Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mindre utsträckning, beroende på personlighet och andra faktorer, handlar det om att inte vilja bli skadad, kränkt eller på annat sätt hamna i utsatthet. Det är detta faktum som kan ligga bakom att inte ingripa när det är fara å färde, ofta med det överslätande mottot att inte lägga sig i.
En annan grundrädsla är att, när det värsta redan hänt, inte få hjälp. Det är därför de ibland långa svarstiderna på 1177 eller 114 14 uppmärksammas i media, vilket är rimligt. Det finns stunder i livet då tålmodigheten verkligen sätts på prov.
Jag är helt oinsatt i Västra Götalandsregionens ekonomiska förutsättningar och har mycket grunda föreställningar om hur sjukvård organiseras. Utifrån ett humanistiskt perspektiv är det dock inte svårt att förstå den upprördhet som det politiska förslaget att bland annat stänga akuten i Lidköping orsakat.
Media förmedlar de folkliga protesterna och låter människor som på olika vis drabbas komma till tals. Det är tusentals patienter som drabbas och ett inte litet antal anställda. Därtill kommer anhöriga. Vidare politiker som får sina privatliv inskränkta på grund av de beslut de fattar - inte bara att de själva får en försämrad tillgång till vården utan också för att de för själva sakens skull hånas och trakasseras. Förfärligt.
Protesterna bottnar djupt i den konstruktion som är människans. De kroppsliga och själsliga förutsättningarna är inget som vi till hundra procent förfogar över, trots alla naturvetenskapliga och tekniska landvinningar vi gjort inte minst de senaste tjugo åren. När den mänskliga skröpligheten ger sig tillkänna får vi krasst konstatera att här gäller inga kollektivavtal. När ens bebis får andningssvårigheter hjälper föga att veta att barnkonventionen är inskriven i svensk lagstiftning och det går inte att försöka tala förstånd med ett bristande hjärta. När de klassiska varningssignalerna på stroke visar sig hjälper det inte att fyrkantsandas och tänka positivt och en höftledsfraktur läker inte genom yoga eller självhjälpsprogram i mobilen.
Då behövs ambulansen och akuten, och då räknas varje minut. Vi får verkligen hoppas att det nu stärks upp på olika sätt, så att vi slipper läsa om tragedier i tidningarna. Om det blir några besparingar i längden får den kamerala expertisen berätta, men vi som arbetar med människor vet att otrygga människor också kräver sina resurser. Oro kan i sig föda kroppsliga symptom, och då fylls närhälsans redan trånga väntrum med ytterligare patienter.
Till syvende och sist blir frågeställningen vilka förutsättningar folk på landsbygden kan leva med. Vi som bor i Skövde har nära till vårdinrättningarna. Men visst borde förutsättningar också finnas i de större tätorterna? På landbygden finns kyrkan kvar. Svenska kyrkan i Fagersta, som redan driver skola, behandlingshem för missbrukare samt idrottshall, kommer under hösten att starta vårdcentral. Som förr, innan kommun och stat tog över mycket av den välfärd som kyrkan förr stod för.
