Spår i snön

Tisdagstankar….

Denna morgon vaknade vi åter till ett snötäckt landskap! Utanför vårt hus fanns denna spännande skådeplats, full av spår. Någon individ har traskat rakt igenom, förmodligen omedveten om det livsberikande fynd en annan individ funnit på platsen. Titta noga på bilden, så ser du att det ligger en gurkskiva och paprikabit på marken och förmodligen är det en av traktens skator som fått sig en god frukost! Men kanske är det den person som lämnat spår, som också tappade grönsakerna på sin frukostfralla?

En viktig påminnelse om livet. Vi gör olika spår i varandras liv, vi bidrar till gott för någon annan även om vi inte alltid är medvetna om det. Min tappade gurkskiva kan vara någon annans lyckostund! Min enkla handling, medveten eller ej, kan vara någons bönesvar!

Denna kyliga dag får jag dela en dikt av Olof von Dalin (1708-1763), och den passar bra både på meteorologiskt och samhälleligt klimat.

Skall aldrig vintern taga slut?

Kom, ljuva sol igen,

om du har strålar än.,

och driv all köld ifrån oss ut!

Låt källors sorl och fåglars sång

få lätta mitt förtret,

att ej min enslighet blir för lång!

Men tänk, om ock din värme dreve bort

ett hjärtas köld och is.

Hur då var årstid skulle vara kort och som ett paradis!

Prokrastinerar. Krönika i SLA 14 februari 2022

 Äntligen sken solstrålarna in genom de höga fönstren. Den lågt stående februarisolen hade framåt förmiddagen lyckats forcera de gråmulna molnen och sakta letat sig in till hennes vardagsrum. Väninnan som hade varit i karantän några dagar gladde sig naturligtvis åt detta, men i solljuset avslöjades att dammet lagt sig lite här och där. Dessutom kunde konstateras att det måste vara någon form av mirakel att solstrålarna ens kunde ta sig igenom de vårvintersmutsiga fönstren. 

Fönstren behövde putsas. Men det är ju så mycket trevligare att sitta i soffan och läsa en bok eller titta på någon trevlig serie. Vi talade om detta en stund och i själavårdande anda delade vi tanken att det är lika bra att vänta med fönsterputsen till dess att vårbruket är förbi. Det är ju ingen idé att spendera litervis Ajax om bönderna ändå tänker dundra förbi och skvätta runt jord och damm i bygden. I stan är det heller ingen idé att börja på för tidigt. Här väntar vi på sopmaskinerna, detta vårtecken som tillsammans med löv - och sandblåsens dån väcker oss alla till nya härliga vårdagar när vi kan gå ut och uppleva hur det är att gå på ren och torr asfalt utan grus. 

Ett visst insynsskydd blir det ju också med lite oputsade fönster, framhärdade jag glatt och försökte förtränga tanken som började smyga sig på. Är det latmasken som talar? Eller det som inom klassisk psykologi kallas flyktbeteende? Egentligen är det ju inte så svårt att göra det där som borde bli gjort. Det går ju faktiskt att putsa fönstren mer än en gång per kvartal. Det skulle också vara så praktiskt att göra det till en rutin att alltid ta med någon form av återvinningsenhet när jag går ut. Alltid placera kaffekoppen direkt i diskmaskinen och en gång för alla organisera upp böckerna i bokhyllan så att jag slipper ägna tid åt att leta. 

Men det där kan ju göras sedan. Inom den nyare psykologin finns ett uttryck för detta, och visst låter det bättre om vi säger att vi prokrastinerar? Det latinska ordet procrastinare är bildat av prefixet pro (framåt) och crastinus (till morgondagen). Det handlar alltså om en vanemässig senareläggning eller förhalning av handlingar, beslut, eller arbetsuppgifter även om vi vet att det borde vara bättre att göra det hela i tid. För den som inte lider av sitt eget eller andras uppskjutandebeteende kan det här vara lite roande, men tanken djupnar: vissa saker går inte att skjuta upp. Och en av de mer kända exemplen inom genren är väl författaren Fritiof Nilsson Piraten, på vars gravsten på Ravlunda kyrkogård vi kan läsa inskriptionen: Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan.1972.” 

Idag uppmärksammar vi Alla hjärtans dag och varför inte fånga dagen och göra det där som inte borde bli uppskjutet till morgondagen? Skicka en liten hälsning till någon, dela en semla med någon eller kanske göra en liten kärleksfull röjning i köket. Om inte annat går det ju att unna sig en bukett tulpaner till köksbordet. Det lyser upp så fint även om dagen för övrigt skulle vara grå. Jag önskar dig en fin vecka! 

Tisdagstankar

Vi är många som njuter av att vara ute i skog och mark! Kommer vi Gud och oss själva lite närmare? Om vi är uppmärksamma märker vi hur fler varelser än vi själva lever i skapelsen. Här har en bäver haft en riktig festmåltid!

”Hej björn och bäver - hej dromedar, höj era röster - sjung Herrens lov!
Kom berg och dalar - fruktträd och gran,
Hela naturen - sjung Herrens lov!
Halleluja, halleluja, halleluja, ära ske Gud! ”

(Psalm 706:3 med text av missionsvetaren Sigbert Axelsson)

Tisdagstankar

En lång dag går mot kväll. Så mycket som ska göras, så mycket som ska hända. Imorgon ”öppnar vi upp samhället” efter två års pandemi. Vad kommer det att innebära? Hur blir det nu? Hur blir det med viruset? Och hur blir det med Ukraina?

Tankarna är många och medan mörkret sänker sig ner stannar jag till vid psalm 509 i psalmboken, som Dietrich Bonhoeffer skrev mitt under brinnande världskrig.

Av goda makter underbart bevarad, det främmande och nya väntar jag. Guds nåd är ny var afton och var morgon. Han väntar oss i varje nyfödd dag.

Låt varmt och stilla ljus i kvällen brinna. Som du i mörkret tände världens ljus, så för du här din mänsklighet tillsammans och är på vägen moln och eld och Gud.

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker, du låter nya klanger växa fram. Vi hör den sång som alla världar sjunger, i hopp och tillit ropar de ditt namn.

 

Liv på Mars?

Finns det liv på Mars? Jag var tvungen att knappa in David Bowies underbara 70-talshit i Youtubes sökruta och unna mig en stund av reflektion över samtiden. Bowie sjunger bland annat om en person som är besviken på verkligheten, som önskar sig någon annanstans och som uttrycker frustration över att inte ha tillgång till någon annan verklighet. Ett utanförskap kan också beskrivas som en längtan till en annan tillvaro. 

Rymdfarkosten Perseverance (Uthållighet) landat på Mars och har twittrat ut sina första bilder. Jag förstår mig inte på de tekniska eller astrobiologiska finesserna med den här amerikanska rymdexpeditionen. Jag fascineras över andra saker, som till exempel rymdbilens namn. För alla oss som gärna vill se resultat av våra ansträngningar helst igår blir det en nyttig påminnelse att en del saker tar tid. En resa till Mars tar ett drygt halvår och själva projektet har förberetts sedan 2012.  

Namnet ger också en påminnelse om det sinnestillstånd vi alla av regering och myndigheter uppmanas att vara i. För mig blev det en stark upplevelse att betrakta NASA-forskarna, sittandes på avstånd framför sina dataskärmar och med plastskärmar och munskydd följa farkostens sista minuter innan landning och höra alla utropa “touchdown confirmed” följt av jubel, applåder och armar i luften. 

Nu ska det letas efter liv, under ett marsår som motsvarar cirka två år på jorden. Tanken svindlar. Går det att befinna sig i tillstånd där livet upplevs gå så mycket fortare? Där ytterligare en vecka av pandemielände egentligen bara är ett par dygn? Ett tillstånd där coronaviruset och dess mutationer kanske inte finns? 

Men huruvida det finns liv på Mars eller inte har kanske inte så stor betydelse för det existentiella samtalet. Jag skriver in “spelar det någon roll om det finns liv på Mars” i Googles sökruta och får….inga relevanta träffar. Jag går tillbaka till David Bowies funderingar i låten och påminns om att kulturen i så många sammanhang hjälper tanken. När Bowie uppträder och spelar in videor som sitt alter ego Ziggy Stardust ser jag längtande normöverskridande uttryck och identiteter. Helt enkelt: att få vara sig själv och kunna uttrycka det en vill utan att mötas av hot eller hat. Men helst inte någon annanstans, utan här och nu.

I uthålligheten ryms aktivism för åtgärder. Några studenter på Konstfack i Stockholm vill synliggöra maktstrukturer och där har namn på lokaler ett viktigt symbolvärde. Politiker vill  namnge nya gator efter kvinnor för att synliggöra oss i det offentliga rummet. Eller som fler och fler nu får upp ögonen för att det är lika rimligt att ha gratis mensskydd på toaletterna som att ha gratis toalettpapper. Men, som den förfärliga relationsromanens titel anger:  “Män är från Mars, kvinnor är från Venus” - det är skillnad och jag undrar om det inte vore gratis redan om det vore män som hade behov av dessa hygienprodukter. Och jag är övertygad om att män med makt inte hade stått ut en dag med de frustrationer som menstruerande kan ge upphov till. Den längtan efter en annan tillvaro hade med all sannolikhet lösts utan dröjsmål.

(Publicerades i SLA 22 feb 2021)

Lärdomar och tankenötter från förr. Läsning av Julhälsningar till församlingar i Göteborgs stift resp Skara stift från förra seklets början

Jag har en tid intresserat mig för hur folk hade det under 1900-talets första decennier för att få inblickar i hur den existentiella folkhälsan hölls uppe med tanke på oroligheter och ovisshet om framtiden. Utan att på något sätt relativisera de upplevelser och världshändelser som krigen gav upphov till finns det ändå några lärdomar att dra, och anekdoter som är värda att uppmärksamma. 

Som en extra välsignelse i mitt liv har jag två bärkassar fyllda med böcker: Julhälsningar till församlingarna i Göteborgs respektive Skara stift, och det är riktiga guldgruvor att ösa ur! Uppmuntrande betraktelser, händelser ur vardagen och en massa spännande information om hur kyrka och liv gestaltades under och efter krigen.

Just i dagarna har Finland förklarat sig villiga att hjälpa oss svenskar med Covid-patienterna. Nu verkar ambulansen gå åt andra hållet. Och detta ungefär i tid med självständighetsdagen.

Självständighetsdagen, 6 dec, är en av de viktigaste händelserna i december för många i vårt land och vårt grannland i öster och nu när sociala medier finns har vi sett fler och fler lägga ut en bild med de två levande  ljusen i fönstret just detta datum. Denna dag 1917 förklarade sig Finland självständigt mot Ryssland och firas varje år med högtidligheter. De två levande ljusen hade sedan slutet av 1800-talet varit symboler för motståndet mot den tilltagande förryssningen. 

Finlands historia är som vi vet fylld av oroligheter och det blev inte bättre. Redan följande år blev det inbördeskrig och landet var inblandade i inte mindre än tre krig under Andra världskriget. Sveriges agerande har ifrågasatts, men även om regeringen inte ville stödja Finland militärt satte frivilliga krafter igång redan från dag ett. Under parollen “Finland sak är vår” samlade Finlandskommittén snart folk och regeringen stödde saken med vapen och annat materiel. Röda korset satte fart och organiserade ambulanser - mobila sjukvårdsenheter med personal och medicinsk utrustning. Kyrkor och föreningar samlade in förnödenheter att skicka med. 

I 1940 års upplaga av julhälsningar till församlingarna i Skara stift skriver Eva Ahlström en personlig berättelse om sin resa med en sådan här ambulans. Till församlingshemmet i Skara hade folk frikostigt skänkt “kläder och godsaker m.m.” för att hon skulle ta med och fördela bland de behövande i Finland. 

Eva Ahlström beskriver hur kallt det var, hur skadade soldaterna var, hur väl fungerande systemet med lottor var, och hon förvånar sig över att den svenska staten inte kan uppskatta kvinnor i försvarsmakten på samma sätt. Hon beskriver sitt första flyglarm och förvånas över människans otroliga anpassningsförmåga. 

Eva Ahlström fick så bli ögonvittne till den största folkförflyttningen i Nordens historia, när 400 000 finländare tvångsförflyttades från Karelen i enlighet med fredsavtalet. De hystes in in bondgårdar och i stugor, och eftersom allt saknades fick Eva vara med att dela ut det som kommit med från Sverige: “Sysslomannens fru, som talade både finska och svenska, en sköterska och jag foro iväg med hela bilens bakvagn full med kokkärl, Skara-kläder och godsaker. Nog voro vi beredda på en hel del, men något så beklämmande, som de interiörer vi fingo se, hade vi aldrig kunnat tänka oss.”

Nästa år är jag också med och tänder två ljus i fönstret till 6 december. För dem som kämpat och som fortfarande kämpar. 

Källa: Julhälsningar till församlingar i Skara stift, 1940

Erövra friden

Meditation

Under femton minuter låter jag tankarna komma och gå. Somliga tankar ger mig lugn. Tankar som ger mig oro i kroppen vågar jag sakta men säkert titta på, vågar se konturerna av dem och bäddar in dem i den bomull som stavas bön om Guds kärlek och frid. 

Erövra friden, skrev ökenfadern Isak Syriern. Handlar om, tror jag, att inte vara offer för mina egna känslostormar utan att söka friden aktivt, be om den, erövra den. 

Kanske våga - kräva? - av Gud att ge mig den. Är det inte min tur nu? 

Jag behöver inte kräva nåden och friden. De är redan här och väntar på att jag ska omfamna den...

Behöver vi sträva efter harmoni? Krönika i SLA 30 januari 2016

Leif GW Persson sitter tillbakalutad i fåtöljen, vickar på tårna och undrar om det är eftersträvansvärt att ha harmoni och balans i livet. Han om någon har reflekterat. I sitt jobb som kriminolog med alla livets baksidor och människans skuggsidor, och i sitt privatliv som han pö om pö gläntar på dörren till. Hans fråga är väl värd att reflekteras över. 

En del av er såg kanske senaste avsnittet av Vänligen, Lars Lerins, där idén är att Lars Lerin ska hitta nya vänner och därför åker runt och träffar såna som han tycker verkar intressanta. Han är i sig en spännande figur. Underbara konstverk, men det är något mer som gör honom folklig och som tar fram någon slags känsla av beskyddarinstinkt (Leif GW Persson satte ord på det också) som gör att en inte vill att något mer ont i livet ska hända någon, allraminst Lars Lerin själv. 

I alla sammanhang där Lars Lerin framträder talar han om livet och om hur det går att leva och existera utan att hamna alltför mycket i de där dalarna och topparna som gör att längtan efter att jämna till med hjälp av kemikalier (alkohol och piller) blir för stark och till och med övermäktig. 

En del människor säger - klyschigt - att det behövs mörker för att ljuset ska bli synligt, att det behövs sorg för att glädjen ska kunna njutas av, och så vidare. Och Lars Lerin är lite inne på samma spår när han på sin sköna värmländska undrar om det inte blir tråkigt utan toppar och dalar. 

Och Leif GW Persson undrar om det verkligen är något att sträva efter, den där harmonin och balansen. Han avslöjar en sak om självmord som jag inte hade klart för mig: i väldigt många fall kan polisens tekniker se spår av att offret faktiskt ändrat sig i sista stund. Hen har försökt kränga av sig snaran eller försökt ta tag i hustaket. Men när polisens tekniker kommer dit, är det ju försent. En ytterligare anledning till att faktiskt sträva efter balans och harmoni i livet är också att ens anhöriga slipper den där påringningen på dörren som alla fasar för; att en polis med en präst ett halvt steg bakom står med allvarsamma miner med den förfärligaste av alla budskap: en person har hittats död och allt tyder på att det är din fru/dotter/son/man/mamma/pappa. Den dalen är mycket svår att vända. 

Det onda händer ändå, vi behöver inte bekymra oss för att vi inte ska få tillräckligt av den varan. Människor vi älskar blir sjuka och dör. Människor vi bryr oss om sviker oss, och själva ställer vi till det en del för omvärlden också. Som väl är får vi en del av det goda också. Människor föds, vi får nya vänner, någon är trevlig utan att få betalt för det, och det är gott med vaniljsemlor och kaffe. 

Om vi nu tror att harmoni och balans är något eftersträvansvärt, så behöver vi lägga ner en del tid och arbete på att få ekvationen att gå ihop. Hur mycket enklare vore det inte att vara människa om en likt bilen kunde få varningsrutor i displayen som att det behövs fyllas på bensin eller att spolvätskenivån är låg. Eller som mitt säkerhetssystem som gör att ratten svänger tillbaka av sig själv om jag kör över någon av dom vita linjerna längs vägen. Tillbaka på banan, Karin, säger min bil till mig och när den tycker att jag är ofokuserad kommer en ruta med en stor rykande kaffemugg upp med texten: Varning för trött förare. Ta en paus! 

Men det krävs alltså mer tankekraft och självreflektion, sådana är vi skapade. Fri vilja och fri själ. Mitt ordbehandlingsprogram Pages vill automatiskt rätta ordet Lerin till Leran, och det är kanske symtomatiskt. Forma och omforma. Gör nytt, återvinn, fyll på och töm. Tala om livet, eftertänksamt. Lev livet med den hälsning som Lars Lerin ger uttryck för i sin programserie, nämligen vänligen. Så skulle iallafall jag vilja leva det här året. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Långsamma pratprogram i Sveriges Television. Låt fler personer mötas. Sommarprata, vinterprata, vårprata och höstprata.  Mer eftertanke och fler varma vänliga leenden. 

Diss: Semlebröd designade som korvbröd? Lätt att äta, står det på påsen, men en semla ska inte vara lätt att äta. Den ska vara komplicerad och kräva sin strategi, precis som livet självt. 

Rätt energikälla.Krönika i SLA 22 augusti 2015.

Så kom det sig att jag satt med en bilförsäljare för ett trevligt samtal om min fyrhjuliga framtid. Efter att i en halvtimme ha pratat om säkerhetspaket, driving aid solutions, motorstorlek, emergency assistance, automatisk trafikskyltidentifiering och helljusavbländning, vinterhjul och färger kom jag till slut till den fråga som kan vara riktigt avgörande om en i stunden väljer fel: vilken kran är det jag ska använda på bensinstationen?

Kanske en bild av livet. Vi försöker ofta, tror jag, omge oss med en mängd olika säkerhetspaket. Om vi är på väg ner i diket, ska en lane assistance aid service tala om för oss att vi är på väg över den vita linjen. Möter vi en bil i mörkret, ska vårt irriterande ljus bländas av automatiskt. Alla dessa utvecklare av fordonsfinesser måste ju ha tänkt att vår egen etiska kompass, vårt eget intresse för vår och medtrafikanternas säkerhet måste få någon slags hjälp. Hur mycket behöver vi tänka själva i olika situationer i livet, och hur mycket kan vi lugnt lämna över till andra instanser?

För den som har möjligheter och resurser (att till exempel köra en ny bil) vill det mycket till innan en hamnar helt i diket. Men för den som saknar medmänskligt nätverk är det desto svårare. Att navigera inom Migrationsverkets, Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens eller psykiatrins områden är inte enkelt och det finns inga GPS:er i världen att tillgå när botten är nådd.

Till syvende och sist; oavsett om vi tankar en bil eller oss själva är det viktigt att överhuvudtaget ha en energikälla. Och inte vilken som helst, utan en god energikälla som är avsedd att hjälpa oss att ta oss framåt på ett vettigt sätt. Den som har tankat bensin i en dieselbil någon gång vet hur jobbigt det är. Det är inte bara att gasa på och göra rätt nästa gång utan bränslesystemet måste tömmas och saneras. De flesta som gjort denna manöver har ju inte gjort det för skojs skull, utan gjort det i tanklöshet (sic) eller påverkad av stress. Och så är det kanske med de felval en gör i livet också: det var inte meningen men konsekvensen blev förödande.

Det kan vara bra att ibland fundera över sina energikällor. Människor och djur runt omkring. Musik, konst, trädgården eller andra fritidsintressen. Ger de energi eller tar de energi?

För har du valt fel kran, spelar det inte någon roll hur många säkerhetspaket, backkameror eller bluetoothmöjligheter du har. Så fort du vrider på nyckeln kommer det för din motor destruktiva bränslet in i systemet, och det kan kosta dig mer än du anar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Sommaren verkar ha tagit fart, äntligen.

Diss: Skolstart, jobbigt för många.

En hyllning till Sjöväderrapporten.Krönika i SLA 8 augusti 2015

Så kom det kom sig att merparten av en dag ägnades åt att i största möjliga stillhet lyssna på P1. Program efter program i en lång fläta av ord; forskare berättade om sina fantastiska upptäckter, sommarprataren vittnade om sin uppväxt i Småland, någon politiker berättade om det senaste i EU. Sjöväderrapporten, min favorit alla kategorier med fantastiska platser som Måseskär, Finska viken, Bottenhavet och Norra Kvarken, naturligtvis. Ställen att drömma sig bort till, tänka sig hur dimman avtar och lättar, och tänk att det kan vara god sikt även i Bottenhavet.

Efter några timmars radiolyssnande började jag känna stressen komma. Jag försökte komma på vad det var, och efter en stund kunde jag identifiera faktorn. Du känner kanske igen det, men du kanske inte störs av det som jag. Och i vanliga fall brukar jag inte se det som ett stressmoment utan en bra och information. Det där ”lyssna mer på vår hemsida”. Extramaterial, mer information, ytterligare att ta in, begrunda, bearbeta och processa. Inget för den som behöver rensa, sortera, filtrera omvärldens intryck och påverkan.

Det är som att nuet inte riktigt räcker till. Inte ens det mest utmärkta reportage är inte komplett om det inte finns något extramaterial att hänvisa till. Aldrig att någonting kan vara nog. Det räcker med de hyllmeter böcker som ännu inte blivit lästa. I min app där jag prenumererar på intressanta poddar finns hundratals som jag inte hunnit lyssna på.

Kommer vi någonsin att kunna läsa och höra på allt? Hur många intressanta synvinklar och fantastiska personligheter kommer jag att missa för att dygnets timmar inte räcker till?

Och det stora blandas med det nära. På Instagram varvas bilder från världens flyktingläger med bilder på vännernas grillbufféer. Det är så det ska vara. Jag tycker om Instagram just nu. Inte en enda länk till någon enda intressant artikel. Bara bilder. Lite text. Sommar, leenden, solnedgångar.

Det finns något med Sjöväderrapporten som är så underbart förgängligt. När åskvädret dragit vidare över Vänern finns nyhetsvärdet inte kvar. Varje dag kommer en ny rapport, och har en missat något avsnitt gör det verkligen ingenting. Det kommer ständigt nya vindar. Och även i livets Bottenvik lättar dimman.

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Hiss: SMHI:s väderpratare. Inget extra.

Diss: Informationsstressen. Stäng av världen en liten stund. 

En stad i sorg. Krönika i SLA 13 juni 2015

I natt gick polisen ut med informationen att en död person hittats och att det är den saknade Lisa Holm.  Förtvivlan är naturligtvis stor. Tankarna går i första hand till Lisas familj, släkt och vänner, men det är nog få som varit och är oberörd av denna mardröm.  

När livet slås i spillror på det här sättet är det inte så konstigt om en tappar fotfästet i tillvaron. Det fungerar inte att ta en dag i taget. Inte ens en timma i taget, utan kanske ett andetag i sänder.

Det känns som om hela Skövde hållit andan under veckan som gått.  I yran kring skolavslutningarna gick tankarna till flickan som inte fick avsluta sitt första år på gymnasiet, på grund av att någon hade andra planer.

Frågorna är många. Frågan  VAR är nu besvarad.  Sedan kommer frågan HUR, kanske alltför smärtsam att ens formulera, och naturligtvis också frågan VARFÖR. Utan att gå in på gärningspersonens eventuella motiv kan frågan ställas generellt: varför finns det så destruktiva krafter i vår värld som gör att situationer som den här kan uppstå? Och på det lugna, idylliska Kinnekulle, åtminstone där ska väl en sjuttonåring tjej kunna vara trygg?

Tydligen inte. Ondskan är inte något som bara finns i sagornas och tv-spelens värld i form av drakar och monster,  utan en verklighet att förhålla sig till. Därför måste vi slå tillbaka med mer ljus, mer brinnande solidaritet son bland annat manifesterats av alla de hundratals månniskor som deltagit i sökandet under polisens och Missng Peoples ledning, och alla de människor som stöttat de som närmast berörts av tragedin.  

Jag tänker att Lisa, hur hon än har det just nu, i sitt hjärta känner den värme och kärlek som hon under sitt sjuttonåriga liv tankats med från familj och vänner.

Jag tänker att det är så viktigt att ta vara på varje dag i livet. Inte att vi ska gå omkring rädda för vad som skulle kunna hända om vi är på fel plats vid fel tillfälle.

Jag tänker på och ber för alla som är berörda av Lisas död . Må ni hitta kraft och styrka och ljus.

Karin Långström Vinge

När svåra saker händer och tankarna hopar sig kan det vara gott att dela tankar kring det som är svårt. Vad tänker du? Maila mi om du vill: karin.langstrom-vinge@svenskakyrkan.se

Bara en skvätt. Krönika i SLA den 29 maj 2015

Provtagningssköterskan såg ut som att jag inte var riktigt vid mina sinnens fulla bruk när jag tog emot den lilla vita muggen med hänvisning till vårdcentralens toalett med frågan: Hur många centimeter? En skvätt, sa hon och skrattade och jag kände mig rätt fånig. Men i dagens samhälle där vi medborgare får klara direktiv och allmänna synpunkter jämt och ständigt om stort och smått (alltifrån telefonförsäljaren som irriterar sig över att jag inte vill diskutera mina pensionsfonder med vilt främmande personer, om jag nu har några pensionsfonder ens, till EU som i dag låter meddela undersåtarna att fyra koppar kaffe per dag faktiskt får räcka)är det svårt att veta hur en lämnar prover på ett ISO-certifierat, kravmärkt och till och med kanske ekologiskt sätt.

Jag känner mig lite trött. Häromdan var jag på en restaurang och orkade inte ens välja. Ge mig god mat, sa jag till kyparen. Men gärna bearnaisesås. Jag tror det finns en särskild plats i himlen för bearnaisesås.

Tillbaka till ordningssamhället: kyrkan och det religiösa har länge varit ett område där detaljstyrning och frihetssträvanden gått hand i hand och inte sällan stridit sinsemellan. I de mer avancerade sammanhangen men också i det vardagliga. Hur ofta möter jag som präst inte konstaterandet: jag är inte religiös, men…. så kommer det en utläggning om personens gudstro och kontakt med den gudomliga verkligheten på ett sätt som får mig att bara vilja le.

Tänk om vi människor vågade lite mer frihet. Att våga tänka att min tro duger som den är. Att jag duger som jag är. Att en skvätt i muggen är tillräckligt.  Vi behöver, bildligt talat, inte pressa fram mer än vad som är tillräckligt och nödvändigt för att livet ska gå vidare. Allt det där extra kan komma sen, senare, eller så pågår livet delux medan vi är fullt upptagna med att jämföra oss med alla andra och tro att vi borde göra mer eller tänka bättre eller hämta tidigare på fritids samtidigt som vi borde jobba mer och samtidigt vara hemma och städa.

Nu tar jag en kopp kaffe till. Förlåt, EU-kommissionen, men det är min femte för dagen. Men det kanske är ok om jag bara tar en skvätt.

Karin Långström Vinge

Hiss: Mellan hägg och syrén. Ett mått på evigheten.

Diss: Nu kan vi regnet! Nu vill jag ha sol och värme.

Jag tror också på det jag inte ser men anar Gud också i ytskiktet. 


Gud är varken beroende av yta eller djup.


Gud kan inte fångas i ett trådlöst nätverk, inte i en kyrkoordningsparagraf eller i en kommunikationsplan.


Vi kan heller inte snärja Gud i bröd och vin eller i förhandlingar om bönesvar.


Men ändå. Gud, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Free to be me

Dear God,

you know me, don´t you?

I`m not just a person on a bus or on a train

I´m not just another face on tv
or just another login name

I´m me, and I have stuff going on

Love life issues, bills to pay.

Egos at work to deal with,
an overflowing inbox.

So please, give me strenght.
Guide me to focus what´s really important.

And help me make the most of every moment of this day.

Thank you.

Amen

Bara en tanke

Idag är jag glad över min tvätthög. Det betyder att jag har kläder till min familj.


Jag är glad över att städa mitt hus. Det betyder att min familj har tak över huvudet.

Jag är glad över att läsa kritiska artiklar om politiken. Det betyder att jag lever i ett land med fri press.

Och idag väljer jag att ta det lugnt hemma istället för att gå i gudstjänst. Det betyder att jag bor i ett land med religionsfrihet.

Må jag aldrig glömma detta.

När det är för många bitar i mångfaldspusslet

Alla partier och grupper vill ha mångfald. Alla ska kunna få vara med, i alla fall de som tycker som vi. Sen är det är ett plus om de är födda i ett annat land, har en annan religion, är unga och kvinnor. De får gärna bo utanför storstadsområdena.

Bara man inte är en vit, medelålders man med lagom inkomst och lagom fart i karriären, är det bra.

Så  verkar en hel del politiska partier, politiska kyrkliga nomeringsgrupper och kyrkliga nomineringsgrupper resonera i tider då styrelser ska väljas och kandidaturlistor ska sammanställas.

Socialdemokraterna, som så ofta ser sig som en garant för att främlingsfientlighet och rasism hålls borta, har råkat välja in en person med tvivelaktig historik när det gäller föreläsningar. Men han tillhör en minoritetsgrupp, och minoritetsgrupper har ibland avvikande synpunkter än majoriteten. Det ligger liksom i begreppet minoritetsgrupp.

Nu går det naturligtvis inte att generalisera. Alla från mellanöstern som inte är judar avskyr naturligtvis inte judar. Alla judar, eller israeler, kastar naturligtvis inte sten på palestinier eller tycker att check points är bra idéer.

Alla kristna från Mellanöstern ogillar inte muslimer från Mellanöstern, men islamistiska styren har lett till att kristna flyr. Alltså är det en posttraumatisk trigger för många kristna flyktingar att se en skäggig islamist skandera på arabiska höttandes med gevär.


Och mången muslim har hört talas om de kristna korstågen, och i de sk invandrartäta förorterna är det ofta de kristna s k invandrarkyrkorna som är mest tveksamma till att moskéer byggs,

Det går att fortsätta hur länge som helst. Boende i Norrland som inte är samer är ibland urtrötta på hur renar fullt legalt kan gå och beta i trädgårdarna och vistas lite överallt. Samerna å sin sida ser sig förtryckta och vill ha sina rättigheter tillgogosedda.

Politikerna vill gärna ha småbarnföräldrar på sina listor, men blir sura när småbarnsföräldrarn inte prioriterar politiska möten två kvällar i veckan.

Finska minoriteten i Sverige, då? Är det en rätt väg att gå att skapa finska förvaltningsområden, eller ska vi efter så många år som finnarna/finlandssvenskarna/sverigefinnarna varit i Sverige sluta se skillnad på folk och folk?

Och framförallt: ska vi satsa på finska förvaltningsområden när inte ens papper från polis och Migrationsverk till asylsökande kan bemödas översättas till arabiska eller bosniska?

Tillbaka till socialdemokratiske Omar som en gång bjöd in en talare som närde uppfattingen att judar bakar bröd av kristet blod. Han har gjort en pudel. Helena Edlund menar att hon inte är sverigedemokrat, ändå få en hel kyrklig nomineringsgrupp sota för att att hon blivit inbjuden att tala på deras årsmöte.

Och hur mycket får man kritisera halalslakt och omskärelse utan att få höra att man drar sig "åt det bruna hållet"?

Det drar ihop sig mot kyrkoval och val. I kyrkovalet är den största striden hittills mellan S och Frimodig Kyrka. Vem är minst rasisisk, vem vill kyrkan mest väl. Till vilken grupp kan man skriva en krönika utan att buntas ihop med ett helt åsiktskluster som man inte står för till hundra procent?

Det är inte enkelt att vara människa. Ska man hålla sig undan från att bli beskylld för guilt by association gäller nog att tiga i församlingen.

Eller så får man hävda att man är en liten bit i mångfaldspusslet, även om man för närvarande inte passar in. Huvudsaken är att ingen lägger mig på en plats där jag inte tycker jag passar, även om jag gärna placerar in andra människor där jag tycker de passar.

Eller?

Disclaimer: I det här inlägget har jag säkert gjort mig skyldig till flera oavsiktliga misstag. Men det kan bero på att jag är från landet.

SvD: Mustafa är det mindre problemet
Kristen opinion  
Dagens Seglora
Helena Edlund
SvD: Omar Mustafa svarar på kritiken
Torbjörn Jerlerup
Knuff

Uppdatering runt midnatt;
Omar Mustafa lämnar sina s-uppdrag
Aftonbladet
Omar Mustafas avskedsbrev i Aftonbladet
Madeleine Sultan Sjökvist om religion och politik

Uppdatering söndag:
S-kristna försvarar Omar Mustafa
Veronica Palm: Situationen blev ohållbar

I verksamheten

Idag skriver verksamhetschefen för kirurgi i Skaraborgs Läns Allehanda om sin vecka. Produktiv som en duracellkanin, men han gör verkligen allt utom att operera.

Men det var kanske inga köer på KSS den veckan.

(Självklart ska läkare vara chefer, precis som präster är kyrkoherdar. Men det skadar inte för trovärdigheten att vara lite hands on också. )

Teologisk tankesmedja: Vem bestämmer när jag ska dö

Ikväll pratar vi om vem som bestämmer när jag ska dö. Det är en känslig fråga, fylld av tabun och känslor. Jag vill säga att det är jag som gör det. Jag vill vara fri att bestämma över min livssituation och kunna påverka min livskvalitet.

Samtidigt vet jag att jag när den dagen kommer, kommer att vara i händerna på sjukvårdpersonal som har objektiv kunskap om mig och mitt tillstånd. Den tanken gör, att jag personligen vill kunna stärka min egen rätt till inflytande över mitt eget liv. SMER:s promemoria känns positiv. Den andas patientinflytande och ett öppnare sätt att förhålla sig till maktrelationen doktor och patient.

Men för mig som kristen behöver en ytterligare dimension föras till diskussionen. Vad skulle Jesus ha gjort? Livets okränkbarhet, brukar vi tala om i kyrkan och vet kanske inte alltid vad vi säger. Är döden något ont som ska bekämpas, eller läggas i Guds händer, eller är det så att döden är en del av livet, som också omfattas av den fria vilja som vi människor fått oss skapelsegivet?

Ju mer fri vilja, desto mer ansvar. Rätten till mitt liv måste också innebära omsorg om dem som jag har släppt in i mitt liv. För var och en som varit i självmordets närhet, är dubbelheten synlig: livet kunde varit något annat – men nu får hon eller han äntligen lugn och ro. I livets slutskede – som fysisk realitet och inte bara som känsla – finns det inte någon framtid på jorden. Måste vi hållas kvar, till varje pris, eller under vilka omständigheter kan vi bejaka vår längtan efter det himmelska hemlandet?

(Mitt lilla "tal" vid tankesmedjan igår.)
SMER-arbetsgruppens promemoria:Patientens möjlighet att bestämma över sin död

Men låt dom vara

Efter beslutet i Kyrkomötet 2009 om att öppna vigselgudstjänsten för par med samma kön har det fortsatt att mullra här och var i Svenska kyrkan. Alla de dystra prognoserna om att Svenska kyrkan kommer att ekumeniskt isoleras har visat sig vara felaktiga. Endast ryska ortodoxa kyrkan har klippt banden med Svenska kyrkan, och det tror jag vi kan överleva, även om det är beklagansvärt. Mest för de ryska kristna, som inte har en lätt situation och skulle behöva vårt stöd.

Men, men. Det mest dramatiska som följt i kölvattnet av kyrkomötesbeslutet är att några präster i Göteborgs stift har skrivit till Kammarkollegiet och avsagt sig den personliga vigselbehörigheten. Om man vill slippa viga par med samma kön är det en onödigt dramatisk manifestation, eftersom ingen behöver. Det har vi i Kyrkomötet slagit fast.

Men det finns en tradition i Göteborgs stift att man ska undvika alla situationer som gör att man kan komma i kontakt med särskilt syndiga företeelser, så därför gör man klokast i att avstå hela vigselpaketet, även om det skulle få till följd att man inte kan viga till exempel sina barnbarn. Eller församlingsbor, som man ju faktiskt är kallad och anställd för att tjäna.

Nu ska alltså prästerna förklara för domkapitlet hur de tänkte. Eventuellt kommer domkapitlet att initiera ett tillsynsärende, men än så länge finns det inget som säger att en präst inte får avsäga sig sin vigselbehörighet. Visst ställer det till det för kollegor. På sina håll kanske det inte finns någon som kan viga?

Då behövs verkligen det nya systemet för ersättningar för kyrkliga handlingar som jag genom en motion initierat. Jag minns hur Fredrik Sidenvall indignerat argumenterade mot att andra präster kommer in och viger i andras församlingar. Hur ska det nu gå med pastorala program och församlingsinstruktioner? Ska rättrogna kyrkoherdar tvingas anställa oss avfällingar i grannpastoraten?

Men nu är saken i annat läge. Räddas den manliga prästsjäl, som räddas kan.

I stiftet österut - Linköping - har andra manliga präster blivit föremål för tillsyn genom att de vägrat ta nattvarden av en kvinnlig kollega. Jag har inte satt mig in i vad som nu önskas av nattvardsvägrarna, men av vad jag läst mig till på bloggar ska de bevisa sin villighet på något sätt.

Om allt det här kan jag tänka: men lämna dem ifred. Det är inte Svenska kyrkan som isoleras. Det är kvinnoprästmotståndarna och vigselmotståndarna som isolerar sig själva. De kan inte jobba i pastorat med prästvigda kvinnor. De kan inte ha vigslar. Vad är det snart mer dom inte kan?

Frimodig kyrka är aktiva i Kyrkomötet. Där ser man ingen nedslagen passivitet. Tillbaka till framtiden, tycks dom tänka och ser minsta framgång som tecken på stordåd. Till skillnad från de bekännelsetrogna i Missionsprovinsen väljer de att göra det bästa av situationen och kämpa på.

Så varför inte bevisa Guds storhet genom att ta emot nattvarden av en prästvigd kvinna? Är det inte viktigare att få del av Kristi kropp och blod än att demonstrera hur felaktig ämbetsreformen för femtio år sen var? Vad är mest saliggörande; ta emot nattvard eller att vägra?

Och varför inte passa på att tala om äktenskapets innebörd i just den kyrkliga handlingen vigsel? Förmenar man inte sina församlingsbor Guds välsignelse i sina äktenskap genom att vägra dem detta? Vad är mest evangeliserande; att viga eller att vägra?

Om jag vore biskop och domkapitel skulle jag lämna dom ifred så länge de inte uppenbart bryter mot kyrkoordning eller prästlöften. Dom vill inte vara med i det nationella bygget Svenska kyrkan. Dom vill inte bidra. Men dom gör ett gott arbete där de är, bland de människor som älskar deras predikningar och bibelstudier. Men hur mycket krut ska domkapitel och biskopar lägga på dem? Ska vi lägga ved på den brinnande brasan eller ska vi lägga kraft på att få eld i de sura kvistarna?

Stiftsfullmäktige

Igår var det alltså dags för sammanträde med det nyvalda stiftsfullmäktige. Det är alltid roligt att komma till vår stiftsgård Flämslätt som verkligen fått ett lyft tack vare driftige driftschefen Pelle Stohlander.

Denna förmiddag var det dags att välja representanter till stiftsstyrelsen, domkapitlet och egendomsnämnden. Valberedningen hade tagit fram ett förslag och åldermannen Gert Alnegren berättade för fullmäktige att alla är eniga.

Hela förmiddagen var förutsägbar. Stiftsfullmäktige är kanske inte platsen för de stora Visionerna, kanske, tyvärr, men visst hade det varit spännande med ett mer processinriktat arbetssätt. En diskussion om vilka kompetenser som kan behövas. Varför inte inrätta en framtids - och utvecklingsnämnd?

Det mest spännande som hände var när Allan Emrén från Frimodig kyrka frimodigt begärde ordet under valet till egendomsnämnden och föreslog sig själv till ledamot och berättade utförligt vad han har att tillföra. Så osvenskt, och fullmäktige muttrade men ordförande lät honom hållas. Sen sa ordförande ifrån att man svarar "ja" i voteringar, eller så håller man tyst. Man ropar inte "nej" eller "nog". Ordförande heter Agne och är centerpartist från Floby och, lovade han, klarar av att hantera en kontraproposition om så skulle behövas. Låter bra. Jag tycker nog att Allan Emréns entusiasm kunde adjungeras till egendomsnämnden. Det skadar inte med lite frimodig framåtanda.

Efter förra sammanträdet kände jag mig ganska förvirrad. Jag menar inte att stiftsfullmäktige ska omramas av samma grad av organisation som kyrkomötet, men det skulle underlätta en hel del och göra mycket för trevnaden om ledamöterna kunde få namnskyltar. Och det skulle heller inte skada om man började sammanträdet med en andakt, även om vi firat mässa innan.

En detalj från gruppmötet får jag bjuda på även om gruppmöten inte är bloggbara. Min FISK- kollega Dag Högrell kommenterade det faktum att inte alla blir nöjda med valen så här:

- Varför skapade Gud sillen? Jo, han kunde inte göra alla till lags.

(fotnot: lags uttalas lax på västgötska. )

- Posted using BlogPress from my iPhone