Artificiell intelligens. Krönika i SLA 13 februari 2023

 Det pratas väldigt mycket nu om det här med AI, artificiell intelligens. Enkelt beskrivet handlar det om en maskins med människoliknande drag, i den meningen att den kan uppfatta fenomen i omgivningen och reagera på det utifrån inprogrammerade system. Den kan alltså lära sig saker, vara kreativ och hjälpa oss att lösa problem i vardagen. 

Själv kan jag fundera på hur det kommer sig att jag och mataffären kan kommunicera med varandra finansiellt genom att jag lägger en plastbit på en elektrisk platta, eller varför en svängdörr öppnar sig när en person närmar sig den, och hade jag kommit längre på fysiklektionerna än att kunna koppla ihop tre glödlampor i en seriekoppling (tänk julgransbelysning), så hade jag förstått den bakomliggande strukturen. Sonen upplyser mig milt om att det handlar om signaler. 

Vi upplever en mängd sådana här maskiner med människoliknande drag i vår vardag. När vi chattar i en kundtjänst är ofta inte en riktig person vi pratar med utan en så kallad digital medarbetare. Denna chattrobot har programmerats att kunna svara på vissa frågor. Ofta upplever jag ett goddag yxskaft-moment i dialogen med dessa robotar, och vill man inte fastna i ett ändlöst förvirringstillstånd och överväger att ringa 1177,  ger man upp och eskalerar ärendet, som det heter i kundtjänstsammanhang, och ringer upp det där telefonnumret som kan finnas på hemsidan. Ungefär som man gjorde förr i tiden. 

Jag fasar inför ögonblicket då de byter ut de trevliga medmänniskorna på sjukvårdsrådgivningen 1177 till digitala medarbetare. Givetvis kan de lära sig att reagera på vissa kodord och ge standardiserade svar eller skicka checklistor till min mobil, men jag har svårt att tänka mig att en robot förmår förmedla medmänskliga drag. Och det är just det sistnämnda som vi behöver mer av i vår värld. 

Det finns ju sådant som är riktigt dåligt med artificiell intelligens. Genom att sätta ihop och analysera textmassor kan en AI-robot skriva både akademiska uppsatser och nyhetsartiklar. Högskolorna funderar nu på att ändra sina tentamenssystem så att det blir mindre av skriftliga inlämningar (roboten lär sig att komma förbi de funktioner som upptäcker fusk och plagiat) och mer av salstentor. Då får studenterna lära sig saker. Hur svårt det är att hitta en faktauppgift i huvudet visar inte minst alla de gånger vi i soffan framför På spåret helt enkelt vet vad den där artisten heter, men hur ska vi komma på det? Det är många gånger enklare att leta i mobilens sökfunktion än i den egna hjärnan. Har Google helt enkelt blivit en extern, robotliknande hjärna? 

De här AI-maskinerna kan vara till nytta också. Den kan analysera tusentals prover inom sjukvården utan att bli trött i ögonen och behöva lagstadgad dygnsvila. Den kan läsa av innehållet i kylskåpet, så att den kan meddela sig till min mobiltelefon så att jag vet vad jag ska handla på vägen hem. På jobbet skulle kaffemaskinen kunna vara röststyrd så att varje medarbetare får sitt personligt inställda val rätt ner i muggen genom att ställa sig framför maskinen och säga hej. Fiffigt värre!

Att inte möta våren i Provence. Krönika i SLA 6 februari 2023

 Det var med en ton av sorgesamt vemod de båda damerna talade om den kommande våren. Iklädda välsittande blusar med matchande scarfs, med små kaffekoppar och till synes utsökta biskvier framför sig analyserade de världsläget och dess konsekvenser för den som med självklarhet unnar sig den bästa livskvalitet som tillvaron kan erbjuda. 

Jag satt vid bordet intill och drogs ofrivilligt men nyfiket in i deras samtal: den här säsongen är det fullständigt omöjligt att kunna möta våren i Provence. Det blir alldeles för dyrt, inte för att det inte finns medel förstås, utan själva glädjen försvinner när de där bolagen roffar åt sig. Inte bara de bolagen, utan alla bolag (släktens egna undantaget) som ser till att sko sig nu när det är inflation. 

Och jag tänkte för mig själv, där över mitt eget kaffe och anspråkslösa ostfralla, att det är inte bara inflation. Det är krig. Folk svälter och lemlästas, och vi i vår del av världen är ofrivilligt men ofrånkomligt indragna precis som i förra århundradets världskrig. Varje hjärta som slutar slå i Ukraina eller någonstans i världen påverkar oss på många olika vis. Jag skulle vilja slå mig ner hos damerna och höra mer om deras längtan. Jag kan inte se deras grusade semesterplaner som högfärdig flärd, utan som en ledsamhet över att behöva avstå det som borde vara så självklart.  Först pandemi, sedan krig i Europa. För den som hade tänkt njuta av pensionärslivet är det bara att konstatera att åren går. 

Men vi behöver nog ställa in oss på att tänka som de gjorde under de stora krigen. När jag kommer hem på kvällen går jag till källorna: mina köksalmanackor från krigsåren med sina gulnade blad och inklistrade recept på fåglar i ragu. Damerna lär sig laga och lappa, tillreda läckra smörgåsar utan knappt något pålägg, men längtan finns där. Under rubriken Vart vill ni helst resa när det blir fred? i 1945 års upplaga drömmer sig fruarna bort. Fru Loulou Semitjov finner enkäten onödig. Paris, naturligtvis. Hovsångerskan Gertrud Pålson-Wettergren önskar först och främst besöka de länder där hon har sina vänner, de nordiska länderna samt England och Amerika. Och det stora äventyret vore att komma till Ryssland och se rysk opera och teater på de ryska scenerna, och sedan dra vidare till Egypten för att sola sig. Fil mag Barbro Svinhufvud vill till Gotland, där hon kan bada med sina barn på en strand utan taggtråd. Biskopinnan Ellen André konstaterar krasst att hon tror hon stannar hemma för att slippa se all förstörelse, men fru Anna-Lisa Agell ordlägger sig lite djupare på detta tema: det är ännu så länge omöjligt att resa till något särskilt land, när det blir fred. Det vore nog ganska fruktansvärt att resa till platser som människor förut rest till och beundrat, och se dessa ligga i ruiner till följd av detta hemska krig. 

Så långt 1945, men vi vet ju hur gick. Europa reste sig ur sina ruiner och dess vackra städer och platser är resmål på nytt. År 2023 får vi förnöja oss med det som går, leva och längta, aldrig med mindre än hopp. Och än så länge slipper vi dricka kaffesurrogat.

Diverse utmaningar. Krönika i SLA 30 januari 2023

 Häromdagen fick jag äran att framföra ett litet kåseri om utmaningar i arbetslivet inför ett fyrtiotal personer som arbetar inom servicefunktionen i Svenska kyrkan. En av mina punkter var saker vi kan irritera oss på och igenkänningen var hög och kunde, sådär med lite distans, leda till skrattsalvor. Utmaningarna i personalkök är nog ungefär likvärdiga oavsett sektor i samhället. Matrester i diskhon, staplar med gamla matlådor, kvarglömd illaluktande vitkålssallad i kylskåpet, att siste man inte har släckt, att någon har glömt färgat papper i kopieringsmaskinen eller att den eller den alltid kommer försent,  är sånt som förekommer på de flesta arbetsplatser.Det är ju egentligen småsaker men kan leda till stor frustration för den som alltid städar upp efter andra. 

Annars har veckan inneburit stora påfrestningar på humöret hos somliga. Att det är olämpligt att göra våld på böcker som andra finner heliga, håller jag med statsministern om. Det går att hålla minst två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan värna yttrandefriheten samtidigt som vi uppför oss anständigt. Nu ska det prövas att bränna både judiska och kristna texter för att omvärlden ska reagera. Var och en har rätt till sina egna känslor och tankar, men jag känner mig mer kränkt av att människor fängslas, torteras och avrättas än att ett exemplar av den bok jag håller högt skulle förstöras. Det bästa vore om alla Paludans i världen kunde uppföra sig efter den kod som finns i princip alla religioner: allt vad ni vill att andra ska göra för er, ska ni också göra för dem. 

Så bränns det svenska flaggor i Turkiet. Blev ni upprörda? När jag såg bilderna på teve var blev jag mest nervös över att någon i den där upprörda sinnesstämningen skulle bränna sig. Annars tror jag svenskar i allmänhet har en ganska avslappnad attityd till just flaggan. Det finns andra sätt att reta upp svenskar. Eftersom vi är så digitala som vi är, skulle det ge mer effekt att rikta in sig på sånt som internetuppkoppling eller elnät. De så kallade hacktivisterna vädrar morgonluft. 

Något svenskarna inte retar upp sig på längre i någon större utsträckning är dans på offentliga tillställningar. Detta var ju stort runt 1930 och 1940, och då det egentligen borde ha debatterats nazism och främlingsfientlighet, fokuserades denna ungdomsaktivitet med ingredienser av berusning och olämpligt relaterande under epitetet dansbaneeländet. Kyrkorna förhöll sig framåtlutade i fördömandet och övriga samhället, företrädesvis den äldre generationen,  låg inte långt efter. Detta träsk behövde saneras och en ungdomsvårdskommitté tillsattes. Fortfarande krävs tillstånd enligt ordningslagen för att svenska folket ska få svänga sina lurviga offentligen, om det inte kan garanteras att sammankomsten kan äga rum utan fara för ordning och säkerhet. Men nu har regeringen meddelat om en lagrådsremiss som, om den inte retar upp alltför många, kan leda till att lättnader i detta avseende. Allt har som bekant, sin tid, men vad som är anständigt eller inte är i högsta grad en fråga att fundera över. 

Att ta sig fram. Krönika i SLA 23 januari 2023

 Dessa veckor är det stort fokus på att ta sig fram på olika sätt i Skövde. Det var ju för väl att de styrande i kommunen tog förnuftet till fånga och rev upp det där beslutet om att personliga assistenter inte skulle kunna få köra sina brukares privata bilar. Att funktionsnedsatta ska få komma ut och leva som alla andra andra är ju något som i våra dagar borde vara mer än självklart. Det enda positiva som kommit ur detta är att flera i denna grupp för en gång skull har fått vara subjekt i sina liv och fått komma till tals, och att vi ser att det faktiskt går att påverka i en demokrati. 

Sen var det ju nervöst en stund när de sa på radion att skidtävlingarna kanske måste ske i Falun. För lite snö, för lite kyla, men när beskedet kom att det går att åka skidor på Billingen blev väl många lyckliga. Jag måste tillstå att jag tillhör den minoritet i Sverige som inte alls förstår fascinationen med att titta på skidsport. Det är säkert ett finfint tidsfördriv för den lagom intresserade, och ett stort intresse för den som till och med har egna hålltider för åkarna, och säkert skulle jag bli fångad om jag bara gav mig tiden till detta. Precis som i en spännande film vill man ju se hur det går. 

Det är tur att vi är olika. Snart är det Vasaloppet och det är intressant ur ett historiskt perspektiv. Danske kungen Kristian II Tyrann ville fånga upprorsmannen Gustav Eriksson och skickade sina soldater till Dalarna där Gustav uppehöll sig. Gustav ville få med sig dalabönderna på revolten och reste runt mellan byarna. Det traditionella Vasaloppet körs sedan 1922 mellan Sälen och Mora, men den sträcka Gustav körde vintern 1520 var åt andra hållet. Det är omtvistat huruvida han färdades via skidor eller inte. Det finns en anteckning från kyrkoherde Herman Pauli i Malung från år 1593 som anger att Gustav Eriksson siktats iförd snöskor. Historikern Dick Harrison menar att uppländska herremän inte var bekanta med skidåkningens konster och att vi nog kan räkna med att Gustav Eriksson tog sig fram med hjälp av häst eller till fots. Hur som helst ligger det något i den svenska hjältesagans intresse att se bilden av en sportig, inte alltid sportslig, revoltör framför sig i kampen mot den förtryckande regimen, meter för meter i rikets tjänst. Hur det gick, vet vi ju. 

Det har hänt mycket sedan medeltiden. Respekten för det mänskliga livet har utvecklats i deklarationer och konventioner. Men efter flera dödsolyckor bara i Skaraborg sedan årsskiftet och med erfarenhet av hur det ser ut på våra vägar, undrar jag om en folkkampanj inte behöver till. Transportstyrelsen har visserligen sin nollvision om skador och olyckor i trafiken, men alltför ofta ligger speciellt lastbilsförare alldeles för nära framförvarande fordon. Vid vinterväglag är det inte säkert att tillåten hastighet kan hållas. Tresekundersregeln och att hålla sig i sitt eget körfält får varje trafikskoleelev lära sig. Det är bättre att komma fram lite senare, än att riskera livet både på sig själv och medtrafikanterna. Det borde vara en yrkesstolthet. 

Om julblommor. Krönika i SLA 16 januari 2023

 Fortfarande står min vackra vita julamaryllis på köksbordet och sjunger rakryggat ut julefriden i alla väderstreck med sina milt iögonfallande klockor. Den lynniga hyacinten var däremot redan utblommad till annandagen. Den är snabb, hastigt doftande och står i startgroparna redan när de ställs fram i butiken. För att inte tala om julstjärnans nycker! Knappt hinner man vända ryggen till med vattenkannan förrän den bestämt sig för att tjurigt skrumpna ihop och efter några dagar släpper den retfullt sina gröna blad. Nej, hyacinterna hinner jag aldrig ikapp, och julstjärnor har jag aldrig riktigt lyckats med, men nog är de vackra ändå.  

Amaryllis, däremot, sjunger den stillsamma långsamhetens lov. Opp, Amaryllis, kan vi med Bellman sjunga, men det hjälper föga att få den blommande som ackompanjemang till julbordet såvida dess biologiska klocka inte är inställd på uppvaknande, vilket för mina amaryllisar del brukar inträffa någon gång mellan nyår och trettondedagen. 

Det gör inte så mycket. Det är fint att ha något att se fram emot, och när adventsljusstakar och jultomtar fått retirera ner till källarförrådet står julblommorna kvar. Enar och murgröna sparas och omplanteras vidare i nya sammanhang. Men amaryllisen får stå så länge den önskar, och kanske just detta år ska jag ta vara på löken och förmå den blomma om till nästa jul. 

Så var det lockpriser på tulpaner! Givetvis åkte det med en bukett ner i kundkorgen, i en färg som matchar både amaryllis, julgardin och det som finns kvar av julstjärnan. Tulpanen, denna vackra lilja, har ett mytomspunnet förflutet. Den beskrivs redan på 1200-talet av den persiske poeten och mystikern Rumi och tog sig på 1500-talet till Europa. De låglänta markerna i Nederländerna verkade vara idealiska för tulpanodling och det blev till och med en liten inflationskris runt 1630 när priset på blomstertrumpeterna steg till hutlösa priser för att senare sjunka. Till Sverige kom tulpanen några år senare genom mångsysslaren Olof Rudbeck den äldres försorg, han som också har Botaniska trädgården i Uppsala och upptäckten av lymfsystemet på meritlistan.  

Men för att inte tulpanen ska sticka iväg utan bevara sin hållbarhet, krävs några särskilda omsorger innan buketten släpps lös i favoritvasen. Väl hemma efter inköpet bör tulpanernas stjälkar kortas av någon centimeter så att inget hindrar friskt vatten att tas upp. Vidare bör den omgivande plasten vara kvar ett tag, om du vill ha tulpanerna stiligt raka. 

Vilka underbara bilder också för den mänskliga existensen! Inte att vi ska hugga av oss fötterna om vi känner oss lite januaritrötta, men att rensa ut och bort sånt i livet som bara tar en massa dålig energi och som hindrar nytt fräscht att influera oss är väl aldrig onödigt. Ny almanacka och nya mål. Och visst behöver vi den skyddande omsorgen när vi omplaceras i nya sammanhang? Sedan kan vi släppas loss, rakryggat eller framåtlutat och se våren an med det sinnets färgprakt som bara kan inspireras av en bukett underbara tulpaner och en kvardröjande amaryllis. 

Om arbete och fritid. Krönika i SLA 9 januari 2023

 Fritid är något som inträder när man gjort det man ska, brukade alltid vår docent i grekiska säga, när han efter genomfört seminarium tillsammans med oss studenter gick över vägen till det närliggande lundensiska konditoriet i syfte att fortsätta morgonens diskussioner om översättningen av något spännande verb eller något annat som intresserade oss. Elvakaffet ansågs nästan ingå i själva seminarierna, även om de inte stod med på schemat. Studier och fritid flöt trots allt ihop. Och att få sitta med kursare och lärare i avslappnande miljö var ju inte något som någon tackade nej till. 

Vi var ju studenter, men docenten gjorde nog detta på sin fritid ändå. På fredagseftermiddagarna samlade han ytterligare ett gäng, studenter och en del skånska präster, där vi på grekiska gick igenom söndagens nytestamentliga texter. Och så drog han igång en kurs i koptiska, så att vi skulle kunna läsa Thomasevangeliet på originalspråket. På fritiden.

Nu är det länge sen jag hade framme mitt grekiska nya testamente. Men jag kom att tänka på den här docenten när jag i en av morgontidningarna läste om en nyutexaminerad ung datanalytiker som på eget initiativ valt att endast jobba 80 procent av en heltid. Endast, skriver jag, som tänker i likhet med svensk arbetsrätt att heltid är normen. Men nej, säger den unga personen som vill ha tid för annat i livet också, som att åka och bada eller vara i skogen. Eller jobba i en bokhandel, ideellt. Efter att i sju år ha studerat och jobbat samtidigt, har hon fått nog. Omvärldsanalysföretaget Kairos Future håller med och trendspanar inför 2023 att det blir mer viktigt att inte känna några krav i livet. 2023 är trenden att vara, inte att göra. 

Men visst är det lyxigt att kunna ha ett så välbetalt jobb så att det skulle räcka med deltid för att få vardagsekonomin att gå ihop. Men lyxigt är också att ha ett jobb som man går till för att det är roligt och intressant och har med ens fritidsintressen att göra. Så tänkte nog docenten i grekiska. Han hade gjort vad han skulle, och sen var det fritid. Eller flöt alltihop ihop och samlades till ett alltigenom meningsfullt liv? 

Tanken vandrar vidare i jakt på meningsfullheten. Kungen är i blåsväder igen och jag har som alltid svårt att känna upprördhet. Han är så vanligt mänsklig ibland. Det är den där tronföljden, om att prins Carl Philip föddes som kronprins men fick den titeln borttagen i den könsneutrala reform som fick storasyster att överta jobbet. Eller som kungen uttrycker det,  min son var född och sen helt plötsligt ändrade man och han blev av med det hela. Det är ganska märkligt. Som förälder tycker jag det är förfärligt. 

Jag vet inte vad Carl Philip har för jobb numera. Eller för den delen, hur kronprinsessan ligger till i sin tidredovisning. Jag vill ändå tro att båda har det bra, och att de har en god balans mellan arbete och fritid. När jag ser deras årsredovisning på teve, tänker jag att det verkar ju nästan flyta ihop. 

Ett nytt år. Krönika i SLA 5 januari 2023

 Så har vi passerat ännu ett årsskifte och det är dags att summera året 2022, och min vana trogen gör jag det med hjälp den nyordslista som i slutet av varje år ges ut av Institutet för språk och folkminnen. 

Folkminnen, ja. Vad kommer folk i allmänhet att minnas av 2022? På det personliga planet ser det givetvis olika ut för olika personer. Släkten följa släktens gång, heter det ju, så några har tillkommit och några lämnat. En del har ägnat året åt spännande utmaningar i den meningen att det verkligen handlat om roliga och intressanta uppgifter, och för andra har utmaningarna verkligen inneburit svårigheter. 

När det så småningom verkade som att de värsta konsekvenserna av pandemin skulle avta i vaccinets spår, vaknade vi en morgon upp till den vedervärdiga nyheten att Ryssland tagit nya steg i aggressionen mot Ukraina.  När nyårsraketerna fyras av, går min tanke till en annan slags raketer, som inte har med festlighet att göra utan med död och destruktion.  Flera nyord har med Putin att göra och påminner oss om att krigets konsekvenser i första hand drabbar Ukrainas folk, men också människor som runt om i världen indirekt drabbas. Energikriget som pågår är ett sådant exempel. Energifattigdomen handlar om att folk med små marginaler tvingas välja mellan varmt hus eller varm mat, och på samhällsnivå om att det faktiskt finns ett begränsat utbud. 

Så fick vi en ny regering, och somliga gläder sig och somliga förfasar sig. På nyordslistan hamnade valförnekarna och den falska majoriteten, men ordet klickkemi handlar inte om att folk som till synes motverkade varandra före regeringsförhandlingarna efter några glas slottswhisky plötsligt kunde bestämma tillsammans. 

Finns det något positivt och hoppfullt vi kan ta tag i? Jag fastnar för ett av de sista ordet i nyordslistan. En urbexare är en person som ägnar sig åt utforskning av övergivna byggnader och platser. Mm. Vad finns det, om vi rotar djupt i folkminnet, för övergivna eller bortglömda platser vi skulle kunna leta oss tillbaka till? Jag drömmer mig tillbaka till en tid då ingen hade hört talas om Covid -19, då det kalla kriget nog var över, då länder i Europa ville samverka med varandra, då vi trodde att det där med världskrig var något som hörde 1900-talet till. När Gretas skolstrejk för klimatet var något som folk högt och lågt brydde sig om, och otänkbart vore att nyordslistan från 2022 skulle innehålla begrepp som spökflyg, permakris och klimatskadestånd.  

Kan 2023 bli bättre än 2022? Det får vi hoppas och tro. I väntan på att Putin rättar till sig och sina förehavanden, får vi på bästa och mesta sätt agera motståndsrörelse. Ingenting blir bättre för att vi deppar ihop. Släck en lampa och tänd ett stearinljus. En pizza mindre och en hundring mer till valfri organisation för mänskliga rättigheter. Jag önskar dig ett gott nytt år med en strof ur Alfred Tennysons In Memorian: Ring klocka ring, och seklets krankhet vike, det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in det tusenåra fredens rike!