World Aids Day 2016: 10 Myths and stereotypes busted

There are many myths and incorrect social ideas that surround HIV and AIDS. People often even assume that the two are the same, which is definitely not the case. Myths regarding the transmission of the disease and the treatments are in abundance as well. So, on this World AIDS Day 2016, here’s an attempt to address some of the most widespread misconceptions about it...

Indian Express.com

Uppmärksamma Världsaidsdagen med oss

När traditionella värderingar möter livet

Det verkar nu som att påven Benedictus XVI har ändrat sig, om än halvhjärtat, om det rättfärdiga i att använda kondom. Enligt SvD har Vatikanens nyhetstidning L’Osservatore Romano publicerat utdrag ur boken Light of the World där påven öppnar för att det kan vara rätt i vissa fall, där syftet är att minska risken för infektion.

"”Hon (katolska kyrkan, min anm) betraktar det förstås inte som en avgörande eller moralisk lösning, men i det ena eller andra fallet kan det trots allt, om avsikten är att minska risken för infektion, vara ett första steg på väg till en annan, mer mänsklig sexualitet.”

På Stockholms katolska stifts webbplats lugnar man eventuellt förfärade medlemmar med ytterligare förklaringar och citat från boken:

"Som exempel nämner han prostituterade ”som ett första steg till en återupprättad moral”, men kondomer, tillägger påven, ” är inte den bästa vägen för att bekämpa den djävulska HIV smittan”.

”fixeringen vid kondomer är uttryck för en banalisering av sexualiteten”, som leder till att sex inte längre är ett uttryck för kärlek ”utan bara en slags medicin som människor förser sig själva med”.

Men även om påven ännu inte går så långt som att hjälpa människor från oönskade graviditeter, så är det här ett steg i rätt riktning för mänskligheten och för alla som arbetar med hiv-prevention. Om det sedan finns moralistiska förbehåll på vägen blir ändå några liv räddade.

En annan hemskhet som uppdagats senaste dagarna är massfyndet av foster som hittats i ett buddhistiskt tempel i Bangkok. Eftersom abort bara är tillåtet i Thailand då moderns liv är i fara eller om graviditeten är ett resultat av en våldtäkt, sker naturligtvis aborterna illegalt. (SvD)

Själv är jag dåligt insatt i feministiska frågeställningar i förhållande till buddhismen och det thailändska samhället, men frågan är om inte de thailändska kvinnor som kommer till Sverige bör betraktas som flyktingar undan ett samhälle som inte tillvaratar kvinnors mänskliga rättigheter.

Signumbloggen
dn.se

Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, genomförs nästan 20 miljoner osäkra aborter årligen.
Det motsvarar 48 procent av samtliga aborter.
Fler än 70.000 kvinnor per år dör av dem och de allra flesta i fattiga delar av världen.
Världshälsoorganisationen, WHO, har i rapporter kunnat konstatera att ett förbud mot abort inte hindrar en kvinna från att göra illegal abort om hon är ofrivilligt gravid. Mer än varann abort i u-länderna är otillåten. Källa: WHO

Victoria Tausons tal på Världsaidsdagen 2009 i S:ta Helena kyrka

World Aids Day är till för att hedra minnet av dom som drabbats av hiv. För att kunna hedra minnet av någonting så krävs det att vi minns. Och det är vad vi ska göra idag.

Första dödsfallet på grund av aids i Sverige skedde 1982. Så vad passar bättre idag än att gå tillbaka hela vägen till början? Musiken ikväll är ingen slump. Den är hämtad ur musikalen Rent som handlar om hiv och om åttiotalet, årtiondet då hiv drabbade Sverige, världen och oss. Rent fick en mängd olika priser, priser som upphovsmannen Jonathan Karson aldrig fick ta emot eftersom han dog bara några dagar innan premiären. I rent har hiv många olika ansikten.

1982 var jag fem år gammal. Vad kan jag minnas? Jag minns mycket. Jag minns stora, feta, svarta löpsedlar. Jag minns en okunskap som satte skräck i ett helt land. Jag minns hur okunskapen ledde till mytbildning som omgärdade sjukdomen och dom drabbade. Och jag minns att hiv bara hade två ansikten. Hiv drabbade män som levde promiskuöst med andra män. Jag minns jargongen av att dom fick skylla sig själva. Dom och narkomanerna fick skylla sig själva. Det var ju deras sätt att leva sina liv som var boven i dramat. Jag minns hur alla dessa människor fick bära hundhuvudet för alla andras rädsla. Hur redan stigmatiserade fick ett ännu tyngre ok att bära. Jag minns hur hiv trädde in i min vardag.

Men jag minns också susningen genom landet när det visade sig att hiv hade många fler ansikten än dessa. När hiv klev rakt in i folkhemmet och fortsatte sin marsch utanför våra gränser. Hiv kunde se ut som vem som helst. Hiv kunde ha ett barns ansikte.

När jag nu, idag, ser tillbaka på allt det här så är det framför allt en sak som framstår med knivskarp skärpa. Och det är att jag haft sådan fruktansvärd tur. Jag har inte fått hiv in i min kropp. Jag har vuxit upp i en tid där det pratats om hiv, risker och skydd. Jag har heller inte behövt ta farväl av mina partners, vänner eller familjemedlemmar på grund av hiv. Jag har inte behövt gå på begravningar eller radera namn i telefonboken på grund av det. Jag har haft turen att växa upp i en tid där bromsmediciner fått dom att stanna kvar. Och jag har haft turen att leva i ett land där vård och mediciner varit tillgängligt.

Men det betyder inte att hiv inte angår mig. Även om jag inte bär på hiv i min kropp så betyder inte det att det inte angår mig. Även om inte jag har behövt ta farväl av nära och kära så angår det mig. Det angår mig när jag ser liv begränsas av hiv. Det angår mig när jag ser hur medicinerna påverkar deras kroppar. Det angår mig när personer med hiv dessutom måste tackla andra människors rädsla. Det angår mig hur lagstiftare och beslutsfattare ser på dom. Det angår mig när dom bär på sorgen av att ha förlorat nära och kära. För alla har inte samma tur som jag. Många har behövt ta farväl av partners, släktingar och vänner. Många har varit på fler begravningar än vi andra kommer vara på under hela vår livstid. Många bär på större sorg än vad som är möjligt att föreställa sig. Många är drabbade på flera sätt.
Så det är klart att hiv angår mig. Och det angår mig att inte alla ser på det på samma sätt.

Idag ska vi hedra minnena av dom som drabbats av hiv. Idag vill jag att vi minns. För egen del kommer jag göra mer än så. Idag hedrar jag också dom som finns kvar. Jag hedrar sorgen som drabbat alla dom som tvingats ta farväl av nära och kära. Jag tänker aldrig glömma turen jag haft och jag kommer aldrig att glömma att den turen inte är självklar. Jag kommer aldrig glömma historien. Jag kommer aldrig att glömma att vi har mycket arbete kvar att göra framåt. Jag tänker låta hiv fortsätta angå mig. Och inte bara idag. Utan varje dag.

Victoria Tauson

Gästbloggare: Johanna Fredriksson

"Det kunde varit du...men då säger jag att det är jag.

Så började jag mitt tal i Skövdes svenska kyrka den 1:e december på WAD. Jag är en 23 år gammal, relativt bortskämd svensk tjej som pluggar till bagare, extra knegar som det via nattshift, jobbar med hiv prevention m.m. och har mitt egna soul band samt lever som de flesta "Svenssons" i Sverige.Och ingen kan väl tro att en icke homosexuell, intravenös missbrukar eller person som inte har afrikanskt ursprung och inte ligger runt så mkt kan få hiv??

Men Hiv bryr sig inte om din hudfärg, om du delar spruta med ngn, var du kommer ifrån, om du har en fast relation eller vad du har för sexuell läggning. Det betyder att vem som helst kan drabbas då viruset är ett humant immunbrist virus! Det handlar om en gång, ett enda misstag. Man brukar prata om risk grupper men det är själva risken i sig att tro att man inte är en risk. År 2005, då jag var 20 år, hade haft en fast relation i ca.2 år, pluggade, reste, arbetade som en tok och levde livet, damp det plötsligt ner ett vitt brev från Sahlgrenska ner i min brevlåda en tidig morgon. Jag hade inte varit sjuk eller visat några symptom på att ngt fysisk var fel med mig...som jag relaterade till hiv. Där emot hade jag jobbat mkt under en period så jag var lite trött och hängig. Dock så valde jag konstigt nog att inte öppna detta brevet förrens tre dagar efter att jag fått det då min intuition sa mig att ngt inte stämde. Det är ju inte var dag som man får ett brev från sjukhuset, när det gäller mitt fall, jag trodde inte heller att det var ngt allvarligt. Dagarna gick och efter tre dygn så en morgon rev jag upp brevet och där stod det mkt riktigt,-"Vänligen kontakta oss så snarast som möjligt............................"

Jag slog numret som stod nerskrivit vid slutet av det vita arket under kuratorns handstil och efter några minuter svarade en röst i andra ändan med timid ton. Efter en presentation av vad jag hamnat, nämligen på hud och könsmottagningen, förstod jag att inte allt var som det skulle. Jag sa vad jag hette och att jag hade fått ett brev hem i brevlådan där det stod att jag så fort som möjligt skulle kontakta dem på sjukhuset. Rösten på andra linjen blev direkt mkt allvarligare och frågade om jag kunde komma redan idag vid tolv snåret? Irreterat svarade jag att jag skulle till jobbet, men om det gick snabbt vore det ok. Jag frågade också vad det var det gällde eftersom hon hade sagt att det behövde ta några blodprover på mig, men då svarade damen i andra ändan att det är bättre att vi tar det när du kommer hit istället.

Magen knöt sig på mig men jag var fortfarande samlad medans jag tog mitt pick och pack, knöt skorna och ställde ifrån mig kaffet på bordet brevid tvn hemma. 20 min. hem ifrån mig gick snabbt med spårvagnen och plötsligt var jag där, utanför den stora entrén. Jag gick med bestämda steg upp för den dunkla sten trappan, mot till kuratorns rum och knackade på. En allvarlig och ödmjuk kvinna i 60 års åldern öppnade dörren och bad mig stiga på. Hon hade glasögon, korpsvart hår och kanon rosa läppstift samt såg väldigt elegant ut.Jag satte mig ner vid sidan av hennes kateder, medans hon satt brevid mig och kollade sorgset för att sedan fråga vad jag trodde ärendet gällde?Jag sa att jag som tonåring hade haft problem med mina njurar så de kanske behövde göra ett kontroll prov för att se så att allting var ok....det kanske skulle komma att behöva göra ett cancer test? Eller så behöver det göra ett hiv test sa jag och flinade lite för det var inte en verklighet som fanns för mig. Hiv drabbar väl bara speciella, säregna personer...jag har ju pojkvän och är som vem som helst, hyffsat skötsam och rekoderlig, inte kunde jag ha hiv? Eller?? Kuratorn kollade på mig med ledsam blick och sa att det var det sistnämda som jag nämt...det hade nämligen varit en kille här och testat sig och det visade sig att han var hiv positiv.Jag blev tyst, grät inte ens....och satt så en lång stund, tills tårarna började rinna då jag frågade vad som behöver göras, vad händer nu?-"

Vi behöver som sagt ta några blodprover på dig och sedan så kommer du få komma tillbaka rätt snabbt för att få provsvaren."-"Då gör vi så, sa jag", och sedan var det som att trycka på en röd stopp knapp där efter, jag fullföljde allt likt en organiserad robot. Jag tog mina prover, gick tillbaka till spårvagnen, ringde min mamma som blev helt skärrad men sa precis som jag hade sagt uppe på sjukhuset att jag vill inte planera eller prata mer om det här förrens jag har fått provsvaren, tills dess finns det inget vi kan göra åt saken. Mina vänner och resterande av familjen ringde jag likaså och förklarade situationen för då det chockat inte förstod vad det var som hände. Tre dagar gick, jag hade jobbat på som vanligt, umgåts med mina vänner...och slagit upp fakta om hiv på nätet samt läst på för att förbereda mig på vad eventuellt komma skulle, men det var inte så lätt. Fördomarna och all stigmatisering var ngt som jag inte i min vildaste fantasi skulle kunnna förbereda mig inför känslomässigt, sjukdomen har sin gång dock med medecinering och tillsynes relativt normalt levene för många i dagens samhälle. Men vad är ett liv utan att leva till fullo? Mina första tankar var hur min pojkvän skulle reagera? Skulle jag få leva ensam resten av mitt liv? Den enda tanken som inte infann sig i denna stund var när jag skulle dö. Utan hur skall jag fortsätta leva det liv jag har kvar, jag är ju bara 20 år.Och plötsligt satt jag där, med min mamma och min moster på sjukhuset vid tolv tiden en kall augusti förmiddag och väntade på doktorn....i 15 min.Sedan så kom hon, en blond kvinna i 30 års åldern med glasögon och vit rock samt med ett A4:a papper i handen. Hon skakade kraftigt och allvarligt hand med oss alla tre och ledde mig och min mamma in till undersökningsrummet tär vi fick sätta oss ner framför en gammal kateder med henne framför oss, knappandes på datorn med pappret i handen. Hon fortsatte trycka på tangenterna, kollade på pappret ett par ggr och vek det sedan för att sedan föra vidare blicken till min mor och sedan till mig.-"Vad tror du att svaret är, Johanna?" Då sa jag att jag inte visste....trotts att mag känslan sa ngt annat. 1/5000 hindras från att bli smittade av hiv vid eventuell risk av smitta, men det kunde omöjligt vara jag.Till slut så löd orden att jag måste tyvärr säga att du är hiv positiv.

Detta var för 3 år sedan och efter att min familj, mina vänner och min dåvarande pojkvän hade fått gråta sina tårar och jag förklarat för dem att jag är fortfarande Johanna och jag vill inte att ni behandlar mig som ett offer då jag har möjlighet till att leva ett liv som jag vill leva, som frisk med en för stunden i ett visst avseende kronisk sjukdom. Fördomar och okunskap kommer jag få stöta på, men jag hanterar det när det kommer i min väg, jag vill fortsätta leva som jag levat innan med studier, min musik och arbete. Jag tänker inte isolera mig eller ge upp, döden vet jag inte när den kommer men leva vet jag att jag kan så varför bör jag inte göra det?Detta var enormt viktigt för mig just då, där jag stod med tårarna nere på kinderna och gråten i halsen. Men trotts denna livsomvändning har jag aldrig känt mig så mänsklig.

Är det inte konstigt, att så fort en människa står vid en avgrundskant, det är då man helt plötsligt, allt som oftast börjar ta vara och prioritera sitt liv? Mina vänner finns kvar, min familj likaså..de som vet om min livssituation. Den enda som i rädsla, chock och okunskap vände mig ryggen för ett år var min pappa, som sa att han inte visste någonting om det här, för honom var det här som pest eller kolera, kunde vi ens äta på samma tallrikar?? Jag skickade upp fakta om hiv i broshyr form till honom, men han lät dem ligga olästa. En dag så fick jag ett brev hem i brevlådan där han förklarade mig som dumdristig och naiv som dragit på mig denna sjukdom och han inte kunde ta ansvar för om jag kom och hälsade på honom och smittade ner mina syskon samtidigt. Ett år gick och en dag så fick jag ett sms om att han gärna ville träffas samt kunde åka ner till Gbg...detta skedde också och jag satt tyst i 2 tim. på en restaurang i centrum med lunch tallriken framför mig då han förklarade varför han reagerat som han gjort. Efter en stund sa jag,-"Det är ok, vi har pratat om det här nu och det är förlåtet men inte glömt." Så förblev det också. Idag har vi en hyffsat bra relation, vi pratar iaf med varandra på ett neutralt och sansat sätt. Vi är alla människor som reagerar på olika sätt samt drabbas av tillsynes mindre eller större problem flera gånger i livet, det viktigaste är hur vi väljer att leva med dem dock och vad vi gör av dem, att vi vågar känna samt föra en kommunikation för att lösa de som vi inte förstår, i den eventuella okunskap vi har, att tårar och ilska får komma ut när det finns möjlighet för det. Det är trots allt kontrasterna som ger liv, har ni tänkt på det? Hur skulle livet vara om varje dag var den samma, då skulle man aldrig uppskatta det som kom i ens väg eller ta lärdom av de erfarenheter som tittade fram då varje upplevelse är unik och betydelsfull för ens utveckling. Allting i livet har en baksida och en framsida, detta bör uppskattas mer, men det är inte förrens man får en ny chans eller är sårbar som detta görs, vi kanske skall börja fundera lite mer över varför vi beter oss så här och hur vi lever? Som sagt det kunde varit du, det kanske är du och det är jag."

Johanna Fredriksson talade i S:ta Helena kyrka på Världsaidsdagen den 1 dec 2008.

Andra bloggar om: hiv, sjukvård, världsaidsdagen

Monica Greens tal...

"Vi måste återigen upplysa om riskerna för smitta och påminna om faran med hiv/aids. Man kan inte ta för givet att ens partner är hiv-negativ. Varje människa har ett eget ansvar för att skydda sig själv och andra. Kondom skyddar mot hiv; fromma förhoppningar eller moralism gör det inte."

...på världsaidsdagen hittar du här.

Världsaidsdagen: Det kunde varit du!

Den 1 december uppmärksammar vi World Aids Day med en musikgudstjänst i S:ta Helena kyrka i Skövde. Medverkande är Johanna som lever med hiv, Monica Green som berättar om hiv - och aidspolitik idag, Anna Bohman spelar flöjt, Andreas Berglund och kören Dissonans sjunger. Christine Ödell Bellino spelar orgel och piano och jag själv leder gudstjänsten.
Arrangeras av Svenska kyrkan i Skövde och RFSL Skaraborg. Välkommen kl 18.30, då bjuder vi på fika. Gudstjänsten börjar kl 19.00.

Vi är här för att visa solidaritet och empati. I år har vi valt att fokusera på situationen i Sverige. Det står alls inte i motsats till engagemanget mot hiv och aids i Afrika eller Centraleuropa, för Sverige, Skaraborg och Skövde är en del av världen. Och hiv och aids finns också här.
"Det kunde varit du" är vårt tema. Och det är du, och jag. Ingen av oss kan säga att vi inte är drabbade av hiv och aids, eftersom världen är drabbad av hiv och aids. Idag får vi bryta tystnaden, tänka efter och visa vår solidaritet.

Jag tror på Gud. Jag vet inte hur du tänker dig Gud - som kärleken själv, källan till allt liv och godhet. För mig har Gud visat sitt ansikte när Gud föds som ett barn, som vi pratar om i jultiden. Ett barn som ser oss rakt in i ögonen och möter vår blick. Gud på jorden retade upp en hel del och jag tror Gud gör det fortfarande. Gud bryter sönder gränser, upprättar de som ställts utanför gemenskapen, upphäver diskriminering.

Jesus säger: "Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder. Jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa som är mina minsta bröder och systrar, det har ni gjort för mig."

Det kunde varit du. Och det kan vara du som är medmänniskan för en annan människa. Underskatta inte dig själv! Det kan vara tack vare dig som någon annan människa orkade ta sig upp ur sängen i morse. Och det kan vara tack vare din gåva till Svenska kyrkans internationella arbete som någon kunde äta frukost i morse.

Det kan vara av ditt ljus som någon tänder sitt ljus!


Andra bloggar om: hiv, aids, världsaidsdagen

Predikan Första Advent

Bära och bli buren
Det var en figur den här dagen som fick uppdraget att bära. Hon blev kallad och hämtad för att utföra det här uppdraget, och hon accepterade. Kanske inte utan protester, det låg kanske i hennes natur att möta utmaningar med en viss skepsis,men envis var hon och det blev ändå som Herren sagt.

Det var inte vem som helst hon skulle bära. En människa som behövde hjälp att ta sig fram, men så mycket mer än så, egentligen.

Det var ett budskap från Gud som hon skulle bära. Att Gud inte alls är långt borta. Att Gud låtit sitt eget barn födas i den här världen. För visst är det barnen som är närmast verkligheten? Budskapet att Gud är nära, att Gud bryr sig. Budskapet att ljuset är starkare än mörkret. Att den mänskliga närvaron är starkare än icke självvald ensamhet.
Och att Guds närvaro på jorden blev synlig i honom som behövde henne, det vill säga åsnan.

Nu är det vår tur att bära. Vi själva bär adventets och julens budskap om barnet, Kristus, genom att vi är här i kyrkan idag. Genom att vi lyssnar på bibeltexterna om dotter Sion och om intåget i Jerusalem.
Vi bär Kristus genom att tända ljusen. I varje fönster adventsljusstakar och adventsstjärnor, därför att vi fördriver vintermörkret med ljus. Så kan det också vara – symboliskt – i våra liv när själva livet känns mörkt och dystert.

Så blir det också att ljuset bär oss. Att vi får kraft från ljuset, får glädje av våra traditioner – som ju faktiskt betyder något för oss! Annars skulle vi ju inte hålla på med adventsstök och förberedelser inför julen. Julskyltningar och ljusgirlanger över våra gator kommer tidigare för varje år, tycker jag, och det är väl ett tecken på vår längtan efter ljuset?

Traditionerna bär oss, själva barnet Jesus bär oss. Han som lovade att förkunna befrielse för oss fångna, syn för oss blinda, ge oss förtryckta frihet och bära fram glädje till oss betryckta.

Och om vi bara lugnar oss litegrann kan vi kanske på djupet känna det som kallas lugn och ro. Känslor av mening och mål med tillvaron. En förståelse för vad som gör dig och mig unik.

Så vi borde kanske ta tillfälle i akt den här adventstiden att boka in ett möte med oss själva. Nersjunken i favoritfåtöljen med en mugg varm glögg och en god chokladpralin från en smygöppnad alladinask kanske jag hinner med att prata med mig själv en stund – och med Gud. Eller en stund i kyrkan – där vi både samtidigt bär Kristus – och blir burna.

Och vi får bära andra. Dom vi har runt omkring oss till vardags. Dom som lever i fattigdom och förtryck. Svenska kyrkans julkampanj inleddes igår på världsaidsdagen och temat i år är just hiv och aids. Idag lever omkring 40 milj människor med hiv
40% av dem som infekterades 06 var mellan 15 och 24 år.
Antalet barn som mist sina föräldrar i aids uppskattas till tolv miljoner.

Och nu talar vi inte bara afrikanska kontinenten, utan också östra Asien, Sydamerika, Baltikum och flera centralasiatiska länder. I Sverige beräknas idag omkring 4000 personer leva med hiv, varav omkring 50 i Skaraborg. Hela vår mänsklighet är en kropp, ett sammanhang. Därför kan vi egentligen inte tala om ”dom som drabbas”, utan om oss som drabbas. Lider en kroppsdel, så lider hela kroppen.
Kyrkor i världen runt vårdar sjuka, utbildar ungdomar om hiv, tar hand om föräldralösa barn och arbetar för att ingen ska stötas bort på grund av sin sjukdom.Var med och stöd arbetet för en bättre värld – tillsammans med andra goda krafter.

Bär vi barnet i vårt hjärta
blir vi bot för världens plåga
Gud är hos oss, ljus i natten
för att hjälpa oss att våga
Ljuset bär oss, Gud är nära
i ett litet barn som ser oss
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Amen.

(Text: Ylva Eggehorn)

Dagens bibeltexter hittar du här.

Gott nytt kyrkoår och trevlig advent önskas alla bloggläsare!

Världsaidsdagen

Kommer just från S:ta Helena kyrka och musikgudstjänsten vi firade där med anledning av Världsaidsdagen. Nittio personer valde att komma en helt vanlig lördag kl 12. Jag är imponerad. Detta är vad jag sa:

Det berättas om en kille som heter Alex Kagolo. Han är 18 år och bor med sina syskon i ett hus utanför staden Luantonde i Uganda. När Alex var nio år hade båda hans föräldrar dött i aids. Han berättar själv:

”Jag slutade skolan för att jag ville försörja mina syskon. Vi hade inte klarat oss annars. Vi måste ju odla för att ha något att äta. Och sedan måste någon laga mat när de andra är i skolan.”

Sån är tillvaron för alltför många familjer.
Idag lever omkring 40 milj människor med hiv
40% av dem som infekterades 06 var mellan 15 och 24 år.
Antalet barn som mist sina föräldrar i aids uppskattas till tolv miljoner.
Och nu talar vi inte bara afrikanska kontinenten, utan också östra Asien, Sydamerika, Baltikum och flera centralasiatiska länder.
Bor man i ett rikt land har man större chanser att överleva tack vare bromsmediciner.
I Sverige beräknas idag omkring 4000 personer leva med hiv.

Det handlar det inte bara om en sjukdom man faktiskt kan dö av. Det handlar om omgivningens reaktioner. I många delar av världen står hivsmittade helt utanför samhället. Utan jobb kan man inte försörja sin familj. Orättvisorna – mellan fattiga och rika , mellan män och kvinnor - blir tydliga i skuggan av hiv och aids.

Andra människors okunskap och fördomar kan vara plågsamma. En del drabbade känner skam och skuld över att ha blivit infekterade. Allt detta har bidragit till en tystnadens kultur som i många fall omöjliggjort det respektfulla lyssnandet, empatin och den mänskliga närheten – som ju är lika viktigt som medicinerna.

Därför bryter vi tystnaden och talar om hiv och aids – nu också i kyrkan. Därför att vi inte kan annat. Vi måste behandla andra människor som vi själva vill bli behandlade.

Och Jesus själv har berättat var vi först och främst möter honom och vart han vill leda oss:

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder. Jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.
Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.
Och mänskligheten är en kropp, ett sammanhang. Därför kan vi egentligen inte tala om ”dom som drabbas”, utan om oss som drabbas. För lider en kroppsdel, så lider hela kroppen.

Så stöd kampen mot hiv och aids!
Vi måste lära oss mer, bemöta fördomar och dela med oss av våra kunskaper
Påverka unga människor och göra dom medvetna om risken för hiv
Vi måste göra församlingen till en trygg och förtroendefull mötesplats där alla kan känna sig välkomnade, viktiga och värdefulla, oavsett hälsostatus eller sexuell identitet.

Hur går det för Alex Kagolo? Jo, genom Svenska kyrkans internationella arbete har han och hans syskon fått ett nytt hus, nya jordbruksredskap, en get och en gris. Dom odlar bönor, majs, potatis och bananer. Trots dåliga odds fungerar deras tillvaro.
Så – var med och stöd vårt arbete! Tillsammans med alla goda krafter får vi kämpa för en bättre värld!
I år handlar Svenska kyrkans julkampanj om hiv och aids. Sms:a ordet HIV till 72 900 så skänker du 20 kronor!"





Så var det roligt att jobba med Kantorn också. Blir mer av den varan på Palmsöndagen nästa år.

Internationella aidsdagen 1 dec

Liksom tidigare år kommer Svenska kyrkan i Skövde att samverka med RFSL Skaraborg som skriver på sin webbplats:

Internationella aidsdagen ägde rum för första gången den 1 december 1988. Det är en internationell dag som initierades av FN för att uppmärksamma den globala hivepidemin och offren den skördat. Internationella aidsdagen heter "World AIDS Day" på engelska.
Internationella aidsdagen finns också för att påminna om att kampen mot aids långt ifrån är över. 40 miljoner människor lever med hiv eller utvecklad aids och vi måste med alla medel förhindra att fler smittas.

Denna dag kommer vi att fira en musikgudsjänst i S:ta Helena kyrka kl 12.00. Den innehåller sång av Andreas Berglund och Kristina Forsell samt Vokalgruppen Glöd. Några elever från Västerhöjdgymnasiet berättar om sin kommande resa till Tanzania. Vid pianot och orgeln sitter Christine Ödell Bellino, och jag själv kommer att leda gudstjänsten.

Efteråt blir det glögg, pepparkakor och mingel i kyrkans foajé.

Årets julinsamling för Svenska kyrkan del handlar om aids och hiv. SMS:a ordet HIV till 72 900 så skänker du 20 kronor!

Dagens citat

Trots att vår värld står inför svårigheter som fattigdom, hiv och aids och konflikter, är vår kyrka besatt av frågor om mänsklig sexualitet. Gud måste gråta när han ser de fruktansvärda grymheter vi begår mot varandra.

Desmond Tutu, ärkebiskop och fredspristagare i Dagens BBC-referat, där han också säger att han skäms för den anglikanska kyrkans attityd till homosexuella.

Se människan bakom hiv och aids

På fredag, den 1 december, är det Världsaidsdagen. Tillsammans med
RFSL Skaraborg och Västragötalandsregionens smittskyddsenhet arrangerar Svenska kyrkan i Skövde ett program enligt följande:

18.00 Manifestation med ljuständning på Hertig Johans torg. Kommunalråd Tord Gustafsson och smittskyddsläkare Peter Nolskog talar.

18.30 Glögg, pepparkakor och lussekatter i Prostgården (Kyrkogatan 5)

19.00 Mässa i S:ta Helena kyrka. Tal av Josefin Rosenlund, sjuksköterskestudent med erfarenheter från Sydafrika. Musik/drama/skapandekonfirmanderna medverkar med sång och drama, Louise Bogren, Kristina Forsell och Andreas Berglund sjunger. Sten-Inge Johansson spelar flöjt. Piano Christine Ödell och Ewa Hermansson. Mässan leds av Karin Långström Vinge.

Varför ska vi bry oss då? Hilda Lind som är direktor på Svenska Kyrkans Mission skriver:

"Se mig som jag är. Se inte bara till det yttre. Gå bakom etiketter och snabba omdömen. Placera mig inte i ett fack. Säg inte genast att jag hör till dem som är på ett bestämt sätt. Detta är nog alla människors innersta önskan.

Varje människa är född och skapad unik. Det finns inga kopior. Alla är original. Och därtill är varje människa släkt med Gud, skapad »nästan till en Gud« som psaltarpsalmens författare uttrycker det.

Det finns något spännande att utforska och upptäcka i andra människor. Att få namn och ansikte på en annan människa är att börja se henne som den speciella människa hon är. Det är att gå bakom masken som döljer identiteten. Den masken kan vara hiv eller annan sjukdom, den kan vara etnisk eller religiös tillhörighet. Att se människan bakom alla yttre attribut är en uppmaning som går som en grundton inför och under årets julinsamling."

Svenska kyrkans mission

Välkommen till Skövde! Sprid gärna detta till vänner och bekanta i Skaraborg!


Andra bloggar om:
världsaidsdagen, hiv, aids,Svenska+kyrkan,

Svenska kyrkans Missions julinsamling handlar denna gång om HIV/Aids. Den pågår fram till trettondedag jul den 6 januari. Fram till dess gäller det att sprida information om, men också att samla in minst 25 miljoner kronor till, vårt arbete till stöd för de redan fattiga och utsatta som drabbas hårdast av vår tids allvarligaste sjukdom.Några exempel på detta arbete för livets skull:
• I Sydafrika, Swaziland och Zimbabwe utbildas hemsjukvårdare. De hjälper till med tvätt, städning och sårvård men visar framförallt att de sjuka inte är bortglömda och diskriminerade, utan har samma människovärde och rätt till respekt som alla andra.
• I Kapstadens slumområden hjälper projektet Philani många hiv-smittade kvinnor att bli självförsörjande. Philani distribuerar även bromsmediciner och medicineringen har resulterat i att smittsprindningen gått ner från 30-35 procent till under tio.
• I Tanzania har den evangelisk-lutherska kyrkan kartlagt ungas attityder och sexuella mönster för att se var insatserna bäst behövs.
• I Pakistan där samhället tiger om problemet hiv/aids och ytterst få institutioner har med det i sin utbildning, utbildar kyrkorna barnmorskor som tar upp hiv/aids både med personal och patienter.

Var femte sekund smittas en människa med hiv och förra året var nära 40 miljoner människor hivpositiva.

Vill du vara med och hjälpa?

Grattis romersk-katolska kyrkan!

Så har den vita röken kommit och Joseph Ratzinger har valts till ny påve. Fint namn - Benedictus den 16:e.

Den katolska kyrkan har ett jätteansvar egentligen. Världens största folkrörelse?

Stora utmaningar väntar. Aids-problematiken handlar mycket om hjälpen och resurserna inte tillåts finnas. Homosexuellas rätt till existens och säkerhet måste bli en självklarhet. Preventivmedel strider inte mot Guds vilja, heller.

Bara att önska katolska kyrkan lycka till!