Omskärelse, religionsfrihet och attityder

Det sägs ibland att sättet ett samhälle behandlar sina minoriteter på säger något om hur samhället ifråga mår.  I veckan har debattsverige ägnat sig åt frågan om manlig omskärelse av icke-medicinska skäl och flera perspektiv har förts fram. 

En viktig utgångspunkt är religionsfrihetslagen från 1951 som säger att varje person har rätt att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.  Detta var en del i en sekulariseringsprocess som sedan 1800-talet handlar om att Svenska kyrkan inte ska vara en del av staten, och att den som inte är evangelisk-luthersk bekännare jämlikt ska kunna utöva sin tro, eller låta bli att utöva religion. 

Men hur ska vi göra om seder och bruk, accepterade inom ramen för religionsfrihetslagen, strider mot andra grundläggande konventioner, som till exempel Barnkonventionen? 

Det är just barn och ungas rätt till kroppslig integritet som har fått delar av Centerpartiets stämma att föreslå förbud mot omskärelse av icke-medicinska skäl. Inte av antisemitiska eller islamofobiska, även om konsekvenserna av ett eventuellt förbud enligt vissa religiösa företrädare skulle innebära att det blir omöjligt att leva som jude eller muslim i Sverige. 

Men enligt samma barnkonvention har varje barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.  

Tondövheten och okunskapen i religiösa och kulturella frågor är ibland skrämmande. Men det handlar också om respekt och tolerans. Är det möjligt att tänka att människor kan få ha sina viktiga aspekter av identitet och liv i fred?  Religion och livsåskådning är essentiella delar av många människors liv och det innebär att folk sysslar med att ställa fram färsk frukt till sina gudabilder,  döper sina barn, ändrar sina medvetandetillstånd genom shamantrummor, låter bli att äta kräftor eller julskinka, eller tvärtom äter julskinka och firar jul och påsk om än inte av religiösa skäl, och varför inte låta folk hållas även om jag själv tycker det verkar knepigt, såvida ingen blir skadad eller att det i övrigt strider mot svensk lagstiftning? 

En del menar att omskärelse handlar om att skada barnen. Socialstyrelsen ser det inte så - tvärtom ska ingreppen ske på institution så att krav på hygien och smärtlindring tillgodoses. En imam på sociala medier tänker att en del  barn skadas - livslångt och oåterkalleligt - av föräldrars alkoholkonsumtion. Jag tänker att barn mår väl av att vara i goda sammanhang och att vara en del av en gemenskap - vilket bland annat ges uttryck i religiösa församlingar. 

Men religioner ändras. Numera finns prästvigda kvinnor trots tveksamhet hos Paulus i Nya testamentet, och alla bud i Tredje Moseboken hålls inte av bekännande judar idag, och alla muslimer följer inte alla påbud i Koranen. Religionsutövare påverkas av tidsanda och kontext. Därför finns idag judar som inte låter omskära sina söner  utan har namngivningsceremoni för dem - b´rit shalom - som de har med sina döttrar. Men den processen sker lämpligast bland judarna själva - och inte på politiska partistämmor.

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde

Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer. 

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra. 

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk. 

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet. 

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra. 

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt. 

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.

KARIN LÅNGSTRÖM 

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se) 

Rätten att vara sig själv. Krönika i SLA 6 maj 2017

Det är inte lätt att vara människa. Häromdagen berättade Aye, en vanlig kompetent kvinna, 
att hon i slutet av en rekryteringsprocess hos SAS fått beskedet att hon får jobbet
om hon lovar att inte använda sin sjal. Skälet till det är att företaget har en neutralitetspolicy 
som innebär att religiösa symboler inte får bäras under arbetstid.

Huruvida detta förhållningssätt är förenligt med domar och rekommendationer från EU och FN är en särskild fråga. En annan är de fördomar gentemot religiösa personer, särskilt muslimska, som sprids som löpeldar genom sociala medier och fikarum på vanliga arbetsplatser.

Det handlar om generaliseringar. Det varnas för att anställa muslimer. De måste få gå ifrån arbetet flera gånger om dagen för att be. De kan inte utföra alla slags arbeten. De påstås könsapartheida sig så till den milda grad att de inte ens kan åka hiss tillsammans med någon av motsatt kön.

Detta stämmer ju inte. Visst finns det människor som ålägger sig sådana föreskrifter med religionen som förevändning att vardagslivet blir svårt att leva. Så har det varit i alla tider och kommer så förbli. När jag jobbade som elevassistent var ett återkommande uppdrag att ta hand om den syskonskara från Jehovas vittnen som med vis regelbundenhet lämnade klassrummet på grund av att något annat barn i klassen skulle födelsedagsfiras eller att någon kristen symbolhandling skulle utföras, exempelvis julpyssel eller tändande av det första adventsljuset.Människor är individer och religionen levs på olika sätt. Muslimer behöver inte gå ifrån arbetet för att be. Det är helt i sin ordning att förrätta bönen före och efter arbetstidens slut.

Det som däremot inte går, är att anamma den tanke som en del debattörer tar för självklar, nämligen att ens tro är något som går att liksom ta av och ta på. En tro är något som genomsyrar hela livet, och för den som har en tro som innebär att den är konkret synlig blir detta ytterst påtagligt. Alltså kan en kvinna som bär sin sjal som ett uttryck för sin kärlek till Gud inte förmås låta bli att bära denna under den del av dagen då det är som mest relevant. I vårt sekulariserade land där tron reducerats till en privatsak kan detta vara en svår tanke att ta till sig.

Men att göra sig fri från religiösa praktiker kan vara lika svårt som att hävda rätten till dem. Muslimska kvinnor har vittnat om att de trakasseras för sitt beslut att inte bära slöja. Muslimer som inte fastar under Ramadan tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solden. Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Det här med alla människors lika värde och rätten att få vara sig själv sätts på prov. Faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad. Och fortfarande finns de som inte förstår att det inte är hjärnan de muslimska kvinnorna täcker med sina sjalar, utan sitt hår.

Hiss: Sol och värme! Nu ska potatisen ner!

Diss: Den alltmer tilltagande islamofobin.

Det egna valet

Religionskritik är inte samma sak som rasism. Vi måste stödja de muslimska tjejer/familjer som väljer att leva utan hijab. Religionsfrihet gäller i Sverige. På samma vis ska de som av fri vilja lever med hijab kunna få göra det. Men stödet för dem som vill leva utan är minimalt i förhållande till de klan- och hedersstrukturer som många lever i.

Läs Maria Hagbergs replik till Bilan Osman i tidningen Ottar

Tankar om religionsteologi Del 1

I veckan som gick fick några i min omgivning anledning att fundera något kring det här med religionsteologi, religionsdialog och möten med andra religioner. Eftersom det här är en känslig fråga - kanske i samma storleksordning som frågan om prästvigda kvinnor en gång var eller om hbtq-kristnas vara eller icke i kyrkliga sammanhang - finns det anledning att närma sig frågan från olika perspektiv. 

Det första en bör fråga sig är om det överhuvudtaget är meningsfullt att lyssna till andras berättelser om sina erfarenheter av tro. Den som svarar nej på den frågan kommer ändå att ställas inför religionsteologiska frågor och pastoralt handlande som kräver reflektion. 

Den som svarar ja har en hel del frågeställningar att resonera kring. Hur ska dessa samtal ske? Varför? Och vad är syftet med dem? 

Min egen utgångspunkt är att jag kan fördjupas i min egen tro i mötet med troende från andra religioner. Det är ett sätt att visa respekt för andra människor och ett uttryck för nyfiket intresse för hur andra människor tänker i olika livsfrågor. Vad är det som gör att muslimer tackar Gud (alhamdulillah betyder "jag tackar Gud") för både ont och gott som sker dem? Och hur kan vi inspireras av det frejdiga samtalsklimat som finns inom judisk tro? 

Religionsteologi förutsätter ett tänk kring bibelsyn, Gudsbild och människosyn. Vi behöver tänka till när det gäller kristendomens sanningsanspråk och försöka förstå hur bibelorden som ger en annan tolkning kompletterar och fördjupar. 

Mycket är tänkt och skrivet i detta ämne. I "Samtal om religionsteologi" (Tro & tanke, Svenska kyrkans forskningsråd 2001:3, red. Kajsa Ahlstrand och Håkan Sandvik) identifieras några viktiga frågeställningar: 

* Hur kan vi vara trogna mot den väg som är oss given samtidigt som vi kan ta tillvara de insikter vi får i möten med troende från andra religiösa traditioner? 

* Hur ska vi som kristna förhålla oss till rasism, främlingsfientlighet, antijudiskthet och islamofobi?

* Finns det element i vår religion som kan användas på ett diskriminerande och rasistiskt sätt, och hur hanterar vi i så fall det? 

* Vad kan vi bidra med i vår tradition för att bygga ett gott samhälle och därmed följa Paulus uppmaning i Rom 12:18 att hålla fred med alla människor? Har det något att göra med hur vi bemöter troende från andra religioner? 


"Herren är på denna plats, och jag visste det inte". 1 Mos 28:16

Islams framtid

Akbar Abdul Rasul skriver på Aftonbladet om kampen för att reformera islam. Läs texten, där han argumenterar för att islam faktiskt kan förändras på samma sätt som kristendomen har gjort det. Denna kamp, som emellanåt är på liv och död, behöver stöd från västvärlden, precis som jag skrev häromdagen.

 

 

Akbar Abdul Rasul:

 

Jag är troende muslim själv och jag önskar det här av islam:

✓ Fred. Att vi muslimer förkastar tolkningar av islam som kräver våld, social orättvisa och för mycket politisk inblandning.

✓ Mänskliga rättigheter. Jag förkastar trångsynthet, förtryck och våld mot alla människor, inklusive etnisk tillhörighet, kön, språk, tro, religion, sexuell läggning och könsuttryck.

✓ En sekulär stat. Jag är för ett sekulärt styre, demokrati och frihet. Varje individ ska ha rätt att offentligt uttrycka kritik av islam.

Jag uppmanar er att stå med oss som vill reformera islam, vi som står för fred, mänskliga rättigheter och ett sekulärt samhälle.

 

 

Vi måste stå upp för de alldeles vanliga muslimerna!

www.pixabay.com

Joel Halldorf fick draghjälp i rubriksättningen med sin text i Expressen Kultur nyligen - "Islam är bästa botemedlet mot terrorn". I den förvirrade debatt om religion i allmänhet och islam i synnerhet påminner Halldorf oss att det faktiskt är skillnad mellan äpplen och päron, så att säga. 

Det är nämligen inte, som en del ibland verkar hävda, alla muslimer som dödar i Koranens namn, utan en mycket liten grupp som dock får stort massmedialt intresse. 

Wahabismen som framförallt finns i Saudi-Arabien är den inriktning som brukar framhävas. Men det är inte bara religiösa preferenser dessa krigare har. Det kan vara kraftfullt att citera Koranen, insåg även Usama Bin Laden, men han övergick snabbt till att förklara varför han krigar mot väst: de krigar ju mot oss. 

Jag ägnade en del av sommaren åt Karen Armstrongs utmärkta bok om våld i Guds namn där hon genomlyser motivationer bakom våldet sedan jägarsamhällenas tid. Särskilt med övergången till jordbrukssamhälle blev jakten på mark tydlig: territorium behövs för livsmedelsförsörjning, bosättning och annat. Att ha en religiös morot är snarare just en morot, som grädde på moset om än så betydelsefullt för den enskilde. 

Och för den krigare eller terrorist som stundom drabbas av det dåliga samvetets / överjagets röst kan det vara tryggt att ha en högre makt att faktiskt skylla sina gärningar på. 

För att gå tillbaka till de helt vanliga muslimerna i vårt land som varje dag går upp och gör frukost till sina barn, ber sina böner och försöker bidra så gott det går till samhället, är det viktigt att vi som nation stöder dem. Att människor behöver och har rätt till en religiös tro är något som stadfästs i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och därför bör stöd utgå till de moskéer och imamer som motverkar extremism, radikalisering och skamkultur. För staten ska vara sekulär - men det innebär inte att religiösa företeelser inte ska förekomma. Tvärtom! 

Detta måste kunna gå med de varningssignaler som ges oss från debattörer som Sakine Madon, Sara Mohammad och Hanna Gadban. Men om vi - allmänheten - ska kunna se förtryckande strukturer måste vi ha mer kunskap och mer förebilder för hur en modernt organiserad islam skulle kunna fungera.

Jonas Gardell kallar det mellanmjölks-islam, och menar att islam precis som kristendom faktiskt kan förändras och att en imamutbildning på universitetsnivå är ett steg i rätt riktning. 

Matilda Molander i DN är inne på samma linje. 

"Att ett samhälle är sekulärt betyder inte att religion är oviktigt, eller går att lämna åt sitt öde. I ett religiöst samhälle tillåts religionen att blanda sig i det mesta och både upprätthålls och kontrolleras av staten. Det sekulära samhället måste i stället ge religionen utrymme att leva av egen kraft, och se till att den inte får inflytande där den inte hör hemma.För det mesta handlar det bara om att låta religionen sköta sig själv. Men i vissa fall, som exempelvis prästutbildning, har samhället och kyrkan ett gemensamt intresse av att de religiösa ledarna är välutbildade. Representanter för kristendom, islam och judendom kallar i en debattartikel i DN (9/8) en utbildning av religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet för en självklarhet."

Och i Sverige handlar det om att genusvetenskap och idéhistoria finns med i kursplanen. Liksom studier i hur religionsutövningen sker i samklang med svensk lagstiftning och internationella överenskommelser. 

Mer:

Sakine Madons sommarprat i P1

Sara Mohammads sommarprat i P1

Karen Armstrong: Med Gud vid vår sida. Religion och våld genom historien

DN: Skyll inte religiöst motiverat våld på det sekulära samhället

Uppdaterat: Sånt här är ju vansinnigt kontraproduktivt. Nej till burkini på strand i Cannes

Jag har placerat min blogg i Skövde på bloggkartan.se!

Eid Mubarak! Krönika i SLA 18 juli 2015

Ramadan, muslimernas heliga fastemånad, är över för den här gången. I trettio dagar har de som velat och kunnat, avstått från mat och vatten under dygnets ljusa timmar. I de nordiska länderna innebär det en fasta på ungefär 20 timmar, vilket sannerligen är en utmaning!

Under Ramadans dagar är tanken att fokusera på det inre livet, och avstå från så mycket som möjligt av det praktiska. En del läser igenom hela Koranen och går mer i moskén (eller ber hemma) än vad de vanligtvis gör. Att vara konstant hungrig gör att de övar sig i tålamod och viljestyrka, och att uppleva hur det är att vara hungrig gör att de kan få en större förståelse för hur det är att vara fattig och på så vis bli mer solidarisk och ödmjuk. En stor del av fastan handlar om att dela med sig till den som inget har, och allmosan är jätteviktig.

Ramadan är inte tänkt att vara plågsamt. Det är tid för gemenskap med familj, släkt och vänner. Efter solnedgången bryts fastan med vatten, dadlar och lite yoghurt. Senare följer en större måltid bestående av till exempel grönsaker, kyckling, soppa, bröd och frukt. Innan soluppgången äts ytterligare en måltid.

När jag frågar mina muslimska vänner om Ramadan och ser hur de firar denna, påminns jag väldigt mycket om hur vanliga svenskar förhåller sig till de kristna högtiderna. I varierande grader handlar det om religion och kultur. Även den som inte beskriver sig som troende till vardags, faller in i traditionerna. Det ger en samhörighet och en trygghet som skapar de vi är, hjälper oss vila i vår identitet och skapar minnen för framtiden.

Ramadan är inte alls så strikt som jag lärt mig i religionsundervisningen i skolan. Naturligtvis är det väl annorlunda att leva som muslim, sekulariserad eller inte, i Sverige jämfört med till exempel Saudiarabien eller andra länder som tillämpar sharialagar, men sjuka och gravida är alltid undantagna. Och om det av andra skäl inte funkar, går det alldeles utmärkt att ta igen dem genom att fasta andra dagar under året.

Även i kristendomen finns fasteperionder. Adventstiden är en faktiskt en sådan, trots allt glöggmingel och pepparkaksätande. Mer känd är den 40 dagar långa fastan inför påsk, vilket uppmärksammas mest av de ortodoxt kristna.

Ramadan avslutas nu med festen eid al-Fitr. Hälsningsfrasen ”Eid Mubarak” (en välsignad Eid) sprids bland vännerna. Eid betyder ”lycka” eller ”fest” och kan pågå upp till fyra dagar.  Böner kan läsas, allmosan lämnas i moskén eller betalas in till någon välgörenhetsorganisation, och all mat förbereds. Baklava äts i mängder. I muslimska vänner dekoreras gator och torg, jämförbart med julskyltningen.

Så, Eid Mubarak önskar jag alla muslimer i Skövde med omnejd, och till er och till alla andra en fortsatt skön sommar!

Hiss: Mat från Syrien, Libanon och Palestina..så underbar! Tabouleh, kabseh, hommos… mums!

Diss: Tänker på alla de som får fira utan sina nära och kära. 

Kultur och identitet. Krönika i SLA 4 juli 2015

Jag läste ett inlägg på nätet, skrivet av en syrisk flykting som diskuterar identitet. Han menar att det är viktigt att vara stolt över den arabiska identiteten och kulturen och inte försöka gömma undan den genom att till exempel byta namn till ett mer västerländskt eller att helt enkelt ge sig själv en ny identitet.  

Det är helt klart inte lätt att vara en helt vanlig människa från Mellanöstern.  Många anser sig med all rätt bli misstänkliggjorda helt enkelt på grund av sina religiösa överväganden.  Världsbilden och maktpositionerna i dagens samhälle talar inte till den moderata muslimens fördel. Kalla krigets polarisering mellan öst (läs Sovjetunionen) och väst har nu förskjutits till polarisering mellan väst och den arabiska världen. Liksom ryssar fått förklara att de inte står upp för Stalins grymheter, fångläger eller maffiametoder får dagens muslimer lova och svära att de inte är islamister.

Att mänskliga rättigheter kränks i religionens namn är inget nytt. På något sätt är det som att de övergrepp som sker med religiösa förtecken upplevs som värre än de som utförs av skäl som till exempel ockupation av landområden. En islamistisk självmordsbombare som i Guds namn tar med sig oskyldiga människor med sig in i evigheten gör sig etiskt sett till en större förbrytare än en israelisk sionistisk militär som avfyrar sina missiler in mot Gaza, just för att han vill åt den palestinska marken för sina bosättningar.  Eller?

Att det generellt ställs högre krav på den som sätter sig på religiöst höga hästar är inte konstigt utan mänskligt. Att utse sig till ett Guds språkrör förpliktigar sannerligen. Att mörda i Guds namn är dubbel synd.

Det tycker de allra flesta människor, så också muslimer. Förutom alla de andra bekymmer som migranter tvingas hantera i Europa finns också identitetsfrågan. Alla är människor, men bakgrund, uppväxtvillkor, kön, sexuell orientering spelar roll. Att bryta sig fri från religiösa praktiker kan också vara svårt.  Jag tänker på muslimska kvinnor som väljer att inte bära hijab (slöja) som får kommentarer från andra muslimer. Muslimer som inte fastar under Ramadan som tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solen.  Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Arabisk kultur är mer än religiösa påbud. En muslimsk kvinna är mer än en beslöjad varelse, en i mängden. En flykting är mer än en någon som vill ha svenskt personnummer. Drömmar, förhoppningar och längtan är fenomen vi delar oavsett etnicitet eller kön. 

Men faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad.

Karin Långström Vinge

Hiss: Bra priser på jordgubbar!

Diss: Den korta säsongen för dessa ljuvligheter.  



I read a post on the web, written by a Syrian refugee who discuss identity. He believes that it is important to be proud of the Arab identity and culture and not try to hide it by, for example, change the name to a more Western-style or to simply give herself a new identity.

It is clearly not easy to be an ordinary person from the Middle East. Many consider themselves rightfully be under suspicion simply because of their religious considerations. The positions of power in today's society do not talk to the moderate Muslim's advantage. Cold War polarization between the East (read Soviet Union), and the West has now shifted to the polarization between the West and the Arab world. Like the Russians had to explain that they do not stand up to Stalin's atrocities, prison camps or mafia methods may be today's Muslims promise and swear that they are not Islamists.

That human rights are being violated in the name of religion is nothing new. Somehow, it's like the abuse that occurs with religious overtones are perceived as worse than those performed for reasons such as the occupation of the lands. An Islamist suicide bombers in the name of God brings innocent people with them into eternity makes itself ethically speaking to a bigger criminals than an Israeli-Zionist military firing their missiles into the Gaza Strip, just because he wants to Palestinian land for settlements . Or is it?

The fact that we generally put higher demands on the religious ones is not strange, but human. To appoint to the mouthpieces of God commits indeed. To murder in the name of God is double sin.
So think most people, so also Muslims. In addition to all the other concerns that migrants are forced to deal with in Europe are also identity question. All the people, but the background, upbringing, sex, sexual orientation matters. To break free from the religious practices can also be difficult. I think of Muslim women who choose not to wear the hijab (veil) receiving comments from other Muslims. Muslims who do not fast during Ramadan to endure surprised, easy questioning glances when they eat an ice cream in the sun. People from the Middle East have to explain to skeptical property owners that they do not usually smoke the shisha indoors or break up the parquet floor for growing tomatoes.

Arab culture is more than religious edicts. A Muslim woman is more than a veiled creature, one in the crowd. A refugee is more than a someone who wants a Swedish personal identity. Dreams, hopes and longings are phenomena we share regardless of ethnicity or gender.

But the fact remains. It is easier to get an apartment or a job in Sweden for the named Mikael than the named Mohammad.

När feminismen övergår i rasism. Krönika i SLA den 9 maj 2015

Jag försöker dra mig till minnes om det var i högstadiet eller i gymnasiet som vi delade klassen i tjejer och killar och hade separat idrott, men minnena flyter ihop. Det jag däremot minns var att jag tyckte det var bra. Forskningen visar att de fysiska förutsättningarna generellt är lika för tjejer och killar upp till tio – elvaårsåldern, men sedan blir skillnaderna tydligare både individuellt och generellt. Det blir viktigt i och med att idrotten är skolan är en bedömningssport. Det ges betyg som kan bli avgörande för framtiden – och det finns en annan bedömning som kan få allvarligare effekter på välbefinnandet, nämligen den bedömning som eleverna gör av varandra. Med andra ord: för elever som mobbas är idrottens alla situationer omvittnade riskmoment. Omklädningsrummen, duscharna, hårda bollar som gör ont.

När så muslimska tjejer uppmärksammas för att de inte badar i simhallen tillsammans med pojkar blir det upprörda känslor bland självutnämnda feministiska poliser. Vad? Är det deras pappor som inte tillåter dem att bada? Där ser man hur det är med mellanösternkulturen och islam, inte undra på att de drunknar i Medelhavet när de inte får lära sig simma, menade en skribent vars hatfulla och fördomsfulla alster hamnade i min epostlåda häromveckan.

Jag minns hur några av oss tjejer i klassen hade mens och förkylningar i kvantitet som vore vi biologiska sensationer de gånger det var obligatoriskt bad i skolan. Vi ville inte. Vi tyckte väl det var obehagligt på ett sätt som vi då inte kunde sätta ord på. Att få dra på sig en burka att bada i skulle vara ett feministiskt statement. Min kropp är min och jag bestämmer när och hur den ska exponeras.

När det gäller islam och kvinnor florerar en mängd generaliseringar och antaganden. Ett exempel bland många är föreläsningar med rubriker som ”Kvinnan i islam”. Fakta är att det finns tusentals kvinnor inom islam, och de är lika olika som kvinnor inom kristendomen är det. Precis som det finns kristna kvinnor som bär slöja, finns det muslimska kvinnor som bär slöja. Är det ett individuellt val, handlar det om religion. Är det inte ett individuellt val, handlar det inte om religion utan om förtryck. Och det är en ytterst liten andel av alla människor, oavsett religion, som är terrorister, självmordbombare och kvinnoförtryckare.

Men att en muslimsk kvinna i sin omgivning tvingas svepa sin hijab om huvudet skiljer sig inte från att en tonårstjej tvingas bära baddräkt tillsammans med klassen. Jag tror att det är viktigt att se detta. En del feminister i västvärlden vill i all välvilja försöka rädda muslimska kvinnor från sig själva och från sina muslimska män, utan att se att det i väst också finns marginalisering och normer att arbeta med.

Karin Långström Vinge

Hiss:  Individers fria val.

Diss:  Generalisering och fördomar. 

Manifestation för alla offer för IS/Daesh

Idag hålls en manifestation i Skövde arrangerad av några av kyrkorna med ursprung i Mellanöstern. Manifestationen sker till stöd för de kristna i Irak och Syrien som just nu drabbas hårt av IS eller Daesh som terroristgruppen kallas på arabiska.

Med all respekt för att assyriska och syrianska kristna i Sverige naturligtvis lider oerhört av att se sina släktingar och vänner kidnappas och mördas, så tänker jag att det är en onödig och olycklig polarisering att manifestera endast för kristna. Faktum är att den grupp som lider mest av IS härjningar är muslimer. IS menar att deras fiender är alla som inte accepterar deras tolkning av islam, vilket innebär att alla andra muslimer är lika mycket fiender som kristna, judar, druser med flera grupper.

Ska det någonsin bli fred, krävs att religioner och folkgrupper slutar polarisera, och istället samarbetar. Vi behöver muslimer som slår vakt om synagogor, kristna som manifesterar för muslimer, judar som sörjer muslimska barn lika mycket som sina egna.

Ett bröd, en enda mänsklighet. Naturligtvis behöver det manifesteras och bes för kristna i Mellanöstern. Men det behövs också manifesteras och bes för våra muslimska bröder och systrar.

 Läs mer: Are most victims of terrorism Muslims? (BBC)
Jihadistterrorns offer: muslimer i fattiga länder (Sydsvenskan)
Terrorns verkliga vardag (Aftonbladet)

Om religionsfrihet a propos moskébranden i Eskilstuna. Krönika i SLA 27 dec 2014

Det finns anledning att ibland påminna sig om det här med religionsfriheten. Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, som finns uttryckt till exempel Europakonventionen, artikel 9.  

Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Religionsfriheten innebär alltså att var och en har rätt att i lugn och ro utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Detta gäller oavsett om det handlar om en julkonsert i S:ta Helena kyrka eller om det är i en moské i en källarlokal i en förort.

En del tolkar religionsfriheten som att en har rätt att slippa se andras religionsyttringar. Det kan handla om att slippa höra kyrkans klockor ringa till helg, eller att se en moské. Det blir ju lite svårt, kan var och en inse. Vill jag inte förstå att vi lever i ett samhälle, tillsammans med andra som inte nödvändigtvis tycker och tänker på samma sätt som jag, och att jag emellanåt möter dessa fenomen, gör jag bäst i att dra mig tillbaka i en liten bubbla långt ut på landsbygden där det enda jag kan irritera mig på är bristen på bredband och nattöppen bensinstation.

Religionsfriheten innebär inte att religiösa människor har särskilda privilegier (även om jag kan tycka att det är ett privilegium att ana den existentiella innebörden i psalmen Stilla natt), eller att religioner har rätt till frihet från kritik, eller att vad som helst får sägas i religionens namn.

Det är alltså en sak att kritisera delar av islam och tycka att muslimska värderingar inte ska få ta plats i svensk lagstiftning, till exempel. Det är en demokratisk rättighet att tycka det. Det är dock ingen demokratisk rättighet att anlägga en eld som sedan kommer att rubriceras som grov mordbrand i en lokal där både barn och vuxna samlats. Oavsett om det handlar om muslimsk fredagsbön eller om mellandagsshopping. Var har det sunda förnuftet tagit vägen?. Detta år har moskéer attackerats i Norrköping, Eskilstuna, Stockholm, Flen, Eslöv, Helsingborg, Örebro och Avesta. Till detta kommer attacker på synagogor, skadegörelser på kyrkor. Och vill vi utöka exemplen på attacker på minoritetsgrupper så kan vi påminna oss om de tältläger i stockholmsförorterna som drabbats av anlagda bränder av främlingsfientliga.

 Karin Långström Vinge

Hiss: Frihet och mänskliga rättigheter

Diss:Främlingsfientlighet 

Mer om Eskilstuna
DN-ledaren 27 dec: Ett angrepp mot demokratin

Uppdaterad 2014-12-28: Även om det är oklart vem som låg bakom branden, är det anmärkningsvärt att rasister och främligsfientliga jublat och jublar. 

När det är för många bitar i mångfaldspusslet

Alla partier och grupper vill ha mångfald. Alla ska kunna få vara med, i alla fall de som tycker som vi. Sen är det är ett plus om de är födda i ett annat land, har en annan religion, är unga och kvinnor. De får gärna bo utanför storstadsområdena.

Bara man inte är en vit, medelålders man med lagom inkomst och lagom fart i karriären, är det bra.

Så  verkar en hel del politiska partier, politiska kyrkliga nomeringsgrupper och kyrkliga nomineringsgrupper resonera i tider då styrelser ska väljas och kandidaturlistor ska sammanställas.

Socialdemokraterna, som så ofta ser sig som en garant för att främlingsfientlighet och rasism hålls borta, har råkat välja in en person med tvivelaktig historik när det gäller föreläsningar. Men han tillhör en minoritetsgrupp, och minoritetsgrupper har ibland avvikande synpunkter än majoriteten. Det ligger liksom i begreppet minoritetsgrupp.

Nu går det naturligtvis inte att generalisera. Alla från mellanöstern som inte är judar avskyr naturligtvis inte judar. Alla judar, eller israeler, kastar naturligtvis inte sten på palestinier eller tycker att check points är bra idéer.

Alla kristna från Mellanöstern ogillar inte muslimer från Mellanöstern, men islamistiska styren har lett till att kristna flyr. Alltså är det en posttraumatisk trigger för många kristna flyktingar att se en skäggig islamist skandera på arabiska höttandes med gevär.


Och mången muslim har hört talas om de kristna korstågen, och i de sk invandrartäta förorterna är det ofta de kristna s k invandrarkyrkorna som är mest tveksamma till att moskéer byggs,

Det går att fortsätta hur länge som helst. Boende i Norrland som inte är samer är ibland urtrötta på hur renar fullt legalt kan gå och beta i trädgårdarna och vistas lite överallt. Samerna å sin sida ser sig förtryckta och vill ha sina rättigheter tillgogosedda.

Politikerna vill gärna ha småbarnföräldrar på sina listor, men blir sura när småbarnsföräldrarn inte prioriterar politiska möten två kvällar i veckan.

Finska minoriteten i Sverige, då? Är det en rätt väg att gå att skapa finska förvaltningsområden, eller ska vi efter så många år som finnarna/finlandssvenskarna/sverigefinnarna varit i Sverige sluta se skillnad på folk och folk?

Och framförallt: ska vi satsa på finska förvaltningsområden när inte ens papper från polis och Migrationsverk till asylsökande kan bemödas översättas till arabiska eller bosniska?

Tillbaka till socialdemokratiske Omar som en gång bjöd in en talare som närde uppfattingen att judar bakar bröd av kristet blod. Han har gjort en pudel. Helena Edlund menar att hon inte är sverigedemokrat, ändå få en hel kyrklig nomineringsgrupp sota för att att hon blivit inbjuden att tala på deras årsmöte.

Och hur mycket får man kritisera halalslakt och omskärelse utan att få höra att man drar sig "åt det bruna hållet"?

Det drar ihop sig mot kyrkoval och val. I kyrkovalet är den största striden hittills mellan S och Frimodig Kyrka. Vem är minst rasisisk, vem vill kyrkan mest väl. Till vilken grupp kan man skriva en krönika utan att buntas ihop med ett helt åsiktskluster som man inte står för till hundra procent?

Det är inte enkelt att vara människa. Ska man hålla sig undan från att bli beskylld för guilt by association gäller nog att tiga i församlingen.

Eller så får man hävda att man är en liten bit i mångfaldspusslet, även om man för närvarande inte passar in. Huvudsaken är att ingen lägger mig på en plats där jag inte tycker jag passar, även om jag gärna placerar in andra människor där jag tycker de passar.

Eller?

Disclaimer: I det här inlägget har jag säkert gjort mig skyldig till flera oavsiktliga misstag. Men det kan bero på att jag är från landet.

SvD: Mustafa är det mindre problemet
Kristen opinion  
Dagens Seglora
Helena Edlund
SvD: Omar Mustafa svarar på kritiken
Torbjörn Jerlerup
Knuff

Uppdatering runt midnatt;
Omar Mustafa lämnar sina s-uppdrag
Aftonbladet
Omar Mustafas avskedsbrev i Aftonbladet
Madeleine Sultan Sjökvist om religion och politik

Uppdatering söndag:
S-kristna försvarar Omar Mustafa
Veronica Palm: Situationen blev ohållbar

Låt det brinna, ååå, låt det brinna, ååå...

Så här års diskuteras alltid det här med skolan, skollagen och adventsfirandet i kyrkorna. Går det att ta med skolklassen till kyrkan och tända det obligatoriska första ljuset i advent utan att kränka vare sig elever eller personal eller skolverkets juridiska dokument?

I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".

För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.

Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.

Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.

I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?

Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:

"Om man nu är konsekvent ligger det i farans riktning att Skolverket måste förbjuda besök i synagogor och moskéer. Det faktum att pojkar måste ha mössa på
huvudet vid besök i moskén är ju religiöst betingat. Det handlar i judendomen om
att visa respekt för Gud. Ska alla tvingas till det? Självklart tycker jag.


Det handlar om respekt för religion liksom det handlar om respekt för religion att präster välsignar människor och läser trosbekännelse.

Likaså skulle kunna ifrågasättas om elever verkligen ska ta av sig skorna när de besöker en moské. Det är ju en religiös handling."

I förlängningen kan Skolverkets tolkning leda till att intoleransen mellan människor ökar, befarar Per Westberg, och jag tror han har rätt. Att ta av sig skorna, ta på sig mössan, eller som i kyrkan - ta av sig mössan - handlar om att visa respekt mot den kultur man bevistar. Allmänt hyfs, skulle folkpartisten i mig säga. Precis som att barnen lär sig att vara tysta under skolteaterföreställingar, eller att de inte får hoppa i bassängen med kläderna på när de har simträning i badhuset.

Svenska kyrkan som brobyggare

"Tiden har stannat ett slag. Kyrkan har fyllts till bredden av unga, sörjande människor. Orgelns stilla brus fyller rummet, och jag stämmer av det sista med de medverkande. Mina välkomstord och den första bibeltexten ur Psaltaren tolkas till arabiska av en kristen från Libanon. En imam ställer sig bredvid mig och sjunger några verser ur Koranen medan syrianska kristna kramar sina radband och håller dem hårt mot sina hjärtan."



Läs mitt bidrag i serien Vägval 22 juni på Seglora smedja.

Varför denna rädsla för moskén?

Göteborgsbiskopen Carl-Axel Aurelius skriver i GP med anledning av den planerade manifestationen mot islamofobi den 20 maj:


"Hur kan man bli upprörd över att troende människor med utländsk bakgrund får en plats, ett helgat rum, för att fira gudstjänst?
Det som har gjorts på Hisingen är ju inte annorlunda än det som skedde vid utvandringen till Amerika,
eller i fånglägren i Sibirien efter nederlaget vid Poltava och kapitulationen i Perovolotjna i det stora nordiska kriget."Bra rutet, tycker jag.

Moské i Skövde snart verklighet?

Det verkar som att mosképrojektet i Skövde snart kan bli verklighet, skriver sr.se/skaraborg. Tio miljoner kronor skänks av en turkisk välgörenhetsorganisation. Bara att hoppas att det inte finns tveksamheter ifråga om den organisationen, så att muslimer i Skaraborg får en ordentlig gudstjänstlokal. Bygglovet från Skövde kommun gäller till 2014.

Tidigare bloggat i ämnet.

Dagens citat

"Dem det skadar allra mest är oss muslimer. Det ger en fullständigt felaktig bild av vad islam handlar om. Islam är en civiliserad religion, de här sakerna får det att framstå som om muslimer är barbariska och grymma. Men de här personerna gör saker som uttryckligen förbjuds i vår religion."

Abd al Haqq Kielan, ordförande i Svensk islamisk samling, kommenterar gårdagens terrordåd i Stockholm i DN. Amatörmässigt och amatörmässigt, förresten. En person fick sätta livet till, även om det var självförvållat. Även terrorbombaren, om han eller hon nu var en sådan, hade ett liv, människovärde, en historia och ryggsäck. Vilket tragiskt slut! Givet detta, bör alla givetvis ta avstånd från alla former av våld och terror.

Dagens ledarblogg
DN
Dilsa DS i Expressen
Gudmundson
Amanda Brihed och Jens Odsvall på newsmill: Massövervakning och islamofobi ökar risken för fler terrordåd
Imam: religiös plikt att ta avstånd från terrorn

Jan Björklunds statement om skolan och religionen

Idag meddelas att regeringen och Jan Björklund ogillar Skolverkets förslag till ny kursplan i religionskunskap, där man vill ta bort kristendomens särställning. Det tycker jag är bra. Visst ska tid ägnas åt andra religioner, särskilt i denna tid av ökad intolerans. Men betydelsen av kristendomens bidrag till vår kultur får inte underskattas.

Överhuvudtaget tycker jag att religionsämnet både i grundskola och gymnasium radikalt borde stärkas. Det handlar om så mycket mer än om varför jul och ramadan firas. Det handlar om hur värderingar skapas och formas. Det handlar om mångfald och egen identitet. Genuskunskap och hbt-kunskap.

Kritikerna kommer naturligtvis nu att tro att regeringens ställningstagande är en eftergift åt Kristdemokraterna och gynnar Sverigedemokraterna. Å andra sidan har ju kristen tro (i form av Svenska kyrkan) i veckan visat att denna världsreligion inte alls värnar någon slags nationalreligionromantik. Tvärtom.

Jag tror dessutom att vi måste göra något slags avstamp när vi lär oss om andra religioner än den vi vuxit upp med. Man måste utgå från något och ta spjärn mot något, precis som hemspråk är viktigt för att kunna lära sig svenska. Det finns en värderingarnas och livsåskådningens grammatik som inte är alldeles enkel.

Bloggaren Vonkis, som jag följt några år nu och som är lärare, är kritisk mot att Skolverket körs över. Hon har ett bra tips till alla oss som vill värna mångfalden:

I fredags var det både Kroatiens nationaldag och den hinduiska högtiden Navaratri. Jag fråga klassen om någon visste varför Kroatiens nationaldag är just 8/10 och om någon kunde berätta något om Navaratri, det var det ingen som kunde. Då frågade jag om någon var intresserad att ta reda på fakta om de två högtiderna och det var det. Den kommande veckan kommer två elever att berätta vilka som firar, hur och varför de firar. Sedan skrivs deras text in på en dator, skrivs ut och sätts upp i korridoren sa att alla kan läsa. Det tar 10-15 minuter, max, för eleverna att berätta för sina klasskamrater om olika högtider så tro mig Jan Björklund, det är möjligt att uppmärksamma olika
religioners högtider.

Jag tror helt säkert att Jan Björklund inte menar att andra religioners högtider inte ska uppmärksammas. Frågan är vilken religion som har särställning. Och det att eleverna överhuvudtaget vet och har förståelse för vad en högtid är, beror alldeles säkert på att de varit med om att fira högtider själva. En majoritet av eleverna i svensk skola har firat kristna högtider, en minoritet har firat andra religioners högtider.

Alla dessa ingår i svensk kultur. Även islam ingår i svensk kultur. Men kristendomen har påverkat och påverkar mer, det måste vi våga säga utan att säga att den ena eller andra religionen är "bättre" än den andra. Och utan att få på pälsen att vi jamsar med Sverigedemokraterna.

Svenska Dagbladet
Läs mer om Folkpartiets tankar om skola och utbildning
DN
DagenMetta Fjelkner i SvD: Kristendomen behövs, men inte för trons skull

Vem vill vara främlingsfientlig?

Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar på Jimmie Åkesson och hans kamrater. Jag försöker hitta en röd tråd. Jag försöker få någon som helst reda i argumenten.

Jag stannar bilen för att på riktigt höra hur Svenskarnas partis ledare Daniel Höglund i Grästorp berättar för Radio Skaraborg om hur de vill göra Grästorp till en svensk oas.

(Inte bara dumt utan också opraktiskt. Men låt se om de som röstat på svenskarnas parti står beredda att serva grästorpsborna med restaurangmat och de många andra kompetenser som utlandsfödda står för. )

Både Jimmie och den här Daniel blir arga när de kallas rasister eller främlingsfientliga. Det får stå för oss, säger de.

Men, ursäkta, vad är de då? Om de tänker stoppa flyktingar vid gränsen? Om de påstår att islam är ett reellt hot?

Jag tänker igen och försöker se tecken på ökad islamisering i samhället. Men, nä. Snarare är det så att religion tenderar att bli mindre betydelsefullt för varje generation. Det kallas sekularisering, och det är verkligen inte bara av ondo.

Den enda extremism vi ser ökad frekvens av, står Sverigedemokraterna och svenskarnas parti för.

Då frågar jag, inte av illvilja utan av uppriktigt intresse: Om inte ni är främlingsfientliga, vem är det då, då? Hur skulle ni beskriva främlingsfientlighet?

Som Daniel säger i skaraborgsradion: "Vi vill utvisa alla som inte är svenskar."

Men, tjena. Och har ni tänkt på en sak? Borde inte skånskan förbjudas? Är det verkligen inte rikssvenska som ska talas i vårt land? Va, va?

Och vad är det som är provocerande egentligen? Med tanke på hur många tusen människor som senaste dagarna demonstrerat mot SD:s intåg i riksdagen, borde deras kultur verkligen förbjudas, om man nu skulle vara konsekvent med sina egna förslag.

Jag fattar inget. Men jag tänker fortsätta lyssna på deras argument, för om man ska bemöta dem måste man veta hur intoleransens språk talas.

Och jag tänker inte låta dom vara oemotsagda. Det kan ju faktiskt hända att de låter sig påverkas. Är det inte det som är framtidstro?



Expo-Daniel: Vi måste göra upp med bilden av det goda Sverige
Suzanne Kordon på Newsmill:Tig eller skrik, inga metoder biter på SD.
Ann-Marie Ekström:SD och kultur
Lukas Romson:SD och medias ansvar
.. och missa för allt i världen inte Jonas Gardell:

"Hmmm, nu ska vi se… jag är homo, gift med en invandrare, har barn med en judinna vilket gör mina barn judiska, jag har en bror som är gift med en colombianska och två av hans barn är gifta med muslimer, dessutom har jag en syster som gift sig med en norsk kvinna och skaffat barn med en judisk homosexuell man… vilket väl gör mig till en helt vanlig svensk, såna som vi faktiskt ser ut idag.

Jag är helt enkelt en del av den fina judiskt-muslimska-kristna-homo-hetero-finsk-amerikanska-egyptiska-colombiansk-norsksvenska tradition som byggde det här landet.

Kanske borde jag ansöka om medlemskap i Sverigedemokraterna! De lär ju ha ont om folk."

Andra bloggar om Sverigedemokraterna, politik, val2010