Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mindre utsträckning, beroende på personlighet och andra faktorer, handlar det om att inte vilja bli skadad, kränkt eller på annat sätt hamna i utsatthet. Det är detta faktum som kan ligga bakom att inte ingripa när det är fara å färde, ofta med det överslätande mottot att inte lägga sig i. 

En annan grundrädsla är att, när det värsta redan hänt, inte få hjälp. Det är därför de ibland långa svarstiderna på 1177 eller 114 14 uppmärksammas i media, vilket är rimligt. Det finns stunder i livet då tålmodigheten verkligen sätts på prov. 

Jag är helt oinsatt i Västra Götalandsregionens ekonomiska förutsättningar och har mycket grunda föreställningar om hur sjukvård organiseras. Utifrån ett humanistiskt perspektiv är det dock inte svårt att förstå den upprördhet som det politiska förslaget att bland annat stänga akuten i Lidköping orsakat. 

Media förmedlar de folkliga protesterna och låter människor som på olika vis drabbas komma till tals. Det är tusentals patienter som drabbas och ett inte litet antal anställda. Därtill kommer anhöriga. Vidare politiker som får sina privatliv inskränkta på grund av de beslut de fattar - inte bara att de själva får en försämrad tillgång till vården utan också för att de för själva sakens skull hånas och trakasseras. Förfärligt. 

Protesterna bottnar djupt i den konstruktion som är människans. De kroppsliga och själsliga förutsättningarna är inget som vi till hundra procent förfogar över, trots alla naturvetenskapliga och tekniska landvinningar vi gjort inte minst de senaste tjugo åren. När den mänskliga skröpligheten ger sig tillkänna får vi krasst konstatera att här gäller inga kollektivavtal. När ens bebis får andningssvårigheter hjälper föga att veta att barnkonventionen är inskriven i svensk lagstiftning och det går inte att försöka tala förstånd med ett bristande hjärta. När de klassiska varningssignalerna på stroke visar sig hjälper det inte att fyrkantsandas och tänka positivt och en höftledsfraktur läker inte genom yoga eller självhjälpsprogram i mobilen. 

Då behövs ambulansen och akuten, och då räknas varje minut. Vi får verkligen hoppas att det nu stärks upp på olika sätt, så att vi slipper läsa om tragedier i tidningarna. Om det blir några besparingar i längden får den kamerala expertisen berätta, men vi som arbetar med människor vet att otrygga människor också kräver sina resurser. Oro kan i sig föda kroppsliga symptom, och då fylls närhälsans redan trånga väntrum med ytterligare patienter. 

Till syvende och sist blir frågeställningen vilka förutsättningar folk på landsbygden kan leva med. Vi som bor i Skövde har nära till vårdinrättningarna. Men visst borde förutsättningar också finnas i de större tätorterna? På landbygden finns kyrkan kvar. Svenska kyrkan i Fagersta, som redan driver skola, behandlingshem för missbrukare samt  idrottshall, kommer under hösten att starta vårdcentral. Som förr, innan kommun och stat tog över mycket av den välfärd som kyrkan förr stod för.

Statsmannamässigt? Krönika i SLA 12 september 2022

 När dessa rader skrivs är förtidsröstningen i full gång och när du läser dem är årets allmänna val över. En tid lär återstå innan dammet lagt sig och en ny regering är på plats och kanske kommer debattens svallvågor att nu ersättas av något som kan likna seriöst ansvarstagande för vårt land. 

Jag funderar över begreppet och fenomenet “statsmannamässig”. För några veckor sedan skrev jag ett indignerat inlägg på mina sociala medier om hur partiledarna låter när de möts. De vill ha ordning och reda i landet. De talar om brutaliteten. De vill ha lugn och ro i skolan. Men så som de skriker med varandra borde dessa program förses med varningstext och åldersgräns. Deras ton hade aldrig acaccepterats i ett klassrum. Ändå gör de anspråk på att få leda Sverige.

Var det bättre förr? Jag tar mig tillbaka till 80-talet. Palme möter Fälldin 1982 och nog är de bitska på varandra. Palme möter Adelsohn 1985 och inte var de gladare. Men det var en annan värdighet över debatten. De uttalade fler än fem meningar i streck och lät varandra tala till punkt. De hade gedigna pappersunderlag framför sig och framstod som just statsmannamässiga. Något litet överseende leende med tillhörande huvudskakning, javisst, men inga kränkande tillmälen eller ifrågasättanden av någons intelligens, åt något håll. Däremot naturligtvis skarp kritik av den andres politik. 

De gånger de riktigt hettat till har blivit tv-historia. 1989 tappade Carl Lidbom och Anders Björck humöret i förhöret i konstitutionsutskottet. Lidbom ville inte svara på Björcks frågor eftersom han ansåg dem vara trams, och Björck meddelade med bestämd röst att det inte ankommer på Carl Lidbom att fälla sådana yttranden här: du ska veta hut när du är här, punkt. 

Vilka tillmälen som idag hade haglat fram och tillbaka i det känsloläget med dagens politiker vill en nog inte veta. Men då var dialogen förmodligen så häpnadsväckande att den blivit just tv-historia. Men Carl Lidbom säger något väldigt bra: lyssna först istället för att avbryta. När en är igång är det svårt att inte hålla sig tillbaka, det är ju förståeligt, men komplexa samhällsproblem kräver verkligen lugna och klargörande resonemang och inte tokroliga oneliners producerade av partiernas kommunikationsfolk. Och framförallt är det politiken som behöver diskuteras, inte partiledarnas intelligensnivå. 

Jag tror inte partierna rår på detta själva, utan det är den allmänna utvecklingen i media som ligger bakom. Det ska vara snabba klipp på sociala medier, max tio sekunders prat med tre ord i skrift, partiledardebatter i tv där de skriker och hötter med pekfingrar och händer i luften i en idrottsarena där varje uttalande renderar skrik och applåder, ju tuffare uttalande desto ljudligare. Underhållande för den som är lagd åt det hållet, men är det särskilt statsmannamässigt? 

Mitt i allt får vi besked om att den kära drottningen Elizabeth II dragit sina sista andetag på slottet Balmoral. Hon har välkomnat femton premiärministrar och stått för stabiliteten med sin  sin värdighet och sitt skarpa intellekt. Må hon vila i frid. 

Förutsättningar för beslut. Krönika i SLA 9 maj 2022

Odlingssäsongen är i full gång, köksbordet och samtliga fönsterbrädor mot söder är fulla med plantor och fuktig blomjord ackompanjerar doftupplevelserna från familjens måltider. Jag tänkte egentligen att jag inte skulle ha så mycket i år, men det är ju så roligt! Efter två års delvis hemarbete där köket fått tjäna som arbetsyta och klassrum finns det ju ingen hejd på hur mycket som kan förodlas. 

pixabay.com

Nuförtiden sitter ju folk inte bara i hemmets lugna vrå och funderar över sina plantor, utan också i de diskussionsgrupper på nätet som behandlar alla möjliga frågeställningar, bland annat odling. Gemensamt för många av grupperna är att det finns experter som gärna delar med sig av sina erfarenheter. När någon i gruppen lägger ut en bild på en halvvissen tre centimeter hög planta och undrar vad det är som fattas vederbörande, fylls snabbt på med tips och råd. En del berättar utförligt, gärna med anekdotisk bevisföring, om hur de till exempel varit borta över helgen och att hela odlingen liknade hö, men uppstått igen efter en liten runda med vattenkannan, tack vare såjorden från en viss butikskedja. Andra beter sig rent oförskämt: alla borde väl förstå det mest grundläggande inom förkultivering: håll en jämn fuktighetsnivå i krukorna, för sjutton! En tredje grupp är mer empatisk och inkännande. Ledsamt, försök vattna lite försiktigt, kolla om det händer något, annars är det bara att börja om från början. Inte ska man sörja växtkraft som flytt, utan på´t igen med nya fröer. 

Genomgående för generella råd är att hänsyn måste tas till aktuella förutsättningar. Odling sker på likartat sätt, men alla råd är relativa. Det ska vara rätt jord, lagom med vatten och ljus, jämn värme. Här får var och en prova sig fram. När plantorna sedan skolas ut, beror väldigt mycket på plats, tillgång till sol, värme och vindskydd. Förutsättningarna skiljer sig åt. Den som inte har tiolitershinkar till tomaterna får leva med att få vattna oftare. 

För alla rådgivare i alla sammanhang gäller att ge rätt råd i rätt tid, och att lyssna in och känna in förutsättningarna. Vad är det för klimatzon? Hur ser det ut runt omkring? Vad finns det för erfarenheter, förväntningar, svårigheter? 

Just därför blir det så svårt med den här Natodebatten. Fram till slutet av februari var detta med anslutning till en försvarsallians troligen något som de flesta inte har funderat särskilt mycket på. Nu ringer dom från opinionsföretaget Novus och undrar hur vi ställer oss. Utan att ha några exakta tankar om folkomröstningar, valfrågor eller annat kan jag bara konstatera att det är svårt att ta ställning i en svår fråga utan att ha alla förutsättningar på bordet, vilket i det här fallet är säkerhetsmässigt dumt att få. Samtidigt kan man undra om vi egentligen har varit alliansfria någon gång. Per Albin hade inga lätta beslut att ta på sin tid, han heller. 

Jag beundrar våra politiker som dag efter dag brottas med de svåra frågorna. Själv är jag ganska nöjd med att mitt beslutsfattande denna dag sträcker sig till att ta ställning till om jag ska plantera om luktärtorna nu eller om det kan vänta till imorgon. 

Önskar dig en fin vecka, med stora och små beslut! 

Goda och sämre tider. Krönika i SLA 14 mars 2022

pixabay.com

Vi kom att småprata några stycken, några seniora damer och jag om förr och nu. Nyfiken som jag är hörde jag mig hur de sett samhället utvecklas från tiden då de vuxit upp fram till nu. 

Oavsett vad som var bättre förr och vad som har utvecklats till det bättre kunde vi konstatera att mycket är sig likt, även om förutsättningarna runt omkring har förändrats. Det verkar som att det där behovet från vissa enskilda personer att starta krig och utöka sina territorier verkar vara konstant. Flera seniorer jag talat med senaste veckorna drar sig till minnes hur det var under beredskapsåren. Inte utan en liten tår i ögonvrån berättar de om hur pappa var iväg, stationerad någonstans, kanske längs med norska gränsen. Andra minns förfärliga saker, men också den solidaritet som fanns. Krigsbarn kom från Finland. Snabbt kom de till familjer och i varierande grad fick de växa upp i trygghet. Men det går ju bara att föreställa sig den smärta som föräldrarna i Finland måste ha känt när de skickade iväg barnen, kanske för att aldrig någonsin se dem igen. 

Flera vittnar, precis som Astrid Lindgren i sin krigsdagbok, om skräcken för ryssarna. Hitlers regim var förfärlig, men tydligen litade de på att Per Albin skulle hålla nazisterna från att ockupera Sverige. Men ryssen gick inte att lita på. 

De som har flest minnen av andra världskriget är våra seniora seniorer. Hur har dom det? Hur har ni det? När jag växte upp minns jag hur rätt pigga pensionärer kunde flytta in på servicehusen i trevliga lägenheter. Det motsvarar kanske trygghetsboenden i dag. Numera ska de flesta vårdas i hemmet. Det är det bästa, säger en av damerna, för då har man allt runtomkring sig. Möbler, tavlor, det invanda och trygga. Hemtjänsten kommer flera gånger om dagen, så ingen hjälp finns. Andra trivs nog bättre att komma ihop med andra människor, om ensamheten blir för påtaglig. Är man bara hyfsat pigg, är det säkert trevligt att komma ut i samlingssalen och språka med grannarna över en kopp kaffe och lite gofika, eller findöppe som de säger. Meningen med livet en vanlig måndagseftermiddag kan nog kokas ner till att byta några ord med någon, till bryggkaffe, god kransbit och kanske en småkaka. 

Nu är det beredskapstid igen och jag bläddrar i mina husmodersböcker från 30- och 40-talen. Många av de märkliga recepten känns väldigt avlägsna, och att vissa livsmedel skulle ransoneras verkar närmast osannolikt. Men under pandemin ransonerades ju läkemedel så till vida att man inte fick ta ut mer receptbelagd medicin än för tre månader, så lite vana har vi. 

Men ett gott tecken på att vi utvecklats som medmänniskor och som samhälle är EU-direktivet om massflyktskydd för alla dessa som nu flyr hals över huvud från Ukraina (och snart när även Ryssland och Belarus). Nu är det inte tal om, som under andra världskriget, att begränsa antalet flyktingar, eller för den del de strängare villkor som infördes hösten 2015, utan nu ska alla som kommer få husrum, mat, skolgång och möjlighet att arbeta. Det är ett steg framåt för mänskligheten.

En annan värld. Krönika i SLA 7 mars 2022

En lärare beskrev vad flyktingbarnen i hennes klass gjorde första gången de var med om att skolans brandlarm testades. De flög upp, öppnade fönstren och gömde sig sedan under bänkarna. 

Automatiskt, hjärtskärande och alldeles logiskt om du har levt under vissa omständigheter. Som att det inte är konstigt att flyglarm ljuder, att ett öppet fönster skapar mindre av det dödliga splittret av glas, och att det är bra att ta skydd under bord om du inte hinner ner i skyddsrummet som kanske ändå redan är fullt. 

Att vi sedan i förrförra torsdagen lever in en ny värld är en sanning med modifikation. De flesta av oss i vårt land har varit tryggt förskonade från dödshot. Vi är så vana vid trygghet att vi nu måste påminnas om att vi måste ha mat och vatten hemma för en veckas behov. Broschyren “Om kriget kommer” från myndigheterna laddas ner och beställs hem som aldrig förr. Det är bra. Vi behöver inte skämmas för att vi har haft det så bra att vi inte ens har behövt fundera över hur en vevladdare fungerar eller att vårt skyddsrum är fyllt med cyklar och barnvagnar. 

Men det finns många i vårt land som har erfarenhet av krig, in på bara skinnet. De som tänkte att Europa är ett ställe där de inte invaderar och skövlar. De som såg en trygg framtid för sina barn. 

För dem, och för alla oss lever hoppet. Men naiviteten får vi lämna, och sakligt och utan hysteri följa de råd som myndigheterna ger oss. För att behålla lugnet ber Myndigheten för samhällsskydd och beredskap oss att påminna varandra om att när Hesa Fredrik-signalen i dag klockan tre är det ett helt vanligt test. Fyra gånger om året testas denna signal som varnar för akuta hotsituationer som krig, allvarliga bränder, gasutsläpp eller extrema väderlekssituationer. Sedan 1931 ersätter denna trycklyftssiren kyrkklockorna som verktyg för att nå folket med viktiga meddelanden till allmänheten och när vi hör den ska vi gå inomhus, stänga dörrar och fönster och om möjligt ventilation, höra nyheter via radio, tv eller internet och följa myndigheternas direktiv. Den som är krigsplacerad ska vidta de åtgärder som ska vidtas. 

Med allt detta skrivet och sagt tror jag också att vi behöver ta pauser från bedrövelserna emellanåt. En dam jag besökte hade fått rådet att se nyheterna på morgonen och på kvällen och däremellan ägna sig åt annat. Det är lätt att fastna i bilderna på förstörda hus, gråtande barn och obevekliga stridsvagnar. Lyssna på ännu en expert som sakligt försöker förklara det oförklarliga. Men vår solidaritet med de krigsdrabbade människorna minskar inte om vi försöker leva så gott det går och försöker göra åtminstone något av det där som vi tänkte göra nu när pandemin verkar släppa greppet om oss. Vi kan swisha ytterligare en slant till någon av de organisationer som hjälper på plats och som köper och samlar in kläder och förnödenheter lokalt, men sen kan vi ta en fika i vårsolen, kanske åka ut till Hornborgasjön och välkomna tranorna innan vi tar nya tag och som ett varmt välkomnande samhälle välkomnar de flyktingar som nu åter släpps in. Lyckligtvis har de politiska vindarna vänt. 

Krig. Krönika i SLA 28 februari 2022

 Vad är himmel och helvete egentligen? Är det platser någonstans i evigheten, en tanke som i olika grad omfattas av religiöst förankrade människor? Har de givna geografiska adresser? Finns de redan här på jorden? 

Utan tvärsäkerhet om hur det ser ut bortom dödens gräns, kan vi vara säkra på att himmel och helvete finns inom tidens och den här världens gränser. Det räcker med att vakna en torsdagmorgon och inse att jo, det gick att starta krig i Europa, också år 2022, precis som om vi som mänsklighet inte lärt oss någonting om mänskligt lidande. 

Det som skiljer oss, och skyddar oss från helvetet är ett ytlager som kallas civilisation. Det handlar om att låta bli att lyfta luren och beordra anfallskrig. Det handlar om att inte trycka på knappen och starta igång, ja, ni vet vad. 

Det skyddande ytlagret är mycket mer bräckligt än vi tror. Världsledarna sitter i timslånga möten in på småtimmarna. Den ene ledaren talar i  telefon med den andre. Avtal kan upprättas och fredspris kan utdelas, men det krävs inte mer än en uns av maktbegär och ilska förrän helvetet brakar lös. I smått eller i stort. 

De olycksbådande tjuten från flyglarmen hörs återigen över Europa. Människor flyr ner i skyddsrum, och i brist på skyddsrum - ingen hade väl trott att de skulle behövas i någon större utsträckning - tunnelbanestationer. Några vill stanna och försvara sitt land med vapen i hand, andra har packat ner det viktigaste för att fly, västerut eller ut på landet. Medan det fortfarande går. Medan Europas länder fortfarande är i chock och kanske, kanske orkar öppna sina hjärtan för människor som flyr hals över huvud. 

I radio och tv har de medicinska virusexperterna bytts ut mot experter på krig och försvar. Med pilar och streck förklaras hur helvetet sprids. Hur tänker Putin nu? Vad är nästa steg? Spekulationer och strategier, sanktioner och snabbtänkta politiker som till skillnad från diplomaterna säger rakt ut vad de tänker. Vi får nya bilder av raserade hus, nu är Tjernobyl i ryssarnas händer, och äntligen kommer väderleksrapporten. Våra gula och orangea varningar för snöfall blir plötsligt patetiska i jämförelse med de varningar för nedfallande missiler som nu drabbar Ukrainas folk. 

Och i Ryssland sitter ryssar som förtvivlat följer vad deras lands ledning sysslar med. Vi behöver allt skänka en tanke till dem också. 

Så ska vi ge upp? Ska vi tänka att mänskligheten, vår civilisation står på ruinens brant, eller ska vi konstatera att det där med människans fria val - att göra ont eller göra gott - är en realitet och ett ansvar? Hur ska vi tillsammans ta ansvar när det är en medmänniska där borta i Kreml som har en helt annan världsbild än de allra flesta av oss? 

Vi hanterar det på olika sätt. Politiker agerar utifrån sina ideologiska program. Diplomater pratar och lirkar. Folk tänder ljus i kyrkor och skickar pengar till stöd för Ukrainas folk. Vi tar oss igenom detta. Vi har ju klarat två år av pandemi. Men vi behöver prata om det och dela bördorna. Himmel och helvete är två sidor av verkligheten som vi tyvärr får lära oss att hantera. 

Storm i ett vattenglas? Krönika i SLA 24 januari 2022

 Vad det har stormat! Väderfenomen som får konsekvenser för det mänskliga livet är något som vi i allt högre utsträckning måste vänja oss vid, säger experterna. En del har fått sin elförbrukning ofrivilligt bantad, och flertalet träd har blåst ner. Att vi kan vara känslomässigt bundna vid särskilda träd är omvittnat inte minst i skönlitteraturen (minns också Lina Sandells trädkoja som blev upphov till psalmen Tryggare kan) och jag kände en viss medkänsla för duvorna på Storegården som nu har förlorat ytterligare ett träd att sitta och hoa i om morgnarna. Sedan förra våren har jag visserligen ett ambivalent förhållande till detta duvpar sedan de upprepade gånger försökte bygga bo på min balkong, men visst är det bättre att de sitter i träd än i krukor med nyplanterade penséer. 

Storm är ett begrepp som inte bara används av SMHI utan finns med i många ordspråk. Kanske för att stormen i sig är så kraftfull och för att den förmår orsaka mestadels oönskade konsekvenser för oss. Lugnet före stormen är en känsla som var och en som har nära till katastroftankarna, och när en konflikt avfärdas som en storm i ett vattenglas är det lätt att låta allt blåsa förbi, om en inte är den som själv sitter i vattenglaset, förstås. 

Mina tankar de stormigaste nätterna förra veckan gick faktiskt till de som satt i båtar i Östersjön. De är ryska soldater och är kanske inte så medvetna om vilka känslor de i alla fall hos den äldre generationen i Sverige och Finland kan föra med sig. Den som läst Astrid Lindgrens krigsdagbok från Andra världskriget vet att även om de flesta svenskar tog avstånd från Hitler och Nazityskland, var det ryssen och kommunismen många fasade mest för. Mycket har skrivits och debatterats huruvida Sverige som stat svek vårt finska systerfolk när de anfölls av ryssen, men Finlands och hela världens sak är väl ändå vår gemensamma och att försvaret inte börjar vid den egna gränsen utan mer har att göra med samverkan och relationsskapande är väl idag hyfsat vedertaget. 

Experterna säger att vi inte behöver vara oroliga för främmande makts aktiviteter i Östersjön. Men att svenskar ändå blivit oroliga bekräftas av det inlägg som ryska ambassaden skrev på sin facebooksida som svar till talrika förfrågningar från svenska medborgare, främst från barn och äldre, som den senaste tiden skrivit till dem och ber att Ryssland inte ska anfalla Sverige. De använder faktiskt ordet rysskräck och menar att politiker sysslar med propaganda för att få skattemedel till militära behov. Men de lovar att Ryssland inte har några planer att anfalla Sverige. 

Jag påminns om författaren och diplomaten Aleksandra Kollontaj som mellan 1930 och 1945 var Sovjetunionens kvinna i Sverige. Hon lade ner rätt mycket tid på att nätverka och förklara på middagar och andra tillställningar. Nu ska vi ju undvika middagar, och de nya karantänsreglerna medger att vi får arbeta om nödvändigt, men det är så fiffigt att kunna få ut budskap via sociala medier och internet. Men idag kan varje lågstadieelev stava till ordet källkritik och dess demokratiska värde kan inte nog poängteras. Står det ett stormigt vattenglas i Slite, eller hur ligger det till egentligen?

Covidpass. Krönika i SLA 6 dec 2021

Nu är det spännande tider. Fram tills häromdagen visste jag inte ens att det finns någonting som heter Myndigheten för digital förvaltning, DIGG. Vad de gör är ganska solklart enligt hemsidan: samordna och stödja den förvaltningsgemensamma digitaliseringen i syfte att göra den offentliga förvaltningen mer effektiv och ändamålsenlig.

Den här förvaltningsgemensamma digitaliseringen har snabbt blivit aktuell bland oss som arrangerar allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 100 personer. Även om det inte går att dra några strikta gränser mellan vad folk anser vara en andlig högtidsstund och sekulär konsert oavsett lokal, har vi i Töreboda pastorat bestämt att giltigt vaccinationsbevis ska gälla på konsert, och vid gudstjänst gäller de särskilda rekommendationer gällande avstånd som nu återinförts. 

Alltså har personalen laddat ner en särskild app från nämnda myndighet, för att i dörren tillsammans med specialutrustade kyrkvärdar scanna folk qr-kod och kolla deras identitet. Vi har övat att scanna och listat ut att det kommer krävas ficklampor och underställ utomhus i kyla och mörker, och hoppas att besökarna kommer i god tid. 

Precis som med i princip allt annat som gäller pandemin görs det här med dubbla känslor. Tro mig, vi har vänt och vridit på alla stenar. Vad som blir bäst för en del, blir sämre för andra. Det som gör en del tryggare, ser andra som djupt odemokratiskt. I ena vågskålen finns de som är fullvaccinerade eller har läkarintyg och vill gå på konsert, och i andra vågskålen finns de som inte vill vaccinera sig och kanske tycker att ingen borde få gå på konsert. Eller att ett begränsat antal ska få gå på konsert samtidigt. Det finns nog lika många åsikter som människor i den här frågan. 

Ingen som önskar kommer att bli utan att få sjunga Nu tändas tusen juleljus tillsammans med andra, men utan vaccinationsintyg blir det tyvärr inte tillsammans med Refreshments, Elisa eller på körernas lucia- och julkonserter. . 

Min grundmurade inställning är att kyrkorna alltid ska ge röst åt den som inte har samma resurser som de flesta. Ibland används det slitna uttrycket utsatthet, och idag behöver det inte handla om ekonomisk utsatthet, utan det är så många färdigheter som behövs i det samhälle som Myndigheten för digital förvaltning drömmer om. Därför har vi skrivit ut blanketter till folk som av olika anledningar inte kan ladda hem ett vaccinationsintyg. Vi gör heller inte fler begränsningar i kyrkorummen än vad vi behöver, utan det ska finnas möjlighet att komma till en gudstjänst med säkra avstånd, fullvaccinerad eller inte. Det handlar om den grundlagsskyddade religionsfriheten och om att andlig hälsa också måste få finnas med i vågskålen. 

När detta skrivs, fredag förmiddag, kan detta redan vara historia. Nu räknar vi med nya restriktioner, rekommendationer och föreskrifter, och är det en sak vi alla lärt oss under den här pandemin så är det väl att ha beredskap att snabbt ställa om. Om kyrkan så ska sjunga Nu tändas och läsa julevangeliet med med åtta personer i taget, så gör vi det. 

Jag önskar dig en fin adventsvecka!

I väntrummet. Krönika i SLA 2 augusti 2021

Tänk dig att du sitter i väntrummet på akutmottagningen. Tillsammans med dig sitter ett tjugotal andra personer som precis som du önskar hjälp så fort det går. Så märker ni att patienterna inte ropas in i turordning. Det verkar heller inte vara så att det är den som har mest ont eller är mest skadad som får förtur. Det verkar däremot som att utseendet hos patienten är det avgörande. Mycket riktigt, när du anmälde dig i receptionen fick du ange ditt födelseland, och hudfärg och eventuell brytning registrerades noga. Sen får sjukvårdspersonalen välja och vraka bland de hjälpsökande. Vill läkaren inte behandla en person från, låt säga, Sydostasien, så går det jättebra att avstå. Inte officiellt alltså, men skulle det bli någon diskussion går det alltid att dra till med någon klyscha om att “vi ser över rutinerna” eller skylla på arbetsbelastning och sommarvikarier. 

Så här är det ju inte. Det vet vi ju. Alla patienter behandlas lika och får vård utifrån behov. Men rasismens fula tryne är ändå högst närvarande i väntrummet. Att det faktiskt finns en rasprofilering i väntrummet där patienter vägrar låta sig behandlas av personal av icke önskvärd etnicitet är mer utbredd än vad många har vetat om. 

DN har gjort en granskning som visar att det i samtliga Sveriges regioner finns vårdgivare som går med på patienters önskemål om att endast vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare. Resultatet är skrämmande och exemplen som ges är mycket tydliga. När journalisten ringer och utger sig för att vara ny patient och vill ha en etnisk svensk som läkare kan receptionisten svara med att det finns flera ljusa att välja mellan. Att det inte är läkarens eller tandläkarens språkkunskaper det handlar om är tydligt. “Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. (DN 28/7 2021). 

Regionpolitikerna rasar. Facket nickar igenkännande. Statsministern avbryter sin semester för att kommentera. Diskrimineringsombudsmannen agerar och kallar till samtal. 

Och i personalrum runt om i landet sitter sjukvårdspersonal med åratals utbildning och erfarenheter och är bortvalda. Inte för att de har felbehandlat någon, utan för att deras kollegor gått främlingsfientliga patienter till mötes. Läkare med utländsk bakgrund vittnar om hur de sett besvikelsen i vissa patienters ögon när de kommit in behandlingsrummet. En del patienter är mer utåtagerande och kräver att få träffa någon annan. Och uppenbarligen sker en hel del strukturell diskriminering redan vid tidsbokningen. 

Så varför sker det här? Förklaringar har getts och det är allt från en allmän osäkerhet om att huruvida det går att förstå vad den invandrade läkaren säger, till en mer fördomsfull attityd där patienten utgår från att den utlandsfödde har en annan värdegrund som gör att vården blir sämre. Men nog går det an att be en läkare tala högre eller tydligare, oavsett vilken hudfärg denne har? Och är en inte nöjd med tandläkaren går det alltid att byta. Men att på förhand döma ut någon på grund av etnicitet är inget annat än rasism. 

Diskriminering på akuten? Krönika i SLA 2 aug 2021

Tänk dig att du sitter i väntrummet på akutmottagningen. Tillsammans med dig sitter ett tjugotal andra personer som precis som du önskar hjälp så fort det går. Så märker ni att patienterna inte ropas in i turordning. Det verkar heller inte vara så att det är den som har mest ont eller är mest skadad som får förtur. Det verkar däremot som att utseendet hos patienten är det avgörande. Mycket riktigt, när du anmälde dig i receptionen fick du ange ditt födelseland, och hudfärg och eventuell brytning registrerades noga. Sen får sjukvårdspersonalen välja och vraka bland de hjälpsökande. Vill läkaren inte behandla en person från, låt säga, Sydostasien, så går det jättebra att avstå. Inte officiellt alltså, men skulle det bli någon diskussion går det alltid att dra till med någon klyscha om att “vi ser över rutinerna” eller skylla på arbetsbelastning och sommarvikarier. 

Så här är det ju inte. Det vet vi ju. Alla patienter behandlas lika och får vård utifrån behov. Men rasismens fula tryne är ändå högst närvarande i väntrummet. Att det faktiskt finns en rasprofilering i väntrummet där patienter vägrar låta sig behandlas av personal av icke önskvärd etnicitet är mer utbredd än vad många har vetat om. 

DN har gjort en granskning som visar att det i samtliga Sveriges regioner finns vårdgivare som går med på patienters önskemål om att endast vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare. Resultatet är skrämmande och exemplen som ges är mycket tydliga. När journalisten ringer och utger sig för att vara ny patient och vill ha en etnisk svensk som läkare kan receptionisten svara med att det finns flera ljusa att välja mellan. Att det inte är läkarens eller tandläkarens språkkunskaper det handlar om är tydligt. “Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. (DN 28/7 2021). 

Regionpolitikerna rasar. Facket nickar igenkännande. Statsministern avbryter sin semester för att kommentera. Diskrimineringsombudsmannen agerar och kallar till samtal. 

Och i personalrum runt om i landet sitter sjukvårdspersonal med åratals utbildning och erfarenheter och är bortvalda. Inte för att de har felbehandlat någon, utan för att deras kollegor gått främlingsfientliga patienter till mötes. Läkare med utländsk bakgrund vittnar om hur de sett besvikelsen i vissa patienters ögon när de kommit in behandlingsrummet. En del patienter är mer utåtagerande och kräver att få träffa någon annan. Och uppenbarligen sker en hel del strukturell diskriminering redan vid tidsbokningen. 

Så varför sker det här? Förklaringar har getts och det är allt från en allmän osäkerhet om att huruvida det går att förstå vad den invandrade läkaren säger, till en mer fördomsfull attityd där patienten utgår från att den utlandsfödde har en annan värdegrund som gör att vården blir sämre. Men nog går det an att be en läkare tala högre eller tydligare, oavsett vilken hudfärg denne har? Och är en inte nöjd med tandläkaren går det alltid att byta. Men att på förhand döma ut någon på grund av etnicitet är inget annat än rasism. 

Ett år av pandemi

Det har gått ett år sedan coronaviruset klassades som pandemi. Ett år sedan vi ställde om skolorna till distansundervisning. Ett år sen några av oss hamstrade pasta och toapapper. Ett år sen vi lärde oss att vi har en statsepidemiolog. Ett år sen det första dödsfallet i denna farsot som fått namnet covid-19.  

Ett år sedan vi började samlas kring lägerelden, först varje vardag klockan 14, sedan tisdagar och torsdagar. Först samlades myndighetspersoner och journalister på de här presskonferenserna, sedan började några redaktioner trevande vara med på länk, “Hörs jag?”, och numera är det väl bara en programledare kvar i studion. 

Siffrorna går upp och går ner. Det är platåfaser och den där kurvan som ska plattas till. Det mäts r-tal, t-celler, antal provtagningar och antal smittade. Skulle vi uppnå flockimmunitet? Hur många fick vi vara i det här sammanhanget, och vad är klockan, ska munskyddet på? Eller just det, hela tiden, på bussen, om det är trångt. Kö till mjölkhyllan, utökat bredband, få det att funka hemma, göra en del saker på arbetsplatsen, coronasäkrat. Viruset har sina behov, övrigt välmående har andra. 

Ytterligare behov av reflektion och etiska ställningstaganden! Att inget är helt svart eller helt vitt framstår med tydlighet. I gråzonerna trevar vi oss framåt och längtar efter dagen då socialministern deklarerar att nu går det att ta kunden i hand, om båda har vaccinationsintyg? Hur vet vi det? När blir vi befriade från detta elände? 

Men som sagt, inget är helt svart eller helt vitt.  Viruset, så ont i sig själv och så onda konsekvenser, har ljusglimtar för en del. Några berättar om livet som nu är lugnare - ingen morgonstress till jobbet, inga ansträngande sociala tillställningar och det är skönt att slippa jämföra sig med kollegorna när ingen varit på Kanarieöarna på höstlovet. Ja, förutom den som varit där och som nu får skämmas. 

Det är också tvärtom. Vaccinet, så gott i sig själv och så goda konsekvenser det för med sig, orsakar elände det också. Korruption, chefer går före i kön, “vi kan ju inte bara slänga slattarna som blir över”, länder som nu ser till att stänga gränser och exportvaror för andra som behöver. Coronaviruset visar att vi behöver vara solidariska. Det spelar ingen roll om alla i västvärlden är vaccinerade, för nog vill vi väl ut och resa igen? Och väl i Phuket vill väl ingen svensk råka ut för stängda barer och restriktioner på stränderna? 

Restriktionerna, ja. Jag läste att söder om Sahara har fler dött av malaria än av covid-19 och det drabbar främst barnen. I Uganda har det förebyggande arbetet nästan upphört. 

Men nu finns det saker att se fram emot. Fler blir vaccinerade, i alla fall i vår del av världen. Snart kommer värmen tillbaka, trots det lilla bakslaget med snöoväder som vi fick uppleva i förra veckan. Snart går det att sitta ute med termosmuggen, träffa någon som inte träffats på hela vintern, och vem vet, kanske vi kan träffas fler än 8 på midsommar? 

Föregångaren Emilia Fogelclou

För mig är internationella kvinnodagen en dag då jag särskilt tänker på de kvinnor som inte har det så bra som jag har det. I vår del av världen har mycket gått framåt även om det naturligtvis finns en del att önska. Men det är framförallt kvinnor och barn som får ta de värsta konsekvenserna av krig och konflikter, och inte minst nu i pandemin med skolstängningar, lockdowns och ekonomisk kris.. Att föda barn är bland det farligaste som finns och i bristen på sjukvård dör fler i samband med förlossningar. Och att vara instängd i karantän i sitt hem med en våldsverkande partner är en mardröm, var i världen en än befinner sig. 

Den här dagen brukar jag också rikta tacksamhetens tankar till dem som gått före och banat väg. Det finns många att nämna och minnas, men i år har jag fördjupat mig i Emilia Fogelklou, den första kvinnan i Sverige som tog teologie kandidatexamen. Hon föddes 1878 i ett helt annat Sverige än det vi idag ser. Hon var en mångvetande person och fick bland annat studera för den legendariske Nathan Söderblom som gjort så mycket för Svenska kyrkan och för fredsarbetet. 

Emilia Fogelklou lärde sig att se helhet bland alla delar, förstod att Bibeln måste läsas i sitt sammanhang och argumenterade för att kvinnor naturligtvis borde kunna få bli präster. Emilia ville själv inte bli präst, hon brann för undervisning och terapi. Men inte heller där var det okomplicerat att vara kvinna: intellektuella studier påstods vid denna tid vara farligt för unga kvinnor eftersom det skulle försvaga deras krafter som maka och mor, och att kvinnor skulle få tillträde till läroverkstjänster ansågs av vissa prominenta debattörer vara tecken på svensk kulturdegeneration. 

Efter att alltså ha blivit  inkompetensförklarats blev hon till slut erbjuden ett hedersdoktorat vid teologiska fakulteten i Uppsala och hon promoverades år 1941. 

Svenska kyrkan var vid denna tid statskyrka, religionsfrihet fanns ännu inte, men ett antal samfund vid sidan om med lite andra tankar hade nått vårt land. Vännernas samfund, eller Kväkarna som de också kallas, blev erkänt som samfund i Sverige 1937 och här fann Emilia en plats för sin andlighet. De tror att Gud finns i varje människa som ett inre ljus som vägleder och inspirerar. Hela livet ses som andligt och arbetet för fred, social rättvisa och humanitet är stort och viktigt. 

Emilia lyckades bättre med böckerna än med pannkakorna, och det kan vi vara tacksamma för idag. Hennes författarskap rör sig runt filosofi, psykologi och religion, särskilt mystik. Hennes skrifter om religiöst liv i Sverige ur den vanliga människans perspektiv ligger mig varmt om hjärtat. 

Hon fick uppleva att gå och rösta, se kvinnor tillträda riksdagsplatser, teveprogram och predikstolar. Vid 93 års ålder dog hon och begravdes intill sin man på Västra Alstads kyrkogård i Skåne. På hennes gravsten står: Ljus finns ändå. 

När ett möte blir fel

Jag hörde att hoten mot våra socialarbetare ökar. Det är fruktansvärt att de som i våra kommuner jobbar med de allra svåraste situationerna i människors liv i vissa fall behöver hjälp från polis och säkerhetsföretag för att kunna arbeta på ett tryggt och säkert sätt. Att få ett negativt beslut kan så klart vara en besvikelse för den som inte har något alls, och som ser kontakten med socialförvaltningen som enda utväg, men när besvikelsen leder till hot och våld är gränsen verkligen nådd. 

Hur mötet blir med en person som bär ens liv med socialtjänstlagen som riktmärke där inte medmänskligheten alltid är i fokus, kan alltså vara väldigt avgörande. De allra flesta av oss har nog inte varit i den situationen, men i princip alla har väl åsikter om hur det där går till. Jag tror att gemene man egentligen har för lite kunskaper om hur socialtjänstlagen egentligen ser ut och hur personal inom socialt arbete egentligen arbetar. 

Förutom att socialchefer får uttala sig i lokalpressen när något gått snett, eller när socialministern förklarar allvaret för oss på presskonferenserna, är det väl lite klent med socialarbetare inom litteraturen och filmen, de referenspunkter i tillvaron som vi oftast kan berika vår verklighetsuppfattning med. 

Men Prussiluskan dyker upp i mitt huvud. Prussiluskan är som bekant moralens och välfärdens beskyddare i filmerna om Pippi Långstrump. I böckerna, som för övrigt har 75-årsjubileum, har hon sin föregångare i Tant Rosenblad som delade ut kolor och yllebyxor till stadens fattiga barn, men fröken Prysselius blir mer handgriplig mot Pippi och kan som ordförande i barnavårdsföreningen inte leva med att det finns ett barn inom hennes jurisdiktion som varken har tillsyn av vårdnadshavare, ordnad skolgång eller ens ordentliga skor. Som om inte detta räcker finns både apa och häst i köket och så kan vi ju inte ha det. Pippi föreslås en placering på lämpligt barnhem. Som bekant tycker Pippi inte att det är någon bra idé, har svar på tal och Prussiluskan, som Pippi kallar henne, får cykla hem med oförrättat ärende och får istället begära handräckning av poliserna Kling och Klang.  

Det är svårt att inte känna med Prussiluskan. Hon vill ju bara väl, men mötet blir inte bra. Så här jobbar inte socialarbetare idag. Men alla har vi väl stött på en prussiluskpersonlighet som tagit steget ut från barnavårdsnämnden till konsultbranschen som på kurser och i andra sammanhang prudentligt försöker förklara för de små barnen i personalen hur rutinerna kan förändras för att allt ska bli fantastiskt. Med entusiastisk röst försöker prussiluskkonsulten implementera nya metoder, men när personalen vill fortsätta sova med fötterna på huvudkudden blir det jobbigt för både inspiratör och personal. 

Det är väl ungefär där som de primitiva känslorna kommer in. De flesta av oss knyter näven i fickan. En del anpassar sig för att passa in i bilden, och andra tänker som Pippi: “Om Prussiluskan prompt vill ha ett litet barn, så får hon ta ett annat barn än mig”. 

  

Cirkulär ekonomi...

I tidningar och P2 tutar folk från morrn till kväll

Om du vill fixa framgång skall din stil va rationell

Att va inne på det viset tycks ha blivit din refräng

För du har börjat leva efter mottot slit och släng!

Det är inte utan att jag fick Siw Malmkvists gamla slagdänga från 60-talet i huvudet när jag läste regeringens meddelande om att Sverige nu har inlett en process för att ställa om till cirkulär ekonomi. I korthet handlar det om ett mer hållbart sätt att organisera samhället på, till skillnad från den slit och släng-mentalitet som varit förhärskande sedan 1950-talet. Att populärmusik kan vara civilisationskritisk är inget nytt och låten med Åke Gerhards text och Siw Malmkvists stämma låg på Svensktoppen i nio veckor november - januari 1966 och 1967. 

Som den hobbysociolog jag är noterar jag att det tydligen fanns minst två sätt att hantera den tid som följde på andra världskriget och dess ransoneringar och oro inför framtiden. Uttrycket “köp, slit och släng” myntades år 1960 av inredningsarkitekten Lena Larsson och det blev en debatt om huruvida produkter skulle vara hållbara eller om det var bättre att slänga och köpa nytt. Folk ändrade sina konsumtionsmönster. En del började shoppa en massa och började med charterresor. Andra var nog glada åt den förbättrade ekonomin, men levde mer hållbart. 

Jag har sparat mormor och morfars ransoneringskort, meddelanden från statsmakten och morfars berättelser om hur det t ex förhöll sig när det tyska transportplanet, en tremotorig Junker - 52, år 1940 sköts ner av militärerna som stationerat sig på ett berg nära regementet I17. Efter varningseld avfyrades skarpa skott från Musikberget och planet som fattade eld försvann ner mot Snäckskalsbankarna vid Bräcke, där vi barnbarn fyrtio år senare åkte pulka på vintrarna och letade snäckskal på somrarna.  

I vilket fall - mormor och morfar levde inte efter devisen slit och släng. Plastpåsar sköljdes ur, fick torka och användes igen. Framlagda men oanvända servetter kunde naturligtvis läggas fram en gång till. Morfar lagade krattor och kastruller och sommartid satt mormor ofta vid köksbordet med den speciella kniv hon använde för att rensa bär och grönsaker: allt skulle tas vara på. De levde ett gott liv i samverkan med naturen och tänkte såklart inte på att deras livsstil numera hyllas av klimatexperter och dessutom är strategi i regeringskansliet. 

Experter har listat ut att mer än hälften av de globala växthusgasutsläppen kommer från hantering av material, resurser och produkter, från gruva till avfall. Om vi i högre utsträckning kunde använda produkter mer och om tillverkningsindustrin kan producera mer hållbara prylar skulle vi göra både oss och klimatet en stor tjänst. För hur många trasiga laddarsladdar ser en varje år? Trasiga hörlurar? Borde inte ett batteri till mobiltelefonen hålla lite längre? 

Konsumtion är en identitetsskapande handling. Idag finns återbrukstanken i alla loppisar som poppar upp här. Eftertanke krävs - kanske är det så att du är vad du konsumerar. 

Regeringen ställer om till cirkulär ekonomi

Wikipedia: Loppmarknad

Solidaritet, förnuft och hjärta

Det känns nästan omöjligt att skriva ner några tankar om det nya coronaviruset och allt som följer i farsotens spår. Varje dag kommer nya siffror, infallsvinklar och besked om att den ena efter den andra verksamheten eller evenemanget ställs in. 

Den kris vi befinner oss i ger anledning att fundera kring viktiga aspekter i livet, inte minst i relation till det samhälle och de människor vi delar livsvillkor med. Många söker kunskap om det ena och det andra, och kunskap är makt, åtminstone en källa till makt. Att veta hur det är, hur det kommer att bli, vad som gäller om det blir på ena eller andra sättet, ger trygghet.

Därför kräver vi besked från regering och myndigheter. Hur många visste för en månad sen att vi har en statsepidemiolog? Idag finns en handfull tyckare som inte tvekar att kritisera och till och med håna denne Anders Tegnell, som oförtrutet gång på gång svarar på reportrarnas frågor om varför skolorna inte stänger, eller varför fler prover inte tas eller varför det ena eller andra inte sker. 

Statsepidemiolog Anders Tegnell har inte svar på varför vi inte förfogar över livet eller villkoren för liv eller död. Men han behåller lugnet, och trots att han och hans medarbetare säkert har jobbat dygnet runt i flera veckor och tvingas ta emot både hot och hat förklarar han lugnt att rätt beslut ska tas i rätt tid och att folkhälsomyndigheten inte har alla svar ännu. Särskilt som nya frågor dyker upp dagligen. Att han  lämnade landet för några dagar i Somalia tycker jag inger förtroende och ger oss en påminnelse om att det finns länder som har det värre än vi, och som behöver vår hjälp. 

Enligt Unicef dör 15 000 barn i världen varje dag. 

Krisen sätter ljus på vilket förhållande vi har till politiker och beslutsfattare på myndigheter. I en tid då alla kan googla sig till kunskap, oavsett om det är tillförlitlig sådan eller ej, är det lätt att tycka. Sen bör vi ha i åtanke att vi redan före denna kris haft svårt med personalförsörjning och även tillgång till material på våra sjukhus. Men det är nu som flertalet reagerar: när inte bara multisjuka och utförsäkrade som länge skrikit sig hesa drabbas utan väldigt många fler.

Men i allt detta växer ett slags gott virus som också det är svårt att stoppa. Trots att vi inte har haft krig inom landets gränser på 200 år finns en inneboende längtan att hjälpa den som har det svårt. På sociala medier har grupper börjat startas där människor erbjuder sig att gå och handla till den som är sjuk eller som är satt i hemkarantän. Jag hörde precis om en hembygdsförening som med god koll på vilka äldre som finns i bygden genast börjat organisera matinköp till behövande. Alla uppmanas ta ansvar för att smittan inte sprids. De flesta av oss kommer att uppleva en rätt vanlig förkylning, men nu handlar det om att skydda dem som är i riskgrupperna.  

Angela Merkel uttryckte det så bra: "Da sind unsere Solidarität, unsere Vernunft, unser Herz füreinander schon auf eine Probe gestellt, von der ich mir wünsche, dass wir diese Probe auch bestehen." Solidaritet, förnuft och hjärta är vad vi behöver ha med i beräkningen nu. 

https://www.br.de/nachrichten/deutschland-welt/merkel-appelliert-in-corona-krise-an-das-herz-fuereinander,RsvBsOi

Någon liten tanke om det där med hamstringen. Det är verkligen inte alla som följt MSB:s rekommendation att ha förnödenheter hemma för två veckor, om jag inte minns fel. Det tar vi igen nu. Det innebär inte att folk behöver oändliga mängder mat och toalettpapper, men tillräckligt för att säkerställa att det finns hemma för att inte behöva ge sig ut vid sjukdom eller karantänsituation. Att folk fyller kundvagnarna behöver inte innebära att de själva ska ha allt. En del handlar till andra, och en del är ensamma med barn och äldre släktingar. Vi vet faktiskt inte varför den där kundvagnen är full. Tänk om vi kunde låta bli att döma. 

Dumhetens språk

God fortsättning! Det nya decenniet har inletts med välbehövlig vila för min del, men även den bästa ro i sinnet rubbas en aning med anledning av väderläget. Att det blåser en aning i Sverige är dock inget mot det nödläge som just nu råder i Australien, och även om det inte går att härleda en enskild väderhändelse till klimatförändringarna är bränder, översvämningar och även en ovanligt mild vinter i Sverige något som bör stämma till eftertanke.

Det vi bär med från 10-talet är en mängd nya insikter, välkomna som ovälkomna, men den klimatångest som många bär på behöver ges botten och bredd med såväl vetenskap som folkbildning. Därför behöver vi inför 20-talets problemformuleringar hitta språk som talar tydligt. Författaren och professor emeritus Stig Strömholm levererade härförleden en uppfriskande understreckare i Svenska Dagbladet där han utkristalliserar särskilda ord som verkar i fördumningens tjänst. Samtliga dessa kan användas i resonemang kring både klimat och gängkriminalitet och är därför vanliga i politiska sammanhang, men även på många arbetsplatser.

Begreppet utmaning har jag tidigare skrivit om i krönikeform. Globala utmaningar talas det om när det egentligen borde benämnas katastrofer, i synnerhet när det till exempel gäller att låta barn tvingas gräva efter beståndsdelar till våra klimatsmarta elbilsbatterier i gruvor med en arbetsmiljö som en vanlig svensk ingenjör inte ens hade skickat ner ett ekolod i. Men uttrycket används även för helt ordinära arbetsuppgifter som inte borde vara särskilt svåra för en för uppgiften utbildad tjänsteman.

Bäst är att uttrycka det som ska uttryckas: är det en svårighet, så låt det vara en svårighet. Ett annat uttryck som borde uteslutas med den nyordsbetydelse det fått är ordet spännande. Förr handlade det om spännande deckare där slutet för läsaren är ovisst och leder till en viss pulshöjning. Idag kan det vara en ledarens visioner som avses, och det går verkligen att fundera över om visionären har tänkt ut ett förväntat resultat, eller om det är just spänning som medborgaren med satsade skattepengar ska känna. Det ska bli spännande att se om den här miljardsatsningen faller väl ut, liksom. Riskfaktorer knutna till spänning bör kanske åtgärdas innan projektet startar. Kanske är det så att managementspråket som vi sakta men säkert marineras i gör att vi förändrar vårt sätt att tänka? 

Svensklärarna talar om eufemismer, förskönande eller förmildrande omskrivningar. Vanliga termer i den här kategorin är lokalvårdare eller att pudra näsan, men vi ser också mer sofistikerade varianter som att benämna ett hänsynslöst skövlat skogsområde med begreppet föryngringsyta eller att tala om papperslösa när vi egentligen menar medmänniskor som inget land vill kännas vid.

Om nu någon skulle känna sig utmanad av min text kan jag lova er: jag tar med mig tanken, jag upplever att frågan är väckt och jag låter den stanna i rummet. Texten är ju inte huggen i sten utan är ett levande dokument. Vem vet, jag kanske till och med tar höjd för att se det som en … utmaning.

När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 

Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 

I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 

Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 

På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans.