När dessa rader skrivs är förtidsröstningen i full gång och när du läser dem är årets allmänna val över. En tid lär återstå innan dammet lagt sig och en ny regering är på plats och kanske kommer debattens svallvågor att nu ersättas av något som kan likna seriöst ansvarstagande för vårt land.
Jag funderar över begreppet och fenomenet “statsmannamässig”. För några veckor sedan skrev jag ett indignerat inlägg på mina sociala medier om hur partiledarna låter när de möts. De vill ha ordning och reda i landet. De talar om brutaliteten. De vill ha lugn och ro i skolan. Men så som de skriker med varandra borde dessa program förses med varningstext och åldersgräns. Deras ton hade aldrig acaccepterats i ett klassrum. Ändå gör de anspråk på att få leda Sverige.
Var det bättre förr? Jag tar mig tillbaka till 80-talet. Palme möter Fälldin 1982 och nog är de bitska på varandra. Palme möter Adelsohn 1985 och inte var de gladare. Men det var en annan värdighet över debatten. De uttalade fler än fem meningar i streck och lät varandra tala till punkt. De hade gedigna pappersunderlag framför sig och framstod som just statsmannamässiga. Något litet överseende leende med tillhörande huvudskakning, javisst, men inga kränkande tillmälen eller ifrågasättanden av någons intelligens, åt något håll. Däremot naturligtvis skarp kritik av den andres politik.
De gånger de riktigt hettat till har blivit tv-historia. 1989 tappade Carl Lidbom och Anders Björck humöret i förhöret i konstitutionsutskottet. Lidbom ville inte svara på Björcks frågor eftersom han ansåg dem vara trams, och Björck meddelade med bestämd röst att det inte ankommer på Carl Lidbom att fälla sådana yttranden här: du ska veta hut när du är här, punkt.
Vilka tillmälen som idag hade haglat fram och tillbaka i det känsloläget med dagens politiker vill en nog inte veta. Men då var dialogen förmodligen så häpnadsväckande att den blivit just tv-historia. Men Carl Lidbom säger något väldigt bra: lyssna först istället för att avbryta. När en är igång är det svårt att inte hålla sig tillbaka, det är ju förståeligt, men komplexa samhällsproblem kräver verkligen lugna och klargörande resonemang och inte tokroliga oneliners producerade av partiernas kommunikationsfolk. Och framförallt är det politiken som behöver diskuteras, inte partiledarnas intelligensnivå.
Jag tror inte partierna rår på detta själva, utan det är den allmänna utvecklingen i media som ligger bakom. Det ska vara snabba klipp på sociala medier, max tio sekunders prat med tre ord i skrift, partiledardebatter i tv där de skriker och hötter med pekfingrar och händer i luften i en idrottsarena där varje uttalande renderar skrik och applåder, ju tuffare uttalande desto ljudligare. Underhållande för den som är lagd åt det hållet, men är det särskilt statsmannamässigt?
Mitt i allt får vi besked om att den kära drottningen Elizabeth II dragit sina sista andetag på slottet Balmoral. Hon har välkomnat femton premiärministrar och stått för stabiliteten med sin sin värdighet och sitt skarpa intellekt. Må hon vila i frid.
