Just nu diskuteras hur regionens budgetunderskott på 55 miljoner kronor ska hanteras. Ett av de mest kontroversiella förslagen är att avgiftsbelägga barns besök på akuten. Det är viktigt att slå fast att familjers ekonomi aldrig får vara anledning att avstå sjukvårdskontakt för våra minsta. Frågan om avgifter kopplas ibland samman med förhoppningen att färre familjer skulle söka vård på akuten om avgift infördes, vilket är ett oerhört konstigt sätt att tänka i en verksamhet som skulle må bra av ytterligare reflektioner över relationen mellan vårdgivare och kund ur ett maktperspektiv.
Däremot kan kunskapsnivån avseende val av vårdkontakt ökas bland allmänheten. Ett besök på akuten innebär inte att mirakel sker med förkylningsdrabbade småbarn. Antibiotikakurer är inte alltid nödvändiga, menar expertisen, som hellre ser några dagars återhämtning i lugn hemmamiljö istället för att vänja bakterierna vid motgiftet. Vårdcentralerna är, sedan de konkurrensutsatts, mer måna än förut om sina kunder och har förbättrat tillgängligheten.
En mycket god resurs är, förutom www.1177.se, apoteken med dess kunniga personal. Det apotek jag frekventerar har personal som föredömligt kombinerar kundcentrerat personligt bemötande med pedagogiskt förhållningssätt. Med hjälp av receptfria läkemedel kommer man långt. Avskaffandet av apoteksmonopolet har också inneburit att vi slipper köa för nässprej och huvudvärkstabletter.
Den avreglerade marknaden löser dock inga budgetunderskott. Några kronor kan säkert sparas genom att ersätta doktorer med empatiska sjuksköterskor: en kvalitetshöjning om det nu ändå är så att många akutbesök egentligen inte kräver läkarvård utan helt vanlig medmänsklig omsorg.
http://www.skovdenyheter.se/nyhet/2418/en-avgift-barn-loser-inte-problemen-pa-akuten
Visar inlägg med etikett spaningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett spaningar. Visa alla inlägg
Om offentliga ljud. Krönika i Skövde Nyheter idag
Skulle du vilja leva ditt liv ljudlöst? Jag skulle inte det. Jag är tacksam för att jag fötts med fungerande hörsel, även om jag skulle vilja stänga av öronen ibland.
Jag är övertygad om att ljud påverkar oss i lika hög utsträckning som ljus och dofter. De offentliga ljuden vi har i vår omgivning är därför av stor betydelse för humör och hälsa.
Fina ljud för mig är klingande barnskratt, den gurglande kaffemaskinen på jobbet, välkomnande hundskall och den älskades röst i gryningen. Musik naturligtvis, och så havsbrus och fiskmåsar vilka mina bohuslänska gener kräver visst mått av varje år.
Nervös blir jag av ljudet av inbromsande tåg som tutar. Fantasin skenar iväg. Rådjur? Ledsen människa som tror sig se sin sista utväg?
Kyrkklockor däremot gör mig varm i hjärtat och tar mig med in i en annan dimension av tillvaron. Kyrkklockorna ger bra tidsangivelser också - som en relik från tiden före modern tideräkning.
Så finns det naturligtvis irriterande ljud också. I allmänhet brukar folk störas av trivialiteter som avhandlas offentligt i mobiltelefon. För min del går det bra. Alltid kan man snappa upp några nya matidéer från samtal om kompletteringsinköp och grillförberedelser. Tänk vad duktiga folk är – fixar och ordnar för att livet ska vara så gott som möjligt.
Självklart blir jag irriterad och sänkt av vissa ljud. Vuxna människors gnäll, tystnaden som uppstår när laptopen laddat ur, sopmaskiner i centrum precis när jag ska prata i kyrkan, jodå.
Eller hissrösten på Elins Esplanad som efter att man trött åkt på självscanningsavstämning kvart i tio på kvällen med 47 varor hjälper en ner i avgrunden med orden ”kör neråt. Plan noll. Dörrarna öppnas”. Då anar man att slutet är nära.
Jag är övertygad om att ljud påverkar oss i lika hög utsträckning som ljus och dofter. De offentliga ljuden vi har i vår omgivning är därför av stor betydelse för humör och hälsa.
Fina ljud för mig är klingande barnskratt, den gurglande kaffemaskinen på jobbet, välkomnande hundskall och den älskades röst i gryningen. Musik naturligtvis, och så havsbrus och fiskmåsar vilka mina bohuslänska gener kräver visst mått av varje år.
Nervös blir jag av ljudet av inbromsande tåg som tutar. Fantasin skenar iväg. Rådjur? Ledsen människa som tror sig se sin sista utväg?
Kyrkklockor däremot gör mig varm i hjärtat och tar mig med in i en annan dimension av tillvaron. Kyrkklockorna ger bra tidsangivelser också - som en relik från tiden före modern tideräkning.
Så finns det naturligtvis irriterande ljud också. I allmänhet brukar folk störas av trivialiteter som avhandlas offentligt i mobiltelefon. För min del går det bra. Alltid kan man snappa upp några nya matidéer från samtal om kompletteringsinköp och grillförberedelser. Tänk vad duktiga folk är – fixar och ordnar för att livet ska vara så gott som möjligt.
Självklart blir jag irriterad och sänkt av vissa ljud. Vuxna människors gnäll, tystnaden som uppstår när laptopen laddat ur, sopmaskiner i centrum precis när jag ska prata i kyrkan, jodå.
Eller hissrösten på Elins Esplanad som efter att man trött åkt på självscanningsavstämning kvart i tio på kvällen med 47 varor hjälper en ner i avgrunden med orden ”kör neråt. Plan noll. Dörrarna öppnas”. Då anar man att slutet är nära.
Sociala medier och nätverkande som fenomen
Somliga menar att sociala medier har revolutionerat vårt tänkande och vårt gemensamma liv. En del menar att vi har blivit mer ytliga, andra att vi tvärtom på enklare sätt närmar oss andra människor som vi vill nätverka med.
Hur man än tänker, verkar inte alla hänga med på att sociala medier, intranät och andra verktyg för kommunikation - är just verktyg och inte mål i sig. Det kan möjlighen vara därför som ärkebiskopen kan uttrycka sig som att han "tror på intranätet", eller att folk förvånade sig över att ett tusental facebookvänner inte reagerade på en persons avskedsbrev. (Aftonbladet).
Facebook är ingen psykakut. "Vänner" på Facebook är inte vänner i traditionell mening, utan en beteckning på de personer eller konton som finns i ditt nätverk, efter att du har addat dem eller efter att de har addat dig. Utan förpliktelser - eller iallafall med de förpliktelser som normal netikett kräver, vad det nu är.
En följare (follower) på Twitter är heller inte någon som skrivit under på att läsa och begrunda varje tweet du publicerar. Du kan inte räkna med respons, eller att de kommer att ge dig odelad kärlek och uppskattning.
I veckan har volvoavdelningen i Skövde uppmärksammats efter att en anställd på ett bemanningsföretag som tillfälligt arbetade där blivit avskedad efter att ha beskrivit arbetsplatsen i sin facebookstatus som ett "dårhus". Väl drastiskt att avskeda, kan man tycka. Rimligare vore att föra en diskussion om hur arbetsgivarens lojalitetskrav ser ut. Som vanligt har man i samband med detta lyft in yttrandefrihetsfrågan, men fortfarande tycker jag att man inte bör skriva allt som man får skriva. Inte heller säga allt som man faktiskt får säga.
Generellt kan det vara bra att tänka på att inte skriva något - någonstans - som du inte skulle kunna ropa ut i högtalarsystemet på ICA Maxi. Vänder du dig till en mindre krets bland dina facebookvänner, så inboxa dem hellre än att välja att tro att endast de som du tänker dig, faktiskt läser vad du skriver. Det kan heller inte garanteras, som den volvoanställde bittert fick erfara, att ingen berättar för andra vad du skriver på internet. SvD
Jag menar inte att man inte får provocera eller vara kontroversiell. Men man bör välja sina krig. Offentliga personer kan bemötas offentligt och sakligt. Innan ett inlägg postas bör man göra en snabb konsekvensanalys. Vem tänker jag mig ska läsa? Vem kan tänkas ha invändningar? Vem kan tänkas ta illa upp? Ibland är skarp kritik befogad, men var gränsen för rena påhopp och personangrepp går bestämmer den som drabbas - och det ska respekteras.
De två sociala medier-relaterade händelser som tas upp den här veckan pekar på krocken som ofta blir när ett mer individualiserat samhälle möter det nya nätverkssamhället. Människor tycker de har rätt att, oavsett hur man mår psykiskt eller vilka andra omständigheter som kan förmildra det hela, skriva nedsättande om sin arbetsgivare, arbetskamrater eller grannar.
Eller att outa sina egna eller andra psykiska och fysiska begränsningar, med uttalade eller outtalade krav på respons. Människor som tycker att det är jobbigt med döden afk (away from keyboard), tycker förmodligen det är jobbigt med döden på internet också. Folk som tycker deprimerade och maniska personer är läskiga, tycker förmodligen att de är läskiga på nätet också. Att någon skriver "kram" i din status när du fällt en sorgsen kommentar om något, innebär inte att personen ifråga är beredd att sälja allt och följa dig i nöd och lust mot solnedgången.
Här kan hos vissa också finnas ett oförstånd att se skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Vilka saker man diskuterar var och med vilka, är också något man får vara känslig inför. Somliga medarbetare vill gärna ha jobbrelaterade meddelanden i sin inbox på Facebook, andra vill skilja tydligare mellan arbete och privatliv. I min yrkesroll tycker jag själv att det är oerhört bra att kunna kommunicera med församlingsbor, kyrkvärdar, konfirmandassistenter och andra via Facebook, men jag själv skulle inte posta en ansökan till kommunens bygglovsavdelning till någon tjänstemans privata mail.
Tydlighet är det bästa. Jag tycker att det är helt rimligt att hänvisa en person vidare från Facebook. Vi präster behöver heller inte svara på allt, eller kommunicera med alla. Vore vi gränslösa skulle vi tvärtom svika vårt uppdrag.
Slutligen om tjejen som tog livet av sig efter självmordsbrevet på Facebook: visst är det kallt och oempatiskt att inte göra åtminstone något när man märker att någon är på väg att skada sig eller fara illa på något sätt, men jag tror inte vi ska förvänta oss en bättre värld bara för att den är digital. Och hur det än är, det är faktiskt samma värld. Samma människor, samma mobbare, samma ignoranta motmänniskor och samma fantastiska medmänniskor som bryr sig.
Hur man än tänker, verkar inte alla hänga med på att sociala medier, intranät och andra verktyg för kommunikation - är just verktyg och inte mål i sig. Det kan möjlighen vara därför som ärkebiskopen kan uttrycka sig som att han "tror på intranätet", eller att folk förvånade sig över att ett tusental facebookvänner inte reagerade på en persons avskedsbrev. (Aftonbladet).
Facebook är ingen psykakut. "Vänner" på Facebook är inte vänner i traditionell mening, utan en beteckning på de personer eller konton som finns i ditt nätverk, efter att du har addat dem eller efter att de har addat dig. Utan förpliktelser - eller iallafall med de förpliktelser som normal netikett kräver, vad det nu är.
En följare (follower) på Twitter är heller inte någon som skrivit under på att läsa och begrunda varje tweet du publicerar. Du kan inte räkna med respons, eller att de kommer att ge dig odelad kärlek och uppskattning.
I veckan har volvoavdelningen i Skövde uppmärksammats efter att en anställd på ett bemanningsföretag som tillfälligt arbetade där blivit avskedad efter att ha beskrivit arbetsplatsen i sin facebookstatus som ett "dårhus". Väl drastiskt att avskeda, kan man tycka. Rimligare vore att föra en diskussion om hur arbetsgivarens lojalitetskrav ser ut. Som vanligt har man i samband med detta lyft in yttrandefrihetsfrågan, men fortfarande tycker jag att man inte bör skriva allt som man får skriva. Inte heller säga allt som man faktiskt får säga.
Generellt kan det vara bra att tänka på att inte skriva något - någonstans - som du inte skulle kunna ropa ut i högtalarsystemet på ICA Maxi. Vänder du dig till en mindre krets bland dina facebookvänner, så inboxa dem hellre än att välja att tro att endast de som du tänker dig, faktiskt läser vad du skriver. Det kan heller inte garanteras, som den volvoanställde bittert fick erfara, att ingen berättar för andra vad du skriver på internet. SvD
Jag menar inte att man inte får provocera eller vara kontroversiell. Men man bör välja sina krig. Offentliga personer kan bemötas offentligt och sakligt. Innan ett inlägg postas bör man göra en snabb konsekvensanalys. Vem tänker jag mig ska läsa? Vem kan tänkas ha invändningar? Vem kan tänkas ta illa upp? Ibland är skarp kritik befogad, men var gränsen för rena påhopp och personangrepp går bestämmer den som drabbas - och det ska respekteras.
De två sociala medier-relaterade händelser som tas upp den här veckan pekar på krocken som ofta blir när ett mer individualiserat samhälle möter det nya nätverkssamhället. Människor tycker de har rätt att, oavsett hur man mår psykiskt eller vilka andra omständigheter som kan förmildra det hela, skriva nedsättande om sin arbetsgivare, arbetskamrater eller grannar.
Eller att outa sina egna eller andra psykiska och fysiska begränsningar, med uttalade eller outtalade krav på respons. Människor som tycker att det är jobbigt med döden afk (away from keyboard), tycker förmodligen det är jobbigt med döden på internet också. Folk som tycker deprimerade och maniska personer är läskiga, tycker förmodligen att de är läskiga på nätet också. Att någon skriver "kram" i din status när du fällt en sorgsen kommentar om något, innebär inte att personen ifråga är beredd att sälja allt och följa dig i nöd och lust mot solnedgången.
Här kan hos vissa också finnas ett oförstånd att se skillnad mellan privatliv och arbetsliv. Vilka saker man diskuterar var och med vilka, är också något man får vara känslig inför. Somliga medarbetare vill gärna ha jobbrelaterade meddelanden i sin inbox på Facebook, andra vill skilja tydligare mellan arbete och privatliv. I min yrkesroll tycker jag själv att det är oerhört bra att kunna kommunicera med församlingsbor, kyrkvärdar, konfirmandassistenter och andra via Facebook, men jag själv skulle inte posta en ansökan till kommunens bygglovsavdelning till någon tjänstemans privata mail.
Tydlighet är det bästa. Jag tycker att det är helt rimligt att hänvisa en person vidare från Facebook. Vi präster behöver heller inte svara på allt, eller kommunicera med alla. Vore vi gränslösa skulle vi tvärtom svika vårt uppdrag.
Slutligen om tjejen som tog livet av sig efter självmordsbrevet på Facebook: visst är det kallt och oempatiskt att inte göra åtminstone något när man märker att någon är på väg att skada sig eller fara illa på något sätt, men jag tror inte vi ska förvänta oss en bättre värld bara för att den är digital. Och hur det än är, det är faktiskt samma värld. Samma människor, samma mobbare, samma ignoranta motmänniskor och samma fantastiska medmänniskor som bryr sig.
Veckans spaning
Som sagt tycker jag att församlingarna har alldeles för lite att säga till om vid församlingssammanslagningar. Därför skrev jag under Susann Torgersons motion om större rättssäkerhet. Vi tycker att församlingarna ska kunna överklaga ett beslut i sak,s k materiell prövning, och inte bara formellt, dvs att beslutet har gått rätt till.
Så tyckte inte Kyrkomötet och det tycker jag är lite knepigt. Vi brukar annars vara väldigt noga med att försvara och bevara församlingarnas rätt till självstyre och integritet. När det kommer till strukturfrågorna, däremot, finns stiftsstyrelserna som med sina fågelperspektiv alltid vet vad som är det rätta. Ja ja, det kanske dom vet också. Men vad finns att förlora på att rättsäkerheten stärks? För den församling som känner sig överkörd kunde man i alla fall få möjligheten till saklig prövning.
I vilket fall, och som inte har med ovanstående utbrott att göra i egentlig mening, så uppmärksammar jag i platsannonser och notiser om tjänster i kyrkan i våra kyrkliga tidningar en trend som jag tror bara blir jobbigare och jobbigare.
Det handlar om de namn som de nya sammanslagna församlingarna får. I en del fall kommer man överens om ett nytt namn på församlingen. I Billings kontrakt har man t ex valt att namnge de nya pastoraten Norra Billings pastorat och Skultorps pastorat. I det första fallet är det naturligt eftersom församlingarna ligger norr om Billingen, och i det andra är det så att den största församlingen ligger i stadsdelen Skultorp. Det förra pastoratsnamnet - Norra Kyrketorp - är vackert, men inte så många i den yngre generationen visste vad det var.
Men på många ställen väljer man dubbelnamn, likt alla oss som inte kan skiljas vid våra efternamn vi föddes med den dagen vi gifter oss. Därför läser jag idag om lediga tjänster i Åbro-Undersvik, Häverö-Edebo-Singö, Västerfärnebo-Fläckö, Hedemora- Garpenberg och Skerike-Gideonsberg och Kristina-Ljungarum.
Med full respekt för församlingarnas självbestämmande, men hur länge orkar man hålla på så här? Strukturutredningen kommer nästa år med förslag. Kanske kommer de att komma fram till att samfälligheterna ska avskaffas. Innebär det fler sammanläggningar? Hur långa namn kommer vi att få? Kommer jag någonsin att få vara komminister i Skövde-Norra Billing-Skultorp-Värsås församling? Det är fullt möjligt. Men då tror jag att jag och andra kommer att nöja oss med att vi bor och arbetar i Skövde församling. Det här med kyrklig struktur och organisation är knepigt nog ändå.
Så tyckte inte Kyrkomötet och det tycker jag är lite knepigt. Vi brukar annars vara väldigt noga med att försvara och bevara församlingarnas rätt till självstyre och integritet. När det kommer till strukturfrågorna, däremot, finns stiftsstyrelserna som med sina fågelperspektiv alltid vet vad som är det rätta. Ja ja, det kanske dom vet också. Men vad finns att förlora på att rättsäkerheten stärks? För den församling som känner sig överkörd kunde man i alla fall få möjligheten till saklig prövning.
I vilket fall, och som inte har med ovanstående utbrott att göra i egentlig mening, så uppmärksammar jag i platsannonser och notiser om tjänster i kyrkan i våra kyrkliga tidningar en trend som jag tror bara blir jobbigare och jobbigare.
Det handlar om de namn som de nya sammanslagna församlingarna får. I en del fall kommer man överens om ett nytt namn på församlingen. I Billings kontrakt har man t ex valt att namnge de nya pastoraten Norra Billings pastorat och Skultorps pastorat. I det första fallet är det naturligt eftersom församlingarna ligger norr om Billingen, och i det andra är det så att den största församlingen ligger i stadsdelen Skultorp. Det förra pastoratsnamnet - Norra Kyrketorp - är vackert, men inte så många i den yngre generationen visste vad det var.
Men på många ställen väljer man dubbelnamn, likt alla oss som inte kan skiljas vid våra efternamn vi föddes med den dagen vi gifter oss. Därför läser jag idag om lediga tjänster i Åbro-Undersvik, Häverö-Edebo-Singö, Västerfärnebo-Fläckö, Hedemora- Garpenberg och Skerike-Gideonsberg och Kristina-Ljungarum.
Med full respekt för församlingarnas självbestämmande, men hur länge orkar man hålla på så här? Strukturutredningen kommer nästa år med förslag. Kanske kommer de att komma fram till att samfälligheterna ska avskaffas. Innebär det fler sammanläggningar? Hur långa namn kommer vi att få? Kommer jag någonsin att få vara komminister i Skövde-Norra Billing-Skultorp-Värsås församling? Det är fullt möjligt. Men då tror jag att jag och andra kommer att nöja oss med att vi bor och arbetar i Skövde församling. Det här med kyrklig struktur och organisation är knepigt nog ändå.
Dagens bild
Kyrkan marknadsför sig för dåligt, skriver en debattör i Kyrkans Tidning idag, och tycker att det ser tråkigt ut i fönstren på kyrkokansliet i Uppsala.
Så här ser det ut på Stiftskansliet i Skara.
Lita på Gud, så blir det lättare att andas.
Sluta tänk. På med överdragsbrallorna bara.
Trodde först att jag läste fel i platsannonsen i Kyrkans tidning där en stockholmsförsamling efterlyser en präst som "gillar ungdomar och konfirmander, men som också vill vara vanlig präst med dop, begravningar och gudstjänster.." men det står faktiskt så.Av detta kan man dra minst två slutsatser. För det första är det tydligen ovanligt att vara präst som gillar ungdomar och konfirmander. Det blir vanligare att präster deklarerar att de inte "vill ha" konfirmandarbete i sin tjänst, på grund av att de är för gamla, att de inte orkar med läger, att de haft så många konfirmander redan, eller att de inte tycker att det är roligt. Detta har flera biskopar reagerat på och de tycker inte att det synsättet är okej.
En liten påminnelse som vad som står i Kyrkoordningens portalparagraf:
"I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”
Då är frågan: vilka är det som ska uppmärksamma, då? Är det i huvudsak präster (och församlingspedagoger) mellan 25 och 40 som ska ansvara för majoriteten av församlingens konfirmander? Med tanke på att det blir rätt många dagar att vara borta från barn och familj (fyra lägerdygn per konfirmandgrupp) är det inte underligt att arbetsgivarna letar efter präster som kan tänka sig ungdoms - och konfirmandprofil eftersom redan anställda backar ur en efter en. Det är ju bara det att det är svårt att rekrytera komministrar överhuvudtaget. Att dessutom rekrytera en ung (?) präst som lätt är borta en sådär 12-16 nätter (förutom beordrad och egenvald fortbildning och gudsigbevare självvalda fritidsaktiviteter) är nästan en omöjlighet. Kom igen när jag är 57 år, då kan jag åka på läger varje helg utan att logistiken hemma brakar ihop. Men då är det väl inte någon som vill anställa mig som ungdomspräst.
För det andra drar jag slutsatsen att man ska gilla ungdomar och konfirmander för att jobba med dem. Ja, det kan ju vara klädsamt att präster tycker om människor oavsett ålder. Men det har skett en förskjutning i attityden till konfirmandarbete. Från att ha varit en arbetsuppgift vilken som helst är det nu specialiserade, superengagerade, "brinnande" ungdomspräster som ska ansvara för kunskapsförmedling och kulturbärande. Risken är att de som inte känner sig lika brinnande inte känner sig hemma eller välkomna i konfirmandarbetslaget.
Ponera ett liknande resonemang om man söker diakon för arbete bland äldre: (Jo, det är väl mest diakoner som arbetar med äldre?) Vi söker en diakon som gillar pensionärer och sjuka människor. Vad? Det gör väl alla? Eller vem erkänner att man får panik av syföreningsauktioner? Eller att man inte vet hur man ska hantera att dementa drägglar på en?
När det gäller barn och ungdomar däremot är det helt okej att tacka nej. Bara för att man inte gillar dem. Eller känner sig tillräckligt engagerad. Eller för att man inte har någon sovsäck. Eller för att man inte vet hur man sätter upp tält eller för att man får svamp mellan tårna av att ha gummistövlar på sig.
Inte undra på att konfirmandstatistiken ser ut som den gör i vissa delar av vårt land. Det är dags för en attitydförändring när det gäller våra barn och ungdomar. Dom är inte "framtiden" som med sina kyrkoavgifter ska bekosta våra löner och lokaler, utan dom är NU.
Nu råkar jag tycka att det är en god metodik att åka på läger, sova i tält och uppleva Guds närvaro i solstrålarna som glittrar i flodens vatten som vi sen döper någon konfirmand i, men tycker man att det är besvärligt kan man ha läger på en ombonad lägergård eller konferensanläggning. Huvudsaken är snart att vi har konfirmandläger alls.Bilderna är från Kyrkekvarn.
Andra bloggar om: konfirmander, friluftsliv, Svenska kyrkan
Konstaterar
Jag tycker det är rätt intressant rent språkligt det här med att abstraktioner och organisationer tillskrivs känslor och handlingar. Efter att i veckor ha upplevt marknaden frysa och skaka får vi nu beskedet att Bevara äktenskapet rasar. Inte som börsen utan mot Fredrik Reinfeldt, stackaren som inte lyckas få till någon proposition i äktenskapsfrågan. Det vore ju för all del smartare att rasa mot oppositionen som äntligen får till det, men dom har ju inte varit lika stygga som Reinfeldt är mot Göran Hägglund.
Så pratar Stefan Gustavsson om kyrkornas acceptans. Sån tur att Svenska kyrkan är en folkkyrka. Och att vi lever i en demokrati. Och tänka sig, kristdemokraterna ligger runt fyraprocentspärren, så det är inte så värst många som hänger på när Bevara äktenskapet rasar.
Så pratar Stefan Gustavsson om kyrkornas acceptans. Sån tur att Svenska kyrkan är en folkkyrka. Och att vi lever i en demokrati. Och tänka sig, kristdemokraterna ligger runt fyraprocentspärren, så det är inte så värst många som hänger på när Bevara äktenskapet rasar.
Lugnande
I skövdetidningen Skaraborgs Läns Allehanda har man sedan ett tag ett inslag som kallas "jourhavande reporter", där allmänheten kan få svar på saker man undrar över. Inte sällan klagas över det enda och det andra: varför häcken på x-vägen inte klipps, vem som egentligen har ansvar för soptunnan på y-gränd osv.
Det är kanske för att förekomma läsekretsens eventuella funderingar över när sträckan Hallenbergsrondellen- Badhusrondellen på Vadsboleden egentligen kommer att asfalteras som vägverket satt ut denna skylt. Vi behöver inte oroa oss, vi kommer inte att behöva köra på uppräfflad väg resten av hösten.
Men det är ju märkligt. Jag har sett skylten flera dar. Men ändå tog jag den vägen imorse, och irriterade mig över att behöva vänta i bilkö i sju minuter. Trots att jag egentligen visste bättre.
Ny bekännelsefråga?
Kanske kan en trend anas när DN:s Henrik Berggren i sin som vanligt välskrivna signerade ledare skriver om sitt förhållande till Svenska kyrkan strax efter Ann Heberleins utspel: två goda debattörer som offentligt berättar hur de känt sig i förhållande till präster de mött och hur de förhåller sig till medlemskap kontra utträde. Medan Ann Heberlein fortfarande kretsar som katten kring het gröt kring sin blankett på köksbordet, var det inte svårt för den då nittonårige Henrik Berggren att snabbt fylla i den när den väntade på honom hemma på hallgolvet.
(Att utträdesblanketten förorsakar viss emotionell process bevisas av vikten av att beskriva var de är - precis som att "alla" vet var de befann sig vid andra viktiga händelser i världshistorien.)
Vad är då problemen?
1. Trovärdigheten. Berggren talar om intellektuell hederlighet, förkastar arvsynden som hokuspokus (trots att arvsyndens konsekvens döden är allt annat än hokuspokus utan högst reellt) men kommer fram till att den oandliga andligheten inte håller, ("hemmasnickrade namngivningsceremonier", "obehaglig förvirring"), vilket däremot kyrkans ritualer gör.
Heberlein diskuterar inte riter utan teologi, där hon vill ha mer allvar: hon vill dock bekänna sin synd (en ritual i sig) och slippa jippokyrkan. Hon vill ha förkunnelse, men Berggren njuter av lugnet, "men sen kommer tyvärr prästen".
(Jag lever dock i tron att han som journalist har ett kritiskt tänkande och kan sålla också som gudstjänstbesökare, liksom jag som dagstidningsläsare kan njuta av helheten även om det råkar vara en ledarskribent vars åsikter jag inte delar som för dagen breder ut sig.)
Jag önskar att folkkyrkan kan rymma båda två, och det faktum att vi förväntas vara kyrka för både berggrenare och heberleinare leder till frågan om det ens är möjligt. Jag menar att det är det, ty kyrkan består av levande stenar och inte dött och dammigt murbruk. Den dag vi slutar röra oss med och mot varandra, slutar byta tankar och åsikter - då har kyrkan verkliga problem. Några önskar mer allvar och djup (om man med det menar att syndabekännelsen är det yttre kriteriet på allvar och djup) och andra lever inte med vad som traditionellt menas med personlig tro men med en längtan och önskan att få tolka livets skeenden i ljuset av den kristna riten. Och det tillsammans med en intellektuell hederlighet.
Henrik Berggren daterar dopet fel men konstaterar:
2. Prästers attityder. Ann Heberlein reagerade kraftigt på visbydomprostens välkomsthälsning där han särskilt riktade sig till de som "inte brukar" besöka domkyrkan. Det fick Heberlein att känna sig exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan. Berggren tycker i början av sin ledare att processen att utträda var "föredömligt opersonlig", vilket kan tolkas som att han ville vara ifred med sina tankar. Ett tag senare tar han dock kontakt med den lokala församlingsprästen som "lyssnar förstrött."
Ja, det är inte lätt att vara präst eller annan kyrklig personal. Hur ska man vara när en medlem kommer in på pastorsexpeditionen och frågar om utträdesblankett? Ska man vara professionellt trevlig eller ska man se besviken ut? Ska man fråga varför, eller är det ett brott mot den personliga integriteten?
Ska man hälsa församlingen välkommen på ett trevligt och familjärt sätt, eller ska man inta förhållningssättet som en kollega uttryckte det: "Det är Guds Heliga Ande som hälsar välkommen, och känner man sig inte välkommen får man skylla sig själv." Kan man rikta en särskild hälsning till nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker utan att de vanliga känner sig exkluderade? Och känner sig nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker exkluderade om ingen verkar notera att dom är där?
Men det finns dock positiva aspekter på kyrkleriet ändå. Henrik Berggren finner lugn och ro i slitna generationers bänknötande och verkar trivas rätt bra - ända tills prästen kommer. Och Ann Heberlein: ja, hon fortsätter väl att kvittera ut lön och arvoden från såväl kyrklig press som kyrkan själv. Hon är till exempel engagerad vid Skara stifts prästfortbildning kommande läsår.
Men för att vi ska kunna ha våra kyrkor öppna och utbilda vår personal krävs medlemmar som bidrar till kostnaderna. Stearinljus, kyrkomusiker och kursgårdar är nämligen inte gratis. Därför bör man tänka både en och två gånger innan man bestämmer sig för ett utträde. Och med den eventuella bekännelsetrenden får vi kanske en välgörande debatt om kyrkans betydelse och den inte bara känslomässiga eller ideologiska solidariteten med den utan också den ekonomiska.
Andra bloggar om: Henrik Berggren, Ann Heberlein, Svenska kyrkan. Intressant?
(Att utträdesblanketten förorsakar viss emotionell process bevisas av vikten av att beskriva var de är - precis som att "alla" vet var de befann sig vid andra viktiga händelser i världshistorien.)
Vad är då problemen?
1. Trovärdigheten. Berggren talar om intellektuell hederlighet, förkastar arvsynden som hokuspokus (trots att arvsyndens konsekvens döden är allt annat än hokuspokus utan högst reellt) men kommer fram till att den oandliga andligheten inte håller, ("hemmasnickrade namngivningsceremonier", "obehaglig förvirring"), vilket däremot kyrkans ritualer gör.
"Att vara människa är något mer än att vara ett statligt skattesubjekt."
Heberlein diskuterar inte riter utan teologi, där hon vill ha mer allvar: hon vill dock bekänna sin synd (en ritual i sig) och slippa jippokyrkan. Hon vill ha förkunnelse, men Berggren njuter av lugnet, "men sen kommer tyvärr prästen".
(Jag lever dock i tron att han som journalist har ett kritiskt tänkande och kan sålla också som gudstjänstbesökare, liksom jag som dagstidningsläsare kan njuta av helheten även om det råkar vara en ledarskribent vars åsikter jag inte delar som för dagen breder ut sig.)
Jag önskar att folkkyrkan kan rymma båda två, och det faktum att vi förväntas vara kyrka för både berggrenare och heberleinare leder till frågan om det ens är möjligt. Jag menar att det är det, ty kyrkan består av levande stenar och inte dött och dammigt murbruk. Den dag vi slutar röra oss med och mot varandra, slutar byta tankar och åsikter - då har kyrkan verkliga problem. Några önskar mer allvar och djup (om man med det menar att syndabekännelsen är det yttre kriteriet på allvar och djup) och andra lever inte med vad som traditionellt menas med personlig tro men med en längtan och önskan att få tolka livets skeenden i ljuset av den kristna riten. Och det tillsammans med en intellektuell hederlighet.
Henrik Berggren daterar dopet fel men konstaterar:
"Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om
att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.
Ironiskt nog var det den individualism jag dittills hyllat framvuxen just ur
detta sakrament från 300-talet."
2. Prästers attityder. Ann Heberlein reagerade kraftigt på visbydomprostens välkomsthälsning där han särskilt riktade sig till de som "inte brukar" besöka domkyrkan. Det fick Heberlein att känna sig exkluderad, eftersom hon brukar gå i kyrkan. Berggren tycker i början av sin ledare att processen att utträda var "föredömligt opersonlig", vilket kan tolkas som att han ville vara ifred med sina tankar. Ett tag senare tar han dock kontakt med den lokala församlingsprästen som "lyssnar förstrött."
Ja, det är inte lätt att vara präst eller annan kyrklig personal. Hur ska man vara när en medlem kommer in på pastorsexpeditionen och frågar om utträdesblankett? Ska man vara professionellt trevlig eller ska man se besviken ut? Ska man fråga varför, eller är det ett brott mot den personliga integriteten?
Ska man hälsa församlingen välkommen på ett trevligt och familjärt sätt, eller ska man inta förhållningssättet som en kollega uttryckte det: "Det är Guds Heliga Ande som hälsar välkommen, och känner man sig inte välkommen får man skylla sig själv." Kan man rikta en särskild hälsning till nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker utan att de vanliga känner sig exkluderade? Och känner sig nya deltagare/dopfamiljen/konfirmanderna som nyss börjat/gästande musiker exkluderade om ingen verkar notera att dom är där?
Men det finns dock positiva aspekter på kyrkleriet ändå. Henrik Berggren finner lugn och ro i slitna generationers bänknötande och verkar trivas rätt bra - ända tills prästen kommer. Och Ann Heberlein: ja, hon fortsätter väl att kvittera ut lön och arvoden från såväl kyrklig press som kyrkan själv. Hon är till exempel engagerad vid Skara stifts prästfortbildning kommande läsår.
Men för att vi ska kunna ha våra kyrkor öppna och utbilda vår personal krävs medlemmar som bidrar till kostnaderna. Stearinljus, kyrkomusiker och kursgårdar är nämligen inte gratis. Därför bör man tänka både en och två gånger innan man bestämmer sig för ett utträde. Och med den eventuella bekännelsetrenden får vi kanske en välgörande debatt om kyrkans betydelse och den inte bara känslomässiga eller ideologiska solidariteten med den utan också den ekonomiska.
Andra bloggar om: Henrik Berggren, Ann Heberlein, Svenska kyrkan. Intressant?
Konstaterar
Hade helt rätt i min aning när jag valde växtmaterial till krukorna i maj - att tagetes skulle bli en av sommarens hetaste blommor. Och så... kolla allsångsscenen!
Dagens spaning
Vi ser ut att ha fått trevliga gäster.
Och dom uppskattar också att ha någon snygg växtlighet vid ingången. :)
Övergår mitt förstånd
Jag undrar varför folk (och det händer inte sällan) på ICA som vill ha ut kontanter i kassan, säger "ta det på femhundra" när dom handlar för typ 289 kronor och därmed får en massa onödig växel. Vill man frivilligt ha en massa växel, eller? Varför inte säga "lägg på tvåhundra" istället?
Förresten, min spaning om Lagerbäck visade sig vara helt rätt.
Förresten, min spaning om Lagerbäck visade sig vara helt rätt.
..sudda sudda sudda...
Sitter och sittar på mittuppslaget sport/ekonomidelen i Dagens Nyheter, där hela Sveriges trupp till EM 2008 ställt upp sig. Ja, några sitter förstås. Nu förstår jag varför konfirmanderna vill sitta med benen axelbrett och händerna på knäna när vi tar konfirmandkort. (Men nej, på skövdekonfirmandkillar är benen ihop och händerna i knät.)
Man skulle ju kunna tro att det är en fotbollskilles högsta dröm att få vara uttagen i EM-truppen. Att stolta leenden och förväntansfulla uppsyner skulle pryda lagbilden.
Men nej. Den ene är allvarligare än den andre. Rynkade pannor hos Mellberg och Svensson, och har Ljungberg precis bitit sönder en citronhalstablett? Nilsson ser ut att för sin inre syn se den tyska truppen komma galopperande, och Zlatan ser ut att ha sålt smöret och tappat pengarna. Argast av dem alla är målvakterna Shaaban, Isaksson och Wiland, som verkar ha anammat stategin "anfall är bästa försvar".
Inte heller förbundskaptenerna ser ut att ha roligt. Andersson verkar undra om det här ska bli klaaart nångång medan Lagerbäck sänder mördande blickar genom sina tre nummer för små glasögon.
Men det finns ett undantag. Kennedy Bakircioglü, mittfältaren och stjärnskottet från Assyriska som via Hammarby numera sliter gräs i Ajax. Här ska minsann spelas. Ge honom massa speltid! Varför inte lite mer av den attityden, killar?
Andra bloggar om: fotboll, sport, intressant
Man skulle ju kunna tro att det är en fotbollskilles högsta dröm att få vara uttagen i EM-truppen. Att stolta leenden och förväntansfulla uppsyner skulle pryda lagbilden.
Men nej. Den ene är allvarligare än den andre. Rynkade pannor hos Mellberg och Svensson, och har Ljungberg precis bitit sönder en citronhalstablett? Nilsson ser ut att för sin inre syn se den tyska truppen komma galopperande, och Zlatan ser ut att ha sålt smöret och tappat pengarna. Argast av dem alla är målvakterna Shaaban, Isaksson och Wiland, som verkar ha anammat stategin "anfall är bästa försvar".
Inte heller förbundskaptenerna ser ut att ha roligt. Andersson verkar undra om det här ska bli klaaart nångång medan Lagerbäck sänder mördande blickar genom sina tre nummer för små glasögon.
Men det finns ett undantag. Kennedy Bakircioglü, mittfältaren och stjärnskottet från Assyriska som via Hammarby numera sliter gräs i Ajax. Här ska minsann spelas. Ge honom massa speltid! Varför inte lite mer av den attityden, killar?
Andra bloggar om: fotboll, sport, intressant
Kyrkspaning
Ibland kan man undra om vi kyrkfolk har vissa grejer för oss som inga andra har. Under Kyrkomötet senast gjorde Maria Abrahamson en spaning om företrädesvis manliga prästers olika kors:
Jag själv tror ju att dom lägger korset i fickan för att inte doppa det i maten, men Per Westberg kom med teorin att det i själva verket är mobiltelefonen som är fastsatt i kedjan.
Nåväl. En annan bloggare, Fredrik Norberg har spanat in den s k romersk-katolska glasögontypen - som jag också noterat hos biskop Esbjörn Hagberg i Karlstad.
Själv funderar jag över den "högkyrkliga" handställningen vid bön: handflatorna mot varandra, antingen som Lucia eller som en pil framåt, ibland med bara pekfingrarna framåt, som hos kollegan Yngve (scrolla ner en aning). En särskild form av koncentration? Känns vanliga handknäppningen för krampaktig? Tja, en kollega i stiftet står gärna med armarna instuckna i respektive motsvarande röcklinärm. Huvudsaken är att det känns bra.
Delar av prästeriet, företrädelsevis den manliga delen bär en halskedja med ett mer eller mindre stort kors som man lägger i bröstfickan. Halsbandet hänger alltså lite på snedden. Kedjan är ganska lång, så det ser nästan ut som någon form av orden eller liknande..
Frågan är varför? Är det tungt, är det därför den ligger i fickan? Jag har också lagt märke till att kedjorna är av olika tjocklek.. betyder det något? Nästan alla biskopar har detta, betyder det att övriga är "hangarounds" eller rent av "wannabees"?
Jag själv tror ju att dom lägger korset i fickan för att inte doppa det i maten, men Per Westberg kom med teorin att det i själva verket är mobiltelefonen som är fastsatt i kedjan.
Nåväl. En annan bloggare, Fredrik Norberg har spanat in den s k romersk-katolska glasögontypen - som jag också noterat hos biskop Esbjörn Hagberg i Karlstad.
Själv funderar jag över den "högkyrkliga" handställningen vid bön: handflatorna mot varandra, antingen som Lucia eller som en pil framåt, ibland med bara pekfingrarna framåt, som hos kollegan Yngve (scrolla ner en aning). En särskild form av koncentration? Känns vanliga handknäppningen för krampaktig? Tja, en kollega i stiftet står gärna med armarna instuckna i respektive motsvarande röcklinärm. Huvudsaken är att det känns bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)