Omskärelse, religionsfrihet och attityder

Det sägs ibland att sättet ett samhälle behandlar sina minoriteter på säger något om hur samhället ifråga mår.  I veckan har debattsverige ägnat sig åt frågan om manlig omskärelse av icke-medicinska skäl och flera perspektiv har förts fram. 

En viktig utgångspunkt är religionsfrihetslagen från 1951 som säger att varje person har rätt att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.  Detta var en del i en sekulariseringsprocess som sedan 1800-talet handlar om att Svenska kyrkan inte ska vara en del av staten, och att den som inte är evangelisk-luthersk bekännare jämlikt ska kunna utöva sin tro, eller låta bli att utöva religion. 

Men hur ska vi göra om seder och bruk, accepterade inom ramen för religionsfrihetslagen, strider mot andra grundläggande konventioner, som till exempel Barnkonventionen? 

Det är just barn och ungas rätt till kroppslig integritet som har fått delar av Centerpartiets stämma att föreslå förbud mot omskärelse av icke-medicinska skäl. Inte av antisemitiska eller islamofobiska, även om konsekvenserna av ett eventuellt förbud enligt vissa religiösa företrädare skulle innebära att det blir omöjligt att leva som jude eller muslim i Sverige. 

Men enligt samma barnkonvention har varje barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.  

Tondövheten och okunskapen i religiösa och kulturella frågor är ibland skrämmande. Men det handlar också om respekt och tolerans. Är det möjligt att tänka att människor kan få ha sina viktiga aspekter av identitet och liv i fred?  Religion och livsåskådning är essentiella delar av många människors liv och det innebär att folk sysslar med att ställa fram färsk frukt till sina gudabilder,  döper sina barn, ändrar sina medvetandetillstånd genom shamantrummor, låter bli att äta kräftor eller julskinka, eller tvärtom äter julskinka och firar jul och påsk om än inte av religiösa skäl, och varför inte låta folk hållas även om jag själv tycker det verkar knepigt, såvida ingen blir skadad eller att det i övrigt strider mot svensk lagstiftning? 

En del menar att omskärelse handlar om att skada barnen. Socialstyrelsen ser det inte så - tvärtom ska ingreppen ske på institution så att krav på hygien och smärtlindring tillgodoses. En imam på sociala medier tänker att en del  barn skadas - livslångt och oåterkalleligt - av föräldrars alkoholkonsumtion. Jag tänker att barn mår väl av att vara i goda sammanhang och att vara en del av en gemenskap - vilket bland annat ges uttryck i religiösa församlingar. 

Men religioner ändras. Numera finns prästvigda kvinnor trots tveksamhet hos Paulus i Nya testamentet, och alla bud i Tredje Moseboken hålls inte av bekännande judar idag, och alla muslimer följer inte alla påbud i Koranen. Religionsutövare påverkas av tidsanda och kontext. Därför finns idag judar som inte låter omskära sina söner  utan har namngivningsceremoni för dem - b´rit shalom - som de har med sina döttrar. Men den processen sker lämpligast bland judarna själva - och inte på politiska partistämmor.

Värderingar

På Palmsöndagen år 1960 prästvigdes tre kvinnor i Svenska kyrkan: Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson. Efter ungefär fyrtio år av utredningar och debatter, kunde nu människor oavsett kön följa sin kallelse att bli präster.

Argumenten för och emot flödade och så sker fortfarande på sina ställen. Skulle inte Paulus ord om att kvinnor ska tiga i församlingen gälla längre? Eller handlar det bibelstället inte om präster i Svenska kyrkan utan bara just några kvinnor i Korint som satt och småpratade under gudstjänsten? Och fanns det inte en vits med att Jesus bara utvalde män som lärjungar? Eller fanns det kvinnor med också, som inte kom fram ordentligt när berättelserna om Jesus formulerades?

Frågorna är många och vi ser tydligt att samhället inklusive kyrkorna förändras. På bara hundra år har mycket förändrats i hur vi ser på könen - och på dem som inte är hemma i talet om kön. Synen på äktenskapet förändrades radikalt redan 1921 när Sveriges riksdag beslutade att kvinnor och män skulle bli myndiga på samma villkor och vid samma ålder. Att gifta kvinnor skulle vara myndiga tyckte nog en del inte var annat än vänsterliberalt trams, men idag är det väl ingen som skulle tveka i den frågan. Att det inte är olagligt att praktisera sin kärlek oavsett sexuell orientering är väl också självklart för de flesta och nu jobbar vi i stället med lagstiftaren i ryggen med att utrota all diskriminering mot såväl denna grupp som ett flertal andra som behöver skyddas mot kränkande särbehandling. Det går framåt.

Att det tar tid att ändra sina värderingar visar erfarenheten men också den undersökning som Institutet för framtidsstudier gjort med drygt 6000 utomeuropeiska migranter och som nu gjorts offentlig. De har fått frågor om hur de trivs, vad de har för inställning till familjeliv och annat och deras resultat har jämförts med den mycket klargörande kulturkartan som används i samband med den globala enkätundersökningen World Values Survey. Motsatsförhållandena på axlarna är patriarkala värderingar mot frihetliga värderingar, religiösa värderingar mot sekulära värderingar.

Vad som är just religiösa eller sekulära kan vara svårt att definiera. En religiös värdering kan ju vara att staten ska vara just...sekulär.  I vilket fall visar ovanstående undersökning att migranterna trivs bra, men att de tycker att jämställdheten gått för långt. Djupintervjuerna visar dock att de förstår att Sverige förväntar sig annat av dem, och med tiden tänker jag att flera av dem kommer att uppskatta möjligheter till föräldraledighet, utbildning och annat som är betydelsefullt för människor, just oavsett kön.

Sverige har sedan demokratins införande genomfört frihetliga reformer, men det har tagit tid och tar fortfarande tid. Vi kan nog inte räkna med att människor med annan kulturell bakgrund ska göra samma resa på bara ett par år.

Dagens Nyheter

Hbtq-frågor i kyrkan...igen

Kollegan Erik skrev insiktsfullt i SKT i veckan om hur det är att vara hbtq-person i kyrkan idag. Jag själv var nyligen gästpredikant i Svenska kyrkan i Tibros första regnbågsmässa, en mässa som en del såg som befrielse och andra som förfärelse.

En ny bok kommer ut på ett förlag som ser sig nödgat att försvara Gud och den riktar sig till bibeltrogna personer som vill veta hur de ska förhålla sig till ovälkomna känslor till människor av samma kön.

Jag konstaterar att det nu har gått flera decennier sedan Svenska kyrkan bibeltroget och med utgångspunkt från bibeltrogna hbtq-personer som är medlemmar och bekännande kristna lyfte fram argumenten, apologin, för att inte längre utestänga dessa Guds barn från kyrklig kontext, homofobisk predikan och skam - och skuldbeläggande.

Teologiska utredningar har skrivits. Hbtq-vänliga prästbloggar startades, bland annat min egen som jag startade 2005 för att det då fanns ytterst få mötesplatser på nätet utan hbtq-fientlig teologi.

Vi fattade beslut i kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap. Vi fattade beslut om vigslar för alla par, oavsett kön, i Svenska kyrkan. Det var inte enkelt och tonen var tidvis hård och ohjärtlig.
Men vi förklarade hur vi, bibeltroget, läser Bibeln. Hur vi ser det kontextuella. Hur vi förstår kristen etik, Jesu exempel och den gyllene regeln och hur flera tidigare etiska och teologiska ställningstaganden (synen på skilsmässa, kvinnliga präster och pastorer, abort, omgifte, skilda präster och pastorer, samboskap osv osv - jag kan gå ännu längre tillbaka och ta exemplen häxbränning och slaveri också, för att inte tala om förbudet att inte bära klädesplagg av olika sorters tyg, och sannerligen är det ett mänskligt påfund och inte ett Guds påbud att vi firar gudstjänst på söndag. Skulle vi gå emot Jesu praxis, och överge sabbatsdagen?)

Jag tror ni förstår vad jag menar. Men kanske är det så att när nu en ny generation kristna hbtq-personer nu växer upp behöver samtalen föras igen. Och vi som startade regnbågsmässorna och de befriande bibelsamtalen får inte ge upp eller slå oss till ro. Nya generationer behöver få höra om Jesus och att de är skapade av Gud och att de är älskade, oavsett sexuell orientering.

Vi behöver berätta återigen om Jesus, som i Matteusevangeliet kapitel 19 bejakar en man och en kvinna i äktenskapet, men, som Teologiska kommittén en gång skrev: det vore anakronistiskt att tolka detta så att Jesus med det som han säger tar ställning mot relationer mellan personer av samma kön.

På samma sätt: Jesus uppmanar oss enligt bibeltexten att äta bröd och dricka vin, och erbjuder dessutom stekt fisk.  Det innebär inte att Jesus förbjuder eller fördömer annan typ av föda, även om vi idag på biskoparnas och läronämndens inrådan också kan använda avalkoholiserat vin eller helt enkelt dryck från vinstocken. Och Jesus kunde inte föreställa sig att det tvåtusen år efter hans död skulle förekomma debatt om rödlistade fiskar eller klimatsmart mat.

Det vi sysslar med är inte vänsterliberal propaganda, utan en fast övertygelse grundad i Guds ord och i en bibeltolkning som våra biskopar i Svenska kyrkan använder sig av.

Huvudärendet i kristen etik är omsorgen om nästan. Frågan är vad som gagnar livet, upprättar och ger trygghet och stöd. Beslutet vi fattade i Kyrkomötet upprörde och upprör fortfarande. Men det är också en upprättelse och befrielse för de människor som kyrkan i långa tider har förtryckt, förljugit och fördömt. Och Erik Gyll aktualiserar i sin text i Svensk Kyrkotidning den psykiska ohälsa som kan bli följden av den utsatthet som hbtq-personer tvingas leva med. Ska vi, kyrkliga och kristna personer verkligen bidra till denna utsatthet?

Åter till frågan om bibeltrohet. Att påstå att hbtq-vänlig teologi inte är bibeltrogen är ett svek inte bara mot de Guds barn som inte är skapta som majoriteten av människor, utan också mot våra biskopar och vår kyrkas handbok och kyrkoordning.

Nu behöver inte oenigheter i etiska frågor leda till att kyrkans gemenskap splittras. Enligt Confessio Augustana artikel 7 är det nog att vara överens om evangelii lära och om sakramentsförvaltningen. Äktenskap är ingen fråga om rättfärdighet eller salighet, inte heller är äktenskapet ett sakrament. Äktenskapets innebörd har ändrats över tid, och ett av de mest genomgripande förändringarna skedde 1921 då Sveriges riksdag beslutade att även gifta kvinnor ska vara myndiga.

Även det kanske var vänsterliberal propaganda - men idag är det väl ingen som ifrågasätter jämställdhet inom äktenskapet, även om flertalet bibeltexter talar om kvinnors underordning i förhållande till sina män.

Time flies.

Flera av de kollegor som då det begav sig skrev på den s k Kallin-listan har idag ändrat uppfattning, precis som flera ändrade uppfattning om giltigheten i prästvigda kvinnors kallelse och vigning.

Och nuförtiden kan vi med svensk lagstiftning i ryggen också tala om aktiva åtgärder i arbetslivet för att motverka diskriminering och kränkande särbehandling.

Slutligen - för nu. Den som brottas med ovälkomna känslor till en annan person, må tala med en god vän, söka upp en själavårdare, eller om psykiska besvär uppstår - den närhälsa hen är listad vid.

Drabbad

“Minst 40 personer har dödats i ett terrorattentat i Nya Zeeland. Skytten uppges vara en ”våldsam, högerextrem terrorist” – uppges vara en hämnd efter attacken i Stockholm.Är du drabbad? Känner du någon som är på plats?” 

Fortfarande morgongrusig i ögonen läser jag inlägget från redaktionen i mitt facebookflöde.
Nej. Ytterligare ett terrordåd. Någon har skjutit människor som ber. Är du drabbad? Känner du någon som är på plats? Jag känner ingen i Nya Zeeland. Jag vet knappt vad huvudstaden heter. Men nog är jag drabbad. Det finns ingen på jorden som inte kan vara drabbad av det meningslösa våld som riktas åt än det ena, än det andra hållet. Den här gången var det muslimer som drabbades. Andra gånger är det judar, andra gånger kristna. Eller människor i allmänhet som inte alls dödas i en religiös lokal för att förövaren ska kunna döda så många som möjligt av just den sortens människor utan på gatan, på torget, på teatern. 

Dystopiskt, ungdomarna vet att det går åt fel håll och att dom som bestämmer måste göra något åt saken. Skolverkets representant uttalar sig i media och talar om olovlig frånvaro. Jag går och brygger en mugg kaffe och muttrar för mig själv att det snarare är vuxenvärlden som ständigt gör sig skyldig till olovlig frånvaro när det gäller att skapa meningsfulla sammanhang. Lärare i flödet uttrycker både entusiasm - “vilken bra SO-lektion!” - medan andra surar - “jag kommer minsann att ha två timmars kvarsittning nästa vecka med en duvning i NO” - och jag tänker att Greta Thunberg har precis rätt i att det behövs tas i för att rösterna ska bli hörda. Inget kan väl provocera så mycket som en elev som tänker utanför ramarna? Hur kan vi som vuxenvärld faktiskt peppa ungdomarna och bidra med lite framtidstro utan att ge avkall på de fakta och sanningar som trots allt är uppenbara? För när det gäller klimatet är alla drabbade.

Och än så länge är vi alla på plats, men vi kommer förmodligen att behöva införa en ny kvot i Migrationsverkets system: klimatflyktingarna. Ungdomarna som strejkar, de som nu på plats i Christchurch i Nya Zeeland gör allt för att ta hand om offren, är tecken på att det trots mycket dysterhet inte är kört för vår värld. I det stora och i det lilla finns medmänskligheten.

Bra att du är här, läser jag på skylten i entrén till mammografin på Skaraborgs sjukhus. Det här är en annan form av överlevnad, tänker jag som så många andra dragit ut på besöket efter att ha läst otaliga skräckhistorier om hur röntgenundersökningen går till. Att samhället går in och låter oss medborgare utan kostnad få del av denna möjlighet till att kanske begränsa en skada innan den blir dödlig, är tecken på att vi lever i ett gott samhälle. Tio minuters måttligt obehag är ingenting mot tio månaders cellgiftsbehandlingar eller tio års oro för att det där ska komma tillbaka.

Är du drabbad? Känner du någon som är på plats? Jo, cancer är något som drabbar oss alla. Vi är alla på plats, som själva drabbade, som anhöriga, som arbetskamrater, som vänner.

Vad kan krävas av en politiker?

Självklart är det ju inte bra när en partiledare i direktsändning och i affekt recenserar en public service-kanal med epitetet ”skitkanal” och ”vänsterliberal smörja”. Men flera av de nyhetskanaler som rapporterat om händelsen och också kritiserat Jimmy Åkesson för inte bara hans mediapreferenser utan också för det faktum att han skulle lägga ner P3 om han vore chef för kanalen, har inte redogjort för vad som fick Åkesson att så till den milda grad tappa fattningen att den ena grodan efter den andra for ut ur munnen. 

Den trogne läsaren vet att jag verkligen inte står för vad Sverigedemokraterna står för. Men här måste jag försvara Åkesson utifrån ett medmänskligt perspektiv. Den sk roastningen, som är en form av satir, skulle nog vara tänkt att vara rolig, men gick vida över gränsen. Det drevs friskt både med hans missbruk och hans vikt. Att kommentera någons utseende är aldrig okej, och som vi kämpar för kroppspositivism och att unga människor ska komma ur sin psykiska ohälsa som många gånger har med kroppsförtryck att göra - det är inte ett dugg bättre att roa sig på en mans bekostnad. Och den som kämpar och kämpat mot ett missbruk blir inte ett dugg hjälpt av att få det kastat i ansiktet. Det är djupt ohederligt och visar på en oförmåga att kunna skilja på sak och person. 

SVT rapporterade häromkvällen att det saknas kandidater för flera partier i flera kommuner, och det är på hela skalan från sverigedemokrater till liberaler. Jag är inte ett dugg förvånad. Vem ska vilja/kunna/orka vara politiker? Vilka förutsättningar skapar media, och därmed också vi som klickar på deras texter och delar deras artiklar? 

Går det ens att vara miljöpartist utan att gå all in och köra elcykel 24-7 och avstå från säkerhetsklassade flygresor om du är statsråd? Och när jag ser på klippet med Isabella Lövin som får redogöra för sin mans arbetsbil undrar jag om det går att vara gift med en miljöpartist om hen har ett yrke som kräver bil av den tyngre typen? 

Går det att vara vänsterpartist och välja en friskola för sina barn? Hur mycket handlar det om att vara ett föredöme, och hur mycket tid och energi och livsval får engagemanget kräva innan det blir en alltför stor bekostnad på familjelivet? 

Det kanske är utopiskt att tro att allt det här med näthat och trakasserier och äggkastning någon gång kommer att upphöra. Men var och en kan börja fundera, och när det gäller våra skattefinansierad mediaföretag finns ett särskilt ansvar. Mindre än ett år sedan #metoo verkar det som att det officiella kramkalaset är slut och nu går det att slänga ur sig i princip vad som helst. Och det som sker på riksplanet har en tendens att leta sig ner också på lokalplanet. 

Valet är snart här. Och det är ett val som inte bara gäller vilka politiker som ska företräda oss nästa mandatperiod. Det handlar också om hur vi väljer att beskriva, tilltala och möta våra folkvalda. Även om vi inte håller med om vad de säger, borde vi alla kunna enas runt den lilla slitna frasen som upprepats så många gånger i så många sammanhang: Allt vad ni vill att andra ska göra för er, ska ni också göra för dom… 

Kata Gård

För den som har lite tid över kan det vara trevligt att göra en liten utflykt i närområdet och ta del av  skapelsens skönhet i form av vacker natur och samtidigt förkovra sig lite grann i västgötsk historia och kultur.

En tur till Varnhem gör knappast någon besviken. Att uppleva hur inlandsisen format landskapet vid sluttningen av platåberget Billingen till detta alldeles särskilda är i högsta grad en märklig känsla. Inför tiotusenåriga fornlämningar från jägarstenåldern funderar jag över hur vi lever våra liv - vilka spår lämnar vi efter oss?

Det tusenåriga kyrkorummet som grävts fram av Västergötlands museums arkeologer är en imponerande byggnad, femton meter lång och åtta meter bred. Här finns en ruin, omgiven av tusentals gravar, varav en är den omtalade vikingakvinnan Katas grav, därav namnet Kata gård och det är den gamla gårdskyrkan som grävts fram, den som föregick klosterkyrkan och kanske Västergötlands första kyrka. Här ser vi att kyrkan tog till sig influenser från omvärlden. Skickliga hantverkare från England och Danmark anlitades och ny skulle det byggas med sten enligt tidens snitt.

Så småningom kom munkarna och genom Sigrids donation av gården (kyrkan har inte alltid varit patriarkal!)  och gårdskyrkan togs ur bruk. Mina tankar går genast till dagens diskussioner om övertaliga kyrkor. Kanske kan vi dra några lärdomar från medeltidsmunkarnas rätt så pragmatiska sätt att hantera frågan? Utgrävningarna visar att det sattes in en liten hästskoformad eldstad i gårdskyrkan. Förmodligen var det så att den nu övertaliga kyrkan behövdes för att härbärgera tillresande människor. De behövde någonstans att sova, och varför inte använda den i övrigt tomma kyrkan? Det ger inspirerande idéer till vår tid när härbärgen i allra högsta grad behövs.

Däremot ska vi väl inte ta efter den samhällsstruktur som utgrävningen av gravarna lagt i öppen dager. De personer som ansågs vara lite finare än andra har lagts närmare kyrkan, i fina stenkistor där olika föremål lagts ner, föremål som säkert hade behövts av andra. Ju längre ner i makthierarkin, desto enklare gravar, människor har till och med lagts rätt ner i jorden. Och hur arbetarna hade det på gårdarna var nog en fråga om arbetsledningens goda vilja...

Mitt eget besök på Kata gård stärkte mig i mina reservationer mot hanterandet av rester av människor. Än i dag kämpar samiska företrädare för att kranier och andra skelettdelar från deras förfäder ska få begravas istället för att förvaras i statliga samlingar. Är det inte en mänsklig rättighet att få vila i vigd jord? Och är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer och i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vila i frid! 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Härliga utflykter i sommarsverige
Diss: Torkan...

Nåd och förståelse. Krönika i SLA 12 augusti 2017

Det är klart att det var klantigt av en högt uppsatt  före detta politiker och näringslivsperson som Anders Borg att stöka till det så till vida på den där festen att han till slut kände sig tvungen att be närvarande festdeltagare och andra om ursäkt via sociala medier. Som offentlig person har en ögonen på sig och en skandal mitt i nyhetstorkan, eller rättare sagt när alla behövde lite omväxling från rapporteringen om Transportstyrelsens IT-blunder, var ju som godis för såväl traditionell media som de sociala. 

Ser en det hela ur ett strukturellt perspektiv är det naturligtvis förfärligt. Varken män eller kvinnor eller personer som inte kategoriserar sig som något kön alls ska behöva utstå att bli tagna i skrevet  eller kallade horor, varken på skolgården, internetforum eller på finare partyn där vanligt folk inte har tillträde. Varken på rockfestivaler eller på Almedalen. Det är på något sätt en självklarhet, liksom det är självklart att begångna brott ska anmälas och utredas. Oavsett om den misstänkte gärningspersonen/testosteronstinne mobbaren är fd minister eller ensamkommande ungdom från Kabul. 

Själv menar Anders Borg att han haft en ansträngande period i livet och att han djupt ångerfull kommer att söka hjälp för att hans beteende ska upprepas igen. Ändå fortsätter mediadrevet. Det kan vara på sin plats att konstatera att det faktiskt går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Det går att både aktualisera och fördöma sexuella trakasserier och hånfullheten som tar sig uttryck när de vanliga artiga och belevade spärrarna sätts ur spel med alkoholens hjälp, och samtidigt hävda att alla människor, även fd politiker, faktiskt omfattas av den mänskliga rättighet som kallas förståelse, förlåtelse och nåd.  Ingen människa är perfekt och ingen människa lever ett helt liv utan att göra misstag. En del misstag stannar i det fördolda och andra blir snabbt publika, särskilt om det gäller en offentlig person och om det finns tipspengar att inkassera. 

Förhoppningsvis fanns det personer på plats som försökte få Anders Borg att lugna ner sig både med drickat och med aktiviteterna som drickandet utlöste, personer som såg att det här är en person som inte mår särskilt väl och som måste skyddas från sig själv och andra. Att hindra någon att göra bort sig på fyllan är väl en av de mest medmänskliga gärningar någon kan göra. 

Nu får vi se hur det rättsliga efterspelet fortlöper. Att ta ansvar för sina handlingar ingår i komplexet förståelse-förlåtelse-nåd, och det får vi hoppas att Anders Borg nu gör. Tyvärr lär det väl bli så att efterdebatten på mindre nogräknade debattsidor på nätet kommer att fokusera på de kvinnor som eventuellt anmäler och om de på något sätt själva medverkade till att övergreppen kunde begås. 

I vilket fall kommer Anders Borg nu få det något lugnare i livspusslet eftersom han nu lämnat ett par styrelseuppdrag. Och förhoppningsvis kan de som drabbades av otrevlighetskaskaderna så småningom gå vidare - en erfarenhet rikare även om de önskat att de vore den förutan. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Ljumma sommarkvällar

Diss: Folk som inte klarar av att ha lagom trevligt ljumma sommarkvällar

Arkeologi och etik. Krönika i SLA 19 augusti 2017

Efter en mycket trevlig guidning vid Näs borgruin belägen vid Visingsö södra udde där bland annat den arkeologiska forskningen med anledning av Magnus Ladulås kvarlevor aktualiserades, var det några kollegor som började fundera på det här med etiska perspektiv på arkeologi och utgrävningar. Är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer ooh i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Enkelt uttryckt handlar den lagligt stadfästa griftefriden om att avlidnas kvarlevor ska behandlas på respektfullt sätt. Enligt Brottsbalken är det ett brott mot griftefriden att obehörigen flytta, skada eller skymfligen behandla lik eller avlidens aska, öppna grav eller på annat sätt göra skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år. 

Naturligtvis sker dagens utgrävningar med behöriga tillstånd. Och att ett stort intresse finns bland allmänheten visar inte minst besökssiffrorna från sommarens verksamhet på Kata Gård i Varnhem. 

Det finns många anledningar att forskarna intresserar sig för gravfynd och det finns motiv och skäl till att rättfärdiga avsteg från griftefriden. Genom att studera mänskliga kvarlevor får vi svar på frågor om människors levnadsvillkor och samhällssystem i historisk tid. Att referensmaterialet hanteras varsamt och respektfullt finns idag ingen anledning att vara tveksam till, men alla de anatomiska samlingar som fortfarande finns kvar på statliga institutioner och museer får ändå många att fundera över etiken. Talar vi början på 1900-talet finns rasbiologerna som gav nazisterna pseudovetenskapliga argument för sina idéer. Studier av kroppsdelar har alltså en historisk brun ryggsäck som kan vara en anledning till att nutida utgrävningar och hantering av kranier och skelett får en del att instinktivt reagera negativt. 

För min del ligger tveksamheterna åt det mer empatiska hållet och jag tänker att värnandet av kroppens integritet väger tyngre än jakten på historiska pusselbitar. Oavsett om en människa begravts i en äldre gravhög från järnåldern eller på havets botten eller under ett mäktigt gravmonument i Riddarholmskyrkan bekostat av Johan III, är det en människa som borde omfattas av en absolut griftefrid. För oss idag är den 30-åring som begravdes i Varnhem i mitten av 1000-talet och som enligt gravstenen hette Kata en anonym kvinna men återuppdiktad av Västergötlands museum, men vem av oss skulle om ytterligare tusen år vilja bli uppgrävd och analyserad? Vem har rätt att ge tillstånd till att forska i din tandstatus, dina förkalkningar i skelettet eller dina eventuella religösa föreställningar baserat på vilka föremål du eller dina anhöriga valt att lägga med i din grav? 

Magnus Ladulås behöver få vila i frid utan kol14-metoder och även de tre personer som begravts i hans gravmonument. Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vara ifred! 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Kroppslig integritet

Diss: Bilder på mänskliga kvarlevor i reklamsammanhang 

Tankar vid en återvinning. Krönika i SLA 21/7 2017

Det sägs att vårt samhällsklimat blir alltmer svårt och emellanåt får en bevis för detta.

För några veckor sen besökte jag stans eminenta återvinningsanläggning för att göra mig av lite skräp. Solen sken, jag var på toppenhumör och det var rätt många som hade gett sig ut i samma ärende som jag. Men redan när jag öppnade bildörren hörde jag en sur mansstämma och när jag klev ut såg jag att den inte tillhörde någon av personalen (som verkligen har anledning att surna till emellanåt med tanke på hur en del folk inte verkar ha förstått att det är just återvinning det handlar om utan behandlar stället som  en soptipp) utan en äldre man som riktade sig till en tillsynes närstående kvinna som medan hon generat såg sig omkring försökte lugna ner sin make.  

Efter någon vända bort till metallcontainern återvände jag till bilen och paret vid bilen bredvid och nu hade gubben ilsknas till rejält. Det var ordentliga verbala förolämpningar om fruns i hans tycke brist på tekniskt sinne och om hur oduglig hon är i största allmänhet och hur hon bara står i vägen var hon än står.

pixabay.com

Medan jag plockade med mitt betraktade jag henne i smyg. Hon stod nu med nerböjt huvud och lät glåporden skölja över henne medan ögonen glänste av tårar.  Det verkade tragiskt nog som att detta var vardagsmat för henne. Jag gick iväg till stationen för miljöfarligt avfall och tänkte att om det finns något miljöfarligt i den här världen så är det väl att vara i en sån relation. 

Jag satte mig i bilen och körde iväg, men redan efter några hundra meter var jag tvungen att stanna och fundera över vad det var jag precis hade upplevt. Naturligtvis skulle jag eller någon annan som hört detta gått fram till paret och undrat vad som stod på. Sagt till mannen att det där inte är okej beteende och till kvinnan att ingen har rätt att säga såna saker till henne.

Men vi lägger oss inte i. Sköt dig själv och skit i andra, verkar vara den rådande lagtexten i vårt samhällssystem. Så finns det fortfarande en egen kategori som heter våld i nära relationer där det i synnerhet är kvinnor som förolämpas, skriks på, misshandlas och i 13 fall per år dödas. Ibland har grannar och vänner reagerat, i andra fall inte. I många fall har mannen sett till att isolera kvinnan så att hon inte har någon att vända sig till. Ibland tänker hon mer på att barnen ska få växa upp i en så kallat hel kärnfamilj än på sin egen och barnens fysiska och psykiska hälsa. Startsträckan fram till första slaget kan vara lång eller kort, och det är inte alltid de fysiska angreppen som sätter sig djupast i själen utan de psykiska påhoppen och det verbala våldet. 

Det finns någonstans att vända sig. Jag har alltid Kvinnohuset Tranans visitkort med mig och jag rotade lite i handskfacket tills jag hittade rätt. Hoppas de är kvar, tänkte jag och vände tillbaka till återvinningsanläggningen. Den här kvinnan ska vinna tillbaka sitt liv och sin självkänsla, tänkte jag. Tyvärr hade de redan åkt men hennes ledsna blick är fortfarande kvar hos mig. Så våga bry oss! Våga ringa polisen, socialförvaltningen eller lämna en lapp med kvinnojourens telefonnummer. Det finns så mycket liv värt att leva även för den som tror att allt hopp är ute. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla ni som vågar bry er
Diss: Våld i nära relationer - med allt vad det innebär

____________________________________________________________

Kvinnohuset Tranan 

Du är inte ensam. Här kan du läsa om hur du kan få hjälp för dig och dina barn. 

Vad som bör jagas ut. Krönika i SLA 27 maj 2017

Häromdagen var det nationella spindelräkningsdagen. Specialintresserade personer var ute i skog och natur och inventerade landets bestånd av denna lilla insekt som jag via biologiprovförhör med sonen numera vet är ett leddjur med utpräglade jaktinstinkter.  Jag tycker inte att spindlar är särskilt trevliga. Ser jag någon inomhus försöker jag med hjälp av sopkvast få ut den i naturen igen. Dråp av spindel försöker jag undvika i möjligaste mån, men en och annan har nog fått sluta sina dagar i dammsugarpåsen. 

 Fobi för spindlar kallas araknofobi och det finns många förklaringar till det. Sett till fobier i stort är den evolutionsbiologiska förklaringsmodellen vettig – sånt som varit direkta hot mot vår säkerhet har vi också utvecklat rädsla mot. Förutom spindlar och ormar är det till exempel höga höjder, öppna platser eller åskväder.  Trots att vi idag har både ormserum, staket och avsaknad av hälsofarligt giftiga spindlar i vårt land består rädslorna och alla har nog erfarenhet av att förmanats akta sig för att ramla ner eller att gå i skogen utan gummistövlar.  Jag har hört talas om folk som dessutom lagt knäckebröd i stövlarna för att lindra angrepp av grävlingar.

Den här veckan har också Kevinfallet diskuterats vidare. För den som inte sett dokumentärerna där polisförhör med två barn visas rekommenderas att göra det. Utan vittnen, advokat eller bevis, trots alibi och motsägelsefulla berättelser som i hög grad präglades av att vara de frågvisa vuxna till lags, avgjordes pojkarnas skuld i en presskonferens. Detta har familjen levt med ända tills en journalist tog upp fallet och började gräva. Bristen på rättssäkerhet är skrämmande och påminner i högsta grad om det som Sture Bergwall råkade ut för när han som intagen på rättspsyk matades med narkotisk medicin och utsattes för en terapiform som handlade om att få fram undanträngda minnen. Sture Bergwalls självbiografi är väl värd att läsa. Han ville vara till lags, han ville vara en spännande och omtyckt person. Och när han berättade om morden (även om hans kunskap om dem härrörde från media och från fantasier i narkotikaruset) fick han den omsorg som han så hett längtade efter. Här var advokater, poliser, vårdpersonal och åklagaren själv helt med på tåget och av rättssäkerheten blev inget kvar. Räddningen blev en ny överläkare på avdelningen som såg och förstod det orimliga medicinintaget och efter sju tysta och nyktra år kom journalisten Hannes Råstam på besök.

Jo, det är oroligt i vår värld. Vem kan en lita på? Svårigheten är att inte vara naiv samtidigt som vi inte ska se endast det negativa eller hemfalla åt konspirationsteorier.  Det kan vara undermedvetet praktiskt att samla ihop all världens misstänksamhet och besvikelse på ett litet kryp som tagit sig in genom badrumsfönstret för att få lite svalka. Individen som” inte ska vara där” och som jagas ut med sopkvast blir en symbol för utanförskapet och laglösheten i förorterna, en symbol för godtycket inom rättsväsendet och polisen i Kevinfallet och Thomas Quickhistorien och för alla som bär på skuld och skam som inte är deras. Spindeln blir också en symbol för den politiker som vill förbjuda muslimer att åka till hans land men som på sitt första egna utlandsbesök åker till Saudiarabien och fixar ett vapenavtal värt 960 miljarder kronor. Sopkvast är rätta medlet för såna typer.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Syrenerna!  Färgerna, formerna, dofterna!

Diss: Det blev inte många dagar mellan hägg och syren i år, men ledigt får en ta sig ändå. 

Dokument inifrån: Kevinfallet

Sture Bergwall: Bara jag vet vem jag är (2016)

Krönika i SLA 18 februari 2017

I min familj har vi alltid varit mycket för att diskutera olika händelser i såväl inrikespolitik och utrikespolitik. Under min uppväxt pågick kalla kriget, östblocket föll samman och världsbilden växlade mellan lite ljusare och lite mörkare.  Palmemordet var stort, och vi följde rättegången via radion i den halländska sommarstugan, medvetna om att vi var med om något historiskt. 

Så var det sanktionerna. Sydafrika var ett land som präglades av rasism och segregationslagar och Sverige hade infört handelssanktioner mot Sydafrika. Det fanns särskilt en bensinstation som vi inte besökte, och än i dag undviker jag faktiskt just detta varumärke. Det säger en del om barndomens prägling. 

Sanktioner av olika slag är ett bra knep att ta till för stater som med icke-våld vill uttrycka sitt missnöje med skilda företeelser i ett visst land. Nu är det Iran som står i fokus efter att statsministern med entourage varit där över helgen. Iranska myndigheterna verkar vara godkända ur kärnvapensynpunkt, men deras syn på mänskliga rättigheter har en hel del i övrigt att önska. Yttrandefrihet existerar inte och dödsstraffet brukas flitigt. Oppositionella tystas med tortyr och fängelsestraff, och Amnesty har bland annat belyst situationen för Ahmadreza Djajali, en iransk-svensk forskare knuten till Karolinska Institutet som greps i april förra året av den iranska säkerhetstjänsten. 

Fokus på det här besöket i Iran kom att hamna på de kvinnliga delegaternas huvuden, dvs de sjalar som de enligt iransk lag är tvungna att bära. Iran är en religiös diktatur, och till skillnad från våra svenska sekulariserade förhållanden är religion i Iran inte någon privatsak utan något som är stadfäst i lag. Om detta statsskick kan motiveras utifrån Koranen låter jag vara osagt ( en viktig princip inom islam är att det inte ska finnas något tvång i religionen) men så ser det i nuläget ut. Att handelsminister Ann Linde bar sjal i mötet med president Rouhani sågs som oerhört provocerande inte minst för kvinnor som flytt länder med förtryckande strukturer mot kvinnor. 

På sociala medier har under veckan visats bilder på bland annat drottning Silvia i slöja i mötet med påven, och det har också påtalats att viss klädkod gäller överallt i samhället. Men drottning Silvia hade förmodligen inte arresterats av Vatikanstatens ståtliga vakter, och utan långärmat i en katolsk kyrka i Medelhavsområdet blir du förmodligen milt förmanad att klä på dig, men den sociala normen är inte inskriven i diktatorisk lag. Däri ligger skillnaden. 

Vad skulle Ann Linde ha gjort? 

Alternativet hade varit att låta mötena vara på den svenska ambassaden, där slöjtvång inte råder. Ett alternativ hade också varit att inte fara till Iran alls. Syftet var att öka Sveriges handelsförbindelser med Iran, och bilderna på statsministern  i fabriken var nog tänkt att ge signalen att nu blir det jobb för bilfabriken i Skövde. Pengarna styr och visst är det viktigt med jobb och ekonomi och export. Men var ska gränsen dras? Amnesty med flera människorättsorganisationer menar att ökade affärsförbindelser kan tolkas som att staten Irans brott mot mänskliga rättigheter (där slöjtvånget är en viktig del) legitimeras. Men den utgångspunkten tycker jag inte att den feministiska utrikespolitiken riktigt har kommit till sin rätt. 

Och frågan blir: vad kommer våra barn att minnas från vår turbulenta tid och vilka varor kommer de  att bojkotta? 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Mandelmanns Gård på tv. Vilken lycka!

Diss: Vårvädret gick över i en seg dimma. Så onödigt. 

Läs mer:

DN om Djalali

Samlat från DN

Amnestys årsrapport om Iran

Tillfälle till yttrandefrihet. Krönika i SLA 28 januari 2017

I en tid då vi på nytt och på allvar behöver fundera över vad demokrati och yttrandefrihet innebär kommer beskedet att Skövde kommuns Ungdomens Hus beslutat ställa in en föreläsning som bokats på initiativ av föreläsaren själv. Detta efter att en person som i flera sammanhang riktat kritik mot föredragshållaren nu även gett uttryck för sin åsikt på Ungdomens Hus evenemangssida på Facebook. 

Nu var det inte någon terrorist i stil med återvändande IS-soldat eller någon aktiv motorcykelgängmedlem som skulle tala, utan ickevåldsaktivisten och fredsaktivisten Martin Smedjeback. I många år har han och hans vänner kämpat för både nedrustning och djurens rättigheter och på så vis satt fingret på flera av svagheterna i vårt samhälle. 

Martin Smedjeback har suttit i fängelse av flera anledningar. 2008 tog de sig in i en vapenfabrik och förstörde granatgevär. Skadegörelse, menar en del, andra menar att det ger fokus åt den vapenexport Sverige sysslar med vilket innebär att det finns svenska vapen i konfliktområden som Somalia, Irak och Afghanistan. Sverige är en av världens största vapenexportörer sett till BNP. Det är inget annat än dubbelmoral när Sverige med ena handen exporterar vapen och med andra handen försöker arbeta för fred. Avrustningsaktivisternas motiv är förutom det opinionsmässiga att liv räddas genom att vapen förstörs. 

Så är det det här med djuren. Föreläsningens tema skulle ha varit Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Jag är inte vegan, men förstår den ideologi och teologi som värnar djurens rättigheter. Och djurrättsaktivisterna sitter inte bara i soffan - likt sådana som jag - och förfasas över livsmedelsindustrins ibland vedervärdiga djurhållning utan gör något åt det. Det handlar inte om att släppa ut minkar i naturen vind för våg utan att, som i burhönsaktionerna, ge hönor som strax skulle avlivas för att de inte längre var högproduktiva i äggfabriken en möjlighet till liv och frihet. Martin Smedjeback har suttit i fängelse, inte för att han har våldtagit eller mördat utan för att han har räddat livet på hönor. 

För detta får han epitetet ekoterrorist och Skövde kommun tycker att det blir för kontroversiellt och det blir skrivelser på sociala medier och mail som personalen inte har tid att besvara. Men yttrandefriheten måste få kosta på. Det här blir ett utmärkt exempel för kommunen att lägga fokus på en fråga som engagerar många ungdomar, som inte ser något kontroversiellt med varken köttfria måndagar i skolrestaurangerna eller mer uppseendeväckande aktioner. Inte för att de själva skulle befria kalkoner, men vi inspireras av människor som tar livet på allvar. 

Det här med civil olydnad kan få större utbredning i samhället än att gälla granatgevär och djurindustri. Vi ser hur mänskliga rättigheter ifrågasätts och den civila olydnaden blir aktuell när ett lands lagar hotar att skada människor eller djur. Till skillnad från allmän skadegörelse handlar det om att stå för det en gör, att inte maskera sig eller använda våld, att stanna kvar på brottsplatsen och invänta polis, att förklara varför aktionen sker och att motivet ska vara ideologiskt eller politiskt. 

Det är inte för alla, men några ser det som sitt kall att bedriva opinionsarbete med dessa metoder. Och våra ungdomar, som ibland beskylls för att vara oengagerade, skulle inte alls bli skadade eller hjärntvättade av Martin Smedjeback. Min mening är att de istället skulle få ytterligare inblick i några av vårt lands mer tveksamma förehavanden. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Svensk vapenexport och djurens lidande i livsmedelsindustrin

Ett nutida julevangelium

pixabay.com

Vid den tiden utfärdade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon en förordning om att hela världens folk skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna. Det var en vädjan i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den skrevs när Bashar al Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala människosmugglaren att åka till.

Och Josef, som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus i Syrien via Libyen och Italien till den lilla provinsen Skaraborg, för att skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta vårdbehov inne i sjukhuset.

I samma trakt satt några romer och vaktade sina pappmuggar i kylan. Då stod en tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sa till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har han lika stort värde som alla andra. Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn på en madrass på flyktingförläggningen. "

Och plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från musikskolan som prisade Gud och sjöng: "Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla och på himlens djupblå grund."

När socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sa romerna till varandra: "Låt oss gå in till asylboendet och se det som hänt och som myndigheterna låtit oss veta." De skyndade iväg och fann Maria och Josef och barnet. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

När barnet hade fötts kom några kloka människor och frågade integrationsministern: "Var är det nya barnet? Vi har sett på teve att flyktingar har det besvärligt, så vi är här med gåvor." När några andra politiker hörde detta blev de oroliga, och de undrade hur stor volym flyktingar deras land verkligen kunde mäkta med.

De kloka personerna brydde sig dessbättre mer om mänsklig värdighet än om volymer, och de hjälpte till i kyrkorna och frivilligorganisationerna så mycket de kunde. Och gåvorna de hade var tro, hopp och kärlek. Vänliga blickar, svenskundervisning och kulturmöten.

 "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid." 

Har du varit i Ladonien? Det är en självständig stat på en kvadratkilometer utropad den 2 juni 1996 av konceptkonstnären Lars Vilks. Här finns en egen regent och egen statssekreterare. Valutan heter örlog, det finns två nationalsånger och en enen flagga. Här finns de kända konstverken Nimis (ett slags byggnad med torn tillverkad av drivved) och Arx (en skulpturbok av sten och betong) som är mycket välbesökta. Ladonien självt är egentligen också ett konstprojekt med vilket Lars Vilks förklarat krig mot Sverige. Nimis och Arx samt ytterligare ett projekt som blivit bortflyttat har nämligen uppförts utan bygglov i Kullabergs naturreservat och en lång strid har utkämpats mellan Lars Vilks och myndigheterna. Också denna strid är en del av själva konstprojektet. 

Nimis har brunnit flera gånger. Så sent som den 24 november blev Nimis vandaliserad ytterligare en gång. Vilka som ligger bakom är för tidigt att säga, men Vilks har kända kritiker i radikala islamister som känner sig kränkta av andra vilksprojekt - som till exempel den kända Muhammed som rondellhund som publicerades i Nerikes Allehanda år 2007. Lars Vilks har sedan dess varit utsatt för flera attentat och lever gömd med ständig polisbevakning. 

Det finns en icke obetydlig debatt kring Lars Vilks i både konst - och samhällsvetarsammanhang. Han har, med yttrandefriheten och tryckfriheten i ryggen, givetvis rätt att framställa Muhammed som rondellhund, även om det finns religiöst känsliga personer som blir upprörda. Det är just för dessa personer vi har yttrandefrihet. För vad har Vilks att säga med sina konstverk? Visst finns det anledning att visa att religion inte står över yttrandefriheten? Och vilket samhälle får vi om vi inte får kritisera olika företeelser, religiösa eller inte? 

Lars Vilks är inte den ende som får sina evenemang inställda på grund av arrangörers oro för terrorbrott. I veckan blev ett seminarium med journalisten Gellert Tamas (ni vet Lasermannen och De apatiska) på Akademibokhandeln i Stockholm inställt på grund av säkerhetsrisken. Gellert Tamas skulle prata om sin nya bok om det svenska hatet. Och istället för att prata öppet om det hot som högerextrema å ena sidan och islamister å andra åsamkar oss andra och gör oss tysta, blir det en tystnadens kultur som får råda då detta inte får diskuteras. Jo, efter stängningsdags, så att ingen riskerar att se en nationalsocialist eller IS-krigare in action i den julskyltade entrén. 

Ska vi värna yttrandefriheten, måste vi som samhälle ställa upp för de författare, konstnärer och journalister som vågar bryta tystnadens kultur. Det må vara med polisbeskydd eller öppna författarsamtal. När kommer Gellert Tamas och Lars Vilks till Skövdes stolta Kulturhus? 

I skrivande stund kommer så goda nyheter som ett evangeliskt pling i min dator. Det är SVT som vet att berätta att Kulturhuset i Stockholm tar över Gellerts författarsamtal med motiveringen att det inte finns anledning att ge upp för någon smygande rädsla.

Slutligen, skaraborgsmediernas särskilda tryckfrihetsvecka kom verkligen rätt i tiden. Nu gäller det för makthavarna att inte halka på tangenterna eller uttrycka sig halvtydligt utan frimodigt stå upp för det fria ordet. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Modiga sanningssägare
Diss: Herrarna på Reporter utan Gränsers lista över pressfrihetens värsta fiender 2016. Googla gärna! 

Läs mer: 

Reportrar utan gränser:Världens värsta pressfrihetsfiender

Lars Vilks blogg
Gellert Tamas hemsida

Dags att rocka sockorna! Krönika i SLA 19 mars 2016

På måndag är det åter dags för oss som vill uppmärksamma och hylla alla de annorlunda människorna som gör världen bättre att rocka sockorna – d v s att ta på oss olikfärgade strumpor. Evenemanget, som sker varje år på World Down Syndrome Day den 21 mars, blev känt i Sverige förra året genom elvaåriga Nathea Anemyr som ville göra något för att hylla sin storasyster Noelle och andra med Downs syndrom. 

Förra året deltog cirka 300 000 personer i manifestationen på sociala medier, och i år är hon Glada Hudikteaterns hederspristagare för att hon på ett betydelsefullt sätt bidragit till att förändra människors sätt att tänka, se och förhålla sig till att människor är olika.

Som vanligt kan tyckas att varje dag skulle vara en rocka sockorna – dag, och så är det väl med de flesta dagar av den här typen. Men i allt mediebrus måste mer till för att uppmärksamma viktiga frågor för att de inte ska dränkas i allt annat som är viktigt. Så en dag om året kan vi som vanligen inte ägnar så stor uppmärksamhet åt funktionshindrades situation faktiskt göra lite skillnad.

Visste du att det sedan 2006 faktiskt finns en konvention, en internationell överenskommelse om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar? Det behövs tydligen klargöras att dessa också har mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Och en av artiklarna handlar om att medvetandegöra allmänheten hur det är att leva med en funktionsnedsättning.

Forskning visar att det år 2030 inte kommer att existera några människor med Downs syndrom, för redan i dag aborteras nio av tio ofödda med denna kromosomförändring.
Det s k KUB-testet, som också finns i Sverige sedan några år tillbaka, innebär enligt vårdgivaren att de blivande föräldrarna får information om sitt foster. Men det är inte hela sanningen. Man letar aktivt efter vad man beskriver som avvikelser, och särskilt nämns Downs syndrom i dessa sammanhang.

Kopplingen fosterdiagnostik och abort är etiskt problematiskt, eftersom det handlar om den fria aborträtten (vilken jag värnar) i relation till den oföddes människovärde. Då handlar det inte längre om att avbryta en graviditet, utan dessutom om att avbryta en graviditet på grund av att man aktivt väljer bort ett barn med Downs syndrom eller något annat funktionshinder.

Det måste vara vars och ens fria val, säger någon. Absolut. Men konsekvenserna av att kunna välja måste ibland ifrågasättas. Någon debattör menar att vi i framtiden inte bara ska kunna leta efter och därmed kunna välja bort barn med Downs syndrom, utan också andra avvikelser som kan spåras genetiskt. Vem får finnas?

Människovärdet får aldrig någonsin knytas till våra förmågor, våra utseenden eller egenskaper. Gud gör inga måndagsexemplar. Och på måndag rockar i alla fall jag sockorna!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Människors olikheter
Diss: Diskriminering i alla former

Därför är tillfälliga uppehållstillstånd ett svek mot humanismen

Igår presenterade regeringspartierna och alliansen sin migrationsuppgörelse, vilket innebär ett antal åtgärder som enligt beslutsfattarna handlar om "nödvändiga insatser för att säkra förmågan i det svenska mottagandet av asylsökande och stärka etableringen av nyanlända". 

Gott så - bra att något händer eftersom det nuvarande systemet har flera brister. Till de allvarligare hör handläggningstiden hos Migrationsverket vilket har lett till att det kan gå upp till två år innan beslut om uppehållstillstånd fattats. Under tiden är många hänvisade till "camps" där de på grund av ekonomi (24 kr om dagen) och många gånger försämrad hälsa har svårt att aktivera sig. 

Förutom handläggningstiden är bristen på bostäder något som drabbar hårt. För att kunna starta sin etableringsplan efter uppehållstillståndet krävs en egen bostad vilket är oerhört svårt. Det har bland annat lett till en omfattande svart kommers av postadresser.

Migrationsverket flaggar nu för att det är tak över huvudet och mat på bordet som är målet för omhändertagandet av asylsökande. Standarden sänks på asylboendena. 

Till detta kommer punkterna i migrationsuppgörelserna. Låt mig gå igenom punkterna en efter en. 

INSATSER FÖR ATT SÄKRA DET SVENSKA ASYLSYSTEMET

Korta handläggningstiden för asylansökan

Uppdrag ges till Migrationsverket att redovisa en plan för åtgärder inom asylprövningen i syfte att förkorta handläggningstiderna. Planen ska innehålla åtgärder på kort och lång sikt och beskriva förväntade effekter av åtgärden, till exempel effekter av att ärenden sorteras tidigt i processen så att asylsökande med typiskt sett hög beviljande grad behandlas särskilt. Resultatet av pågående EU-förhandlingar om snabbare avslag avseende ogrundade ansökningar och ansökningar från säkra länder ska dessutom implementeras i Sverige. Planen ska redovisas till Regeringskansliet i samband med att myndigheten lämnar februariprognosen 2016. 

Det är ett bra förslag för asylsökande från Syrien, Eritrea och Somalia. Asylsökande från dessa länder brukar såvida identiteten är stärkt få positivt besked från Migrationsverket. Men vad är "ogrundade ansökningar och ansökningar på från säkra länder"? Migrationsverket tar i sina beslut stöd i sin så kallade landsinformation, och det innebär att länder på Balkan och forna sovjetstater anses vara säkra att vara i. Politiska eller religiösa förföljelser i dessa länder anses inte vara av den dignitet att de kräver skydd utomlands - det kan hanteras av den lokala polismyndigheten. Därför utvisas människor från Albanien, Kosovo, Bosnien, Azerbadjan m fl länder.  Dessa ska nu utvisas snabbare än vad de gör idag. 

Skapa utrymme för fler asylsökande på anläggningsboende

Idag är knappt 6 000 personer med lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut inskrivna i Migrationsverkets mottagande och bor i ABO.
Rätten till dagersättning för vuxna utan barn tas bort efter lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning. Rätten till anläggningsboende för vuxna utan barn med lagakraftvunnet beslut om av- eller utvisning ska upphöra så snart fristen att lämna landet löpt ut. Utgångspunkten är att verkställighet ska ske vid den tidpunkten. Det ska finnas en ventil för den som inte kan avvisas/utvisas.
De personer som beviljats uppehållstillstånd ska regelmässigt skrivas ut från anläggningsboende när en ny bostad är ordnad. En person som beviljats uppehållstillstånd ska alltså inte kunna tacka nej till erbjuden anvisning och samtidigt bo kvar på anläggningsboendet.
Förslagen syftar till att fler boendeplatser frigörs. 

Det kan verka ganska logiskt att den som inte har rätt att vistas i Sverige inte heller får någon ersättning från Sverige.  Den som har fått beslut om avvisning har egentligen tre val idag. Det första är att samarbeta med Migrationsverket och helt enkelt lämna Sverige med de transporter som Migrationsverket ordnar. Det andra är att inte samarbeta. Då lämnas ärendet till polisen. Det tredje är att gå under jorden och bli en så kallad "papperslös". Det innebär att LMA-kortet (identitetskortet som varje asylsökande har och som regelbundet förnyas) går ut och att ingen mer ersättning kommer. Om nu ersättningen tas bort från den dag beslutet om avvisning fattas, får vi hoppas att avvisningen ändå sker skyndsamt. Sverige kommer alltså att fortsätta svälta ut människor ur landet. 

Rätten till anläggningsboende upphör också, antingen om den asylsökande fått avslag eller om personen fått en ny bostad via Arbetsförmedlingen. Det är självklart, även om det så klart är ytterst besvärligt för en person som rotat sig i en bygd att kommunplaceras hundratals mil bort. 

Det finns naturligtvis en risk att det skapas en svart bostadsmarknad på våra asylboenden. För vem vet egentligen vem som bor var i dessa jättekomplex på hundratals personer? 

Försörjningskrav vid anhöriginvandring

Undantag från försörjningskrav vid anhöriginvandring för svenska medborgare och för medborgare i annan EES-stat eller Schweiz, samt för dem som bott i Sverige i mer än fyra år tas bort. Ändringen ska gälla nyetablerade relationer. 

Idag är det så att den som fått permanent uppehållstillstånd kan ansöka om familjeåterförening. Då måste hela familjen söka sig till en ambassad för att få alla papper i ordning. I praktiken: En man (det är oftast en man) tar sig den livsfarliga vägen till Sverige, lämnar barnen i Turkiet, Syrien eller annat land utanför EU. Här väntar asylprocess för mannen. Efter besked om uppehållstillstånd väntar ny process om återförening. Samtidigt ska mannen påbörja etableringsplanen. Är de dryga 6000 kr etableringsersättningen är på tillräckligt för att försörja familjen? Är det inte det, kan dessa familjer alltså inte återförenas. 

Tillfälligt uppehållstillstånd som huvudregel införs under en begränsad tid 

En tidsbegränsad lagändring införs. Kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt som huvudregel ha permanent uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning. För övriga flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ska huvudregeln vara tillfälligt uppehållstillstånd. Vid tillfälliga uppehållstillstånd ska flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande ha en rätt till familjeåterförening motsvarande den som gäller enligt EU-rätten.
När det tillfälliga uppehållstillståndet löpt ut och personen kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå som det går att försörja sig på ska personen beviljas permanent uppehållstillstånd, även om skyddsskälen har upphört. Det tillfälliga uppehållstillståndet bör också bli permanent efter tre år om skyddsskäl kvarstår.
Den tidsbegränsade lagen ska utformas i enlighet med detta och gälla under tre år. Den nya lagstiftningen ska tillämpas så snart den trätt i kraft. De beslut som då fattas kommer därmed att utgå från den nya lagstiftningen. De nya reglerna kommer att tillämpas även när ansökan om uppehållstillstånd gjorts dessförinnan. 

För den asylsökande som har barn blir det ingen förändring mot nuvarande regler. Ensamkommande barn och kvotflyktingar är också säkra. Men för ensamstående eller par utan barn blir det betydligt tuffare.  Efter tre år ska en ny process inledas. Om skyddsskälet kvarstår (vilket det med all säkerhet kommer att göra när det gäller de länder som är aktuella), blir det tillfälliga uppehållstillståndet permanent.  

Den asylsökande lämnas här i en stor oro. Alla vet hur det ser ut i Mellanöstern. Men redan nu anses Palestina, till viss del Irak och Afghanistan vara ställen som inte automatiskt leder till skyddsbehov. Vem vet om Syrien i framtiden kommer att anses vara ett säkert land  - om det till exempel blir ett fredsavtal som fungerar på pappret men inte i verkligheten? 

Här kopplas arbetsmarknadspolitiken in. Den som efter tre år kan uppvisa taxerad inkomst på en nivå det går att försörja sig på beviljas permanent inkomst. Asylrätten kommer därmed att handla om att du lyckas få ett jobb vilket är lätt för exempelvis läkare. Men hur är det med den somaliska sjubarnsmamman som under fem års tid i Sverige knappt hunnit lära sig skriva sitt namn med svenska bokstäver? 

Hur denna åtgärd skulle gynna punkten "korta handläggningstiden för asylansökan" är svår att begripa. Varje ärende kommer att kräva två processer. 

Röda Korset har redan påpekat fler humanitära konsekvenser av tillfälliga uppehållstillstånd, och det gäller familjeåterföreningen. Idag måste en person ha permanent uppehållstillstånd för att ansöka om återförening och det skulle alltså dröja i vissa fall fem år eller mer innan detta kan ske. Lägg då på ett halvår i handläggningstid. 

Lagliga vägar

Mottagande av kvotflyktingar utgör en laglig och trygg väg till Sverige och skulle också vara ett sätt att visa solidaritet med överbelastade länder i konflikters närområde. Sverige ska därför successivt öka antalet kvotflyktingar upp till 5000 personer.
En utredning tillsätts om lagliga vägar för att söka asyl i EU. Humanitära visum är ett exempel på en fråga som utredningen ska titta på. 

Oerhört positiv punkt och det är väl här som Miljöpartiet och Centerpartiet fått ett hundben för att gå med på frågan om tillfälliga uppehållstillstånd.  Att befria 5000 personer från ett liv i flyktingläger i Jordanien är positivt, även om siffran skulle kunna vara högre. 
Absolut behövs lagliga vägar för att söka asyl i EU. Men att få med sig andra EU-länder förutom möjligen Tyskland på detta projekt verkar vara lönlöst i en tid då taggtrådsstängsel sätts upp och gränser stängs. 

Översyn ensamkommande flyktingbarn

Antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige har ökat dramatiskt under senare tid. Orsakerna till detta behöver analyseras och ses över. Utöver redan aviserade åtgärder kring ensamkommande flyktingbarn ska hela situationen för placering och hantering av denna grupp löpande ses över. Den löpande översynen ska omfatta allt från socialtjänst och Migrationsverket till gode män, tolkar etcetera. Översynen bör även ta upp överflyttning från HVB-hem till stödboende och andra boendeformer. 

Ytterligare utredningar... men tanken på stödboende och andra boendeformer ger mig ont i magen. Nu sänks alltså kraven på dem som gör business på dessa barn. 

ETABLERINGSINSATSER

Det finns i Migrationsuppgörelsen också insatser för att öka möjligheten till etablering. Hit hör språkstudier och samhällsorientering redan under asylsökandeperioden, ett utvidgande av jobbmöjligheter samt inskränkningar när det gäller föräldrapenning och försörjningsstöd. 

När det gäller bostadsbyggandet kommer reglerna att ändras så att det blir enklare att få bygga. 

Fler lärare behövs i skolan - här kan asylsökande få undervisa barn i hemspråk. Pensionerade lärare och lärarstudenter tas in som resurser. 

Så skjuts också pengar till för kommunernas verksamhet, och 200 miljoner kronor ska gå direkt till civilsamhällets organisationer. Det tackar vi för. 

Jag saknar  särskilt två saker. 

1. Riktade insatser i skolorna för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Det är oerhört viktigt att jobba opinionsbildande nu när asylboenden eldhärjas och med terrorattentatet i Trollhättan i färskt minne vet vi att insatser behövs.  Flyktingkrisen handlar inte om att det är "volymer" av människor som väller in i Sverige. Krisen handlar om att människor tvingas fly från krig, förföljelser, diktaturer.  Forum för levande historia gör goda insatser på detta område. 

Även vuxna behöver nås av information om av demokrati och mänskliga rättigheter innebär. Här kan inte minst kyrkorna och andra Non Government Organizations göra goda insatser.

2. Riktade insatser för att få fredliga lösningar i krigshärdarna. Sverige är medlem i FN. Vad gör vi i FN? I en åtgärdsplan för flyktingmottagande bör det finnas med någon punkt som handlar om att bekämpa grundorsaken till att människor alls tvingas fly.  


Slutsats: Det är oklart om migrationsuppgörelsens insatser får någon effekt. En del talar om att det handlar om att skicka signaler till kommande flyktingar om att det inte är någon idé att komma till Sverige, men framtiden får utvisa vilken effekt det har.  

Min åsikt är klar: Sverige ska ha en fortsatt generös flyktingpolitik. Människor från krigsdrabbade länder ska ha permanent uppehållstillstånd. Handläggningstiderna ska kortas genom att fler handläggare anställs. 

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 14: Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. 

Läs mer
Migrationsuppgörelsen (PDF)