Om nattvarden

Biskoparnas brev om nattvarden har äntligen kommit (Fira nattvard. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar. Biskopsmötet, 2020). Äntligen ska vi få svar och sammanhang i alla de frågor av teologisk och praktisk-teologisk natur vi ställer oss.  Jag är otroligt tacksam för den tankemöda som våra biskopar lagt ner.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är ofta den första frågan jag ställer till kursdeltagarna på Kyrkans Grundkurs och Kyrkomusikerutbildningen när vi ska börja prata om gudstjänsten. Svaren kommer spontant och vittnar om vad som rör sig i deras hjärtan. En församling, säger någon. Präst, säger en teologistuderande. Musik, så klart, säger kantorseleven, och en del andra saker. Ljus och blommor på altaret, är det nödvändigt? Bröd och vin, eller just det, det kan vara druvjuice också, det har vi hemma i vår församling, säger någon. Instiftelseorden! Syndernas förlåtelse?

pixabay.com

Frågorna är många och tankarna är många och vi börjar reda i dem. Men först vill jag röra lite djupare och frågar dem vilket eller vilka moment i nattvarden det är som berör dem djupast. Också här blir det lite olika. Instiftelseorden. Själva mottagandet. Brödsbrytelsen. Fridshälsningen! Jättebra om prästen kan hjälpa till och förklara lite där: Herrens frid vare med er, låt oss dela den med varandra genom att räcka varandra handen och önska varandra Herrens frid! Det är så trist med vår kantor, säger någon, hen sätter igång med O Guds lamm innan vi hunnit färdigt. Det är klart, för en del är det säkert jättejobbigt.

Eller som en student berättade för mig om sin första nattvardsgudstjänstupplevelse: först var det direkt ingen som brydde sig om henne, förutom kyrkvärden som gav henne en psalmbok och trasig agenda medan hon pratade med vaktmästaren, men helt plötsligt, en bit in i gudstjänsten, som på en given signal, flög alla upp och började kramas, även med henne.

Nattvarden är sannerligen betydelsefull. Så betydelsefull att den varit kyrkosplittrande, utestängande och skambeläggande. Jag minns nattvarden från min barndom i gammalkyrkliga bygder. Allvaret, den vita duken som lades på altarrunden, det extra nattvardsförhöret som förlängde gudstjänsten söndagen före med ytterligare en halvtimma. Annat är det idag. “Änglarna i himlen sjunger Helig. Vi får sjunga med i deras sång”, och vi är med både i åminnelsen av vad Kristus gjort och i Gudsrikets firande och med de andra motiven som definieras i de kyrkliga dokumenten.

Så kommer biskopsbrevet, och så kommer kommentarerna. Jag läser, och jag häpnar. Det är framförallt tre saker jag läst mig till som debatteras. Det första är frågan om det öppna nattvardsbordet. Här har jag själv motionerat i Kyrkomötet. Avslaget från biskoparna blev enhälligt: det hänvisades då som nu till den allmänkyrkliga traditionen, samma allmänkyrkliga tradition som till slut inte var orsak nog att i vår Svenska kyrkan hindra att viga kvinnor till prästämbetet eller att låta samkönade par vigas till äktenskap i Svenska kyrkan.

Jag blir ändå glad när biskoparna skriver att vi inte ska kontrollera dopstatus i gudstjänsten (hur skulle det förresten se ut, skulle kyrkvärden ha KBOK uppslagen i sakristian), utan att gästfrihet då gäller. Jag menar fortfarande, dock med respekt för biskoparnas ord, att konfirmander som är på väg mot dopet borde kunna få delta.

Som jag sa i mitt anförande i Kyrkomötet hösten 2010:

 “Jag är en stolt protestant och tror att både Svenska kyrkan och den allmänkyrkliga traditionen mår bra av att sättas på prov emellanåt och den kritiskt bör granskas mot dagens pastorala förutsättningar. Jag tror på en kyrka där Guds nåds ordningsföljd inte regleras i kyrkoordningen. Vi får inte vara så rädda att tumma på den allmänkyrkliga traditionen så att vi inte ens vågar utreda förutsättningar för att inte stänga människor ute, särskilt inte när det gäller något så viktigt som nattvarden. 

 Eller som Sven Hillert i förra veckans Kyrkans tidning undrar och funderar omkring det pågående kyrkohandboksarbetet: Hur visar vi att vi är en kyrka i Jesu efterföljd? ”Det vi vet säkrast om Jesus, utöver att han dog på ett kors, är att han delade måltid med dem som andra inte ville äta tillsammans med. Jesus bjöd sig hem till dem som man inte borde umgås med. Han förkunnade att alla människor har samma självklara plats vid Guds måltid.” 

  Nattvarden är, som vi sjunger i en nattvardspsalm, de döptas hem. Och ju mer hem nattvarden är, desto kraftigare är uppmaningen till gästfrihet. Hur var det Hebreerbrevets författare skrev: Glöm inte bort att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster, utan att veta om det. Evangeliet ska förkunnas och sakramenten delas: generöst och präglat av gästfrihet. Låt oss riva gränserna runt nattvardsbordet och öka tillgängligheten och delaktigheten. Så tror jag vi skapar tillväxt i Guds rike."

Ytterligare frågor som kyrksverige nu ställer sig är frågan om hur brödet och vinet ska hanteras efter gudstjänsten slut. För en del har det att göra med om Kristi närvaro är kvar eller inte och vad det i så fall får för konsekvenser. Jag, eller någon av kyrkvärdarna, lägger konsekrerat bröd i en särskild burk i sakristian. Det är en fin burk, tillverkad lokalt och jag tänker varje gång jag lägger det konsekrerade brödet just där, att helighet är att människor vill bidra och vara nära det heliga. Någon kommer tjugo minuter före gudstjänsten, tänder ljus och hänger upp psalmnummer. Någon har tagit med sig dahlior från den egna trädgården för att pryda altaret och någon har övat in en sång att sjunga under kommunionen. Några studenter har bakat semlor, redan inställda i kylskåpet att inmundigas vid kyrkkaffet. Allt påminner om Guds godhets rikedom. Själv har jag beställt hem ekologiska oblater som jag lägger i en oblatask som någon tillverkat av näver och skänkt till kapellet.

Kollegan Johan Blix skriver i sin blogg:

“En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder.“ 

Jag gör inte korstecknet. Jag lyfter inte bägaren och patenen mer än till halshöjd vid instiftelseorden. Jag är lärd att lita till Guds ord. Mina åthävor behövs inte. Däremot skulle jag inte säga till någon annan, att det den gör är fel. Men för mig räcker ordens och trons mysterium.

Det viktigaste med det överblivna, säger jag till studenterna, är att behandla det med värdighet, som med allt annat inom ramen för skapelsen. Vad skulle du göra om du tappade en oblat? frågar en student andäktigt. Jag tar upp den, svarar jag. Och konsumerar den själv. Skulle jag dock spilla vin (jag använder avalkoholiserat) på golvet skulle jag behöva använda Cleaner från PLS.

Det konsekrerade brödet får ligga i sin ask i sakristian till nästa gång nattvard firas. Jag skulle aldrig ta med detta bröd och dela ut till någon frånvarande eller sjuk, utan att läsa instiftelseorden igen. Det har jag förstått att en del gör. För egen del är instiftelseorden viktiga och jag skulle bli mycket besviken om jag skulle komma i situationen att en präst kommer på sockenbud och inte läser instiftelseorden. Jag tror Luther håller med när han skriver i sin lilla katekes, femte huvudstycket: 

”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. 

Jag vill hävda att jag är lika mycket “nattvardsmystiker” som den högkyrklige även om jag inte lägger konsekrerat bröd utanför corporalet utan lägger det tillsammans med det andra. Jag finner stöd i biskopsbrevet:

“Ur vår kyrkas synpunkt är det inte nödvändigt att skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd. Däremot kan det vara ekumeniskt lämpligt.” 

Ekumeniska hänsyn tas. Det talas mycket om romersk-katolska kyrkan i biskopsbrevet, och tanken är väl att vi ska närma oss varandra. Jag känner tvek inför en del i det sammanhanget. Däremot nämns inte Equmeniakyrkan explicit en enda gång i biskopsbrevet. Läsaren får själv lista ut vad som gäller med kyrkor “inom Lutherska världsförbundet eller i en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom beslut av kyrkomötet har kyrkogemenskap med eller har ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med. Biskopen ger vägledning i det enskilda fallet.” 

Jag får befråga biskop Åke vid tillfälle vad som gäller för Equmeniakyrkan, eftersom vi hade kyrkogemenskap med Svenska missionskyrkan. Jag läser och förstår vilka gudstjänstordningar som ska gälla, men ska vi inte närma oss ekumeniskt-teologiskt åt det här hållet också?

Två slutliga synpunkter. Det ena är att till beskedet om vad som inte ryms inom en evangelisk-luthersk kyrka kunde tillfogas (vilket säkert är mer vanligt än att gå med konsekrerat bröd till sjuka utan att instiftelseorden läses) teologin att nattvarden inte är giltig om prästvigd kvinna celebrerar, eller att det måste vara alkohol i vinet. Till det senare finns visserligen en instruktion om att drycken måste vara från vinstocken, men uppfattningar om att det sker nattvard som inte är nattvard utan gemenskapsmåltid eftersom det inte är alkohol i vinet eller för att det är en kvinna som celebrerar, florerar. Fortfarande.

Det andra är att biskopsmötet gärna hade fått uppmuntra församlingarna att använda ekologiskt bröd och dryck, som ett uttryck för omsorg om skapelsen vilket ju uppmärksammats i biskopsbrevet om klimatet.

Vad behövs för att fira nattvard? Det är för mig utgiven, också för mig utgjutet. Vi kan lugnt vila i Guds kärlek. Kristi närvaro finns överallt, och särskilt. Corporalen, nattvardsgåvor och prästvigningar är kyrkliga ordningar som vi fått ansvar för i våra olika sammanhang. Gud är större och Anden blåser vart den vill, i och genom alla våra kyrkor och samfund och våra hjärtan.

PS. Förresten, en tredje liten synpunkt. Visst är det prästen som har ansvar för sakramentsförvaltningen. Men det skulle vara lite antihierarkiskt välgörande att rikta brevet inte bara till Svenska kyrkans präster och församlingar, utan vidga litegrann.  Brev från biskoparna till Svenska kyrkans medlemmar och församlingar?

Då skulle vi kanske också kunna få med något om musiken... till och med i den rätt liturgiskt torftiga mässan från 1800-talet kan följande instruktion läsas: "c. Den heliga måltiden utdelas, sedan nattvardsgästerna böjt knä kring altaret, under det att dämpat orgelspel och psalmsång äga rum."

Du vet väl om att du är värdefull...

Denna text skrevs till Svenska kyrkan i Tidaholms församlingsblad, sommaren 2019 och refererar till en samling med skolbarn i en kyrka någonstans i Skara stift.

Hon och jag ser djupt in i varandras ögon. Hon viker inte av med blicken en enda gång, inte jag heller, jag ser in i hennes bruna och hon i mina blåa. Vi sjunger “Du vet väl om att du är värdefull” och på några ögonblick sköljer hela samhällsdebatten ner som en vårflod från min intellektualiserade hjärna ner någonstans via hjärttrakten till maggropen. Hon är 33 år yngre än vad jag är och jag drabbas när jag tänker på att hon växer upp i en värld som vi i vuxenvärlden inte fått ordning på trots metoo, Earth Hour, Jesus, Martin Luther King och Greta Thunberg. 

Det är en tillfällighet att vi möts. Hon är på psalmlektion i kyrkan, helt i enlighet med Skolverkets riktlinjer och läroplan som säger att eleverna i årskurs tre ska få kännedom om några av de vanligaste psalmerna.

pixabay.com

Det är också vad skolkyrkoteamet och pensionärskören har planerat för, och nu sitter vi här i en bänk i en medeltidskyrka, varje barn får sitta bredvid en vuxen och efter att ha sjungit refrängen på psalm 791 några gånger får vi slå igen psalmboken och vända oss mot vår körkompis och sjunga samma refräng medan vi tittar på varandra. 

Jag, skuldtyngd med mitt vuxenansvar, samhällsengagemang och teologiska frågeställningar, hon med samma namn som hon som födde Jesus, med bruna ögon som vänligt men stadigt ser in i mina. Att hon är värdefull och viktig tvivlar jag inte ett dugg på, men vad tro jag om mig själv? Hur är det med mina koldioxidutsläpp, åren när jag inte orkade engagera mig i människorättsfrågor, har jag ens rätt att sitta här och vara någon slags företrädare för det kyrkliga etablissemanget?

Hon påstår det. Hon ser mig stadigt i ögonen och sjunger orden och jag blir varm i hjärtat och i själen och jag tror henne. Vi blir båda redskap för Gud när vi i vår enkelhet och brustenhet, utan att känna varandra men veta allt om varandra genom att titta in i våra själars speglar, reflekterar Guds kärlek till varandra och med varandra. 

Tro, tillit, förtroende, tillräcklighet, trofasthet. Det finns någon som är större som vi får vila i när vi inte tycker oss räcka till, orka med, till kropp eller själ. Du vet väl om - ja, just du också! - att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Inte för det du gjorde förra året, eller kommer att göra nästa vecka. Du är viktig oavsett vad du gör, presterar, levererar. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Inte som idealbilden av dig själv med filter på instagrambilderna.

Lektionen är slut och vi tar varandras händer och hon lämnar kyrkan tillsammans med sin klass. Jag sitter kvar och tänker att jag har fått mig till livs ytterligare en aspekt av tro. 

Omskärelse, religionsfrihet och attityder

Det sägs ibland att sättet ett samhälle behandlar sina minoriteter på säger något om hur samhället ifråga mår.  I veckan har debattsverige ägnat sig åt frågan om manlig omskärelse av icke-medicinska skäl och flera perspektiv har förts fram. 

En viktig utgångspunkt är religionsfrihetslagen från 1951 som säger att varje person har rätt att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.  Detta var en del i en sekulariseringsprocess som sedan 1800-talet handlar om att Svenska kyrkan inte ska vara en del av staten, och att den som inte är evangelisk-luthersk bekännare jämlikt ska kunna utöva sin tro, eller låta bli att utöva religion. 

Men hur ska vi göra om seder och bruk, accepterade inom ramen för religionsfrihetslagen, strider mot andra grundläggande konventioner, som till exempel Barnkonventionen? 

Det är just barn och ungas rätt till kroppslig integritet som har fått delar av Centerpartiets stämma att föreslå förbud mot omskärelse av icke-medicinska skäl. Inte av antisemitiska eller islamofobiska, även om konsekvenserna av ett eventuellt förbud enligt vissa religiösa företrädare skulle innebära att det blir omöjligt att leva som jude eller muslim i Sverige. 

Men enligt samma barnkonvention har varje barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.  

Tondövheten och okunskapen i religiösa och kulturella frågor är ibland skrämmande. Men det handlar också om respekt och tolerans. Är det möjligt att tänka att människor kan få ha sina viktiga aspekter av identitet och liv i fred?  Religion och livsåskådning är essentiella delar av många människors liv och det innebär att folk sysslar med att ställa fram färsk frukt till sina gudabilder,  döper sina barn, ändrar sina medvetandetillstånd genom shamantrummor, låter bli att äta kräftor eller julskinka, eller tvärtom äter julskinka och firar jul och påsk om än inte av religiösa skäl, och varför inte låta folk hållas även om jag själv tycker det verkar knepigt, såvida ingen blir skadad eller att det i övrigt strider mot svensk lagstiftning? 

En del menar att omskärelse handlar om att skada barnen. Socialstyrelsen ser det inte så - tvärtom ska ingreppen ske på institution så att krav på hygien och smärtlindring tillgodoses. En imam på sociala medier tänker att en del  barn skadas - livslångt och oåterkalleligt - av föräldrars alkoholkonsumtion. Jag tänker att barn mår väl av att vara i goda sammanhang och att vara en del av en gemenskap - vilket bland annat ges uttryck i religiösa församlingar. 

Men religioner ändras. Numera finns prästvigda kvinnor trots tveksamhet hos Paulus i Nya testamentet, och alla bud i Tredje Moseboken hålls inte av bekännande judar idag, och alla muslimer följer inte alla påbud i Koranen. Religionsutövare påverkas av tidsanda och kontext. Därför finns idag judar som inte låter omskära sina söner  utan har namngivningsceremoni för dem - b´rit shalom - som de har med sina döttrar. Men den processen sker lämpligast bland judarna själva - och inte på politiska partistämmor.

Hbtq-frågor i kyrkan...igen

Kollegan Erik skrev insiktsfullt i SKT i veckan om hur det är att vara hbtq-person i kyrkan idag. Jag själv var nyligen gästpredikant i Svenska kyrkan i Tibros första regnbågsmässa, en mässa som en del såg som befrielse och andra som förfärelse.

En ny bok kommer ut på ett förlag som ser sig nödgat att försvara Gud och den riktar sig till bibeltrogna personer som vill veta hur de ska förhålla sig till ovälkomna känslor till människor av samma kön.

Jag konstaterar att det nu har gått flera decennier sedan Svenska kyrkan bibeltroget och med utgångspunkt från bibeltrogna hbtq-personer som är medlemmar och bekännande kristna lyfte fram argumenten, apologin, för att inte längre utestänga dessa Guds barn från kyrklig kontext, homofobisk predikan och skam - och skuldbeläggande.

Teologiska utredningar har skrivits. Hbtq-vänliga prästbloggar startades, bland annat min egen som jag startade 2005 för att det då fanns ytterst få mötesplatser på nätet utan hbtq-fientlig teologi.

Vi fattade beslut i kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap. Vi fattade beslut om vigslar för alla par, oavsett kön, i Svenska kyrkan. Det var inte enkelt och tonen var tidvis hård och ohjärtlig.
Men vi förklarade hur vi, bibeltroget, läser Bibeln. Hur vi ser det kontextuella. Hur vi förstår kristen etik, Jesu exempel och den gyllene regeln och hur flera tidigare etiska och teologiska ställningstaganden (synen på skilsmässa, kvinnliga präster och pastorer, abort, omgifte, skilda präster och pastorer, samboskap osv osv - jag kan gå ännu längre tillbaka och ta exemplen häxbränning och slaveri också, för att inte tala om förbudet att inte bära klädesplagg av olika sorters tyg, och sannerligen är det ett mänskligt påfund och inte ett Guds påbud att vi firar gudstjänst på söndag. Skulle vi gå emot Jesu praxis, och överge sabbatsdagen?)

Jag tror ni förstår vad jag menar. Men kanske är det så att när nu en ny generation kristna hbtq-personer nu växer upp behöver samtalen föras igen. Och vi som startade regnbågsmässorna och de befriande bibelsamtalen får inte ge upp eller slå oss till ro. Nya generationer behöver få höra om Jesus och att de är skapade av Gud och att de är älskade, oavsett sexuell orientering.

Vi behöver berätta återigen om Jesus, som i Matteusevangeliet kapitel 19 bejakar en man och en kvinna i äktenskapet, men, som Teologiska kommittén en gång skrev: det vore anakronistiskt att tolka detta så att Jesus med det som han säger tar ställning mot relationer mellan personer av samma kön.

På samma sätt: Jesus uppmanar oss enligt bibeltexten att äta bröd och dricka vin, och erbjuder dessutom stekt fisk.  Det innebär inte att Jesus förbjuder eller fördömer annan typ av föda, även om vi idag på biskoparnas och läronämndens inrådan också kan använda avalkoholiserat vin eller helt enkelt dryck från vinstocken. Och Jesus kunde inte föreställa sig att det tvåtusen år efter hans död skulle förekomma debatt om rödlistade fiskar eller klimatsmart mat.

Det vi sysslar med är inte vänsterliberal propaganda, utan en fast övertygelse grundad i Guds ord och i en bibeltolkning som våra biskopar i Svenska kyrkan använder sig av.

Huvudärendet i kristen etik är omsorgen om nästan. Frågan är vad som gagnar livet, upprättar och ger trygghet och stöd. Beslutet vi fattade i Kyrkomötet upprörde och upprör fortfarande. Men det är också en upprättelse och befrielse för de människor som kyrkan i långa tider har förtryckt, förljugit och fördömt. Och Erik Gyll aktualiserar i sin text i Svensk Kyrkotidning den psykiska ohälsa som kan bli följden av den utsatthet som hbtq-personer tvingas leva med. Ska vi, kyrkliga och kristna personer verkligen bidra till denna utsatthet?

Åter till frågan om bibeltrohet. Att påstå att hbtq-vänlig teologi inte är bibeltrogen är ett svek inte bara mot de Guds barn som inte är skapta som majoriteten av människor, utan också mot våra biskopar och vår kyrkas handbok och kyrkoordning.

Nu behöver inte oenigheter i etiska frågor leda till att kyrkans gemenskap splittras. Enligt Confessio Augustana artikel 7 är det nog att vara överens om evangelii lära och om sakramentsförvaltningen. Äktenskap är ingen fråga om rättfärdighet eller salighet, inte heller är äktenskapet ett sakrament. Äktenskapets innebörd har ändrats över tid, och ett av de mest genomgripande förändringarna skedde 1921 då Sveriges riksdag beslutade att även gifta kvinnor ska vara myndiga.

Även det kanske var vänsterliberal propaganda - men idag är det väl ingen som ifrågasätter jämställdhet inom äktenskapet, även om flertalet bibeltexter talar om kvinnors underordning i förhållande till sina män.

Time flies.

Flera av de kollegor som då det begav sig skrev på den s k Kallin-listan har idag ändrat uppfattning, precis som flera ändrade uppfattning om giltigheten i prästvigda kvinnors kallelse och vigning.

Och nuförtiden kan vi med svensk lagstiftning i ryggen också tala om aktiva åtgärder i arbetslivet för att motverka diskriminering och kränkande särbehandling.

Slutligen - för nu. Den som brottas med ovälkomna känslor till en annan person, må tala med en god vän, söka upp en själavårdare, eller om psykiska besvär uppstår - den närhälsa hen är listad vid.

Tala väl - Stilla veckan och påsk

Att inte se och inse att det finns ett samband mellan ersättningsteologi och antisemitism är att två sina händer – och i Stilla veckan bör kristna inte ägna sig åt handtvagning som Pontius Pilatus, utan åt fotatvagning som Jesus Kristus, säger Jesper Svartvik i predikokommentaren inför Stilla veckan med fokus på Skärtorsdagen.

Till Tala väl- bloggen

Predikan Sexagesima årg 1

Lukas evangelium 8: 4-15

"När mycket folk samlades och man drog ut till honom från de olika städerna sade han i en liknelse:”En man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.” Sedan ropade han: ”Hör, du som har öron att höra med.”

 

Hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde, och han svarade: ”Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.

 

Vad liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord. De vid vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt."

Vem vill inte vara en sån där människa som hör ordet, som tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt?

När Jesus strukturerar upp de olika sätten som Guds ord kan verka i människors hjärtan kan det nästan leda till en andlig prestationsångest. Når jag upp till det där idealet?

Jag vilar min själ i Predikarens ord i den hebreiska bibeln:

"Allt har sin tid

Det finns en tid för allt som sker under himlen.

En tid för födelse, en tid för död.

En tid att plantera, en tid att rycka upp.

En tid att dräpa, en tid att läka

En tid att riva ner, en tid att bygga upp.

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa.

Allt har sin tid

Det finns en tid för allt som sker under

himlen."

Predikaren beskriver livet, som där är. Och i det livet ingår tron, på något vis, hur vi nu beskriver den.

Guds ord, Guds budskap når oss på olika sätt, i olika tider.

Vi är alla dom där människorna vid vägkanten, de som hör ordet och som med Lukasevangeliets ord utsätts för att Djävulen kommer och tar bort ordet ur våra hjärtan.

Vad kan menas med det? Är det allt det som stör och förstör, alla dem som säger att du inte duger, att Guds kärlek inte gäller dig, att

att du måste vara på ett visst sätt för att passa in i Guds rike.

Hur lätt är det inte att ge upp. Det där med tro, det verkar vara för eliten.

Vi är alla dom där människorna på berghällen, de som tar emot ordet med glädje, men som inte har något rotfäste. Vi tror, men när det tar emot för mycket, lämnar vi bibel, psalmbok och kyrkohandboken åt sitt öde och ägnar oss åt något lättvindigare istället.

Hur enkelt är det inte att ge upp? Kan inte kristen tro vara lite enkelt och lättbegripligt, kan det inte bara vara som en enkel manual att följa när livet är för svårt? Det där med tro, det verkar vara för dom som förstår sig på kyrkofäderna och Anders Frostensons psalmer.

Vi är alla dom där människorna bland tistlarna, de som hör ordet men som kvävs av såväl bekymmer som nöjen.

Hur lätt är det inte att ge upp. Hur ska det andliga livet kunna konkurrera med det vardagliga? Hur få tid för både be och diska? Kristen tro är nog för dem som inte har något annat att göra.

Men hur ska vi göra då, vi som vill växa som människor, i tro, i hopp och i kärlek?

Jag tänker att vi måste försöka se livet som en helhet, och inte döma oss själva för hårt. Det finns så många andra som gör.

Det finns en tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att sörja, en tid att dansa.

När vi befinner oss i perioder i livet och tron när  vi är vid vägkanten, på berghällen eller bland tistlarna, då är det en sak som gäller: hålla fast vid Guds kärlek.

Rom 8:38-49:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre.”

Låt ingen ta ifrån dig din livsglädje eller din tro!

Våga gå djupare in på trons väg, läs knepiga bibelverser och ge dig inte, klura på dom, fråga andra vad de tänker.

Och det går inte att dela upp tillvaron i andligt och världsligt.
Du är i Guds rike, hela tiden. Du är omsluten av Guds kärlek, hela tiden.

Ibland planterar du, ibland river du upp.

Ibland bygger du, ibland river du ner.

Ibland gråter du, ibland dansar du.

Hela ditt liv är ett samtal med honom, som bär universum och bor i ditt hjärta, han delar ditt liv, både glädjen och smärtan.

Amen.

Adventstankar vid Hjo folkhögskolas adventsfirande 2018

pixabay.com

Evangeliet enligt Matteus kapitel 21, vers 1 - 9

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 'Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.' Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: 'Hosianna' Davids son! 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Hosianna i höjden!

Vi är i full gång med förberedelser inför julen och förberedelsetiden är advent - väntan - ankomst - Jesu ankomst! På Första advent läser vi berättelsen om Jesus som rider in i Jerusalem där det jublande folket väntar. Vad skulle vi kunna få för inspiration av den berättelsen?

Det första jag tänker på är att Jesus möter folket på en åsna. Inte på en häst, som dåtidens kungar naturligtvis förväntades rida på. Men Jesus väljer åsnan och kan därigenom möta människor på ögonhöjd. Det kan vi också göra och här på folkhögskolan, vår mångfaldsplats, kan vi mötas i ögonhöjd, dela varandras livsberättelser och få nya vänner och nya tankar.

Det andra är att folket ropar "Hosianna". Det är hebreiska och betyder ungefär "rädda oss", "hjälp oss". Vi människor är inte ensamma. Vi får leva i tillsammansskap och tillsammans är vi mer. Ta hjälp och stöd av varandra, fråga varandra när vi behöver komma vidare på vägen, och be Gud om hjälp, hur vi nu beskriver Gud - en större kraft, kärlekens, livets och ljusets källa. Vi får också vara den som svarar på andras rop. Höra det rop Gud har hört, förstå den nöd som Gud har förstått, tjäna den mänsklighet Gud har tjänat- vi delar ett och samma bröd och är delar av en och samma mänsklighet. 

Det tredje är att vi kan njuta av livet. Ta vara på möjligheterna i advent att sitta tillsammans - i ögonhöjd - och dela det som är hoppfullt och det som är svårt. Vi får tända ljus, för oss själva och för andra som behöver mer ljus i sina liv. Någon frågade mig vad adventsfasta är - och jag svarade att det egentligen är samma tankar som i Ramadan fast vi äter mest hela tiden - men det handlar om eftertänksamhet, att påminna oss om vad Gud gör och dela julbord, adventsfika och glöggmingel - och också tänka på dem som saknar vad vi äger i överflöd. Så ... tänd ljus, och fira advent! Amen. 

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se

Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitterinlägg som fick delar av kyrksverige att rasa, och den mer allvarliga allhelgonasatsningen som i år fokuserar sorg har också sina kritiker. Inte sällan kritiseras annonser och texter utifrån temat att det är för lite kristen tro i dem.

Idag skriver Judith Fagrell på sin blogg om kampanjen och ser den som exempel på lagiskhet, gärningslära och moralism. Och än värre:

"Vad gör du får någon som sörjer?" antyder inte bara en uppdelning i onda och goda (de som gör något till skillnad från oss som inget gör) utan också, eftersom Svenska kyrkan är avsändaren, att om jag bara uppfyller dessa rätta gärningar skulle det kunna ge mig någon sorts direktfil till lycka och framgång och ytterst:himmelriket. Och detta under reformationsveckan! "

Jag tror verkligen inte att kommunikatörerna och teologerna på kyrkokansliet skulle vara bärare av någon form av moralism. Självklart, skulle jag säga, vill de uttrycka någon form av mainstream Svenska kyrkan-teologi. Men när de specifikt kristna signalorden (som t ex evigt liv, himlen) gång på gång utelämnas kan en få intrycket av att Svenska kyrkan inte är något mer eller annat än en rikstäckande leverantör av evangeliskt lutherskt måbramys.  Själv läser jag in en massa teologi och bibelberättelser i filmsekvensen: inte minst från Jobs bok. Men något fattas: det mystika som behöver uttryckas explicit.

Också i artikeln om allhelgonahelgen på svenskakyrkan.se kunde det vara tydligare: det är inte bara det att vi minns våra avlidna och tänder ljus på gravarna - det finns något mer. Det finns ett hem långt bortom sorgens hemland. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Var inte rädda, säger Jesus. Jag går bort för att förbereda en plats för er, och jag ska komma och hämta er till mig, så att ni ska vara där jag är. Och i sin dödsstund räcker han ut handen: redan idag ska du vara med mig i paradiset! - för att i nästa andetag be de närvarande att ta hand om varandra.

Att kommunicera kristen tro är inte enkelt. Att nå målgrupper i samhället som inte får samma associationer till vissa ord och begrepp som mångåriga kyrkbänksnötare är rent av ursvårt. Men varför inte våga ta risken någon gång? Kan vi hoppas på att nästa års allhelgonakampanj att få rubriken: "Vi tror på evigt liv"? Om inte vi talar om himlen, vilka ska då göra det?

Så finns den där sprickan i Svenska kyrkan, gapet mellan vi och dom. De som talar riktigt och tydligt om Jesus och de som väljer andra bilder än de som traditionellt traderats. Eller? Är det inte så att själva tron och trons uttryck blir en prestation? Vem producerar mest och bäst riktig teologi? Är inte det en gärningslära och en moralism med akademiska förtecken?

Alltså: Jag väljer att tolka kampanjen utifrån principen att tolka allt till det bästa (Luthers lilla katekes, förklaringen till åttonde budet). Jag ser inte något kryptokatolskt över de välmenande tipsen hur vi hjälper medmänniskor i sorg. Det är viktigt med teologi, men kristendom är mer än teori - det är också praktisk handling. Jesus hade säkert förmått tala om evigheten samtidigt som han dammsög eller gungade med änkans barnbarn, och vi som är hans efterföljare kanske kan göra samma sak?

Själv är jag ledsen den här allhelgonahelgen. Jag bär och bärs av evighetshoppet. Visst hjälper det att läsa några psalmverser och något bibelord, men de var väl aldrig tänkta att ersätta värmen från människor som bryr sig om? Och då är jag ändå en mångårig kyrkbänksnötare...

Kyrkan, en del av samhället

Kyrkan är en del av samhället. Det är dess värdegrund Sverige står på idag.

Kyrkan står för trygghet, gemenskap, tröst, glädje, musik, stillhet, andlighet. Kyrkan värnar om den enskilda människan som far illa. Kyrkan är där när det blir kris, både för individen som vid större olyckor. Kyrkan hjälper de som har det svårt både nationellt som internationellt. Människor känner sig betydelsefulla genom sitt ideella engagemang inom kyrkan.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att varje kontakt med kyrkan blir en positiv upplevelse. Du ska känna dig välkommen var och närhelst du besöker kyrkorum, Kyrkans hus och kyrkogårdar,  träffar kyrkans anställda, ideella krafter eller förtroendevalda. Det är självklart att respektera olikheter hos människor och se alla människors lika värde.

Vi arbetar för en levande församling som är flexibel, variationsrik, inbjudande och tillgänglig för alla oavsett om man är troende eller sökare. Det gäller allt från barnverksamhet, konfirmander, vardagliga träffar människor emellan, körverksamhet, olika former av gudstjänster, musik i kyrkan m.m.

Vi ska arbeta för att kyrkan stärker sitt sociala arbete genom diakonala och ideella insatser. Det kan gälla allt från enskilda besök till julfirande i Kyrkans hus.

Vi vill uppmuntra till ett ideellt engagemang i alla åldersgrupper.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att kyrkan ska vara den naturliga mötesplatsen oavsett vilken fas i livet du befinner dig.

 

Karin Kjellgren och Karin Långström

Nominerade för En Levande Kyrka i Skövde församling

 

Pingstveckan. Krönika på Skara stifts hemsida

För en del av oss blev det ledigt på Annandag pingst! Härligt, särskilt för oss som var med på den tiden då Annandag Pingst var en röd dag och som gav pingsthelgen lite extra status och möjlighet till reflektion och vila.  I år blev den en s k klämdag och det är ju tankeväckande i sig: den goda anda i samhället som vi hade önskat och som vi kanske att vi hade en gång har verkligen kommit i kläm.

För helig ande och helig anda hör ihop. Samhällsklimatet var inte bättre förr men frågorna om var världen är på väg och om Gud verkligen är närvarande  - är tidlösa. I Andra Moseboken berättas om Israels folk som genom öknen drar ifrån lägerplats till lägerplats och ifrågasätter varför deras ledare har satt dem i en situation där de inte kunde få fri tillgång till vatten för sig själva av sin boskap. Mose vänder sig till Gud för att få råd och han uppmanas att slå med staven på klippan vid Horeb, så ska vatten komma ur den. 

pixabay.com

Men törsten är mer än den törst som vatten kan stilla. Det finns en inre törst och strömmande vatten som flyter ur den som tror. Detta strömmande vatten hör samman med det vatten som Jesus har: det som han talar om på högtidens sista och största dag när han ropar: "Är någon törstig, så kom till mig och drick!"

I torrperioder, såväl i våra egna liv som i tillståndet i samhällsopinionen, krävs det lite extra för att få tillgång till det där levande vattnet. Kanske får vi som Mose försöka lite mer handfast att få fram resultat, pröva oss fram och se var ur klippan det kommer liv.

Och vi behöver inte bli besvikna om Gud ger bönesvar via blixtar och dunder.  I en grotta i just berget Horeb övernattade profeten Elia i en tid då han kämpade med sitt liv och sin tro, och där fann han Gud i den stilla susningen. Läs gärna mer om detta i Första Kungaboken, och tappa inte modet för varken din egen del eller för omvärlden!

Alla sätter sitt hopp till dig, du ska ge dem föda i rätt tid.
Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Må Herrens ära bestå för evigt,
må Herren glädja  sig över sina verk!

(ur Psaltaren 104)

 

Karin Långström, skolpräst på Hjo folkhögskola

 

Ett firande som får skava. Krönika i Intro, maj 2017

Ibland känner jag att det skaver i det här reformationsfirandet. Något som liksom ligger som en liten sten i skon som känns vid vissa fotnedsättningar. Jag tar av mig skon, tar fram den lilla stens och försöker klura ut vad det där skavet kan stå för. På folkhögskolan talar vi mycket om samhället och vikten av att hålla ihop och motverka polarisering. Ändå är det viktigt att få vara sig själv och också låta den andre få vara just den andre med de förutsättningar och gåvor hen har.

Det är nog just där: när vi ska försöka definiera vad som är specifikt lutherskt, evangeliskt, reformatoriskt. Som en naturlig konsekvens blir det en ”de där-ning” för att använda biskop Åkes nya begrepp, eftersom de som inte är specifikt lutherska inte har det där som är så specifikt lutherskt och som vi ju är så stolta över. Ska vi då verkligen hävda vår särart?

Jag googlade på "förgreningar"...

Men trots allt kanske det går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Vi kan vara stolta över vårt lutherska arv, formulera teserna i dagens kyrkoliv och på samma gång vara glada över de ekumeniska framstegen. Vi kan lyfta fram det som är unikt i varje kyrkotradition och se det som en gåva till hela kristenheten.

På Kyrkans Grundkurs läser vi samfundskunskap och eleverna får de intervjua företrädare för olika traditioner och delta i deras gudstjänster. Olikheterna blir tydliga, men inspirationskällorna flödar. Det där var ju faktiskt en god tanke nu när jag fattar vad de menar, var en kommentar från någon av eleverna. Så kan frejdigt sjungna läsarsånger eller ortodox högtidlig närvaro med urkyrkokänsla bli nyttiga speglar för oss svenskkyrkliga att reflektera oss själva i. För visst var det väl så Luther tänkte: vad behöver vår tids människor för att se evangeliet i dess klara ljus och vilka medel har vi att använda oss av för att nå dit?

Jag lägger tillbaka den där skavstenen i skon och låter den vara en påminnelse om att vi inte firar reformationen för att vi tror att vi är bättre än någon annan. Däremot kan vi vi vara tacksamma för det Luther hjälpt oss att se, och för vad vi i vår kyrka kan bidra med i den stora härliga brokiga skara som är Guds familj!

Karin Långström, skolpräst vid Hjo folkhögskola

(Intro är  Skara stifts tidning som riktar sig till anställda, förtroendevalda och ideella)

Rätten att vara sig själv. Krönika i SLA 6 maj 2017

Det är inte lätt att vara människa. Häromdagen berättade Aye, en vanlig kompetent kvinna, 
att hon i slutet av en rekryteringsprocess hos SAS fått beskedet att hon får jobbet
om hon lovar att inte använda sin sjal. Skälet till det är att företaget har en neutralitetspolicy 
som innebär att religiösa symboler inte får bäras under arbetstid.

Huruvida detta förhållningssätt är förenligt med domar och rekommendationer från EU och FN är en särskild fråga. En annan är de fördomar gentemot religiösa personer, särskilt muslimska, som sprids som löpeldar genom sociala medier och fikarum på vanliga arbetsplatser.

Det handlar om generaliseringar. Det varnas för att anställa muslimer. De måste få gå ifrån arbetet flera gånger om dagen för att be. De kan inte utföra alla slags arbeten. De påstås könsapartheida sig så till den milda grad att de inte ens kan åka hiss tillsammans med någon av motsatt kön.

Detta stämmer ju inte. Visst finns det människor som ålägger sig sådana föreskrifter med religionen som förevändning att vardagslivet blir svårt att leva. Så har det varit i alla tider och kommer så förbli. När jag jobbade som elevassistent var ett återkommande uppdrag att ta hand om den syskonskara från Jehovas vittnen som med vis regelbundenhet lämnade klassrummet på grund av att något annat barn i klassen skulle födelsedagsfiras eller att någon kristen symbolhandling skulle utföras, exempelvis julpyssel eller tändande av det första adventsljuset.Människor är individer och religionen levs på olika sätt. Muslimer behöver inte gå ifrån arbetet för att be. Det är helt i sin ordning att förrätta bönen före och efter arbetstidens slut.

Det som däremot inte går, är att anamma den tanke som en del debattörer tar för självklar, nämligen att ens tro är något som går att liksom ta av och ta på. En tro är något som genomsyrar hela livet, och för den som har en tro som innebär att den är konkret synlig blir detta ytterst påtagligt. Alltså kan en kvinna som bär sin sjal som ett uttryck för sin kärlek till Gud inte förmås låta bli att bära denna under den del av dagen då det är som mest relevant. I vårt sekulariserade land där tron reducerats till en privatsak kan detta vara en svår tanke att ta till sig.

Men att göra sig fri från religiösa praktiker kan vara lika svårt som att hävda rätten till dem. Muslimska kvinnor har vittnat om att de trakasseras för sitt beslut att inte bära slöja. Muslimer som inte fastar under Ramadan tvingas stå ut med förvånade, lätt ifrågasättande blickar när de äter en glass i solden. Människor från Mellanöstern tvingas förklara för skeptiska fastighetsägare att de varken brukar röka vattenpipa inomhus eller bryta upp parkettgolvet för att odla tomater.

Det här med alla människors lika värde och rätten att få vara sig själv sätts på prov. Faktum kvarstår. Det är enklare att få en lägenhet eller ett jobb i Sverige för den som heter Mikael än för den som heter Mohammad. Och fortfarande finns de som inte förstår att det inte är hjärnan de muslimska kvinnorna täcker med sina sjalar, utan sitt hår.

Hiss: Sol och värme! Nu ska potatisen ner!

Diss: Den alltmer tilltagande islamofobin.

Påskaftonstankar

pixabay.com

Det är många som på olika sätt vittnat om hur lång och trist Långfredagen var förr i tiden. Dagen skulle framlevas i stillhet vilket kunde vara en utmaning för livliga barn. Affärerna var inte öppna och på radion spelades stilla musik. Det är nu ett minne blott i en tid då fest och vardag suddas ut i ett oavbrutet fredagsmys. 

Som barn hade jag aldrig problem med Långfredagens tragiska eftertänksamhet. Jag levde mig in i anledningen till dagen och förbannade det faktum att en oskyldig avrättas. Långfredagen kom för mig att bli en protestdag mot världens ondska, snarare en en dag då en inte får göra något.  

Många år senare har jag ett knippe teologiska förklaringsmodeller till Jesu död, men grundkänslan kvarstår: och fortfarande är det alltför många som straffas utan ordentliga rättegångar. Och ropen efter dödsstraff hörs mer och mer också i vårt land. 

Istället var det påskafton jag hade svårt för. En dag av väntan på att äntligen få fira livet och uppståndelsen. Dagen ägnades åt äggmålning och påskmiddag. Ofta var det ju fint väder som inbjöd till lek i prästgårdsträdgården. Men det var ändå en väntans dag som kändes teologiskt onödig. Varför skulle Jesus vänta tre dagar på att bli uppväckt? Kunde det inte hända med en gång? Jag hade ju facit, men Jesu vänner var i chock och dessutom rädda att själva bli gripna och avrättade såsom dissidenter i det av romarna ockuperade området. 

Men det finns en existentiell vits med den där påskaftonsväntan, eftersom det är en avspegling av hur livet fungerar. Hela påsken följer en rytm som livserfarenheten känner igen. Skärtorsdagens vånda och ångest, svek men kraft från ovan. Långfredagens orättvisa, våld och meningslöshet. Men också glimtar av godhet och medkänsla. Påskaftons erfarenhet av att livet inte vänder direkt, att vi ibland måste vänta och invänta förändring och nystart. Det blir inte bra direkt. 

Kronprinsessan Victoria sa något väldigt klokt när hon intervjuades på Drottninggatan. Journalisten frågade hur vi nu ska kunna gå vidare med tanke på allt som hänt. Kronprinsessan tittar med stadig blick och säger kraftfullt: Tillsammans. Hon ger inga anvisningar om handlingsplaner, nationella samordnare eller politiska desperata förslag utan ger en kunglig order om hur: tillsammans. 

Tillsammans är nyckelordet för den långdragna påskaftonen, för livet som helhet och särskilt i svåra stunder. Jag tror inte att det handlar inte om att ha en annan individ bredvid sig i tevesoffan kväll ut och kväll in utan om en känsla av samhörighet med andra människor och djur. Att finnas i ett sammanhang någonstans där blickar kan mötas och tankar utbytas. Svenska kyrkan erbjuder mötesplatser med detta syfte, och även om medlemstalet sjunker ändras inte människors behov av att samlas, tänka, utföra ritualer och vara just tillsammans. Helgens kärleksmanifestation på Sergels torg, alla extra ljuständningsbesök i våra kyrkor vittnar om just detta. 

Det kommer att bli påskdag i år också. Regnet och dimman kommer att få ge vika för vårsolens vänliga och livgivande strålar. Naturen kommer fortsätta vakna till liv med sån fart att allt fler av oss behöver ta allergimedicin för att hantera skapelsens kraftfulla explosioner av lövsprickning och knoppar som brister. Men vackert är det! 

Glad påsk önskas alla läsare!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Polisbilar täckta av blommor. Äntligen får blåljuspersonalen den uppskattning se så väl förtjänar.

Diss: Allt som hotar livet och friheten.

Erövra friden

Meditation

Under femton minuter låter jag tankarna komma och gå. Somliga tankar ger mig lugn. Tankar som ger mig oro i kroppen vågar jag sakta men säkert titta på, vågar se konturerna av dem och bäddar in dem i den bomull som stavas bön om Guds kärlek och frid. 

Erövra friden, skrev ökenfadern Isak Syriern. Handlar om, tror jag, att inte vara offer för mina egna känslostormar utan att söka friden aktivt, be om den, erövra den. 

Kanske våga - kräva? - av Gud att ge mig den. Är det inte min tur nu? 

Jag behöver inte kräva nåden och friden. De är redan här och väntar på att jag ska omfamna den...

Biskop Åkes julhälsning

Ett märkligt fenomen. Krönika på Skara stifts hemsida 13 oktober 2016

På livskunskapen med deltagarna på konstlinjen frågade jag vad konst är. Svaren blev många och varierande, alltifrån oerhört statiska definitioner till ifrågasättande om det överhuvudtaget går att ställa den frågan. Ett svar som verkligen fastnade hos mig lyder så här:

"en persons tankar och känslor kombinerade och manifesterade på fler sätt än vad som kan beskrivas"


Konsten är ett märkligt fenomen. Bilderna kan hjälpa oss att öppna upp och beskriva,  hjälpa oss att sluta vara så fixerade vid antingen hjärna eller hjärta så att verkligheten kan integreras i oss. Både känsla och förnuft. Var för sig manifesterade i dramatik eller melankoli och allt där emellan, och naturvetenskapligt begränsande och evidensbaserat veto-beteende....

Gud är också på fler sätt än vad som kan beskrivas. Manifestationer av Gud kan vara vackra. Den kristna bildkonsten, ikoner, mosaiker och fönster av Bo Beskow kan föra oss närmare Gud. Vi kan uppleva något av Gud i det vackra. Men Gud är i lika hög utsträckning - eller mer? - i det destruktiva, fula, obeskrivligt plågsamma. Där är Gud medvandraren och befriaren. I Jobs bok berättas om den lidande Job. Han förbannar dagen han föddes och skär sig med vassa lerskärvor för att lindra sin plåga. Han undrar varför Gud inte griper in, och efter hand talar Herren till Job ur stormen:

                "Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag 

                 gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och

                 stängde med

                  portar och bommar.

                  Jag sade: ”Hit men inte längre, här skall dina stolta vågor hejdas.”

                  Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats, 
                 när den skall 

                 gripa om jordens hörn och skaka bort de onda?" (Job 38:8-13)

Jag läser och målar en tavla i mitt inre. Akvarell, tror jag. Ett brusande hav, kanske Medelhavet, rutten där flyktingbåtarna driver som vilsna farkoster. Jag målar portar och bommar, men inte till Europas trygghet utan för att stänga främlingsfientlighet och ondska och lidande utanför. Nu är det Gud som står för gränskontrollen: hit men inte längre kan kaosmakten få härja, men snart kommer den goda gryningen som griper om jordens hörn och skakar bort det onda.

Jag målar Gud som skakar smulorna från en nersmutsad bordsduk och som omsorgsfullt breder ut den på stranden. Där dukas bröd och vin upp och du och jag är bjudna. Inbjudna till en relation med den som är mer än vad som kan beskrivas, och som möter oss på fler sätt än vad som kan beskrivas

   



pixabay.com

     









KARIN LÅNGSTRÖM

     Präst och lärare vid Hjo folkhögskola