Gästbloggare: Gabrielle Jacobsson


Jag har bett prästkandidaten Gabrielle Jacobsson att berätta lite om hur hon ser på 50-årsfirandet. Tack min vän!

"Du ska bli präst är titeln på en av de två jubileumsböcker som gavs ut förra veckan i samband med 50-årsfirandet av Kyrkomötets beslut att prästämbetet ska vara öppet för både kvinnor och män.

Du ska bli präst var också orden som ringde i mitt huvud den där soliga sommardagen hemma i Jämtland för ett antal år sedan då jag för första gången upplevde mig vara kallad till att bli präst. Jag var motsträvig och absolut inte samarbetsvillig till en början. Gabrielle som PRÄST var så långt borta från min verklighet som man kunde komma, tyckte jag då. Jag passade inte, jag ville inte, jag kunde inte, jag rymdes inte i organisationen. Trodde jag. Jag nonchalerade kallelsen under en tid eftersom jag tyckte att jag var olämplig. Olämpligheten bestod bland annat i att jag trivdes i t-shirt, shorts, träningsskor, ryggsäck och cykelhjälm (och tillhörande cykel) och den stilen var utesluten för en präst i min föreställningsvärld, där präster skulle bära vackra frimärksskjortor, pressvecksbyxor, blankputsade skor och portfölj. Självklart var detta bara ett sätt att försöka greppa situationen och skylla på något konkret (som klädstil) innan de första omtumlande känslorna lagt sig. Det som slår mig nu i efterhand är att mitt kön, att jag är kvinna, var något som jag aldrig såg som ett hinder. Aldrig. Det var en ickefråga för mig.

Att jag är kvinna och upplevde mig kallad till att vara präst var alltså oproblematiskt i min värld, i skogarna och på fjällen i Jämtland. Visst, jag hade träffat på en (enda) person som alltid valde bort att ta emot nattvarden om prästen var kvinna, men den unge mannen såg jag som ett undantag i församlingen. Jag hade hört om konflikter i arbetslag, men jag uppfattade aldrig att kvinnoprästmotstånd var grunden i dessa konflikter.

När jag flyttade till Uppsala för teologistudier insåg jag att kvinnor som präster inte var en ickefråga för alla människor. Det var inte oladdat. Här i Uppsala möter jag människor från hela Sverige, från olika traditioner och bakgrunder, med olika erfarenheter och värderingar. Genom åren i Uppsala har jag blivit både frustrerad och förvånad över hur vi kan tolka bibeltexter, tradition och ämbete så olika. Det har varit nyttigt för mig. Jag tar inte saker för givna nu och jag förstår att tiden både långt före och efter Kyrkomötets beslut i september 1958 har innehållit hårt arbete, smärta, konflikter och splittring. Studier i kyrkohistoria/missionsvetenskap och läsandet av de två ovan omnämnda jubileumsböckerna har gett mig en djupare förståelse för den kamp de som gått före mig har fått utkämpa och jag inser vikten av att inte vara historielös, att förstå varför och vad vi firar under detta jubileum. Ämbetsfrågan utifrån ett könsperspektiv är fortfarande en ickefråga för mig, men nu är det en medveten ickefråga. Nu bär jag med mig vad mina storebröder och storasystrar i Kristus har gjort för att jag skulle kunna växa upp i ett sammanhang där frågan kunde vara en ickefråga.


Under veckan som gått har man i Uppsala kunnat ta del av 50-årsfirandet på flera sätt. Firandet på Svenska kyrkans nationella nivå skedde vid den mäktiga, glädjefyllda och gripande jubileumsmässan i samband med Kyrkomötets öppnande där vi med kungaparet, kronprinsessan och många internationella gäster från hela världen firade mässan tillsammans i den välfyllda domkyrkan. Vi fick bland annat ta del av en underbar predikan av biskop Antje Jackelén som lockade församlingen till både skratt och eftertänksamhet och Uppsala domkyrkas flickkör stod för den vackra sången i gudstjänsten. Kvinnor och män, ärkebiskopar, biskopar, diakoner, präster och lekfolk, barn och vuxna, rutinerade och nya, ja, alla möjliga människor medverkade i gudstjänsten och jag kände en stor glädje och framtidstro när jag tittade mig omkring och såg alla dessa goda krafter och engagerade människor i kyrkbänkarna runt omkring mig.


I lördags firades jubileet stiftsvis och i Uppsala stift firades dagen med vernissage av utställningen Du ska bli präst och med en jubileumsmässa i domkyrkan där en för dagen arrangerad kör med diakon och präster stod för skönsången med bland annat vackra soloinslag under psalmen Tack Gud för kvinnor och män (text: Anna Karin Hammar, musik: Alf Bengtsson). Lena Wängmark bjöd på den mest poetiska predikan jag någonsin upplevt. Jag fastnade för greppet att vara riktad mot Gud, att tilltala Gud i predikan. Även i denna gudstjänst var det en mångfald bland de medverkande, både vad gäller ålder, kön, nationalitet och profession. Efter gudstjänsten bjöds på eftersamling och mingel på Värmlands nation.

Söndagen, församlingarnas jubileumsdag, (som jag bara har andrahandsinformation om, då jag inte firade denna gudstjänst själv) firades med jubileumshögmässa i Uppsala domkyrka med bland andra alla de som är kvinnor och präster som har tjänstgjort i Uppsala domkyrkoförsamling genom åren. Domprosten Tuulikki Koivunen Bylund predikade (enligt människor på plats) väldigt bra, reflekterat och med klokt budskap. Hon har en förmåga att väcka tankar och starta reflektion inom människor! Efter gudstjänsten följde ett samtal med några av författarna till boken Kära Ester (författare: Ninna Edgardh Beckman, Helene Egnell, Gunilla Lindén, Maria Kjellsdotter Rydinger och Eva Brunne) i Katedralkaféet där det diskuterades hur Svenska kyrkan förvaltat den kyrkokrititk Ester Lutteman gav uttryck för 1957 då hon lämnade Svenska kyrkan i protest mot den patriarkala strukturen och det hon ansåg vara en utveckling bort från den reformatoriska identiteten.

Hur firandet av detta jubileum har sett ut runt om i Sverige den senaste veckan är olika och jag vet att församlingar, passivt och aktivt, valt att avstå från att uppmärksamma denna högtidsdag. Jag inser att medvetenhet och inspiration från mina storebröder och storasystrar i Kristus fortfarande behövs på sina håll… Nu har vi två års firande framför oss innan vi når den 50-åriga jubileumsdagen för prästvigningen av Elisabeth Djurle och Margit Sahlin i Stockholm och Ingrid Persson i Härnösand. Det ser jag fram emot!


Gabrielle Jacobsson, prästkandidat för Svenska kyrkan, Härnösands stift"

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...