Föregångaren Emilia Fogelclou

För mig är internationella kvinnodagen en dag då jag särskilt tänker på de kvinnor som inte har det så bra som jag har det. I vår del av världen har mycket gått framåt även om det naturligtvis finns en del att önska. Men det är framförallt kvinnor och barn som får ta de värsta konsekvenserna av krig och konflikter, och inte minst nu i pandemin med skolstängningar, lockdowns och ekonomisk kris.. Att föda barn är bland det farligaste som finns och i bristen på sjukvård dör fler i samband med förlossningar. Och att vara instängd i karantän i sitt hem med en våldsverkande partner är en mardröm, var i världen en än befinner sig. 

Den här dagen brukar jag också rikta tacksamhetens tankar till dem som gått före och banat väg. Det finns många att nämna och minnas, men i år har jag fördjupat mig i Emilia Fogelklou, den första kvinnan i Sverige som tog teologie kandidatexamen. Hon föddes 1878 i ett helt annat Sverige än det vi idag ser. Hon var en mångvetande person och fick bland annat studera för den legendariske Nathan Söderblom som gjort så mycket för Svenska kyrkan och för fredsarbetet. 

Emilia Fogelklou lärde sig att se helhet bland alla delar, förstod att Bibeln måste läsas i sitt sammanhang och argumenterade för att kvinnor naturligtvis borde kunna få bli präster. Emilia ville själv inte bli präst, hon brann för undervisning och terapi. Men inte heller där var det okomplicerat att vara kvinna: intellektuella studier påstods vid denna tid vara farligt för unga kvinnor eftersom det skulle försvaga deras krafter som maka och mor, och att kvinnor skulle få tillträde till läroverkstjänster ansågs av vissa prominenta debattörer vara tecken på svensk kulturdegeneration. 

Efter att alltså ha blivit  inkompetensförklarats blev hon till slut erbjuden ett hedersdoktorat vid teologiska fakulteten i Uppsala och hon promoverades år 1941. 

Svenska kyrkan var vid denna tid statskyrka, religionsfrihet fanns ännu inte, men ett antal samfund vid sidan om med lite andra tankar hade nått vårt land. Vännernas samfund, eller Kväkarna som de också kallas, blev erkänt som samfund i Sverige 1937 och här fann Emilia en plats för sin andlighet. De tror att Gud finns i varje människa som ett inre ljus som vägleder och inspirerar. Hela livet ses som andligt och arbetet för fred, social rättvisa och humanitet är stort och viktigt. 

Emilia lyckades bättre med böckerna än med pannkakorna, och det kan vi vara tacksamma för idag. Hennes författarskap rör sig runt filosofi, psykologi och religion, särskilt mystik. Hennes skrifter om religiöst liv i Sverige ur den vanliga människans perspektiv ligger mig varmt om hjärtat. 

Hon fick uppleva att gå och rösta, se kvinnor tillträda riksdagsplatser, teveprogram och predikstolar. Vid 93 års ålder dog hon och begravdes intill sin man på Västra Alstads kyrkogård i Skåne. På hennes gravsten står: Ljus finns ändå. 

En vända till

I veckan höll Filip, en av våra deltagare på folkhögskolan, ett tal i skolans kapell med anledning av internationella kvinnodagen. En ung kille i tjugoårsåldern som aktualiserade ungefär samma saker som jag och andra gjorde när jag var i tjugoårsåldern, och som generationer tidigare har gjort. Intet nytt under solen. Vi förundras och förargas över att kvinnor som grupp fortfarande inte har samma rättigheter och möjligheter som män. Vi förundras och förargas över att det går så långsamt, även om det finns ljusglimtar.

Jag satt och blev rörd över hans engagemang och förundras och förargas över att ytterligare en generation ens ska behöva fundera på fenomen i verkligheten som en gång för alla borde förpassats till historiens skräphög. Dessa unga kvinnor och män som ännu i vår tid behöver vara nervösa för att berätta för sin arbetsgivare att de är gravida, eller som på olika sätt slår i glastaket och kallas visselblåsare när de bara uttrycker klart och tydligt vad de faktiskt ser, berättar sanningen. En stilla viskning borde räcka.

Riktar vi blicken ut i världen blir det än mer dystert. Nadia Murad med flera har berättat om hur det är att vara offer i ett krig där män ser våldtäkt som en stridsmetod. Rahaf Mohammed al-Qunun med flera har berättat hur det är att vara kvinna i Saudiarabien. I femtiotvå länder i världen blir flickor under 15 år bortgifta. I ännu fler länder saknar kvinnor mänskliga och medborgerliga rättigheter. Av de miljoner människor på flykt utgör kvinnor och barn tre fjärdedelar. Totalförbud mot aborter i bland annat El Salvador leder till att tusentals kvinnor dödas och skadas varje år, eftersom kvinnor gör abort i alla fall, illegalt och utan adekvat medicinsk utrustning.

Och i Sverige, som om inte alla människor efter #metoo fått upp ögonen för att det inte är okej att tafsa på någon utan vederbörandes samtycke, kommer nyheten om att en före detta minister får lämna sin riksdagsplats för att han i höstas tafsade på några kvinnor i riksdagen. Detta har partiledningen alltså vetat om i flera månader utan att något gjorts förrän nu. Jag hoppas att han överlämnas till rättsvårdande myndigheter oavsett om målsägarna anmäler, eftersom sexuellt ofredande väl lyder under allmänt åtal. Vi ska inte ha ett system bland självaste våra lagstiftare att sånt här sköts internt - det har vi sett nog av i katolska kyrkan.

Men det finns ljusglimtar också. Ungdomar som engagerar sig och manar till kamp. Det finns projekt som bedrivs globalt som ger en liten utjämning av världens resurser. Skolor byggs. Sjukhus rustas upp. Traumatiserade barn får terapeutisk hjälp. Flyktingar får tält att flytta in i. Fler namn behöver nämnas och minnas. Shirin Ebadi. Parvin Ardalan. Malala från Pakistan. Emmeline Pankhurst. Aleksandra Shevshenko och dom andra i Femen. Rosa Parks. Ester i den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet. Elise Ottesen-Jensen. Nadia Aden. Selma Lagerlöf. Greta Thunberg. Listan kan göras lång och fylls på efterhand. Det är människor som betytt något för samhället, men listan kompletteras också med människor som betytt och betyder något för dig personligen, som visat möjligheter framåt.
Låt oss inte gå i frid, avslutade Filip i folkhögskolans kapell. Låt oss gå ut och kämpa!

Hot och hat mot våra folkvalda

Häromdagen fick vi på folkhögskolan besök av Amineh Kakabaveh, politiker och aktivist inom kampen mot hederskulturer. Vi fick ta del av hennes resa, från förtrycket i kurdiska Iran, via Peshmerga till Sverige. Rätten till sitt eget liv, sina egna tankar och sina egna livsval är något som dock inte kommer med uppehållstillståndet för den som lever i en hederskultur och det är fler som behöver uppmärksammas på att flickor och kvinnor från dessa kulturer inte lever under samma villkor som andra. Trots att vi har en sekulär lagstiftning där alla har samma möjligheter och skyldigheter, lever en del med familjen eller klanen som högsta myndighet. Trots att en kvinna kan vara både välutbildad och företagsledare kan det vara så att det är hennes manliga släktingar som bestämmer vem hon ska gifta sig med.

Det här håller Amineh på att föreläsa om, och för det blir hon föremål för mycket uppskattning men också utsatt för hot och hat. Och som politiker, särskilt kvinnor, behövs egentligen inte mycket för att bli utsatt för näthat och mobbning. I närtid upplever vi hur den nya regeringsbildningen och uppgörelsen som ligger till grund för den retat upp delar av vår befolkning. Medan Jan Björklund seglar fram till synes oberörd har hatstormarna mot Annie Lööf sedan länge gått över gränsen till klass trevarning på anständighetens skala. Bakgrunden är förstås att det som L och C gått till val på i viss mån nu har ändrats eftersom det parlamentariska läget så krävde. Och under hela hösten fylldes sociala medier med suckar över att politikerna inte kan samarbeta och att någon måste ändra sig för att det ska kunna bli en regering. Begrepp som lekstuga och sandlåda nämndes (vilket i sig är ett problem eftersom barns lek och utveckling inte har något med vuxnas politiska spel att göra) och när de nu kommit överens kommer svekdebatten.

Att ge någon skuld för en företeelse, och sedan ge skuld när hen gör tvärtom, är en ganska vanlig härskarteknik som i hög grad drabbar kvinnor i större utsträckning än vad det drabbar män. Den nya kulturministern Amanda Lind är ett tredje exempel. Jag delar uppfattningen om att det är olämpligt att hylla den före detta ministern som fick avgå på grund av samröre med en ickedemokratisk organisationer, men samtidigt går det väl inte att avfärda hela hans ministergärning på grund av detta? Och Amanda Lind har också fått stå till svars för att hon provat cannabis. Istället för att tänka att det väl är fint om ungdomar kommer tillrätta med problem och istället skaffar sig en utbildning och jobb, är detta något i värsta fall kommer att förfölja henne. Och precis som hennes språkrör Isabella Lövin en gång fick på pälsen för att hon såg okammad ut i ett nyhetsprogram är det nu många som kommenterar kulturministerns frisyr.

Näthatet mot våra politiker är oerhört tröttsamt. Blame if you do, blame if you don´t. Vi borde vara tacksamma över att det fortfarande människor som orkar ta ansvar för ledning och organisation av vårt land. Amineh Kakabaveh, Annie Lööf och Amanda Lind är tre politiskt aktiva kvinnor med olika bakgrund och agenda, men det som förenar dem är ett genuint  och medmänskligt engagemang för Sverige och oss som bor här. De, och andra oavsett partibok, är värda respekt.

Tankar vid en återvinning. Krönika i SLA 21/7 2017

Det sägs att vårt samhällsklimat blir alltmer svårt och emellanåt får en bevis för detta.

För några veckor sen besökte jag stans eminenta återvinningsanläggning för att göra mig av lite skräp. Solen sken, jag var på toppenhumör och det var rätt många som hade gett sig ut i samma ärende som jag. Men redan när jag öppnade bildörren hörde jag en sur mansstämma och när jag klev ut såg jag att den inte tillhörde någon av personalen (som verkligen har anledning att surna till emellanåt med tanke på hur en del folk inte verkar ha förstått att det är just återvinning det handlar om utan behandlar stället som  en soptipp) utan en äldre man som riktade sig till en tillsynes närstående kvinna som medan hon generat såg sig omkring försökte lugna ner sin make.  

Efter någon vända bort till metallcontainern återvände jag till bilen och paret vid bilen bredvid och nu hade gubben ilsknas till rejält. Det var ordentliga verbala förolämpningar om fruns i hans tycke brist på tekniskt sinne och om hur oduglig hon är i största allmänhet och hur hon bara står i vägen var hon än står.

pixabay.com

Medan jag plockade med mitt betraktade jag henne i smyg. Hon stod nu med nerböjt huvud och lät glåporden skölja över henne medan ögonen glänste av tårar.  Det verkade tragiskt nog som att detta var vardagsmat för henne. Jag gick iväg till stationen för miljöfarligt avfall och tänkte att om det finns något miljöfarligt i den här världen så är det väl att vara i en sån relation. 

Jag satte mig i bilen och körde iväg, men redan efter några hundra meter var jag tvungen att stanna och fundera över vad det var jag precis hade upplevt. Naturligtvis skulle jag eller någon annan som hört detta gått fram till paret och undrat vad som stod på. Sagt till mannen att det där inte är okej beteende och till kvinnan att ingen har rätt att säga såna saker till henne.

Men vi lägger oss inte i. Sköt dig själv och skit i andra, verkar vara den rådande lagtexten i vårt samhällssystem. Så finns det fortfarande en egen kategori som heter våld i nära relationer där det i synnerhet är kvinnor som förolämpas, skriks på, misshandlas och i 13 fall per år dödas. Ibland har grannar och vänner reagerat, i andra fall inte. I många fall har mannen sett till att isolera kvinnan så att hon inte har någon att vända sig till. Ibland tänker hon mer på att barnen ska få växa upp i en så kallat hel kärnfamilj än på sin egen och barnens fysiska och psykiska hälsa. Startsträckan fram till första slaget kan vara lång eller kort, och det är inte alltid de fysiska angreppen som sätter sig djupast i själen utan de psykiska påhoppen och det verbala våldet. 

Det finns någonstans att vända sig. Jag har alltid Kvinnohuset Tranans visitkort med mig och jag rotade lite i handskfacket tills jag hittade rätt. Hoppas de är kvar, tänkte jag och vände tillbaka till återvinningsanläggningen. Den här kvinnan ska vinna tillbaka sitt liv och sin självkänsla, tänkte jag. Tyvärr hade de redan åkt men hennes ledsna blick är fortfarande kvar hos mig. Så våga bry oss! Våga ringa polisen, socialförvaltningen eller lämna en lapp med kvinnojourens telefonnummer. Det finns så mycket liv värt att leva även för den som tror att allt hopp är ute. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla ni som vågar bry er
Diss: Våld i nära relationer - med allt vad det innebär

____________________________________________________________

Kvinnohuset Tranan 

Du är inte ensam. Här kan du läsa om hur du kan få hjälp för dig och dina barn. 

Fördummande reklam. Krönika i SLA 3 juni

         Frågan är om det inte är dags att ta en ny vända kring det här med feminism och dess praktiska konsekvenser i vardagslivet. Att vara feminist är idag något som fler och fler politiker etiketterar sig som - kanske i syfte att inte framstå som mansgrisar. 

         Men medan de kostymerade farbröderna i teve diskuterar uttag av föräldraledighet och bekymrat rynkar pannan över insikten att det nog är arbetsmarknadens parter som nog ska lösa dilemmat med bristen på lika lön för lika arbete, folkbildas allmänheten i genusfrågor via tevekanalernas reklamsnuttar. 

         Som tur är finns Reklamombudsmannen dit moralens väktare kan vända sig med klander. De principer som fastställts är klara och tydliga: reklam ska inte framställa kvinnor eller män som rena sexobjekt och som kan anses kränkande, reklam ska inte konservera en otidsenlig syn på könsrollerna och därigenom framställa kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt eller uppenbart nedvärdera på något att sätt. 

Bättre. Foto: Pixabay

         Jag har länge retat mig på reklamfilmerna från ett företag som riktar sig mot kvinnor och som framställer dem som ytliga våp. En av deras reklamfilmer har också fällts av Reklamombudsmannen. Men den senaste är rent sadistisk när det påstås att det är accepterat att höga klackar hör ihop med smärta men att det finns något slags tillbehör som kan få skorna att kännas som gympaskor. De leende kvinnorna utan till synes mening eller mål byter dock inte om till gympaskor utan struttar vidare. Det kanske inte är könsdiskriminerande reklam, men väl könsbegränsande - bättre att gå runt i fotriktiga skor om det nu är så att det krävs extra utrustning för att hålla sig kvar i de obekväma och rentav smärtsamma. Nu spelar det inte någon roll om filmen fälls eller inte - all reklam är god reklam. Åtminstone slipper vi nu se reklamen där kvinnorna tappar allt fokus och till och med faller omkull när någon syster med wownaglar dyker upp. Länge har det varit ett radikalfeministiskt statement att vägra raka armhålor och ben. Jag funderar allvarligt på att gå runt med sträva fötter, bara för att. Eller åtminstone välja ett annat varumärke som inte så uppenbart saknar vederbörlig känsla för socialt ansvar. 

         Men männen har det inte bättre. Reklamen med mannen som inte ”kan grilla” och som skrattas ut av ett gäng machomän är vid första påseende ganska rolig, tycker jag, men visst speglar den en norm som inte är så människovänlig. Även män kan lida av schablonmässiga framställningar och alla män är verkligen inte intresserade av grillning eller teknikprylar. Säkert får de en som inte ryms inom normen en hel el gliringar, och  därför har män i allmänhet lika mycket att vinna på som kvinnor att könsbegränsande normer ifrågasätts och utmanas. Kanske kan reklamfilmen med mannen som inte riktigt har koll på hur kycklingen ska grillas vara ett led i detta synliggörande.  

          Men så finns gruppen som varken definierar sig som man eller kvinna. Det är dock en annan krönika. 

          KARIN LÅNGSTRÖM

          Hiss: Bekväma skor - helt enkelt

         Diss: Fördömande och fördummande förväntningar på människor, hur vi än definierar oss

Det egna valet

Religionskritik är inte samma sak som rasism. Vi måste stödja de muslimska tjejer/familjer som väljer att leva utan hijab. Religionsfrihet gäller i Sverige. På samma vis ska de som av fri vilja lever med hijab kunna få göra det. Men stödet för dem som vill leva utan är minimalt i förhållande till de klan- och hedersstrukturer som många lever i.

Läs Maria Hagbergs replik till Bilan Osman i tidningen Ottar

Därför ska vi inte ha könsseparatism i badhusen. Krönika i SLA 26 november



unsplash.com

I väntan på att Diskrimineringsombudsmannen (DO) fattar beslut om vilka riktlinjer som ska gälla i frågan om separata badtider i offentliga badhus (så kallade kvinnotider) ramlar jag på den gamle kyrkofadern Cyprianus som år 250 e Kr uttalade sig enligt följande: "Blotta anblicken av en kvinna är syndig. Kvinnan bör för den egna synen dölja sin syndfulla lekamen, och för att slippa rodna över sin lasteliga nakenhet bör hon inte bada."

Det är tur att det hänt litegrann sedan dess. Förresten, det handlar inte om tur utan om medvetet arbete för att förändra  förtryckande strukturer. Dock är idéerna om mänskliga rättigheter tämligen nya om vi ser dem i ett längre perspektiv och upplysningstidens ideal att samhället bäst utvecklas av fria människor i samverkan måste hela tiden återerövras.

En del badhus i vårt land har införs könsseparata badtider. Apartheid och cementerande av förlegade medeltida värderingar menar en del, andra tycker att efterfrågan ska få styra och stöder sig på vittnesbörd om att vissa kvinnor, företrädesvis med muslimsk bakgrund, inte skulle gå till badhuset alls om de inte får komma på särskilda tider.

Frågan är inte enkel och alla argument behöver noga belysas. Själv har jag min uppfattning klar: hundra år av aktivt jämställdhetsarbete har visat att vi behöver jobba med både mäns och kvinnors uppfattningar. I den här frågan behöver DO sätta ner foten och upplysa oss om att vi i Sverige inte har könsuppdelade simhallar, bussar eller bibliotek. Omklädningsrummen är könsbestämda, men det beror på att vi faktiskt förväntas vara nakna i dem, och därför bör integriteten här skyddas. Det bör också finnas fler enskilda duschar och ombytesmöjligheter - för det finns personer som av olika anledningar behöver det.

Några ängsliga kommunpolitiker och badhustjänstemän har argumenterat för skilda tider för att motverka sexuella övergrepp. Men sexuella ofredanden i det offentliga rummet ska bekämpas utan att vi sätter kvinnorna i särskilda bassänger på särskilda tider, eller som i konsertsammanhang i särskilda fållor. Nej, den som inte kan avhålla sig från att ofreda andra människor bör skyndsamt portförbjudas från den lokal brottet skett, få sig lite sunt förnuft till livs från sin vårdnadshavare om hen är minderårig, och sedan lagföras. Män är inga djur som ska frånkännas ansvar för sina handlingar med hänvisning till instinkter och hormoner.

De som framförallt har reagerat negativt mot de könseparatistiska badtiderna är kvinnor från Mellanöstern. Det är människor som flytt från patriarkala och förtryckande kulturer som tänkte sig en framtid i ett fritt land. De var vana från sina hemländer att inte kunna vara på samma platser som män eller ha samma rättigheter och ser hur deras landsmän radikaliseras. Hederskulturen, eller skamkulturen som det snarare borde benämnas, finns inom både kristna och muslimska sammanhang och oavsett religiös bakgrund borde ingen i Sverige leva med restriktioner på grund av religiösa skäl. Och de som vill bryta med dessa kulturmönster gynnas inte av att hänvisas till separata tider på badhuset, att de tillåts vara frånvarande på vissa biologilektioner eller att de inte alls behöver vara med på idrotten.

Det här viktiga samtalet har precis börjat, och det är av största vikt att vi talar om och talar för de tjejer och kvinnor som bokstavligt eller i överförd betydelse hålls inlåsta, utan att patriarkatets representanter ska få tysta oss genom att anklaga för rasism och främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet accepteras inte i vårt samhälle, men det gör inte kvinnofientlighet heller.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss:  Den nya kvinnorörelsen som ser våra invandrartjejers bekymmer

Diss: Förtryck i alla länder och i alla tider.  

Viktigare än. Krönika i SLA 11 juni 2016

www.kaboompics.com

Det blev många reaktioner på förra veckans krönika där jag resonerade kring det faktum att det verkar vara ett mänskligt omvittnat fenomen att vilja leva mer naturnära än vad vi i själva verket gör, samt att det är intressant att när abborren själv får välja föredras mikroplastpartiklar före plankton.  Artificiellt godis framför grönsaker, alltså, och igenkänningen är stor.

De kommentarer jag fått berör huvudsakligen det intresse för andras utseende som frekvent förekommer till kvinnors nackdel trots jämställdhetslag och normkritiska övningar redan i förskolan. Många är vi som reagerat med höjda ögonbryn och en lätt skakning på huvudet över aftonbladsjournalisten Kerstin Weigls text där hon förundras över att ingen slet fram en borste till Miljöpartiets nyvalda språkrör Isabella Lövin vid dennes presskonferens – särskilt som hon vid detta tillfälle stod bredvid Peter Eriksson som med stolthet bär sitt hårsvall utan tvingande produkter eller stylingredskap.

Dock är det Isabella Lövin som inte bara får sitt professionella vice statsministerliv recenserat utan också sitt privatliv. Journalisten tar oss till och med hem till hennes badrum och garderob  - hon borde ha öppnat garderoben för att fatta vissa beslut, hon borde ha stått en stund framför badrumsspegeln. Hon kritiseras också för sin frisyr, är testarna i pannan lösslitna från hårklämman, och när klippte hon sig senast? Läppstift och mineralpuder rekommenderas.

Detta tänkte Kerstin Weigl på när hon såg Isabella Lövin kommentera FN:s humanitära toppmöte. Jag hoppas att Isabella Lövin tänker på annat än vilken kavaj hon ska ha eller om hennes ansikte ser blankt ut i teverutan eller inte.

Det finns viktigare saker än utseende, smink och kläder. Jag hoppas Isabella Lövin öppnar dörren till närmaste asylboende för att fatta vissa beslut. Jag önskar att hon står en stund framför beslutsfattandets reflekterande spegel och gör allt hon kan för att påverka Europa i humanitär riktning.

Jag googlar på begreppet mineralpuder, det undergörande medel som ska rädda regeringens anseende.  Naturliga bergsmineraler som tränger in i huden och gör att den ser naturlig ut. Tillbaka till naturen alltså för att göra om. 

Mineralpuder är ljusreflekterande.  Jag är dock förvissad om att ljuset som reflekteras från en människa inte kommer från hennes sminkade hy utan från hennes hjärta. Där finns medmänskligheten, humaniteten och engagemanget för det som är mer betydelsefullt än välstrykta kavajer och läppstift.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Var och en som vågar vara sig själv
Diss: Politikerförakt

Varför slet ingen fram en borste till ministern? 

Det är Lucia som väljer. Krönika i SLA 12 dec 2015

Årets luciafirande är i full gång och precis som alla år går åsikterna isär vad gäller traditionens vara eller icke vara. På sociala medier har spridits propaganda som vill få muslimer att framstå som orsak till att en del förskolor och skolor nu inte längre firar Lucia, och på en del ställen i landet har det varit svårt att få kandidater att ställa upp i den tävling som ofta föregår kröning och framföranden.

Den svenska skolan ska vara konfessionsfri men ändå lära ut traditioner till barnen. Därför är det bra att fira Lucia, advent, jul och andra kristna traditioner. Men det är lika viktigt att barnen får uppmärksamma att det finns något som heter ramadan, den muslimska fastan, eller nouruz, det persiska nyåret. I vilken mån barnen ska praktisera de religiösa och kulturella inslagen är något som avgörs av skollag och pedagogiska planer. I detta ser jag inte något kontroversiellt.

Tveksamt är däremot den tävling, den röstningsprocess, som i många fall förekommer särskilt bland äldre barn och ungdomar. Det hävdas ofta att det inte är det enligt normen korrekta utseendet hos flickorna som avgör vilka som ska få vara med i tävlingen utan andra faktorer som till exempel sångförmågan. Men till syvende och sist handlar det precis som i televisionens Idol eller Let´s Dance om vilken kandidat som får flest fans att rösta på sig.

Att det nu rapporteras om från fler håll i landet att det blir svårare för varje år att rekrytera kandidater kan ses som ett uttryck för att den jämställdhetsidé som skolan och samhället i övrigt värnar har fått fäste i våra barn. Våra tonåringar tycker inte längre att det är någon status att låta sitt porträtt pryda lokaltidningen i syfte att kända och okända människor ska rösta på dem. Varför utsätta sig för något sånt?

Vid en djupare analys av den helgonlegend som är Sankta Lucias förefaller röstningen som än mer historielös och rentav kontraproduktiv. Lucia levde i Syrakusa på 300-talet och på den tiden var det lag på att gifta sig och få minst tre barn. Detta ville inte Lucia, utan hon ville ägna sig åt att hjälpa medmänniskorna. När hennes tilltänkte man förstod att Lucia inte tänkte ge sig frivilligt angav han Lucia som kristen (det var ännu olagligt att bekänna sig till kristendomen) och kejsar Diocletianus lät sticka ut hennes ögon, genomborrade hennes hals med ett svärd och brände henne slutligen på bål. Allt detta för att hon var kristen - men grundorsaken till att hon angavs var att hon ville vara den som gjorde valet hur hennes liv skulle vara. Hon ville inte bli vald och därför avrättades hon som martyr.

Ska vi sluta med luciafirande? Alls inte, och det av flera skäl. Budskapet om ljus och fred brukar framhävas, men än mer borde vi uppmärksamma de mänskliga rättigheterna i samband med Lucia - rätten att välja hur ens liv ska gestaltas. Rätten att gifta sig  med den en vill, och rätten att avstå från giftermål. Så vänder vi skönhetstävlingen till något som verkligen angår oss. Låt alla som vill få vara Lucia. Killar, tjejer, tre eller fler i samma luciatåg. Låt luciakandidaterna få turas om att var Lucia och variera framträdandena - det finns många poänger i ett sånt upplägg.

Men framför allt måste vi förstå att det inte är vi som väljer Lucia. Det är Lucia som väljer livet, och Lucia som inte fick välja livet. Hur hjälper vi flickor idag att få välja livet?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Luciasången. Vacker i all sin enkelhet.

Diss: Förföljelse på grund av religion, etnicitet, sexuell orientering. 

14 år och praoelev. Krönika i SLA 25 juli 2015

Jag förflyttades i tanken 25 tillbaka i tiden när jag åkte förbi en liten butik i ett industriområde i staden där jag tillbringade mina tonår. En obehaglig känsla i magen väckte minnen till liv som jag inte haft aktuella på många år, men som jag inbillar mig kanske kan ha haft betydelse för mina ideologiska intressen.

Som alla andra högstadieungar skulle vi ha PRAO, praktisk yrkeslivsorientering. Tidningen, biblioteket och zoobutiken var ju självklara val för mig, men givetvis skulle vi pröva på området hantverk och industri också.

Bestämt och gjort, en vecka på den här firman, och jag tyckte nog det kunde bli intressant. Butik, lager och hantverkare som åkte ut på olika jobb. Redan första dagen visade det sig att chefen också tyckte det var intressant, i alla fall att ha en fjortonårig praoelev i lokalen. Ovälkomna kommentarer och nyp både här och där och jag blev helt chockad. Visst hade lärarna förberett oss på hur man är praoelev, men det handlade om att vi skulle passa tider, uppföra oss trevligt och gå och äta lunch på närmaste skola. Men hur gör man om handledaren börjar tafsa?

Sååå pinsamt, men jag frågade den enda kvinnliga anställda om han brukade hålla på så där, och sa att jag inte tyckte det var okej. Jo, sa hon, han brukar hålla på så där, men det är inget att bry sig om.

Utan någon handlingsplan i bagaget fick jag tänka själv, så jag yrkesorienterade om mig helt praktiskt och bestämde mig för att inte hänga i butiken utan följa med hantverkarna ut på jobb resten av veckan. För oavsett vad kollegan sa, så tänkte jag inte låta bli att bry mig om att jag inte alls gillar att sortera kvitton med ett gubbslem flåsande i nacken.

Så här 25 år efteråt, hyllmeter feministisk litteratur genomlästa, ett antal texter om genus och samhälle skrivna, tänker jag att normaliserandet av sexuella trakasserier är lika starkt som då. Jag är osäker på att handlingsplaner mot kränkande behandlingar på arbetsplatser fanns då jag var praoelev, men det sunda förnuftet borde säga var och en att det inte är okej att bete sig hur som helst, särskilt inte mot minderåriga. Och att ursäkta män (som statistiskt sett är de som begår de flesta illdåden inom det här området) med att de brukar göra så och att det inte är något att bry sig om, är rent vansinne. Ingen ska behöva stå ut med att få sin personliga integritet kränkt, och ingen ska behöva låtsas om som att det inte händer eller låta bli att bry sig när något känns fel.

Jag hoppas innerligt att skolan förbereder eleverna även inom detta område när de ska ut och pröva på arbetslivet. Om inte, så gör vi det åtminstone i konfirmationsundervisningen.

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Hiss: De feminister som tidigt lärde mig sätta ord på orättvisor. Simone du Beauvoir, Nina Björk, Germaine Greer.

Diss: De som ursäktar och bortförklarar sexuella trakasserier och skyller på tjejerna.

När feminismen övergår i rasism. Krönika i SLA den 9 maj 2015

Jag försöker dra mig till minnes om det var i högstadiet eller i gymnasiet som vi delade klassen i tjejer och killar och hade separat idrott, men minnena flyter ihop. Det jag däremot minns var att jag tyckte det var bra. Forskningen visar att de fysiska förutsättningarna generellt är lika för tjejer och killar upp till tio – elvaårsåldern, men sedan blir skillnaderna tydligare både individuellt och generellt. Det blir viktigt i och med att idrotten är skolan är en bedömningssport. Det ges betyg som kan bli avgörande för framtiden – och det finns en annan bedömning som kan få allvarligare effekter på välbefinnandet, nämligen den bedömning som eleverna gör av varandra. Med andra ord: för elever som mobbas är idrottens alla situationer omvittnade riskmoment. Omklädningsrummen, duscharna, hårda bollar som gör ont.

När så muslimska tjejer uppmärksammas för att de inte badar i simhallen tillsammans med pojkar blir det upprörda känslor bland självutnämnda feministiska poliser. Vad? Är det deras pappor som inte tillåter dem att bada? Där ser man hur det är med mellanösternkulturen och islam, inte undra på att de drunknar i Medelhavet när de inte får lära sig simma, menade en skribent vars hatfulla och fördomsfulla alster hamnade i min epostlåda häromveckan.

Jag minns hur några av oss tjejer i klassen hade mens och förkylningar i kvantitet som vore vi biologiska sensationer de gånger det var obligatoriskt bad i skolan. Vi ville inte. Vi tyckte väl det var obehagligt på ett sätt som vi då inte kunde sätta ord på. Att få dra på sig en burka att bada i skulle vara ett feministiskt statement. Min kropp är min och jag bestämmer när och hur den ska exponeras.

När det gäller islam och kvinnor florerar en mängd generaliseringar och antaganden. Ett exempel bland många är föreläsningar med rubriker som ”Kvinnan i islam”. Fakta är att det finns tusentals kvinnor inom islam, och de är lika olika som kvinnor inom kristendomen är det. Precis som det finns kristna kvinnor som bär slöja, finns det muslimska kvinnor som bär slöja. Är det ett individuellt val, handlar det om religion. Är det inte ett individuellt val, handlar det inte om religion utan om förtryck. Och det är en ytterst liten andel av alla människor, oavsett religion, som är terrorister, självmordbombare och kvinnoförtryckare.

Men att en muslimsk kvinna i sin omgivning tvingas svepa sin hijab om huvudet skiljer sig inte från att en tonårstjej tvingas bära baddräkt tillsammans med klassen. Jag tror att det är viktigt att se detta. En del feminister i västvärlden vill i all välvilja försöka rädda muslimska kvinnor från sig själva och från sina muslimska män, utan att se att det i väst också finns marginalisering och normer att arbeta med.

Karin Långström Vinge

Hiss:  Individers fria val.

Diss:  Generalisering och fördomar. 

Kul?

 
Nja, jag vet inte om jag tyckte att det här var så roligt. Men intressant fenomen ändå. Hade "folk" reagerat på något annat sätt om det var en ensam 35-årig man som sökte kvinnliga körmedlemmar med snygga vader? Trots allt. Måtte kyrkans murar vara så höga så att utseendefixering inte kommer dit in.

Obedövat på Skaraborgs sjukhus

Idag berättar Radio Skaraborg om Tess från Mariestad som fick genomlida kejsarsnitt utan bedövning.

Förfärligt - inte första gången det händer på KSS, eller Skaraborgs sjukhus som det nu heter.

Bara hoppas nu att ansvariga tar sitt ansvar och kommer men en mycket bra förklaring. Och en ursäkt till Tess och hennes familj.



Den 12 augusti skrev 2010 skrev jag:

Som patient har man ingen som helst rätt att kräva någon vårdinsats. Man är helt och hållet beroende av aktuell personals kompetens, omdöme och goda vilja. Detta gör att patienten är i underläge, och det förstår nog inte alltid personalen.

Att kvinnan känner sin kropp bäst, och som faktiskt har levt med sitt barn i magen ett antal månader och vet precis hur det "brukar kännas", är ett faktum som alltför oftast nonchaleras.

Men behöver hela avdelningar kompetensutvecklas för att personalen just denna dag gör misstag? Jag tror att de allra flesta undersköterskor, barnmorskor och doktorer är människor med just kompetens, omdöme och god vilja. Några få borde kanske syssla med annat än människor, och jag tror det är, liksom på alla arbetsplatser, väl känt vilka dessa är.

Om vi kunde få ett samhälle och ett vårdsystem där man som personal faktiskt vågar stå upp, ta sitt ansvar och våga säga: Men förlåt, det här var faktiskt mitt fel, jag har brustit i mitt ansvar både professionellt och medmänskligt och kommer att göra det här och det här för att det inte ska upprepas, då skulle vi slippa svepande förklaringar som systemfel och att de flesta är nöjda eller hög arbetsbelastning och annat som ju faktiskt inte kan föras i bevis.

Med ett personligt ansvarstagande skulle den vårdskadade patienten säkert känna mer av upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet. Trots att påtvingade utbildningar säkert inte är gynnsamt för motivationen, känns det tryggt inför framtiden att kvinnokliniken nu kommer att arbeta med bemötande - och kompetensfrågor.

Prejudikat om obedövade kejsarsnitt
Livsfarlig nonchalans
Kvinnokliniken på KSS är anmälda igen

Eller hur, HM.

Förändra deras rättigheter och stärk deras perspektiv. Det är ju jättebra när HM funderar över hur de som tillverkar två tröjor för 79 kr har det. Men det blir rätt ironiskt när denna affisch placeras mitt emellan två extremt photoshoppade bilder av kvinnor. 

Drömmar, längtan och hopp! Madeleines tal på 8 mars

Igår ordnade Svenska kyrkan i Skövde och Tjejjouren Elina en konsert där Kapellkören och Johanna Beijbom sjöng till komp av Kristina Stridsborg, Johan Stridsborg och PA Uvesten.

Madeleine från Tjejjouren höll ett mycket bra tal som jag fått lov att dela vidare. Tag och läs!

"Jag heter Madeleine och arbetar ideellt med tjejjouren Elina.

Rubriken för den här kvällen, på internationella kvinnodagen, är drömmar längtan och hopp. Nyligen ställdes vi tillsammans inför ett antal frågor. Frågor fyllda med verklig oro, rop om hjälp och kämpavilja. Frågor från unga tjejer i vårt land som är ställda i frågelådan på sajten Tjejjouren.se. Där kan den som definierar sig som ung tjej ställa en anonym fråga, och det finns möjlighet att om man vill få ett svar publicerat på hemsidan.

Det är dessa frågor som Tjejjouren Elina arbetar med att möta. Tjejjouren Elina är en förening som består av en grupp ideelt aktiva tjejer och kvinnor med olika bakgrund. Vi utgår ifrån Skövde och vänder oss till hela Skaraborg. Utöver vår internetbaserade jourverksamhet deltar även tjejjouren Elina i temadagar, ungdomsevents och anordnar föreläsningar och workshops på skolor.

Varje onsdag kväll mellan kl 18-21 öppnar Tjejjourens Elinas chatt och telefon för den som vill höra av sig. Det är många som anonymt mailar, chattar och lyfter luren till oss. Gensvaret är stort. Det senaste året har antalet stödsamtal fördubblats. Genom denna stödjour önskar tjejjouren Elina att stötta och stärka unga tjejer: Att lyssna till deras berättelser. Att vara en stödjande medmänniska för den som söker stöd. Att stärka och inspirera till de förändringar som ungar tjejer längtar efter. Tjejjoursrörelsen strävar efter att riva upp förtryckande normer och drömmer om att skapa ett samhälle där alla blir sedda som de människor de är.

Men svaren då, när kommer svaren! När är du hörde dessa berättelser och frågor kanske du trodde att du skulle få höra svaren som var skrivna till dessa tjejer. Man ni kommer inte få några svar av oss. För vi tror att ni här ikväll är svaren. Vi är tillsammans svaren, för dessa frågor är vårt gemensamma ansvar. Att förändra situationen för unga som mår dåligt, att lägga skulden på den som utsätter istället för, som så ofta i vårt samhälle, på den som blir utsatt för övergrepp, kränkningar och trakasserier. Att förändra och påverka de normer som styr hur kvinnor och män, killar och tjejer förväntas vara och behandlas. Att ställa krav på att vuxna tar ansvar för de gränser som finns för varje människas integritet och värde. Att lyssna till den som ställer en fråga, för den som ställer en fråga och söker ett svar har ännu inte gett upp.

Kanske har du kommit hit ikväll med en förväntan om att få lyssna till denna härliga kör, kanske för att ge ditt stöd till tjejjouren Elina. Kanske såg du till att ha lite extra kontanter i fickan, vi tar tack samt emot ditt bidrag för ja det behövs för den uppgift vi vill vara med och utföra bland unga tjejer. När allt tystnat ikväll å du kommer och lägger dig, kanske kommer rösterna från unga tjejer finnas kvar. Kanske hör du rop om att bli tagen på allvar? Kanske hör du frågor från dem som inte gett upp? Kanske hör du drömmar, längtan och hopp.

Slutligen är den sista frågan är till er, oss, dig och mig: hur vill du vara med påverka för att lyfta unga tjejers frågor idag? Vad kan du göra i din närhet som kan vara ett steg i riktningen mot ett jämställt samhälle fritt från våld där unga tjejer inte behöver vara rädda? På vilket sätt är du svaret på de frågor som ställs idag?"


tjejjouren.se

Rädd hela tiden

Läs Viktorias berättelse. Det är en verklighet som tyvärr är verklighet för många runt om på vår jord.

Så finns det de som säger att feminism inte är nödvändigt.

Motbevisa mig gärna.

"Du ska aldrig, aldrig, gå till polisen"

Mycket beklämmande, men inte särskilt förvånande, uppgifter kom fram i gårdagens Uppdrag Granskning. Min tanke idag går till de muslimer som inte står för dessa antidemokratiska åsikterna, och till de män och kvinnor som far illa i religionens namn, oavsett religionstillhörighet. (Och, så hoppas jag också att staten kollar upp vilka som får bidrag.)