S:ta Elin av Skövde. Krönika i SLA den 1 aug 2022

 Har ni uppmärksammat S:ta Elin av Skövde i helgen? Svaret på den frågan är nog varierande. Jag skulle tro att det har varit fler besök på det köpcentrum som bär hennes namn, än vid den källa som sedan medeltiden varit en viktig plats för den som hedrar helgonet. 

Att Skövde ens finns som stad idag har vi Elin att tacka för. Under medeltiden och fram till reformationen var Skövde ett välkänt pilgrimsmål, och skövdeborna såg naturligtvis till att bedriva handel med de som besökte orten. 

Att Elins Esplanad heter som det gör är alltså inte så dumt egentligen. I våra tider kan man ibland ana en intressekonflikt mellan kommers och kultur, men på medeltiden drog man nytta av varandra. Att det var mycket folk i staden under den betydelsefulla Elinsmäss kan förstås genom biskop Brynolfs stadga om fridlysning från 1280-talet: den som sargade eller skadade någon under Elinsmässan skulle böta tio marker till biskopen. 

Under 1300-talet utvecklas aktiviteterna kring S:ta Elin. År 1413 nämns Skövde som stad i en skattelängd, och genom donationer till kyrkan har staden blivit en ekonomisk kraft att räkna med, åtminstone fram till reformationen. För Gustav Vasas del passade det bra att den svenska kyrkan ritades om från katolsk kyrkoprovins till svensk statskyrka. Han stökar runt med de viktiga marknaderna, konfiskerar kyrklig egendom och utfärdar skatteförordningar. Att Skövde skulle betala fem kohudar, Skara fyrtio och Hjo tjugo ger en fingervisning om hur Skövdes ekonomiska status såg ut vid den här tiden. 

När Gustav Vasa besöker Skövde i augusti 1527 är det alltså slut på Skövdes storhet som vallfartsort och köpstad.  Elinskulten avfärdas som påvisk vidskepelse och förbjuds, och med den de ekonomiska fördelar för staden som den bidragit till. Dock var det inte så enkelt att med ett enda penseldrag förändra det som var viktigt för folk, så vördandet av Elin fortsatte, om än inte officiellt. 

Men hur skulle det gå för vår stad? Under 1600-talet plågas staden av danskarna, men redan 1610 utfärdar ett privilegiebrev av Hertig Johan som då hade fått Skövde till sitt hertigdöme, i vilket nämns att han helt enkelt tänkte lägga ner staden eftersom det inte fanns så många borgare som drev handel. Borgarna lovade dock att beflita sig, och en prövotid beslutades. Enligt en tradition fick hertigen besök av en skövdeflicka, som berättade att hon under natten drömt att Skövdes skyddshelgon Elin uppenbarat sig för henne och bett henne gå till hertigen med önskan att staden skulle få bestå. Eftersom hertigen delade sin fars inställning till helgonen, lät han staden vara. Sant eller ej, men så fick Elins namn åter en gång vara till nytta för Skövde. 

Så hur ser det ut idag? Elins namn och bild finns representerat överallt i vår stad, hon är skyddspatron för den katolska församlingen i Skövde, och för dem och andra är S:ta Elins källa en viktig plats. En promenad till garnisonsområdet rekommenderas för en stunds vila vid Elins källa, och sedan ett besök i någon av Skövdes butiker.  Skövde är åter både kulturstad och köpstad, och det kan vi vara stolta över. 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: S:ta Elins källa och andra viktiga platser

Diss: Stadsbranden 1759. Tänk om fler byggnader hade skonats! 

Stad i ljus, byskolan i Varola och Black Friday

Eftersom jag snällt brukar tacka ja när personen i kassan frågar om jag vill bli medlem och få fantastiska erbjudanden är det också det som till stor del fyller min e-postlåda varje dag tills jag får nog och avregistrerar posten. Detta har jag gjort ganska många gånger nu eftersom dom där e-posterbjudandena brukar dyka upp igen, oklart hur.

Så med tanke på hur ofta det verkar vara rea är det förvånansvärt hur affärerna ens får ihop det när de dessutom hakar på arrangemang som exempelvis Black Friday. Å andra sidan behövs väl en rejäl shoppingdag för att vända de röda siffrorna till svarta.

Men i allt shoppande bör vi ställa oss frågan om det är rimligt. Dagens domedagsprofeter står inte längre med svarta rockar i kyrkorna utan framträder i media med det mycket viktiga budskapet om att vi faktiskt förstör klimatet med vårt sätt att leva. Sommarens torka med påföljande skogsbränder är förmodligen tecken på det. Och folk hinner knappt ta in de fasansfulla nyheterna från bränderna i Kalifornien innan ett nytt köp via datorn klickas hem.

Vi måste få ner konsumtionen för att överhuvudtaget kunna nå de klimatmål som politikerna satt upp för att inte temperaturen ytterligare ska höjas. Den konsumtionshets som präglat vårt samhälle sedan efterkrigstiden måste brytas av fler. Alla har inte möjlighet att köpa en ny elbil, alla har inte råd att köpa endast ekologiska och närproducerade produkter men alla kan göra något i det lilla för att vår gemensamma skapelse ska kunna få en hållbar utveckling.

I det sammanhanget är det helt ofattbart att Skövde kommun annonserar stort om shoppinghelger, och att de dessutom ställer in det mycket uppskattade arrangemanget kulturarrangemanget Stad i ljus till förmån för Black Friday är så häpnadsväckande att jag i flera minuter trodde att den lokala nyhetssida jag regelbundet surfar in på måste ha varit hackad. Jag är övertygad om att vår kommun skulle kunna vara ett föredöme i hållbarhetsfrågor och på olika sätt kunna värna det goda livet som inte alltid handlar om ha-begär.

Skövde kommuns tjänstemän och politiker har det inte lätt i dessa dagar då det förs ganska hätska debatter inte minst på sociala medier. Men de har att förklara för oss medborgare vilka konsekvenser de drar av sitt påstående på hemsidan att “Vi vill vara en ledande kommun i skapandet av ett modernt samhälle som är miljöanpassat, byggt på förnybara resurser och där ett tillväxtvänligt näringsliv kan verka i samklang med jordens klimatvillkor.”

Att kunna leva hållbart innebär också att människor ska kunna bo på landet. Visserligen kan hela Skaraborg räknas som landsbygd, men frågan om kommunen behandlar alla medborgare likvärdigt kan verkligen behöva ställas - inte bara i Skövde och med tanke på nedläggningen av Varolas lilla byskola utan i Sverige som helhet. Ska lösningen behöva bli att friskolekoncerner eller föräldrakooperativ tar över våra byskolor?

I näringslivets värld kan vi konsumenter inte nog överösas med erbjudanden och rabatter. Men hur är det med det där som egentligen betyder något? Skulle det vara intressant att kunna se tillväxtperspektivet som något som kan handla om människans inre liv? Kultur, utbildning, andlighet? Att växa som människa?

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde

Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer. 

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra. 

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk. 

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet. 

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra. 

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt. 

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.

KARIN LÅNGSTRÖM 

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se) 

Studenter och demokrati. Krönika i SLA 16/9

I den skolform jag arbetar talar vi en hel del om deltagarstyrning, öppna processer och demokrati. Ett av statens syften med att ge statsbidrag till folkhögskolorna är att skolan ska stärka individerna och göra det möjligt för dem att påverka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen.

Nu är det fråga om deltagare som fyllt 18 år, men så som ovan nämnda samhällsutveckling håller på att ta vägen krävs krafttag för att våra ungdomar genom olika former av samspel med vuxenvärlden växer upp med en tilltro till samhället: att de blir lyssnade på, tagna på allvar och att de faktiskt kan påverka sin vardag och sin framtid även om det inte alltid blir som de vill. Också det är viktigt att träna på och utvecklas i.

Det är med de ingångsvärdena jag tycker att den nu pågående konflikten mellan blivande studenter i Skövde och gymnasiernas skolledningar är djupt olycklig. Det finns ingen anledning att tro att rektorerna har annat än välvillig omsorg som grund för att innevarande läsårs studentfirande kommer att ske på annat sätt än det gjort under flertalet år. Det blir inga stora fordon i kortegen där studenterna står på flaken, sjungande och ackompanjerade av imponerande ljudanläggningar.

Rektorerna hävdar att det framförallt handlar om elevernas säkerhet. Att ett antal ofta berusade människor står på ett flak och hoppar är inte optimalt och det har skett allvarliga olyckor.  Men det går att skärpa upp säkerhetskontrollerna både initialt och under vägen.   Och även om det kanske är att tala för döva öron går det att försöka påverka eleverna att dricka mindre alkohol. Det är heller inte alla som dricker. En del har dessutom hunnit nyktra till fram på eftermiddagen efter att ha startat tidigt med champagnefrukosten.

Bland det inte minst upprörande har jag själv under flera år tyckt varit en del av de texter som prytt fordonen. Här borde rektorerna varit mer framåt och faktiskt beslagtagit en del av dem.  Jag tror inte att det handlar om att eleverna plötsligt glömt bort både värdegrund och svensk lagstiftning eller det de eventuellt lärt sig i konfirmationen, utan att det är ett sluttande plan där det gäller att sticka ut så mycket som möjligt. Där av sexistiska budskap som de vet retar upp etablissemanget.

Men det är alltså själva beslutsprocessen jag känner mig frågande inför. I en debattartikel i SLA beskriver sig Plusgymnasiets studentkommitté som kreativa, samarbetsvilliga elever med stora ambitioner som flera gånger under det informationsmöte som de kallats till presenterade olika förslag på hur de skulle kunna möta rektorernas och polisens oro.  Särskilt oroväckande tycker jag att det är att eleverna bjudits in till ett möte för att diskutera studentfirandet, ovetandes om att det var så stora förändringar som redan beslutats om. Ett mer demokratiskt förhållningssätt hade varit att tala med eleverna först och sedan fattat ett beslut med elevernas förslag och idéer med i beslutsunderlaget.  Jag delar elevernas synpunkter att det är vuxenvärlden som brustit i sin säkerhetskontroll och sin ambition att tillvarata elevernas intressen. Det är möjligt att informella samtal förts. Men att de inte är kända utan att elever kommit till mötet och ställts inför fullbordat faktum är djupt oroväckande och bådar inte gott för framtiden.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Engagerade samhällsmedborgare
Diss: Samtidigt i en annan stadsdel: ska pizzerian få finnas eller inte? 

Kyrkan, en del av samhället

Kyrkan är en del av samhället. Det är dess värdegrund Sverige står på idag.

Kyrkan står för trygghet, gemenskap, tröst, glädje, musik, stillhet, andlighet. Kyrkan värnar om den enskilda människan som far illa. Kyrkan är där när det blir kris, både för individen som vid större olyckor. Kyrkan hjälper de som har det svårt både nationellt som internationellt. Människor känner sig betydelsefulla genom sitt ideella engagemang inom kyrkan.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att varje kontakt med kyrkan blir en positiv upplevelse. Du ska känna dig välkommen var och närhelst du besöker kyrkorum, Kyrkans hus och kyrkogårdar,  träffar kyrkans anställda, ideella krafter eller förtroendevalda. Det är självklart att respektera olikheter hos människor och se alla människors lika värde.

Vi arbetar för en levande församling som är flexibel, variationsrik, inbjudande och tillgänglig för alla oavsett om man är troende eller sökare. Det gäller allt från barnverksamhet, konfirmander, vardagliga träffar människor emellan, körverksamhet, olika former av gudstjänster, musik i kyrkan m.m.

Vi ska arbeta för att kyrkan stärker sitt sociala arbete genom diakonala och ideella insatser. Det kan gälla allt från enskilda besök till julfirande i Kyrkans hus.

Vi vill uppmuntra till ett ideellt engagemang i alla åldersgrupper.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att kyrkan ska vara den naturliga mötesplatsen oavsett vilken fas i livet du befinner dig.

 

Karin Kjellgren och Karin Långström

Nominerade för En Levande Kyrka i Skövde församling

 

Ingen batterifabrik, men Ernst är tillbaka! SLA 8 juli 2017

Så blev det ingen batteritillverkning i Skövde.  Volvo ställer om till elektriskt och alla undrar hur det nu blir med fabriken, jobben och framtiden. Skövde näringsliv är beredda på utvecklingen och kommunalråd Katarina framstår nästan som en landsmoder (iallafall kommunalmoder) när hon lugnande berättar att det är investeringar på gång och att vi kan vara lugna. 

Men frågorna kvarstår ändå - hur länge kommer högkonjunkturen att pågå? Och hur kan företag förmås investera i Sverige och inte lockas flytta till Baltikum och övriga Östeuropa? Detta och mycket annat har diskuterats i otalet seminarier i Almedalen, denna oas av kreativitet och framåtanda som dock förmörkats av antidemokratiska krafter och  inte minst den där näringslivspersonen med förflutet på hög politisk nivå som nu misstänks för sexuellt övergrepp då han fotograferade en person under kjolen mitt under invigningsfestligheterna. Vad är det med folk? Å andra sidan kan detta fall styra diskussionen om vilka som utför de sexuella trakasserierna från ensamkommande flyktingbarn till en mer allmän diskurs som handlar om bristande impulskontroll, taskig människosyn toppat med ett och annat berusningsmedel. Rökheroin eller dyrt rosé spelar inte någon nämnvärd roll i det där sammanhanget. Men när mäns våld (statistiskt sett är mäns våld mot kvinnor vanligare än kvinnors våld mot män eller våld mellan personer som inte uttrycker sig i könskategorier) diskuteras är det ändå viktigt att komma ihåg att den farligaste platsen för en kvinna att uppehålla sig på inte är på en festival utan i sitt eget hem i sällskap med en man som hon har en relation till. 

När världen brinner är det lite skönt att teveprogrammet Sommar med Ernst dragit i gång igen. Äntligen! Mannen som hanterar symaskinen med samma lätthet som svetsen ger åtminstone mig känslan av att det inte finns något i denna värld som inte går att fixa till med rätt fernissa. En tråkig bräda får en fin pärlspontdito påspikad och pelargoner beskrivs som sommarens stödhjul.  Ernst finns mitt i den perfekta världen där vissna salladsblad, lusangripna rosor eller avsaknad av den där sista jordsäcken aldrig finns. I ett och samma program renoveras ett kök och en hall samtidigt som uteplatsen fixas med återvunnen gatsten i perfekta rader och där odlingsbäddarna fylls med den livgivande jorden - här sätter sig Ernst på knä och låter mullen lustfyllt rinna mellan fingrarna medan han filosoferar över alltings mening och mål.  

Ernst, som aldrig blir smutsig, riktar sig direkt till oss som börjar få lite skräp i kroppen när han medlidsamt sätter sig vid symaskinen och visar oss hur vi syr till en liten praktisk knäkudde som vi kan ha när vi ska dra bort kirskålen. Sedan är det dags att placera pelargonerna i den nyrenoverade entrén: sommaren skulle cykla omkull och skrapa knäna om det inte fanns pelargoner i mitt liv. 

Det är underbart, långt borta från Arga snickaren-Anders testosteronstinna blick när han argsint hötter skruvdragaren åt utmattade hemmafixare eller Äntligen hemma-Martins bekymrade rynka när han, omgiven av allehanda verktyg, allvarsamt tittar in i kameran och varnar oss för att välja fel mått på trallvirket så som vore det statsskulden han talar om.  

Förströelse behöver vi och tids nog kommer bekymren tillbaka. Jag kan dock luta mig lugnt tillbaka och tacksamt konstatera att det finns folk som engagerar sig i industrins utveckling och framtidsfrågorna. Själv tar jag nu en kopp kaffe till och går ut och plockar av några vissna penséer. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Antidemokratiska krafter och dåligt gödslad jord

Bussarna i Södra Ryd. Krönika i SLA 11 mars 2017

Självklart hade Västtrafik all rätt i världen, fackligt, mänskligt, att stänga av busstrafiken till Södra Ryd förra helgen. Ingen busschaufför eller någon annan medmänniska ska behöva leva med stressen att kanske bli utsatt för stenkastning eller andra våldshandlingar. 

De uteblivna bussarna höll naturligtvis liv i debatten om våra särskilt utsatta områden i Sverige och hur kriminalitet och social oro ska stävjas. Rydsbor vittnade om att de bott i området i flera år och aldrig upplevt något negativt. Andra bekräftade att de aldrig skulle åka buss sena kvällar och helger. Samtidigt är samtalen om hur tryggheten ska ökas i Södra Ryd inte ny. Det är ständigt nya projekt och nya eldsjälar, samtidigt som de gamla invanda nätverken med skola, kyrka och socialtjänst tuffar på. 

När bussarna slutade gå var det en del som uppfattade det som mer än en vanligt arbetsmiljöåtgärd. Det är en symbolisk handling att stänga ner samhällsservice, oavsett om det gäller banker, närlivsaffärer, skolor eller bussbolag. När beskedet från Västtrafik kom var det dessutom oklart när bussarna skulle komma igång. Skulle folk kunna ta sig till sina jobb på måndagen? 

Jag kan också tycka att vi som samhälle inte ska ge upp för lätt. Hade jag varit bussåkande rydsbo skulle jag varit vansinnig över att jag som skötsam resenär i kollektivet skulle drabbas av konsekvenserna av något som några stenkastare gjort sig skyldiga till, samtidigt som jag nog ännu mer skulle känna empati för de som oskyddade jobbar med servicen. Naturligtvis skulle busschaufförerna få mer stöd i form av polis och vakter utan att de först skulle behöva lägga ner arbetet. 

Å ena sidan är det bra att mer resurser sätts in. Å andra sidan måste vi nog försöka begripa att vi aldrig kan få oss garanterat en hundraprocentig säkerhet. Ett fullständigt tillstånd av harmoni och balans kommer vi inte att uppleva i denna världen. Men vi får som samhälle inte ge upp ambitionen att skapa trygga områden, annars sviker vi de människor som är som mest utsatta. En del familjer har inget annat val än att tränga ihop sig i stadens billigaste lägenheter. 

Så fler insatser är bra, oavsett om det handlar om att öka tryggheten för blåljuspersonal, busschaufförer eller vanligt folk. Det är bra att högstadieskolan kommer igång, att centrum görs än mer trevligt rent estetiskt och att fler bostäder byggs. Södra Ryd är inte Skövdes egen no go-zon utan alla kreativa idéer bör uppmuntras. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor i utsatta områden

Diss: Destruktiva mönster som skapar utsatthet

Kommunen vill riva migrantläger. Krönika i SLA 17 dec 2016

Det har hänt i Malmö, Stockholm, Göteborg, Helsingborg, Paris och flera andra städer. Det hänvisas till lagar ibland någon form av välvilja och nu har stunden kommit också för Skövde.

Det handlar om att kommunen planerar att riva så kallade migrantläger och avhysa de som tagit sin tillflykt dit. Det talas om en långsiktig lösning i Rumänien, om att resurserna bör läggas där. Men EU-bidragen når inte fram till romerna, detta folk som diskriminerats och diskrimineras var de än kommer. Det rumänska majoritetssamhället ser ingen anledning att satsa på romernas mänskliga rättigheter. Det sägs att Rumänien ska ta ansvar för sina egna medborgare, men det gör de inte.

Vi känner till hur det varit i Sverige också. De hade länge inreseförbud i vårt land, och fram till 60-talet fick de inte vara bosatta utan hänvisades till att bo i husvagnar och läger. Så drev de från plats till plats och försökte försörja sig så gott det gick. På samma sätt vill kommunerna nu med hänvisning till den lokala ordningsstadgan och allemansrätten nu fördriva romerna. Deras brott är inte längre att de anklagas för att stjäla hönor från gårdarna utan att de skräpar ner. Att de ställer upp sina grejer på mark som inte är deras. Men var ska de ta vägen? Egenmäktigt förfarande ställs mot rätten till liv. Det finns inga billiga bostäder att hyra, men de har rätt att vara i vårt land i tre månader i taget.

Kommunen kan ge dem en bussbiljett hem till Rumänien, men det är lönlöst eftersom de kommer tillbaka. De tänker att det är deras jobb att åka till Sverige och tigga. Så var ska de ta vägen? Civilsamhället finner så klart på råd. Så länge eldsjälar orkar ordna med husvagnar under de kallaste månaderna fryser åtminstone ingen ihjäl. Men kunde inte kommunen bidra med något? Någon liten grundläggande samhällsservice som tillgång till rent vatten och sanitet? Helst ska de gamla presenningarna och provisoriskt uppsatta brädorna bort. Men får de hjälp med det? Lagen ska gälla lika för alla. Socialtjänstlagen ska följas. Men här gäller det människor som står allra längst ner på botten. Varje kommun har ändå det yttersta ansvaret för att enskilda får den hjälp och det stöd de behöver. Och en biljett till Rumänien hjälper föga. Och en avhysning hjälper inte heller: ett beslut om avhysning gäller endast den fastighet som lägret ligger i, vilket gör att presenningarna kan flyttas till grannfastigheten för att invänta ytterligare beslut. Så blir det en katt - och råttalek mellan kommun och migranter som kan hålla på tills ytterligare migranter väljer att helt enkelt bosätta sig i skrotbilar.

Då får kommunen ytterligare huvudbry och får ändra på parkeringsbestämmelserna istället. Det här är svåra frågor som inte har några enkla svar. Min dröm är ändå att Skövde kunde öppna en Stadsmission så att hemlösa, oavsett nationalitet, kunde få en tillflyktsort någonstans. Det skulle verkligen sätta Skövde på kartan som en human kommun. Skövde kommun vill gärna öka sitt invånarantal - men att det är skillnad på folk och folk är alldeles tydligt. Och satsa gärna på fler hotellnätter på Billingen, men fundera också på hur nätterna ser ut för några av dem som kommer att vistas större delen av sina liv i Skövde och som lever på samhällets absoluta botten.

KARIN LÅNGSTRÖM Hiss: Engagerade människor - heja! Diss: Varför ska vi behöva ha ett system där civilsamhället tar över kommunens uppgifter?

SLA: Kommunen anmäler migrantläger

Rektorsrekryteringen i Ryd

När jag först såg den där omtalade rektorsrekryteringsfilmen trodde jag verkligen att det var ett inslag från något lokalt satirprogram. En skådespelartalang med suggestiv röst tittar in i kameran och pratar oavbrutet om en berättelse som fortsätter och där du vet något och det pirrar i kroppen och allt möjligt. Omgiven av konstig grafik ser han ut att gå omkring i ett rymdskepp som sen visar sig vara Rydskolan fast helt fråntagen sin omgivning. Som att Rydskolan är en vit fläck som fått väggar och som nu bara längtar efter just dig som fortsätter att skriva på berättelsen.

Det är i all sin oriktighet, på riktigt. Skövde kommun söker en ny rektor till Rydskolans högstadium som kommer att öppna på nytt 2017 efter några års utfasning. Till hjälp (eller snarare stjälp) har de anlitat reklambyrån Compadres som på sin hemsida lovar att skapa modig och ansvarsfull kommunikation tillsammans med sina kunder. För en prislapp på en halv miljon kronor har det skapats en film och en hemsida.

Det är modigt men begränsande att använda sig av  Virtual Reality-teknik som innebär att den som har särskilda VR-glasögon upplever det som att vara mitt i filmen. Som 3D, fast verkligare.  Det är enligt media ett tiotal utvalda möjliga sökande från hela landet som fått de här glasögonen, men för oss andra blir det rymdkänslan som gäller.

Men är kommunikationen ansvarsfull? Personal på Rydskolan har med rätta reagerat på den historieskrivning som reklamfilmen bygger på. Hör här: ”Det här är en berättelse om en skola i Skövde där egentligen ingen ville gå. Om föräldrar som krävde poliseskort när deras barn skulle börja här. Det är en berättelse om dåliga skolresultat och sämre möjligheter. ... Det här är berättelsen om den dåliga skolan som spred sig på hela orten och den dåliga orten som spred sig i hela Sverige”.

Så var det inte riktigt. Jag satt i skolnämnden när beslutet om att lägga ner Rydskolans högstadium togs, men jag deltog inte i beslutet eftersom jag inte var övertygad om dess riktighet. Men anledningen var inte att det var en katastrofskola. Det fanns helt enkelt mindre elevunderlag på den tiden. Nu öppnas högstadiet igen eftersom fler högstadieelever behöver tak över huvudet.

Värst med filmen är att ändå att det inte finns en enda elev där. Skolan beskrivs också som tyst och tom. Spöklikt tyst och tom. Men Rydskolan är idag allt annat än tyst och tom. Lågstadiet och mellanstadiet med fritids har alltid funnits kvar. Där finns elever och personal som varje dag kämpar för att göra skillnad. Som varje dag växer lite till. Dessa barn fick lämna skolan när filmteamet var där.  Självklart finns det som på alla skolor problem, utmaningar och utvecklingsområden. Visst är det stökigt i Ryd som stadsdel, men inte mer stökigt än vad det är runt Resecentrum.

Det är viktigt hur vi talar om saker och ting. En oriktig verklighetsbeskrivning kan bli en självuppfyllande profetia.  Jag vill rikta en varm tanke till den personal som faktiskt har arbetat och fortfarande arbetar på Rydskolan, och som med reklambyråns språk skrivit på berättelsen innan. De har betytt oerhört mycket för enskilda elever och familjer. De har inte kört en skola i botten så som det kan tolkas i filmen.  De har utifrån rådande förutsättningar och med tok för lite resurser  erbjudit hundratals barn en god, kreativ, lärande och utvecklande skolmiljö. Det ska ni ha cred för och jag är helt övertygad om att nästa rektor bör rekryteras bland er.      

Se filmen

Allt kommer att bli bra. Krönika i SLA 6 augusti 2016

Knappt har en hunnit lära sig vem som ska svänga först numera i korsningen på Gustav Adolfsgatan förrän en ny trafikomläggningsutmaning väntar oss skövdebor.  Många med mig är naturligtvis jätteglada över att det blir en gång - och cykelbro över till Aspö (att kostigar organiseras är fantastiskt) men under tiden ska vi passera på Vadsboleden utan att varken köra på fel ställe eller köra på någon vägarbetare eller något arbetsfordon.

Har vi bara tålamod och tid kommer allt bli jättebra. Det är också just det som de hjältar som bygger och underhåller våra vägar och trafikplatser önskar av oss brukare. Att sakta ner vid till exempel en olycksplats för att inte orsaka ytterligare skada är det alltför få som gör, rapporterar ambulansförare och brandpersonal. Egentligen ganska fräckt att inte visa hänsyn - för vem skulle stå ut med att bilar svischar förbi i 90 km precis framför våra skrivbord?

Kommuninvånare ringer till tidningen och till kommunkontoret för att påpeka förvirringen på Vadsboleden, och trafikansvarige lugnar oss med besked om att det kommer att bli bra. Däremot blir hans kommentar i denna publikation något förvirrande när han ber oss se ljuset i tunneln. Detta begrepp är en vanlig metafor för att se positivt på saker och ting, men för mig som är religiöst lagd fick uttalandet en djupare dimension: ljuset i tunneln är något som personer med nära döden-upplevelser vittnar om. Och just den erfarenheten är väl något som säkra trafikplatser ska bidra till att fördröja så länge som möjligt.

Nyhetsveckan har annars dominerats av förberedelser inför OS i Rio. Alla svenska deltagare presenteras i olika magasin och det är bara att konstatera att det på sina håll kommer att bli mycket spännande. Någon kontroversiell atlet fick ingen biljett, och jag tycker det är bra att gränserna mot doping hålls levande och intakta. Den som fiskar i gränslandet mellan tillåtet och otillåtet bör kanske reflektera över sin begåvning istället för att lägga till ytterligare en kemikalie i blodet. Och visst kan en undra om toppidrottsmän verkligen behöver äta hjärtmedicin?

Så har det stora landet i väster fått uppdaterade federala rekommendationer kring bruket av tandtråd. I det land där majonnäs, pommes frites och droger tillhör de främsta hälsoriskerna diskuteras verkligen tandtrådens vara eller icke vara. Och i det nyhetstorkande Sverige (nu har vi tröttnat på krigs - och terrorrapportering) får också en svenska socialstyrelserepresentant uttala sig.  Vetenskapligt stöd saknas, men tandtråd ska användas för att behandla tandköttsjukdomar. Ett slags moment 22 infinner sig: om tandköttet blöder har en använt tandtråd för lite, men tandtråd rekommenderas endast om just detta fenomen har uppenbarat sig.

Det är inte lätt att vara normalsvensk.  Bäst är nog att lita på den beprövade erfarenhet och de individuella råd som tandläkaren bjuder på.  Bjuder på, är förresten att ta i. Konstigt nog hör munnen och tänderna inte till den mänskliga kropp som annars faller inom ramen för offentligt finansierad sjukdom.  Det leder till att alltför många inte ens funderar på att utsätta sig för den husförhörsliknande process som ett tandläkarbesök innebär.  Jag hävdar fortfarande att den årliga tandrecensionen samt kassaavstämning av självscannare i livsmedelsaffärer tillhör dagens mest ångestskapande skampålesituationer.

Men både till tandläkare, bilister och kassapersonal kan den lugnande frasen användas: Det kommer att bli bra. Försök se ljuset i tunneln bara!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Ny arbetsplats, nya arbetskamrater och snart är det skolstart!
Diss: Trafikolyckor och tand

Skövdes bästa försvar. Krönika i SLA 28 maj 2016

Att bygga ett fungerande samhälle är verkligen inte enkelt. Det är mycket som ska fungera. Skola, sjukvård naturligtvis men också det som har med logistik att göra. Försvarsmakten genomför sin övning Våreld 2016 och under lördagen praktiserar de strid i stadsbebyggelse i centrum samtidigt som vi försöker ha två konfirmationer i S:ta Helena kyrka. I skrivande stund är jag lite nervös över att ha militärer klättrande i kyrktornet under nattvarden, men min kollega militärpastorn vägrar att med ett lurigt smil att avslöja om mina farhågor kommer att besannas eller inte.

Tillbaka till logistiken, och det här med trafiksituationen i vår stad.  I en del fall behöver det tänkas till och skapas nya lösningar, till exempel korsningen vid Elins Esplanad och Coop. Lederna Vadsbo och Östra kanske helt enkelt skulle behöva en fil till.

I andra fall kanske det är läge att juridiskt stadfästa de kostigar som finns i stadskärnan. Jag tänker främst på korsningen Rådhusgatan-Kyrkogatan där det är mer regel än undantag att folk korsar den övergångsställelösa gatan utan att ta hänsyn till trafiken.

Folk har i det här fallet helt rätt i att det är en smart övergång, och det är samma logik som tillkomsten av kostigar följer. Korna går helt enkelt där de behöver gå, och kommer de till nya hagar trampas nya stigar upp.

Jag fascineras över begreppet kostig och gör en sökning på nätet och hoppas landa i någon hembygdsforskning beställd av LRF, men till min förvåning hittar jag förutom felstavningar av konstig mest klagomål på motorvägar samt organisationsteoretiker som laddar begreppet kostig med negativism. Att asfaltera en kostig innebär i managementvärlden att utgå från en nuvarande lösning och automatisera den. Gamla rutiner cementeras.

Men såväl kor som folk är kloka, och kostigar är ett praktiskt demokratiskt fenomen som samhällsbyggnadskontoret mycket väl kan ta fasta på. Var behöver folk gå över gatorna? Okej, då målar vi övergångsställe där. Kör folk bil till affärerna? Okej, då måste vi se till att bygga vettiga trafiklösningar.

Alla konsekvenser går inte att förutse, även om vi på lekmannanivå ofta tänker att det borde vara ganska enkelt.  Men att åtgärda något som uppenbarligen är tokigt måste kunna gå lite snabbare än vad det gör idag. Ibland är det bättre att asfaltera en kostig än att någon faktiskt blir påkörd.

Vad Försvarsmakten kommer fram till för slutsatser efter dagens övning lär vi få se. Jag har några teorier. Och om ryssen kommer och försöker anfalla Skövde får vi hoppas att de gör det en lördag efter löneutbetalning. Det finns inte en enda stridsvagn som kommer att lyckas med en framryckning på marknivå när alla shoppingsugna skövdebor blockerar vägen med sina bilar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Doften av syréner.
Diss: Varför känns våren så mycket kortare än hösten?

Och ändå är det murar oss emellan....Krönika i SLA 5 mars 2016

Det har varit supertisdag i USA och det innebar primärval i flera delstater för att ta fram kandidater till presidentposten. 

Donald Trump, företagsledaren och republikanen med den lustiga frisyren som jag länge trodde var en myt och ett skämt på sociala medier, nådde framgångar och jag insåg att jag behövde ta reda på lite mer om honom. Jag såg dokumentären som gick på tv, läste förstås vad som skrevs i de stora dagstidningarna och följde upp med några artiklar och kampanjvideor på nätet. Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk företagsledare som liksom Trump gjort sig känd för snabba klipp och sedan som politikeraspirant, men jag drar inte analysen vidare. 

Det är svårt att veta vilken inrikespolitik det blir om Donald Trump vinner presidentvalet. Förutom när det gäller en punkt: invandringspolitiken. Trots att flera av Trumps mest kända skyskrapor på Manhattan är byggda av polska svartjobbare, vill han begränsa invandringen. Iallafall när det gäller muslimer och mexikaner. Trumps förklaringar är enkla, och hans anhängare menar att han säger det den tysta majoriteten tycker: muslimer kommer till USA för att mörda, och mexikaner kommer till USA för att ta med droger och annan kriminalitet. 

Därför ska en mur byggas mellan USA och Mexico, och det är enligt Trump Mexico som ska betala muren. En häpnar. Och Trumps valmöten liknar de mest karismatiska väckelsemöten där församlingen ropar amen efter varje tokighet. 

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerade ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan USA och Mexico. Minns Berlinmuren. Rakbladstaggtråd vid Europeiska unionens yttre gränser. Medelhavet och Egeiska havet är flytande murar, flytande kyrkogårdar. Gränsen är våldets plats, där det skjuts mot kvinnor och barn. Och det är inte de flyende muslimska kvinnorna och barnen som skjuter i Europa, utan makedonsk polis. 

Ett snabbt kast till några andra murar: de vid Hertig Johans torg i Skövde som tillsammans med några statyer kallas Livets brunn. Den arkitektfirma som vunnit kommunens tävling vill ta bort hela installationen, för att de ligger fel till och för att de uttrycker ett förhållande mellan män och kvinnor som är daterat. 

Någon ser en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra ser en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del ser nakenheten, andra noterar mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett politiska preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet. Våld i nära relationer är tyvärr inte något som förpassats till historiens skräpkammare. Och jag är glad för referenserna till Försvarsmakten. 

Jag är inte helt övertygad pacifist. Jag tror på ett starkt försvar för att det just ska försvara den som behöver bli försvarad. Jag röstade emot ett EU-medlemskap när det begav sig just för att det skulle innebära begränsningar mot den yttre världen men har senare reviderat min åsikt därför att jag började tro på EU som ett fredsprojekt. Det tror jag inte längre, och det sista hoppet föll med den makedonska tårgasen. Tusentals flyktingar är strandsatta i Grekland. De fryser och är hungriga. 

De andra ska inte släppas in i Europa, och arkitekter från Stockholm ska inte tro att de ska komma till Skövde och riva ner kulturminnen. Tillspetsat, jag vet, men gör alla grymma världshändelser att vi mer och mer blir oss själva närmast? Vi vill bevara det vanliga, det vana, det trygga. Det är inte så konstigt. Men jag tycker iallafall att gränsen ska öppnas mot Danmark, och Livets brunn ska så klart vara kvar. 

En psalmvers får avsluta dagens krönika… Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.  (Psalm 289 av Anders Frostenson). 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Melodifestivalens mellanakt förra helgen. Jag vill också leva och dö på jorden!

Diss: Ljusinstallationerna i träden vid Vadsboleden och i Kyrkparken. Var inte det julpynt och varför är de isåfall fortfarande kvar? 


Läs mer: 
GP: Det här händer om Trump blir president
SLA: Diskussion om Livets brunn inte ny

Biskoparnas bön för kristna och andra utsatta grupper i Mellanöstern

Altaret i S:ta Helena kyrka, Skövde. Foto: Anders Litborn

Herre,

på fastans tröskel innesluter vi i förbön 

de människor i Mellanöstern vars liv och 

livsmöjligheter förtärs av hänsynslösa krafter 

som likt en eldstorm förvandlar allt i dess väg 

till grus och aska.

Kyrkan, din kropp, slits sönder.

Ge oss blick för våra syskons nöd och 

låt inte vår kärlek kallna.

Den smärtans väg du går är segerns väg, 

inte nederlagets.Väck viljan i oss att 

vandra den med dig också när den leder ner 

i den mörkaste dal.

Mörkrets makt har du brutit.

Trons, hoppets och kärlekens ljus 

har du tänt – det ljus du kallar oss att 

i ord och handling bära vidare.

Billingesatsning eller inte? Krönika i SLA 20/2 2016

Jag har verkligen ingen åsikt i frågan om Alliansens förslag till satsning på Billingehus. Jag har ingen aning om vad en badanläggning eller ett konferensrum kostar eller hur kommunallagen fungerar i den delen. 

Men jag är naiv nog att tro att alla detaljer är kontrollerade i förväg innan en lansering som denna når offentlighetens ljus. Eller är det inte så? Riskerar Alliansen i Skövde - om nu affären går i lås - att gå samma möte till öde som kommunpolitiker i andra kommuner som i efterhand blir granskade och i kölhalas i media. En effekt av att se människor i program i Uppdrag Granskning och liknande publikationer är att ingen i efterhand minns om de hade rätt eller inte. Om de verkligen hade gjort något misstag eller inte. Men de granskades i media. Och all publicitet är verkligen ingen god publicitet. 

Jag bryr mig inte så mycket om ifall pulkabacken förlängs eller Blå hallen målas om. Jag tycker Billingebadet är fint som det är. Det jag tycker är vackert med Billingen är naturen, ljuset, himlen, utsikten, och luften är som bekant fri.  Det skulle heller inte göra mig nånting alls om det skulle bli ett asylboende. De flesta av dem skulle dock inte uppskatta närheten till naturen (säger jag av erfarenhet), men däremot närheten till en större tätort. 

Så långt inget nytt. Men i veckan uttalade sig den lokala sverigedemokraten med sin inställning till affären (vilket inte är oviktigt eftersom Alliansen behöver med sig något av oppositionspartierna) och blottade därmed sin människosyn som för en gångs skull inte endast var riktad i negativ mening mot icke - svenskfödda: Han menar att det handlar om pest eller kolera. Alltså, om jag tolkar sverigedemokraten rätt skulle det innebära att Skövde skulle förpestas om vi fick ett större asylboende, men att det skulle innebära kolera om samtliga skövdebor (men kanske de medelklassiga dito som lägger pengar på skidutrustning) fick en lite bättre friluftsanläggning. 

Att både skövdeborna och flyktingarna inbegrips i begreppet pest eller kolera är nytt i sverigedemokratisk retorik. Men jag kan ha missuppfattat. Däremot läser jag i klartext vad hans farhåga är om det blir asylboende: vanliga skövdebor kan inte längre släppa ut sina tonårsdöttrar. Precis som om vanliga skövdebor i dagens läge släpper ut tonårsbarn (pojkar är faktiskt i större riskzon när det gäller överfallsbrott utomhus) hur som helst redan nu. Resecentrum kvällstid är inget trevligt ställe, och här hjälper inga Ungdomens Hus i världen. 

Vi ska inte glömma det som kvinnojourerna larmar om: den farligaste platsen att vara på för en kvinna är i sitt eget hem. De flesta förövare är en man hon har en nära relation till. Och överrepresenterade på kvinnojourernas skyddade boenden är utländska kvinnor som tagits till Sverige av svenskfödda män. 

Nåväl - utan att förta udden och vikten av det jag ovan skrivit: den största risken för mig själv, i egenskap av vanlig skövdebo, är ändå att ställa mig på skidor i den där slalombacken alla pratar om. Det är nästan så jag skulle boka en tid på ortopedakuten innan jag ens skulle försöka. Jag tror jag reserverar en eftermiddag på Billingehus SPA-avdelning istället. Och den delar jag gärna med kvinnor från Somalia och Syrien. För faktiskt, de är mer i behov av rehabilitering och andrum än vad jag och de flesta vanliga skövdebor är. 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Tulpanerna, i alla dess färger. 

Diss: EU-ministrar och politiker. Hur går det egentligen med vårt gemensamma fredsprojekt? 

Tal vid minneshögtid för Lisa Holm. S:ta Helena kyrka den 14 juni 2015.

Välkomna hit till S:ta Helena kyrka,till en minnesstund för Lisa Holm.

Våra tankar går naturligtvis den här stunden framförallt till Lisas familj, släkt, vänner och klasskamrater.
Det är en händelse som har drabbat fler än så.

En stad,en hel bygd har hållit andan under en veckas tid tid, och nu har frågan VAR fått sitt slut. M

Men frågan om varför det meningslösa våldet, den ofattbara ondskan har drabbat Lisa och vår bygd,
de frågorna återstår.

Ändå vill jag säga att det är ett fåtal personer som gjort detta. Men det är långt över tusen personer som har kontrat med mer värme, med mer kärlek, med mer ljus i sökandet och letandet.I stöttandet av familjen, anhöriga, vännerna och klasskamraterna. Kärleken är alltid större än hatet. Ljuset är alltid större än mörkret. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.   

Läs och lyssna mer om du vill: P1 Morgon P4 Skaraborg Aftonbladet SLA Expressen SVT Skövde Nyheter TV4

  Krönika i SLA 13 juni

En stad i sorg. Krönika i SLA 13 juni 2015

I natt gick polisen ut med informationen att en död person hittats och att det är den saknade Lisa Holm.  Förtvivlan är naturligtvis stor. Tankarna går i första hand till Lisas familj, släkt och vänner, men det är nog få som varit och är oberörd av denna mardröm.  

När livet slås i spillror på det här sättet är det inte så konstigt om en tappar fotfästet i tillvaron. Det fungerar inte att ta en dag i taget. Inte ens en timma i taget, utan kanske ett andetag i sänder.

Det känns som om hela Skövde hållit andan under veckan som gått.  I yran kring skolavslutningarna gick tankarna till flickan som inte fick avsluta sitt första år på gymnasiet, på grund av att någon hade andra planer.

Frågorna är många. Frågan  VAR är nu besvarad.  Sedan kommer frågan HUR, kanske alltför smärtsam att ens formulera, och naturligtvis också frågan VARFÖR. Utan att gå in på gärningspersonens eventuella motiv kan frågan ställas generellt: varför finns det så destruktiva krafter i vår värld som gör att situationer som den här kan uppstå? Och på det lugna, idylliska Kinnekulle, åtminstone där ska väl en sjuttonåring tjej kunna vara trygg?

Tydligen inte. Ondskan är inte något som bara finns i sagornas och tv-spelens värld i form av drakar och monster,  utan en verklighet att förhålla sig till. Därför måste vi slå tillbaka med mer ljus, mer brinnande solidaritet son bland annat manifesterats av alla de hundratals månniskor som deltagit i sökandet under polisens och Missng Peoples ledning, och alla de människor som stöttat de som närmast berörts av tragedin.  

Jag tänker att Lisa, hur hon än har det just nu, i sitt hjärta känner den värme och kärlek som hon under sitt sjuttonåriga liv tankats med från familj och vänner.

Jag tänker att det är så viktigt att ta vara på varje dag i livet. Inte att vi ska gå omkring rädda för vad som skulle kunna hända om vi är på fel plats vid fel tillfälle.

Jag tänker på och ber för alla som är berörda av Lisas död . Må ni hitta kraft och styrka och ljus.

Karin Långström Vinge

När svåra saker händer och tankarna hopar sig kan det vara gott att dela tankar kring det som är svårt. Vad tänker du? Maila mi om du vill: karin.langstrom-vinge@svenskakyrkan.se