Filmen om Inger Svensson. Krönika i Kyrkfack mars 2014

Tror att en betydande del av Kyrkfacks läsekrets såg eller har åtminstone hört talas om ”Och förlåt oss våra skulder”, dokumentärfilmen om prästen Inger Svensson som Sveriges television nyligen visade. Tom Alandh visar ett människoöde – en ung kvinna som väljer att följa sin kallelse till prästämbetet trots det hårda motstånd som fanns på 70-talet. Ensam i stora prästgårdar tar Inger Svensson sällskap av flaskan vilket medför både ekonomiska och sociala bekymmer.

När Alandh så intervjuat anhöriga, vänner och arbetskamrater (Inger Svensson själv avled i 50-årsåldern med en utsliten kropp), lämnas följdfrågorna och reflektionen till tittaren. Vilka mekanismer leder en människa in i alkoholismens träskmarker? Förstod kvinnoprästmotståndarna vilka konsekvenser deras styvnackade uttalanden kunde få? Kunde stödet från Inger Svenssons arbetsgivare sett annorlunda ut, och kunde det satts in tidigare?

Jag läser på Arbetsmiljöverkets hemsida om faktorer som påverkar den psykosociala arbetsmiljön.   Arbetsmängd och arbetstempo. Ensidigt och monotont arbete. Oklara förväntningar på arbetsinsats.. Ständiga förändringar. Risker för hot och våld. Oregelbundna arbetstider. Konflikter, kränkningar och trakasserier. Arbete med människor. Sociala kontakter. Ensamarbete. Den fysiska miljön.

Inger Svenssons öländska prästgårdar och kyrkor var vackra, så den fysiska miljön fanns inte mycket att anmärka på.  Men bland övriga faktorer finns en hel del utropstecken som kanske inte uppmärksammades på 70-talet. De är lika aktuella idag, men motståndet mot kvinnliga präster är idag inte lika utbrett eller organiserat. Men det finns fortfarande. Nya berättelser tillfogas de gamla som tillsammans utgör en väv som Svenska kyrkan inte bör glömma.  Om än förlåten, har skulden lämnat spår. En prästvigd man intervjuas i filmen: jag har ju gillat läget, men egentligen är jag emot reformen. Vilka fler av våra manliga kollegor tänker så – upp med en hand!

I Tom Alandhs film konstateras att man måste vara mycket stark för att klara sig som kvinnlig präst i Svenska kyrkan. Jag tror att det inte är så lätt att vara människa över huvud taget. Vi ska berätta om män som ogillar kvinnor (eller vad kvinnor gör). Men vi ska också dela hoppet med och om varandra.

Alla de faktorer som nämns som riskfaktorer kan vändas i friskfaktorer, för att uttrycka sig arbetsmiljömässigt klatschigt. Arbetsmängden ska vara lagom balanserad – det är heller inte bra att ha långtråkigt på arbetet. Det ensidiga monotona arbetet kan fördjupas till nya kvalitéer. Riskerna för hot, våld och trakasserier kan kanaliseras i handlingsplaner och en förståelse för att vi är varandras arbetsmiljö och trygghet. Ensamheten i prästgården kontrasteras mot småbarnsföräldraprästernas trixande för att få ihop det på helger och kvällar. Jämställdhetslagen och barnkonsekvensanalys banar väg: i första hand förälder, i andra hand anställd.

Men fortfarande går det Inger Svenssons omkring i Svenska kyrkan. Därför kan det systematiska arbetsmiljöarbetet aldrig avstanna. Men lika viktigt: en kopp kaffe. Hur är det egentligen? Hur har du det?

Karin Långström Vinge

Kompetensutveckling - krönika i Kyrkfack juli 2013

Ett av mina bästa tips för att koppla av från arbetet är att titta på roliga komedier. Efter en lång dag är ett avsnitt av Skenet bedrar, Helt hysteriskt eller Ett Herrans liv bra sätt att få distans till vardagen, och Mr Bean är en annan favorit.


Som förberedelse inför den här krönikan, som skall handla om kompetensutveckling, såg jag om Mr Bean – den totala katastroffilmen. Handlingen är enkel. Ett galleri i Los Angeles har köpt konstverket Whistler´s Mother och önskar Englands främste konstexpert för att delta vid avtäckningen. Vid Royal National Gallery ser man chansen att äntligen bli av med sin mest hopplösa medarbetare, vaktmästaren Mr Bean, och skickar honom till USA. När de amerikanska konstfantasterna, som tror att Mr Bean är professor i konstvetenskap, frågar honom om hans forskning, säger han som det är:

- …Well, I sit. And watch.

Tänk om fler kunde arbeta så, resonerar intendenten. Betrakta konstverken och försöka förstå dem på djupet – det borde fler göra.

Nu var det väl inte omvärldsanalys Mr Bean sysslade med, men att stanna upp och iaktta innan vi tar nästa steg är verkligen ingen dum idé. Hur ska vi veta vilka kompetenser vi behöver utveckla, innan vi sett på djupet vad omgivningen och våra konstverk (församlingsborna) önskar av oss som församlingsmedarbetare?

Kunskap är en färskvara. I en tid då Svenska kyrkan förväntas ha pålästa företrädare i frågor alltifrån klimatpåverkan till biståndsarbete behövs kunskaper inte bara i teologi utan också i ämnen som naturvetenskap och internationella relationer, samtidigt som vi behöver veta hur en kommun fungerar, hur nutidens människor ser på dopet som livstydning samt hur en kassaflödesanalys fungerar. Svenska kyrkan ska vara en trovärdig arbetsgivare, och dess företrädare ska kunna delta i samhällsdebatten och företräda dem som på särskilt sätt är utsatta.

Det är lätt att bli passiv inför alla utmaningar och landa som Mr Bean på en stol, stirrandes in i väggen. Men som tur är, behöver alla inte kunna och veta allt. Paulus tankar i Första Korinthierbrevet om församlingen som Kristi kropp där många delar utgör helheten är värda att reflekteras över. Utmaningen är just att få till den lokala ”kroppen” så att helheten kan fungera. Om det saknas ett ben eller en arm blir det svårare, men inte omöjligt.

Kompetens är ett vidare begrepp som också innefattar social interaktion, emotionell eftertanke och förmågan att kombinera dessa beståndsdelar med varandra. Mr Bean blev aldrig professor i konstvetenskap, men han löste uppgifterna han ställdes inför på sitt vanliga, katastrofala vis. Med spontanitet och envishet kommer man ändå ganska långt, även det ofta blir tryggast för alla om rätt person är på rätt plats med rätt förutsättningar.

Snacka om lönespridning! Krönika i Kyrkfack nr 1/ 2013

Det skulle inte vara särskilt svårt att göra ett bibelstudium om temat ”lön”. Begreppet förekommer många gånger i både Gamla och Nya testamentet. Redan i Första Moseboken löneförhandlar Laban med släktingen och djurskötaren Jakob: ”Visst är du min släkting, men inte ska du behöva arbeta åt mig utan lön. Säg mig vad du vill ha!”


Jakob, som har ansvar för Labans får och getter, ser till att få en annorlunda löneförmån: han vill ha med sig alla mörka får och alla spräckliga getter när han en gång ger sig av. Så avlar han på starka djur bland de som ska bli hans, och på svaga djur bland de som är Labans. Laban blir förstås sur när han märker resultatet och ser sig överlistad, men de lyckades ändå sluta ett förbund med varandra till slut.

Att betala ut rättfärdig lön ses som självklart och gott. Det har dessutom att göra med att ta väl hand om fattiga, där Gud har ett finger med i spelet: ”Du ska ge honom hans lön redan samma dag, före solnedgånden, ty han är fattig och i trängande behov av den. Annars kan han klaga över dig inför Herren, och du får en synd att svara för.”

Men det är heller inget fel att begära en god lön för sitt arbete: ”Vem tar värvning utan att räkna med lön? Vem anlägger en vingård och avstår från vad den ger? Vem vallar en hjord utan att få sin del av mjölken?”

I Svenska kyrkan är avtalsrörelsen igång. Vi ska få lön för mödan. Löneinplaceringar och lönerevisioner ska vara rättvisa. Löner ska sättas jämställt mellan kvinnor och män. Löneförmåner ska hanteras generöst. Lön handlar om att vi ska kunna försörja oss. Lön handlar om motivation. Utbildning ska löna sig.

Allt det är viktigt. Men jag vill också lyfta blicken och se lön för mödan som något större än det som avtecknar sig i svart och vitt på lönespecifikationen. Det finns en pott som inte handlar om kronor och ören, utan om Guds kärlek där vi fritt får komma och hämta, ett flöde som ger evigt liv. Det ska vi dela. Snacka om lönespridning!

Ni har varit med om det, allihop. Konfirmanden som varit tillbakadragen och butter hela läsåret, men som veckan före konfirmationen kommer och säger att han gärna skulle vilja gå ledarutbildningen. Dopfamiljen som först helst inte vill ha med något om Gud alls i dopet, men som sen önskar en fjärde psalm med gudligt innehåll. Eller när lösningar på bekymmer kommer som brev på posten.

Vi som arbetar inom Svenska kyrkan har inte vilka jobb som helst. Vi arbetar med människors längtan och andliga behov, med Gud själv som uppdragsgivare. Det kan lätt bli gränslöst, så för vår skull behövs de goda gränserna. Även Jesus reglerade sin arbetstid: han drog sig undan och vilade sig lite. Det får och ska vi också göra.

Jesus talar om den lön som kommer oss till del i himlen som en slags revansch för förlorade slag på jorden: Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. Samtidigt är det viktigt att vi inte utför våra plikter med den himmelska lönen för ögonen; det har vi nämligen ingenting för.

Goda gärningar är goda därför att de är goda gärningar. Vårt dagliga bröd ska bakas därför att vi tagit på oss uppdraget. Men i Guds vingård finns det alltid något mer, något mer som väntar vid det slutgiltiga medarbetarsamtalet, då chefen själv står och spanar förväntansfullt efter oss på trappan.

(1 Mos kap 29 och 31, 5 Mos 24:15, 1 Kor 9:7, Joh 4:13, Matt 14:23, Luk 6:23, Luk 15:20. )

Lite mer som fotboll? Krönika om nya avtalet i Kyrkfack

Jag surfar runt och läser om lätthelgdagar, LAS, MBL, ATL, arbetsskyldighet och kompensation tills jag blir snurrig i huvudet. I bakgrunden hör jag karaktäristiska ljud från fotbollsmatchen mellan Sverige och England. Ibland brukar jag berätta teologi för konfirmanderna genom att jämföra livet med en fotbollsmatch: våra olika positioner och uppgifter. Domaren och coachen. Spelreglerna och sanktionerna. Vem är lagkapten i ditt liv?


Sverige förlorade matchen, och spelarna slänger ilsket med sina tröjor. Förbundskapten Hamrén sliter sitt hår, men Zlatan sansar sig snabbt: Vi gjorde en bra match. Skillnaden var att de gjorde tre mål, och vi gjorde två mål.

Jag ägnar en tanke åt elitspelarnas arbetssituation. Fördelaktiga avtal har de säkert, och på arbetstid finns det klara spelregler. En modell för Svenska kyrkan? Vi köper över grannpastoratets bästa diakon och lägger några tusenlappar emellan. Jag blåser av debatten på arbetsplatsträffen och ger en församlingspedagog verbal frispark.

En dimension som jag kan känna igen mig i är den att vara granskad och analyserad. Svenska kyrkan upplevs av en del ha tråkiga matcher, förlåt gudstjänster, vilket ska avhjälpas med ny kyrkohandbok. Mer delaktighet önskas. Men när Zlatan kritiseras dels för att lägga beslag på bollen, dels för att han passar när han borde sprungit själv, funderar jag på delaktighetens konsekvenser för oss i specialiserade befattningar i Svenska kyrkan. Om ”alla ska vara teologer”, var kommer då vår teologiska spetskompetens in i bilden? När ska vi vara utförare och när ska vi vara möjliggörare?

Det finns arbetsmiljömässiga bekymmer som aldrig någonsin kan kommas tillrätta med i avtalstext. Besvikelser på det yrkesmässiga planet kan yttra sig i sjukfrånvaro. Dit hör sådant som att det år efter år är glest i kyrkbänkarna, upplevelse av oklara mål eller att det helt enkelt börjar kännas besvärligt att åka på konfirmandläger. Om man då i Kyrkans tidning läser om församlingar som lyckats, och att en av framgångsfaktorerna för ett gott konfirmandarbete just är antalet lägerdygn – ja, då kan motivationen börja likna den som förbundskapten Hamrén gav uttryck för efter förlustmatchen mot Ukraina: en längtan efter att kasta i handduken och syssla med annat i livet som ger mer.

Visst är det viktigt med bra avtal och strukturer i arbetslivet som gynnar teamkänslan. Men vad som gynnar var och ens personliga förutsättningar utifrån livssituation är inte givet, och därför tror jag på fler instrument för att komma tillrätta med upplevelse av stress. Det skulle kunna vara ökade möjligheter till tjänstebil, avtal om hushållsnära tjänster eller flexiblare arbetstid.

Själv har jag förmånen att få följa ett gäng nioåringars fotbollsäventyr och imponeras av energin och det strategiska förhållningssättet hos ledare och spelare. Vi föräldrar uppmanas att inte ge direktiv från kanten: de ska själva lära sig att fatta beslut i skarpa lägen. Ledarna ropar positiva budskap: bra placerat! Bra försök! Jobba hem nu då! Mest imponeras jag av utropet ”bra pratat”. Det betyder att killarna har kommunicerat med varandra, inte nödvändigtvis så att det gett utdelning, men så att ett knivigt läge kunnat redas ut.

Lite mer fotbollstänk kunde vi må gott av på våra arbetsplatser. Vi respekterar våra olika positioner, och vi fattar att det inte är så lyckat att gröta ihop på mittfältet. Vi jobbar hem och tar ansvar när vi möter utmaningar, vi pratar med varandra i mörka och ljusa dagar.

Och nu säger jag som Zlatan: vi ska vara stolta över oss själva, att vi vågar. Nu tar vi sommar, och sen börjar vi om igen.


(Kyrkfack är alltså facktidning för Kyrkans Akademikerförbund.)

Kyrkans Tidning om avtalet
Valblogg för POSK

Veckans krönika i Kyrkfack

Jag minns mina första organisationsförändringar. Under ett auktoritärt styre placerades vi ut i organisationen genom lottning. Utan förhandlingar, samverkan eller gehör för avvikande uppfattningar flyttades vi runt i klassrummet, fyra bänkar tillsammans som små öar av trygghet i en osäker tillvaro. Varje ny månad lottades nya platser, så att alla skulle kunna jobba med alla, i olika omgångar. Grupparbeten kunde dock ske i tvärgrupper, då somliga elever strategiskt inledde förhandlingar med de mest ambitiösa eleverna i klassen.

Jag tyckte om bänkplatslottningen. Den var slumpmässig, opersonlig och känslokall, till skillnad från den organisation som mejslades fram inför brännbollsmatcherna. Idrottsfröken valde ut två jämnstarka individer, som i tur och ordning ropade upp vald spelare efter noga granskning av urvalsmaterialet. Eftersom jag varken var urdålig eller någon stjärna brukade jag bli uppropad ungefär i mitten, men jag led med dem som blev valda sist. Jo, jag led i och för sig med dem som blev valda först också, för det var ju de som egentligen hade störst press på sig att lyckas. Den som hålls högt, faller också tyngst. Den som ingen räknar med, behöver heller inte påvisa några resultat.

För medarbetare i Svenska kyrkan, liksom i alla organisationer, är förändringar något som inte går att undvikas. Vi lever i en föränderlig värld och i en föränderlig tid, och därför kan inte allt se ut som det alltid har gjort. Men finns det drag av ovanstående modeller i vårt organisationsbygge?

Oavsett hur den nya organisationen skapas, bör man påminna sig om att bortom ekonomiska kalkyler, riskbedömningar enligt Arbetsmiljöverkets ABC, personalutvecklingssamtal och facklig samverkan finns människor av kött och blod, som du och jag. Här åker mellanstadietidens turordningsregler fram, osäkerheten kring min egen kapacitet och popularitet. Nu seglar högstadietjejens våndor upp – vem ska jag vara med nu, om jag måste byta arbetsplats?

Nu tänker jag inte att arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose alla våra grundläggande mänskliga behov, men alla har att vinna på att det skapas förutsättningar för goda sammanhang på arbetsplatsen. Det kan till exempel handla om att erbjuda extern handledning för såväl den enskilde arbetstagaren som för gruppen som helhet, eller att skapa mötesformer som ger plats för social samverkan. Tydlighet, transparens och trivsel är viktiga begrepp i sammanhanget.
Någon gång i högstadiet kom jag på att jag kunde erbjuda mig att vara biträdande domare vid brännbollsmatcherna. För min del kändes det mer meningsfullt att vara en möjliggörare för spelet, än att alltid försöka slå långa bollar, springa fort eller kasta pricksäkert. I en organisation behövs också folk som ibland ställer sig vid sidan och ser spelet med andra ögon. Den som till exempel chansar och springer mot målet trots dåliga förutsättningar, blir för det mesta bränd.

Vem i våra organisationer har till uppgift att se den som löser sina uppgifter på ett sätt som innebär risk för utbrändhet? Arbetsmiljöansvar är allas uppgift och det blir särskilt betydelsefullt när förändringarnas vindar blåser. Vanlig medmänsklig omsorg är allas ansvar, liksom att bidra solidariskt till att församlingens uppgift blir utförd. Då gäller det att uppmärksamma de snabba löparna och de pricksäkra individerna, men också den som av tristess redan gett upp och är på väg bort till omklädningsrummet, och den som knappt vågar ta någon boll alls av rädsla att misslyckas.

Karin Långström Vinge, präst i Skövde
Publicerad i Kyrkfack, tidning för Kyrkans akademikerförbund

Krönika i Kyrkfack, september 2011

För oss som arbetar i Svenska kyrkan finns emellanåt stort fokus på medlemskap i kyrkan. För somliga handlar medlemskapet om ett självklart ställningstagande, och gemenskap med andra.

Kanske ser en del Svenska kyrkan som en organisation bland många andra som känns viktig att stödja, inte minst för det diakonala arbetet. Som Röda Korset, med en touch av psalmsång och rättvisemärkt kyrkkaffe.

Så handlar det om medlemskap i facket. Varför är det nödvändigt? Även här kan det naturligtvis handla om solidaritet. Alla drar nytta av kollektiva avtal och centrala förhandlingar, men framförallt de som inte själva har förmågan, intresset eller tiden att engagera sig i frågor som rör arbetslivets former och strukturer. Och precis som med kyrkan tänker nog någon att det är bra att den finns – om och när kyligare vindar drar in.

Som arbetsgivare står Svenska kyrkans samfälligheter och församlingar inför ett par budgetmässigt besvärliga år. Underskott i budgeten i miljonklassen föranleder diskussioner om osthyvlar, neddragningar och kanske till och med uppsägningar av personal. Här måste KyrkA och de andra facken med anknytning till kyrkan vara på bettet när det gäller prioriteringar. Ska det satsas på tegel och betong, eller på kött och blod? Är det vettigt att säga upp personal och samtidigt ha kvar tomt ekande församlingshem? Tror arbetsgivarna att kyrkans grundläggande uppgift i framtiden ska kunna skötas av ideellt arbetande?

När det stormar är det som bekant en god strategi att sitta lugnt ner i båten. För mig handlar mitt medlemskap i KyrkA om att jag har tagit mig en plats i båten och väljer att lita på att mina kamrater styr. Men en än viktigare anledning för mig att vara medlem i facket, är att jag faktiskt får vara med i facket. Det är i grunden fråga om solidaritet med dem som inte får, men också om så mycket mer. Under det här året har vi upplevt en demokratiseringsprocess i världen som fått den ene diktatorn efter den andre att falla. Människors villkor blir långsamt bättre – och en av de mer betydande förbättringarna är möjligheten att få tänka och tycka fritt utan att det leder till repressalier som offentligt förnedring eller fängelsestraff. Att få bilda fackföreningar utan statlig inblandning och styrning är ett viktigt led i den processen.

Nästa gång någon har synpunkter på arbetsgivaren under lunchrasten på jobbet, så jubla. Inte för att det finns anledning att jubla över missförhållanden, men jubla över att du bor i ett land där det är tillåtet att vara sur på chefen utan att riskera uppsägning. Fackliga möten borde omramas med ballonger och Pommac. Inte för att löneförhandlingar eller centrala samverkansmöten är så festliga i sig, utan för att markera att vi lever i ett land där arbetstagare har möjlighet att ta del av information, att påverka sina rättigheter, skyldigheter och möjligheter på arbetsplatsen. Det är ett drömscenario för de flesta löntagare i vår värld.

(Kyrkfack är medlemstidning för KyrkA.)

En vanlig arbetare i Guds vingård

"Jag läser om stilla dagar, retreater och långsamhetens lov, men nog är det fart i vår svenskkyrkliga rörelse! Fackliga noteringar andas ett innehåll som ger mig gåshud. Bilersättningen höjs. Det innebär att KyrkA:s medlemmar, som åker runt i Guds vingård till förlorade får, borttappade silvermynt och helt vanliga församlingsbor, får en ersättning som mer motsvarar vad bensinbolaget önskar i slutet av månaden. Ärade arbetsgivare! Ju mer reseräkningar som attesteras, ju fler kilometrar som läggs efter varandra i Herrens tjänst, desto mer hjälper vi till att breda ut Guds rike."

Läs gärna min krönika i Kyrkfack, tidning för Kyrkans Akademikerförbund.