"Redan 2009 föreslog Karin Långström Vinge och Vivianne Wetterling, båda folkpartister i Svenska kyrkan, till Kyrkomötet att ”jourhavande präst” också borde finnas på nätet.
”Det borde inte vara så svårt. Det som är smidigt med nätet är att det behöver ju inte vara något speciellt upptagningsområde. Någon i Borås kan ju chatta med någon i Kiruna och tvärt om. Och precis som på 112-tjänsten kan prästen som du chattar med vara anonym. Det gäller bara att våga och se möjligheten”, förklarade prästen och kyrkopolitikern Karin Långström Vinge till Dagen då. I dag är hon nöjd med att deras förslag ser ut att bli verklighet.
– Det är jättebra att det sätts fart! Det är ju inte de sociala medierna som är ändamålet i sig, men det är det bästa verktyget att nå unga människor i dag."
Visar inlägg med etikett sociala medier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sociala medier. Visa alla inlägg
Motion om jourhavande präst på nätet uppmärksammad i Dagen
Idag berättar tidningen Dagen om att Vivianne Wetterlings och min motion till Kyrkomötet om jourhavande präst på nätet nu kan bli verklighet.
Surfa ut och gör alla folk till lärjungar
Välkommen Åke Bonnier - här möter du Mirjam och Mose!
Så har vi idag med stor majoritet valt Åke Bonnier till näste biskop i Skara stift. Välkommen Åke, hoppas du ska trivas hos oss!
Med detta har facebookgruppen Mirjam eller Moses gjort sitt för den här gången. Men tro nu inte att det är slut med det. Naturligtvis finns det behov av en mötesplats på nätet för oss som gillar Skara stift, och därför kommer jag idag att starta facebookgruppen Mirjam och Mose - forum för oss som gillar Skara stift.
Alla som definierar sig som gillare av Skara stift kan vara med, och vilket innehållet blir bestämmer vi tillsammans. Nyheter om vad som händer i stiftets alla hörn, kyrkomötesmotioner som vi behöver diskutera, och lite snällt skvaller så klart.
Så, välkommen med! Varför kallar jag gruppen Mirjam och Mose? Jo, därför att i Skara stift finns massor av kompetenta människor så som Mirjam och Mose var. Åke Bonnier kommer inte att vara ensam på toppen, vi är massor med folk som finns med och vill vara med att vara kyrka i Skara stift.
Så vill jag också rikta ett stort och varmt tack till de kandidater som ställde upp i biskopsvalet, och till alla som engagerat sig.
Och kom ihåg, Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan hoppets och kärlekens ande!
På återseende.
Valresultatet i Kyrkans tidning
Dagen
Med detta har facebookgruppen Mirjam eller Moses gjort sitt för den här gången. Men tro nu inte att det är slut med det. Naturligtvis finns det behov av en mötesplats på nätet för oss som gillar Skara stift, och därför kommer jag idag att starta facebookgruppen Mirjam och Mose - forum för oss som gillar Skara stift.
Alla som definierar sig som gillare av Skara stift kan vara med, och vilket innehållet blir bestämmer vi tillsammans. Nyheter om vad som händer i stiftets alla hörn, kyrkomötesmotioner som vi behöver diskutera, och lite snällt skvaller så klart.
Så, välkommen med! Varför kallar jag gruppen Mirjam och Mose? Jo, därför att i Skara stift finns massor av kompetenta människor så som Mirjam och Mose var. Åke Bonnier kommer inte att vara ensam på toppen, vi är massor med folk som finns med och vill vara med att vara kyrka i Skara stift.
Så vill jag också rikta ett stort och varmt tack till de kandidater som ställde upp i biskopsvalet, och till alla som engagerat sig.
Och kom ihåg, Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan hoppets och kärlekens ande!
På återseende.
Valresultatet i Kyrkans tidning
Dagen
Vad får en präst i Svenska kyrkan tycka egentligen?
"Den frågan har ställts på sin spets efter att prästen och debattören Annika Borg skrivit under en debattartikel mot omskärelse av pojkar. Artikeln utlöste en hätsk debatt som förts i flera av våra stora tidningar bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Men på nätet har det gått alldeles för långt, menar Annika Borg. Reportage av Anna-Karin Sivberg. Samtal med Cristina Grenholm, kyrkosekreterare för Svenska Kyrkan och Karin Långström Winge, bloggande präst."
Hör morgonens inslag i P1 morgon med Annika Borg, Elisabeth Gerle, Anna-Karin Hammar, Cristina Grenholm och mig.
Andra bloggare: Lars B Stenström, Storasyster i Vassen
Johanna Anderssons gästkrönika i GP
Uppdatering 16/2: Seglora smedja: slaget om identiteten inte så oskyldigt
Helle Kleins ledare
Bloggen Kristen opinion, som drivs av Christer Hugo och Annika Borg
Hör morgonens inslag i P1 morgon med Annika Borg, Elisabeth Gerle, Anna-Karin Hammar, Cristina Grenholm och mig.
Andra bloggare: Lars B Stenström, Storasyster i Vassen
Johanna Anderssons gästkrönika i GP
Uppdatering 16/2: Seglora smedja: slaget om identiteten inte så oskyldigt
Helle Kleins ledare
Bloggen Kristen opinion, som drivs av Christer Hugo och Annika Borg
Någon liten tanke om sociala medier och kyrkan
Om jag inte hade drabbats av en illvillig bacill hade jag varit i Göteborg idag och föreläst på en konferens som ordnas av Svenska kyrkan i Göteborg. Kan vi märkas i bruset? var rubriken på konferensen.
Samma dag publicerar Kyrkans tidning på ledarplats en text där ledarskribenten Brita Häll talar gott om det stundtals besvärliga samtalsklimatet just nu i Svenska kyrkan.
Bland annat nämns ett klipp från SVT, där en nyprästvigd försöker föra ett resonemang om gudsbilder. Diskussionen om omskärelse inom judendomen har lett till domkapitlesanmälningar och ledsna debattörer.
I vår facebookgrupp Mirjam eller Mose? där vi diskuterar frågor runt biskopsvalet, har vi redan fått en "meta"-tråd, där nyttan med gruppen diskuteras. Martin Garlöv, känd kommunikatör från Uppsala, har ifrågasatt om det här är rätt inställning till biskopsval, överhuvudtaget.
Självklart är det inte acceptabelt med personangrepp. Några sådana har heller inte förekommit på Mirjam eller Mose-bloggen eller i gruppen. Däremot finns ett behov av att få samtala om viktiga frågor. I frånvaron av information från stiftskansliet inför nomineringsvalet, var Mirjam och Mose enda informationskälla, eftersom jag lade ut personpresentationer av de kandidater som tackat ja till att kandidera.
Behöver människor samlas och prata? Jag är helt övertygad om det. Letar vi efter en biskop som vill och kan vara vår ledare? Jomenvisst! Han eller hon kanske inte nödvändigtvis ska ena stiftet, men dock samla. Därför behöver vi tala oss samman, dela erfarenheter och kunskap - vi som vill. Nätet är en bra plats för det - eftersom vi ofta har för mycket att göra för att samlas i något församlingshem femton mil bort, och för att kunna bredda diskussionen.
Mirjam eller Mose är ett folkkyrkligt demokratiprojekt. Här är det inte bara präster, diakoner och elektorer som får möjlighet att göra sin röst hörd. Var och en som vill, är välkommen - oavsett var man bor eller har för position. Hierarkier bryts ner - här är det dina tankar och argument som står i centrum!
Ibland talas det om en "tystnadens kultur" i Svenska kyrkan. Man vågar inte tala öppet. Det är kanske därför det finns behov av att faktiskt uttrycka sig? Har hbt-frågan diskuterats vid särskilt många seminarier i stiftets regi? (Trots kyrkomötets beslut att bifalla min motion om hbt-utbildningar i varje stift?) Är det då konstigt att just hbt-frågor diskuteras i Mirjam eller Mose-bloggen?
Domkapitel och stiftsstyrelser i all ära. Bless you. Men lägg huvudet mot marken och lyssna. Skara stift finns också vid en uppkopplad dator någonstans utanför Essunga. Skara stift är också ett uppdaterat facebookinlägg på bussen mellan Mariestad och Töreboda. Skara stift är också en tanke om biskopens betydelse och kyrkans identitet, formulerad av en barntimmeledare i Borås. Den öppna folkkyrkan är här för att stanna, och vi har äntligen flyttat ut från finrummen.
Visst finns det mörka fläckar i sociala medier. Men det positiva överväger, med råge.
Andra tankar:
Lars B Stenström
Samma dag publicerar Kyrkans tidning på ledarplats en text där ledarskribenten Brita Häll talar gott om det stundtals besvärliga samtalsklimatet just nu i Svenska kyrkan.
Bland annat nämns ett klipp från SVT, där en nyprästvigd försöker föra ett resonemang om gudsbilder. Diskussionen om omskärelse inom judendomen har lett till domkapitlesanmälningar och ledsna debattörer.
I vår facebookgrupp Mirjam eller Mose? där vi diskuterar frågor runt biskopsvalet, har vi redan fått en "meta"-tråd, där nyttan med gruppen diskuteras. Martin Garlöv, känd kommunikatör från Uppsala, har ifrågasatt om det här är rätt inställning till biskopsval, överhuvudtaget.
Självklart är det inte acceptabelt med personangrepp. Några sådana har heller inte förekommit på Mirjam eller Mose-bloggen eller i gruppen. Däremot finns ett behov av att få samtala om viktiga frågor. I frånvaron av information från stiftskansliet inför nomineringsvalet, var Mirjam och Mose enda informationskälla, eftersom jag lade ut personpresentationer av de kandidater som tackat ja till att kandidera.
Behöver människor samlas och prata? Jag är helt övertygad om det. Letar vi efter en biskop som vill och kan vara vår ledare? Jomenvisst! Han eller hon kanske inte nödvändigtvis ska ena stiftet, men dock samla. Därför behöver vi tala oss samman, dela erfarenheter och kunskap - vi som vill. Nätet är en bra plats för det - eftersom vi ofta har för mycket att göra för att samlas i något församlingshem femton mil bort, och för att kunna bredda diskussionen.
Mirjam eller Mose är ett folkkyrkligt demokratiprojekt. Här är det inte bara präster, diakoner och elektorer som får möjlighet att göra sin röst hörd. Var och en som vill, är välkommen - oavsett var man bor eller har för position. Hierarkier bryts ner - här är det dina tankar och argument som står i centrum!
Ibland talas det om en "tystnadens kultur" i Svenska kyrkan. Man vågar inte tala öppet. Det är kanske därför det finns behov av att faktiskt uttrycka sig? Har hbt-frågan diskuterats vid särskilt många seminarier i stiftets regi? (Trots kyrkomötets beslut att bifalla min motion om hbt-utbildningar i varje stift?) Är det då konstigt att just hbt-frågor diskuteras i Mirjam eller Mose-bloggen?
Domkapitel och stiftsstyrelser i all ära. Bless you. Men lägg huvudet mot marken och lyssna. Skara stift finns också vid en uppkopplad dator någonstans utanför Essunga. Skara stift är också ett uppdaterat facebookinlägg på bussen mellan Mariestad och Töreboda. Skara stift är också en tanke om biskopens betydelse och kyrkans identitet, formulerad av en barntimmeledare i Borås. Den öppna folkkyrkan är här för att stanna, och vi har äntligen flyttat ut från finrummen.
Visst finns det mörka fläckar i sociala medier. Men det positiva överväger, med råge.
Andra tankar:
Lars B Stenström
Ny adress till Mirjam eller Mose-bloggen
Jag har bytt adress till biskopsvalsbloggen - till en enklare. Numera når du Mirjam eller Mose på http://mirjamellermose.blogspot.com.
Och nu närmar det sig. 10 januari är det nomineringsval!
Och nu närmar det sig. 10 januari är det nomineringsval!
Fotoförbud hot mot patientsäkerheten. Krönika i Skövde Nyheter 8 december
Just nu pågår en intressant diskussion inom fältet demokrati och öppenhet, nämligen den rätt man som medborgare har att dokumentera viktiga händelser. Det gäller förstås fotoförbudet vid sjukhus och andra vårdinrättningar. De som är skeptiska till att det fotas och filmas menar att personalens och patienternas integritet hotas på grund av att ingen på förhand vet om och i så fall var bilderna publiceras. I de flesta fall verkar det ändå vara så att föräldrar kan få ta några bilder av sitt nyfödda barn, eller att man kan skicka videohälsningar till anhöriga via mobiltelefonen direkt från vårdavdelningen.
Ett argument som anförts till förmån för förbudslinjen är att missförhållanden skulle kunna upptäckas. Det är sant och det är bra. Skandalerna runt vårdföretag eller brister i hygien och personlig omvårdnad skulle förmodligen inte komma till allmänhetens kännedom utan civilt olydigt mobilfotande. Det handlar helt enkelt om att säkra bevismaterial, så det är snarare det allmänna fotoförbudet som innebär hot mot patientsäkerheten, än anhörigas mobilkameror.
Socialstyrelsen har konstaterat att det under ett år rapporteras cirka 105 000 vårdskador, vilka leder till cirka 640 000 extra vårddygn. Nästan var tionde patient får bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara onödigt mänskligt lidande utan också betydande ekonomiska förluster. Naturligtvis vore fotoförbud ett sätt att förbättra statistiken, då alla vårdskador med all säkerhet inte rapporteras som avvikelser eller anmäls enligt Lex Maria.
Nu är de allra flesta undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer människor med kompetens, omdöme, god vilja och personligt ansvarstagande. Den som har samvetet rent, har heller inget att frukta.
Ett argument som anförts till förmån för förbudslinjen är att missförhållanden skulle kunna upptäckas. Det är sant och det är bra. Skandalerna runt vårdföretag eller brister i hygien och personlig omvårdnad skulle förmodligen inte komma till allmänhetens kännedom utan civilt olydigt mobilfotande. Det handlar helt enkelt om att säkra bevismaterial, så det är snarare det allmänna fotoförbudet som innebär hot mot patientsäkerheten, än anhörigas mobilkameror.
Socialstyrelsen har konstaterat att det under ett år rapporteras cirka 105 000 vårdskador, vilka leder till cirka 640 000 extra vårddygn. Nästan var tionde patient får bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara onödigt mänskligt lidande utan också betydande ekonomiska förluster. Naturligtvis vore fotoförbud ett sätt att förbättra statistiken, då alla vårdskador med all säkerhet inte rapporteras som avvikelser eller anmäls enligt Lex Maria.
Nu är de allra flesta undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer människor med kompetens, omdöme, god vilja och personligt ansvarstagande. Den som har samvetet rent, har heller inget att frukta.
Att vara kyrka på nätet
Idag har Helena Taubner och jag föreläst på medarbetardagen för anställda inom Skara stifts område. Vi livesände med hjälp av bambuser, och du kan se hela föreläsningen här. Enjoy!
Mirjam eller Mose?
Nästa år är det dags att utse efterträdaren till biskop Erik Aurelius. Vi samlades, präster och diakoner i Billings kontrakt, och funderade kring sökprofilen.
Vi kom snart fram till att det vore bra med ett öppet och brett samtal om nästa biskop, och tillsatte därför en arbetsgrupp bestående av Mats Bengtsson, komminister i Skultorp, Katarina Lindgren, diakon i Skövde, Richard Mellgren, präst i Värsås och jag själv.
Vi satte upp 7 kriterier och beslutade oss för att kommunicera inte bara afk utan också via Bloggen Mirjam eller Mose och via facebook.
Det känns mycket bra att komma igång med det viktiga tänket för Skara stift, och helt i tiden att ta den gamla traditionen biskopsval ut i sociala medier!
Påven twittrar
Påven har nu skrivit sin första tweet på vatikanens konto @news_va_en, i samband med lanseringen av den nya nyhetsportalen news.va. Spännande att påven vågar prova nya grepp. Hoppas nu att det inte blir någon form av "megafontwittrande", utan att han och vatikanen använder mediet som nätverkande.
Säkert är iallafall att romersk-katolska kyrka är en kyrka i tiden, i alla fall medialt sett.
Kyrkans tidning
(Förresten, läs gärna POSK:s valblogg om svenskkyrklig opinion.)
Säkert är iallafall att romersk-katolska kyrka är en kyrka i tiden, i alla fall medialt sett.
Kyrkans tidning
(Förresten, läs gärna POSK:s valblogg om svenskkyrklig opinion.)
Sociala medier och nätverkande som fenomen
Somliga menar att sociala medier har revolutionerat vårt tänkande och vårt gemensamma liv. En del menar att vi har blivit mer ytliga, andra att vi tvärtom på enklare sätt närmar oss andra människor som vi vill nätverka med.
Hur man än tänker, verkar inte alla hänga med på att sociala medier, intranät och andra verktyg för kommunikation - är just verktyg och inte mål i sig. Det kan möjlighen vara därför som ärkebiskopen kan uttrycka sig som att han "tror på intranätet", eller att folk förvånade sig över att ett tusental facebookvänner inte reagerade på en persons avskedsbrev. (Aftonbladet).
Facebook är ingen psykakut. "Vänner" på Facebook är inte vänner i traditionell mening, utan en beteckning på de personer eller konton som finns i ditt nätverk, efter att du har addat dem eller efter att de har addat dig. Utan förpliktelser - eller iallafall med de förpliktelser som normal netikett kräver, vad det nu är.
En följare (follower) på Twitter är heller inte någon som skrivit under på att läsa och begrunda varje tweet du publicerar. Du kan inte räkna med respons, eller att de kommer att ge dig odelad kärlek och uppskattning.
I veckan har volvoavdelningen i Skövde uppmärksammats efter att en anställd på ett bemanningsföretag som tillfälligt arbetade där blivit avskedad efter att ha beskrivit arbetsplatsen i sin facebookstatus som ett "dårhus". Väl drastiskt att avskeda, kan man tycka. Rimligare vore att föra en diskussion om hur arbetsgivarens lojalitetskrav ser ut. Som vanligt har man i samband med detta lyft in yttrandefrihetsfrågan, men fortfarande tycker jag att man inte bör skriva allt som man får skriva. Inte heller säga allt som man faktiskt får säga.
Generellt kan det vara bra att tänka på att inte skriva något - någonstans - som du inte skulle kunna ropa ut i högtalarsystemet på ICA Maxi. Vänder du dig till en mindre krets bland dina facebookvänner, så inboxa dem hellre än att välja att tro att endast de som du tänker dig, faktiskt läser vad du skriver. Det kan heller inte garanteras, som den volvoanställde bittert fick erfara, att ingen berättar för andra vad du skriver på internet. SvD
Jag menar inte att man inte får provocera eller vara kontroversiell. Men man bör välja sina krig. Offentliga personer kan bemötas offentligt och sakligt. Innan ett inlägg postas bör man göra en snabb konsekvensanalys. Vem tänker jag mig ska läsa? Vem kan tänkas ha invändningar? Vem kan tänkas ta illa upp? Ibland är skarp kritik befogad, men var gränsen för rena påhopp och personangrepp går bestämmer den som drabbas - och det ska respekteras.
De två sociala medier-relaterade händelser som tas upp den här veckan pekar på krocken som ofta blir när ett mer individualiserat samhälle möter det nya nätverkssamhället. Människor tycker de har rätt att, oavsett hur man mår psykiskt eller vilka andra omständigheter som kan förmildra det hela, skriva nedsättande om sin arbetsgivare, arbetskamrater eller grannar.
Eller att outa sina egna eller andra psykiska och fysiska begränsningar, med uttalade eller outtalade krav på respons. Människor som tycker att det är jobbigt med döden afk (away from keyboard), tycker förmodligen det är jobbigt med döden på internet också. Folk som tycker deprimerade och maniska personer är läskiga, tycker förmodligen att de är läskiga på nätet också. Att någon skriver "kram" i din status när du fällt en sorgsen kommentar om något, innebär inte att personen ifråga är beredd att sälja allt och följa dig i nöd och lust mot solnedgången.
Här kan hos vissa också finnas ett oförstånd att se skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Vilka saker man diskuterar var och med vilka, är också något man får vara känslig inför. Somliga medarbetare vill gärna ha jobbrelaterade meddelanden i sin inbox på Facebook, andra vill skilja tydligare mellan arbete och privatliv. I min yrkesroll tycker jag själv att det är oerhört bra att kunna kommunicera med församlingsbor, kyrkvärdar, konfirmandassistenter och andra via Facebook, men jag själv skulle inte posta en ansökan till kommunens bygglovsavdelning till någon tjänstemans privata mail.
Tydlighet är det bästa. Jag tycker att det är helt rimligt att hänvisa en person vidare från Facebook. Vi präster behöver heller inte svara på allt, eller kommunicera med alla. Vore vi gränslösa skulle vi tvärtom svika vårt uppdrag.
Slutligen om tjejen som tog livet av sig efter självmordsbrevet på Facebook: visst är det kallt och oempatiskt att inte göra åtminstone något när man märker att någon är på väg att skada sig eller fara illa på något sätt, men jag tror inte vi ska förvänta oss en bättre värld bara för att den är digital. Och hur det än är, det är faktiskt samma värld. Samma människor, samma mobbare, samma ignoranta motmänniskor och samma fantastiska medmänniskor som bryr sig.
Hur man än tänker, verkar inte alla hänga med på att sociala medier, intranät och andra verktyg för kommunikation - är just verktyg och inte mål i sig. Det kan möjlighen vara därför som ärkebiskopen kan uttrycka sig som att han "tror på intranätet", eller att folk förvånade sig över att ett tusental facebookvänner inte reagerade på en persons avskedsbrev. (Aftonbladet).
Facebook är ingen psykakut. "Vänner" på Facebook är inte vänner i traditionell mening, utan en beteckning på de personer eller konton som finns i ditt nätverk, efter att du har addat dem eller efter att de har addat dig. Utan förpliktelser - eller iallafall med de förpliktelser som normal netikett kräver, vad det nu är.
En följare (follower) på Twitter är heller inte någon som skrivit under på att läsa och begrunda varje tweet du publicerar. Du kan inte räkna med respons, eller att de kommer att ge dig odelad kärlek och uppskattning.
I veckan har volvoavdelningen i Skövde uppmärksammats efter att en anställd på ett bemanningsföretag som tillfälligt arbetade där blivit avskedad efter att ha beskrivit arbetsplatsen i sin facebookstatus som ett "dårhus". Väl drastiskt att avskeda, kan man tycka. Rimligare vore att föra en diskussion om hur arbetsgivarens lojalitetskrav ser ut. Som vanligt har man i samband med detta lyft in yttrandefrihetsfrågan, men fortfarande tycker jag att man inte bör skriva allt som man får skriva. Inte heller säga allt som man faktiskt får säga.
Generellt kan det vara bra att tänka på att inte skriva något - någonstans - som du inte skulle kunna ropa ut i högtalarsystemet på ICA Maxi. Vänder du dig till en mindre krets bland dina facebookvänner, så inboxa dem hellre än att välja att tro att endast de som du tänker dig, faktiskt läser vad du skriver. Det kan heller inte garanteras, som den volvoanställde bittert fick erfara, att ingen berättar för andra vad du skriver på internet. SvD
Jag menar inte att man inte får provocera eller vara kontroversiell. Men man bör välja sina krig. Offentliga personer kan bemötas offentligt och sakligt. Innan ett inlägg postas bör man göra en snabb konsekvensanalys. Vem tänker jag mig ska läsa? Vem kan tänkas ha invändningar? Vem kan tänkas ta illa upp? Ibland är skarp kritik befogad, men var gränsen för rena påhopp och personangrepp går bestämmer den som drabbas - och det ska respekteras.
De två sociala medier-relaterade händelser som tas upp den här veckan pekar på krocken som ofta blir när ett mer individualiserat samhälle möter det nya nätverkssamhället. Människor tycker de har rätt att, oavsett hur man mår psykiskt eller vilka andra omständigheter som kan förmildra det hela, skriva nedsättande om sin arbetsgivare, arbetskamrater eller grannar.
Eller att outa sina egna eller andra psykiska och fysiska begränsningar, med uttalade eller outtalade krav på respons. Människor som tycker att det är jobbigt med döden afk (away from keyboard), tycker förmodligen det är jobbigt med döden på internet också. Folk som tycker deprimerade och maniska personer är läskiga, tycker förmodligen att de är läskiga på nätet också. Att någon skriver "kram" i din status när du fällt en sorgsen kommentar om något, innebär inte att personen ifråga är beredd att sälja allt och följa dig i nöd och lust mot solnedgången.
Här kan hos vissa också finnas ett oförstånd att se skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Vilka saker man diskuterar var och med vilka, är också något man får vara känslig inför. Somliga medarbetare vill gärna ha jobbrelaterade meddelanden i sin inbox på Facebook, andra vill skilja tydligare mellan arbete och privatliv. I min yrkesroll tycker jag själv att det är oerhört bra att kunna kommunicera med församlingsbor, kyrkvärdar, konfirmandassistenter och andra via Facebook, men jag själv skulle inte posta en ansökan till kommunens bygglovsavdelning till någon tjänstemans privata mail.
Tydlighet är det bästa. Jag tycker att det är helt rimligt att hänvisa en person vidare från Facebook. Vi präster behöver heller inte svara på allt, eller kommunicera med alla. Vore vi gränslösa skulle vi tvärtom svika vårt uppdrag.
Slutligen om tjejen som tog livet av sig efter självmordsbrevet på Facebook: visst är det kallt och oempatiskt att inte göra åtminstone något när man märker att någon är på väg att skada sig eller fara illa på något sätt, men jag tror inte vi ska förvänta oss en bättre värld bara för att den är digital. Och hur det än är, det är faktiskt samma värld. Samma människor, samma mobbare, samma ignoranta motmänniskor och samma fantastiska medmänniskor som bryr sig.
Twitterhumor
Igår twitterbävades det om huruvida SJ marknadsför sin twitter eller inte, och om ledarskribenter gör tillräcklig reserarch eller inte. I vilket fall, de här tweetsen är riktigt roliga. Tipstack till babyroyale.wordpress.com.
Inte ok att skriva vad som helst på Facebook
En kyrkoherde blir nu kritiserad av domkapitlet för att han spridit felaktiga uttalanden om en rektor och hennes beslut att inte tillåta skolavslutningar. Detta har han skrivit på Facebook, vilket gör uttalandena värre eftersom de på detta sätt får en stor spridning som kyrkoherden måste ta ansvar för.
Det gör säkert kyrkoherden ifråga. Jag tycker att det är bra att domkapitlet tar upp det här och klargör att det "ser positivt på att en präst eller diakon på olika sätt deltar i det offentliga samtalet men framhåller att detta alltid måste relateras till det ansvar det innebär att vara del av kyrkans vigningstjänst."
Det ska inte vara okej att skriva vad som helst. Vi ska diskutera sakfrågor och bemöta argument. Men vi ska akta oss för personangrepp och sprida rena falskheter.
Kyrkoherden vill nu fortbildas i användandet av sociala medier. Det är bra. Och den här skillnaden mellan privat och offentlig fungerar inte. Vi är människor som har olika roller, och de går inte alltid att skilja åt. Vi är privatpersoner, anställda, förtroendevalda i en och samma människa. Det går inte att vara på ett sätt privat och på ett annat sätt som förtroendevald.
Kyrkans tidning
Dagen
Det gör säkert kyrkoherden ifråga. Jag tycker att det är bra att domkapitlet tar upp det här och klargör att det "ser positivt på att en präst eller diakon på olika sätt deltar i det offentliga samtalet men framhåller att detta alltid måste relateras till det ansvar det innebär att vara del av kyrkans vigningstjänst."
Det ska inte vara okej att skriva vad som helst. Vi ska diskutera sakfrågor och bemöta argument. Men vi ska akta oss för personangrepp och sprida rena falskheter.
Kyrkoherden vill nu fortbildas i användandet av sociala medier. Det är bra. Och den här skillnaden mellan privat och offentlig fungerar inte. Vi är människor som har olika roller, och de går inte alltid att skilja åt. Vi är privatpersoner, anställda, förtroendevalda i en och samma människa. Det går inte att vara på ett sätt privat och på ett annat sätt som förtroendevald.
Kyrkans tidning
Dagen
SMS:a Gud!
Svenska kyrkans 1-åriga bönewebb tar nu plats på nya nätarenor, meddelar pressekreterare Kristiina Ruuti på kyrkokansliet i Uppsala. På måndag flyttar bönewebben ut och finns som annons på bland annat Facebook, Google, MSN, Aftonbladet och tidningen Tara. Där finns det möjlighet att skriva in sin bön direkt under fyra veckors tid.
– Nätet och sociala medier är dagens kyrkbacke, där man möts och utbyter tankar. Svenska kyrkan vill med hjälp av bönetemat och bönewebben ta en plats i det offentliga rummet, säger Marianne Ejdersten, enhetschef för nationell kommunikation i Svenska kyrkan.
– Under hösten funderar många över kyrkan och religionens roll. Svenska kyrkan vill öka synligheten och inbjuda till samtal på olika sätt. Det personliga mötet kan även ske på nätet, säger hon.
På bönewebben finns det över 35 000 böner och den utgör den största bönesamlingen i Sverige. Sedan lanseringen har drygt 100 000 personer besökt webbplatsen från 98 länder och media har berättat om bönesatsningen såväl i Sverige som utomlands.
– Bönewebben visar att den fyller en stor och viktig funktion och att uttryckssätten ärmånga. Vi vill med vår nya satsning lyfta fram bönen – Hjärtats samtal med Gud! Enligt våra undersökningar så ber en femtedel av svenska folket regelbundet.
Utöver nätet satsar Svenska kyrkan på affischer och trafikreklam med budskapet ”Sms:a Gud” i elva städer. På affischerna ser man en person med knäppta händer och en mobiltelefon. Det blir fem olika bilder; en tuff tjej med turkosa naglar, en med manschettknappar, helt vanliga händer och en äldre kvinna samt en man med grova arbetarhänder.
– Allt för att synliggöra att vem som helst ber och var som helst – känn stor frihet att samtala med Gud. 2010 är utlyst som Bönens år av kyrkomötet, avslutar Marianne Ejdersten.
Trafikreklam "Sms:a Gud" på följande orter:
Vecka 44-45 Halmstad, Jönköping och Umeå samt Växjö
Vecka 45 och 48 Alingsås/Vårgårda, Skaraborg och Luleå
Vecka 47 -48 Stockholm, Sundsvall
Vecka47-48 Göteborg
Vecka 48-49 Borås
– Nätet och sociala medier är dagens kyrkbacke, där man möts och utbyter tankar. Svenska kyrkan vill med hjälp av bönetemat och bönewebben ta en plats i det offentliga rummet, säger Marianne Ejdersten, enhetschef för nationell kommunikation i Svenska kyrkan.
– Under hösten funderar många över kyrkan och religionens roll. Svenska kyrkan vill öka synligheten och inbjuda till samtal på olika sätt. Det personliga mötet kan även ske på nätet, säger hon.
På bönewebben finns det över 35 000 böner och den utgör den största bönesamlingen i Sverige. Sedan lanseringen har drygt 100 000 personer besökt webbplatsen från 98 länder och media har berättat om bönesatsningen såväl i Sverige som utomlands.
– Bönewebben visar att den fyller en stor och viktig funktion och att uttryckssätten ärmånga. Vi vill med vår nya satsning lyfta fram bönen – Hjärtats samtal med Gud! Enligt våra undersökningar så ber en femtedel av svenska folket regelbundet.
Utöver nätet satsar Svenska kyrkan på affischer och trafikreklam med budskapet ”Sms:a Gud” i elva städer. På affischerna ser man en person med knäppta händer och en mobiltelefon. Det blir fem olika bilder; en tuff tjej med turkosa naglar, en med manschettknappar, helt vanliga händer och en äldre kvinna samt en man med grova arbetarhänder.
– Allt för att synliggöra att vem som helst ber och var som helst – känn stor frihet att samtala med Gud. 2010 är utlyst som Bönens år av kyrkomötet, avslutar Marianne Ejdersten.
Trafikreklam "Sms:a Gud" på följande orter:
Vecka 44-45 Halmstad, Jönköping och Umeå samt Växjö
Vecka 45 och 48 Alingsås/Vårgårda, Skaraborg och Luleå
Vecka 47 -48 Stockholm, Sundsvall
Vecka47-48 Göteborg
Vecka 48-49 Borås
"Jaha, det är ju du."
Jorå, gammalmediet DN levererar idag en trött krönika (endast i papperstidningen) om att sociala medier inte fått det genomslag som partierna önskat i valrörelsen.Tänk så svårt det ska vara att förstå att det inte behöver vara antingen eller, utan både ock.
Sociala medier är utmärkta sätt att hålla kontakten med människor som man vill nätverka med. Inte minst kollegor ute i landet som delar samma drömmar, våndor och irritationer. Och de som tänker tvärtom som jag - som ständigt utmanar med kritiska välgörande frågor.
Som valarbetare på gräsrotsnivå är det en energikick att läsa om att också ministern är ute och brevlådebladar.
Folk man träffar ute på stan, blir ens följare på twitter eller facebook där diskussioner kan fortsätta.
Och folk man träffat på "nätet" och möter på stan säger igenkännande: "Jamen, det är ju du."
Sociala medier är ett slags kitt emellan människor. Vi delar glädje och sorg. Besvikelser och segrar. Vi retweetar sånt vi tycker är bra och vill dela med andra. Vi klickar på "gilla" och skickar därmed en liten digital vink.
Nackdelen, förstås, är utanförskapet hos dem som gärna kanske skulle vilja vara med men som av olika anledningar inte är det. Också illasinnat skvaller, trakasserier och stalkning hittar ut på nätet. Men det är ju inget fenomen som uppstått med sociala medier...
Så kan det naturligtvis finnas en och annan politiker som lite yrvaket startat en blogg men inte orkar uppdatera den och förvånas över att inte någon läser den.
Relationer på nätet är som relationer på torget. De tar tid. Men de är, till skillnad från de envägskommunikativa affischer som nu sitter uppe på stan, syftande till dialog.
Vi har nämligen inte pratat färdigt än, och utan ger möjlighet att ställa fler frågor och fördjupa resonemangen. Långsiktighet och samhällsintresse som ligger till grund för de mer slagsordsmässiga kampanjerna.
Niclas Strand, mediestateg
Same same but different
Bilden: Mikael Wendt, också i din snigelpostbrevlåda.
Följ oss i Kyrkomötet i din iPhone!
Kristofer Runow på Runow media hälsar:"I år kommer du kunna följa Kyrkomötets livesändningar via din iPhone! Dessutom har vi kryddat web-applikationen med snabbknappar till Twitter, hela sammanträdesplanen och kartfunktion. Mycket nöje!
Gå in i telefonens webläsare (Safari) och knappa in http://www.iphone.svenskakyrkan.tv/ (eller enbart svenskakyrkan.tv).
Mycket nöje önskar Runow Media!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)