig ett tag. En tjej i en av våra ungdomsgrupper i kyrkan sa just det, får jag komma till kyrkan en kväll i veckan så klarar jag mig en vecka till. Församlingspedagogen gör ett lysande jobb. Men bakom henne, i henne finns Gud som förser med livets vatten.

Den här veckan är det den globala ekumeniska böneveckan, där några av kyrkorna i Skövde deltar med olika program. Det är alldeles uppenbart att olika samfund har olika sätt att inspirera. Men det är samma källa, fast vi talar om den på delvis olika sätt, och vi tillber Gud på delvis olika sätt.

Behöver vi be om kristen enhet? Vi är redan ett i Kristus. ”Nu är ingen längre jude eller grek, sla eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Behöver vi be om att förstå mångfalden i Kristus? Att det kan finnas olika färger i tulpanbuketten, men att alla tulpanerna dricker vatten ur samma källa. Skillnaderna mellan röd och gul, mellan Pingstkyrkans teologi och Svenska kyrkans, det är en särskild historia.

Ibland överdrivs våra skillnader. Till och med i dagens evangelietext överdrivs skillnaden mellan judar och samarier. Evangelisten skriver att judarna inte ville ha något med samarierna att göra. Men det stämmer inte. Redan i meningen innan skriver han eller hon att lärjungarna gått i till den samariska staden för att köpa mat. I den här passagen avspeglas den begynnande konflikten mellan kristendomen och judendomen, som syns tydligt i Johannesevangeliet, det yngsta av våra evangelier.

Men åter till dig. Ge dig själv tid. Tid att reflektera över vad du längtar efter. I ditt andliga liv och i ditt vardagsliv, som inte är två olika liv utan ett och samma. Kom, säger Gud. Alla ni som törstar. Kom hit och få vatten. Kom, även om ni inte har pengar! Kom till mig och hör noga på, lyssna, så får ni liv, säger Gud.

Den samariska kvinnan säger till Jesus: ”Ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus ber henne hämta sin man, eller den hon lever med. När kvinnan ber, pekar Jesus på de människor som finns i hennes omgivning. När kvinnan ber, talar Jesus ännu mer om bönen. Inte på vilken plats man ska be, utan hur. I ande och sanning. Med Gud kan vi tala sant om livet. Dela våra besvikelser och vår längtan.

Och medan vi tänker kan vi omslutas av psalmens budskap:

”Vila i mig, du ska se att allt ska bli stilla i dig, genom mig kan du bli fri.

Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga kan du vila, vila, vila i mig.



Lita på mig, om du bara tar min hand leder jag dig till en lugn och skyddad strand.

Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga kan du lita, lita, lita på mig.” (Psalm 755)

Amen.

Dagens bibeltexter


Predikan 1 efter Trettondagen

Vi har precis bytt bil, och då är det mycket nytt att lära sig. Det jag inte har prioriterat är att lära mig hur man ställer in olika kanaler på radion, så därför lyssnar jag just nu på endast en kanal. Det är ovanligt, och lite kusligt, att inte kunna byta kanal, budskapet man får till sig, i en tid när vi är så vana vid att ratta in exakt det vi vill höra. Göra egna låtlistor som passar bara just mig.


Efter dopen igår i Våmbs kyrka körde jag hem, lagom till sjöväderrapporten. Alla farvatten, Skagerack och Kattegatt gicks igenom, och mina tankar leddes till det farvatten som Mose befann sig i den där dagen då han blev uppdragen ur vattnet.

Det är en grym ondska som Farao uppvisar, när han beordrar att alla nyfödda pojkar ska kastas i floden Nilen. Farao var rädd att det hebreiska folket skulle ta över, och faktiskt lämna Egypten. Senare lyckades Mose, Aron och Mirjam med det, genom öknens långa vandring fram till det utlovade landet.

I Första Johannesbrevet talas också om vatten. Om Jesus Kristus som kom med vattnet, men också genom blodet. Jesus döptes i floden Jordan och blev insatt i sitt uppdrag. Genom sin död älskade han oss tillbaka till Gud och öppnade vägen. Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.

Så hörs Bengt Lindströms rösten från SMHI:s sjöväderrapport genom mina tankar, ett eftertänksamt ”God sikt”.

Är sikten så god? Vid Hallands Väderö kanske, men i övrigt? Är sikten måttlig eller god? Har du koll på läget? Storpolitiken kring området runt Egypten, Palestina och Israel är fortfarande komplicerad. Och vad är kristen tro? Fattar du allt som står i bibeltexterna vi läser kyrkan? Och vi som inte förstår hur det kan vara kränkande för skolbarn att få höra julevangeliet eller sjunga en psalm, där är i alla fall min sikt inte ett dugg klar, utan snarare grumlig.

Det är mycket med det här livet. Vi behöver verkligen prognoser, varningar och översikter, inte minst när vi befinner oss i livets bottenvik, den som psalmisten kallar ”dödsskuggans dal”.

”Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser, hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig. ”

Vi tar oss till floden Jordan. Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Kan det bli bra nu, alltså? Samma förväntan som finns i folk, generationer igenom. Vad kan vi få för prognos, på livet, på vädret, på nästa opinionsmätning, på hur vi ska klara av vardagens utmaningar nästa vecka?

Johannes Döparen pekar vidare. Det finns en som är starkare än jag. Han ska döpa med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen rensa i säden, och agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.

En del människor har genom åren blivit skrämda av dessa bibelord. Är det jag som ska rensas bort? Kommer jag vara en av dem som blir tillvaratagen, eller vad händer med dig? Hur är din prognos? Himmel eller vad? En del skulle gärna ha en översikt över det egna livet, andra strör varningar omkring sig om hur det går för den som inte tror och tänker som jag, andra upplever utanförskapet och de brännande sanningarna redan i det här livet.

Måttlig till god sikt?

”Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand, steg för steg mot livets land.”

När dopet är klart är det en kanal folket får in när de står där vid stranden. Det är en röst som hörs: Du är min älskade son, du är min utvalde.” Orden riktas till Jesus, men når samtliga närvarande. Del i Jesu liv, kallad att vara lärjunge: också du är Guds älskade barn, du är Guds utvalde.

Isen är bruten.

Budskapet är givet, nu återstår att vila i det. Tanken behöver inneslutas i frid. Även de som inte blivit döpta är inneslutna i Guds famn, men dopets vatten är ett synligt tecken, och ibland behöver vi det synliga, det som går att ta på och se på. Ett dopbevis, ett dopljus som vittnar om rösten från himlen: du är mitt älskade barn, min utvalda.

Nattvardens bröd och vin går också att se på, ta på och känna smaken av. Något att ta fasta på i tider då sikten inte alls är klar, men också då vi känner oss ganska trygga i livet och med Gud.

Guds tanke om oss är i alla fall klar och god.

”All din nåd är öppen hamn, och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet. ”



Amen .

Eftertanke i Kyrkans tidning: Trettondedag jul


Vi befinner oss i Våmbs medeltida kyrka. Bänkarna är fyllda av trötta skolbarn, väntande på jullov. Diakon Catrine, assistenten Victoria och jag ska berätta för dem om julevangeliet. De är rätt vanliga, för åldern allmänbildade barn, och svarar rätt lojt på mina "kontrollfrågor" efter julspelet. Så plötsligt blixtrar det till. Jag berättar vad stjärntydarna enligt en av alla traditionen heter – Caspar, Melchior och Balthasar, och det sistnämnda känner alla skövdebarn till. Balthasar är nämligen namnet Skövdes Science Center för barn och ungdomar. Att det har en koppling till en av de vise männen har jag ju inga belägg för, men sambandet var tillräckligt intressant för de här barnen.

Det blir ett miniseminarium om vishet och vad det är som är viktigt i livet. Guld, rökelse och myrra. Vad är det i vår tid? Vad är det för oss? En kille, som hämtad ur Illustrerad vetenskap, berättar storögt om guldet som de försöker göra i Julkalendern på teve. Ja, kan man verkligen försöka skapa sig rikedom och lycka, eller är det helt enkelt något som per definition kommer utifrån? Ovanifrån? Kanske är inte det intressanta om glaset är halvtomt eller halvfyllt. Kanske är det viktiga att vi överhuvudtaget har ett glas, och att det faktiskt fylls på.

Ovanifrån, kan jag ju inte säga till barnen, men vi talar ändå med varandra om allmänmänskliga värden som trygghet, fred och omtanke.

På samma sätt som barnen tar sig en titt i kyrkan då och då, får vi kika in i stallet i Betlehem. Trettondedag jul är de vise männens. Alla som varit vis man i ett julspel vet hur majestätiskt de rör sig och hur stolta de är att räcka fram sina gåvor. Jag kommer osökt att tänka på nobelprisutdelningen. Åratal av funderande, forskning, vishet och konkurrens. Jesus får guldmedalj redan som nyfödd. Kan det säga oss något? Till och med kung Herodes bävar i sitt palats.

Betlehems stall är sannerligen en plats för eftertanke. Alla gestalterna har sin givna plats. Kanske en bild av församlingen? Skolklassen? Av arbetslaget? Av alla figurer i Guds rike? Mångfalden har betydelse. Vetenskapens roll i vårt samhälle är uppmärksammad. De vise männen finner Gud i sina böcker. Herdarna däremot, går på uppenbarelsen ovanifrån. Änglarnas sång träffar dem rakt i hjärtat och leder dem till Jesus, tänker jag.

Vi sjunger När juldagsmorgon glimmar, och sedan går eleverna tillbaka till skolan. Den sista skolfröken lämnar kyrkan, och jag lämnar också min roll som utbildare i kulturarvsfrågor. Kyrkans vältrampade golv, träskulpturen av Maria och Jesus, sönderbläddrade psalmböcker och ett kvarglömt fadderbrev vittnar om liv. Visst har kyrka och samhälle med varandra att göra. Säkert har naturvetenskapliga snillen och lärda teologer massor att tala om. Och värdegrundsfrågorna. Svenska kyrkans roll som brobyggare mellan kulturer. Lucia, pepparkaksgubbar och samtidsdebatt.

Men jag skulle vilja släppa det där en stund. Jag skulle vilja lägga mig tillrätta i halmen där i Betlehems stall, lyssna hur åsnans hovar prasslar i halmen, höra Jesus vakna och bli hungrig, höra fårens bräkande och känna lugn. Julefrid, någon, bara en liten stund.

Sedan fortsätter vi med verksamhetsplanen. Ljus ska lysa ur mörkret. Vi får be Gud lysa upp våra hjärtan, så att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Några av oss har vise mäns hjärnor och analytiska förmågor. Andra har herdarnas hjärtan och blick för det himmelska. Gud möter oss på det sätt vi behöver, och då behöver Gud olika slags människor i sin tjänst. Det är egentligen en strålande idé.

Förlåtelse utan gräns. Eftertanke i Kyrkans tidning 23 e tref

Jag bläddrar i Svenska kyrkans riktlinjer för arbetet mot sexuella övergrepp. Jag läser om att tala sant om livet, förlåtelse, försoning och tillit. Jag tänker att det är bra att det finns riktlinjer. Policys och promemorior. Stödgrupper och kontaktpersoner att ringa till när livet går sönder. Det behöver ju för all del inte bara handla om sexuella övergrepp. Det kan handla om affärsmässiga övergrepp, eller om övergrepp inom vården, skolan eller rättsväsendet.


Men när alla kloka, väl genomtänka förhållningssätt har iakttagits, när handlingsplanen är avbockad och självhjälpsboken utläst, när vi förstått och tagit till oss all psykologi i ämnet och vi sitter i kyrkbänken och ber ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss…” – vad händer i oss då?

”Förlåtelse utan gräns” är helgens tema. Här behöver vi bena i begreppen. Vems förlåtelse? Är det den förlåtelse som Gud ger? Och i vilken relation står Guds förlåtelse till den förlåtelse som vi ger till andra människor? Ska allt förlåtas? Får jag förlåta det som expertisen säger inte ska förlåtas? Och hur känns det för mig att Gud förlåter den som gjort mig illa?

I helgens bibeltexter blir förlåtelsens frågor belysta. I Första Moseboken är det lyckliga slutet målbilden. Josef talar förlåtande, lugnande och uppmuntrande till sina bröder som gråtande ber om hans förlåtelse efter alla fula tricks de utsatt honom för.

I Andra Thessalonikerbrevet uppmuntras vi att be att ”förskonas från brottsliga och onda människor – alla har ju inte tron.” Troende människor är ju inte automatiskt laglydiga eller goda, så menas att en Gudstro kan göra det lättare att förhålla sig till människor med illvilliga avsikter? Jag är tveksam.

Jesus har handlingsplanen klar för sig: här sätts Guds förlåtelse samman med rättsprocessen. Tala först i enrum, ta sedan med vittnen om så behövs. Om han inte lyssnar, berätta för församlingen. Om han ändå inte lyssnar, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, det som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Ett slags mediadrev á la Nya testamentet?

Att känna sig fylld av skam och skuld kan höra till sakens natur om man blivit utsatt för ondska. Målbilden ”förlåtelse utan gräns” kan bli ett ok som tynger, oavsett om det är Guds eller ens egna förlåtelseprocess som avses. Det finns en risk att det här förstärks i en kristen kontext, och bibelordet som skulle vara befriande blir istället bedövande. Därför är det så viktigt med enskild själavård, där man tillsammans kan vända och vrida på bibelorden och så låta dem få bäring på sitt eget liv. Inget bibelord är en generell lösning på alla komplicerade livsfrågor. Det du behöver höra är kanske något annat än Jesu ord om att ställa sin onde bror till svars i enrum. Du behöver kanske stava på sinnesrobönen. Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Eller be med andra jesusord: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Eller försöka se det som Josef såg i situationen med sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott”.

Till sist återstår relationen mellan Gud och mig. Vågar jag leva i tilliten och tron att Gud bär det som är ofattbart i sina goda händer? Att Gud kan ta hand om det som är för komplicerat för mig att reda ut?


Så gott att det inte beror på mig eller min dagsform, utan på Guds löften. Hans sons ord ekar genom tid och rum och får gärna ta fäste också i mig: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset.”

Predikan Alla helgons dag



Jag funderar emellanåt vad det är som skiljer kyrkan från andra föreningar, nätverk och organisationer. En hel del av kyrkans verksamheter skiljer sig inte särskilt mycket från det som andra aktörer i samhället ägnar sig åt. Jag tänker på gemenskapsfrämjande aktiviteter för både barn och äldre. Hjälpverksamhet. Studieverksamhet. Läxhjälp. Musikaliska evenemang.

Och det är väl gott så! Kyrkan är i världen, och allas vårt skapelsegivna ansvar är att forma samhället så att det gynnar livet, att ta vara på varandra och vara varandras medmänniskor. Musiken, som är en omistlig del av tillvaron för de flesta av oss, talar till oss på ett språk som förmår gå rakt in i hjärtat.

Men vad är det mer? Ideologin, eller teologin? Bibelberättelser kan läsas och höras på många sätt. Ett kulturhistoriskt arv. Spännande berättarteknik. Etiska spörsmål kommer i dagen och kan ge upphov till intressanta diskussioner.

Så har vi våra helgon. I luthersk tradition något nedtonade, som goda inspiratörer och förebilder. Men, är Maria, apostlarna, Johannes döparen, Den heliga Birgitta, S:t Ansgar, vår egen S:ta Elin, något mer för vår kyrka än vad Per-Albin Hansson var för socialdemokratin, Voltaire för liberalismen eller Henry Dunant för Röda korset?

På ett berg någonstans i Galiléen sitter en man med sina lärjungar omkring sig och berättar om salighet. För Jesus verkar det inte finnas någon skillnad mellan världsligt och himmelskt. Han talar om en värld, Guds rike av godhet, ljus, kärlek och rättvisa, som dels redan finns nu, men som fullt ut bryter igenom sen.

De som sörjer, hungrar och förföljs kan vara lyckliga – inte för att de är bättre som människor rent moraliskt, utan för att de särskilt utgör målgrupp för Guds omsorger, emellanåt kanaliserade genom kyrkans verksamheter, och genom andra organisationer som vill göra gott. En kopp kaffe serverad en frusen, trött människa är inte heligare för att den bryggts på en av kyrkans kaffebryggare. Gud verkar i hela samhället, genom dem som Gud vill. Och Bachs musik blir inte mer eller mindre andlig beroende på vilken kör som framför den. Ja, jag är helt övertygad om att Gud verkar också genom Svensktoppen och Mix Megapol.

Men så tillförs ytterligare en dimension i vår vanliga vardag. Den som handlar om evigheten. Livet efter detta, som i alla tider intresserat och berört människor. Ett ljus från evigheten, som emellanåt sipprar igenom vardagens alla bestyr och plikter, precis som ljuset tar sig igenom gobelängen här längst framme i S:ta Helena kyrka. Vi anar ett ljus, ett ljus från Gud. Så älskade Gud världen, att Gud gav oss sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Därmed ges programförklaringen för kyrkan. En kärleksfull Gud, en levande och närvarande Kristus, och en helig, livgivande ande. Diakonin är ett utflöde av detta. Det är inte en tillfällighet, tänker jag, att många av dem som i den katolska kyrkans tradition blivit helgon – eller saligförklarade, har blivit det i kraft av att deras gudstro kommit till uttryck i medmänskliga gärningar. Moder Teresa, för att ta ett exempel.

Så låt oss hämta kraft i tron! Hur din tro ser ut, det vet du och Gud. Tron som tillit, som relation, som trygghet, eller..? Tron som en tanke om livets innersida, om att det finns något i oss som fortsätter också efter att våra hjärtan slutat slå. Också efter att effekterna av timmars slit på Friskis och Svettis för länge sedan klingat ut, och efter att kunskaperna från allsköns studiecirklar fallit i glömska. Det finns något i oss som inte kan dödförklaras. Vår själ har inget bäst före-datum.

Jag funderar på trons kraft när jag ser människor tända ljus på våra kyrkogårdar. Vad finns att hålla fast vid, när tillvaron rämnat? När tvivlet rinner över en som ovälkommet höstregn, och när ensamheten kryper tätt intill som den ruggigaste av novemberdimma. Anar de att Gud finns där? Att Gud ropar hallåå – jag älskar dig! – genom kyrkklockans välkända klang, genom vänliga människors blickar, genom sjuksköterskan som håller en ensam människa i handen, genom bibeltexternas ibland snåriga passager, genom dop och nattvard och genom just… dig.

Evangelium innebär hopp. Hopp om livet, livet här och livet sen.

Är det svårt nu, så kommer det att bli bättre. Gud vänder motgång till medgång. Saliga ni som är fattiga i anden, er tillhör himmelriket, säger Jesus.

Ja, Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den. Så bad den heliga Birgitta, och många efter henne. Kanske handlar det om att vi måste se vår väg och vårt liv i ljuset från Gud. Att våra liv är omslutna i Guds kärlek, och att Gud inte överger oss.

Så tror jag att det är bra att göra som Jesus: lyfta blicken. Det finns något bortom det vi inte ser nu. I målet finns en himmel. Om vi nu ännu ser allt som i en gåtfull spegelbild, kommer vi en gång att få se klart.

Amen!

Fjärde söndagen efter Trettondedagen: Jesus är vårt hopp

När gick du balansgång senast? Du vet, längs en mur, eller längs en linje i vägens stensättning, eller kanske till och med på en lina långt uppe i luften?

Det kanske var några år sen du gjorde det. Barn brukar älska att gå balansgång – klättra upp och testa balansen, det egna modet och låta sig förundras över det faktum att det faktiskt går. Trots att det kan vara svajigt eller kusligt, kommer man till andra sidan.
Tricket för att klara en balansgång är bland annat att hålla blicken stadig. Självsäkert fokusera på målet, och inte titta ner för att undvika att få svindel.

Att leva som människa kan vara något av en balansakt. Ibland svajar det till rejält, ibland går det kanske stadigt framåt. Dagens bibeltexter handlar om hur Gud griper in när nöden är som störst, men nog är det så att Gud håller sin vakande hand över oss, oavsett hur vi för tillfället upplever vår vardag. I Jobs bok, och även i berättelsen om hur Jesus stillar stormen, märks Guds irritation över kaoset. Men också Guds makt över det som ser ut att hota oss.

Jesus säger ”Tig! Håll tyst!” till stormen när de rädda lärjungarna väcker honom. Gud svarar den lidande Job med en lektion i hur tillvaron förhåller sig: det är Gud som lade jordens grund, fäste grundvalarna och lade dess hörnsten medan morgonens alla stjärnor sjöng och gudasönerna jublade.

Besvärliga situationer tillhör våra livsvillkor. Livet utanför paradiset innebär prövningar av olika slag.
Profeten Jesaja skriver: "När du går genom vatten är jag med dig. Vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld ska du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig.”Jesaja skriver ”När du går”, inte ”om du går”.
Att gå genom vatten och genom eld är oundvikliga delar av livet och i bibelns sammanhang är dessa element ofta bilder för det som hotar oss. Men Jesaja talar om en Gud som är nära, så nära att vi inte blir skadade. Människor dör i översvämningar och eldsvådor. Alla blir inte räddade. Paulus berättar om sitt liv i Andra Korinthierbrevet, hur det var i Asien när han till och med kom att misströsta om sitt liv. Gud räddade honom, men nåden fick han och hans medhjälpare genom ”mångas medverkan”. Genom förbön och genom praktisk hjälp.

Paulus menar att vi inte ska förlita oss på oss själva, utan på den Gud som uppväcker de döda. Alltså på Gud som är livet självt och som är den som håller världen och våra liv i goda händer. Som sätter en yttersta gräns för kaosmakternas härjningar: Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.

Ur Jobs bok: ”Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och stängde med portar och bommar. Jag sade: ”Hit men inte längre, här ska dina stolta vågor hejdas.”

Och precis det förhållningssättet har Jesus i båten. Det kommer en häftig stormby och vågorna slog in i båten. Lärjungarna frågar Jesus om han inte bryr sig om de går under, precis som människor i alla tider har frågat och kommer att fråga Gud om Gud inte bryr sig. Missmod, förtvivlan och till och med förnekande av det godas existens, är inga nya fenomen i vår tid.

Vi kan undra varför stormbyar måste komma över huvud taget. Varför måste vågor måste slå in i båten? Varför yttre hot kommer in i vår värld och förstör, varför naturkatastrofer och mellanmänskliga katastrofer där det är vi människor som utgör katastrofer för varandra, får våra liv att svaja i mer eller mindre omfattande grad.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, läser vi i Första Korinthierbrevet, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.Och Paulus forsätter: Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Och kärleken är det som är Guds yttersta princip. I kärlek är världen skapad, och i kärlek gav Gud oss Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att Gud gav den sin ende son: för att var och en som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv.

Och denne Guds son, blir väckt från sin tupplur i den stormdrabbade båten. Han näpser stormen och frågar lärjungarna varför de är rädda. Har de ännu ingen tro?
Tänker Jesus att rädsla tyder på avsaknad av tro? Eller handlar det om att lärjungarna i sin uppkomna situation glömt av att hålla blicken fäst framåt – på Jesus?

Och Jesus möter våra blickar. Det är en närvaro som inte bygger på våra känslor, utan på Guds löfte att så faktisk är fallet. Det beror inte på vår tro, utan på Guds tro på oss.

Att rikta blicken mot Jesus i svåra stunder innebär att se andra blickar som refekteras i Jesu ögon. Det handlar om medmänsklighet och att vara Guds händer och fötter bland andra människor som lider nöd. Tron, hoppet och kärleken närs av att de delas med andra. Även om våra blickar på balansgången är riktade framåt, går det lättare om någon håller en i handen. Så är det i livets balansgång också. Blicken riktad mot Jesus Kristus, mot korsets budskap att livet vinner över döden och att vi med Jesu hjälp tar oss genom döden till livet, men vägen underlättas betydligt om vi människor hjälper varandra.

Jesus uppmanar oss till det. Vid Golgata kors stod enligt Johannesevangeliet Maria och Johannes. De såg säkert på Jesus, där han led på korset. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.”

Och Job får hjälp av sina vänner. ”Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.”

Därför är tron på Gud inte endast en relation mellan dig och Gud. Världen får inte glömmas bort eller stängas ute. Om vi ser ljuset, bjuds vi att bjuda in fler. Tro, hopp och kärlek är gåvor att dela, inte att förfoga över ensam.

Guds ande visar oss vägen. Genom allt där Anden är med lärs vi och påminns vi att Gud är med oss, att Gud älskar oss och inte sviker sitt löfte. Och det sker i musiken, bild – och filmkonsten, litteraturen, forskningen…Vi lärs och påminns att livet är något extra. Att livet innehåller så mycket mer än vad vi egentligen kan se och greppa… det är väl ytterst det som är livslust?

Ett annat nyfött barn. Gästblogginlägg av Pamela Garpefors

Telefonen ringer. Klockan är två på natten. En barnmorska ringer och ber mig komma och döpa ett nyfött barn som håller på att dö.

Jag tar på mig prästskjortan och är snart på sjukhuset. Mamman och pappan, som är unga, nyblivna föräldrar i tjugoårsåldern, säger ingenting. De står jämte varandra vid kuvösen och vågar knappt andas.

Jag lägger mina armar om dem och ber. Jag ber och sjunger: ”Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.” Så får min stora hand sakta komma innanför skyddsnätet, in i kuvösen, och några droppar vatten och Orden gör skillnad. Jag döper dig i Faderns, Sonen och den helige Andens namn. Dropparna från föräldrarnas kinder trillar ner på kuvösen och för första gången rör deras händer vid deras älskade lilla dotter. ”Du är min älskade, min utvalde”.

Vi tre, föll förundrade på knä, vid barnet i kuvösen. /…/Gud, tack för ditt tilltal: Älskad och utvald, som Jesus och vi alla behöver vara för att leva som du skapat oss att vara. Tack för att du fyller oss med helig Ande,så att vi kan leva andetag för andetag.Gud, det är ett uppdrag att leva som en älskad människa.Vi får gå ut i livet omslutna av din frid. Amen.

Pamela Garpefors är kyrkoherde i Rödeby. Tack för att jag får publicera din text!

Veckans krönika i Kyrkfack

Jag minns mina första organisationsförändringar. Under ett auktoritärt styre placerades vi ut i organisationen genom lottning. Utan förhandlingar, samverkan eller gehör för avvikande uppfattningar flyttades vi runt i klassrummet, fyra bänkar tillsammans som små öar av trygghet i en osäker tillvaro. Varje ny månad lottades nya platser, så att alla skulle kunna jobba med alla, i olika omgångar. Grupparbeten kunde dock ske i tvärgrupper, då somliga elever strategiskt inledde förhandlingar med de mest ambitiösa eleverna i klassen.

Jag tyckte om bänkplatslottningen. Den var slumpmässig, opersonlig och känslokall, till skillnad från den organisation som mejslades fram inför brännbollsmatcherna. Idrottsfröken valde ut två jämnstarka individer, som i tur och ordning ropade upp vald spelare efter noga granskning av urvalsmaterialet. Eftersom jag varken var urdålig eller någon stjärna brukade jag bli uppropad ungefär i mitten, men jag led med dem som blev valda sist. Jo, jag led i och för sig med dem som blev valda först också, för det var ju de som egentligen hade störst press på sig att lyckas. Den som hålls högt, faller också tyngst. Den som ingen räknar med, behöver heller inte påvisa några resultat.

För medarbetare i Svenska kyrkan, liksom i alla organisationer, är förändringar något som inte går att undvikas. Vi lever i en föränderlig värld och i en föränderlig tid, och därför kan inte allt se ut som det alltid har gjort. Men finns det drag av ovanstående modeller i vårt organisationsbygge?

Oavsett hur den nya organisationen skapas, bör man påminna sig om att bortom ekonomiska kalkyler, riskbedömningar enligt Arbetsmiljöverkets ABC, personalutvecklingssamtal och facklig samverkan finns människor av kött och blod, som du och jag. Här åker mellanstadietidens turordningsregler fram, osäkerheten kring min egen kapacitet och popularitet. Nu seglar högstadietjejens våndor upp – vem ska jag vara med nu, om jag måste byta arbetsplats?

Nu tänker jag inte att arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose alla våra grundläggande mänskliga behov, men alla har att vinna på att det skapas förutsättningar för goda sammanhang på arbetsplatsen. Det kan till exempel handla om att erbjuda extern handledning för såväl den enskilde arbetstagaren som för gruppen som helhet, eller att skapa mötesformer som ger plats för social samverkan. Tydlighet, transparens och trivsel är viktiga begrepp i sammanhanget.
Någon gång i högstadiet kom jag på att jag kunde erbjuda mig att vara biträdande domare vid brännbollsmatcherna. För min del kändes det mer meningsfullt att vara en möjliggörare för spelet, än att alltid försöka slå långa bollar, springa fort eller kasta pricksäkert. I en organisation behövs också folk som ibland ställer sig vid sidan och ser spelet med andra ögon. Den som till exempel chansar och springer mot målet trots dåliga förutsättningar, blir för det mesta bränd.

Vem i våra organisationer har till uppgift att se den som löser sina uppgifter på ett sätt som innebär risk för utbrändhet? Arbetsmiljöansvar är allas uppgift och det blir särskilt betydelsefullt när förändringarnas vindar blåser. Vanlig medmänsklig omsorg är allas ansvar, liksom att bidra solidariskt till att församlingens uppgift blir utförd. Då gäller det att uppmärksamma de snabba löparna och de pricksäkra individerna, men också den som av tristess redan gett upp och är på väg bort till omklädningsrummet, och den som knappt vågar ta någon boll alls av rädsla att misslyckas.

Karin Långström Vinge, präst i Skövde
Publicerad i Kyrkfack, tidning för Kyrkans akademikerförbund

Predikan Tredje advent /S:ta Helena kyrka

Det talas ibland om informationsbruset. All information, alla opinionsyttringar, allt och alla som vill nå oss med sina budskap om hur livet är eller borde vara. Vankelmodigheten breder ut sig. I en klassisk sketch har Hasse Alfredsson och Tage Danielsson svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen, en ganska talande bild för hur svårt det kan vara som konsument att välja.
När det gäller andlighet handlar det inte om att vara en konsument. När Johannes bakom lås och bom skickar bud till Jesus är det inte fråga om nyfikenhet, utan om liv och död.

”Är du den som ska komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Frågan andas rop på hjälp. En längtan efter någon att kunna lita på, en fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.
Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.

Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret. Människor som du och jag ser sina hem bombas och tvingas till flyktingläger med fruktansvärda förhållanden. Människor som du och jag ser sina barn långsamt svälta till döds. Människor som du och jag är rädda att komma hem, därför att man kanske möts av den älskades knytnävar.

Vad gick ni ut i öknen för att se, frågar Jesus Johannes lärjungar, Ett strå som vajar i vinden? En man i fina kläder? Nej, ska man vara den störste vägbanaren för Gud krävs mer än så. Det krävs en styrka att stå fast vid vad man tror på, och det krävs hårt arbete. Skulle Johannes leva nu, skulle jag tro att han skulle se ut ungefär som en vägarbetare med skyddskläder och pannlampa, på väg i mörkret att gräva upp någon gata här i centrum för att ordna så vi andra får ljus och värme. Ljus som vi ser och värme som vi kan känna, men också det inre ljuset som hjälper oss att kunna se positivt på våra liv, vårt nu och vår framtid, och den inre värmen som hjälper oss att kunna vara trygga.

Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.

När nu kyrkorna fylls i advent och jul, vad är det som du och jag kommer för att se? Är det ett strå som vajar för vinden? Är det män i fina kläder? Jag hoppas vi blir besvikna i så fall. Jag önskar att vi ser en kyrka med Jesus i centrum, där Jesu ärende kan inspirera oss att tända ljus i världen. Jag önskar att vi ser en kyrka som inte vajar fram och tillbaka i uppfattningar om det ena och det andra, utan står fast vid tron, hoppet och kärleken.

Och det handlar inte om att Jesus älskar, att ärkebiskopen tror och att diakonerna bär på hoppet om en bättre värld, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.

Det är inte säkert att det här märks i mediabruset. Det är så mycket som pockar på och drar i oss. Men varje adventsljusstake i fönstren jag går förbi, varje julsång jag hör i bakgrunden på varuhuset, varje liten dagislucia jag kommer att se i veckan, påminner mig stillsamt om ett enda:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt det som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Därför, som Jesaja skriver, skall Libanon bli till en trädgård. De döva ska höra och de blinda ska se. Tyrannerna och de hänsynslösa, alla som har ont i sinnet är borta, alla de som snärjde dem som förde rättvisans talan. Och Paulus fyller på: Gud ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.

Amen

Internationella frivilligdagen

Idag har vi högtidlighållit frivilliga dagen i Skövde. Ett antal organisationer samlades på eftermiddagen i Kyrkans hus och sen gick vi i fackeltåg genom Skövdes centrum.




Fredrik Hedlund från Ideellt Forum inspirerade oss under en timma. Bland annat tryckte han på att lyfta organisationer och engagemang inom Vision 2025 - att marknadsföra Skövde som en stad där vars och ens ideella engagemang uppskattas. Man trivs där man behövs, säger Fredrik. Ingen vill vara onödig.



Helt sant! Vi skövdebor är inte bara konsumenter och arbetstagare, vi är subjekt också. Näringsliv och kommun är viktiga, men den ideella sektorn får inte glömmas bort.


Efter samlingen träffade jag bibelstudiegruppen och jag bad dem tänka på bibelord som varit och är inspirerande för dem i deras ideella engagemang i kyrkan. Flera bibelord nämndes, som pojken som var den som räckte Jesus bröden och fiskarna, förvaltaren, Hanna och Symeon i templet, och människorna som bar fram en lam man till Jesus. Eller lite mer radikalt än så: bröt upp taket och firade ner honom.


Idag hade vi kanske sagt: Okej, du som är så bra på att fira ner lama människor genom taket, kan inte du göra det en gång i veckan den här terminen?


Eller inte. Läser man om idealitet i berättelserna om Jesus ser man att det finns olika typer av engagemang. Det livslånga. Eller insatsen som tog två timmar att göra, men som blev livsavgörande för den som blev hjälpt.

Skövde Nyheter

Eftertanke i Kyrkans tidning: Söndagen före domssöndagen


Så landar vi i kyrkoårets slutspurt och jag läser med skräckblandad förtjusning Jesu ord om den yttersta tiden. Det är lätt att fastna i talen om åtskiljande, utestängande, eld, svavel och tandagnisslan. Kyrkan har genom tiderna skrämt upp gudstjänstfirare som ängsligt undrat om sin egen status när predikanten dundrat om får och getter. Visst ska vi ta Jesu förmaningsord på allvar. Det är allvarligt att leva, att förhålla sig, ta ansvar. Men det gäller också att lyfta blicken. Det finns något bortom. Det slutar inte med eldsblixtar och mörker. Det slutar som det börjar: i kärlek.

Det faktum att allt en gång kommer att bli bra är något att benhårt hålla fast vid när det stormar. Guds verksamhetsplan är tydlig: Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Var inte rädda, säger Jesus, er fader har beslutat att ge er riket. Men det kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er, säger Jesus. Så talar han vidare till sina lärjungar om kommande prövningar, som måste genomlidas. Och jag funderar… kommande prövningar, eller pågående?

Domedagsprofetior levereras numera inte endast från predikstolar, utan ständigt i media. Det kan handla om ekonomisk undergång, klimatmässig undergång, eller moralisk undergång när människor misshandlas till döds. Barn dör av svält, därför att vi är några som äger 99% av allt. När ska vi ta ansvar för det?
Prövningarna tar slut. Jag tänker domens dag som en rättvisans och återupprättelsens dag – dagen då Jesus fullföljer sitt uppdrag och får sista ordet. Jesus, vår vän och frälsare, ska uppväcka oss på den yttersta dagen, till evigt liv. Alla oskyldigt dömda och nedtystade får göra sina röster hörda och bli upprättade.

Därför kan vi jubla. Jag slår upp Psalmboken och låter påsk-yran genomsyra domstexterna: Här var mellan mörkret och ljuset en strid. Dock segrade ljuset till evig tid! Bortom prövningarna finns en ny himmel och en ny jord. Sammanstrålningen, nyskapelsen, alltings återställelse. Efesierbrevets ord är tydliga: ”Av honom och genom honom och till honom är allting. Utanför honom är intet. Allting ska på nytt få sin rätta plats och Gud blir allt i alla, överallt.”

Och Jesus lämnar oss inte ensamma. Han är den som kommer, men också den som redan är här. Han är här nu och ständigt den som kommer med ljus, rättvisa, godhet och kärlek. Och han är den som vill ta oss igenom prövningarna och led oss in i evigheten. Om vi vill, vill säga.

.

Predikan Alla helgons Dag

Jag brukar fråga konfirmanderna, ungefär i början av konfatiden, en massa saker för att se vad rätt vanliga 14-åringar har för inställning till Gud, livet och allt däromkring. En av de saker jag brukar fråga dem, är om de tror att det är enklare eller svårare att leva, om man tror på Gud. De får svara ”enklare” eller ”svårare” eller något mitt emellan. Så får de motivera sina svar.

Det är inte helt enkelt, och det tror jag inte att det är för någon av oss, ens bland de som har ägnat en större del av sitt liv i kyrkan. Svårare, säger några unga killar och tjejer, för det verkar vara så många bud att hålla reda på. Lättare, tror några, för då har man nån som alltid tänker på en.

Jag funderar också på trons kraft när jag ser människor tända ljus på våra kyrkogårdar. Vad finns att hålla fast vid, när tillvaron rämnat? När tvivlet rinner över en som ovälkommet höstregn, och när ensamheten kryper tätt intill som den ruggigaste av novemberdimma. Anar de att Gud finns där?

Att Gud ropar hallåå – jag älskar dig! – genom kyrkklockan på S:ta Birgittas kyrkogård, genom vänliga människors blickar, genom sjuksköterskan som håller en ensam människa i handen, genom bibeltexternas ibland snåriga passager, genom dop och nattvard och genom just… dig.

Det är inte enkelt att leva, och tron på Gud innebär också tro på att Gud är aktiv genom sin skapelse, inklusive medmänniskor och motmänniskor.

Det är inte enkelt att leva. Det visar sig genom konfirmandernas tonårsbekymmer, i frusna händer på kyrkogården, i våra bibeltexter för dagen:

Mose har gjort sin ökenvandring och har målet i sikte, triumfen och segerjublet är snart nära – och så får han inte uppleva det utlovade landet. Gud hade sagt att han skulle dö, han skulle inte gå över dit.

Och bland Lukasevangeliets saligprisningar, där beskriver Jesus tydligt hur de som håller fast vid honom ska hatas, stötas bort och smädas. Det verkar inte alls troligt att det skulle vara lättare att leva, om man tror på Gud.

Men Jesus ger tillvaron en vändning. När vi kommit så långt ner som möjligt går, går vägen uppåt igen. Han talar om ett annat mål, som sträcker sig ännu längre fram än det som Mose hade, när han stod på gränsen till det heliga landet. Det finns något som är ännu mer heligt, än det allra mest heliga på jorden.

Helgonen, då? Det är ju deras dag idag. Helgonen brukar beskrivas som personer som levt nära Gud och som är förebilder för oss. Exempel på helgon är Jesu mor Maria, apostlarna, Johannes döparen, Den heliga Birgitta, S:t Ansgar, vår egen S:ta Elin. De visade genom sina liv att Gud finns.

På sätt och vis skulle man kunna säga att alla människor är helgon, därför att ingen människa skulle finnas om inte Gud finns. Liksom Paulus och Petrus, Birgitta och Elin, får vi utstå medgångar och motgångar. Och vi kan räkna med Gud, liksom Gud räknar med oss. Och genom berättelserna om helgonens liv, får vi det bekräftat.

Är det svårt nu, så kommer det att bli bättre. Gud vänder motgång till medgång. Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike, säger Jesus. Det kan vara svåra ord att ta till sig. Menar Jesus att de undernärda barnen i Somalia skulle vara lyckliga, för att de får ut sitt, sedan? Eller menar han helt enkelt att det inte går att göra så mycket åt den snedfördelning av jordens resurser som drabbar 99% av befolkningen negativt? Eller ligger poängen lite senare i talet: ve er som är rika? Menar Jesus att vi ska göra något åt orättvisorna?

Kämpa nu, vila hos Gud sen.?


Prästen Per Harling har översatt en chilensk tolkning av saligprisningarna:

Saliga de som är fattiga … inte de utan pengar,utan de vars hjärtan är fria att ta emot.
Saliga de som sörjer … inte de som vänder sin sorg inåt,utan de som höjer sina röster.
Saliga de ödmjuka … inte de som förödmjukar sig,utan de som är uthålliga och toleranta.
Saliga de som hungrar ... och törstar efter rättfärdigheten… inte de som gnäller,
utan de som kämpar. Saliga de barmhärtiga… inte de som ömkar sig, utan de som förlåter.
Saliga de renhjärtade … inte de blodfattiga,utan de vars liv är genomskinliga.
Saliga de som håller fred … inte de som undviker konflikter,utan de som ärligt konfronterar dem.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull … inte för att de lider,
utan för att de älskar.

En av årets konfirmander sa att bönen måste vara en bra grej med att tro på Gud. Jo, höll jag med.

Bönen är ett sätt att leva, ett sätt att leva sig igenom livet levande. Livet pendlar mellan ljus och mörker, men Gud är med, kanske särskilt i mörkret. Vi utlovas bättre tider, när vi befinner oss i situationer vi inte själva rår på. Herre, vänd vårt öde, ber psalmisten i Psaltaren, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. Och förväntan är stor: De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Ja, Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den. Så bad den heliga Birgitta, och många efter henne. Kanske handlar det om att vi måste se vår väg och vårt liv i ljuset från Gud. Att våra liv är omslutna i Guds kärlek, och att Gud inte överger oss. Jag vet fortfarande inte om det är enklare eller svårare att leva eftersom jag tror på Gud, men jag övar mig på att möta svårigheter med tillförsikt, och lättsamheter med förnöjsamhet.

Så tror jag att det är bra att göra som Jesus: lyfta blicken. Det finns något bortom det vi inte ser nu. I målet finns en himmel. Om vi nu ännu ser allt som i en gåtfull spegelbild, kommer vi en gång att få se klart.

Till sist, helgonet Paulus ord ur Romarbrevets åttonde kapitel: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. Amen!

Amen!

(S:ta Helena kyrka)

Predikan 19 söndagen i Trefaldighetstiden

Det går en man längs vägen. Han går med en något stel gång, ungefär som om han inte visste om han kunde eller vågade fortsätta framåt. Hans kläder är smutsiga, sandalerna håller knappt ihop. Under armen bär han ett bylte, förmodligen de tygtrasor som han brukar breda ut på marken på kvällen då han ska försöka sova. Han sneglar bakåt efter sig på vägen, men riktar näsan snabbt framåt igen, mot framtiden. Mot det nya livet.

Bara att han går där på vägen är ett mirakel. Bara för några timmar sedan hade han faktiskt varit förlamad. Men hans vänner hade hört ryktas om att det fanns en mirakelman i byn. Jesus hade återvänt, och de hade varit tvungna att bryta sig in i huset för att kunna komma förbi folkmassan som hade samlats utanför hans hus.

Mannen längs vägen snubblar till över en sten. Så många gånger som folk runtomkring honom hade slängt stenar efter honom. Stenar och okvädningsord. Han var ju inte som de andra. Han rörde sig inte som de andra. Han tillhörde förlorarnas pinsamma skara. Till och med i den stund då Jesus förbarmade sig över honom, kunde de religiösa höjdarna inte låta bli att ha synpunkter angående hans ärende. Mannens nöd glömdes bort – i centrum kom diskussionen om vad Jesus kan och bör syssla med. Men vad är lättast – att hela det som är sårigt i själen, eller hela nervbanornas slingriga sammankopplingar?

Mannen längs vägen sätter sig vid dikeskanten ett slag och pustar ut. Vandringen i det nya livet tar på krafterna i hans nyväckta ben. Jesus reste honom upp. Jesus läkte hans ben, och han drog ut de taggar som andra stuckit i hans själ, och de taggar som han stuckit i andra. Res dig upp. Du är fri. Du är mitt barn. Låt ingen lägga på dig något elände igen. Du kan låta dina ben springa, men än viktigare: du kan låta dina tankar flyga fritt i en rymd där du är omsluten av kärlek och omsorg. Om Gud är för dig, vem kan då vara emot dig?

Mannen som nu reser sig upp och går vidare skulle kunna vara någon av oss. Någon av oss sträcker sig dagligen bort ifrån sammanhang av destruktivitet och usla livsmöjligheter. Någon är den som bär en sårad vän genom folkmassan, fram till Jesus. Någon är den som undrar om inte Jesus har ett alltför generöst förhållningssätt. Men kärleken gäller oss alla. Jesus tar diskussionen och visar på ett annat sätt att vara, ett annat sätt att leva. Påfallande ofta i Nya testamentet, tar sig Jesus an de människor lever i samhällets skuggsida, utanför normen. Ser du med onda ögon på att jag är god? frågar Jesus i Matteusevangeliet.

Vi kan lugnt ta våra sängar och gå. Och vi kan läsa orden ur Psaltaren 73, gång på gång.

Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt. (Ur Psaltaren 73)

Helgens bibeltexter





(Predikan vid gudstjänst samt regnbågsmässa i S:ta Helena kyrka. )

Eftertanke i Kyrkans tidning nr 27/28: Tredje söndagen i trefaldighetstiden

Välkommen hem! Förlorad och återfunnen - livet innehåller alltid nya chanser, och vägen hem är, om än inte spikrak, så ändå förhoppningsvis med lyckligt slut, precis som i berättelsen som den förlorade och återfunne sonen.

Ibland tänker jag att Gud - eller för att tala med KG Hammar - bilden av Gud, som är förlorad och återfunnen. Eller snarare: det gör inget om den förloras, för att kunna återfinnas. En del påstår att om teologi och bildspråk förnyas och moderniseras, så kommer kyrkans budskap att bli mer intressant för nutidens folk. Men jag tror inte att vi behöver bredda vårt tal om Gud för gudstjänststatistikens skull, utan för att göra Gud rättvisa.

Så vad är det för gudsbilder som möter oss i söndagens texter? I Jesajas bok säger Herren att ”som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.” Fadern på trappan, som tar emot den ångerfulla sonen och försöker lugna den hemmavarande, har traditionellt tolkats som Gud själv.

Båda bilderna av Gud är egentligen lika stereotypa. Modern bär barnen i sin famn, gungar på knäet och tröstar. Det är en fin bild, men när den tas fram för att bejaka Guds ”kvinnliga” sida blir tanken ändå inte särskilt normbrytande: kvinnans huvuduppgift är traditionellt just denna. Annat är det i Första Petrusbrevet, där vi uppmanas böja oss under Guds starka hand, ”så att han upphöjer er när tiden är inne.”

Att en far tröstar sitt barn är inget konstigt, men kan vi tänka oss en gudsbild där det är en kvinna som ska upphöja oss? Vågar vi verkligen så starka kvinnor? Varför är det för en del så provocerande att referera till Gud i feminin form? Varför ta Jesu ord om ”Fader vår” på exklusivt allvar, när andra jesusord nästan nonchaleras?

Jag läser berättelsen om den förlorade sonen, och undrar var sönernas mamma är. Jag funderar också på hur händelserna hade utvecklat sig om pappan faktiskt hade rest iväg och letat rätt på sin son. Han fylldes ju av medlidande när han fick syn på sonen, och det tyder på att han haft någon form av information om hans tillstånd.
Ska vi se det här som en av Guds metoder för att nå oss människor – låta det gå riktigt illa – och sedan stå beredd med plåster och gödkalv när vi äntligen ”kommer tillbaka till oss själva”?

Mångfalden i våra berättelser om Gud är alltså oerhört viktig. Jag bläddrar tillbaka några versar i Lukasevangeliet. Om en kvinna tappar bort ett silvermynt, tänder hon en lampa, hon sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det. Det är inte utan att jag lite försiktigt önskar att fadern på trappan hade kommit på den idén han också.

Läs helgens texter

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...