Häromdagen fick jag äran att framföra ett litet kåseri om utmaningar i arbetslivet inför ett fyrtiotal personer som arbetar inom servicefunktionen i Svenska kyrkan. En av mina punkter var saker vi kan irritera oss på och igenkänningen var hög och kunde, sådär med lite distans, leda till skrattsalvor. Utmaningarna i personalkök är nog ungefär likvärdiga oavsett sektor i samhället. Matrester i diskhon, staplar med gamla matlådor, kvarglömd illaluktande vitkålssallad i kylskåpet, att siste man inte har släckt, att någon har glömt färgat papper i kopieringsmaskinen eller att den eller den alltid kommer försent, är sånt som förekommer på de flesta arbetsplatser.Det är ju egentligen småsaker men kan leda till stor frustration för den som alltid städar upp efter andra.
Annars har veckan inneburit stora påfrestningar på humöret hos somliga. Att det är olämpligt att göra våld på böcker som andra finner heliga, håller jag med statsministern om. Det går att hålla minst två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan värna yttrandefriheten samtidigt som vi uppför oss anständigt. Nu ska det prövas att bränna både judiska och kristna texter för att omvärlden ska reagera. Var och en har rätt till sina egna känslor och tankar, men jag känner mig mer kränkt av att människor fängslas, torteras och avrättas än att ett exemplar av den bok jag håller högt skulle förstöras. Det bästa vore om alla Paludans i världen kunde uppföra sig efter den kod som finns i princip alla religioner: allt vad ni vill att andra ska göra för er, ska ni också göra för dem.
Så bränns det svenska flaggor i Turkiet. Blev ni upprörda? När jag såg bilderna på teve var blev jag mest nervös över att någon i den där upprörda sinnesstämningen skulle bränna sig. Annars tror jag svenskar i allmänhet har en ganska avslappnad attityd till just flaggan. Det finns andra sätt att reta upp svenskar. Eftersom vi är så digitala som vi är, skulle det ge mer effekt att rikta in sig på sånt som internetuppkoppling eller elnät. De så kallade hacktivisterna vädrar morgonluft.
Något svenskarna inte retar upp sig på längre i någon större utsträckning är dans på offentliga tillställningar. Detta var ju stort runt 1930 och 1940, och då det egentligen borde ha debatterats nazism och främlingsfientlighet, fokuserades denna ungdomsaktivitet med ingredienser av berusning och olämpligt relaterande under epitetet dansbaneeländet. Kyrkorna förhöll sig framåtlutade i fördömandet och övriga samhället, företrädesvis den äldre generationen, låg inte långt efter. Detta träsk behövde saneras och en ungdomsvårdskommitté tillsattes. Fortfarande krävs tillstånd enligt ordningslagen för att svenska folket ska få svänga sina lurviga offentligen, om det inte kan garanteras att sammankomsten kan äga rum utan fara för ordning och säkerhet. Men nu har regeringen meddelat om en lagrådsremiss som, om den inte retar upp alltför många, kan leda till att lättnader i detta avseende. Allt har som bekant, sin tid, men vad som är anständigt eller inte är i högsta grad en fråga att fundera över.
