Tänk dig att du sitter i väntrummet på akutmottagningen. Tillsammans med dig sitter ett tjugotal andra personer som precis som du önskar hjälp så fort det går. Så märker ni att patienterna inte ropas in i turordning. Det verkar heller inte vara så att det är den som har mest ont eller är mest skadad som får förtur. Det verkar däremot som att utseendet hos patienten är det avgörande. Mycket riktigt, när du anmälde dig i receptionen fick du ange ditt födelseland, och hudfärg och eventuell brytning registrerades noga. Sen får sjukvårdspersonalen välja och vraka bland de hjälpsökande. Vill läkaren inte behandla en person från, låt säga, Sydostasien, så går det jättebra att avstå. Inte officiellt alltså, men skulle det bli någon diskussion går det alltid att dra till med någon klyscha om att “vi ser över rutinerna” eller skylla på arbetsbelastning och sommarvikarier.
Så här är det ju inte. Det vet vi ju. Alla patienter behandlas lika och får vård utifrån behov. Men rasismens fula tryne är ändå högst närvarande i väntrummet. Att det faktiskt finns en rasprofilering i väntrummet där patienter vägrar låta sig behandlas av personal av icke önskvärd etnicitet är mer utbredd än vad många har vetat om.
DN har gjort en granskning som visar att det i samtliga Sveriges regioner finns vårdgivare som går med på patienters önskemål om att endast vårdas av etniskt svenska läkare och tandläkare. Resultatet är skrämmande och exemplen som ges är mycket tydliga. När journalisten ringer och utger sig för att vara ny patient och vill ha en etnisk svensk som läkare kan receptionisten svara med att det finns flera ljusa att välja mellan. Att det inte är läkarens eller tandläkarens språkkunskaper det handlar om är tydligt. “Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. (DN 28/7 2021).
Regionpolitikerna rasar. Facket nickar igenkännande. Statsministern avbryter sin semester för att kommentera. Diskrimineringsombudsmannen agerar och kallar till samtal.
Och i personalrum runt om i landet sitter sjukvårdspersonal med åratals utbildning och erfarenheter och är bortvalda. Inte för att de har felbehandlat någon, utan för att deras kollegor gått främlingsfientliga patienter till mötes. Läkare med utländsk bakgrund vittnar om hur de sett besvikelsen i vissa patienters ögon när de kommit in behandlingsrummet. En del patienter är mer utåtagerande och kräver att få träffa någon annan. Och uppenbarligen sker en hel del strukturell diskriminering redan vid tidsbokningen.
Så varför sker det här? Förklaringar har getts och det är allt från en allmän osäkerhet om att huruvida det går att förstå vad den invandrade läkaren säger, till en mer fördomsfull attityd där patienten utgår från att den utlandsfödde har en annan värdegrund som gör att vården blir sämre. Men nog går det an att be en läkare tala högre eller tydligare, oavsett vilken hudfärg denne har? Och är en inte nöjd med tandläkaren går det alltid att byta. Men att på förhand döma ut någon på grund av etnicitet är inget annat än rasism.
