Dessa veckor är det stort fokus på att ta sig fram på olika sätt i Skövde. Det var ju för väl att de styrande i kommunen tog förnuftet till fånga och rev upp det där beslutet om att personliga assistenter inte skulle kunna få köra sina brukares privata bilar. Att funktionsnedsatta ska få komma ut och leva som alla andra andra är ju något som i våra dagar borde vara mer än självklart. Det enda positiva som kommit ur detta är att flera i denna grupp för en gång skull har fått vara subjekt i sina liv och fått komma till tals, och att vi ser att det faktiskt går att påverka i en demokrati.
Sen var det ju nervöst en stund när de sa på radion att skidtävlingarna kanske måste ske i Falun. För lite snö, för lite kyla, men när beskedet kom att det går att åka skidor på Billingen blev väl många lyckliga. Jag måste tillstå att jag tillhör den minoritet i Sverige som inte alls förstår fascinationen med att titta på skidsport. Det är säkert ett finfint tidsfördriv för den lagom intresserade, och ett stort intresse för den som till och med har egna hålltider för åkarna, och säkert skulle jag bli fångad om jag bara gav mig tiden till detta. Precis som i en spännande film vill man ju se hur det går.
Det är tur att vi är olika. Snart är det Vasaloppet och det är intressant ur ett historiskt perspektiv. Danske kungen Kristian II Tyrann ville fånga upprorsmannen Gustav Eriksson och skickade sina soldater till Dalarna där Gustav uppehöll sig. Gustav ville få med sig dalabönderna på revolten och reste runt mellan byarna. Det traditionella Vasaloppet körs sedan 1922 mellan Sälen och Mora, men den sträcka Gustav körde vintern 1520 var åt andra hållet. Det är omtvistat huruvida han färdades via skidor eller inte. Det finns en anteckning från kyrkoherde Herman Pauli i Malung från år 1593 som anger att Gustav Eriksson siktats iförd snöskor. Historikern Dick Harrison menar att uppländska herremän inte var bekanta med skidåkningens konster och att vi nog kan räkna med att Gustav Eriksson tog sig fram med hjälp av häst eller till fots. Hur som helst ligger det något i den svenska hjältesagans intresse att se bilden av en sportig, inte alltid sportslig, revoltör framför sig i kampen mot den förtryckande regimen, meter för meter i rikets tjänst. Hur det gick, vet vi ju.
Det har hänt mycket sedan medeltiden. Respekten för det mänskliga livet har utvecklats i deklarationer och konventioner. Men efter flera dödsolyckor bara i Skaraborg sedan årsskiftet och med erfarenhet av hur det ser ut på våra vägar, undrar jag om en folkkampanj inte behöver till. Transportstyrelsen har visserligen sin nollvision om skador och olyckor i trafiken, men alltför ofta ligger speciellt lastbilsförare alldeles för nära framförvarande fordon. Vid vinterväglag är det inte säkert att tillåten hastighet kan hållas. Tresekundersregeln och att hålla sig i sitt eget körfält får varje trafikskoleelev lära sig. Det är bättre att komma fram lite senare, än att riskera livet både på sig själv och medtrafikanterna. Det borde vara en yrkesstolthet.
