Du vet väl om att du är värdefull...

Denna text skrevs till Svenska kyrkan i Tidaholms församlingsblad, sommaren 2019 och refererar till en samling med skolbarn i en kyrka någonstans i Skara stift.

Hon och jag ser djupt in i varandras ögon. Hon viker inte av med blicken en enda gång, inte jag heller, jag ser in i hennes bruna och hon i mina blåa. Vi sjunger “Du vet väl om att du är värdefull” och på några ögonblick sköljer hela samhällsdebatten ner som en vårflod från min intellektualiserade hjärna ner någonstans via hjärttrakten till maggropen. Hon är 33 år yngre än vad jag är och jag drabbas när jag tänker på att hon växer upp i en värld som vi i vuxenvärlden inte fått ordning på trots metoo, Earth Hour, Jesus, Martin Luther King och Greta Thunberg. 

Det är en tillfällighet att vi möts. Hon är på psalmlektion i kyrkan, helt i enlighet med Skolverkets riktlinjer och läroplan som säger att eleverna i årskurs tre ska få kännedom om några av de vanligaste psalmerna.

pixabay.com

Det är också vad skolkyrkoteamet och pensionärskören har planerat för, och nu sitter vi här i en bänk i en medeltidskyrka, varje barn får sitta bredvid en vuxen och efter att ha sjungit refrängen på psalm 791 några gånger får vi slå igen psalmboken och vända oss mot vår körkompis och sjunga samma refräng medan vi tittar på varandra. 

Jag, skuldtyngd med mitt vuxenansvar, samhällsengagemang och teologiska frågeställningar, hon med samma namn som hon som födde Jesus, med bruna ögon som vänligt men stadigt ser in i mina. Att hon är värdefull och viktig tvivlar jag inte ett dugg på, men vad tro jag om mig själv? Hur är det med mina koldioxidutsläpp, åren när jag inte orkade engagera mig i människorättsfrågor, har jag ens rätt att sitta här och vara någon slags företrädare för det kyrkliga etablissemanget?

Hon påstår det. Hon ser mig stadigt i ögonen och sjunger orden och jag blir varm i hjärtat och i själen och jag tror henne. Vi blir båda redskap för Gud när vi i vår enkelhet och brustenhet, utan att känna varandra men veta allt om varandra genom att titta in i våra själars speglar, reflekterar Guds kärlek till varandra och med varandra. 

Tro, tillit, förtroende, tillräcklighet, trofasthet. Det finns någon som är större som vi får vila i när vi inte tycker oss räcka till, orka med, till kropp eller själ. Du vet väl om - ja, just du också! - att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Inte för det du gjorde förra året, eller kommer att göra nästa vecka. Du är viktig oavsett vad du gör, presterar, levererar. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Inte som idealbilden av dig själv med filter på instagrambilderna.

Lektionen är slut och vi tar varandras händer och hon lämnar kyrkan tillsammans med sin klass. Jag sitter kvar och tänker att jag har fått mig till livs ytterligare en aspekt av tro. 

Maskrosor och människor...

Visst är det märkligt att människor kan resa hundratals mil för att se på en sällsynt fågel, men att vissa vänder bort blicken när hen ser en sällsynt människa?

Jag talar så klart om människor som en del kallar personer med särskilda behov, eller personer med funktionshinder eller funktionsvariationer eller funktionsförmågor.

Vi delar upp folk i diagnoser och bokstäver och fördelar samhällets resurser i förhållande till detta. Inte så att de som mest skulle behöva samhällets resurser också tilldelas mest, ibland snarare tvärtom.  Alla diskussioner om lagen om LSS (Lagen om stöd till vissa funktionshindrade) har under vintern och våren talat sitt tydliga språk. Lagen säger att personer med funktionshinder ska kunna få hjälp att leva som andra, men vad det innebär att leva som andra råder delade meningar om bland våra beslutsfattare och myndigheter.  

Kronor och ören är en sak, om än viktigt. En aspekt av vårt demokratibegrepp är hur vår människosyn ser ut och hur vi gemensamt skapar ett samhälle där alla får plats. Det är i det sammanhanget jag tänker på sällsynta fåglar och människor, och på en av mina absoluta favoritblommor, nämligen maskrosen.

För precis som folk i alla tider har tittat snett på dom som är lite särskilda, menat att de inte är fina nog eller duger, eller rent av försökt utrota dom, är också maskrosorna utsatta för folks fördomar. När vi pratar om vilka som är starka och svaga i vårt samhälle, är det kanske inte människor med varierande funktionsförmågor som egentligen är de svaga. Med tanke på de svårigheter av olika slag som drabbar är det dagliga mirakler att dessa överhuvudtaget kliver upp ur sängen på morgonen. Maskrosorna har enorma rotsystem och är sannerligen överlevare! Begreppet maskrosbarn handlar om en person som trots uppförsbacke efter uppförsbacke ändå klarar sig, precis som maskrosen förmår ta sig igenom till och med asfalt.  Dessutom är maskrosorna livsviktiga. Den är faktiskt en av de fjorton viktigaste vilda växterna ur överlevnadssynpunkt. Allt går att äta: de C-vitaminrika bladen som kan användas i sallader, blommorna som kan smörstekas till delikatesser, de kolhydratspäckade rötterna som kan torkas, rostas och malas till kaffe. Som naturläkemedel är de inflammationshämmande och vätskedrivande, saften (som så många är rädda för att de ger fläckar på kläderna) kan strykas lindrande på olika former av klåda som myggbett eller brännässlesveda.

Jag tänker när jag möter dessa våra unika medmänniskor att de också är livsviktiga. Inte bara för sin egen skull utan också för mänskligheten i stort eftersom vi tillsammans erfar saker som har att göra med att vara människa. Det som inte handlar om att vara störst, bäst och vackrast, jakt på statusprylar och karriär  utan om vad det egentligen är som är livskvalitet: den mjuka mulen på en häst, en riktigt bra låt, att få sjunga på ett äldreboende och göra andra glada, äta vaniljglass med chokladströssel eller ha filmkväll med kompisarna.

Särskilda behov, ja. Våra grundläggande behov är desamma. Men där en del behöver hjälp med struktur av det dagliga livet, skulle andra behöva coachning i struktur av det existentiella livet. Och där hjälpte oss vår grupp på folkhögskolan en bra bit på vägen med sin underbara låt som de vann det årligt återkommande evenemanget Hjorovision med: "...vi känner, vi älskar, vi gråter, vi tröstar, vi drömmer samma sak - se mig för den jag är,  tro mig jag vill dig väl. Möt mig med ett vidöppet hjärta, jag möter dig med respekt. Se mig som den jag är..."

Efter Lyktan. Krönika i SLA 17 juni

Projektet Lyktan läggs ner och integrationsarbetet fortsätter i nya former, meddelade Svenska kyrkan i Skövde i veckan. Som inte längre anställd men som en av dem som drog igång arbetet vill jag påminna om verksamhetsidén, mer aktuell än någonsin. 

Vi skapade en mötesplats med utgångspunkt i de människor vi mötte och utifrån den bibliska tanken om medmänsklighet. Metoderna förändrades i takt med att förutsättningarna ändrades men de tre benen som arbetet stod på var stabila: att möjliggöra för skövdeborna att kunna lämna vidare det som de inte längre behöver, att möjliggöra för människor i ekonomisk utsatthet att få det mest grundläggande i kläder, skor,husgeråd och en pratstund över en kopp kaffe. Och det inte minst viktiga: att vara folkbildande i frågor som rör samhälle och migration - vi ville sprida de berättelser som kom oss till dels. Hållbarhetstanken var central. Släng inte det som kan användas till att bygga ett bättre liv för fler. 

Målgruppen då? När den stora flyktingvågen kom 2015 hade vi redan upparbetade rutiner. Nyanlända var en stor grupp och vi kunde möta dem med både prylar och den samhällsinformation som Migrationsverket inte hunnit ge dem. Här var våra utlandsfödda volontärer viktiga. Att få möta någon från hemlandet och tala sitt eget språk i en förvirrad situation är oerhört betydelsefullt. Vi har förklarat allt från hur en får tag i en billig cykel till hur Västtrafik och vårdcentralerna fungerar. Men till oss kom också långtidssjukskrivna, hemlösa, ensamstående småbarnsföräldrar, nymuckade personer från kriminalvården, gömda flyktingar  och andra som har så små ekonomiska medel att röra sig med att second handbutikernas priser är för höga. 

Från manifestationen i september 2015

När flyktingströmmen nu stoppats genom politiska beslut (inte för att situationen i världen på något sätt förbättrats) ökar antalet personer som väljer att gå under jorden därför att de på allvar fruktar sina liv. Insatserna för att barnen i dessa familjer ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är ytterst sparsamma från samhällets sida och de hänvisas till ideella organisationer - som till exempel kyrkorna. Familjer bor i bilar, industrilokaler eller i ett rum på tio kvadratmeter. Romerna sitter kvar utanför butikerna och sover i skogen.  Och familjerna som lever under existensminimum, som ännu inte tagit mod till sig att ta sig till socialtjänsten, de som tillfälligt har det körigt eller de som försöker bygga upp en tillvaro efter många år på institution eller i missbruk, de finns kvar. 

Det opinionsbildande arbetet behövs mer än någonsin. Jag rörs över engagemanget för västerhöjdsstudenten som förmodligen blir utvisad till Afghanistan. Det är förfärligt och det är resultatet av politiska beslut i en andra som idag delas av i princip alla riksdagspartier. Vi ser också hur åldersbedömande kroppsmätningar av ensamkommande genomförs utan vetenskaplig evidens (däremot historisk, minns samerna!) och hur personal på Migrationsverkets förvar vittnar om en fängelseliknande tillvaro för människor vars enda ”brott” är att de vill överleva. 

Tack till alla ni som trodde på Anne-Marie Hedenbergs och mina idéer om hur klyftorna i ett alltmer polariserat samhälle kan minska. Tack alla som skänkt, alla som sorterat, vikt och lagt upp, uppmuntrat våra gäster och bakat kanelbullar. Tack till er som fortsätter hålla kontakten med dem som nu etablerar sig i vårt land och med dem som utvisats. Och framförallt tack till er besökare från andra länder som lärt oss mer om hur det är att vara människa i vår tid. Thank you, shukran, hvala, spasiba!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Det alltmer hårdnande samhällsklimatet

Läs mer:
Medicinska metoder håller inte måttet - artikel i Läkartidningen
Lås in och brotta ner - anställda på förvaren berättar (Sveriges radio)
Tidigare bloggat om Lyktan

Rosa Taikons kamp fortsätter. Krönika i SLA 3 juni 2017

”Jag valde Sverige för att jag hade hört att ni tar hand om alla människor här.” Jag sitter mitt emot en ung människa som precis fått sin framtid raserad. All strävan, alla utmaningar, alla försakelser har lett fram till det enda alternativ som inte är möjligt och den tunna väggen mellan ett helt vanligt liv och helvetet på jorden består av ett papper från Migrationsverket. 

Ja du, tänker jag för mig själv, jag har också hört att vi tar hand om alla människor här. Jag tänker på samerna, romerna och andra människor oavsett etnisk bakgrund som med myndigheternas goda minne faktiskt farit riktigt illa i vårt vackra land och jag undrar hur ryktet om Sveriges förträfflighet kan ha flugit över jorden. 

Det var ledsamt att höra att Rosa Taikon avlidit. Med sina 90 år hade hon verkligen uppnått en hög ålder, men som så ofta när en betydelsefull människa faller ifrån blir min tanke: men hur blir det nu? Hon är en av dem som alltid funnits, och som påmint oss om hur det är att vara en minoritet som fått kämpa för mänskliga rättigheter. 

Rosa Taikon och hennes syster Katarina har som bekant gjort mycket för att synliggöra romernas situation i Sverige. Att de också föll offer för förintelsens och nazismens idéer är väl känt, likaså de experiment och steriliseringar som utfördes inom ramen för Sveriges rasbiologiska institut i Uppsala. Först 1965 fick romer rätt att bosätta sig och låta barnen gå i skolan. Innan dess hade de inte fått bo på samma ställe mer än tre veckor.  

I detta växte Rosa Taikon upp. Medan hon som barn arbetade och slet anade hon att andra barn levde på andra sätt. I boken Vi är romer, utgiven av Göteborgs stadsmuseum, berättar hon: 

Jag såg ju skolbarn när vi slog läger på olika ställen, det är klart att vi ville gå i skolan som alla andra. Men vi fick inte komma in i samhället…Jag talar om ett demokratiskt samhälle som tillät en viss etnisk grupp att leva på det här sättet. När det gällde demokrati så omfattade den inte alls romer. 

Men Rosa och Katarina drömde om ett annat liv. Sakta blev det bättre och systrarna började studera på folkhögskola. I biblioteket hittade Katarina en bok om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och insåg att deras släktingar som fortfarande levde i lägerghetton inte alls skulle behöva göra det. Resten är, som en säger, historia. Katarinas författarskap, Rosas silversmide och deras kamp för mänskliga rättigheter är i ljust minne bevarade men deras engagemang behöver leva vidare. 

Varje tid har sina frågor och utanförskapet är ständigt närvarande. De ensamkommande ungdomarna som skickats till Sverige för att kunna rädda hela familjen från krig och misär får sina drömmar krossade av ett system som säger att den dag du fyllt 18 år har du inget behov av din familj. Tillvaron för dagens romer i Europa är en skamfläck och vi ser resultatet av århundraden av diskriminering utanför butikerna. Och det finns fortfarande barn i Sverige som får somna hungriga och oroliga för hur morgondagen ska se ut. 

Men det är trots allt viktigt att inte bli uppgiven och lamslagen.  Vi ska inte ge upp om arbetet för människors lika värde och i Rosa Taikons anda ska vi fortsätta att bry oss. Och ett sätt är att inte glömma vår historia eftersom det är med lärdomar från den vi kan skapa dagens samhälle och undvika att upprepa gårdagens misstag. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Rosa Taikon och andra människorättskämpar
Diss: Rättigheterna har romerna fått, men många fördomar mot dem består. 

Läs gärna Lawen Mohtadis text i DN om Rosa Taikon

Forum för levande historia

Krönika i SLA 18 februari 2017

I min familj har vi alltid varit mycket för att diskutera olika händelser i såväl inrikespolitik och utrikespolitik. Under min uppväxt pågick kalla kriget, östblocket föll samman och världsbilden växlade mellan lite ljusare och lite mörkare.  Palmemordet var stort, och vi följde rättegången via radion i den halländska sommarstugan, medvetna om att vi var med om något historiskt. 

Så var det sanktionerna. Sydafrika var ett land som präglades av rasism och segregationslagar och Sverige hade infört handelssanktioner mot Sydafrika. Det fanns särskilt en bensinstation som vi inte besökte, och än i dag undviker jag faktiskt just detta varumärke. Det säger en del om barndomens prägling. 

Sanktioner av olika slag är ett bra knep att ta till för stater som med icke-våld vill uttrycka sitt missnöje med skilda företeelser i ett visst land. Nu är det Iran som står i fokus efter att statsministern med entourage varit där över helgen. Iranska myndigheterna verkar vara godkända ur kärnvapensynpunkt, men deras syn på mänskliga rättigheter har en hel del i övrigt att önska. Yttrandefrihet existerar inte och dödsstraffet brukas flitigt. Oppositionella tystas med tortyr och fängelsestraff, och Amnesty har bland annat belyst situationen för Ahmadreza Djajali, en iransk-svensk forskare knuten till Karolinska Institutet som greps i april förra året av den iranska säkerhetstjänsten. 

Fokus på det här besöket i Iran kom att hamna på de kvinnliga delegaternas huvuden, dvs de sjalar som de enligt iransk lag är tvungna att bära. Iran är en religiös diktatur, och till skillnad från våra svenska sekulariserade förhållanden är religion i Iran inte någon privatsak utan något som är stadfäst i lag. Om detta statsskick kan motiveras utifrån Koranen låter jag vara osagt ( en viktig princip inom islam är att det inte ska finnas något tvång i religionen) men så ser det i nuläget ut. Att handelsminister Ann Linde bar sjal i mötet med president Rouhani sågs som oerhört provocerande inte minst för kvinnor som flytt länder med förtryckande strukturer mot kvinnor. 

På sociala medier har under veckan visats bilder på bland annat drottning Silvia i slöja i mötet med påven, och det har också påtalats att viss klädkod gäller överallt i samhället. Men drottning Silvia hade förmodligen inte arresterats av Vatikanstatens ståtliga vakter, och utan långärmat i en katolsk kyrka i Medelhavsområdet blir du förmodligen milt förmanad att klä på dig, men den sociala normen är inte inskriven i diktatorisk lag. Däri ligger skillnaden. 

Vad skulle Ann Linde ha gjort? 

Alternativet hade varit att låta mötena vara på den svenska ambassaden, där slöjtvång inte råder. Ett alternativ hade också varit att inte fara till Iran alls. Syftet var att öka Sveriges handelsförbindelser med Iran, och bilderna på statsministern  i fabriken var nog tänkt att ge signalen att nu blir det jobb för bilfabriken i Skövde. Pengarna styr och visst är det viktigt med jobb och ekonomi och export. Men var ska gränsen dras? Amnesty med flera människorättsorganisationer menar att ökade affärsförbindelser kan tolkas som att staten Irans brott mot mänskliga rättigheter (där slöjtvånget är en viktig del) legitimeras. Men den utgångspunkten tycker jag inte att den feministiska utrikespolitiken riktigt har kommit till sin rätt. 

Och frågan blir: vad kommer våra barn att minnas från vår turbulenta tid och vilka varor kommer de  att bojkotta? 

KARIN LÅNGSTRÖM 

Hiss: Mandelmanns Gård på tv. Vilken lycka!

Diss: Vårvädret gick över i en seg dimma. Så onödigt. 

Läs mer:

DN om Djalali

Samlat från DN

Amnestys årsrapport om Iran

Längtan efter våren. Krönika i SLA 11 februari 2017

Jag längtar efter våren! Inte så konstost kanske, det gör väl de flesta så här års men jag vet inte om jag längtat så mycket som jag gör just detta år. Vårgardinerna kom upp så fort julhelgerna var över, de viktigaste fröerna är redan inhandlade och de väna inomhuskrokusarna som fått pryda köksbordet tillsammans med stolta pärlhyacinter har redan blommat ut. Visst blir dagarna längre, snödroppar har siktats på sina ställen och vi är snart halvvägs in i februari, men det känns ändå inte som att det går fort nog.

Kanske har denna längtan efter ljus och värme att göra med samhållskylan. Allvarsamma analytiker resonerar om Trumps utspel och vad de kan innebära för världen. I skrivande stund verkar det som att han möter juridiskt motstånd i fråga om inresereglerna, och att en president bryter mot konstitutionen är anmärkningsvärt. Jag undrar om Trump kommer att sitta kvar mandatperioden ut. Kanske kommer han fram till att det inte är så enkelt att leka diktator i en demokrati. USA har ett alldeles för starkt rättsystem för att släppa igenom vad som helst som twittras ut från Vita huset. 

Men det kräver ju att det finns någon som vågar/orkar ställa sig upp och protestera. Det krävs någon som vågar vidta mått och steg för att hålla fast vid det som USA egentligen är, åtminstone på pappret, en stat präglad av frihet och medborgerliga rättigheter oavsett etnicitet och religion. Det krävs någon som tänker mer på det allmänna bästa, på rätt och rättfärdighet, framför egna karriärmöjligheter eller status inför den store ledaren. 

Då och då dyker det upp människor som ser det här. I Sverige har vi nu journalisten som under en reportageresa i Mellanöstern träffade ett barn utan familj eller framtidsutsikter. Liv ska räddas, tänkte journalisten och hjälpte pojken till Sverige. När detta sedan visades i tv blev det en rättsprocess där journalisten nu dömts för människosmuggling. Även om det stod klart att ingen egen vinning gjorts till journalistens fördel, blev det fällande dom och samhällstjänst. 

Oh, the irony! Det är ju just samhällstjänst som denne Fredrik sysslat med. Skulle han bara lämnat barnet där på gatan? Han hade möjlighet att rädda ett liv, och han gjorde det. Sveriges status som landet där mänskliga rättigheter står högt i kurs håller definitivt på att rasa. Det spelar ingen roll hur mycket feministiskt utrikespolitik vi har eller hur mycket vi nu ska kompensera aborträttorganisationer när regeringsföreträdare utan att blinka beskriver flyktingar som problem som till varje pris ska hållas utanför EU:s gränser. 

Jag kan förstå tanken att fler länder behöver ta emot, och att fattigdom inte per definition är asylskäl. Det är retoriken jag tänker på och reagerar emot, och det har gått fort. För inte så länge sedan stod en annan Fredrik i sommarkostym och vädjade om våra öppna hjärtan utifrån sin position som statsminister: Det är frihet och längtan efter frihet som är det viktigaste för att stå upp mot den som förtrycker. Det är friheten att stå på egna ben och fatta egna beslut som har gjort Sverige till ett fantastiskt samhälle. Den idén borde omfatta alla och utsträckas till alla delar av världen.

Om våren nu kunde komma. Ljuset, värmen, livsmöjligheterna. 

Karin Långström

Hiss: solfilmen på teve. Nog det mest upplyftande på teve just nu. 

Diss: murar och stängda gränser

Tillfälle till yttrandefrihet. Krönika i SLA 28 januari 2017

I en tid då vi på nytt och på allvar behöver fundera över vad demokrati och yttrandefrihet innebär kommer beskedet att Skövde kommuns Ungdomens Hus beslutat ställa in en föreläsning som bokats på initiativ av föreläsaren själv. Detta efter att en person som i flera sammanhang riktat kritik mot föredragshållaren nu även gett uttryck för sin åsikt på Ungdomens Hus evenemangssida på Facebook. 

Nu var det inte någon terrorist i stil med återvändande IS-soldat eller någon aktiv motorcykelgängmedlem som skulle tala, utan ickevåldsaktivisten och fredsaktivisten Martin Smedjeback. I många år har han och hans vänner kämpat för både nedrustning och djurens rättigheter och på så vis satt fingret på flera av svagheterna i vårt samhälle. 

Martin Smedjeback har suttit i fängelse av flera anledningar. 2008 tog de sig in i en vapenfabrik och förstörde granatgevär. Skadegörelse, menar en del, andra menar att det ger fokus åt den vapenexport Sverige sysslar med vilket innebär att det finns svenska vapen i konfliktområden som Somalia, Irak och Afghanistan. Sverige är en av världens största vapenexportörer sett till BNP. Det är inget annat än dubbelmoral när Sverige med ena handen exporterar vapen och med andra handen försöker arbeta för fred. Avrustningsaktivisternas motiv är förutom det opinionsmässiga att liv räddas genom att vapen förstörs. 

Så är det det här med djuren. Föreläsningens tema skulle ha varit Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Jag är inte vegan, men förstår den ideologi och teologi som värnar djurens rättigheter. Och djurrättsaktivisterna sitter inte bara i soffan - likt sådana som jag - och förfasas över livsmedelsindustrins ibland vedervärdiga djurhållning utan gör något åt det. Det handlar inte om att släppa ut minkar i naturen vind för våg utan att, som i burhönsaktionerna, ge hönor som strax skulle avlivas för att de inte längre var högproduktiva i äggfabriken en möjlighet till liv och frihet. Martin Smedjeback har suttit i fängelse, inte för att han har våldtagit eller mördat utan för att han har räddat livet på hönor. 

För detta får han epitetet ekoterrorist och Skövde kommun tycker att det blir för kontroversiellt och det blir skrivelser på sociala medier och mail som personalen inte har tid att besvara. Men yttrandefriheten måste få kosta på. Det här blir ett utmärkt exempel för kommunen att lägga fokus på en fråga som engagerar många ungdomar, som inte ser något kontroversiellt med varken köttfria måndagar i skolrestaurangerna eller mer uppseendeväckande aktioner. Inte för att de själva skulle befria kalkoner, men vi inspireras av människor som tar livet på allvar. 

Det här med civil olydnad kan få större utbredning i samhället än att gälla granatgevär och djurindustri. Vi ser hur mänskliga rättigheter ifrågasätts och den civila olydnaden blir aktuell när ett lands lagar hotar att skada människor eller djur. Till skillnad från allmän skadegörelse handlar det om att stå för det en gör, att inte maskera sig eller använda våld, att stanna kvar på brottsplatsen och invänta polis, att förklara varför aktionen sker och att motivet ska vara ideologiskt eller politiskt. 

Det är inte för alla, men några ser det som sitt kall att bedriva opinionsarbete med dessa metoder. Och våra ungdomar, som ibland beskylls för att vara oengagerade, skulle inte alls bli skadade eller hjärntvättade av Martin Smedjeback. Min mening är att de istället skulle få ytterligare inblick i några av vårt lands mer tveksamma förehavanden. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Svensk vapenexport och djurens lidande i livsmedelsindustrin

Cosmopolitanism

Hur kan vi leva med våra olika kulturer tillsammans i en värld?

Hur kan vi lära oss om varandra, av varandra?

Vilka svårigheter kan vi uppleva i mötet med människor med andra kulturer?
Vad hindrar oss att möta människor med andra kulturer?

Hur ska vi - landet Sverige - tänka?

Anpassning  - vem, vad, hur?
Vad är skillnad mellan integration och assimilering?

Integration= en process som innebär att en människa från en annan kultur får en plats i majoritetsamhället men kan samtidigt behålla sin kulturella identitet. Om detta lyckas får vi ett mångkulturellt samhälle.

Assimilering= en person från en annan kultur lämnar sin kulturella identitet i mötet med majoritetsamhället.

Motsatsen till kosmopolitism...
Främlingsrädsla / xenofobi
Främlingsfientlighet
Etnopluralism

......

Erik Gandinis film Cosmopolitanism

Biskop Åkes julhälsning

Det egna valet

Religionskritik är inte samma sak som rasism. Vi måste stödja de muslimska tjejer/familjer som väljer att leva utan hijab. Religionsfrihet gäller i Sverige. På samma vis ska de som av fri vilja lever med hijab kunna få göra det. Men stödet för dem som vill leva utan är minimalt i förhållande till de klan- och hedersstrukturer som många lever i.

Läs Maria Hagbergs replik till Bilan Osman i tidningen Ottar

Kommunen vill riva migrantläger. Krönika i SLA 17 dec 2016

Det har hänt i Malmö, Stockholm, Göteborg, Helsingborg, Paris och flera andra städer. Det hänvisas till lagar ibland någon form av välvilja och nu har stunden kommit också för Skövde.

Det handlar om att kommunen planerar att riva så kallade migrantläger och avhysa de som tagit sin tillflykt dit. Det talas om en långsiktig lösning i Rumänien, om att resurserna bör läggas där. Men EU-bidragen når inte fram till romerna, detta folk som diskriminerats och diskrimineras var de än kommer. Det rumänska majoritetssamhället ser ingen anledning att satsa på romernas mänskliga rättigheter. Det sägs att Rumänien ska ta ansvar för sina egna medborgare, men det gör de inte.

Vi känner till hur det varit i Sverige också. De hade länge inreseförbud i vårt land, och fram till 60-talet fick de inte vara bosatta utan hänvisades till att bo i husvagnar och läger. Så drev de från plats till plats och försökte försörja sig så gott det gick. På samma sätt vill kommunerna nu med hänvisning till den lokala ordningsstadgan och allemansrätten nu fördriva romerna. Deras brott är inte längre att de anklagas för att stjäla hönor från gårdarna utan att de skräpar ner. Att de ställer upp sina grejer på mark som inte är deras. Men var ska de ta vägen? Egenmäktigt förfarande ställs mot rätten till liv. Det finns inga billiga bostäder att hyra, men de har rätt att vara i vårt land i tre månader i taget.

Kommunen kan ge dem en bussbiljett hem till Rumänien, men det är lönlöst eftersom de kommer tillbaka. De tänker att det är deras jobb att åka till Sverige och tigga. Så var ska de ta vägen? Civilsamhället finner så klart på råd. Så länge eldsjälar orkar ordna med husvagnar under de kallaste månaderna fryser åtminstone ingen ihjäl. Men kunde inte kommunen bidra med något? Någon liten grundläggande samhällsservice som tillgång till rent vatten och sanitet? Helst ska de gamla presenningarna och provisoriskt uppsatta brädorna bort. Men får de hjälp med det? Lagen ska gälla lika för alla. Socialtjänstlagen ska följas. Men här gäller det människor som står allra längst ner på botten. Varje kommun har ändå det yttersta ansvaret för att enskilda får den hjälp och det stöd de behöver. Och en biljett till Rumänien hjälper föga. Och en avhysning hjälper inte heller: ett beslut om avhysning gäller endast den fastighet som lägret ligger i, vilket gör att presenningarna kan flyttas till grannfastigheten för att invänta ytterligare beslut. Så blir det en katt - och råttalek mellan kommun och migranter som kan hålla på tills ytterligare migranter väljer att helt enkelt bosätta sig i skrotbilar.

Då får kommunen ytterligare huvudbry och får ändra på parkeringsbestämmelserna istället. Det här är svåra frågor som inte har några enkla svar. Min dröm är ändå att Skövde kunde öppna en Stadsmission så att hemlösa, oavsett nationalitet, kunde få en tillflyktsort någonstans. Det skulle verkligen sätta Skövde på kartan som en human kommun. Skövde kommun vill gärna öka sitt invånarantal - men att det är skillnad på folk och folk är alldeles tydligt. Och satsa gärna på fler hotellnätter på Billingen, men fundera också på hur nätterna ser ut för några av dem som kommer att vistas större delen av sina liv i Skövde och som lever på samhällets absoluta botten.

KARIN LÅNGSTRÖM Hiss: Engagerade människor - heja! Diss: Varför ska vi behöva ha ett system där civilsamhället tar över kommunens uppgifter?

SLA: Kommunen anmäler migrantläger

#Juluppropet - för en human migrationspolitik

 Under 2015 sökte över 70 000 barn skydd i vårt land (enligt Migrationsverket). De kom med eller utan familj från våld och krig till ett nytt liv i Sverige. Här möttes de av generositet och konkret omsorg: hos politiker och tjänstemän, hos lärare och skolpersonal, hos socialsekreterare och gode män, hos företag, föreningar och kyrkor. Tusentals människor har delat med sig av tid och engagemang i fotbollsträning, språkklasser och lekgrupper. Det är lätt att förstå varför. Man vill bidra. Hjälpa till. Vara en medmänniska.

Under 2016 har det skett en drastisk förändring i svensk asyl- och flyktingpolitik. I juni röstade riksdagen för en ny och restriktiv asyllagstiftning. Men inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpning har stramats åt. Människor på flykt riskerar att beskrivas som en social och ekonomisk belastning och ett problem som bör lösas utanför Sveriges gränser. Vi är många som är djupt oroliga över den teknifiering, empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen kring den. Särskilt drabbade är barn och unga, som berövas hopp och framtidstro.

Vi ser förtvivlade unga människor som riskerar att utvisas till osäkra och konfliktdrabbade länder – ungdomar som ofta ser Sverige som sitt enda möjliga hem. Vi ser barn som inte vet om deras familjer ska få stanna mer än 13 månader i det land där de nu har börjat skolan och fått nya vänner. Vi ser föräldrar i Sverige som desperat försöker finna vägar för att kunna återförenas med sina barn som finns i konfliktområdet eller längs flyktvägen, men där lag eller byråkrati reser hinder. Rätten till familjeliv är en grundläggande mänsklig rättighet som har fastställts i internationella överenskommelser. Gemensamt för alla på flykt är att de lever i plågsam väntan, ovisshet och oro.

Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper. Detta knyter an till en bärande tanke i kristen tro om att vi människor är skapade för att leva tillsammans. Som medmänniskor är vi varandras angelägenhet. Villkoren för de barn, unga och familjer som drabbas av den nya asyllagstiftningen angår oss alla.

Låt fjärde söndagen i advent bli startskottet till ett upprop för en human migrationspolitik!

Genom att underteckna Juluppropet uppmanar vi regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Vi uppmanar alla att:

– skriva under vår namninsamling

Kyrkoledare, Sveriges kristna råds styrelse

Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan.
Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift.
Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS.
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan.
Johnny Kleman, kommendör Frälsningsarmén.
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen.
Anne-Christine Lindvall, ordf. Hl Anna av Novgorods Ortodoxa förs., Serbisk-ortodoxa kyrkan.
Jean Mansour, arkimandrit, Grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia.
Maie Martinson, församlingsföreståndare, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan.
Bernth-Åke Ottosson, tf missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan.
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan.
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd.

Svenska missionsrådet

Mattias Ingeson, ordförande
Anders Malmstigen, generalsekreterare

Läs mer - och skriv gärna ut listor att lägga på din arbetsplats och i din kyrka!

Ett nutida julevangelium

pixabay.com

Vid den tiden utfärdade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon en förordning om att hela världens folk skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna. Det var en vädjan i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den skrevs när Bashar al Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala människosmugglaren att åka till.

Och Josef, som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus i Syrien via Libyen och Italien till den lilla provinsen Skaraborg, för att skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta vårdbehov inne i sjukhuset.

I samma trakt satt några romer och vaktade sina pappmuggar i kylan. Då stod en tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sa till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har han lika stort värde som alla andra. Och detta är tecknet för er: ni ska finna ett nyfött barn på en madrass på flyktingförläggningen. "

Och plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från musikskolan som prisade Gud och sjöng: "Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla och på himlens djupblå grund."

När socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sa romerna till varandra: "Låt oss gå in till asylboendet och se det som hänt och som myndigheterna låtit oss veta." De skyndade iväg och fann Maria och Josef och barnet. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

När barnet hade fötts kom några kloka människor och frågade integrationsministern: "Var är det nya barnet? Vi har sett på teve att flyktingar har det besvärligt, så vi är här med gåvor." När några andra politiker hörde detta blev de oroliga, och de undrade hur stor volym flyktingar deras land verkligen kunde mäkta med.

De kloka personerna brydde sig dessbättre mer om mänsklig värdighet än om volymer, och de hjälpte till i kyrkorna och frivilligorganisationerna så mycket de kunde. Och gåvorna de hade var tro, hopp och kärlek. Vänliga blickar, svenskundervisning och kulturmöten.

 "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid." 

Årets juldebatt. Krönika i SLA den 10 dec 2016

Det är ju närmast omöjligt att det blir jul utan en ordentlig kultur - och identitetsdebatt först. Förr om året har folk i trollskogen blivit upprörda över en mörkhyad Lucia på teve, rykten om att pepparkaksgubbar bannlysts på någon förskolas luciatåg samt rykten om att Luciatåg inte får finnas alls eller att hela julen helt enkelt är borttagen ur den svenska högtidskalendern. Allt detta har naturligtvis att göra med den påstådda islamifieringen av vårt land. 

Årets bidrag är affärskedjan Åhléns som dristade sig till att marknadsföra kläder med hjälp av en mörkhyad pojke som Lucia. Här är det flera känsliga tår som kan komma i kläm. Det handlar om könsroller: kan pojkar verkligen ikläda sig rollen som Lucia? Någon kommentator på nätet menar att Åhléns här, förutom att vara i klorna på IS, också har fallit till föga för HBTQI-rörelsens mission att normkritiskt bryta upp alla traditioner som existerar. I vårt så medvetna land borde det dock vara självklart att tjejer och killar bord kunna få vara vilka roller de vill, men det verkar vara mer känsligt att killar klär sig i traditionellt kvinnliga roller/kläder än att tjejer går in i manliga klädkoder. Inte blir väl upprördheten så stor när kvinnor klär ut sig till tomten? 

Om vi ska vara riktigt traditionella bör vi gå tillbaka till det antika grekiska dramat där skådespelarna endast var män som också spelade de kvinnliga rollerna. 

Men när ska vi få leva i en värld där vi kan få vara människor i första hand och inte begränsas av att tillhöra det ena eller andra biologiska könet?

Så är det hudfärgen, förstås. Alla har vi väl varit med om luciaomröstningar i skolan. I de sammanhang jag funnits i har det aldrig funnits någon riktig debatt om huruvida inte Lucian skulle likna originalet, det vill säga mer likt en sicilianska med mörka drag än en rågblond västgötska, men egentligen är hud - och hårfärg lika lite intressanta som det biologiska könet. Vem som är Lucia handlar om något helt annat än biologi och genetik - det handlar om status. Det var den snyggaste tjejen som blev vald. Att det fortfarande är en statussymbol att vara Lucia märks också i de årliga luciaomröstningarna som arrangeras också i vår kommun. Även om det inte är den skönhetstävling som det skulle kunna vara, omges luciaföljet dock med en särskild omsorg. 

Anknytningen till det helgon som högtidshålls kan möjligtvis motiveras i att det samlas in en hel del pengar till välgörande ändamål i samband med luciaföljets uppträdanden. Helgonberättelsen bör upprepas: en ung kvinna som vägrade att låta sig blev bortgift utan istället ge hemgiften till de fattiga blev av den tilltänkte och förnärmade brudgummen mördad. Han gjorde det dock inte själv utan lät den romerska statsmakten sköta jobbet genom att ange henne som kristen, något som var belagt med dödsstraff vid denna tid.

Istället för att förarga sig över att hedersmord förekommer även idag fylldes kommentarsfälten på Åhléns sidor på sociala medier snabbt av rasistiska och hatiska alster. Trots att det var långt långt fler som uttryckte positiva känslor valde Åhléns att ta bort bilden efter att pojkens familj fått nog. Så började en ny debatt - var det rätt att vika sig för de främlingsfientliga? Och var det rätt att från början ha med ett barn i en reklamkampanj som var och en med någorlunda kunskap i hur kommunikation fungerar skulle förstå vartåt detta skulle leda?  

Jo, vi ska kunna ha mörkhyade pojkar som Lucia, både i reklamkampanjer och i verkligheten utan att vara rädd för att främlingsfientliga ska ta över arenan. Därför måste vi också kunna diskutera de utmaningar som integrationen ger upphov just för att visa att vi inte backar för de svårare frågorna. Och till dessa hör definitivt frågan om Lucia och hederskulturen: vågar vi se och lyssna till de barn, de lussebrudar som idag blir bortgifta utan att ha någonting att säga till om den saken? 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Musik - och kyrkomusikeleverna på Hjo folkhögskola som gör den ena fina konserten efter den andra

Diss: Låt barn få vara barn. Att avstå luciatåg eller få vara den figur de vill 

Har du varit i Ladonien? Det är en självständig stat på en kvadratkilometer utropad den 2 juni 1996 av konceptkonstnären Lars Vilks. Här finns en egen regent och egen statssekreterare. Valutan heter örlog, det finns två nationalsånger och en enen flagga. Här finns de kända konstverken Nimis (ett slags byggnad med torn tillverkad av drivved) och Arx (en skulpturbok av sten och betong) som är mycket välbesökta. Ladonien självt är egentligen också ett konstprojekt med vilket Lars Vilks förklarat krig mot Sverige. Nimis och Arx samt ytterligare ett projekt som blivit bortflyttat har nämligen uppförts utan bygglov i Kullabergs naturreservat och en lång strid har utkämpats mellan Lars Vilks och myndigheterna. Också denna strid är en del av själva konstprojektet. 

Nimis har brunnit flera gånger. Så sent som den 24 november blev Nimis vandaliserad ytterligare en gång. Vilka som ligger bakom är för tidigt att säga, men Vilks har kända kritiker i radikala islamister som känner sig kränkta av andra vilksprojekt - som till exempel den kända Muhammed som rondellhund som publicerades i Nerikes Allehanda år 2007. Lars Vilks har sedan dess varit utsatt för flera attentat och lever gömd med ständig polisbevakning. 

Det finns en icke obetydlig debatt kring Lars Vilks i både konst - och samhällsvetarsammanhang. Han har, med yttrandefriheten och tryckfriheten i ryggen, givetvis rätt att framställa Muhammed som rondellhund, även om det finns religiöst känsliga personer som blir upprörda. Det är just för dessa personer vi har yttrandefrihet. För vad har Vilks att säga med sina konstverk? Visst finns det anledning att visa att religion inte står över yttrandefriheten? Och vilket samhälle får vi om vi inte får kritisera olika företeelser, religiösa eller inte? 

Lars Vilks är inte den ende som får sina evenemang inställda på grund av arrangörers oro för terrorbrott. I veckan blev ett seminarium med journalisten Gellert Tamas (ni vet Lasermannen och De apatiska) på Akademibokhandeln i Stockholm inställt på grund av säkerhetsrisken. Gellert Tamas skulle prata om sin nya bok om det svenska hatet. Och istället för att prata öppet om det hot som högerextrema å ena sidan och islamister å andra åsamkar oss andra och gör oss tysta, blir det en tystnadens kultur som får råda då detta inte får diskuteras. Jo, efter stängningsdags, så att ingen riskerar att se en nationalsocialist eller IS-krigare in action i den julskyltade entrén. 

Ska vi värna yttrandefriheten, måste vi som samhälle ställa upp för de författare, konstnärer och journalister som vågar bryta tystnadens kultur. Det må vara med polisbeskydd eller öppna författarsamtal. När kommer Gellert Tamas och Lars Vilks till Skövdes stolta Kulturhus? 

I skrivande stund kommer så goda nyheter som ett evangeliskt pling i min dator. Det är SVT som vet att berätta att Kulturhuset i Stockholm tar över Gellerts författarsamtal med motiveringen att det inte finns anledning att ge upp för någon smygande rädsla.

Slutligen, skaraborgsmediernas särskilda tryckfrihetsvecka kom verkligen rätt i tiden. Nu gäller det för makthavarna att inte halka på tangenterna eller uttrycka sig halvtydligt utan frimodigt stå upp för det fria ordet. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Modiga sanningssägare
Diss: Herrarna på Reporter utan Gränsers lista över pressfrihetens värsta fiender 2016. Googla gärna! 

Läs mer: 

Reportrar utan gränser:Världens värsta pressfrihetsfiender

Lars Vilks blogg
Gellert Tamas hemsida

Barn ska inte stå brud!

Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal. 

Tillsammans med partners runtom i världen deltar Svenska kyrkan i 16 Days of Activism Against Gender Based Violence. I år lyfts arbetet mot barnäktenskap.

I vår del av världen tänker vi på bröllop som något fantastiskt. En kärlekshandling av fri vilja.  Men för många människor är det inte så. Barnäktenskap och tvångsäktenskap är ett faktum i många delar av världen och verkligheten kan vara brutal.

Alla barn, oavsett var de befinner sig i världen, ska få vara barn och själva ha rätt att bestämma över sin kropp. Barn ska inte stå brud, de ska vara barn. mer hos Svenska kyrkans internationella arbete

Därför ska vi inte ha könsseparatism i badhusen. Krönika i SLA 26 november



unsplash.com

I väntan på att Diskrimineringsombudsmannen (DO) fattar beslut om vilka riktlinjer som ska gälla i frågan om separata badtider i offentliga badhus (så kallade kvinnotider) ramlar jag på den gamle kyrkofadern Cyprianus som år 250 e Kr uttalade sig enligt följande: "Blotta anblicken av en kvinna är syndig. Kvinnan bör för den egna synen dölja sin syndfulla lekamen, och för att slippa rodna över sin lasteliga nakenhet bör hon inte bada."

Det är tur att det hänt litegrann sedan dess. Förresten, det handlar inte om tur utan om medvetet arbete för att förändra  förtryckande strukturer. Dock är idéerna om mänskliga rättigheter tämligen nya om vi ser dem i ett längre perspektiv och upplysningstidens ideal att samhället bäst utvecklas av fria människor i samverkan måste hela tiden återerövras.

En del badhus i vårt land har införs könsseparata badtider. Apartheid och cementerande av förlegade medeltida värderingar menar en del, andra tycker att efterfrågan ska få styra och stöder sig på vittnesbörd om att vissa kvinnor, företrädesvis med muslimsk bakgrund, inte skulle gå till badhuset alls om de inte får komma på särskilda tider.

Frågan är inte enkel och alla argument behöver noga belysas. Själv har jag min uppfattning klar: hundra år av aktivt jämställdhetsarbete har visat att vi behöver jobba med både mäns och kvinnors uppfattningar. I den här frågan behöver DO sätta ner foten och upplysa oss om att vi i Sverige inte har könsuppdelade simhallar, bussar eller bibliotek. Omklädningsrummen är könsbestämda, men det beror på att vi faktiskt förväntas vara nakna i dem, och därför bör integriteten här skyddas. Det bör också finnas fler enskilda duschar och ombytesmöjligheter - för det finns personer som av olika anledningar behöver det.

Några ängsliga kommunpolitiker och badhustjänstemän har argumenterat för skilda tider för att motverka sexuella övergrepp. Men sexuella ofredanden i det offentliga rummet ska bekämpas utan att vi sätter kvinnorna i särskilda bassänger på särskilda tider, eller som i konsertsammanhang i särskilda fållor. Nej, den som inte kan avhålla sig från att ofreda andra människor bör skyndsamt portförbjudas från den lokal brottet skett, få sig lite sunt förnuft till livs från sin vårdnadshavare om hen är minderårig, och sedan lagföras. Män är inga djur som ska frånkännas ansvar för sina handlingar med hänvisning till instinkter och hormoner.

De som framförallt har reagerat negativt mot de könseparatistiska badtiderna är kvinnor från Mellanöstern. Det är människor som flytt från patriarkala och förtryckande kulturer som tänkte sig en framtid i ett fritt land. De var vana från sina hemländer att inte kunna vara på samma platser som män eller ha samma rättigheter och ser hur deras landsmän radikaliseras. Hederskulturen, eller skamkulturen som det snarare borde benämnas, finns inom både kristna och muslimska sammanhang och oavsett religiös bakgrund borde ingen i Sverige leva med restriktioner på grund av religiösa skäl. Och de som vill bryta med dessa kulturmönster gynnas inte av att hänvisas till separata tider på badhuset, att de tillåts vara frånvarande på vissa biologilektioner eller att de inte alls behöver vara med på idrotten.

Det här viktiga samtalet har precis börjat, och det är av största vikt att vi talar om och talar för de tjejer och kvinnor som bokstavligt eller i överförd betydelse hålls inlåsta, utan att patriarkatets representanter ska få tysta oss genom att anklaga för rasism och främlingsfientlighet. Främlingsfientlighet accepteras inte i vårt samhälle, men det gör inte kvinnofientlighet heller.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss:  Den nya kvinnorörelsen som ser våra invandrartjejers bekymmer

Diss: Förtryck i alla länder och i alla tider.