Visar inlägg med etikett kvinnoprästmotstånd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kvinnoprästmotstånd. Visa alla inlägg

Vem är välkommen i ärkebiskopens kyrka?

Frågan blev högst aktuell för mig (och säkert för många systrar i vigningstjänsten när jag i ett forum för Prästkollegor såg en inbjudan till Oasrörelsens dag med ärkebiskop Janis Vanags från Lettland.

Temat är "Fortsätt kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga".

Det är klart vi fortsätter kämpa. Men vem kämpar, och vad ska bekämpas?

pixabay.com

Här kan en liten lektion i kyrkohistoria komma väl till pass. Föreningen Forum för prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan har vid flera tillfällen uppmärksammat situationen för prästvigda kvinnor i Lettland.

Mellan åren 1975 och 1992 vigdes flera kvinnor till präster i den lutherska kyrkan i Lettland av biskop Gaitilis, skriver de på sin hemsida. Efter att denne omkommit i en trafikolycka tillträdde Janis Vanags 1993.

På den tiden hade Svenska kyrkan och den Lettiska lutherska kyrkan ett gott samarbete, men det har försämrats genom den ämbetssyn som Vanags står för. Inga kvinnor har vigts till präster under  hans 20 år som biskop.

I den Lettiska lutherska kyrkan utomlands har dock kvinnor prästvigts, och då den första kvinnan biskopsvigdes, år 2015, deltog bl a biskop Ragnar Persenius.


Det är alltså inte en självklarhet inom lutherska kyrkor (ens!) att bejaka kvinnors kallelse till präst. Att  Oasrörelsen, ett nätverk som beskriver sig som en karismatisk förnyelserörelse i Svenska kyrkan, inbjuder ärkebiskop Janis Vanags för att inspirationsföreläsa för svenska präster, teologer och pastorer ser jag som ytterst anmärkningsvärt.



Är jag välkommen till den där föreläsningen, tro? När jag la ut länken till Forum för prästvigda kvinnor under det inbjudande facebookinlägget, togs den omedelbart bort. När jag la ut den en gång till, den här gången med en önskan om en kommentar, fick jag till svar att "Det här har inte med saken att göra. Vad god gör ett eget inlägg!"

Nog har det med saken att göra. Vi har visst med saken att göra, vi som i systerskap med Maria från Magdala och de andra vid graven, heliga Birgitta och Helena, Teresa av Avila, kvinnorna i Gudhems och andra kloster, Lydia Wahlström, Ester Lutteman, Margit Sahlin,  och många många andra som gått före oss och kommer efter oss,  frimodigt står fast i vårt uppdrag att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga, och det uppdraget kan ingen ta ifrån oss.



Världen idag: Ny biskop i kyrka mot strömmen

Prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan

Tidigare bloggat av mig om Oasrörelsen 


Varför vi inte kan ha kvinnoprästmotståndare som arbetsledare

TU 2013:7 Behörighet som arbetsledare

Ordförande, kyrkomötet:
Mitt förslag till beslut: bifall till utskottets förslag att bifalla motion 37.

 Min första tanke när jag läste Bo Hanssons motion var: är det här en klok väg att gå? Bidrar det till lugn och ro i församlingarna, eller leder det till ytterligare låsta positioner? Och är inte det här med motstånd mot kvinnliga präster en generationsfråga?

 Så tänkte jag på de vittnesbörd om bekymmer som når mig och andra. Prästvigda kvinnor far ila. Prästvigda män som stöder kyrkans ordning, misstänkliggörs. Jag läser på internet unga prästers pessimistiska suckar om vår kyrka, vår ordning, våra biskopar.

 Bevis – tider, platser, namn på inblandade efterfrågas ibland, och det gäller olika typer av missförhållanden. Jag har levererat sådan typ av information vid ett par tillfällen. Det har inte alltid blivit helt bra, varken för enskilda eller för kyrkan som helhet och enhet. Det frestar på, och jag talar numera hellre med min biskop än med Kyrkans tidning.

 Det behövs en tillskärpning i den riktning som motionären föreslår. Det kommer att innebära att duktiga präster och diakoner kommer att sättas i andra uppgifter än arbetsledarens. Men det bästa vore ju om ni som inte godkänner giltigheten i prästvigda kvinnors vigning kunde tänka ett varv till. Vad är viktigast? Vara med och ta ansvar och leda kyrkan framåt, eller vara emot kvinnliga präster?

Vad gäller definitionsfrågor, är jag övertygad om att kyrkostyrelsens utredare kommer fram till goda lösningar.

  Motionen och betänkandet
Kyrkans tidning

Anmärkningsvärt om lojaliteten med Svenska kyrkans ordning

Ingen som läser Kyrkans tidning har väl kunnat undgå att läsa om turerna kring prästfortbildningen i Visby stift, samt händelserna kring seminariet om nattvardens bröd och vin. Frågan är hur pass levande diskussionerna om ämbetsreformen är, eller om frågan är större än så - om olika kulturer och traditioner inom Svenska kyrkan och om den teologiska bredden på seminarier och fortbildningar.

Olika kulturer och traditioner ska nu, så långt Kyrkoordning och arbetsmiljöregler tillåter, finnas och uppmuntras. Men ett regelverk måste finnas, och biskoparna står som garanter för enheten och fattar vissa principiella beslut för kyrkan att hålla sig till.

Komministern som var inbjuden att tala om nattvardens element, bröd och vin, misstänktes vara tveksam till ämbetsreformen, dvs kvinnors möjlighet att prästvigas. I Kyrkans tidning förklarar han att han är "lojal med Svenska kyrkans ordning".

I fråga om vilka som kan vara präster, då.

Men inte i fråga om den fråga som han faktisk var i Visby för att undervisa om: nämligen nattvardens bröd och vin. Jag citerar ur Kyrkans tidning:



Och vad menar du, kan man byta ut vin och bröd i nattvarden?

-Nej, min egen uppfattning är att det kan man inte. På grund av att Jesus har instiftat nattvarden på detta sätt.

Komministerns svar är inte i enlighet med Svenska kyrkans ordning. Svenska kyrkans ordning diskuterades återigen vid Kyrkomötet 2010, och Kyrkomötet följde Läronämndens tydliga hållning:


"Enligt vår kyrkas tradition är Kristi närvaro i nattvarden inte beroende av vilken sorts bröd och vin som kommer till användning. Läronämnden har tidigare avgivit yttranden i frågan om alkoholfritt nattvardsvin (Ln 1983:11, 1985:14 och 1987:12) och angivit tre alternativ: vin med låg alkoholhalt, vin blandat med vatten och ejalkoholhaltig dryck från vinstock.

Uppsala den 24 augusti 2010
På Läronämndens vägnar Anders Wejryd, ordförande Anne-Louise Eriksson, sekreterare

Närvarande: Ärkebiskop Anders Wejryd, ordförande, biskop Ragnar Persenius, biskop Martin Lind, biskop Erik Aurelius, biskop Hans-Erik Nordin, biskop Antje Jackelén, biskop Carl Axel Aurelius, biskop Esbjörn Hagberg, biskop Hans Stiglund, biskop Lennart Koskinen, biskop Eva Brunne, Kajsa Ahlstrand, Margarethe Isberg, Karin Johannesson, Fredrik Lindström, Jesper Svartvik och Kristin Zeiler. "

Hela betänkandet i detta ärende kan läsas på Kyrkomötets hemsida.

Då är frågan: Blir innebörden av komministerns synsätt att det inte är en riktig nattvard om man inte använder oblater med vetemjöl (dvs inte glutenfria oblater) och alkoholhaltigt vin, och i såfall, finns det alltså präster som underkänner nattvardsfirandet i allt fler församlingar i Svenska kyrkan?

Den här gången inte på grund av att det står en kvinna vid altaret, utan på grund av att vi använder glutenfria oblater och druvjuice, vilket är helt i enlighet med Läronämndens/biskoparnas rekommendation?

Anmärkningsvärt. Jag skulle inte säga att debatten är överspelad.


Tidigare på bloggen

Grader i helvetet

"Om det finns grader i helvetet är det värre för kvinnliga biskopar än kvinnliga präster”.

Jodå, så kan alltså våra manliga kollegor uttrycka sig om oss. Inte längre, dock. Nu sätter domkapitlet ner foten i Linköping och initierar ett tillsynsärende.

Det gäller alltså de präster som jag tidigare bloggat om, de som inte ville fira nattvard med en prästvigd kollega. Nu verkar saken vara värre.

Det är bra om prästerna får förklara sig. "Guds ord faller platt (eller dött) till marken när en kvinnlig präst predikar. Det kan inte bära någon god frukt" och "Kvinnliga präster är impotenta att förkunna Guds ord" är uttalanden som prästen sägs ha gjort", skriver Kyrkans tidning.

De här tankarna finns i Svenska kyrkan. Det ska vi vara på det klara med. Frågan är om det är fruktbart att uttala sig på det här viset. Yttrandefriheten slår högre än vett och sans. Men, som Hakon Långström påminde oss om under kyrkomötet, även om man har rätt att säga något, är det inte alltid rätt att säga det.

Påminner mig om att jag har läst den här helveteshistorien förut. Jag googlar mig själv och hamnar i ett blogginlägg om Missionsprovinsens Per-Anders Grunnan från 2008. Då skrev jag att "jag önskar att Per Anders Grunnan kunde öppna sin Bibel och läsa om allt gott som kvinnor gjort (det lilla som passerat männens nålsöga) för Kristus. Sara, Hanna, Miriam. Marta och Maria, Maria från Magdala, Elisabet, och inte minst Lydia och de andra kvinnorna som upplät sina hem i den tidiga kristendomens historia."

För två år sen blev jag upprörd. Idag blir jag inte det. Idag tänker jag att biskop och domkapitlet har till uppgift att sköta tillsynen bland präster och diakoner. Det är bra att domkapitlen sätter gränser när det gäller nedlåtande kommentarer. Jag känner i hjärtat med de kvinnor och män som drabbas av kvinnoprästmotståndet. Men jag känner också med dem som visserligen inte delar Svenska kyrkans syn på ordningen med alla kön i vigningstjänsten, men som ändå vill tjäna Svenska kyrkan med kompetens och iver. Många har ställt sig frågan: hur länge ska det gå? De har ytterst goda predikningar och är omtyckta själavårdare bland dem som tänker samma som de. Det är dessa - och jag skulle kunna namnge många! - som tillsammans med dem som drabbas av kvinnoprästmotståndet - som tar skada av uttalanden som linköpingsprästerna levererar.

SvD
DN

Men låt dom vara

Efter beslutet i Kyrkomötet 2009 om att öppna vigselgudstjänsten för par med samma kön har det fortsatt att mullra här och var i Svenska kyrkan. Alla de dystra prognoserna om att Svenska kyrkan kommer att ekumeniskt isoleras har visat sig vara felaktiga. Endast ryska ortodoxa kyrkan har klippt banden med Svenska kyrkan, och det tror jag vi kan överleva, även om det är beklagansvärt. Mest för de ryska kristna, som inte har en lätt situation och skulle behöva vårt stöd.

Men, men. Det mest dramatiska som följt i kölvattnet av kyrkomötesbeslutet är att några präster i Göteborgs stift har skrivit till Kammarkollegiet och avsagt sig den personliga vigselbehörigheten. Om man vill slippa viga par med samma kön är det en onödigt dramatisk manifestation, eftersom ingen behöver. Det har vi i Kyrkomötet slagit fast.

Men det finns en tradition i Göteborgs stift att man ska undvika alla situationer som gör att man kan komma i kontakt med särskilt syndiga företeelser, så därför gör man klokast i att avstå hela vigselpaketet, även om det skulle få till följd att man inte kan viga till exempel sina barnbarn. Eller församlingsbor, som man ju faktiskt är kallad och anställd för att tjäna.

Nu ska alltså prästerna förklara för domkapitlet hur de tänkte. Eventuellt kommer domkapitlet att initiera ett tillsynsärende, men än så länge finns det inget som säger att en präst inte får avsäga sig sin vigselbehörighet. Visst ställer det till det för kollegor. På sina håll kanske det inte finns någon som kan viga?

Då behövs verkligen det nya systemet för ersättningar för kyrkliga handlingar som jag genom en motion initierat. Jag minns hur Fredrik Sidenvall indignerat argumenterade mot att andra präster kommer in och viger i andras församlingar. Hur ska det nu gå med pastorala program och församlingsinstruktioner? Ska rättrogna kyrkoherdar tvingas anställa oss avfällingar i grannpastoraten?

Men nu är saken i annat läge. Räddas den manliga prästsjäl, som räddas kan.

I stiftet österut - Linköping - har andra manliga präster blivit föremål för tillsyn genom att de vägrat ta nattvarden av en kvinnlig kollega. Jag har inte satt mig in i vad som nu önskas av nattvardsvägrarna, men av vad jag läst mig till på bloggar ska de bevisa sin villighet på något sätt.

Om allt det här kan jag tänka: men lämna dem ifred. Det är inte Svenska kyrkan som isoleras. Det är kvinnoprästmotståndarna och vigselmotståndarna som isolerar sig själva. De kan inte jobba i pastorat med prästvigda kvinnor. De kan inte ha vigslar. Vad är det snart mer dom inte kan?

Frimodig kyrka är aktiva i Kyrkomötet. Där ser man ingen nedslagen passivitet. Tillbaka till framtiden, tycks dom tänka och ser minsta framgång som tecken på stordåd. Till skillnad från de bekännelsetrogna i Missionsprovinsen väljer de att göra det bästa av situationen och kämpa på.

Så varför inte bevisa Guds storhet genom att ta emot nattvarden av en prästvigd kvinna? Är det inte viktigare att få del av Kristi kropp och blod än att demonstrera hur felaktig ämbetsreformen för femtio år sen var? Vad är mest saliggörande; ta emot nattvard eller att vägra?

Och varför inte passa på att tala om äktenskapets innebörd i just den kyrkliga handlingen vigsel? Förmenar man inte sina församlingsbor Guds välsignelse i sina äktenskap genom att vägra dem detta? Vad är mest evangeliserande; att viga eller att vägra?

Om jag vore biskop och domkapitel skulle jag lämna dom ifred så länge de inte uppenbart bryter mot kyrkoordning eller prästlöften. Dom vill inte vara med i det nationella bygget Svenska kyrkan. Dom vill inte bidra. Men dom gör ett gott arbete där de är, bland de människor som älskar deras predikningar och bibelstudier. Men hur mycket krut ska domkapitel och biskopar lägga på dem? Ska vi lägga ved på den brinnande brasan eller ska vi lägga kraft på att få eld i de sura kvistarna?

HD-dom om kvinnoprästmotstånd i Finland

Flera tidningar rapporterar idag om domen i Högsta domstolen i Finland som ger böter till en prästvigd man som vägrat fira nattvard tillsammans med en prästvigd kvinna. Diskriminering, säger HD som menar att religionsfriheten inte får leda till att mänskliga rättigheter, däribland rätten att inte bli diskriminerad, kränks.

Det är ett tydligt ställningstagande. Blir säkert inte så kännbart för den aktuelle prästen eftersom kollekt till förmån för hans böter lär tas upp i likatänkande församlingar.

Men hur länge ska sånt här fortgå?

Finlands första kvinnliga biskop - äntligen och grattis!

Imorgon får Finland sin första kvinnliga biskop när Irja Askola vigs till biskop i Helsingfors stift. Först 1988 vigdes de första kvinnorna till präster, och 1990 beslutade Kyrkomötet för Evangelisk-lutherska kyrkan att kvinnor kan väljas till biskopar.

Samtidigt som jag gläds över morgondagens biskopsvigning,skickar jag en bön och tanke till de prästvigda kollegor som enligt YLE blir trakasserade via hatbrev.

Förunderligt att prästvigda och biskopsvigda kvinnor fortfarande väcker så starka känslor. Men vi ger oss inte och låter ingen ställa sig i vägen för vår kallelse.

Tidigare bloggat om kvinnoprästmotståndare.

Kyrkans tidning

Patriarkala strukturer, dominans och frossande i synd

Det är femtio år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Svenska kyrkan och frågan blir fortfarande aktuell då och då. Ibland i media, som i Expressen igår, där kollegorna Boel, Mirjam och jag intervjuas om vår syn på saken. Naturligtvis finns ölandskomministern med på ett hörn och associerar fritt ämbetsfrågan till vietnamkriget, apartheid och Hitler.

Förre kyrkoherden i Berghem tas upp som avskräckande exempel: när kyrkorådet ville inbjuda mig att predika vid en musikgudstjänst, sa kyrkoherden nej. Ärendet, tillsammans med andra moderniseringar såsom till exempel införande av aktuell psalmbok och kollektupptagning till av rikskyrkan fastställda ändamål, låg på kyrkorådets bord i tre års tid innan en öppning kom då kyrkoherden avgick. För kyrkorådets del tror jag mitt besök var en symbolfråga: Är Berghems församling en del av Svenska kyrkan eller av den konservativa avknoppade protestgruppen Missionsprovinsen?

Nåväl, jag åkte dit, predikade, PRO-kören sjöng och vi hade det gudligt gott tillsammans.

Mer bekymmersamt är de kollegor som i sin dagliga gärning blir negativt bemötta. Inte på grund av att de skulle predika illa, vara allmänt usla arbetskamrater, eller för att de skulle vara elaka mot konfirmander eller syföreningsdamer utan för att de råkar vara kvinnor.

Mest bekymmersamt är att människor i stort far illa av förkunnelse som står i vägen för evangeliet självt. Men det kan hända oavsett om man klär sig i svartrock eller joggingdress - bland de bästa predikningar jag hört minns jag några från gudstjänster i det Kyrkliga Förbundets regi. Jag är uppvuxen i prästgård och de goda sammanhangens gammalkyrklighet med själavårdande predikan, rent och klart evangelium och inget slarvande framför altaret - men moralkrönikörerna i Göteborgs Stifts-Tidning har jag aldrig begripit mig på.

Argumenten granskas. Bibelord flyger som knivar genom luften. Människosyn diskuteras och definieras. Kan helig ande varit med och påverkat riksdagen, då det verkade så andligen stängt hos biskopar och teologer på fakulteterna?

Vad är patriarkat? Vad är kvinnoförakt? Finns det någon skillnad mellan kvinnoprästmotstånd och en allmän uppfattning om att kvinnor jobbar lite sämre och bör lönebetalas lägre?

Prästen Miriam menar att hon ofta bemöts sämre av kvinnor i allmänhet än av manliga kvinnoprästmotståndare. Det är en intressant iakttagelse. Om det inte handlar om kön, handlar det då om vilka förväntningar/fördomar/föreställningar man har om en präst? Vill somliga människor ha präster som de kan se upp till och andligen fostras av? Och är dessa med nödvändighet män, medan kvinnor anses vara mer av medmänniskor, medsökare och samtalspartners?

Nej, jag tror inte att det generellt är så att män står för envägskommunikation, medan kvinnor står för dialog.

Är det något slags socialt hierarkiskt spel man eftersträvar, längtar man efter präster med auktoritet och fasta principer som glädjedödaren Stig i "Såsom i himmelen" (som parallellt våndas över syndfullt leverne i församlingen och läser porrtidningar i smyg), eller biskop Vergérus i "Fanny och Alexander"?

"Bland de högkyrkliga finns också många kvinnliga präster, som tycker det är en stor olycka att förknippas med utvecklingen av ämbetet från vördad auktoritet till en slags andlig fritidsledare", skriver Johannes Forssberg i sin expressenartikel.

Jag minns tydligt hur befriande jag tyckte det var när det dök upp en präst i tv-serien Tre kronor som verkade vara en helt vanlig människa med familjeliv och allt. Kaj var så folklig att han hade en jacka där det stod "Präst" på ryggen och det var helt naturligt för folk att komma in i hans kyrka.

Jag tänker på änglagårdsfilmernas Henning, prästen som tar strid för mångfald och tolerans. Och minns Elsa, prästen i Vita lögner,med kärleksliv och allt. För att inte tala om Dennis, prästen i Andra Avenyn, som med en myras envishet tar strid för rättvisa och integritet i sin församling. Biskopen kommer klivande över kyrkbacken med jämna mellanrum, men Dennis följer Gud och sitt samvete, av- eller påkragad, whatever.

Som präst är jag hellre andlig fritidsledare än vördad auktoritet. Den auktoritet som ska vördas är Gud, inte präster eller biskopar. Och hur Guds auktoritet ser ut kan vi ha många föreställningar om. Klart är att det finns många präster genom tiderna som har målat en dominant, hämndlysten och straffande Gud för sina församlingsbor, och som gärna låtit utveckla de egenskaperna hos sig själva.

Men i takt med att andra och mer ursprungliga Gudsbilder fått plats i kyrkan,och att jämställdhet och demokrati med helig andes hjälp har introducerats i samhällsutvecklingen, har präster som Stig och biskop Vergérus sakta men säkert fått kliva ner från sina höga hästar.

Önskar man patriarkala strukturer, dominans och frossande i synd, får man leta sig vidare till kabelteveutbuden runt midnatt. För i Svenska kyrkan är flertalet av oss mycket trötta på den kulturen.

Storasyster i vassen

Var femte damernas

Även detta år blir det Oasmöte i Borås. Jag läser annonsen i Kyrkans tidning och ser att av de talare som nämns är 14 män och 3 kvinnor. Kvinnorna har förstås, i apostolisk ordning, andra uppgifter.

Men frågan hänger kvar i luften: anses inte de karismatiska kvinnorna ha mål i mun? Har de inget att säga den tröga svenska kyrkligheten, eller skulle Oasrörelsen rentav vinna på att låta kvinnorna, i Maria Magdalenas, Foibes, Lydias och de andras kvinnornas fotspår, tala i församlingen?

Galet

I Övertorneå församling har en komministertjänst utlysts och, ve och fasa, en kvinna har sökt tjänsten. Kyrkorådet tycker att det är en bra kandidat. Avgående komministern tycker inte att församlingen är redo för en prästvigd kvinna utan vill efterträdas av en "ärrad galt". Själv betraktar han sig själv som en ärrad galt, berättar Aftonbladet, eftersom han "arbetat i skogen".

Nu tar kvinnan ifråga tillbaka sin ansökan. Det kan jag förstå. Hon vill förstås ägna sig åt väsentligheter och inte åt grisigheter. Men vad jag inte kan förstå är varför nyheten om hennes backande toppar "gladlistan" på dagen.se.

Aftonbladet
Amanda Brihed
dagen.se

Kyrkovalet över för den här gången

Så kan man andas ut, byta profilbild på Facebook och glömma av hur många röstberättigade det finns i pastoraten i Skara stift. Positivt med resultatet är att det fortfarande finns en bred majoritet i Kyrkomötet för en öppen, demokratisk folkkyrka där kyrkan är till för alla (FiSK, S, Öka, MiSK, ViSK, C, M, //POSK//) och vigselrätten kommer att vara kvar och samkönade äktenskap kan ingås i kyrkan.
Jag är personligen glad över att vi har kvar vårt kyrkomötesmandat, vilket ger mig fyra år till i Kyrkomötet. Beroende på hur kryssen faller hamnar jag också i Stiftsfullmäktige (där jag är trea på listan efter Britt Hallgren och Dag Högrell).

Moderaterna och Centern är de stora förlorarna. POSK ligger kvar ungefär på samma nivå. Miljöpartiet har gått bra, liksom Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka. Det är alltså omöjligt att säga om det här med partipolitik eller inte har avgjort vilka grupper som väljarna föredrar.

Snarare har Sjag en känsla av att det handlar om sakfrågan vigsel och äktenskap, eller i stort vilken människosyn, Gudsbild och bibelsyn som majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar lever i.

Vad gäller valrörelsen kan jag känna en viss besvikelse över att så mycket tid har lagts ner på frågan om vilka grupper som anses kompetenta att kandidera. Sakfrågorna har kommit i skymundan. FK och Sd är klara i äktenskapsfrågan. POSK tar inte ställning.

De teologiska frågorna i Kyrkomötet kommer inte att minska. Om några år fattar vi beslut om ny handbok och då vill det till att tänka efter vilken dopsyn och nattvardssyn vi egentligen har i Svenska kyrkan.

Spännande, är bara förnamnet.

Kommentar i P4

Oasrörelsen kommer ut ur garderoben

Enligt uppgifter från deltagare vid det nyligen avslutade Oasmötet i Borås har Oasrörelsen nu gjort ett kyrkopolitiskt uttalande mot könsneutrala äktenskap.

Inte särskilt förvånande. Jag tycker att det är modigt. Men utbota dumt. För var ska de nu ta vägen, de som gillar lovsångsdanser, flaggor och tungotal, men som inte ställer sig upp och applåderar homofobiska uttalanden från predikstolen?

Å andra sidan: nu kan var och en ta ställning till vad för stämningar man direkt eller indirekt stöder när man åker på Oasmöte.

Oasrörelsen har lagt ut en pdf som innehåller i stort sett samma formuleringar som Frimodig kyrkas motioner till kyrkomötet i frågan. Ledarskapet och styrelsen för Oasrörelsen i Sverige uppmanar kyrkomötet att ta sitt ekumeniska ansvar och avslå förslaget för till könsneutral ordning för vigsel.

(Tja, vad jag vet har förstås aldrig någonsin någon könsneutral ordning behövts föreslås. Ordningar i Kyrkohandboken är av naturen könsneutrala.)

Uppdatering 19:50. Varken kyrkanstidning.se eller dagen.se har lagt ut detta. Inte så konstigt, jag tror inte att kyrkanstidning.se har bemanning på helgen. Men dagen.se har iallafall nyheten om hatbrotten mot tre män under World Outgames-festivalen i Köpenhamn.

Uppdatering 23:10. En god vän skriver så här på sin facebook: "Har precis kommit hem från Oas. Tyvärr gjorde de ett uttalande jag inte kan stå bakom och ber därför en del av er (ni vet vilka ni är) om ursäkt för att jag var där men efter uttalandet la jag inte en spänn i kollekten utan sparade varje krona som får bli en donation till RFSL istället. Vill som kristen stå på den förtrycktes sida och tycker att kyrkan målat in sig i ett hörn i vigselfrågan. Släpp vigselrätten."

Det som jag är riktigt bekymrad för, och har varit ganska länge, är hur hbt-personer inom frikyrkorna har det. God bless.

Gästbloggare: Bengt Bertilsson

Senaste veckorna har uppmärksammats att domprosten Karin Burstrands medverkan i gudstjänst i Skene i Göteborgs stift inte är okontroversiellt.

Bengt Bertilsson är förtroendevald i samma kontrakt och har många års erfarenhet av problematiken kring människor som inte godkänner prästvigda kvinnor. Så här skriver han om situationen idag, och han trycker på att det är viktigt att stanna kvar som medlem i Svenska kyrkan för att gemensamt nå en förändring.

"Att se en kvinnlig präst i Mark är så ovanligt att det blir en sevärdhet.

Trots det gått 50 år sedan kvinnliga präster fick möjligheten att utöva prästyrket, finns ett visst kvinnoprästmotstånd i Marks kyrkor. Att då gå ur som medlem i Sv. Kyrkan hjälper inte om man vill att svenska kyrkan skall förändras. Vill man se en kvinnlig präst predika är det genom att påverka internt, inte externt, man påverkar bäst även om en offentlig debatt behövas ibland.

Många medlemmar i sv kyrkan är inte aktiva medlemmar. Men många anser ändå att dop, konfirmation, bröllop och begravning är heliga fundament som man deltager vid. Om det är av religiösa själ eller en tradition som man ser sin kyrka "mitt i byn" är den plats man använder sig av må vara varje medlems eget ställningstagande. Det går att vara kristen och stå utanför, men vill man utnyttja dess tjänster måste man dock bidra till att man har kyrkan där "mitt i byn". Många besöker kyrkan bara vid några enstaka tillfällen i sitt liv och även ateister är välkomna då kyrkan inte bara är en kyrka utan också en del av samhällsstrukturen i byn.

Kyrkan är beroende av kyrkoavgift. Hur kyrkan sen använder sina intäkter kan du som medlem påverka. Genom att vara aktiv, ställa upp i kyrkovalet eller välja ett mindre aktivt medlemskap rösta på den gruppering som du anser ha ambitionen att förändra som du anser bäst.

Att man tjänar några tusenlappar på ett utträde är sant. Varje medborgare är dock via riksdagsbeslut skyldig betala begravningsavgift. Väljer man utträde måste man också vara införstådd i dess konsekvenser i andra kyrkliga fundament och avsäger sig också inflytande.

Att Göran Landgren sträckte sig så långt han har kunde bemöta dem som vill se en kvinnlig präst predika att det blir i en kvällsgudstjänst mitt i veckan och inte i söndagens högmässa blir nästan som ett mindre under. Detta behöver inte betyda att Landgren är dålig i sitt ämbete. Präster som inte kan samarbeta fullt ut kan vara duktiga predikanter och medmänniskor i det vardagliga arbetet i församlingen. Borde dock dessa präster kanske överväga om deras samvete är samma samvete som Gud i sin kallelse givit dessa kvinnliga präster förmågan att sprida budskapet får inte inskränkas till en vardag och en musikgudstjänst. Kyrkoherden med beslutanderätten i sitt ämbete genom sitt ställningstagande skapat ett tillfälle där en kvinnlig präst blir en sevärdhet."

"Så långt jag har kunnat"

I Marks kontrakt i Göteborgs stift får man då och då svart på vitt vad det kan innebära att ha kvinnoprästmotståndare på ledande kyrkliga befattningar. För några år sen hamnade jag i det som domprost Karin Burstrand nu upplever, det vill säga att det inte är självklart att leda gudstjänst i alla Svenska kyrkans församlingar, av enda skälet att vi är kvinnor.

Till Borås Tidning säger kyrkoherden i Skene Göran Landgren att han har "sträckt sig så långt han har kunnat" i att bemöta dem som vill "se en kvinnlig präst predika", och att det därför blir i en kvällsgudstjänst mitt i veckan och inte i söndagens högmässa.

Se en kvinnlig präst predika? Ja, det är så ovanligt i dessa bygder att det är en sevärdhet. Annars får man förutsätta att kyrkoherde Landgren har för vana att lyssna på sina kollegor, inte primärt titta på oss.

I Göteborgs tidning uttrycks kyrkoherdens kvinnosyn ännu lustigare:

"Om din lokala Ica-affär skulle förbjuda kvinnor att stå i kassan, vad skulle du tycka om det?
- Detta är ingen jämlikhetsfråga. Som jag ser det finns det olika funktioner i Guds hushåll.

Finns det något som kvinnor kan göra i Guds hushåll som inte du kan?
- Det finns många olika funktioner men ingen som är just för en kvinna. Sen finns det nog många där kvinnor är lämpligare än män. Det handlar om en struktur som är nedlagd i skapelsen.

Kan du förklara det?
- Inte så här över telefon."

I vanliga fall brukar vi iallafall få höra att vi har den särskilda funktionen att föda barn, vårda frisk man i hemmet och underdånigt underordna oss densamme, men nu har vi inte ens det privilegiet. Tacka sjutton för att han inte kan förklara det över telefon.

Jag har inte träffat Landgren personligen. Men jag kan konstatera att det finns kvinnoprästmotståndare som är duktiga präster i övrigt. Dom är trevliga att prata med och predikar ofta bra. Dom är människor som du och jag. Men kyrkoherdar ska dom inte vara, och Frimodig kyrka som vill driva att kvinnoprästmotståndare ska kunna vara chefer, blir på nytt överbevisade om att det är omöjligt.

Till GT säger domprost Burstrand att hon använder sin tid till annat än att vara arg på motståndare till kvinnliga präster. Det är säkert riktigt för henne, men jag kan av respekt mot de kvinnor och män som gått före och kämpat för att såna som jag och domprost Karin ska kunna få vara präster, och av respekt för Gud som vill att jag ska vara präst, inte vara tyst när jag och mina systrar hindras prata om Gud - särskilt i våra egna sammanhang! Det är tack vare modiga personer som Ester Lutteman, Lisa Tegby, Margit Sahlin, Annika Borg och Johanna Almer, biskopar, kyrkfolk/kyrkopolitiker som vi kan dra på oss prästskjortan och göra det vi är kallade till. Den insikten leder åtminstone mig till en viss ödmjukhet och tacksamhet.

Vara arg? Nja, i lagom dos. Men än viktigare är det att i kyrkomötet verka för att bevara de goda reformer som uppnåtts, och alltså inte låta kvinnoprästmotståndarna åter ta steg framåt, hur trevliga och duktiga predikanter och själavårdare de än må vara.

Frimodig kyrka etablerad i Skara stift

Vid förra årets kyrkomöte beslutade vi om en inskränkning av valbarheten till kyrkomötet, dvs att man från och med nästa val måste bo i det stift som man representerar i mötet. De så kallade rikslistorna, som de mindre grupperna har, faller därmed bort.

Som en konsekvens av det bildar nu Frimodig kyrka eget i Skara stift och blir därmed ett tydligt alternativ till oss redan etablerade grupper i det att de inte vill välsigna utlevd homosexualitet plus att de vill att kvinnoprästmotståndare ska kunna vigas till diakon, präst och biskop.

På skarabänken motar vi alltså bort profilen Berit Simonsson, men får eventuellt en lokal frimodig. Även om de som valts in i interimstyrelsen (Mattias Lindström, Karlsborg, Malin Fries Johnsson, Brämhult, Ulla Welén, Tibro, Peter Artman, Herrljunga, Rune Hjelm, Skövde) inte är uttalade kvinnoprästmotståndare står de ändå för en kyrkopolitisk linje som tar oss tillbaka femtio år i utvecklingen.

Lite muntrationer bjuder de dock på. Under rubriken "Slopa onödiga kostnader" skriver de:

"Exempel på onödiga kostnader är det direkta valsystemet till stiftsfullmäktige
och kyrkomöte, arbetet med ny logotyp och den nya kommunikations-plattformen."
Själva bidrar ju Frimodig kyrka till de "onödiga kostnaderna" genom att ställa upp i det direkta valsystemet. Dessutom har man en egen logotyp och en egen kommunikationsplattform. Det tycker jag är ett helt onödigt projekt.

Ytterligare onödiga kostnader är alla de konsultarvoden och arbetsmiljöutredningar och utköp som kommer att bli följden om vi tillåter kvinnoprästmotståndare att åter vigas till tjänst.

Gästbloggare: Gabrielle Jacobsson


Jag har bett prästkandidaten Gabrielle Jacobsson att berätta lite om hur hon ser på 50-årsfirandet. Tack min vän!

"Du ska bli präst är titeln på en av de två jubileumsböcker som gavs ut förra veckan i samband med 50-årsfirandet av Kyrkomötets beslut att prästämbetet ska vara öppet för både kvinnor och män.

Du ska bli präst var också orden som ringde i mitt huvud den där soliga sommardagen hemma i Jämtland för ett antal år sedan då jag för första gången upplevde mig vara kallad till att bli präst. Jag var motsträvig och absolut inte samarbetsvillig till en början. Gabrielle som PRÄST var så långt borta från min verklighet som man kunde komma, tyckte jag då. Jag passade inte, jag ville inte, jag kunde inte, jag rymdes inte i organisationen. Trodde jag. Jag nonchalerade kallelsen under en tid eftersom jag tyckte att jag var olämplig. Olämpligheten bestod bland annat i att jag trivdes i t-shirt, shorts, träningsskor, ryggsäck och cykelhjälm (och tillhörande cykel) och den stilen var utesluten för en präst i min föreställningsvärld, där präster skulle bära vackra frimärksskjortor, pressvecksbyxor, blankputsade skor och portfölj. Självklart var detta bara ett sätt att försöka greppa situationen och skylla på något konkret (som klädstil) innan de första omtumlande känslorna lagt sig. Det som slår mig nu i efterhand är att mitt kön, att jag är kvinna, var något som jag aldrig såg som ett hinder. Aldrig. Det var en ickefråga för mig.

Att jag är kvinna och upplevde mig kallad till att vara präst var alltså oproblematiskt i min värld, i skogarna och på fjällen i Jämtland. Visst, jag hade träffat på en (enda) person som alltid valde bort att ta emot nattvarden om prästen var kvinna, men den unge mannen såg jag som ett undantag i församlingen. Jag hade hört om konflikter i arbetslag, men jag uppfattade aldrig att kvinnoprästmotstånd var grunden i dessa konflikter.

När jag flyttade till Uppsala för teologistudier insåg jag att kvinnor som präster inte var en ickefråga för alla människor. Det var inte oladdat. Här i Uppsala möter jag människor från hela Sverige, från olika traditioner och bakgrunder, med olika erfarenheter och värderingar. Genom åren i Uppsala har jag blivit både frustrerad och förvånad över hur vi kan tolka bibeltexter, tradition och ämbete så olika. Det har varit nyttigt för mig. Jag tar inte saker för givna nu och jag förstår att tiden både långt före och efter Kyrkomötets beslut i september 1958 har innehållit hårt arbete, smärta, konflikter och splittring. Studier i kyrkohistoria/missionsvetenskap och läsandet av de två ovan omnämnda jubileumsböckerna har gett mig en djupare förståelse för den kamp de som gått före mig har fått utkämpa och jag inser vikten av att inte vara historielös, att förstå varför och vad vi firar under detta jubileum. Ämbetsfrågan utifrån ett könsperspektiv är fortfarande en ickefråga för mig, men nu är det en medveten ickefråga. Nu bär jag med mig vad mina storebröder och storasystrar i Kristus har gjort för att jag skulle kunna växa upp i ett sammanhang där frågan kunde vara en ickefråga.


Under veckan som gått har man i Uppsala kunnat ta del av 50-årsfirandet på flera sätt. Firandet på Svenska kyrkans nationella nivå skedde vid den mäktiga, glädjefyllda och gripande jubileumsmässan i samband med Kyrkomötets öppnande där vi med kungaparet, kronprinsessan och många internationella gäster från hela världen firade mässan tillsammans i den välfyllda domkyrkan. Vi fick bland annat ta del av en underbar predikan av biskop Antje Jackelén som lockade församlingen till både skratt och eftertänksamhet och Uppsala domkyrkas flickkör stod för den vackra sången i gudstjänsten. Kvinnor och män, ärkebiskopar, biskopar, diakoner, präster och lekfolk, barn och vuxna, rutinerade och nya, ja, alla möjliga människor medverkade i gudstjänsten och jag kände en stor glädje och framtidstro när jag tittade mig omkring och såg alla dessa goda krafter och engagerade människor i kyrkbänkarna runt omkring mig.


I lördags firades jubileet stiftsvis och i Uppsala stift firades dagen med vernissage av utställningen Du ska bli präst och med en jubileumsmässa i domkyrkan där en för dagen arrangerad kör med diakon och präster stod för skönsången med bland annat vackra soloinslag under psalmen Tack Gud för kvinnor och män (text: Anna Karin Hammar, musik: Alf Bengtsson). Lena Wängmark bjöd på den mest poetiska predikan jag någonsin upplevt. Jag fastnade för greppet att vara riktad mot Gud, att tilltala Gud i predikan. Även i denna gudstjänst var det en mångfald bland de medverkande, både vad gäller ålder, kön, nationalitet och profession. Efter gudstjänsten bjöds på eftersamling och mingel på Värmlands nation.

Söndagen, församlingarnas jubileumsdag, (som jag bara har andrahandsinformation om, då jag inte firade denna gudstjänst själv) firades med jubileumshögmässa i Uppsala domkyrka med bland andra alla de som är kvinnor och präster som har tjänstgjort i Uppsala domkyrkoförsamling genom åren. Domprosten Tuulikki Koivunen Bylund predikade (enligt människor på plats) väldigt bra, reflekterat och med klokt budskap. Hon har en förmåga att väcka tankar och starta reflektion inom människor! Efter gudstjänsten följde ett samtal med några av författarna till boken Kära Ester (författare: Ninna Edgardh Beckman, Helene Egnell, Gunilla Lindén, Maria Kjellsdotter Rydinger och Eva Brunne) i Katedralkaféet där det diskuterades hur Svenska kyrkan förvaltat den kyrkokrititk Ester Lutteman gav uttryck för 1957 då hon lämnade Svenska kyrkan i protest mot den patriarkala strukturen och det hon ansåg vara en utveckling bort från den reformatoriska identiteten.

Hur firandet av detta jubileum har sett ut runt om i Sverige den senaste veckan är olika och jag vet att församlingar, passivt och aktivt, valt att avstå från att uppmärksamma denna högtidsdag. Jag inser att medvetenhet och inspiration från mina storebröder och storasystrar i Kristus fortfarande behövs på sina håll… Nu har vi två års firande framför oss innan vi når den 50-åriga jubileumsdagen för prästvigningen av Elisabeth Djurle och Margit Sahlin i Stockholm och Ingrid Persson i Härnösand. Det ser jag fram emot!


Gabrielle Jacobsson, prästkandidat för Svenska kyrkan, Härnösands stift"

Tevetips: Kyrkan och kvinnorna

Med anledning av 50-årsfirandet: finns det något att fira? Är kyrkan verkligen jämställd? Har kvinnor och män samma rättigheter? Gudryn Schyman kallar den lagstadgade diskrimineringsformen samvetsklausulen en "rättsröta i modern tid", ställer i sitt eget teveprogram en del frågor om läget om kyrkan som är en viktig samhällsinstitution och stor arbetsgivare.

Se Martin Lind, Boel Hössjer Sundman, Helle Klein, Tuulikki Koivunen Bylund, Anders Wejryd och Annika Borg hos Gudrun Schyman i TV8.

(Samvetsklausulen = Infördes samtidigt som kvinnor tilläts prästvigas, togs bort på 1980-talet. Den innebar att ingen man skulle nekas prästvigning p.g.a. sin övertygelse om det felaktiga i den nyinförda ordningen och ingen präst skulle tvingas att i tjänsten utföra något som stred som samvete och övertygelse och ingen biskop skulle tvingas prästviga kvinnor.)

Ja, även om jag tycker Gudrun S slår in öppna dörrar genom att pressa ansvar ur Martin Lind, en av de biskopar som gjort och gör mest för en positiv utveckling inom Svenska kyrkan, är det bra att frågan tas på allvar och inte sopas under mattan.

För mycket ser fint ut på ytan. Men som Dag Sandahl konstaterar på sin blogg om mitt stifts jubileumsinbjudan:


"På tal om kulisser - I Skara stifts broschyr om firandet finns foton från prästexamen när kvinnor och män examinerades. Det sägs inte ett ord om att prästkandidaterna sedan vigdes i seperata gudstjänster; de som inte omfattade 1958 års reform fick vigas för sig. Enigheten så som den nu framställs på bild, fanns inte."



Andra bloggar om: , ,

Tevetips: Diskriminering i Jesu namn

"För 50 år sedan blev det tillåtet för kvinnor att vara präster. Fortfarande finns motståndet kvar och det är som störst i norra Sverige. 86 procent av de kvinnliga prästerna i Luleå stift har någon gång känt sig diskriminerade för att dom är präster och kvinnor. Motståndet finns inte bara hos manliga präster, utan även bland vanliga församlingsmedlemmar."

SVT2 kl 20.00

Även i SVT24 3/9, SVT24 4/9, SVT2 6/9 och SVT2 7/9

SVT Existens

Foto: Håkan Sjunnesson. Biskop Hans Stiglund har en del att göra.

Inte så förvånande...

... att påven Benedict XVI nu försöker stävja den interna kritiken mot den kvinnoprästfientliga hållningen inom Vatikanen genom att bannlysa prästvigda kvinnor och de biskopar som vigt dem. Läs mer på svd.se.

Charlotte-Therese på A Catholic Renewal kommenterar och konstaterar att ordvalet i Vatikanens skrivelse är oklart och svävande. Hos henne kan du läsa hela skrivelsen, plus de prästvigda kvinnornas svar. Saxat ur det senare:

Roman Catholic Womenpriests reject the penalty of excommunication issued by the Vatican Congregation for the Doctrine of the Faith stating that the “women priests and the bishops who ordain them would be excommunicated ‘latae sententiae.” Roman Catholic Womenpriests are loyal members of the church who stand in the prophetic tradition of holy disobedience to an unjust law that discriminates against women.

We hold up heroic women in the church’s tradition like Hildegard of Bingen, Joan of Arc and St. Theodore Guerin who obeyed God, followed their consciences and withstood hierarchical oppression including interdict, excommunication and death.

In obedience to Jesus, we are disobeying an unjust law. The Catholic Church teaches that a teaching or law of the church is authoritative only if it is “received” by the sensus fidelium, the community of faith. If the community of faith does not accept the law, it has no effect on us. All people have a moral obligation to disobey an unjust law. St. Augustine taught that an unjust law is no law at all. Since 70% of U.S. Catholics favor women’s ordination and a growing majority of Catholics worldwide also favors women’s ordination, we do not “receive” or accept the Church's prohibition against the ordination of women and the church’s continued reliance on sexist metaphors, beliefs and assumptions for denying ordination to women.

Recent scholarship affirms that women were ordained in the first thousand years of the church’s history. The first half of the church’s history provides us with images and accounts of the inclusion of women in Holy Orders that contradict the later prohibition. We are reclaiming this important tradition in order to bring equality and balance, and reconciliation and renewal to the church we love, and to all the holy people of God who have been hurt, marginalized, and ostracized in the name of Jesus Christ, who always and everywhere said, as we do, that ALL ARE WELCOME.

“Roman Catholic Womenpriests are leading the way to a renewed Roman Catholic Church in which the full equality of women will be a reality,” commented Bridget Mary Meehan, U.S. media spokeswoman. “Like Mary Magdalene, apostle to the apostles, and the women deacons, priests and bishops who served in the early centuries of our church, we are offering a model of a renewed priesthood in a community of equals.”
Nu tänker någon att det var ju precis så som Missionsprovinsen gjorde: innan de mer eller mindre ofrivilligt blev eget samfund vigde de egna präster och biskopar. Företrädare har också dragit in salighetsfrågan i det hela, dock utan den impact som påven månde ha.

Men skillnaden är ändå klar. Medan förnyelserörelsen inom romersk-katolska kyrkan syftar till att välkomna, balansera och återställa, vill Missionsprovinsen istället utestänga.

Förresten, medan påven fortfarande var kardinal Ratzinger, skrev han så här:
"Over the Pope as the expression of the binding claim of ecclesiastical authority, there still stands one's own conscience, which must be obeyed before all else, if necessary even against the requirement of ecclesiastical authority.”

(Doctrine of Vatican II, volume V, page 134)

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...