När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 

Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 

I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 

Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 

På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. 

Skolavslutningar...

Ett av alla vårtecken är den årliga debatten om skolavslutningar. I kyrkan eller inte? I år har kollegan i Sävare utanför Lidköping fått stor medial spridning med sitt budskap att i år blir skolavslutningen inte i kyrkan, därför att skola ska vara skola och kyrka ska vara kyrka.

Bakgrunden är Skolverkets skrivningar om att skolan ska vara icke-konfessionell, men hur detta ska tolkas skiljer sig en hel del från en rektor till en annan.

Själv har jag genom åren haft en vacklande inställning till det här med att medverka vid skolavslutningar. Dels har det varit en uthyrningsteknisk finess: ingen kyrka utan en medföljande präst som någon slags vårdnadshavare. Därför har en präst, med ibland tveksam koppling till specifik skola och kännedom om vilka förhållanden som råder just där, fått hälsa välkommen och säga några väl valda ord om sommaren och allas lika värde.

Det som kollegan reagerat på är bland annat att skolledningarna vid flera tillfällen velat läsa hennes manus i förväg. För mig låter det i bästa fall som en konstigt kommunicerad men ändock omsorg om eleverna - de ska inte behöva höra något som de skulle kunna ta illa upp av, alternativt bli religiöst hjärntvättade. I sämsta fall låter det som censur. I vilket fall är det tveklöst oartigt mot värden att kräva genomläsning. Skolan är gäster och bör bete sig i enlighet med förekommande vett och etikett. Tilltaget tyder också på en räddhågsen misstro till en Svenska kyrkans företrädare som är så mainstream svenskkyrklig som någon kan vara. Samtidigt förstår jag den förälder som är tveksam till att skicka iväg sitt barn till ett sammanhang som hen inte kan känna den minsta sympati för - hade det varit aktuellt för min del hade jag också haft synpunkter.

Själv har jag haft en hel del skolavslutningar i kyrkan. Hade någon frågat om manus i förväg hade jag inte kunnat överlämna mer än några stolpar eftersom jag mycket sällan har färdigskrivet manus. Men min tvekan om skolavslutningens plats i kyrkan eller inte handlar om mer än om relationen mellan kyrka och skola. Visst kan jag stå längst fram i en fullsatt kyrka och leverera några väl valda ord. Visst kan jag säga något uppmuntrande som inledning till sommarlovet. Visst kan jag följa Skolverkets instruktioner om religionsfrihet och inkluderande hållning. Jag kan tala om andlighet utan att J-ordet nämns, men det som skaver är att inte få ge uttryck för helheten i min livssyn. För visst är det lätt att tala om sol, badstränder och ledighet. Men vad får jag säga till de elever som inte alls har ett härligt sommarlov att se fram emot? Eller som trots goda familjeförhållanden och grannar i stans bästa kvarter glömmer sin ensamhet i ruset av en flaska smuggelsprit? Och till dem hade jag velat säga något om vad jag kan tänka skulle kunna vara bärande i svåra situationer.

Men trots allt: var skolavslutningen än sker och hur sommarlovet än blir - goda tankar kan vi tänka för och om varandra. Det är nog ändå det viktigaste.

Stad i ljus, byskolan i Varola och Black Friday

Eftersom jag snällt brukar tacka ja när personen i kassan frågar om jag vill bli medlem och få fantastiska erbjudanden är det också det som till stor del fyller min e-postlåda varje dag tills jag får nog och avregistrerar posten. Detta har jag gjort ganska många gånger nu eftersom dom där e-posterbjudandena brukar dyka upp igen, oklart hur.

Så med tanke på hur ofta det verkar vara rea är det förvånansvärt hur affärerna ens får ihop det när de dessutom hakar på arrangemang som exempelvis Black Friday. Å andra sidan behövs väl en rejäl shoppingdag för att vända de röda siffrorna till svarta.

Men i allt shoppande bör vi ställa oss frågan om det är rimligt. Dagens domedagsprofeter står inte längre med svarta rockar i kyrkorna utan framträder i media med det mycket viktiga budskapet om att vi faktiskt förstör klimatet med vårt sätt att leva. Sommarens torka med påföljande skogsbränder är förmodligen tecken på det. Och folk hinner knappt ta in de fasansfulla nyheterna från bränderna i Kalifornien innan ett nytt köp via datorn klickas hem.

Vi måste få ner konsumtionen för att överhuvudtaget kunna nå de klimatmål som politikerna satt upp för att inte temperaturen ytterligare ska höjas. Den konsumtionshets som präglat vårt samhälle sedan efterkrigstiden måste brytas av fler. Alla har inte möjlighet att köpa en ny elbil, alla har inte råd att köpa endast ekologiska och närproducerade produkter men alla kan göra något i det lilla för att vår gemensamma skapelse ska kunna få en hållbar utveckling.

I det sammanhanget är det helt ofattbart att Skövde kommun annonserar stort om shoppinghelger, och att de dessutom ställer in det mycket uppskattade arrangemanget kulturarrangemanget Stad i ljus till förmån för Black Friday är så häpnadsväckande att jag i flera minuter trodde att den lokala nyhetssida jag regelbundet surfar in på måste ha varit hackad. Jag är övertygad om att vår kommun skulle kunna vara ett föredöme i hållbarhetsfrågor och på olika sätt kunna värna det goda livet som inte alltid handlar om ha-begär.

Skövde kommuns tjänstemän och politiker har det inte lätt i dessa dagar då det förs ganska hätska debatter inte minst på sociala medier. Men de har att förklara för oss medborgare vilka konsekvenser de drar av sitt påstående på hemsidan att “Vi vill vara en ledande kommun i skapandet av ett modernt samhälle som är miljöanpassat, byggt på förnybara resurser och där ett tillväxtvänligt näringsliv kan verka i samklang med jordens klimatvillkor.”

Att kunna leva hållbart innebär också att människor ska kunna bo på landet. Visserligen kan hela Skaraborg räknas som landsbygd, men frågan om kommunen behandlar alla medborgare likvärdigt kan verkligen behöva ställas - inte bara i Skövde och med tanke på nedläggningen av Varolas lilla byskola utan i Sverige som helhet. Ska lösningen behöva bli att friskolekoncerner eller föräldrakooperativ tar över våra byskolor?

I näringslivets värld kan vi konsumenter inte nog överösas med erbjudanden och rabatter. Men hur är det med det där som egentligen betyder något? Skulle det vara intressant att kunna se tillväxtperspektivet som något som kan handla om människans inre liv? Kultur, utbildning, andlighet? Att växa som människa?

Rör inte min keps!

Det här med kepsar inomhus, bland barn och tonåringar i allmänhet och bland tonårskillar i synnerhet, är ju något som ständigt är aktuellt. Jag kan inte räkna alla gånger jag fått kommentarer i kyrkan om att det är roligt med konfirmander i kyrkan, bara de inte hade kepsar på sig och höll på med mobilen.

När jag sen kom till skolans värld var det samma sak där: kepsarna anses vara ohygieniska, även om de vid en jämförelse med övrigt förekommande bakteriehärdar kan framstå som vore de steriliserade. Men argumentet “så gör man bara inte”, förekommer också.

Det var just männen som historiskt sett skulle ta av sig huvudbonaden inomhus. Bakgrunden är att riddaren som ju bar hjälm skulle ta av sig hjälmen i fredliga situationer samt i kyrkor, eller inför en kvinna eller en fana. Att bryta mot denna etikettsregel ansågs vara ohövligt och till och med fientligt. Detta har, även sedan riddartiden för de flesta endast återupplevs under nyårshelgen då filmen “Ivanhoe” traditionsenligt visas, levt kvar bland alla som tycker sig förstå sig på vad det är som gäller. Undantag för huvudbonadförbudet för män inomhus är idag bärare av studentmössa eller doktorshatt, religiös mundering eller skyddsprodukter av hygieniska skäl, men förr i tiden kunde det också handla om män med hög status - som hövdingar, kungar eller präster.

pixabay.com

I en del fall har denna historiska trivselregel upphöjts till allmän lag på skolor runt om i vårt avlånga, och med jämna mellanrum höjs också protester mot dessa kepsförbud. Ett av initiativen kastar ett allvarets ljus över frågan, och då handlar det helt enkelt om människosyn. Det är kampanjen #rörinteminkeps, vars företrädare påminner om att människor med neuropsykiatriska funktionshinder (adhd med flera diagnoser) ofta lider av intryckskänslighet och att de helt enkelt måste skärma av för att kunna koncentrera sig på skolarbetet. Kepsen, mössan eller luvtröjan neddragen över ansiktet är alltså inte tecken på en strulig tonåring som inte vill lyssna, utan kan vara ett nödvändigt verktyg för att överhuvudtaget befinna sig i skolan. På liknande sätt kan ett par hörlurar i öronen fungera som fokusförbättrare, eller att pilla med något annat som en mobil, en stressboll eller ett skissblock. Hur många av oss sitter inte och ritar i ett block samtidigt som vi pratar i telefon? Eller spelar ett spel på mobilen samtidigt som vi hör på nyheterna?

Att avkräva dessa ungdomar kepsen (eller vad det nu kan vara) är likvärdigt med att begära att en person med synnedsättning ska ta av sig glasögonen, den hörselskadade att ta av sig hörapparaten eller att den rullstolsburne ska lämna ifrån sig sin rullstol. Den som lider av neuropsykiatriska funktionshinder kan inte “skärpa sig” mer än vad den närsynte kan, eller den som behöver kryckor för att ta sig framåt.

Hur är det då med att säga ifrån om en stör sig på sina medmänniskor, vad det än månde vara? Etikettexperten Magdalena Ribbing, frid över hennes minne, påpekade ofta att det är ett värre avsteg från etiketten att upplysa någon om hens överträdelse än överträdelsen i sig. Vad som är en överträdelse är en annan sak och i takt med att vi får mer kunskap och därmed förhoppningsvis minskade fördomar om varandra kan också förståelsen öka.

Slutligen, det är bättre att konfirmanden är i kyrkan och hör predikan om än som bakgrund till snapchat och instagram, än att ungdomen inte är i kyrkan alls. Och det är bättre att eleven sitter med kepsen långt neddragen över ansiktet i skolan, än att eleven sitter hemma och spelar dataspel kepslös.

#rörinteminkeps

Vita kuvert på stan

Jag gick genom centrum och ner mot parkeringen vid Mörkekorset. Skolavslutningsdag och längs trottoarer och torg samlades finklädda och välfriserade elever från högstadiet. Alla hade de vita kuvert i handen. En del såg genuint glada ut. Andra försökte ordna anletsdragen medan ögonen sände helt andra signaler. Jag såg på deras överdimensionerade vita kuvert och tänkte att det är så här vi hanterar unga människor. De kategoriseras, Bedöms. Mäts. Analyseras. Elevvårdskonfereras. Meriteras. Älskas? Värdesätts? Stöttas?

pixabay.com

Jag är inte emot betyg, det vill jag påpeka. Naturligtvis måste vi ha någon form av system för att dokumentera elevernas kunskaper, förmåga till analys, ambition och vilja. Betyget från nian blir också någon form av försäkran om att eleven har förutsättningar att klara det valda gymnasieprogrammet. Numera försöker också skolmyndigheten vara tydlig med vad som krävs för de olika bokstäverna i systemet. Det jag och många med mig ser är att en del elever far illa av systemet eftersom de tar det så personligt. Jag är ett D i religion, hörde jag för några veckor sedan. Jag har upplevt det på folkhögskolan också. Är jag en fyra? Nej, måste svaret bli. Bokstaven eller siffran mäter de kunskaper du har visat. Det säger ingenting om ditt värde som människa, eller all den kunskap du egentligen har men som du inte visat av olika anledningar, eller kunskap som inte efterfrågats av läraren. (På motsvarande sätt gäller för oss vuxna att lönegraden, den eftergymnasiala kompetensen eller storleken på husbilen inte har något att göra med vårt värde som människor. Alls. )

Eleverna mäts och värderas. Häromdagen fick en bekant ett mail från skolsköterskan: Grattis, ert barn har nu vägts och mätts och har inte längre fetma utan är bara överviktig. Min bekant blev vansinnig. Vem har bett skolsköterskan kategorisera hennes dotter? Hälsokontrollerna är säkert gott tänkta men gränsen till kränkning av den personliga integriteten är hårfin. Skolsköterskans mail innehöll också en fråga om hur denna positiva utveckling kunde ha skett och jag skulle nog ha svarat att livet självt har skett, ett barn har sträckt på sig bokstavligt och bildligt och kilona har jämnat ut sig. Låt barn få vara barn.

Vi kanske skulle ta och vända på steken och fundera på att börja behandla barn och vuxna som jämlikar i skolan. Har lärarna själva nått sina mål? Har de klarat att hålla rätt BMI trots avstressande hetsätning av kolhydrater  i lärarrummet? Den kloke chefredaktören Claes de Faire på tidningen Fokus ifrågasatte härförleden också varför lärarrummen har skönare fåtöljer än elevernas uppehållsrum. Och skulle du stå ut med att gå på en skoltoalett?

Lärarna har det inte enkelt, de heller. Också de mäts, värderas, lönesätts, hinner inte med lunchen för att det är något dokument som måste skrivas eller någon lektion som måste förberedas och de sitter hemma och rättar prov när vi andra gallrar morötter  på landet eller ligger och slötittar på netflix. Men var det så här det var tänkt att vara? I världens bästa demokrati har högstadieeleverna redan diagnostiserade ångestsjukdomar och lärarna knaprar alvedon och novalucol för att orka en termin till. Samhället måste förändras och vi är de enda som kan göra det, oavsett utgången av höstens val.

(Krönika i SLA 20180616)

Studenter och demokrati. Krönika i SLA 16/9

I den skolform jag arbetar talar vi en hel del om deltagarstyrning, öppna processer och demokrati. Ett av statens syften med att ge statsbidrag till folkhögskolorna är att skolan ska stärka individerna och göra det möjligt för dem att påverka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen.

Nu är det fråga om deltagare som fyllt 18 år, men så som ovan nämnda samhällsutveckling håller på att ta vägen krävs krafttag för att våra ungdomar genom olika former av samspel med vuxenvärlden växer upp med en tilltro till samhället: att de blir lyssnade på, tagna på allvar och att de faktiskt kan påverka sin vardag och sin framtid även om det inte alltid blir som de vill. Också det är viktigt att träna på och utvecklas i.

Det är med de ingångsvärdena jag tycker att den nu pågående konflikten mellan blivande studenter i Skövde och gymnasiernas skolledningar är djupt olycklig. Det finns ingen anledning att tro att rektorerna har annat än välvillig omsorg som grund för att innevarande läsårs studentfirande kommer att ske på annat sätt än det gjort under flertalet år. Det blir inga stora fordon i kortegen där studenterna står på flaken, sjungande och ackompanjerade av imponerande ljudanläggningar.

Rektorerna hävdar att det framförallt handlar om elevernas säkerhet. Att ett antal ofta berusade människor står på ett flak och hoppar är inte optimalt och det har skett allvarliga olyckor.  Men det går att skärpa upp säkerhetskontrollerna både initialt och under vägen.   Och även om det kanske är att tala för döva öron går det att försöka påverka eleverna att dricka mindre alkohol. Det är heller inte alla som dricker. En del har dessutom hunnit nyktra till fram på eftermiddagen efter att ha startat tidigt med champagnefrukosten.

Bland det inte minst upprörande har jag själv under flera år tyckt varit en del av de texter som prytt fordonen. Här borde rektorerna varit mer framåt och faktiskt beslagtagit en del av dem.  Jag tror inte att det handlar om att eleverna plötsligt glömt bort både värdegrund och svensk lagstiftning eller det de eventuellt lärt sig i konfirmationen, utan att det är ett sluttande plan där det gäller att sticka ut så mycket som möjligt. Där av sexistiska budskap som de vet retar upp etablissemanget.

Men det är alltså själva beslutsprocessen jag känner mig frågande inför. I en debattartikel i SLA beskriver sig Plusgymnasiets studentkommitté som kreativa, samarbetsvilliga elever med stora ambitioner som flera gånger under det informationsmöte som de kallats till presenterade olika förslag på hur de skulle kunna möta rektorernas och polisens oro.  Särskilt oroväckande tycker jag att det är att eleverna bjudits in till ett möte för att diskutera studentfirandet, ovetandes om att det var så stora förändringar som redan beslutats om. Ett mer demokratiskt förhållningssätt hade varit att tala med eleverna först och sedan fattat ett beslut med elevernas förslag och idéer med i beslutsunderlaget.  Jag delar elevernas synpunkter att det är vuxenvärlden som brustit i sin säkerhetskontroll och sin ambition att tillvarata elevernas intressen. Det är möjligt att informella samtal förts. Men att de inte är kända utan att elever kommit till mötet och ställts inför fullbordat faktum är djupt oroväckande och bådar inte gott för framtiden.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Engagerade samhällsmedborgare
Diss: Samtidigt i en annan stadsdel: ska pizzerian få finnas eller inte? 

Framtidsutsikter. Krönika i SLA 14 juli 2017

Veckan som gått var den för många magiska vecka då antagningsbeskeden till högskolor och universitet  läggs ut på antagning.se.  Det är lika roligt varje år att scrolla i facebookflödet och se glädjeutrop från vänner och gamla konfirmander som kommit in på sina drömutbildningar. Ibland blir en förvånad över vilka yrkesval de gjort men väldigt ofta stämmer det väl in på hur jag en gång tänkte om dem som dåvarande tonåringar.  I år var det extra spännande eftersom jag sökt en fortbildning i  pedagogik på Linköpings universitet, och framöver kan det bli en och annan krönika skriven utifrån tankar som kommer med anledning av folkhögskollärarprogrammet. Lärande och folkbildning ligger mig varmt om hjärtat, så jag ser fram emot att kunna studera detta närmare samtidigt som jag jobbar på i Hjo på folkhögskolan. 

Nu är det sommarlov även för mig - efter Svenska kyrkans ungas musikläger flyttade orgelspelarkursens deltagare in i elevbyn. I år var de tolv personer från hela södra Sverige mellan 17 och 60 år som valt att spendera tio dagar i en miljö full av musikglädje och gemenskap. Kanske någon av dessa byter inriktning i sina liv och satsar på en kantorsutbildning?

Det sägs att det är mer vanligt nu än förr att folk byter inriktning i arbetslivet i mogen ålder. Det är glädjande! Vi utvecklas som personer och är inte alls desamma vid 40 som vid 20. Idag finns möjligheterna för fler - och eftersom vi inte är träd har kan vi flytta på oss. Det behövs mer personal i såväl vården som i skolan. 

I takt med samhällsutvecklingen formas också nya yrkestitlar. I den stressiga tillvaro som många idag lever i och som kan göra att vi inte har tid att lyssna på varandra söker många företag just personer som är den mellanmänskliga mjuka bryggan mellan hedgefondsplaceringar och avkastningskrav. En s k team facilitator är just en specialist som ser till att olika yrkesgrupper fungerar tillsammans, och en agil coach har har uppgiften att se till att allt med it fungerar, något som verkligen kan tära på arbetsmiljön om det inte fungerar. Rätt person på rätt plats brukar en säga, och chefen kan ta hjälp av en Head of talent transformator som sköter detta. 

Annars handlar det mycket om att spana in i framtiden och försöka förstå vad såväl företag som kund behöver utveckla. Om du söker ett jobb som Global digital consumer strategist kommer du att fokusera på kundernas digitala upplevelser, som tech wizard jobbar du med kundernas behov av teknik. 

Visst är det roligt med utveckling och nya vägar i livet men vi behöver också ta det lugnt, vila och uppskatta det verkligt betydelsefulla i livet. Det krävs ingen grundläggande behörighet att gå ut i skogen och andas frisk luft, och det krävs inga 2.0 på högskoleprovet för att få sitta vid en sjö oh njuta med en kopp kaffe, och heller ingen verksamhetsutvecklare för att bara ta ytterligare en semesterdag precis som den kommer.  Så njut av livet! 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Sommarvärmen tycks ha kommit!

Diss: Tänker på ledsna ungdomar som inte nådde riktigt fram med sina högskoleansökningar. Men ge inte upp hoppet! Det finns massor med folk före dig som kommer att tacka nej och hoppa av! 

Uppbrottsstämning på folkhögskolan. Krönika i SLA 20 maj 2017

Nu är det uppbrottsstämning på folkhögskolan. Ytterligare ett läsår är om några veckor slut och de sista inlämningarna och lektionerna varvas med aktiviteter av lättsammare slag. 

För min del är det första läsåret i min nya roll som skolpräst snart slut. Även om prästhantverket i grunden är detsamma skiljer sig uppdraget betydligt jämfört med livet som komminister i stadsförsamling. På skolan finns större möjlighet att lära känna ”församlingsborna” på djupet eftersom vi faktiskt umgås en hel del. Matsalen, korridorerna, kapellet, lektionssalarna är mötesplatser för lärande och växt på så många plan. Min prästkollega på skolan sammanfattade uppdraget fint: umgås, undervisa och uppmuntra. 

Foto: Andreas Englund

För deltagarnas del handlar det nu om utvärdering av året som gått och om funderingar vad som ska ske till hösten. En del har plan A och plan B klara och inväntar framtiden med tillförsikt och glädje, men för andra är det betydligt svårare. 

Så kommer nya deltagare att göra dem som stannar kvar ytterligare ett år sällskap. En del kurser är redan fulla, men flertalet kurser går att fylla på ända in i terminsstarten. Till skillnad från högskolan där antagningarna sker väldigt strikt enligt fastställd tidsplan, har varje folkhögskola möjlighet att själva ta emot ansökningarna och handlägga dem. På allmän linje finns det dessutom möjlighet att börja i princip när som helst under läsåret. 

Allmän linje på folkhögskola är en av de bästa fenomenen i det svenska utbildningssystemet. Här finns möjlighet att läsa in såväl grundskolan som gymnasiet. Här finns en mångfald av deltagare. Några har att läsa in matten, engelskan eller något annat ämne som blev kvar sedan gymnasietiden, andra har inte gått gymnasiet alls utan behöver alla behörighetsämnena. Det är fel att säga att de har misslyckats på gymnasiet. Snarare är det så att det är den svenska skolan som har misslyckats. Gymnasiet är i hög utsträckning en form som inte alla slags elever kan pressa in sig i. De kreativa, individuella lösningarna kunde vara fler och erbjudas fler. Tonåren är en känslig tid och att inte få betyg på gymnasiet handlar många gånger inte om att eleven varit lat utan att förutsättningarna för lärande helt enkelt inte funnits. Det kan handla om hemsituationen, om psykisk ohälsa, inlärningssvårigheter eller livskriser. På folkhögskolan finns en andra, tredje och fjärde chans. Det är fint och det finns möjlighet att läsa både på distans och att läsa på skolan och därmed vara del av den miljö som på så många sätt är gynnsam för att kunna växa som människa. 

En stor grupp är de utlandsfödda som nu är färdiga med sin språkintroduktion. Det talas mycket om högutbildade syrier, men många av dem som kommit de senaste år kommer från länder där skolsystemet inte varit särskilt fungerande. Det krävs mycket tid och energi att lära sig inte bara svenska utan också engelska, matte, samhälls - och naturorienterande ämnen. Här krävs mycket uppmuntran för att de nyanlända ska fortsätta sin utbildning. Just nu är det högkonjunktur och lite lättare att få jobb, men i svårare tider kommer det att vara en stor nackdel att inte ha gymnasiet klart. För dessa människor, inte minst för de ensamkommande flyktingbarnen,  handlar det om att ställa om från den uppbrottsstämning som de levt i större delen av sina liv till att faktiskt tillåta sig landa och förstå att Sverige nu också kan få vara hemlandet. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Det växer så det knakar. Underbart!
Diss: Avsked från fina deltagare! 

Bättre förr? Krönika i SLA 17 september 2016

Var det bättre förr? Den frågan ställer jag mig emellanåt. Med rätta, eftersom jag uppnått den ålder då det börjar finnas lite förr att se tillbaka på. Den senaste veckan har media fokuserat på psykisk ohälsa hos unga och unga vuxna och det konstateras på flera håll att ångesten ökar, depressionerna djupnar och fler personer som ännu inte ens varit i närheten av ett anställningskontrakt far som chanslösa flugor mot bilrutan en stekande dag i september. Inte in i bilrutan, men i den berömda väggen. 

Var det verkligen så när vi var unga? När jag tänker tillbaka på min egen gymnasietid minns jag mest en ändlös tid av pluggande. Det var inlämningar, läxförhör, prov och uppsatsskrivning. Det relativa betygssystemet gällde, vilket innebar att det var utstakat att klassen skulle uppdelas i ett visst antal ettor, tvåor och så vidare. Femmorna, de eftertraktade, verkade nästan bokade från början av dem som såg till att låta sig etiketteras som klassens ljushuvuden. 

kaboompics.com

Jag valde den samhällsvetenskapliga linjen eftersom jag tyckte det var roligt med samhällskunskap, historia och religion. Men det roliga försvann någonstans i betygshetsen. Tidningen lästes inte med avsikt på förkovran och fördjupning i intressanta ämnen, utan vitsen var att lista ut vilka frågor som skulle komma i veckans omgång av Nutidsorienteringen. 

Vi lärde oss om alla de gamla krigen och det pågående balkankriget. Men det var allianspakter och storfurstar, strategier och fredsårtal och det är ju nyttigt att kunna. Men aldrig att vi fick höra en livs levande flykting som berättade hur det faktiskt är. De flyktingar som fanns satt mest och hängde utanför svenska-två-salen. De integrerades fantastiskt bra, men om de hade integrerats i historielektionerna hos oss infödda mariestadstonåringar hade de kanske bidragit till en viss vaccination mot kommande sverigedemokratiska röster. 

Jag lyckades inte anpassa mig själv särskilt väl i den fyrkantiga gymnasiala skolformen. Jag ville jobba på andra sätt, fördjupa mig mer än skrapa på ytan. Men på den tiden visste ju ingen pedagog att det skulle komma en tid då årtal och kungar kan googlas fram på internet, så det var bäst att alla elever kunde exakt på årtalen när kommunismen föll  i de olika östeuropeiska länderna. Nuförtiden kallas sådan kunskap för nörd-kunskap, dvs att en kan orealistiskt och onödigt mycket om ett visst ämne. 

Jag behövde ha roligt. Tack vare en schemateknisk finess kallad estetisk variant, kunde några av oss ägna tid i musiksalen istället för att plugga B-språk. Verbformer och datorstyrda prepositioner tråkade ut oss. Vi bildade en vokalkvartett och var ute och sjöng i kyrkor på fritiden. Vi drog fler till oss och bildade en teatergrupp och lånade Mariestads fina teater för vår uppsättning och hade genrepet på friluftsdagen till idrottslärarnas förtret. Men jag hade en god relation till skolledningen och fick igenom rätt mycket. 

Det var inte roligt alltid. Men när det finns vattenhål i en tonårings öken går det för det mesta väl. På den tiden visste vi inte vad depression var. Vi var nere, och vi hade bryt. Vi visste inte vad stress var, men vissa tider gick vi ut på toaletten och kräktes blod. Vi hade inga internetbaserade självhjälpsprogram mot det vi senare skulle definiera som ångest, men vi färgade håret rött och lyssnade på Depeche Mode och Bon Jovi och Madonna och var allmänt dystra och gick till kuratorn och pratade ut. 

Det sägs att den som klarar sig till 25-årsdagen klarar resten också, och viss statistik stöder det påståendet. Om det var bättre förr vet jag inte. Men det är iallafall inte bättre nu.  Vid 90-talets början fanns fortfarande tillräckligt med vuxenvärld för att fånga upp dem som mådde dåligt. Idag är betygshetsen än värre och den som inte reser jorden runt eller lämnar småstaden för att plugga eller iallafall jobba om det så än är för att rensa fisk i Norge är smärtsamt utlämnad till utanförskapet. 

Nu tillhör jag själv den där vuxenvärlden och är en av dem som gör avtryck hos ungdomen. Kan vi inte komma överens om att ge de unga andra signaler än att de ska prestera, vara effektiva, vara på topp hela tiden? Kan vi inte berätta för dem att de är tillräckligt bra? Att de duger som de är? et blir kanske svårt, eftersom inte ens vi förstått det ännu. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss:  Vi som kämpar. Heja oss!

Diss:  Psykisk ohälsa bland unga. 

Expressen #vågaberätta

"Var femte ung flicka i årskurs nio har någon gång skadat sig själv medvetet. Andelen unga som mår dåligt ökar och fler måste äta psykofarmaka för att klara vardagen. Depressioner, ångest och adhd-diagnoser präglar många unga människors liv och får stora konsekvenser även i vuxen ålder."

DN

Rektorsrekryteringen i Ryd

När jag först såg den där omtalade rektorsrekryteringsfilmen trodde jag verkligen att det var ett inslag från något lokalt satirprogram. En skådespelartalang med suggestiv röst tittar in i kameran och pratar oavbrutet om en berättelse som fortsätter och där du vet något och det pirrar i kroppen och allt möjligt. Omgiven av konstig grafik ser han ut att gå omkring i ett rymdskepp som sen visar sig vara Rydskolan fast helt fråntagen sin omgivning. Som att Rydskolan är en vit fläck som fått väggar och som nu bara längtar efter just dig som fortsätter att skriva på berättelsen.

Det är i all sin oriktighet, på riktigt. Skövde kommun söker en ny rektor till Rydskolans högstadium som kommer att öppna på nytt 2017 efter några års utfasning. Till hjälp (eller snarare stjälp) har de anlitat reklambyrån Compadres som på sin hemsida lovar att skapa modig och ansvarsfull kommunikation tillsammans med sina kunder. För en prislapp på en halv miljon kronor har det skapats en film och en hemsida.

Det är modigt men begränsande att använda sig av  Virtual Reality-teknik som innebär att den som har särskilda VR-glasögon upplever det som att vara mitt i filmen. Som 3D, fast verkligare.  Det är enligt media ett tiotal utvalda möjliga sökande från hela landet som fått de här glasögonen, men för oss andra blir det rymdkänslan som gäller.

Men är kommunikationen ansvarsfull? Personal på Rydskolan har med rätta reagerat på den historieskrivning som reklamfilmen bygger på. Hör här: ”Det här är en berättelse om en skola i Skövde där egentligen ingen ville gå. Om föräldrar som krävde poliseskort när deras barn skulle börja här. Det är en berättelse om dåliga skolresultat och sämre möjligheter. ... Det här är berättelsen om den dåliga skolan som spred sig på hela orten och den dåliga orten som spred sig i hela Sverige”.

Så var det inte riktigt. Jag satt i skolnämnden när beslutet om att lägga ner Rydskolans högstadium togs, men jag deltog inte i beslutet eftersom jag inte var övertygad om dess riktighet. Men anledningen var inte att det var en katastrofskola. Det fanns helt enkelt mindre elevunderlag på den tiden. Nu öppnas högstadiet igen eftersom fler högstadieelever behöver tak över huvudet.

Värst med filmen är att ändå att det inte finns en enda elev där. Skolan beskrivs också som tyst och tom. Spöklikt tyst och tom. Men Rydskolan är idag allt annat än tyst och tom. Lågstadiet och mellanstadiet med fritids har alltid funnits kvar. Där finns elever och personal som varje dag kämpar för att göra skillnad. Som varje dag växer lite till. Dessa barn fick lämna skolan när filmteamet var där.  Självklart finns det som på alla skolor problem, utmaningar och utvecklingsområden. Visst är det stökigt i Ryd som stadsdel, men inte mer stökigt än vad det är runt Resecentrum.

Det är viktigt hur vi talar om saker och ting. En oriktig verklighetsbeskrivning kan bli en självuppfyllande profetia.  Jag vill rikta en varm tanke till den personal som faktiskt har arbetat och fortfarande arbetar på Rydskolan, och som med reklambyråns språk skrivit på berättelsen innan. De har betytt oerhört mycket för enskilda elever och familjer. De har inte kört en skola i botten så som det kan tolkas i filmen.  De har utifrån rådande förutsättningar och med tok för lite resurser  erbjudit hundratals barn en god, kreativ, lärande och utvecklande skolmiljö. Det ska ni ha cred för och jag är helt övertygad om att nästa rektor bör rekryteras bland er.      

Se filmen

När avsändaren är viktig. Krönika i SLA 12 mars 2016

Just nu pågår påskvandringar i S:ta Helena kyrka. Det innebär att alla barn i årskurs 3 de delar av Skövde kommun som är Skövde församling inbjuds att följa med under de sista dagarna av Jesu liv. Kulisser är arrangerade, frivilliga och anställda i kyrkan samt elever från Kavelbro och Hermods är med som skådespelare. På ett enkelt men dramatiskt sätt får eleverna en inblick i vad påsken i kristen tradition betyder. De får ikläda sig tidstypiska dräkter, de får dela både oro och glädje tillsammans med folket i Jerusalem. 

Det finns flera anledningar till att Svenska kyrkan gör det här. Naturligtvis har kyrkan ett uppdrag att berätta om kristen tro. Men när skolelever inbjuds och faktiskt kommer (det är inte självklart överallt) finns det ytterligare vinster att göra - för skolorna. Med hjälp av upplevelsebaserat lärande får eleverna ta till sig kunskap om en av de traditioner som är bärande i vårt samhälle. Tillsammans med andra former av skolsamlingar där vi fokuserar på livsfrågor och värdegrundsfrågor kan lärarna få stöd av oss som dagligen arbetar med dessa tankar - och alltihop helt i enlighet med läroplanen. 

Jag funderar mycket på moderaternas förslag att förbjuda religiösa friskolor. I min analys (som verkligen är preliminär) menar jag att mycket av den utdragna och sega debatten om kyrka och skola beror på att skiljelinjen mellan att leva i en tradition och att tillgodogöra sig kunskap om en tradition ibland är diffus. Och allt annat vore konstigt, eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle med religionsfrihet som bas. 

Hos en del debattörer kan nästan en nästan ana en kulturfobi. Det finns föräldrar som blir chockade när barnen kommer hem med adventskalendrar de fått vid studiebesök i kyrkan, men som i nästa andetag själva monterar adventsljusstakar och hänger upp betlehemsstjärnan i fönstret. Barnen lever i en postkristen (efterkristen eller sekulariserad) miljö hemma vilket innebär att de religiösa attributen finns där, utan att föräldrarna menar att de är religiöst laddade symboler. Men när barnen får tillgång till kunskap om kulturen/traditionen/religionen blir det kaos i hjärnan för föräldrarna: gärna ljus och stjärnor, men bara om det är den kommersiella julmarknaden som är avsändare, inte kyrkan. 

Så kommer det sig att det vid borgerliga (icke-religiösa) begravningar sjungs psalmer som Blott en dag, ett ögonblick i sänder samt Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Det finns folk som inte vet att Den blomstertid nu kommer är en psalm som finns med i psalmboken. 

Fenomenet är inte lika starkt när det kommer till påsken. Som kristen kan jag själv tycka att det är tämligen långsökt att förknippa ägg med uppståndelse. Mer och mer  får påsken ikläda sig rollen som fest inför vårens ankomst - men där finns en koppling till påskens traditionella betydelse: från död till liv, från mörker till ljus, från kyla till värme. 

Religionsfriheten är en av de absolut viktigaste friheterna. Och jag anar att moderaternas förslag om att förbjuda religiösa friskolor egentligen inte har majoritetsreligionen kristendom som avskräckande exempel, såvida det inte har med mer diffusa sekter att göra. Det skulle i vilket fall inte skada med lite mer kunskap om andra religioner också. Det går nämligen att ta till sig kunskap om en företeelse, utan att uppslukas och tvångsanslutas till den.  

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Takdropp. Det går framåt och jag är obotligt optimistisk: imorgon bitti behöver jag nog inte skrapa några bilrutor!

Diss: Murar i ändarna på bullerstaketen på Vadsboleden. Inte blev det vackrare precis. 

Vägen till Fjärilskolan är nyasfalterad.Krönika i SLA den 6 juni 2015

Jag läser i SLA att kommunledningen vill starta upp Fjärilskolan igen, den här gången som lågstadieskola. Ännu har de upprörda känslorna som svallade i Södra Ryd inte lagt sig, fortfarande håller familjer på att känna sig för vilken skola de vill att deras barn ska gå i (Rydskolan, eller skjutsa in till stan?) och förtroendet mellan de inblandade parterna kommer nog att ta tid att återupprätta.

Själv satt jag i skolnämnden under den här processen, men deltog inte i besluten som rörde skolorna i stadsdelen Södra Ryd. Trots det fick jag vara med om att ta del av alla de starka, ibland hatiska känslor som uppstod. Så här i efterhand kan jag identifiera några tidsmarkörer som påverkade skeendet och som beslutsfattare nog måste leva med att hantera.

Medbestämmanderätten. Vi vill vara med och bestämma. Vi väljer elbolag, bredbandsleverantör, dagstidning och religiöst samfund. Naturligtvis måste vi också få välja vilken skola våra barn ska gå på. Det får vi också, men vi kan bara välja bland de skolor som finns att välja på. Att ett alternativ som alltid har funnits plötsligt inte finns längre innebär för en del en tydlig kränkning av medbestämmanderätten.

Trygghetslängtan. Våra barn byter kompisgäng, pokemonkort, idrottsengagemang, aktiviteter och frisyr snabbare än vi föräldrar hinner uppdatera Instagram. Och vi låter dem göra det, till en viss gräns. Att byta skola är däremot ett trauma som vi inte vill att barnen ska utsättas för. Helst ska samma barngrupp följas åt från inskolningen på förskolan fram till och med utgången av årskurs nio. Därför är skolor något som bara ska finnas och fungera, och framförhållningen ska vara så god att kommunen kan ställa upp baracker om det skulle visa sig finnas behov.

Miljö- och ekonomitänket. I en tid då alltmer ska göras på allt kortare tid behöver vi ha så smidiga lösningar som möjligt. Att skjutsa barn till olika skolor (i de fall de inte fungerar med buss eller cykel) tar tid och påverkar klimatet negativt. Här kunde kommunen underlätta genom att införa skolskjutsar för alla barn, eller i alla fall låta barnen åka gratis på stadsbussen. För en del familjer är ett tätortsbusskort för 11-åringen en stor utgift.

Växtvärken. Det kommer inte att vara som det alltid har varit. Visionen för Skövde är att vi inom en icke avlägsen tid ska ha en befolkning om 60 000 invånare. Att bli större innebär en hel del växtvärk. Dessa nya människor ska gå i förskolan, skolan, trafikera och bo. Det är något som haltar när nybyggda skolor inte är tillräckliga ens i närtid eller när trångboddheten ökar (läs tio personer i en 2:a på Timmervägen). Det finns en hel del att göra i vår stad. Rondeller behöver byggas om eftersom folk faktiskt tar bilen till de handelsområden kommunen anordnat och därigenom förorsakar trafikstockning vid Elins esplanad. Men vägen till Fjärilskolan är nyasfalterad och fin, så där låg kommunen rätt i planeringen.

Karin Långström Vinge

 

Hiss: Glada studenter. Grattis!

Diss: Många ungdomar är oroliga inför framtiden. Lugn. Det ordnar sig.

Skolan och kyrkan igen

"Skollagen säger att skolan ska vara konfessionellt obunden. Det är inte detsamma som sekulär. Skolan kan ta del av religiös gästvänlighet i kyrkor, synagogor och moskéer som respekterar gästens frihet att bara vara, tro eller inte tro, gilla eller ogilla. Det är det som är att vara konfessionellt obunden." 

Anna-Karin Hammar

Läs också deepedition: "Synen på barn och unga. Det är en grundläggande mening att barn är lättpåverkade och bara ”fylls på” av de åsikter som de möter. Det finns en ganska nedvärderande syn på ungas intellektuella kapacitet helt enkelt. Och en ganska ruskig syn på hur unga formas av andra som om de vore viljelös lera."

Så här skrev jag förra året, och jag tycker likadant i år.

Läxor på dagtid - hundratio miljoner till fritids?

Idag skriver socialdemokraterna Ibrahim Baylan och Mikael Damberg i DN om sitt förslag om läxhjälp för alla barn. Hundratio miljoner kronor ska läggas på detta.

Det är inte dumt alls. Idag är det i mångt och mycket frivilligorganisationer som Röda Korset och Svenska kyrkan (i Skövde erbjuder Svenska kyrkan läxhjälp i S:t Markus kyrka och S:t Matteus kyrka) som hjälper barn som behöver stöd. Ibland går de ifrån fritidsverksamheten för att vara med på detta.

Men jag tycker att fritidseftermiddagen borde rymma tid för läxläsning. Visst består fritids av pedagogisk verksamhet, men det borde inte vara så krånglig att ägna någon halvtimma här och där åt läxböckerna. De barn som inte går på fritids, skulle kunna beviljas att vara där någon timma i veckan för att få hjälp med läxorna, också de under överinseende av kunnig pedagog.

Men det förutsätter förstås att fritidsverksamheten på våra skolor är hyfsat bemannade. Det är kanske där man ska lägga de hundratio miljonerna?

Dagens Nyheter
Martin Moberg
Johan Westerholm
Thomas Böhlmark


Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, skolan.

Raoul Wallenbergskolan till Skövde?

Ikväll var två andra föräldrar och jag på ett första informationsmöte med företrädare för Raoul Wallenbergskolan. I förskolans inspirerande lokaler på Stenkilsgatan 8 träffade vi Per Egon Johansson, vd, Maria Ljungkvist. verksamhetschef, och Jessica Åberg, förskolechef.

På hemsidan kan man läsa om värdegrund och skolidé. Skolan startades av Per Egon som drivs av sin vision om en skola där barnen får redskap till att bli människor som gör skillnad. Raoul Wallenberg var just en sån person som är ett föredöme för många.

Maria Ljungkvist

Vi talade en del om fördomar om friskolor. Jag undrade om friskolor är till för "lyckade barn", men så fungerar inte RWS. De menar att en skola speglar samhället, och i samhället finns en mängd individer. Att finnas i en heterogen miljö handlar om att utvecklas. Och med en lyhörd pedagogik kan man ta emot olika slags barn med olika slags behov av stöd.

"Bara för att två barn är födda samma år och på samma plats betyder det inte att de har samma drömmar, intressen och förutsättningar. Det är något vi på Raoul Wallenbergskolan tar på största allvar och vi ser som vår mission att ”ingen enskild elev ska hållas tillbaka och ingen ska lämnas efter”. Det ställer höga krav på oss, men det är samtidigt det som driver oss att ständigt förbättras. Och sträva efter att hitta den organisation och de undervisningsformer som ger varje elev förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt mot sin egen fulla potential."

Per Egon Johansson

Pedagogiska metoder är inte mål i sig, utan medel för att nå målen. Visst använder sig RWS av såväl reggio emilia - som montessoripedagogik, men ju fler verktyg en pedagog behärskar, desto bättre möter de eleverna.

Något som tilltalar mig är synen på föräldrar och vårdnadshavare. Att kommunicera med dem är inget som läraren själv kan bestämma över, utan det är en del av pedagogiken.

"Vår grundläggande inställning är att skola och förskola aldrig finns till för sin egen skull och inte får vara en skyddad verkstad. Därför är ett uppriktigt samarbete med såväl vårdnadshavare som närsamhälle en förutsättning för att vi ska lyckas fullt ut med vårt uppdrag."

Viktigast för de flesta föräldrar är att barnen lär sig något och att de är trygga. I dessa frågor måste föräldrarna få insyn. Därför kan de följa vardagen i skolan genom ett webbverktyg, där de enkelt får information och kan kommunicera med samtliga pedagoger.

Jenny Åberg

Maria talade en del om ledarskap. Mellan visionen och klassrummet måste det finnas en röd tråd. I en friskola är det korta beslutsvägar med större möjligheter till inflytande för såväl elever, pedagoger och föräldrar. Hon berättar om hur en förälder i Stockholm undrade över varför inte kinesiska ingår i utbudet av undervisning i moderna språk. Ja, varför inte? Maria tog kontakt med kinesiska ambassaden, och snart fanns kursplaner och kinesisk språklärare på plats. Allt är möjligt!

För att en etablering i Skövde ska kunna bli möjlig, krävs ytterligare ett beslut från Skolinspektionen. En lokal behövs, och Fjärilskolan är en möjlig sådan. Om kommunen vill hyra ut lokalerna till RWS, är de positiva till en etablering just där.

Om du är intresserad, surfa gärna runt på hemsidan och kontakta gärna företrädarna. De svarar gärna på alla frågor!

(Vi har startat en fb-grupp för intresserade. Adda och inboxa mig så lägger jag till dig!)

Länkar:

Bloggat om RWS: Byanki.

Så här jobbar man med skoltidning år 2012... RWS News.

... och a propos skolavslutningar i kyrkan....

... bör Per Westbergs bloggpost i ämnet läsas.

Låt det brinna, ååå, låt det brinna, ååå...

Så här års diskuteras alltid det här med skolan, skollagen och adventsfirandet i kyrkorna. Går det att ta med skolklassen till kyrkan och tända det obligatoriska första ljuset i advent utan att kränka vare sig elever eller personal eller skolverkets juridiska dokument?

I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".

För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.

Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.

Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.

I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?

Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:

"Om man nu är konsekvent ligger det i farans riktning att Skolverket måste förbjuda besök i synagogor och moskéer. Det faktum att pojkar måste ha mössa på
huvudet vid besök i moskén är ju religiöst betingat. Det handlar i judendomen om
att visa respekt för Gud. Ska alla tvingas till det? Självklart tycker jag.


Det handlar om respekt för religion liksom det handlar om respekt för religion att präster välsignar människor och läser trosbekännelse.

Likaså skulle kunna ifrågasättas om elever verkligen ska ta av sig skorna när de besöker en moské. Det är ju en religiös handling."

I förlängningen kan Skolverkets tolkning leda till att intoleransen mellan människor ökar, befarar Per Westberg, och jag tror han har rätt. Att ta av sig skorna, ta på sig mössan, eller som i kyrkan - ta av sig mössan - handlar om att visa respekt mot den kultur man bevistar. Allmänt hyfs, skulle folkpartisten i mig säga. Precis som att barnen lär sig att vara tysta under skolteaterföreställingar, eller att de inte får hoppa i bassängen med kläderna på när de har simträning i badhuset.