Fullvaccinerad! Krönika i SLA 6 september 2021

Jag är fullvaccinerad! Så härligt att kunna säga de orden. För mig och min omgivning innebär det att risken att smittas och att smitta numera är väldigt mycket mindre. Jag är priviligierad. Jag bor i ett land där det inte är fråga om andra länders välgörenhet om jag ska få vaccinationen eller inte. Jag har ingen allergi som hindrar och jag är dessutom så pass digitalt bildad att jag kunnat boka tid på mobiltelefonen. Vaccinationsintyget har kommit in i min digitala brevlåda helt av sig självt. Jag har inte haft någon fobi för att ta sprutan, utan har nästan känt historiens vingslag och lite vördnadsfull andaktskänsla där i servicehusets samlingssal. I vanliga fall har de kanske samlingar och gudstjänster där. Nu var vi samlade för att ens kunna ha samlingar och gudstjänster i framtiden. 

pixabay.com

En del väljer att säga nej. Ni har olika skäl till det. En del av oss är lite nervöst lagda och det är inte konstigt om vi går igång på löpsedlarnas skräckinjagande rubriker om biverkningar. Men vi måste lyssna på vetenskapen. Det är en så liten risk att bli allvarligt sjuk av vaccinet. Risken är så mycket större att bli allvarligt sjuk och till och med avlida av covid 19. 

Andra hänvisar till den kroppsliga integriteten. Det gör ni med all rätt. Var och en är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp från det allmänna. Det är stadfäst i svensk grundlag och i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Det finns möjlighet för riksdagen att ändå införa ett vaccinationstvång. Det är inte, och ska inte vara, en enkel procedur. Det är verkligen inget förstahandsval, och precis som med allt annat i denna pandemi har vår svenska regering gjort allt för att få oss frivilligt följsamma. Pandemilagen kom först när rekommendationerna inte längre följdes i den utsträckning Folkhälsomyndigheten ville. Hur det blev med det har vi väl alla synpunkter på och som tur är behöver vi idag inte begränsa antalet deltagare i våra stora kyrkor till åtta personer. 

Tack vare den ökande andelen personer i vårt land som vaccinerar sig kan vi öppna samhället mer och mer. Frustrationen ökar nu bland dem som vill att det ska gå fortare. INte minst inom kulturvärlden önskas ett pass som skulle kunna ge till tillträde till större evenemang och regeringen utreder. Det blir mycket att fundera på. Även om covidpassen inte skulle krävas vid besök på sjukhus, myndigheter eller i matbutiker, är det att dela upp samhället i ett a-lag och b-lag? Eller är covidpassen helt enkelt den enda möjligheten att faktiskt kunna arrangera teaterföreställningar eller konserter som i annat fall inte skulle bli av? Men viktigare än alla konserter och konstutställningar i världen är att kunna hälsa på personer i riskgrupp utan att risken att smitta dem är alltför stor. 

I alla tider har människor behövt anpassa sig till det nya, och det har varit svårt för den som inte hängt med. Det har gällt att få elektricitet indraget i stugan, installera telefon, ta körkort eller leva med att män och kvinnor har samma rättigheter. Idag handlar det om att ha en smartphone med bank-id, eller att ta covidvaccinet. Men just med vaccinet handlar det ju om personlig kroppslig integritet och det är det som gör att det blir så svårt. 

I väntrummet. Krönika i SLA 2 augusti 2021

Tänk dig att du sitter i väntrummet på akutmottagningen. Tillsammans med dig sitter ett tjugotal andra personer som precis som du önskar hjälp så fort det går. Så märker ni att patienterna inte ropas in i turordning. Det verkar heller inte vara så att det är den som har mest ont eller är mest skadad som får förtur. Det verkar däremot som att utseendet hos patienten är det avgörande. Mycket riktigt, när du anmälde dig i receptionen fick du ange ditt födelseland, och hudfärg och eventuell brytning registrerades noga. Sen får sjukvårdspersonalen välja och vraka bland de hjälpsökande. Vill läkaren inte behandla en person från, låt säga, Sydostasien, så går det jättebra att avstå. Inte officiellt alltså, men skulle det bli någon diskussion går det alltid att dra till med någon klyscha om att “vi ser över rutinerna” eller skylla på arbetsbelastning och sommarvikarier. 

Så här är det ju inte. Det vet vi ju. Alla patienter behandlas lika och får vård utifrån behov. Men rasismens fula tryne är ändå högst närvarande i väntrummet. Att det faktiskt finns en rasprofilering i väntrummet där patienter vägrar låta sig behandlas av personal av icke önskvärd etnicitet är mer utbredd än vad många har vetat om. 

DN har gjort en granskning som visar att det i samtliga Sveriges regioner finns vårdgivare som går med på patienters önskemål om att endast vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare. Resultatet är skrämmande och exemplen som ges är mycket tydliga. När journalisten ringer och utger sig för att vara ny patient och vill ha en etnisk svensk som läkare kan receptionisten svara med att det finns flera ljusa att välja mellan. Att det inte är läkarens eller tandläkarens språkkunskaper det handlar om är tydligt. “Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. (DN 28/7 2021). 

Regionpolitikerna rasar. Facket nickar igenkännande. Statsministern avbryter sin semester för att kommentera. Diskrimineringsombudsmannen agerar och kallar till samtal. 

Och i personalrum runt om i landet sitter sjukvårdspersonal med åratals utbildning och erfarenheter och är bortvalda. Inte för att de har felbehandlat någon, utan för att deras kollegor gått främlingsfientliga patienter till mötes. Läkare med utländsk bakgrund vittnar om hur de sett besvikelsen i vissa patienters ögon när de kommit in behandlingsrummet. En del patienter är mer utåtagerande och kräver att få träffa någon annan. Och uppenbarligen sker en hel del strukturell diskriminering redan vid tidsbokningen. 

Så varför sker det här? Förklaringar har getts och det är allt från en allmän osäkerhet om att huruvida det går att förstå vad den invandrade läkaren säger, till en mer fördomsfull attityd där patienten utgår från att den utlandsfödde har en annan värdegrund som gör att vården blir sämre. Men nog går det an att be en läkare tala högre eller tydligare, oavsett vilken hudfärg denne har? Och är en inte nöjd med tandläkaren går det alltid att byta. Men att på förhand döma ut någon på grund av etnicitet är inget annat än rasism. 

När medborgarrätt heter pengar

Lördagen den 9 november är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Den som är tillräckligt årsrik kan säkert tänka sig tillbaka och minnas stämningen och känslan av försiktig framtidstro. Alla framsteg som mänskligheten gjort sedan andra världskrigets slut kunde sammanfattas i en riven mur och det var både möjligt och rimligt att tänka nedrustning.  Att det inte var riktigt så enkelt och att världspolitiken är mer komplex än så, var inget mina tonåriga kompisar och jag funderade särskilt mycket över. Så klart vi kan, inga fler murar, och vi protesterade mot utvisningar, plågsamma djurförsök och ställde in lådor för källsortering av papper i klassrummen. 

Att vår generation skulle få bättre levnadsstandard än våra föräldrar och dessutom slippa vara nervös för krig i närområdet kändes självklart. Vi fick hemskickat en snitsig folder från landstinget med bilder på olika läkare - nu skulle vi själva få välja en husläkare som skulle ta emot oss när vi blev sjuka. Vi fick lära oss namn på nya länder och huvudstäder, som vi inte hade hört talas om i tidigare men som nu var fria stater. Nelson Mandela blev president i Sydafrika och vi trodde att rasismen var något vi kunde kasta på historiens skräphög. 

I ljuset av en god uppväxt blir samtidens allmänna besynnerligheter helt obegripliga. Politikerna lovade oss att Europeiska gemenskapen som sen blev unionen skulle ena människor och bidra till samarbete över gränserna. Det kom att visa sig gälla för kapitalet, spriten, för de välbeställda, för de redan etablerade. Det gällde inte för människor med annan hudfärg, annan etnicitet eller såna som helt enkelt vill skapa sig ett bättre liv. Om du inte har pengar förstås, då finns inga murar. Verner von Heidenstams strof från 1905 förtjänar att citeras även om den här tas ur sin kontext: det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. 

Trots höga skatter verkar vi inte fixa välfärden. I veckan rapporteras att mellanstadieungarna mår dåligt över betygen i årskurs sex. Det ska levereras, presteras, mätas och bedömas till förbannelse så att ungarna knappt hinner öppna datorn innan de undrar vad de ska skriva för att få bra betyg. Särskilt tjejer drabbas, och när ohälsan blir så stor att den inte längre kan hanteras är det bara att ställa sig i den evighetslånga kön till psykiatrin, om inte föräldrarna kan betala för privat vård. 

På landsbygden är vi nu glada att det finns sjukvårdspersonal alls, men på Karolinska ska flera hundra bort utan att det kommer att märkas på vården, menar sjukhusdirektören. Det ska effektiviseras och sparas på det mesta utom på chefslönerna. Chefer som betalas med skattemedel måste, enligt experterna, få så bra villkor så att de inte går över till det privata näringslivet. Så slösas våra gemensamma pengar bort och sjukvårdspersonalen stressar sig själva och blir själva patienter då också de ska leverera samtidigt som de mäts och bedöms och med det i dagsläget rådande systemet (New Public Management) verkar dokumentationen vid datorn vara mer värd än tiden då läkaren möter patienten i ögonhöjd. Borta är de färgglada katalogerna med leende husläkare. Den som tvekar inför detta resonemang rekommenderas att läsa filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. 

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde

Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer. 

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra. 

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk. 

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet. 

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra. 

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt. 

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.

KARIN LÅNGSTRÖM 

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se) 

Tacksamhet. Krönika i SLA 18 mars 2017

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min pappa som fick somna in i lördags. Sextioåtta år av liv på jorden är till ända och det finns så mycket att vara tacksam för. Men den här krönikan blir istället tillägnad dem som under åren vårdat och hjälpt honom och så många andra. Jag talar om sjukvårdspersonalen. 

Tacksamheten är stor gentemot de undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och läkare som oförtrutet går till jobbet varje dag. Det är säkert tungt vissa dagar. Som anhörig har jag ju inte undgått att se hur en del av er kämpar mot tröttheten och värken i kroppen efter många års slit i ogynnsamma arbetsformer. Ibland hinner ni inte ens ta rast och inte så få gånger har jag jag noterat att ni går dubbla pass när det inte funnits personal att tillgå. Era löner (undantaget läkarna förstås) ska vi inte ens tala om. 

Men när ni inte längre kunde bota cancern gick ni all in för att lindra. Inte en sten har lämnats ovänd i kampen att få till lite mera livskvalitet, den som stavas förebygga trycksår, optimerad smärtlindring och helt vanlig mänsklig omsorg. 

Omsorgen har gällt också oss anhöriga. Med något undantag (- Är det du som är anhörig till tvåan-ett? Nej, svarade jag, jag är dotter till Erik på rum två) har vänligheten varit genomgående trots att jag säkert suttit i vägen och ställt konstiga frågor. Även om jag kunnat gå och hämta kaffe själv har den extra omsorgen att få pappas och mitt fika tillsammans på samma bricka varit ovärderlig. Också jag har fått finnas och pappa och jag har fikat även om pappa inte längre kunde dricka mer än någon centiliter. 

Vänligheten på Lidköpings sjukhus började förresten redan i entrén där personalen i kiosken alltid hade något uppmuntrande att säga. Och efter att pappa bett om en hälsning till sköterskorna i receptionen (han kände dem vid det här laget efter ett drygt decenniums återkommande besök) vinkades det glatt från luckan när jag gick förbi. 

Efter en mellanlandning på korttidsavdelning kom pappa hem. Oceaner av omsorger och vänlighet mötte hela familjen. Det pratas mycket om hemsjukvårdens sämsta sidor med stress och press men det var inget som vi märkte av. Ni stressade säkert i bilen mellan vårdtagarna men hos pappa var det lugnt och omtänksamt. Några gånger försökte jag få i er åtminstone ett glas juice medan du satt och delade mediciner, eller en kopp kaffe på väg till nästa patient. Regelbundet och efter behov kom ni och hjälpte pappa med det som behövdes. Uppdraget att lindra kompletterades nu med trösten. Återigen, förklaringarna, situationen satt i sitt sammanhang. 

Undrar om dom förstår hur viktiga dom är för oss som behöver hjälp, sa pappa. Hur plågsam behandlingen eller vårdinsatsen än var så tackade han för hjälpen. Jag tror ni möter många tacksamma patienter och anhöriga och det är katastrofalt att era arbetsförhållanden inte är bättre än vad de är. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Ett varmt och innerligt tack till dig som arbetar inom vården. Dina insatser och dina vänliga ögon och varma hjärta är ovärderliga. 

Diss: Varför är det bättre arbetsvillkor för dem som jobbar med maskiner än för dem som jobbar med människor? 

Perspektiv. Krönika i SLA 9 juli 2016

Efter ett mindre trevligt besök på en sjukvårdsmottagning som inte enbart berodde på sakens natur utan också på personalens trista bemötande, (ja, jag förstår att de är utarbetade/trötta/underbemannade/stressade/semesterlängande men jag var inte i bästa form heller och framförallt var min offeroverall klart mycket med adekvat än deras patienten-i-fokus-affischer på väggarna) sträckläste jag Johan von Schreebs bok om sina insatser i organisationen Läkare utan gränser för att återfå förtroendet för den aktuella yrkesgruppen. 

Vilket otroligt arbete de gör, dessa modiga människor som ger sig ut i katastrofområden dit ingen annan skulle få för sig att åka. De gipsar på löpande band i Haiti, stoppar blödningar i Syrien och epidemiska härjningar i västafrikanska byar. 

Att riskera sitt eget liv och äventyra familjens framtid för att göra dessa insatser som akutsjukvård i krigs - och katastrofzoner innebär måste handla om något mer än att vara en människa med typ a -personlighet som blir för uttråkad av ett alltför enahanda arbete. Viljan att göra skillnad är, tänker jag, en inre drivkraft av ett ursprung som mången humanist försökt etikettera. 

I denna tid då politiker och förståsigpåare diskuterar svenska värderingars företräde är det intressant att få perspektiv genom berättelser från andra kulturer. Att amputera ett ben i Afghanistan är inte en fråga för den enskilda individen utan för hela släkten. Att inte ta hänsyn till det i en akut situation (benet behöver av - nu!) och invänta klanens klartecken skulle bli lika tokigt som om en läkare i Sverige skulle fråga ringa runt och fråga släkten om åsikter istället för att diskutera dem med patienten direkt. 

Jag tycker att det är svårt att helt förstå denna diskrepans mellan den individuella friheten å ena sidan och den bästa fall stärkande kollektiva gemenskapen å andra. Familjen är viktig inte bara känslomässigt utan också juridiskt. Härur uppstår många kulturkonfrontationer. Jag är så trött på släkten, sa en invandrartjej till mig nyligen. - Jag önskar ibland jag vore sueidiye så jag kunde få vara med kompisar istället. Som om inte svenska föräldrar i allmänhet inte också förhandlar med barnen om att umgås med släkten istället för att vara med kompisarna tjugofyra - sju. I det allra vardagligaste är vi nog ganska lika ändå. 

Så pågår världen. Johan von Schreeb åker ut i världen, kör knytnäven ner i öppna sår för att få tag i den avslitna blodådern för att stoppa blödningen, han förlöser mödrar och amputerar ben och får utmärkelsen Årets Svensk 2014. Det är konkreta insatser för att ta hand om de konsekvenser som blir av att andra människor tjänar pengar på vapenindustrin. Västvärlden skickar granater, automatkarbiner och läkare utan gränser. Underbara västerländska värderingar. Eller ska vi nyansera bilden en aning? 

För den som upplevt krigets fasor och befunnit sig i situationer där liv hade kunnat räddas om det bara funnes tillräcklig utrustning kan nog livet i Sverige bidra till en viss cynism hos den som tänker att allt annat än katastrof är lyxproblem. Då bör en betänka att ett benbrott gör lika ont i Skövde som i Kabul, även om omständigheterna i övrigt självklart inte går att jämföra. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Boktravarna som väntar.

Diss: Trötta människor kan en bli trött på. 

Några tankar med anledning av flytten av psykiatrin i Skaraborg. Krönika i SLA den 16/5 2015

Jag har ingen uppfattning om vilken stad som är bäst lämpad att inhysa psykakut och slutenpsykiatriska avdelningar: Skövde eller Falköping. Å ena sidan kan någon tycka att det är bra att det ser ut som det alltid har gjort med gamla invanda mönster oavsett om de fungerar eller inte, men å andra sidan är det praktiskt att ha den somatiska sjukvården alldeles runt hörnet om någon patient med psykisk ohälsa samtidigt råkar ha något annat bekymmer.

Däremot är det min och andras bestämda uppfattning att det behövs mer folk i vården, och då inte minst inom den psykiska vården. Självklart behövs fler läkare. Och inte bara människor med läkarlegitimation, som med tresiffrig prislapp på läkarrocken turnerar runt på vårdcentraler och psykakuter runt om i terrängen utan att behöva bekymra sig om patientviktiga frågor som kontinuitet och stabilitet, utan människor som med stora öron och stort hjärta förmår skapa ett gott möte eller i alla fall behandla patienten på hyggligt sätt.

Men det behövs också vettiga, rejäla undersköterskor och sjuksköterskor som utifrån erfarenhet och kompetens kan agera stöd för människor i mycket utsatta lägen.  De som idag söker sig till psykiatrin är människor med psykiatriska diagnoser, men också människor med diffus psykisk ohälsa.

Det kan vara folk med helt normala reaktioner på onormala händelser och upplevelser (brottsoffer är exempel på sådana), eller normala reaktioner på normala händelser (sorg, livskriser, separationer) och som ofta inte bedöms vara tillräckligt ”sjuka” för att få hjälp inom psykiatrin.

Det handlar om människor som önskar få någon att prata med om sin situation och sitt liv. Inte medicin eller psykoterapi utan bara vanlig mellanmänsklig empati.  Jagade som de är av Försäkringskassans regler (utförsäkring, arbetsförmågebedömningar som inte står i proportion till själens förmågor)  och egna förväntningar på prestation och tillfrisknande (är jag kanske bara lat? Eller allmänt konstig? Borde jag inte ha gråtit klart nu?) behöver den krisdrabbade få hjälp med att låta livet ta paus ett tag och låta sorgen få ha sin tid.

När dessa personer får avslag hos psykiatrin (vi har tyvärr inga samtalstider, vi är underbemannade, du mår inte tillräckligt dåligt för att bli inlagd eller för att få en samtalskontakt) söker de sig inte sällan till kyrkan, institutionen som en gång i tiden introducerade det här med sjukvård.  Cirkeln sluter sig. Kyrkans medarbetare tar emot så mycket de kan. Men bestäm er, ni som bestämmer i den sekulariserade staten Sverige.  Hur tar ni ert ansvar på bästa sätt?

Karin Långström Vinge

Hiss och diss: Paula Bäckman sätter ord på mina tankar om den sk Skövdefilmen.  ”F ilmen är fantastiskt gjord! Den visar många av de stoltheter som finns i Skövde och Skaraborg, och den visar framför allt den fantastiska natur som finns i dessa trakter. Men i Skövde bor en mycket större mångfald av människor än vad som visas i denna film. Och det gör mig djupt ledsen att vi inte visar det.” (Från Paulas blogg 15/5 2015.  

http://sla.se/skovde/2015/05/15/paula-backman-c-inte-min

http://sla.se/skovde/2015/04/11/forslag-om-placering-av-omstritt

Landsbygdskrönika.. SLA 26 april

Hur kommer livsvillkoren för boende på landsbygden se ut i framtiden? Den frågan kan man ställa sig efter den senaste tidens rapporter om tillståndet i vår landsända. Nyheten att TV4 lägger ner sin redaktion med lokala sändningar i Skövde är naturligtvis allvarligt. För demokratins skull behöver vi en mångfald av mediekanaler som tidningar, tv och radio med tillhörande webbplatser.

Vad som händer i Skaraborg lär vi få veta oavsett TV4-gruppens medverkan. Men vad gör det med vår självkänsla som skaraborgare? Att rörlig bild från platser som Töreboda, Timmersdala och Tibro länkas ut i rymden är kanske inte så viktigt för den som bor i Norrköping eller Mjölby, men för den som bor på platsen betyder det ändå något. På något sätt är det ändå så att om vi syns – så finns vi.

Andra som knappt syns och finns är läkarna på våra vårdcentraler. I veckan har rapporterats att distriktsläkarna i Skaraborg är tillgängliga för 2000 patienter var, och det är 500 fler patienter än vad riksdagen beslutat som norm. Det är svårt att rekrytera läkare till landsbygden, och de som finns lägger enligt dem själva alltför stor del av sin arbetstid på dokumentation och administration. Lösningen för en del läkare är att bli stafettläkare som med större prislapp på läkarrocken kan turnera omkring på vårdcentraler runt om i Norden utan att behöva engagera sig i viktiga patientfrågor som kontinuitet och stabilitet.

Servicekontoret i Skara som delades av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Pensionsmyndigheten har flyttat in till Skövde. De psykiatriska öppenvårdsmottagningarna i Tibro, Tidaholm, Hjo, Skara och Vara har flyttats till sjukhusorterna Skövde, Lidköping, Falköping och Mariestad, och skälet till det uppges bland annat vara att det är svårt att rekrytera personal.

Men för några aktörer är landsbygden attraktiv.  De tomma, förfallna lägenheterna i avfolkningsbygder som ingen svensk med hyfsad ekonomi sätter sin fot i är högvilt för Migrationsverkets bostadsförmedlare. Och för den som har kapital kan gamla hotell, konferensanläggningar och sjukvårdsinrättningar köpas upp och konverteras till asylboende. Att det är flera kilometer till busshållsplatsen eller att dagersättningen på 71 kr (61 kr för sammanboende, 37-50 kr för barn) inte räcker långt i ortens enda lanthandel är ingenting som bekymrar myndigheten. Det finns ju plats i alla fall.

Karin Långström Vinge

Hiss: Ni som har forsythior i era trädgårdar – ni tillför livskvalitet i era kvarter.  Tack!
Diss: Ledningen för TV4. Vi vill ha vår redaktion kvar i Skövde!

Tal vid barnmorskeexamen 10 jan 2014

Grattis ! Vilken dag! Ni är en samling alldeles nya barnmorskor på väg ut i arbetslivet. En hel del arbete i form av studier och praktik naturligtvis, och förhoppningsvis nya vänner och blivande arbetskamrater!

Till alla de fina ord som riktas till er idag, vill också jag foga några.

Vi har ju precis firat jul, och i kyrkans värld koncentreras firandet kring en – förlossning. När man läser de antika dokumenten kring Jesu födelse – eller journalanteckningarna enligt evangelisterna Lukas och Matteus, så upptäcker man att det finns med många änglar runtomkring.

Själva graviditeten meddelas av en ängel till Maria. Ängeln får ta emot alla frågor Maria har, och kan med sin lugnande närvaro ingjuta hopp och styrka.

När förlossningen väl är över är det änglar som registrerar den i världshistorien – genom vacker skönsång i himlens höjd för herdarna som vaktade får i natten.

Och det är en ängel som ger Josef, den stödjande partnern, råd och hjälp hur de ska fortsätta organisera sin vardag efter förlossningen.

Änglar och barnafödande hör alltså ihop. Och om vi tänker  i vår tid och våra sammanhang, så handlar änglaskapet kanske inte så mycket om mytiska varelser, utan människor av kött och blod som har förmågan, viljan och möjligheten att vara en stöttande, hjälpande medmänniska.

Lena och Elisabet, lärare på Barnmorskeprogrammet, delar ut broscher.

Ni har valt att viga era liv åt att hjälpa andra människor. Ni är i livets tjänst. Ni kommer att vara som änglar för många barn och föräldrar, men ni är vanliga människor också.

Ni kommer förstås att möta glädje, livslust och framtidstro. Men ni kommer också att finnas med i det svåraste helvete en människa kan vara i.

Ni kommer att behöva samarbeta och stötta varandra.  När du blir trött och modlös, vet att din ansträngning ändå är sedd och uppskattad.

  

När allting går som på räls och du har mycket att vara tacksam över – ta vara på dom stunderna.

Det krävs styrka för att vara tuff, men mod för att vara ömsint.

Det krävs styrka för att hålla garden uppe, men mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att känna någons smärta, det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att stå ensam, men mod för att luta sig mot någon.

Att ha en yrkesidentitet innebär mer än att få vissa arbetsuppgifter. Det innebär också att utifrån sitt yrke höja rösten, när man ser att människor far illa i olika system och strukturer. I ert fall har kollegor påvisat konsekvenserna av att det är för lite personal eller att ni inte får tillräckligt med återhämtning.  Det påverkar kvaliteten i vården och omsorgen, och på ett personligt plan kan det innebära väldigt mycket för det enskilda barnet och de födande föräldrarna.

Bild: Amnesty.se

Kort sagt handlar det om att bevaka de mänskliga rättigheterna. Det handlar om att stå upp emot våld mot kvinnor – inte endast behandla utan också påvisa konsekvenserna av till exempel könsstympning. Att stå upp för kvinnors rätt att bestämma när och med vem de vill ha barn.

I världen dör en kvinna varannan minut till följd av komplikationer i samband med graviditet eller förlossning. Det är en människorättsskandal.

Att jobba med människor tar på en, kräver mycket energi, det vet ni.

Glöm därför inte bort att landa och vila dig emellanåt. .

Du vet själv vilka sammanhang eller aktiviteter just du behöver för att koppla av och ladda batterierna. Finn ny styrka i familjen, vännerna, naturen, i musik, konst, litteratur, eller i föreningslivet. Det är mycket viktigt för att hålla i längden.

Många människor kommer att få dig att tacka för sina liv. Du kommer med ljus och hopp, och bara genom din närvaro eller genom ett vänligt ord kan någon människas mörker förvandlas till ljus. Underskatta aldrig någonsin din betydelse!

Jag vill önska er allt gott och stor glädje framöver!  

Ps. Läs mer om Amnestys arbete för kvinnors rättigheter.

Obedövat på Skaraborgs sjukhus

Idag berättar Radio Skaraborg om Tess från Mariestad som fick genomlida kejsarsnitt utan bedövning.

Förfärligt - inte första gången det händer på KSS, eller Skaraborgs sjukhus som det nu heter.

Bara hoppas nu att ansvariga tar sitt ansvar och kommer men en mycket bra förklaring. Och en ursäkt till Tess och hennes familj.



Den 12 augusti skrev 2010 skrev jag:

Som patient har man ingen som helst rätt att kräva någon vårdinsats. Man är helt och hållet beroende av aktuell personals kompetens, omdöme och goda vilja. Detta gör att patienten är i underläge, och det förstår nog inte alltid personalen.

Att kvinnan känner sin kropp bäst, och som faktiskt har levt med sitt barn i magen ett antal månader och vet precis hur det "brukar kännas", är ett faktum som alltför oftast nonchaleras.

Men behöver hela avdelningar kompetensutvecklas för att personalen just denna dag gör misstag? Jag tror att de allra flesta undersköterskor, barnmorskor och doktorer är människor med just kompetens, omdöme och god vilja. Några få borde kanske syssla med annat än människor, och jag tror det är, liksom på alla arbetsplatser, väl känt vilka dessa är.

Om vi kunde få ett samhälle och ett vårdsystem där man som personal faktiskt vågar stå upp, ta sitt ansvar och våga säga: Men förlåt, det här var faktiskt mitt fel, jag har brustit i mitt ansvar både professionellt och medmänskligt och kommer att göra det här och det här för att det inte ska upprepas, då skulle vi slippa svepande förklaringar som systemfel och att de flesta är nöjda eller hög arbetsbelastning och annat som ju faktiskt inte kan föras i bevis.

Med ett personligt ansvarstagande skulle den vårdskadade patienten säkert känna mer av upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet. Trots att påtvingade utbildningar säkert inte är gynnsamt för motivationen, känns det tryggt inför framtiden att kvinnokliniken nu kommer att arbeta med bemötande - och kompetensfrågor.

Prejudikat om obedövade kejsarsnitt
Livsfarlig nonchalans
Kvinnokliniken på KSS är anmälda igen

Att bryta nacken av ett barn

Igår berättade SvD om en läkare i Eksjö som efter en förlossning åtalas för vållande till annans död samt vållande till kroppsskada. Socialstyrelsen håller med om att läkaren handlagt förlossningen på fel sätt och vill att han förlorar sin legitimation.

Flickan dog av syrebrist och bruten nacke. Läkaren använde fel metoder: istället för sugklocka i 20 minuter använde han den i 60 minuter och fortsatte sen med en tång. I Aftonbladet berättar föräldrarna mer.

"Förlossningen kom att bli plågsamt utdragen. Läkaren lät den pågå i 56 timmar. Under tiden kontaktade barnmorskan läkaren flera gånger. Barnmorskan föreslog kejsarsnitt och hade förberett för akut snitt.

– Läkaren sa bara "Alla kvinnor kan föda naturligt", säger Johanna Svensson.

I stället försökte han dra ut barnet med sugklocka – nio gånger – och med tång två gånger. Då var flickan huvud ute, men kroppen satt fast.

Johanna beskriver hur läkaren våldförde sig på henne och barnet. Han drog och slet. Johanna gallskrek. Situationen var så fruktansvärd att personalen grät. Hilda kom ut, men överlevde inte. Johanna blev svårt skadad.

– Obduktionen visade att läkaren knäckte nacken på henne. Hon hade elva olika skador. Ena armen och nyckelbenet var brutna."

Förutom det allra mest uppenbara finns flera saker att reagera på. Det första är att läkaren fanns med i den granskning av "Sveriges värsta läkare" som Aftonbladet tidigare publicerat. Alltså har läkaren en del skelett i garderoben. Varför var han inte redan avstängd? Varför var han alls anställd? Visste hans medarbetare om att han tidigare använt sig av tvivelaktiga metoder?

Det andra är de andra anställda som var med vid den här förlossningen. Enligt föräldrarna var situationen så svår att personalen grät. Barnmorskan hade förberett för kejsarsnitt. Vad är det för arbetsklimat på våra sjukhus som gör att en läkares ord inte kan ifrågasättas även om ett barn håller på att dö, och en kvinna håller på att bli allvarligt skadad? Det finns väl en anledning till att det finns rekommendationer när det gäller sugklockor och tänger?

Självklart är läkaren den bäst betalde och den längst utbildade. Men när det uppenbarligen går snett, måste ett visst mått av civil olydnad till. Fanns verkligen ingen överordnad, någon bakjour att ringa till? ("Hej, det är barnmorskan Lena, jag tror att doktor X har fått hjärnsläpp här och någon håller på att dö. Jag behöver support omedelbart!")  

Gråta får personalen göra när de är på handledning. Eller i personalrummet.Eller på toaletten. När de är i sjukrummet ska de vårda, hjälpa och agera. Hur var det nu, med Hippokrates ed:  Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta. Jag skulle vilja lägga till användning av sunt förnuft, civilkurage och personligt ansvarstagande på den listan.

Så avslutar Hippokrates: "Om jag nu håller denna min ed och ej brister däri, så må det förunnas mig att glädja mig åt livet och min konst, aktad av alla människor i alla tider. Men om jag bryter och blir menedare, då må motsatsen bli min lott."

Amazing. Just the way you are?

Skövde kommer inom kort att få (ytterligare) en plastikkirurg, skriver Skövde Nyheter. Hoppas han fokuserar på brännskador och andra behjärtansvärda uppdrag.



Oh, you know, you know, you know I'd never ask you to change
 If perfect's what you're searching for, then just stay the same
So don't even bother asking if you look okay
 You know I'll say When I see your face
There's not a thing that I would change
'Cause you're amazing Just the way you are
And when you smile
The whole world stops and stares for awhile
 'Cause girl, you're amazing Just the way you are

Papperslösa hämtades på sjukhus - vad gäller?

Det som inte ska hända har hänt igen: polisen har varit inne på sjukhus och hämtat utvisningshotade. Enligt Dagens Nyheter handlar det bland annat om att en afghansk tonårspojke hämtats inne på S:t Görans psykavdelning, där han befunnit sig för att vårdas för sitt svåra självskadebeteende.

Enligt sjukhusets sektionschef är de tvungna att tala om när en patient är färdigbehandlad. Det är ju dock väldigt svårt att säga att en person är färdigbehandlad för ett självskadebeteende som är kopplat till hot om utvisning.

Jag undrar om sektionschefen tolkar lag och förordningar väl snävt. Enligt bloggarna på Vård mot deportation  gäller detta för vårdpersonal:

Sprid och dela!

Vård mot deportation är en partipolitiskt obunden sammanslutning av personer som arbetar inom vård och omsorg (bland annat sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, logopeder, psykologer och dietister) och arbetar för att öka kunskapen om papperslösas situation och vad vården kan göra för att underlätta situationen för papperslösa samt vad vårdpersonal enligt lag måste göra och vad vårdpersonal enligt lag inte får göra gällande kontakt med polis, migrationsverket etc.



Nollad? Krönika i Skövde Nyheter 5 dec

Jag fick anledning att besöka en vårdavdelning i Västra Götalandsregionen och hamnade mitt i ett drama. Hjärtstopp på trean-ett! Är hon nollad?! vrålar en sköterska till en kollega som med vildsint blick försöker logga in på receptionens dator. En tredje hugger tag i en akutvagn och river ner en bunt papper från disken. Vänta! ropar IT-sköterskan hysteriskt. Jag måste kolla om hon är nollad först!


Stämningen på avdelningen är nu så förtätad att man nästan skulle kunna skära i den med osthyvel. Svävande mellan liv och död ligger en medmänniska på trean-ett och väntar på att datorprogrammet ska kicka igång. Vad hinner hon tänka? Anar hon tumultet? Vem får leva, vem får dö?

För sjukvårdsmänniskor är det här naturligtvis vardagsmat. Som teolog är jag väl insatt i den etiska diskussionen om vård i livets slutskede. Jag kan både kristdemokraternas och Torbjörn Tännsjös argument. Men här blev det så tydligt och konkret. Hjälp att leva eller hjälp att dö?

Till slut får vårdteamet tag i den information de behöver och vidtar åtgärder, och jag genomförde mitt sjukbesök i lugn och ro.

Men på kvällen reflekterade jag vidare över upplevelsen. Om jag blir akut sjuk, kommer de att försöka rädda mig då? Hinner jag dö i väntan på att de kollar min journal?

Jag kanske får sätta upp en lapp på dörren om jag blir inlagd någon gång. Hej personalen. Jag är inte nollad, så jag blir jättetacksam för återupplivning om det blir aktuellt. Jag skulle också bli jätteglad om ni kan prata med mig om jag blir ledsen. I gengäld kan jag lova att inte ringa på konstiga tider eller fråga onödiga frågor. Hälsningar Karin.

Regionens budgetunderskott. Krönika i Skövde Nyheter 2 feb 2012

Just nu diskuteras hur regionens budgetunderskott på 55 miljoner kronor ska hanteras. Ett av de mest kontroversiella förslagen är att avgiftsbelägga barns besök på akuten. Det är viktigt att slå fast att familjers ekonomi aldrig får vara anledning att avstå sjukvårdskontakt för våra minsta. Frågan om avgifter kopplas ibland samman med förhoppningen att färre familjer skulle söka vård på akuten om avgift infördes, vilket är ett oerhört konstigt sätt att tänka i en verksamhet som skulle må bra av ytterligare reflektioner över relationen mellan vårdgivare och kund ur ett maktperspektiv.

Däremot kan kunskapsnivån avseende val av vårdkontakt ökas bland allmänheten. Ett besök på akuten innebär inte att mirakel sker med förkylningsdrabbade småbarn. Antibiotikakurer är inte alltid nödvändiga, menar expertisen, som hellre ser några dagars återhämtning i lugn hemmamiljö istället för att vänja bakterierna vid motgiftet. Vårdcentralerna är, sedan de konkurrensutsatts, mer måna än förut om sina kunder och har förbättrat tillgängligheten.
En mycket god resurs är, förutom www.1177.se, apoteken med dess kunniga personal. Det apotek jag frekventerar har personal som föredömligt kombinerar kundcentrerat personligt bemötande med pedagogiskt förhållningssätt. Med hjälp av receptfria läkemedel kommer man långt. Avskaffandet av apoteksmonopolet har också inneburit att vi slipper köa för nässprej och huvudvärkstabletter.

Den avreglerade marknaden löser dock inga budgetunderskott. Några kronor kan säkert sparas genom att ersätta doktorer med empatiska sjuksköterskor: en kvalitetshöjning om det nu ändå är så att många akutbesök egentligen inte kräver läkarvård utan helt vanlig medmänsklig omsorg.

http://www.skovdenyheter.se/nyhet/2418/en-avgift-barn-loser-inte-problemen-pa-akuten

Fotoförbud hot mot patientsäkerheten. Krönika i Skövde Nyheter 8 december

Just nu pågår en intressant diskussion inom fältet demokrati och öppenhet, nämligen den rätt man som medborgare har att dokumentera viktiga händelser. Det gäller förstås fotoförbudet vid sjukhus och andra vårdinrättningar. De som är skeptiska till att det fotas och filmas menar att personalens och patienternas integritet hotas på grund av att ingen på förhand vet om och i så fall var bilderna publiceras. I de flesta fall verkar det ändå vara så att föräldrar kan få ta några bilder av sitt nyfödda barn, eller att man kan skicka videohälsningar till anhöriga via mobiltelefonen direkt från vårdavdelningen.

Ett argument som anförts till förmån för förbudslinjen är att missförhållanden skulle kunna upptäckas. Det är sant och det är bra. Skandalerna runt vårdföretag eller brister i hygien och personlig omvårdnad skulle förmodligen inte komma till allmänhetens kännedom utan civilt olydigt mobilfotande. Det handlar helt enkelt om att säkra bevismaterial, så det är snarare det allmänna fotoförbudet som innebär hot mot patientsäkerheten, än anhörigas mobilkameror.

Socialstyrelsen har konstaterat att det under ett år rapporteras cirka 105 000 vårdskador, vilka leder till cirka 640 000 extra vårddygn. Nästan var tionde patient får bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan. Bakom dessa siffror döljer sig inte bara onödigt mänskligt lidande utan också betydande ekonomiska förluster. Naturligtvis vore fotoförbud ett sätt att förbättra statistiken, då alla vårdskador med all säkerhet inte rapporteras som avvikelser eller anmäls enligt Lex Maria.

Nu är de allra flesta undersköterskor, sjuksköterskor och doktorer människor med kompetens, omdöme, god vilja och personligt ansvarstagande. Den som har samvetet rent, har heller inget att frukta.

Prejudikat om obedövade kejsarsnitt

Dagens Nyheter berättar att förvaltningsdomstolen tagit upp ett ärende angående en kvinna som utsatts för kejsarsnitt utan bedövning. Läkarna friades av hälso - och sjukvårdens ansvarsnämnd, men får alltså en varning efter domen i förvaltningsdomstolen.

Bra. Hoppas att det nu kan ses som prejudicerande - och att doktorerna nu förstår att det inte bara är omänskligt utan också olagligt att dra igång ett kejsarsnitt utan bedövning.

DN
Aftonbladet

Happy Pride!

Idag inleds Pridefestivalen, och invigningstalare är Thomas Beatie, mannen som fött tre barn. På 90-talet genomgick han könskorrigerande behandling, men behöll reproduktiva kroppsdelar.

I Sverige är det inte möjligt. Här måste människor steriliera sig innan de genomgår könskorrigering. Det är en form av tvångssterilisering som fler och fler vänder sig emot. Dags för Svenska kyrkan att uppdatera sig också.



Läs mer om Amanda, och Ulrika Westerlunds brev till KD:

"Ni ska besluta i frågan om ni som parti anser att Sverige ska ha kvar en lag som ger staten rätt att utsätta människor för påtvingade kroppsliga ingrepp, en lag som ger staten rätt att tvinga personer som vill byta juridiskt kön att sterilisera sig.
Förra veckan gav Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, ut en rapport om situationen för hbt-personers mänskliga rättigheter i Europa.
Rapporten belyste särskilt situationen för transpersoner och fokuserade bland annat på det djupt problematiska med att stater har lagar, som den svenska, som kräver att människor genomgår fysiska ingrepp för att uppnå en social rättighet. Kommissionären rekommenderar, under rubriken "Privatliv", Europarådets medlemsstater att: "Avskaffa sterilisering och andra obligatoriska medicinska ingrepp /... / som krav för att en person ska få sin könsidentitet juridiskt erkänd."

SvD
Trollhare
Om fantastiska Anna i DN

Kvinnokliniken på KSS anmäld igen

Kvinnokliniken och förlossningsavdelningen vid KSS i Skövde är återigen anmäld till Socialstyrelsen, skriver Sveriges Radio Skaraborg. Den här gången av ett par som upplever att de inte fick tillräckligt stöd under förlossningen och sedan inte heller efteråt, när barnet avlidit.

Det är inte första gången missförhållanden avslöjas, och förra gången skrev jag bland annat följande:

"Man kan ju bara föreställa sig den mardröm det måste innebära att ha värkar och veta att något är fel, och då inte bli trodd eller seriöst bemött av personalen. Att barnet dessutom dör är inget annat än en katastrof.

Vissa saker får inte hända. Barn på förlossningsavdelningen får inte dö därför att personalen är upptagen med annat, dricker kaffe, för att sugklockan är upptagen, för att det är fullt på operationsavdelningen, eller för något annat skäl. Det måste finnas en punkt i arbetsrutindokumentet som heter "vad vi gör om vi har akuta kejsarsnitt på gång, när operationssalen är upptagen. "

Personalen måste göra allt som står i deras makt för att rädda liv. Därför riktar Socialstyrelsen med rätta hård kritik mot avdelningen.

Också när det gäller bemötandet behövs säkert uppdateringar. Som patient har man ingen som helst rätt att kräva någon vårdinsats. Man är helt och hållet beroende av aktuell personals kompetens, omdöme och goda vilja. Detta gör att patienten är i underläge, och det förstår nog inte alltid personalen.

Att kvinnan känner sin kropp bäst, och som faktiskt har levt med sitt barn i magen ett antal månader och vet precis hur det "brukar kännas", är ett faktum som alltför oftast nonchaleras.

Men behöver hela avdelningar kompetensutvecklas för att personalen just denna dag gör misstag? Jag tror att de allra flesta undersköterskor, barnmorskor och doktorer är människor med just kompetens, omdöme och god vilja. Några få borde kanske syssla med annat än människor, och jag tror det är, liksom på alla arbetsplatser, väl känt vilka dessa är.

Om vi kunde få ett samhälle och ett vårdsystem där man som personal faktiskt vågar stå upp, ta sitt ansvar och våga säga: Men förlåt, det här var faktiskt mitt fel, jag har brustit i mitt ansvar både professionellt och medmänskligt och kommer att göra det här och det här för att det inte ska upprepas, då skulle vi slippa svepande förklaringar som systemfel och att de flesta är nöjda eller hög arbetsbelastning och annat som ju faktiskt inte kan föras i bevis.

Med ett personligt ansvarstagande skulle den vårdskadade patienten säkert känna mer av upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet. Trots att påtvingade utbildningar säkert inte är gynnsamt för motivationen, känns det tryggt inför framtiden att kvinnokliniken nu kommer att arbeta med bemötande - och kompetensfrågor. "

Tillägg 17:13: En läsare påpekar att det varit ett ärende till emellan, och då gällde det vårdskador.

Amanda Brihed skriver viktigt om sjuklig fixering

"Jag sökte vård på grund av en infektion i halsen. Samma vistelse slutade senare samma natt med beskedet att jourhavande läkare inte ansåg sig motiverad att behandla mig. Hon remitterade mig vidare till en annan läkare specialiserad på internmedicin. De andningsbesvär, allergiska reaktioner på aktuell medicinering samt medföljande febertoppar jag upplevde på grund av min halsinfektion skulle, ansåg läkaren, snarare vara orsakade av komplikationer efter den underlivsoperation som genomförts för flera år sedan och som rimligen måste anses vara tämligen läkt vid detta laget.

Detta är vardag idag. För mig och många andra hbtq-personer."


Amanda Brihed på Newsmill om sitt vardagsliv. Skrämmande verklighet. Bör läsas.