Fritid är något som inträder när man gjort det man ska, brukade alltid vår docent i grekiska säga, när han efter genomfört seminarium tillsammans med oss studenter gick över vägen till det närliggande lundensiska konditoriet i syfte att fortsätta morgonens diskussioner om översättningen av något spännande verb eller något annat som intresserade oss. Elvakaffet ansågs nästan ingå i själva seminarierna, även om de inte stod med på schemat. Studier och fritid flöt trots allt ihop. Och att få sitta med kursare och lärare i avslappnande miljö var ju inte något som någon tackade nej till.
Vi var ju studenter, men docenten gjorde nog detta på sin fritid ändå. På fredagseftermiddagarna samlade han ytterligare ett gäng, studenter och en del skånska präster, där vi på grekiska gick igenom söndagens nytestamentliga texter. Och så drog han igång en kurs i koptiska, så att vi skulle kunna läsa Thomasevangeliet på originalspråket. På fritiden.
Nu är det länge sen jag hade framme mitt grekiska nya testamente. Men jag kom att tänka på den här docenten när jag i en av morgontidningarna läste om en nyutexaminerad ung datanalytiker som på eget initiativ valt att endast jobba 80 procent av en heltid. Endast, skriver jag, som tänker i likhet med svensk arbetsrätt att heltid är normen. Men nej, säger den unga personen som vill ha tid för annat i livet också, som att åka och bada eller vara i skogen. Eller jobba i en bokhandel, ideellt. Efter att i sju år ha studerat och jobbat samtidigt, har hon fått nog. Omvärldsanalysföretaget Kairos Future håller med och trendspanar inför 2023 att det blir mer viktigt att inte känna några krav i livet. 2023 är trenden att vara, inte att göra.
Men visst är det lyxigt att kunna ha ett så välbetalt jobb så att det skulle räcka med deltid för att få vardagsekonomin att gå ihop. Men lyxigt är också att ha ett jobb som man går till för att det är roligt och intressant och har med ens fritidsintressen att göra. Så tänkte nog docenten i grekiska. Han hade gjort vad han skulle, och sen var det fritid. Eller flöt alltihop ihop och samlades till ett alltigenom meningsfullt liv?
Tanken vandrar vidare i jakt på meningsfullheten. Kungen är i blåsväder igen och jag har som alltid svårt att känna upprördhet. Han är så vanligt mänsklig ibland. Det är den där tronföljden, om att prins Carl Philip föddes som kronprins men fick den titeln borttagen i den könsneutrala reform som fick storasyster att överta jobbet. Eller som kungen uttrycker det, min son var född och sen helt plötsligt ändrade man och han blev av med det hela. Det är ganska märkligt. Som förälder tycker jag det är förfärligt.
Jag vet inte vad Carl Philip har för jobb numera. Eller för den delen, hur kronprinsessan ligger till i sin tidredovisning. Jag vill ändå tro att båda har det bra, och att de har en god balans mellan arbete och fritid. När jag ser deras årsredovisning på teve, tänker jag att det verkar ju nästan flyta ihop.
