Det egna valet

Religionskritik är inte samma sak som rasism. Vi måste stödja de muslimska tjejer/familjer som väljer att leva utan hijab. Religionsfrihet gäller i Sverige. På samma vis ska de som av fri vilja lever med hijab kunna få göra det. Men stödet för dem som vill leva utan är minimalt i förhållande till de klan- och hedersstrukturer som många lever i.

Läs Maria Hagbergs replik till Bilan Osman i tidningen Ottar

Fadi från Syrien

"Han fick se sina vänner dödas mitt under en tentamen. Under dödshot valde 18-årige Fadi och hans familj att fly från sitt hem i Syrien. Nu sitter de i en lägenhet, med varsin madrass och en tv och väntar på att få börja leva igen."

Läs Fadis berättelse.

Lästips: Skriket från Exodus

"När jag skriver det här känner jag en stor matthet. Det går inte att ha förtroende för min civilisation, som kan leva med sig själv under de här omständigheterna. Känslan är en sjuk gest också den, ett avtrubbat medlidande på avstånd. Faraos son är död. Plötsligt är det tomt där makten skulle vara, det självklara arvet, privilegierna. Tomt efter det oersättliga som gått förlorat. Men småbarnspappan är kvar i natten som försökte kväva honom. Och Exodus är ett skrik från det som ska komma. Det är framtiden som begär sin frihet. Någonstans hör en förälder sitt barn från sovplatsen intill kräva ett liv. Han reser sig. Det är Exodus, uttåget, att följa ropet från en ny framtid. Men det finns också en annan Exoduserfarenhet. Insikten att förnekandet av ett värdigt liv för andra till sist berövar det egna livet dess värde." Läs Elisabeth Hjorts essä i DN.

21 pictures that will restore your faith in humanity

Se alla bilderna!

Minnesanteckning från möte med handläggare vid Gränspolisen

Den här texten från bloggen Happytogobattle måste läsas.


MINNESANTECKNING FRÅN MÖTE MED HANDLÄGGARE VID GRÄNSPOLISEN


Möte med: Gränspolisen

Medverkande: Du min vän, jag och GränspolisHandläggaren.

Dag: Häromdagen.

Tid: Mitt på dagen.



Läs mer

Viktiga texter om terroraktionen i Norge

Här följer några av de länkar jag skickat via twitter och facebook senaste dygnen. Bör läsas.

Prableen bloggar om sin upplevelse

Jag hade mördaren som "vän" på facebook

Storasyster i vassen: Inte bara ofattbart

Jens Stoltenbergs tal i Oslo domkyrka

Deeped om försoning

Ulf Bjereld har läst manifestet

Helena Taubner diskuterar också dilemmat: öppenhet om Breiviks tankar eller inte?

Emmas blogg Utoyahelvette

Läst: Levande teologi av Cristina Grenholm

Är teologi tråkigt? O nej. Teologi kan vara lustfyllt, utforskande och djärvt. Gud tål teologiska experiment, och allas erfarenheter och tankar om Gud och livet är viktiga.

Cristina Grenholm är direktor för Sekretariatet för teologi och ekumenik vid Kyrkokansliet i Uppsala, ibland kallad chefsteolog. På ett enkelt men inte förenklande sätt går hon igenom hur teologiska tankar kan formuleras och vilka frågeställningar som är aktuella. Hon resonerar och öppnar dörrar, samtidigt som hon klart stänger dörren för fundamentalism och kärlekslöshet.

Jag tycker om hennes sätt att bemyndiga människor. Det allmänna prästadömet brukar betonas i luthersk kristendom. Det handlade (naturligtvis?) om de troendes prästadöme, men vem som är troende idag är något som kyrkan eller kyrkans elit inte kan definiera. Huvudsaken är att ingen behöver någon mellanhand för att nå Gud, förutom Jesus.

Jag fäster mig särskilt vid Grenholms tanke om treenigheten. Gud är den som skapat vägen och den som kommer oss till mötes på den, dessutom vandrar Gud på den. Jag gillar att tänka treenigheten relationellt (för att tala med Martin Modéus) snarare än kemiskt (vatten-is-ånga-varianten).

Talet om Gud i Levande teologi är hoppfullt och nytänkande. Hon beskriver hur man resonerat teologisk i de två kanske största debatterna i kyrkans senaste hundra års historia, nämligen ämbetsfrågan och vigselfrågan. Där talar hon just om nytänkande och gränssprängande. Tyvärr använder hon inte den metoden när hon tar upp förra årets kyrkomötes diskussion om de odöptas plats vid nattvarden. Där tycker hon att "kyrkan behöver förändra sin attityd och sitt arbetssätt snarare än att skapa ny teologi kring dop och nattvard". Det resonemanget hördes föralldel även i vigselfrågan, men där valde en stor majoritet i kyrkomötet en annan väg.

Hur är det då med den ärvda bekännelsen? Grenholm tillstår att kyrkans teologi ibland motsäger bekännelsen, som i dopritualet. I andra frågor måste vi ta avstånd från bekännelseskrifterna, som i synen på judar och på islam.

Boken rekommenderas att läsas i samtalsgrupper, och det tror jag är en bra idé. Organisationsfrågorna tar ofta överhanden, och även om de i och för sig rymmer teologiskt tankematerial skulle fler säkert tycka det vore intressant att få diskutera mer omkring tradition och erfarenhet, teologi i teorin och praktiken. Det skulle kyrkan må bra av.

Eller som Cristina Grenholm konstaterar: "Kyrkan är visserligen inte i alla avseenden en världslig organisation, men den är inte heller helt andlig. Den ger rum för det heliga utan att vara en helig säkerhetszon."

Beställ boken hos Verbum eller adlibris.se.

Läst: Jordens herrar. Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund

Det här är en riktigt eländig bok. Sida upp och sida ner dras läsaren med in i en värld av förtryck, våld, blod och bortförklaringar. Hur världen borde se ut skulle egentligen vara självklart. Ändå är vi blinda, döva och skyller på andra.

Pelle Strindlund är ickevålds- och djurrättseldsjälen som nu kommit ut med ytterligare en bok om djurens villkor. Med samma frenesi som tidigare beskriver han hönornas misslyckade försök till flaxningar med sina vingar i de trånga burarna hos äggproducenterna. Han uppmärksammar oss på minkens behov av att hoppa och skutta. Återigen hur det går till när kycklingar dödas.

Världen blir lite bättre, skriver Pelle, varje gång någon väljer att lägga ner en påse pintobönor i kundvagnen istället för fryst kyckling.

Vad är det då som gör att köttproducenterna får hållas? LRF-lobbyn och branchorganisationerna har betydande ekonomiska intressen som går före djurens naturliga intressen, till exempel att böka, leta efter mat, sträcka ut vingarna, dra av grässtrån med mulen.

Vanligt folk är vana vid smaken, doften och konsistensen av kött. Djurrättsaktivister anklagas för att vara extremister, och för devalvera människovärdet. För om djuren uppvärderas, måste människan nedvärderas, resonerar somliga.

Det finns ingen anledning att ställa människor och djur mot varandra, lika lite som vi bör ställa utsatta människor emot varandra, som hemlösa och flyktingar. Det är inte nödvändigt att ta ställning för en grupp på en annans bekostnad. Det går att skapa en värld där varken människor eller djur utsätts för organiserat våld.

Pelle Strindlund gör en grundlig argumentationsanalys av samhällsdebatten om animalieproduktion, och jämför med 1800-talets tankar för och emot slaveriet. Det visar sig att det ofta är samma argument. Precis som människor har rätt att härska över djuren, så har vita människor rätt att härska över svarta människor. Slavarna hade det bra i sina hyttar, mycket bättre än om de hade levt i frihet.

Det handlar om att ta sig rätten att döda. Om att reflektera omkring sina matvanor. Om det nu "i naturen" är naturligt att äta kött från andra individer, varför förväntas vi i våra matvanor att ta efter det köttätande lejonet och inte den vegetabilieätande gorillan?

Den här boken bör absolut läsas. Beställ den till exempel hos
adlibris.com. Om du blir mer intresserad av djurrättsteologi kan du också beställa Varje varelse ett Guds ord som jag också har bloggat om.

Mer information kan du hitta på pellestrindlund.se och på Facebook.

En fråga om civilisation

Läser en både intressant och rolig text i dagens DN Kultur om husmodern förr och nu. Det är Sara Danius som jämför Bonniers kokbok från 1960 och 2010 och ser hur svensk civilisation har förändrats under årens lopp.

När man läser somliga debattörers vurm för hemmafruidealet med ingredienser som "mer tid med barnen" och "laga mat från grunden", funderar åtminstone jag på hur mycket tid med barnen det egentligen handlade om - alltså tid på barnens villkor. Och frågan är om det verkligen är ett egenvärde i att laga mat från grunden - alltså med en kötthantering som idag är något som många av djurätarna helst vill veta så lite som möjligt om.

Köpa mald nötfärs går ju bra. Färdigpaketerad och fräsch. Men vem vill idag stå hemma på köksbänken och mala en bit muskel? Själv kan jag äta en makrill någon gång, men då vill jag köpa den i formatet "makrillfilé med citronpeppar", som vore det någon slags grönsak.

Sextiotalets mödrar hade mer tid med barnen. Läser man i kokboken får man veta vad barnen fick vara med om, om de nu hängde i köket, vilket de säkert gjorde när de inte var ute och byggde hyddor i träden, byggde sina egna lådbilar eller konstruerade hela bondgårdar av olika slags kottar och tandpetare.

Hör bara hur den ömma modern av Bonniers kokbok förväntas tillreda måltiden kokt ål med ris och curry:

"Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1-2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.

Ålen är långlivad. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff)klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag. Stick ex ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämnre som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer.

Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med. "

Vet nu inte om sextiotalisterna bär med sig traumatiska minnen från småbarnåren i köket, men det här är verkligen DA SHIT, inte animerat som i tevespelen eller fejkvåld och ketchupblod som i videovåldet.

Historien har hunnit ikapp husmodern. Kommunens miljötillsyn tillåter inte slakt hur som helst, och i vilket fall har ålen fiskats slut och förbjudits. Redan 1983 års kokbok har man tagit bort bilderna på den värst dramatiska hanteringen, och ålen ligger tyst och snäll.

"Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat", konstaterar Sara Danius.

När dagens hemmafruförespråkare talar, är det vardagshändelser som "alltid hemma när barnen kommer från skolan", "långa promenader tillsammans", "alltid eget bröd i frysen", "inget stressande", som tas fram. Borta är husmor som slaktare. Sara Danius talar om konsekvenserna av husmoderns försvinnande. De positiva delarna är kvar: tröstandet, matandet, pyntandet och organiserandet. Borta är köttyxan och köksspikarna - och plattänger använder vi till att platta håret med, inte att dra av skinnet av fiskar med.

Idag finns en opinion för vegetarisk mat. 1960 års kokbok beskriver hur man håller fast hummern som slår med stjärten och kränger och vill upp ur den kokande grytan: man tar en vass kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud.

Vad är motorsågsmassakern mot detta, frågar jag mig!

Det kanske är verklighetsfrånvänt att servera djurschnitzlar som ser likadana ut som grönsaksschnitzlar. Panerade med ströbröd ser man ingen skillnad. Man anar inget av lidandet hos grisen. Man kan knappt ana att det är en gris som är ursprunget, när man steker den industriförpackade schnitzeln. Men det är trevligare. Och går fortare att tillreda, så att vi kan ägna oss åt andra saker tillsammans med barnen.

Jo, Sara Danius diskuterar lite annorlunda i sin text, och tar fasta på att maskuliniteten i köket har försvunnit med den mordiska slaktarhusmodern, och att det är detta som nu tas upp av bland andra Per Morberg som lika gärna poserar med jaktgevär som stekpanna, eller av Jens Linder som ger ut en bok med titeln "Det glömda köket" som förklarar hur man torkar, gravar, flår, styckar, röker, stoppar korv och andra förgätna husmorskompetenser.

Jag föredrar att ugnsbaka några broccolibuketter. Sen går jag till teven och skjuter några virtuella fiender. Vi människor måste avreagera oss, det är bara sätten som varierar. Men den diskussionen är en annan bloggpost.

Videoklipp: Julförberedelser på Drottningholms slott, aka "Mer kött".

Erik Ullenhag om en strategi för minnesdagen för Förintelsen

"Idag, på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, hedras de över tio miljoner judar, romer, homosexuella och andra som mördades i nazisternas dödsläger. Men rasism och antisemitism frodas än idag, också i Sverige, och det är ett gemensamt ansvar att bekämpa dem, skriver integrationsminister Erik Ullenhag (FP)."

Läs hela artikeln på sydsvenskan.se .

Elin Grelsson om män och feminism

"Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång."

Läs hela inlägget. Oerhört klokt.

"Jag ringer mina bröder"

Idag känns det helt nödvändigt att läsa Jonas Hassen Khemiris tankar om terrordådet i DN, flera gånger.

Och a propos #prataomdet, så måste jag också läsa Miriam flera gånger idag också.

Ökenkällan

Hittade en för mig ny blogg precis som jag inte kan låta bli att dela. Ökenkällan heter bloggen och drivs av Rolf-Eric, kyrkomusiker emeritus från Borensberg. Mycket läsvärt!

Så här skriver han a propos förre biskopen Biörn Fjärstedts debattartikel i tidningen Dagen:

"Jag kan inte begripa vad det är för fel att man vill framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd. Betoningen av synd och nåd ser inte likadan ut i dag som förr. Vår upplysning lär oss att se allt i ett nytt ljus. Fördenskull behöver man inte överge det som är bärande i det teologiska mönstret."

Dagen

Dags att börja twittra?

Läs Emanuel Karlstens twitterskola på hans nya expressenblogg Tabloid 2.0.

Transgender Day of Rememberance – en dag i medieskugga

Läs Immanuel Brändemos artikel på Second Opinion. Idag är det transmanifestationer, läs mer på rfsl.se.

Grattis på Fars dag!

Idag säger jag grattis till alla världens pappor och påminner om att det går alldeles utmärkt att ta ut mer föräldraledighet än "pappamånaderna" och att ni inte ska ta åt er av ojämställda attityder i samhället och att det är lika viktigt att ni matar era barn (även som spädbarn) som att mammorna gör det.

Missa förresten inte min nya favoritblogg, Att vara Charlie Shulmans pappa.

"Ibland kan det hända att ens dotter skriker väldigt länge mitt i natten, fortsätter till tidiga morgonen och till slut inser man som förälder att det bara är att stiga upp för dagen fastän klockan är bara strax efter fem på morgonen. Och man känner sig lite TRÖTT när man bär sin dotter ut från sovrummet och lägger henne i babybjörnen för att kunna borsta tänderna och när hon där och då levererar ett charmigt, flörtligt litet leende - ett leende som säger "äsch, nu glömmer vi den här tråkiga natten, hörrö" - så är det under EN LITEN SEKUND svårt att besvara det.

Under en liten sekund vill man säga: "Du. Jag snackar inte med dig."

Sen älskar man sin dotter över allt annat igen."

Mmmm.

Blogg från Berghem

En kyrklig tyckare från Berghem har börjat blogga. Välkommmen till Berghemaren har ordet.

Annika Spalde sommarbloggar

på dagen.se. Hon bloggar om hur Gud påverkar hennes sätt att leva och om hur det är att sitta i fängelse för sin övertygelse.

Hela världen bloggar

Hela världen, dvs Svenska kyrkans internationella arbete, har nu startat en blogg!

Värre än burka

"Jag läste någonstans idag om att västvärldens kvinnliga kroppsideal håller kvinnor i samma förtryck som vi gärna vill mena att burkan gör. Jag är inte säker på det. Det är möjligt att vårt ideal är ett värre förtryck än vad burkan är. Det handlar inte bara om vad kvinnor har på sig, utanpå. Det handlar om hur kvinnors kroppar ÄR. Och därmed om hur vi kvinnor är, hur bra vi är på att hålla efter kropparna."

Läs mer om jämställdhet på sommaren och annat spännande på cordiabloggen. President Sarkozy har iallafall inte gjort det lätt för sig. Hur ska han nu gå vidare med kvinnoförtrycket i Frankrike?

(Tidigare bloggat här om burkor, slöjor och feminism.)