Visar inlägg med etikett judendom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett judendom. Visa alla inlägg

Omskärelse, religionsfrihet och attityder


Det sägs ibland att sättet ett samhälle behandlar sina minoriteter på säger något om hur samhället ifråga mår.  I veckan har debattsverige ägnat sig åt frågan om manlig omskärelse av icke-medicinska skäl och flera perspektiv har förts fram. 



En viktig utgångspunkt är religionsfrihetslagen från 1951 som säger att varje person har rätt att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.  Detta var en del i en sekulariseringsprocess som sedan 1800-talet handlar om att Svenska kyrkan inte ska vara en del av staten, och att den som inte är evangelisk-luthersk bekännare jämlikt ska kunna utöva sin tro, eller låta bli att utöva religion. 


Men hur ska vi göra om seder och bruk, accepterade inom ramen för religionsfrihetslagen, strider mot andra grundläggande konventioner, som till exempel Barnkonventionen? 


Det är just barn och ungas rätt till kroppslig integritet som har fått delar av Centerpartiets stämma att föreslå förbud mot omskärelse av icke-medicinska skäl. Inte av antisemitiska eller islamofobiska, även om konsekvenserna av ett eventuellt förbud enligt vissa religiösa företrädare skulle innebära att det blir omöjligt att leva som jude eller muslim i Sverige. 


Men enligt samma barnkonvention har varje barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.  


Tondövheten och okunskapen i religiösa och kulturella frågor är ibland skrämmande. Men det handlar också om respekt och tolerans. Är det möjligt att tänka att människor kan få ha sina viktiga aspekter av identitet och liv i fred?  Religion och livsåskådning är essentiella delar av många människors liv och det innebär att folk sysslar med att ställa fram färsk frukt till sina gudabilder,  döper sina barn, ändrar sina medvetandetillstånd genom shamantrummor, låter bli att äta kräftor eller julskinka, eller tvärtom äter julskinka och firar jul och påsk om än inte av religiösa skäl, och varför inte låta folk hållas även om jag själv tycker det verkar knepigt, såvida ingen blir skadad eller att det i övrigt strider mot svensk lagstiftning? 


En del menar att omskärelse handlar om att skada barnen. Socialstyrelsen ser det inte så - tvärtom ska ingreppen ske på institution så att krav på hygien och smärtlindring tillgodoses. En imam på sociala medier tänker att en del  barn skadas - livslångt och oåterkalleligt - av föräldrars alkoholkonsumtion. Jag tänker att barn mår väl av att vara i goda sammanhang och att vara en del av en gemenskap - vilket bland annat ges uttryck i religiösa församlingar. 


Men religioner ändras. Numera finns prästvigda kvinnor trots tveksamhet hos Paulus i Nya testamentet, och alla bud i Tredje Moseboken hålls inte av bekännande judar idag, och alla muslimer följer inte alla påbud i Koranen. Religionsutövare påverkas av tidsanda och kontext. Därför finns idag judar som inte låter omskära sina söner  utan har namngivningsceremoni för dem - b´rit shalom - som de har med sina döttrar. Men den processen sker lämpligast bland judarna själva - och inte på politiska partistämmor.

Tankar om religionsteologi Del 1


I veckan som gick fick några i min omgivning anledning att fundera något kring det här med religionsteologi, religionsdialog och möten med andra religioner. Eftersom det här är en känslig fråga - kanske i samma storleksordning som frågan om prästvigda kvinnor en gång var eller om hbtq-kristnas vara eller icke i kyrkliga sammanhang - finns det anledning att närma sig frågan från olika perspektiv. 

Det första en bör fråga sig är om det överhuvudtaget är meningsfullt att lyssna till andras berättelser om sina erfarenheter av tro. Den som svarar nej på den frågan kommer ändå att ställas inför religionsteologiska frågor och pastoralt handlande som kräver reflektion. 

Den som svarar ja har en hel del frågeställningar att resonera kring. Hur ska dessa samtal ske? Varför? Och vad är syftet med dem? 

Min egen utgångspunkt är att jag kan fördjupas i min egen tro i mötet med troende från andra religioner. Det är ett sätt att visa respekt för andra människor och ett uttryck för nyfiket intresse för hur andra människor tänker i olika livsfrågor. Vad är det som gör att muslimer tackar Gud (alhamdulillah betyder "jag tackar Gud") för både ont och gott som sker dem? Och hur kan vi inspireras av det frejdiga samtalsklimat som finns inom judisk tro? 

Religionsteologi förutsätter ett tänk kring bibelsyn, Gudsbild och människosyn. Vi behöver tänka till när det gäller kristendomens sanningsanspråk och försöka förstå hur bibelorden som ger en annan tolkning kompletterar och fördjupar. 

Mycket är tänkt och skrivet i detta ämne. I "Samtal om religionsteologi" (Tro & tanke, Svenska kyrkans forskningsråd 2001:3, red. Kajsa Ahlstrand och Håkan Sandvik) identifieras några viktiga frågeställningar: 

* Hur kan vi vara trogna mot den väg som är oss given samtidigt som vi kan ta tillvara de insikter vi får i möten med troende från andra religiösa traditioner? 

* Hur ska vi som kristna förhålla oss till rasism, främlingsfientlighet, antijudiskthet och islamofobi?

* Finns det element i vår religion som kan användas på ett diskriminerande och rasistiskt sätt, och hur hanterar vi i så fall det? 

* Vad kan vi bidra med i vår tradition för att bygga ett gott samhälle och därmed följa Paulus uppmaning i Rom 12:18 att hålla fred med alla människor? Har det något att göra med hur vi bemöter troende från andra religioner? 


"Herren är på denna plats, och jag visste det inte". 1 Mos 28:16


Låt det brinna, ååå, låt det brinna, ååå...


Så här års diskuteras alltid det här med skolan, skollagen och adventsfirandet i kyrkorna. Går det att ta med skolklassen till kyrkan och tända det obligatoriska första ljuset i advent utan att kränka vare sig elever eller personal eller skolverkets juridiska dokument?

I år har särskilt många präster, församlingspedagoger och rektorer, hoppas jag, läst Skolverkets juridiska vägledning för advent i en icke-konfessionell skola. Det är tydligt att "(e)n sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse".

För egen del kan jag leva med att inte i varje läge recitera trosbekännelsen eller välsigna om det inte är önskvärt. Jag kan berätta om varför vi firar advent utan att det behöver klassificeras som en predikan. Men hur det än är, så är advent en kristen högtid och då är det svårt att komma förbi de religiösa inslagen.

Det finns ingen anledning att överdriva det här resonemanget. Men Skolverkets jurist är tydlig: "Om prästen inte kan ställa upp på skolans villkor är det inte lämpligt att genomföra samlingen i kyrkan". Det är en trist formulering som på något sätt utpekar präster som ett särskilt obstruerande släkte.

Uppmanar jag till konfessionell aktivitet när jag ber den i förväg utvalda eleven att tända första adventsljuset? Nej, naturligtvis inte, även om det för mig är ett uttryck för tro: jag räknar ner till firandet av att Gud blir människa, och jag tänder ljuset i förbön för människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.

I vilket fall är det skolan själv som tillför det religiösa inslaget. Att sjunga traditionsknutna psalmer ingår i läroplanen, och varför inte låta kyrkomusikern spela dem? Och klassernas egna sånger är långt ifrån icke-konfessionella. Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Är det inte Svenska kyrkans verksamhetsplan, det? Eller är det så att det är en väldigt tunn hinna mellan det sekulära och det religiösa, så tunn att det faktiskt inte märks när de två världarna möts? Är det till och med så att det är samma värld?

Skolan och kyrkan har det gemensamt att vi vill gynna det goda livet. Vi tycker oftast att det är trevligt med traditioner. En viktigt tradition, dock, är att visa respekt för andras tro, kultur och religionsitet. Per Westberg diskuterar i ett blogginlägg huruvida det med Skolverkets rekommendationer ens kommer att vara möjligt att ta med klassen på studiebesök i en moské eller i en synagoga:























"Om man nu är konsekvent ligger det i farans riktning att Skolverket måste förbjuda besök i synagogor och moskéer. Det faktum att pojkar måste ha mössa på
huvudet vid besök i moskén är ju religiöst betingat. Det handlar i judendomen om
att visa respekt för Gud. Ska alla tvingas till det? Självklart tycker jag.


Det handlar om respekt för religion liksom det handlar om respekt för religion att präster välsignar människor och läser trosbekännelse.

Likaså skulle kunna ifrågasättas om elever verkligen ska ta av sig skorna när de besöker en moské. Det är ju en religiös handling."
I förlängningen kan Skolverkets tolkning leda till att intoleransen mellan människor ökar, befarar Per Westberg, och jag tror han har rätt. Att ta av sig skorna, ta på sig mössan, eller som i kyrkan - ta av sig mössan - handlar om att visa respekt mot den kultur man bevistar. Allmänt hyfs, skulle folkpartisten i mig säga. Precis som att barnen lär sig att vara tysta under skolteaterföreställingar, eller att de inte får hoppa i bassängen med kläderna på när de har simträning i badhuset.



















Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...