“Minst 40 personer har dödats i ett terrorattentat i Nya Zeeland. Skytten uppges vara en ”våldsam, högerextrem terrorist” – uppges vara en hämnd efter attacken i Stockholm.Är du drabbad? Känner du någon som är på plats?”
Fortfarande morgongrusig i ögonen läser jag inlägget från redaktionen i mitt facebookflöde.
Nej. Ytterligare ett terrordåd. Någon har skjutit människor som ber. Är du drabbad? Känner du någon som är på plats?
Jag känner ingen i Nya Zeeland. Jag vet knappt vad huvudstaden heter. Men nog är jag drabbad. Det finns ingen på jorden som inte kan vara drabbad av det meningslösa våld som riktas åt än det ena, än det andra hållet. Den här gången var det muslimer som drabbades. Andra gånger är det judar, andra gånger kristna. Eller människor i allmänhet som inte alls dödas i en religiös lokal för att förövaren ska kunna döda så många som möjligt av just den sortens människor utan på gatan, på torget, på teatern.
Dystopiskt, ungdomarna vet att det går åt fel håll och att dom som bestämmer måste göra något åt saken. Skolverkets representant uttalar sig i media och talar om olovlig frånvaro. Jag går och brygger en mugg kaffe och muttrar för mig själv att det snarare är vuxenvärlden som ständigt gör sig skyldig till olovlig frånvaro när det gäller att skapa meningsfulla sammanhang. Lärare i flödet uttrycker både entusiasm - “vilken bra SO-lektion!” - medan andra surar - “jag kommer minsann att ha två timmars kvarsittning nästa vecka med en duvning i NO” - och jag tänker att Greta Thunberg har precis rätt i att det behövs tas i för att rösterna ska bli hörda. Inget kan väl provocera så mycket som en elev som tänker utanför ramarna? Hur kan vi som vuxenvärld faktiskt peppa ungdomarna och bidra med lite framtidstro utan att ge avkall på de fakta och sanningar som trots allt är uppenbara?
För när det gäller klimatet är alla drabbade.
Och än så länge är vi alla på plats, men vi kommer förmodligen att behöva införa en ny kvot i Migrationsverkets system: klimatflyktingarna.
Ungdomarna som strejkar, de som nu på plats i Christchurch i Nya Zeeland gör allt för att ta hand om offren, är tecken på att det trots mycket dysterhet inte är kört för vår värld. I det stora och i det lilla finns medmänskligheten.
Bra att du är här, läser jag på skylten i entrén till mammografin på Skaraborgs sjukhus. Det här är en annan form av överlevnad, tänker jag som så många andra dragit ut på besöket efter att ha läst otaliga skräckhistorier om hur röntgenundersökningen går till. Att samhället går in och låter oss medborgare utan kostnad få del av denna möjlighet till att kanske begränsa en skada innan den blir dödlig, är tecken på att vi lever i ett gott samhälle. Tio minuters måttligt obehag är ingenting mot tio månaders cellgiftsbehandlingar eller tio års oro för att det där ska komma tillbaka.
Är du drabbad? Känner du någon som är på plats? Jo, cancer är något som drabbar oss alla. Vi är alla på plats, som själva drabbade, som anhöriga, som arbetskamrater, som vänner.
Visar inlägg med etikett livsstil. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett livsstil. Visa alla inlägg
Ingen batterifabrik, men Ernst är tillbaka! SLA 8 juli 2017
Så blev det ingen batteritillverkning i Skövde. Volvo ställer om till elektriskt och alla undrar hur det nu blir med fabriken, jobben och framtiden. Skövde näringsliv är beredda på utvecklingen och kommunalråd Katarina framstår nästan som en landsmoder (iallafall kommunalmoder) när hon lugnande berättar att det är investeringar på gång och att vi kan vara lugna.
Men frågorna kvarstår ändå - hur länge kommer högkonjunkturen att pågå? Och hur kan företag förmås investera i Sverige och inte lockas flytta till Baltikum och övriga Östeuropa? Detta och mycket annat har diskuterats i otalet seminarier i Almedalen, denna oas av kreativitet och framåtanda som dock förmörkats av antidemokratiska krafter och inte minst den där näringslivspersonen med förflutet på hög politisk nivå som nu misstänks för sexuellt övergrepp då han fotograferade en person under kjolen mitt under invigningsfestligheterna. Vad är det med folk? Å andra sidan kan detta fall styra diskussionen om vilka som utför de sexuella trakasserierna från ensamkommande flyktingbarn till en mer allmän diskurs som handlar om bristande impulskontroll, taskig människosyn toppat med ett och annat berusningsmedel. Rökheroin eller dyrt rosé spelar inte någon nämnvärd roll i det där sammanhanget. Men när mäns våld (statistiskt sett är mäns våld mot kvinnor vanligare än kvinnors våld mot män eller våld mellan personer som inte uttrycker sig i könskategorier) diskuteras är det ändå viktigt att komma ihåg att den farligaste platsen för en kvinna att uppehålla sig på inte är på en festival utan i sitt eget hem i sällskap med en man som hon har en relation till.
När världen brinner är det lite skönt att teveprogrammet Sommar med Ernst dragit i gång igen. Äntligen! Mannen som hanterar symaskinen med samma lätthet som svetsen ger åtminstone mig känslan av att det inte finns något i denna värld som inte går att fixa till med rätt fernissa. En tråkig bräda får en fin pärlspontdito påspikad och pelargoner beskrivs som sommarens stödhjul. Ernst finns mitt i den perfekta världen där vissna salladsblad, lusangripna rosor eller avsaknad av den där sista jordsäcken aldrig finns. I ett och samma program renoveras ett kök och en hall samtidigt som uteplatsen fixas med återvunnen gatsten i perfekta rader och där odlingsbäddarna fylls med den livgivande jorden - här sätter sig Ernst på knä och låter mullen lustfyllt rinna mellan fingrarna medan han filosoferar över alltings mening och mål.
Ernst, som aldrig blir smutsig, riktar sig direkt till oss som börjar få lite skräp i kroppen när han medlidsamt sätter sig vid symaskinen och visar oss hur vi syr till en liten praktisk knäkudde som vi kan ha när vi ska dra bort kirskålen. Sedan är det dags att placera pelargonerna i den nyrenoverade entrén: sommaren skulle cykla omkull och skrapa knäna om det inte fanns pelargoner i mitt liv.
Det är underbart, långt borta från Arga snickaren-Anders testosteronstinna blick när han argsint hötter skruvdragaren åt utmattade hemmafixare eller Äntligen hemma-Martins bekymrade rynka när han, omgiven av allehanda verktyg, allvarsamt tittar in i kameran och varnar oss för att välja fel mått på trallvirket så som vore det statsskulden han talar om.
Förströelse behöver vi och tids nog kommer bekymren tillbaka. Jag kan dock luta mig lugnt tillbaka och tacksamt konstatera att det finns folk som engagerar sig i industrins utveckling och framtidsfrågorna. Själv tar jag nu en kopp kaffe till och går ut och plockar av några vissna penséer.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Engagerade människor
Diss: Antidemokratiska krafter och dåligt gödslad jord
Lycklig? Krönika i SLA 25 mars 2017
Så kan Tidningarnas Telegrambyrå meddela att danskarna inte längre är det lyckligaste folket i världen. Norrmännen har nämligen gått om och professor John Helliwell vid University of British Columbia förklarar saken med hänvisning till de vinster i oljeindustrin som investerats i framtida generationers välbefinnande. Sverige ligger kvar på en tiondeplats som olyckligast i Norden.
Men vad är lycka egentligen? Är det rättvist att lista länderna efter kriterier som bruttonationalprodukten, medellivslängden och korruptionen? Direkta överlevnadsfaktorer spelar definitivt in, men också de psykosociala värdena. Rapporten från FN-nätverket SDSN som refereras till ovan har i år också fokuserat på lycka på arbetsplatsen.
Att ha ett jobb är viktigt. Många gånger har jag upplevt nya svenskar förvånat sig över den inställning till arbete som de upplever att många infödda svenskar eller andra och tredje generationens invandrare har. Arbetet ger inkomst och därmed förutsättningar för trygghet, men det verkar som att vi har än mer känslomässig attityd till yrkeslivet. En vanlig fråga från invandrare är om jag har barn eller hur släkten mår, frågor som jag kan tycka känns för privata för att dela med obekanta. Familjen är privat, men att få frågan vad jag jobbar med känns som en helt naturlig fråga att få från i princip vem som helst.
För några år sedan läste jag en forskningsrapport som stöder teorin om arbetets sociala och emotionella funktioner. Det är på jobbet, snarare än bland familj och vänner, som det sociala livet pågår. Det är där vi umgås, pratar om det viktigaste, får påfyllning av empati och känner stöd. Därför blir traumat dubbelt då det inte fungerar på arbetsplatsen. Jag tror också att när världen utanför blir mer förvirrad och skrämmande (Donald Trump, Brexit, terrordåd) blir den lilla, nära vardagen mer betydelsefull.
Skådespelaren Morgan Alling har en teveserie som han kallar Morgans mission. Han intresserar sig för mobbning och utanförskap och besöker ett antal arbetsplatser för att samtala om dessa viktiga frågor. Häromdagen besökte han en församling i Svenska kyrkan, denna organisation som så ofta hamnar hos Arbetsmiljöverket. Förklaringarna brukar vara dåliga chefer med mål som mer finns i huvudet än i verkligheten, oklar struktur och dålig respekt för olika yrkesgruppers specifika förutsättningar, men frågan är om det inte är så att vi generellt kräver mer av en arbetsplats som så tydligt förväntas arbeta med människors andliga välbefinnande. Till kyrkan är alla välkomna, säger vi, men det blir svårt att säga om en med gråten i halsen inte känner sig särskilt välkommen själv i arbetsgemenskapen. Morgan Alling poängterar att mobbning inte beror på udda människor utan på dålig gemenskap. Och de farligaste människorna på arbetsplatsen är den tysta massan, den som egentligen ser eller borde se men som väljer att inte agera på grund av rädsla eller bekvämlighet. Ingen vill ju vara den som blir utsatt nästa gång.
På senare tid har psykisk ohälsa på grund av dåliga förhållanden på arbetsplatsen börjat uppmärksammas. Och kanske skulle Sverige hamna lite längre upp på FN:s lyckliga lista om fler tar sitt medmänskliga ansvar och faktiskt uppmärksammar den som äter sin lunch vid skrivbordet för att slippa osynliggörandet i personalrummet, och som Morgan Alling föreslår, uppmärksamma när saker sker som faktiskt inte är okej. Den gyllne regeln är mer än tillämpbar i vår värld.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Människor med civilkurage. Och heja Ros-Marie, församlingsvärdinnan i Klippans pastorat som vågade stå upp och berätta.
Diss: Den tysta, fega massan.
Sveriges bästa hemtjänst. Krönika i SLA 29 oktober 2016
Påven Franciskus som strax väntas deltaga i
reformationsfirandet i Lund fyller åttio i december. I flera andra sammanhang
och i andra delar av världen är det inte alls hyperstressade småbarnsföräldrar
som ska coachas fram i betydelsefulla uppdrag, utan människor som levt långa
och innehållsrika liv, fyllda med vishet och livserfarenhet.
Människor på ålderns höst behöver uppgraderas på
viktighetsskalan i vårt land och det finns många fantastiska människor inte
minst i hemtjänsten som gör ett oerhört viktigt arbete för att våra äldre ska
ha det så drägligt som möjligt. Det kan tyckas att vårt individualistiska tänk
leder till att omsorgen om både de yngsta och de äldsta har professionaliserats
så att det inte finns någon utan
förskollärarexamen som förväntas kunna ta hand om en treåring, eller med
undersköterskedito för att tala med en nittioåring. Var det meningen, riktigt?
Själv har jag inte mycket egen erfarenhet av äldrevård
eller hemtjänst, och därför är teveprogram som det nu aktuella Sveriges bästa
hemtjänst mycket upplysande. Sveriges Television tar ibland sitt public
service-ansvar på fullaste allvar och ger oss här inblickar i äldres vardag.
Det handlar om Vännäs kommun och om en chef som med hjälp av en läkare
specialiserad på äldre vill skapa just Sveriges bästa hemtjänst.
Vi får ta del av logistiska bekymmer som att lägga scheman
utan att varje brukare behöver ha ett tjugotal ansikten varje månad,
personalförsörjningsbekymmer som leder till att i princip vem som helst får
jobb (i det här fallet en tjej som jobbat som hästskötare, men att linda om ett
hästben eller människoben är nog ungefär likvärdigt), eller vilka önskemål som
kan tänkas vara i linje med hemtjänstens uppdrag.
När jag slutat uppröra mig över det ganska
förvaltningstekniska språkbruket (Henning, vad roligt, nu kommer du att få två
timmars social stimulans per vecka) blir jag tårögd av att se Henning gå ner i
källaren för att titta på sina träsnickerier. Socialt stöd behövs, det finns
inte egentligen men införs som projekt för Henning och Lennart. Sveriges äldre befolkning är förmodligen den
mest ensamma i världen. Och Henning tar med en träsked till sin dementa fru som
efter femtiofyra års äktenskap varken känner igen Henning eller kommer ihåg vad
skeden är till för.
Visst är de vardagshjältar, den här hemtjänstpersonalen!
Vi har Lotta som på sjungande norrländska läxar upp den rökande Lennart: Du
kommer få amputera benen, Lennart, om du inte slutar upp med det där och om du
inte sköter fötterna. Men Lennart röker för att klara ensamheten och inte får
han ringt fotvården int´. Efter lite
munhuggande kommer de trots allt i väg till fotvården och risken för amputation
är tillfälligt avvärjd. Annars får Lotta inte mycket gjort, tycker hon, hon ska
egentligen städa men Lennart vill visa sina fotoalbum. Man känner sig taskig
när man går ut säger Lotta. Det är jättejobbigt.
Det är svårt att planera helt utifrån verkligheten, säger
verksamhetschefen. Läs gärna den meningen en gång till: det är svårt att
planera helt utifrån verkligheten. Men om inte verkligheten ska vara det som
styr blir svensk kommunal omsorg lika verklighetsfrämmande som den tokigaste av
presidentkandidater.
Men Henning kommer ner i källaren iallafall, och han drömmer
om sin fru. Lennart slipper prata med tapeterna två timmar mindre i veckan.
Och jag tänker att det var nog inte så dumt med de där
äldrekollektiven för piggare äldre som fanns förr. Iallafall kunde de äldre
umgås med varandra, äta tillsammans och göra små projekt ihop. Men för kommande
generationer kommer väl ensamheten att vara ett mindre problem, bara det finns
ordentligt wifi så att vi kan lägga upp våra hemtjänstmaträtter på Instagram.
Eller?
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Engagerade människor
Diss: Ofrivillig ensamhet
Diss: Ofrivillig ensamhet
http://www.svt.se/sveriges-basta-hemtjanst/
Bättre förr? Krönika i SLA 17 september 2016
Var det bättre förr? Den frågan ställer jag mig emellanåt. Med rätta, eftersom jag uppnått den ålder då det börjar finnas lite förr att se tillbaka på. Den senaste veckan har media fokuserat på psykisk ohälsa hos unga och unga vuxna och det konstateras på flera håll att ångesten ökar, depressionerna djupnar och fler personer som ännu inte ens varit i närheten av ett anställningskontrakt far som chanslösa flugor mot bilrutan en stekande dag i september. Inte in i bilrutan, men i den berömda väggen.
Var det verkligen så när vi var unga? När jag tänker tillbaka på min egen gymnasietid minns jag mest en ändlös tid av pluggande. Det var inlämningar, läxförhör, prov och uppsatsskrivning. Det relativa betygssystemet gällde, vilket innebar att det var utstakat att klassen skulle uppdelas i ett visst antal ettor, tvåor och så vidare. Femmorna, de eftertraktade, verkade nästan bokade från början av dem som såg till att låta sig etiketteras som klassens ljushuvuden.
 |
| kaboompics.com |
Jag valde den samhällsvetenskapliga linjen eftersom jag tyckte det var roligt med samhällskunskap, historia och religion. Men det roliga försvann någonstans i betygshetsen. Tidningen lästes inte med avsikt på förkovran och fördjupning i intressanta ämnen, utan vitsen var att lista ut vilka frågor som skulle komma i veckans omgång av Nutidsorienteringen.
Vi lärde oss om alla de gamla krigen och det pågående balkankriget. Men det var allianspakter och storfurstar, strategier och fredsårtal och det är ju nyttigt att kunna. Men aldrig att vi fick höra en livs levande flykting som berättade hur det faktiskt är. De flyktingar som fanns satt mest och hängde utanför svenska-två-salen. De integrerades fantastiskt bra, men om de hade integrerats i historielektionerna hos oss infödda mariestadstonåringar hade de kanske bidragit till en viss vaccination mot kommande sverigedemokratiska röster.
Jag lyckades inte anpassa mig själv särskilt väl i den fyrkantiga gymnasiala skolformen. Jag ville jobba på andra sätt, fördjupa mig mer än skrapa på ytan. Men på den tiden visste ju ingen pedagog att det skulle komma en tid då årtal och kungar kan googlas fram på internet, så det var bäst att alla elever kunde exakt på årtalen när kommunismen föll i de olika östeuropeiska länderna. Nuförtiden kallas sådan kunskap för nörd-kunskap, dvs att en kan orealistiskt och onödigt mycket om ett visst ämne.
Jag behövde ha roligt. Tack vare en schemateknisk finess kallad estetisk variant, kunde några av oss ägna tid i musiksalen istället för att plugga B-språk. Verbformer och datorstyrda prepositioner tråkade ut oss. Vi bildade en vokalkvartett och var ute och sjöng i kyrkor på fritiden. Vi drog fler till oss och bildade en teatergrupp och lånade Mariestads fina teater för vår uppsättning och hade genrepet på friluftsdagen till idrottslärarnas förtret. Men jag hade en god relation till skolledningen och fick igenom rätt mycket.
Det var inte roligt alltid. Men när det finns vattenhål i en tonårings öken går det för det mesta väl. På den tiden visste vi inte vad depression var. Vi var nere, och vi hade bryt. Vi visste inte vad stress var, men vissa tider gick vi ut på toaletten och kräktes blod. Vi hade inga internetbaserade självhjälpsprogram mot det vi senare skulle definiera som ångest, men vi färgade håret rött och lyssnade på Depeche Mode och Bon Jovi och Madonna och var allmänt dystra och gick till kuratorn och pratade ut.
Det sägs att den som klarar sig till 25-årsdagen klarar resten också, och viss statistik stöder det påståendet. Om det var bättre förr vet jag inte. Men det är iallafall inte bättre nu. Vid 90-talets början fanns fortfarande tillräckligt med vuxenvärld för att fånga upp dem som mådde dåligt. Idag är betygshetsen än värre och den som inte reser jorden runt eller lämnar småstaden för att plugga eller iallafall jobba om det så än är för att rensa fisk i Norge är smärtsamt utlämnad till utanförskapet.
Nu tillhör jag själv den där vuxenvärlden och är en av dem som gör avtryck hos ungdomen. Kan vi inte komma överens om att ge de unga andra signaler än att de ska prestera, vara effektiva, vara på topp hela tiden? Kan vi inte berätta för dem att de är tillräckligt bra? Att de duger som de är? et blir kanske svårt, eftersom inte ens vi förstått det ännu.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Vi som kämpar. Heja oss!
Diss: Psykisk ohälsa bland unga.
"Var femte ung flicka i årskurs nio har någon gång skadat sig själv medvetet. Andelen unga som mår dåligt ökar och fler måste äta psykofarmaka för att klara vardagen. Depressioner, ångest och adhd-diagnoser präglar många unga människors liv och får stora konsekvenser även i vuxen ålder."
Frälsarkransen i din smartphone
Ingen har väl missat att Frälsarkransen numera finns som app?
Jag tycker att mobilversionen av radbandet är jättebra. Jag började använda Frälsarkransen när den lanserades på 90-talet, och därefter lite då och då. Men jag tycker att radbandet som design är ganska klumpigt. Den här passar mig utmärkt!
Itunes
Verbum förlag
Syrlig vinbärspaj
Det finns inte mycket som är godare än en hemgjord paj med färska bär eller frukter. Idag gjorde jag en paj på vita vinbär, och den blev riktigt god! Man får vara beredd på att det blir syrligt med vinbär, men det kan ju balanseras med mera vaniljsås.Den här pajdegen är enkel och bra, och passar till det mesta.Kolla så att du har margarin, mjöl, havregryn, socker, vaniljsocker hemma. Kolla så att ingen har lagt någonting i ugnen, och ställ sedan in den på 225 grader.
Tag fram matberedaren. Skär 150 g margarin i tärningar och lägg i matberedaren. Fortsätt med 2 dl vetemjöl, 1 dl havregryn, 1 dl socker och vaniljsocker efter tycke och smak. Mixa i någon minut, tills du får en jämn deg.
Lägg en klick flytande margarin i en ugnsfast form och smeta ut med hushållspapper. Lägg sedan degen i formen i önskad tjocklek. Jag brukar använda två skedar, för att kladda så lite som möjligt.
Sen ställer jag in formen i kylen en liten stund. Om du har vinbär på kvist, kan du använda tiden till att avkvista bären. Tänker du lägga på frysta blåbär, så är det en god idé att ha tinat dem innan. Låter du dem ligga i ett durkslag en stund, så rinner den mesta saften av, och du får en torrare paj.
Lägg sedan på bären i formen. Hur mycket bär du vill ha bestämmer du själv. En del gillar själva degen mer än bären, och om du hör till den skaran, så använd bären mer som dekoration. Själv vill jag gärna ha ett berg med bär. Och deg, haha.
Grädda i ugnen cirka en kvart. Servera med vaniljsås, glass eller vad du tycker passar.
Lycka till!
Avkopplande stund med vin och amning - ja då.
Den tröttsamma moralpaniken utan vetenskapligt understöd är mer än tröttsam. A propos den ammande mamman som inte blev serverad vin på lokal, skriver Erik Helmerson befriande klokt.
Klipp ut och sätt upp på kylskåpsdörren, systrar. Även om du, tvärtemot Livsmedelsverkets positiva råd, inte tycker att vin och amning är en lyckad kombo, så är det ditt val och ingen annans.
Inte barbari med barn i bar
Ammande mor vägrades vin
Livsmedelsverket: vin är okej
Klipp ut och sätt upp på kylskåpsdörren, systrar. Även om du, tvärtemot Livsmedelsverkets positiva råd, inte tycker att vin och amning är en lyckad kombo, så är det ditt val och ingen annans.
”Alla barn har rätt till en alkoholfri uppväxt”, sade Ungdomens nykterhetsförbund. Den rätten har jag inte lyckats hitta i vare sig grundlagen eller någon FN-deklaration. Däremot har alla barn rätt till föräldrar som mår bra – och vem är i större behov av ett glas vin än en småbarnsförälder?
Inte barbari med barn i bar
Ammande mor vägrades vin
Livsmedelsverket: vin är okej
En fråga om civilisation
Läser en både intressant och rolig text i dagens DN Kultur om husmodern förr och nu. Det är Sara Danius som jämför Bonniers kokbok från 1960 och 2010 och ser hur svensk civilisation har förändrats under årens lopp.
När man läser somliga debattörers vurm för hemmafruidealet med ingredienser som "mer tid med barnen" och "laga mat från grunden", funderar åtminstone jag på hur mycket tid med barnen det egentligen handlade om - alltså tid på barnens villkor. Och frågan är om det verkligen är ett egenvärde i att laga mat från grunden - alltså med en kötthantering som idag är något som många av djurätarna helst vill veta så lite som möjligt om.
Köpa mald nötfärs går ju bra. Färdigpaketerad och fräsch. Men vem vill idag stå hemma på köksbänken och mala en bit muskel? Själv kan jag äta en makrill någon gång, men då vill jag köpa den i formatet "makrillfilé med citronpeppar", som vore det någon slags grönsak.
Sextiotalets mödrar hade mer tid med barnen. Läser man i kokboken får man veta vad barnen fick vara med om, om de nu hängde i köket, vilket de säkert gjorde när de inte var ute och byggde hyddor i träden, byggde sina egna lådbilar eller konstruerade hela bondgårdar av olika slags kottar och tandpetare.
Hör bara hur den ömma modern av Bonniers kokbok förväntas tillreda måltiden kokt ål med ris och curry:
"Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.
Ålen är långlivad. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. Stick ex ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämnre som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer.
Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med. "
Vet nu inte om sextiotalisterna bär med sig traumatiska minnen från småbarnåren i köket, men det här är verkligen DA SHIT, inte animerat som i tevespelen eller fejkvåld och ketchupblod som i videovåldet.
Historien har hunnit ikapp husmodern. Kommunens miljötillsyn tillåter inte slakt hur som helst, och i vilket fall har ålen fiskats slut och förbjudits. Redan 1983 års kokbok har man tagit bort bilderna på den värst dramatiska hanteringen, och ålen ligger tyst och snäll.
"Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat", konstaterar Sara Danius.
När dagens hemmafruförespråkare talar, är det vardagshändelser som "alltid hemma när barnen kommer från skolan", "långa promenader tillsammans", "alltid eget bröd i frysen", "inget stressande", som tas fram. Borta är husmor som slaktare. Sara Danius talar om konsekvenserna av husmoderns försvinnande. De positiva delarna är kvar: tröstandet, matandet, pyntandet och organiserandet. Borta är köttyxan och köksspikarna - och plattänger använder vi till att platta håret med, inte att dra av skinnet av fiskar med.
Idag finns en opinion för vegetarisk mat. 1960 års kokbok beskriver hur man håller fast hummern som slår med stjärten och kränger och vill upp ur den kokande grytan: man tar en vass kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud.
Vad är motorsågsmassakern mot detta, frågar jag mig!
Det kanske är verklighetsfrånvänt att servera djurschnitzlar som ser likadana ut som grönsaksschnitzlar. Panerade med ströbröd ser man ingen skillnad. Man anar inget av lidandet hos grisen. Man kan knappt ana att det är en gris som är ursprunget, när man steker den industriförpackade schnitzeln. Men det är trevligare. Och går fortare att tillreda, så att vi kan ägna oss åt andra saker tillsammans med barnen.
Jo, Sara Danius diskuterar lite annorlunda i sin text, och tar fasta på att maskuliniteten i köket har försvunnit med den mordiska slaktarhusmodern, och att det är detta som nu tas upp av bland andra Per Morberg som lika gärna poserar med jaktgevär som stekpanna, eller av Jens Linder som ger ut en bok med titeln "Det glömda köket" som förklarar hur man torkar, gravar, flår, styckar, röker, stoppar korv och andra förgätna husmorskompetenser.
Jag föredrar att ugnsbaka några broccolibuketter. Sen går jag till teven och skjuter några virtuella fiender. Vi människor måste avreagera oss, det är bara sätten som varierar. Men den diskussionen är en annan bloggpost.
Videoklipp: Julförberedelser på Drottningholms slott, aka "Mer kött".
När man läser somliga debattörers vurm för hemmafruidealet med ingredienser som "mer tid med barnen" och "laga mat från grunden", funderar åtminstone jag på hur mycket tid med barnen det egentligen handlade om - alltså tid på barnens villkor. Och frågan är om det verkligen är ett egenvärde i att laga mat från grunden - alltså med en kötthantering som idag är något som många av djurätarna helst vill veta så lite som möjligt om.
Köpa mald nötfärs går ju bra. Färdigpaketerad och fräsch. Men vem vill idag stå hemma på köksbänken och mala en bit muskel? Själv kan jag äta en makrill någon gång, men då vill jag köpa den i formatet "makrillfilé med citronpeppar", som vore det någon slags grönsak.
Sextiotalets mödrar hade mer tid med barnen. Läser man i kokboken får man veta vad barnen fick vara med om, om de nu hängde i köket, vilket de säkert gjorde när de inte var ute och byggde hyddor i träden, byggde sina egna lådbilar eller konstruerade hela bondgårdar av olika slags kottar och tandpetare.
Hör bara hur den ömma modern av Bonniers kokbok förväntas tillreda måltiden kokt ål med ris och curry:
"Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.
Ålen är långlivad. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. Stick ex ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämnre som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer.
Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med. "
Vet nu inte om sextiotalisterna bär med sig traumatiska minnen från småbarnåren i köket, men det här är verkligen DA SHIT, inte animerat som i tevespelen eller fejkvåld och ketchupblod som i videovåldet.
Historien har hunnit ikapp husmodern. Kommunens miljötillsyn tillåter inte slakt hur som helst, och i vilket fall har ålen fiskats slut och förbjudits. Redan 1983 års kokbok har man tagit bort bilderna på den värst dramatiska hanteringen, och ålen ligger tyst och snäll.
"Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat", konstaterar Sara Danius.
När dagens hemmafruförespråkare talar, är det vardagshändelser som "alltid hemma när barnen kommer från skolan", "långa promenader tillsammans", "alltid eget bröd i frysen", "inget stressande", som tas fram. Borta är husmor som slaktare. Sara Danius talar om konsekvenserna av husmoderns försvinnande. De positiva delarna är kvar: tröstandet, matandet, pyntandet och organiserandet. Borta är köttyxan och köksspikarna - och plattänger använder vi till att platta håret med, inte att dra av skinnet av fiskar med.
Idag finns en opinion för vegetarisk mat. 1960 års kokbok beskriver hur man håller fast hummern som slår med stjärten och kränger och vill upp ur den kokande grytan: man tar en vass kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud.
Vad är motorsågsmassakern mot detta, frågar jag mig!
Det kanske är verklighetsfrånvänt att servera djurschnitzlar som ser likadana ut som grönsaksschnitzlar. Panerade med ströbröd ser man ingen skillnad. Man anar inget av lidandet hos grisen. Man kan knappt ana att det är en gris som är ursprunget, när man steker den industriförpackade schnitzeln. Men det är trevligare. Och går fortare att tillreda, så att vi kan ägna oss åt andra saker tillsammans med barnen.
Jo, Sara Danius diskuterar lite annorlunda i sin text, och tar fasta på att maskuliniteten i köket har försvunnit med den mordiska slaktarhusmodern, och att det är detta som nu tas upp av bland andra Per Morberg som lika gärna poserar med jaktgevär som stekpanna, eller av Jens Linder som ger ut en bok med titeln "Det glömda köket" som förklarar hur man torkar, gravar, flår, styckar, röker, stoppar korv och andra förgätna husmorskompetenser.
Jag föredrar att ugnsbaka några broccolibuketter. Sen går jag till teven och skjuter några virtuella fiender. Vi människor måste avreagera oss, det är bara sätten som varierar. Men den diskussionen är en annan bloggpost.
Videoklipp: Julförberedelser på Drottningholms slott, aka "Mer kött".
Helenas lussekatter
Till ca 30 lussekatter:
175 g smör eller margarin
5 dl mjölk
50 g jäst
1/2 tsk salt
2 dl socker
1 g finstött saffran
2 dl russin
1,5 l vetemjöl
ägg till pensling
russin till garnering
Smält fettet, häll i mjölken - värm till 37 grader. Lös upp jästen i degspadet i en bunke/degmaskin, tillsätt salt, socker, saffran, russin. Tillsätt mjöl tills degen släpper från bunken - men inte för mycket! Knåda (eller kör maskinen) läääänge! Degen skall bli trådig.
Låt jäsa i bunken under en handduk i ca 45 minuter. Ta upp degen, knåda igen. Baka ut till lussekatter och garnera med russin. Låt jäsa på plåt under handduk i minst 30 minuter. Pensla med vispat ägg. Grädda i mitten av ugnen på 225 grader i 15-20 minuter. Njut!
Även detta år blir det Helenas goda recept!
Hur man mördar en kräfta, 2.0
Organisationen Djurens rätt tar i sin blogg upp kräftätandet i diskussionen om Sverige som världens bästa land på djurskydd. Är det då inte något i det här receptet som är väldigt fel?60 levande kräftor
5 l vatten
en halv öl
5 sockerbitar
200 g grovt salt
1 stor knippa krondill
1. Se till att kräftorna har fått gå av sig i kallt vatten.
2. Koka upp vattnet, ölen, sockerbitarna, saltet och en "dillruska" från dillen. Koka lagen i 5 minuter, tag upp stjälkarna och lägg i hälften av dillkronorna.
3. Lägg i 20 kräftor i det kaftigt kokande vattnet.Lägg på locket snabbt.
4. När det kokar igen är det dags för nästa 20 kräftor. Koka upp och i med de sista 20. På med locket.
Jag håller med. Tidigare bloggat om kräftor och djurskydd: Hur man mördar en kräfta .
Vad har man inte Iphonen till?
Jag behöver ingen Iphone 4, jag är fortfarande helt nöjd med min "gamla" Iphone. När man trodde att app-möjligheterna var slut, kommer nya. Nu kan kan hämta Göran Hägglunds egen app, Göran säger för att få de senaste kommentarerna från kristdemokraternas ledare.Själv har jag fastnat i mitt senaste fynd Svampguiden (22 kr). Här hittar man bilder, beskrivningar, länkar till liknande arter, och en praktisk karta där man kan pricka in sina svampställen.
Jo, man får tyvärr alltså hitta svamparna själv. Men ni skövdebor får ju gärna skicka mig era fyndkoordinater, så ska jag lägga in dom i min svampkarta. Hihi!
Trevligt!
Viktiga inspel
Henrika Thomasson skriver idag en viktig krönika hos Seglora smedja om det galna livet som småbarnsfamilj. Morgonstressen med gympapåsar och matsäckar, eftermiddagsfrustrationen med middagsfix, trötta barn och Bollibompa är vi många som känner igen.
Och jag tänker fortfarande på passusen om lönearbete i Annika Spaldes och Pelle Strindlunds bok "Leva etiskt". Till vilket pris?
Ni såg kanske Birgitta Ohlsson, vår nya EU-minister, intervjuas i Rapport häromdagen. Hon fick frågan om hur hon tänkte eftersom hon är gravid och hur hon ska lösa detta. Birgitta svarar med sin vanliga vänliga skärpa att det ska kunna gå att vara minister och mamma. Man ska inte behöva välja. Dessutom är hon gift med en modern man och inte med en dinosaurie.
Detta blir hon naturligtvis kritiserad för. Och visst är det anmärkningsvärt att kvinnor som i vanliga fall brukar hävda mammans (obs, mammans) rätt att vara hemma och ledig från arbetet och bestämma detta själv, nu kritiserar Birgitta som bestämmer själv utan att låta sig styras av folks åsikter.
Men hur fixar vi logistiken och hur hittar vi lugnet i tidsschemat?
Jag är naturligtvis glad att jag inte har en timmas resväg till och från jobbet. Det finns poänger med att bo utanför storstadsregionerna.
Efter en rad exempel som man kan nicka bifall till och säga nja till och en del som jag får fundera på (Rätten till heltid känns som ett hån. Rätten till deltid som en kvinnofälla) kommer Henrika till slutsatsen: Vad kan Svenska kyrkan göra för småbarnsfamiljerna?
"Som så många andra småbarnsföräldrar är jag medlem i Svenska kyrkan. Kanske kan församlingarna kan ta upp frågan i sina kyrkoråd när de skriver verksamhetsplaner: Hur kan vi hjälpa småbarnsföräldrar? Det finns mycket, mycket mer än Öppen förskola som kan sättas in för att nå oss, jag lovar."
Visst finns det. Runar Patrikssons motion i kyrkomötet förra året om barnperspektiv ledde till beslut om utredning. Men det finns mycket man kan göra. Man kan börja med att göra en barnskyddsrond i lokalerna. Jag vet inte hur många gånger jag varit inne i kyrkor utan skötbord på toaletten, och det är rätt opraktiskt.
Barnpassning vid olika evenemang är också något som är väl värt att fundera över.
Fler idéer samlas i kommentarsfältet under Henrikas krönika. Spännande och alldeles nödvändigt.
Mer om Birgitta på dagen.se, Newsmill (Johan Ingerö), Newsmill (Anna Kinberg Batra) och Newsmill (Emilie af Jochnick.
Maria Abrahamsson, Amanda Brihed
Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet, Birgitta Ohlsson, föräldraskap.
Och jag tänker fortfarande på passusen om lönearbete i Annika Spaldes och Pelle Strindlunds bok "Leva etiskt". Till vilket pris?
Ni såg kanske Birgitta Ohlsson, vår nya EU-minister, intervjuas i Rapport häromdagen. Hon fick frågan om hur hon tänkte eftersom hon är gravid och hur hon ska lösa detta. Birgitta svarar med sin vanliga vänliga skärpa att det ska kunna gå att vara minister och mamma. Man ska inte behöva välja. Dessutom är hon gift med en modern man och inte med en dinosaurie.
Detta blir hon naturligtvis kritiserad för. Och visst är det anmärkningsvärt att kvinnor som i vanliga fall brukar hävda mammans (obs, mammans) rätt att vara hemma och ledig från arbetet och bestämma detta själv, nu kritiserar Birgitta som bestämmer själv utan att låta sig styras av folks åsikter.
Men hur fixar vi logistiken och hur hittar vi lugnet i tidsschemat?
Jag är naturligtvis glad att jag inte har en timmas resväg till och från jobbet. Det finns poänger med att bo utanför storstadsregionerna.
Efter en rad exempel som man kan nicka bifall till och säga nja till och en del som jag får fundera på (Rätten till heltid känns som ett hån. Rätten till deltid som en kvinnofälla) kommer Henrika till slutsatsen: Vad kan Svenska kyrkan göra för småbarnsfamiljerna?
"Som så många andra småbarnsföräldrar är jag medlem i Svenska kyrkan. Kanske kan församlingarna kan ta upp frågan i sina kyrkoråd när de skriver verksamhetsplaner: Hur kan vi hjälpa småbarnsföräldrar? Det finns mycket, mycket mer än Öppen förskola som kan sättas in för att nå oss, jag lovar."
Visst finns det. Runar Patrikssons motion i kyrkomötet förra året om barnperspektiv ledde till beslut om utredning. Men det finns mycket man kan göra. Man kan börja med att göra en barnskyddsrond i lokalerna. Jag vet inte hur många gånger jag varit inne i kyrkor utan skötbord på toaletten, och det är rätt opraktiskt.
Barnpassning vid olika evenemang är också något som är väl värt att fundera över.
Fler idéer samlas i kommentarsfältet under Henrikas krönika. Spännande och alldeles nödvändigt.
Mer om Birgitta på dagen.se, Newsmill (Johan Ingerö), Newsmill (Anna Kinberg Batra) och Newsmill (Emilie af Jochnick.
Maria Abrahamsson, Amanda Brihed
Läs även andra bloggares åsikter om folkpartiet, Birgitta Ohlsson, föräldraskap.
Att leva etiskt
På måndag kväll inleder vi, dvs Svenska kyrkan i Skövde, vårens seminarieserie "Forum Helena" med att gästas av två personer som jag länge varit nyfiken på när det kommer till temat "Etik och engagemang" som vi har valt för denna termin. De heter Annika Spalde och Pelle Strindlund och de bärs av ett djupt och engagerat intresse för världen, djuren, freden och livet.Jag har läst deras bok "Leva etiskt - om att ta ansvar för världen och njuta av livet". I den berättar de om hur man kan trotsa konsumtionssamhället och leva ansvarsfullt utan att det behöver vara "tråkigt". Själva opinionsbildar de ofta praktiskt genom olika former av ickevåldsaktioner, men alla människor har möjlighet att påverka sin omgivning genom sina livsval.
Den som till exempel köpa produkter som är rättvisemärkta låter okända lantarbetare ingå i sin omsorgssfär och bidrar till att minska lidandet i världen. De som i Darwins efterföljd betraktar djuren som sina släktningar vill inte bidra till deras lidande och byter därför ut falukorv mot sojabiff.
Det finns många sätt att låta personlig tro och övertygelse bli till praktiskt engagemang: kvinnorörelser, fackligt, djurrätt, rättvis global handel, livsfrågor, militär nedrustning.....man kan använda ickevåldsaktioner, idka civil olydnad eller skriva insändare eller blogga. Eller sluta med mineralvatten på flaska. En aktion är bättre än ingen aktion alls. I boken får vi många tips om hur vi kan påverka, och vi möter intressanta människor som containerdykare, downshiftare och shoppingvägrare.
Att leva i frivillig enkelhet och med ett engagemang leder till bättre livsvillkor, menar författarna. Att sakta ner livstempot står inte i motsats till att vara en eldsjäl. De berättar om livet fritt från materialism, konsumtion och tillväxtsträvanden. Det finns mycket att inspireras av, tycker jag, inte minst av deras sätt att ta fram det positiva i alla situationer.
Som Pelle beskriver en tid i häkte:
"De enkla måltiderna: en varm pappkartong med linspilaff: den avskalade cellen, de nakna väggarna - miljön ledde tankarna till zenestetik. "Om det här hade varit ett buddhistiskt retreatcenter i Kalifornien hade jag fått betala ett par tusen kronor per natt", sa jag roat till mig själv."
Välkomna till Kyrkans Hus i Skövde, måndagen den 1 februari. Fika från kl 17. Föredraget börjar kl 18.
Boken hittar du bland annat på adlibris.se.
Annika Spalde och Pelle Strindlund är två av förgrundsfigurerna i den svenska freds- och ickevåldsrörelsen. Tillsammans med Klaus Engell-Nielsen utgav de 2008 boken Ickevåld! Handbok i fredlig samhällsförändring (Karneval). De har nyligen avtjänat ett fängelsestraff för att de den 22 mars gick in på Saab Aerospace Systems i Linköping i syfte att avrusta svenska stridsflygplan för export.
Kulturellt djurplågeri
Så avslöjas att kött från djur som slaktats utan bedövning säljs i svenska livsmedelsaffärer. Svenska Dagbladet berättar att de största grossisterna, däribland ICA och Coop, inte kan bevisa att de kontrollerar hur djuren slaktas.
Djurvänner har länge varit kritiska till att livsmedelsproduktion där djur misshandlas existerar. Och det handlar inte bara om rituell slakt som beskrivs ingående i SvD-artikeln. Veterinären Åke Rutegård berättar:
Nej, det handlar också om äggen du äter till frukost. Hur lever hönorna? Hur länge lever dom? Slaktar man hönor som inte längre producerar maximalt, trots att de är helt friska? Fick laxen du äter lära sig simma någongång? Har grisen som du äter i form av varmkorv fått ordentlig mat, eller har den ätit på sin lillebror?
Till det kulturella djurplågandet hör travsporten. Läs gärna Djurens Rätts rapport För att hästar ger allt. Vi talar inte bara om att använda pådrivning med elspö, utan utrustning som används för att kontrollera hästen. Hästar är nämligen flyktdjur som skenar när de blir rädda eller känner smärta eller obehag. Snabbaste gångarten är galopp, och galopperar en travhäst i tävling blir den som bekant diskvalificera. Därför kan man binda fast tungan i underkäken så att hästen inte kan "ta bettet", vilket den kan göra om den har ont i munnen. Hälften av startade hästar har tungband. Man kan använda en checkrem som fixerar hästens huvud i upprest läge. Man använder stänger så att hästen inte kan röra sig i sidled. Hästar kan liksom du vilja röra sig i sidled för att avlasta någon kroppsdel som gör ont. För att lugna ner hästarna innan start kan man använda skygglappar och öronskydd. Om man sen rycker bort dessa på upploppet blir hästen rädd (eller taggad som sportreportrarna säger) och springer fortare. Hästen vill naturligt galoppera, men hindras av utrustningen.
Om du är tveksam, så kolla på "Vinnare V65" i eftermiddag. På TV4, som samtidigt stöder djur och natur genom programmet Postkodsmiljonären. (Där man för övrigt lottar ut en etanolbil vilket bidrar till regnskogsskövling.)
Och då har jag inte ens återgett skadeproblematiken (lungblödning, hovbölder, munskador mm), hur somliga har det efter avslutad elller ens påbörjad karriär har det (slaktbil till medelhavsländerna där det är större efterfrågan på hästkött) eller berättat att det är relativt vanligt att man syr ihop blygdläpparna hos ston eftersom de då springer bättre då operationen förhindrar att de drar in luft i slidan. En form av kvinnlig omskärelse, alltså. En anonym banveterinär berättar att det här drabbar vart tionde sto, och de riskerar att få okontrollerade sprickningar vid fölning.
Jaha, så dömdes alltså Åke Svanstedt vid Skaraborgs tingsrätt för att ha beordrat sina medhjälpare att använda elstötar vid träning, (GP). Rätten anser inte att lidandet varit så svårt att det handlar om djurplågeri, därför döms han för brott mot djurskyddslagen.
Igår var det travgala och priser delades ut. Travjournalister och allmänhet röstade fram Åke Svanstedt till "Årets tränare". (DN) Jag mår illa. Hela travsverige borde rannsaka sig själva och sina metoder, och Åke Svanstedt borde lämna tillbaka sitt pris. Sina inkörda 42 miljoner kronor kan han skänka till Haitis befolkning. Skämmes, tamigfan.
Djurvänner har länge varit kritiska till att livsmedelsproduktion där djur misshandlas existerar. Och det handlar inte bara om rituell slakt som beskrivs ingående i SvD-artikeln. Veterinären Åke Rutegård berättar:
–Obedövad slakt är kvalificerat djurplågeri. Jag vet för jag är en av få svenska veterinärer som jobbat på ett slakteri i Nordafrika som använde metoden, säger Åke Rutegård.
Han beskriver hur obedövade kor stängs in i en ställning som mest liknar en torktumlare, vänds upp-och-ned på ett för kor helt onaturligt och plågsamt sätt, för att slutligen få strupen avskuren.
–Det är inget litet snitt, som en del försöker göra gällande. Det handlar om ett jättestort operativt ingrepp utan bedövning. I alla andra sammanhang skulle jag som veterinär omedelbart bli fråntagen min legitimation om jag gjorde något liknande.
Trots att nerver, artärer, mat- och luftstrupe skärs av kan djuret vara vid medvetande flera minuter. Kniven når inte två stora artärer bakom halskotpelaren som fortsätter att pumpa upp blod i djurets hjärna.
En fransk kartläggning visade att det tog upp till elva minuter innan djuret dött av blodförlust. I genomsnitt tog det 4–5 minuter.
–Man kan se på ögonens rörelser att djuret är vid medvetande. Ofta försöker de råma, men kan inte då luftstrupen är av. Har man sett det så är det inte något man glömmer, säger Åke Rutegård.
Nej, det handlar också om äggen du äter till frukost. Hur lever hönorna? Hur länge lever dom? Slaktar man hönor som inte längre producerar maximalt, trots att de är helt friska? Fick laxen du äter lära sig simma någongång? Har grisen som du äter i form av varmkorv fått ordentlig mat, eller har den ätit på sin lillebror?
Till det kulturella djurplågandet hör travsporten. Läs gärna Djurens Rätts rapport För att hästar ger allt. Vi talar inte bara om att använda pådrivning med elspö, utan utrustning som används för att kontrollera hästen. Hästar är nämligen flyktdjur som skenar när de blir rädda eller känner smärta eller obehag. Snabbaste gångarten är galopp, och galopperar en travhäst i tävling blir den som bekant diskvalificera. Därför kan man binda fast tungan i underkäken så att hästen inte kan "ta bettet", vilket den kan göra om den har ont i munnen. Hälften av startade hästar har tungband. Man kan använda en checkrem som fixerar hästens huvud i upprest läge. Man använder stänger så att hästen inte kan röra sig i sidled. Hästar kan liksom du vilja röra sig i sidled för att avlasta någon kroppsdel som gör ont. För att lugna ner hästarna innan start kan man använda skygglappar och öronskydd. Om man sen rycker bort dessa på upploppet blir hästen rädd (eller taggad som sportreportrarna säger) och springer fortare. Hästen vill naturligt galoppera, men hindras av utrustningen.
Om du är tveksam, så kolla på "Vinnare V65" i eftermiddag. På TV4, som samtidigt stöder djur och natur genom programmet Postkodsmiljonären. (Där man för övrigt lottar ut en etanolbil vilket bidrar till regnskogsskövling.)
Och då har jag inte ens återgett skadeproblematiken (lungblödning, hovbölder, munskador mm), hur somliga har det efter avslutad elller ens påbörjad karriär har det (slaktbil till medelhavsländerna där det är större efterfrågan på hästkött) eller berättat att det är relativt vanligt att man syr ihop blygdläpparna hos ston eftersom de då springer bättre då operationen förhindrar att de drar in luft i slidan. En form av kvinnlig omskärelse, alltså. En anonym banveterinär berättar att det här drabbar vart tionde sto, och de riskerar att få okontrollerade sprickningar vid fölning.
Jaha, så dömdes alltså Åke Svanstedt vid Skaraborgs tingsrätt för att ha beordrat sina medhjälpare att använda elstötar vid träning, (GP). Rätten anser inte att lidandet varit så svårt att det handlar om djurplågeri, därför döms han för brott mot djurskyddslagen.
Igår var det travgala och priser delades ut. Travjournalister och allmänhet röstade fram Åke Svanstedt till "Årets tränare". (DN) Jag mår illa. Hela travsverige borde rannsaka sig själva och sina metoder, och Åke Svanstedt borde lämna tillbaka sitt pris. Sina inkörda 42 miljoner kronor kan han skänka till Haitis befolkning. Skämmes, tamigfan.
Busenkel paj!
Pajdegen:
Kolla så att ugnen funkar och att du har bakgrejer hemma.
Lägg i botten av en pajform äpplen, blåbär, hallon eller vad du tycker. Smält 175 g smör. Blanda 3 dl vetemjöl, 1 dl havregryn, l dl socker, 2 msk vaniljsocker (minst) 1,5 tsk bakpulver i en skål, häll över det kallnade smöret och rör om. Häll över frukten/bären och sätt in i ugnen, 225 grader tills det är klart
Vaniljkräm:
(Eller köp färdig, men den här är enkel och jättegod.)
Vispa ihop det svarta från 1 st vaniljstång el 1 tsk vaniljsocker, 6 st äggulor, 1 dl socker. Vispa 6 dl vispgrädde. Blanda ihop allt.
Enjoy!
Kolla så att ugnen funkar och att du har bakgrejer hemma.
Lägg i botten av en pajform äpplen, blåbär, hallon eller vad du tycker. Smält 175 g smör. Blanda 3 dl vetemjöl, 1 dl havregryn, l dl socker, 2 msk vaniljsocker (minst) 1,5 tsk bakpulver i en skål, häll över det kallnade smöret och rör om. Häll över frukten/bären och sätt in i ugnen, 225 grader tills det är klart
Vaniljkräm:
(Eller köp färdig, men den här är enkel och jättegod.)
Vispa ihop det svarta från 1 st vaniljstång el 1 tsk vaniljsocker, 6 st äggulor, 1 dl socker. Vispa 6 dl vispgrädde. Blanda ihop allt.
Enjoy!
Skratta åt eländet
Jaha, nu ligger vårt hus ute på hemnet.se och huvudet är fullt av en massa tankar, vemod, längtan, energideklaration och braskaminkontrollprotokoll.
(Ännu har mäklaren inte frågat ett dugg om vad vi har för växter i trädgården eller skötselinstruktioner till mina sköra älskade hallonplantor.)
Det är sällan man inte blir uppmuntrad när man tar en bloggrunda hos kamraterna på nätet. Maria har hittat underbara mäklarfraser som hon kommenterat och som jag skrattat högt åt en stund. Enjoy.
(Ännu har mäklaren inte frågat ett dugg om vad vi har för växter i trädgården eller skötselinstruktioner till mina sköra älskade hallonplantor.)
Det är sällan man inte blir uppmuntrad när man tar en bloggrunda hos kamraterna på nätet. Maria har hittat underbara mäklarfraser som hon kommenterat och som jag skrattat högt åt en stund. Enjoy.
Ett litet urval från Sydsvenskans bodel 20/9:
"Slipad ekparkett. Soligt söderläge. Kan det bli bättre? Jo! Citytunnel."
Kortfattat är inte alltid bäst.
"Magiska 103 kvm med 22 kvm terrass i väster, här har ni hav, hamn och stad i ständig fokus!"
Jag skulle bli skelögd...
"Äkta, sällsynt skönhet med oljad fiskbensparkett och ljusa skandinaviska vidder! Soldränkt s/v-bal, njutfyllda åttio kvadrat signerade estetik, takhöjd o balans!"
Skippa några adjektiv, helst många, och slipp idiotiska förkortningar. Bara ett tips.
"Terrass & balkong, tre väderstreck - Ingen kompromiss!"
Ehm...tre väderstreck måste väl ändå vara en kompromiss? Fyra däremot, då ges det ingen pardon!
"Gudkantad och
genomgående funkisfrestelse"
Ja...ibland blir ett missat l väldigt bra...
"Detta perfekta förstagångs boende finner vi en fyra trappor."
Korrekturläs!
"Det finns många detaljer som bidrar till den positiva känsla man träffas av så fort man kliver in i lägenheten."
Och uppenbarligen är alla de detaljerna i hallen, lågt hängande, och träffar en gäst i huvudet?
"Dubbla balkonger och med en bejublande utsikt."
Jag bara hoppas att inte utsikten håller på och jublar mitt i natten, det blir så svårt att sova då...
"I natursköna Skanör möter vi detta radhus där den genuina charmen
och ljuset fått verka i symbios med ren livskvalitet."
Jag förstår inte ens vad det här betyder.
"Ov har 2 sovrum, toalett och hall. Förälskelsen är ett faktum!"
Verkligen?
"Stilrent nyproduktionsboende från 2007 med alpliknande balkong"
Jobbigt att klättra så högt varje morgon...
"Söker du ett hus utöver det vanliga så är detta något för dig som söker
bästa livskvalitet."
Vad var det jag sökte, sade du?
"Här uppfanns barnvänlighet."
Wow. Tur att det spreds, jag vill faktiskt inte bo i Almvik.
"164 anledningar att komma idag."
De pratar om lägenhetens storlek i kvadratmeter. Faktiskt.
Präster och mat
Jag fick igår följande fråga på fb av min kollega (präst och sheltieägare) David S:"Hur fixar du att köra GI och undvika t.ex. smörgåstårtor och annat sånt farligt vi utsätts för i våra arbetsliv? Frågar eftersom jag själv försöker finna sätt att förhålla mig till det goda men inte så bra godsaker man blir bjuden på… "
Det är ju intressant. Det här med att äta, inte för att man vill eller behöver, utan äta för att tjänsten kräver det, är något som våra arbetsgivare bör se som en arbetsmiljöfråga många gånger. Vi förväntas äta vad som bjuds på vid vilka tider som helst. Till viss del tycker jag att det är rimligt. Är vi hembjudna till någon är vi där som gäster. Och precis som vilka gäster som helst, så uppför vi oss ordentligt och äter det som bjuds på, såvida vi inte har skäl att tacka nej.
(Jag vill också säga att jag inte följer GI längre, eftersom jag slutat äta kött från landdjur.)
Några matsituationer som präster (och andra) kan råka ut för
* Fika i kyrkan med arbetskamraterna
Ofta blir det kaffe och något tilltugg. Här bestämmer du själv helt och hållet. Låt ingen tracka dig för att du väljer bort den torra kakan. Men om någon har med sig tårta för att fira något, bör man ta en liten bit för artighets skull. Man kan dock avstå från grädden, tycker jag, utan att det behöver vara oartigt. Men då lämnar man kvar den på tallriken lite diskret, och kommenterar inte att man "bantar".
* Fika på hembesök hos församlingsbo
När vi själva bjuder hem någon, vill vi gärna bjuda på något. Det tillhör liksom normal hyfs. Så tänker också våra församlingsbor. En del av dom tycker jättemycket om kakor och bullar, och vet att prästen också gör det. Här får man vara strategisk. Om du är petig kan du kolla kaloritabeller eller GI-tabeller och på sätt prioritera. En mazarin (456 per 100g) innehåller fler kalorier än vetebröd (326 per 100g). Småkakor är förrädiska, men är dom just små blir det små mängder trots allt. I adventstid kan man fundera på hur många pepparkakor (457 per 100g) man intar. Och enligt GI är det bättre att äta ett wienerbröd än en vetebulle.
Det viktiga är nu inte att du sitter och funderar på vad kakorna innehåller. Det viktiga är att du lyssnar på din konfident/värd. Om du äter kakor under tiden, är det väl värda kalorier, eftersom din värd blir glad för att du uppskattar födan. Och man får unna sig något ibland. Bara det där "ibland" inte blir alltför frekvent.
* Kyrkkaffe efter gudstjänsten
Här kan du faktiskt med gott samvete hoppa över godsakerna. Det är ju faktiskt du som är värd. Det värsta är att det kanske är länge sen du åt frukost, så nu när klockan är nästan lunch är du vrålhungrig. Blodsockerfall i sakristian är väl något som de flesta präster någon gång upplevt. Alltså äter man kakor för att stilla sin hunger. Här gäller det att förebygga. Ät ett mellanmål före gudstjänstens början. Sen dricker du vattnet som vaktmästaren så gentilt ställt fram till dig på altaret och/eller ambon. Det är faktiskt helt ok att tugga på ett äpple samtidigt som du går igenom agendan med gudstjänstvärdarna.
* Minnesstund efter begravning
Här får man verkligen göra pastorala bedömningar. Går man efter GI-metoden och får smörgåstårta, kan man ju inte skippa allt och bara äta grönsakerna och köttet. Man får ta en liten bit. Drick mycket till, alltså vatten eller bubbelvatten och inte lättöl eller läsk. Ät långsamt och tugga väl. Ta inte om utan tala om hur nöjd du är ändå och att det var så gott. För det var det ju säkert.
Är det lunch och du äter enligt GI-dieten, försök skippa potatisen och ta mer av det andra. Skippa det vita brödet. Håller du nere kaloriintaget för övrigt, skippa såsen. För oss vegetarianer/veganer kan det innebära besvärligheter. Om det passar får man naturligtvis tala om när man blir inbjuden att man är vegetarian eller vegan, men om man plötsligt blir ställd inför en oväntad matsitutation får man naturligtvis förhandla med sig själv. Ingen kan tvinga dig att äta en död gris bara för att det ingår i jobbet. Jag skulle kanske äta en liten bit, av pastorala skäl. Men ingen kan döma dig för hur du gör. En tårtbit kan du kanske äta även om du håller igen, även om det tar emot (om du inte är vegan förstås). Det är skillnad på sak och person. Och var diskret. På begravningsmiddag är det kanske inte läge att diskutera friskvård eller djurrätt hur viktiga de ämnena än är.
* Konfirmandläger/alphakvällar etc
Du bestämmer helt själv vad du ska äta. Att ha vegoalternativ borde vara helt naturligt, men det är det fortfarande inte. Se till själv, när du ansvarar för maten, att försöka skippa snabbmakaronerna. Servera ordentligt med grönsaker. Varken tonåringar eller bibelstudiefarbröder dör av broccoli.
Sammanfattning: Planera din matdag. Ät ordentlig frukost och ät mellanmål. Äter du en kaloririk lunch, kompensera med att äta lite nyttigare de andra målen. Och kom ihåg att hungern är din värsta fiende!
Dagen.se om köttkonsumtionen
Årets pryl: spikmattan
Nu har jag testat spikmattan tre gånger och jag blir mer och mer positiv. Efter att ha provat en väns skaffade jag mig en egen. Just nu är det väldigt trendigt med spikmattor, så det är god idé att jämföra priser. Det är ofta billigare generellt att köpa i en nätbutik än att gå in i den lokala hälsoaffären. Min, som Felix är mycket skeptisk emot, beställde jag på ljusweb.se och är en klassisk indisk shaktimatta med 6000 spikar. Leveranstid två dagar och priset är 545 kr, en dryg hundralapp billigare än den som min vän köpte i hälsoaffären brevid S:ta Helena kyrka.Varför ska man använda spikmatta? Enligt traditionen ökar den blodcirkulationen, löser spänningar och emotionella blockeringar. Den är bra vid låg energinivå och hög stressnivå. (Alltså: man orkar inget av det man tänker att man ska/vill/måste/känner för att göra.)
Fysiskt går det till så att spikarna aktiverar punkter i kroppen, frisätter endorfiner som gör att man mår bra. Det ska alltså göra lite ont i början, men snart blir man varm, lugn och avslappnad i hela kroppen. Vill man ta det lugnt i början kan man lägga en handduk över spikarna. Börja med 10 minuter om dagen, sen kan du öka fem minuter per gång tills du klarar 20-40 minuter.
Den här shaktimattan finns i färgen orange/vit för lust, kreativitet och medvetenhet. och grön/vit för lugn, harmoni och balans.
Enjoy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)