Det var med en ton av sorgesamt vemod de båda damerna talade om den kommande våren. Iklädda välsittande blusar med matchande scarfs, med små kaffekoppar och till synes utsökta biskvier framför sig analyserade de världsläget och dess konsekvenser för den som med självklarhet unnar sig den bästa livskvalitet som tillvaron kan erbjuda.
Jag satt vid bordet intill och drogs ofrivilligt men nyfiket in i deras samtal: den här säsongen är det fullständigt omöjligt att kunna möta våren i Provence. Det blir alldeles för dyrt, inte för att det inte finns medel förstås, utan själva glädjen försvinner när de där bolagen roffar åt sig. Inte bara de bolagen, utan alla bolag (släktens egna undantaget) som ser till att sko sig nu när det är inflation.
Och jag tänkte för mig själv, där över mitt eget kaffe och anspråkslösa ostfralla, att det är inte bara inflation. Det är krig. Folk svälter och lemlästas, och vi i vår del av världen är ofrivilligt men ofrånkomligt indragna precis som i förra århundradets världskrig. Varje hjärta som slutar slå i Ukraina eller någonstans i världen påverkar oss på många olika vis. Jag skulle vilja slå mig ner hos damerna och höra mer om deras längtan. Jag kan inte se deras grusade semesterplaner som högfärdig flärd, utan som en ledsamhet över att behöva avstå det som borde vara så självklart. Först pandemi, sedan krig i Europa. För den som hade tänkt njuta av pensionärslivet är det bara att konstatera att åren går.
Men vi behöver nog ställa in oss på att tänka som de gjorde under de stora krigen. När jag kommer hem på kvällen går jag till källorna: mina köksalmanackor från krigsåren med sina gulnade blad och inklistrade recept på fåglar i ragu. Damerna lär sig laga och lappa, tillreda läckra smörgåsar utan knappt något pålägg, men längtan finns där. Under rubriken Vart vill ni helst resa när det blir fred? i 1945 års upplaga drömmer sig fruarna bort. Fru Loulou Semitjov finner enkäten onödig. Paris, naturligtvis. Hovsångerskan Gertrud Pålson-Wettergren önskar först och främst besöka de länder där hon har sina vänner, de nordiska länderna samt England och Amerika. Och det stora äventyret vore att komma till Ryssland och se rysk opera och teater på de ryska scenerna, och sedan dra vidare till Egypten för att sola sig. Fil mag Barbro Svinhufvud vill till Gotland, där hon kan bada med sina barn på en strand utan taggtråd. Biskopinnan Ellen André konstaterar krasst att hon tror hon stannar hemma för att slippa se all förstörelse, men fru Anna-Lisa Agell ordlägger sig lite djupare på detta tema: det är ännu så länge omöjligt att resa till något särskilt land, när det blir fred. Det vore nog ganska fruktansvärt att resa till platser som människor förut rest till och beundrat, och se dessa ligga i ruiner till följd av detta hemska krig.
Så långt 1945, men vi vet ju hur gick. Europa reste sig ur sina ruiner och dess vackra städer och platser är resmål på nytt. År 2023 får vi förnöja oss med det som går, leva och längta, aldrig med mindre än hopp. Och än så länge slipper vi dricka kaffesurrogat.
