Behöver vi förstå allting för att kunna ana den konstnärliga eller existentiella skönheten i det vi upplever? Eller kan vi vila i vissheten att vi inte riktigt förstår allt, men att det ändå på ett djupare plan kan vara helt förståeligt?
Tanken slog mig när en ung person i närheten frågade mig vad de där orden i luciasången betyder. Alltså inte den moderna förenklande 50-talsvarianten Ute är mörkt och kallt, utan Arvid Roséns klassiska text från 1928 där natten går tunga fjät. Jag försökte dramatisera det hela genom att med med mörk uppsyn kliva omkring med tungt släpande steg, men den blivande tärnan i luciatåget såg än mer frågande ut. Och varför skulle solen förlåta jorden? Har vi förmörkat den? Nja, snarare har solen lämnat jorden för en stund, och det är därför natten går med tunga steg runt gården och stugan. Men frågan återstår: vad är det som svingar där i de tysta rummen?
Nej, jag tror inte att vi behöver förstå precis allting. Det lär finnas språkvetare som menar att ordet fjät inte alls betyder steg, utan att själva idén är att vi inte vet vad fjät innebär. Det enda vi behöver känna in är själva natten och mörkret som förefaller vara tungt. Men det går framåt. Och såväl barn som vuxna kan må väl av att gå in i den okända värld som språket ju kan vara, upplevelsen av att läsa eller höra lyrik som egentligen är helt obegripligt logiskt sett, men förunderligt och välgörande för själen.
Jag tror att det är själva stämningen runt omkring som ger vägledning åt texttolkningen. Om bilreparatören skulle meddela att kardanaxeln glappar och därför behöver bytas, eller om värmepumphandläggaren inlevelsefullt berättar om kärvande växelventiler skulle en icke-praktiker som jag inte alls förstå vidden av det inträffade, men av de sakkunnigas tonfall och ansiktsmimik att döma skulle företeelserna säkert klassificeras som smärre katastrofer, men lika svårtolkade som alltför djupsinniga dikter.
Men pånyttfödelser i förståelsens ljus kan inträffa och varje gång är det lika roligt. En utlandsfödd kantorselev jag hade för ett par år sen bad mig förklara innebörden i den av Thekla Knös översatta julpsalmen Det är en ros utsprungen. Varför har rosen sprungit ut? Och varthän? När hon förstod hur psalmförfattaren beskriver hur rosen sakta vecklar ut sina kronblad, och att denna ros syftar på Jesus kom texten i en helt annan dager. Men hon hade i flera år tumlat runt i ovissheten och hade varit lika salig över psalmen ändå. Jodå, dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky.
Vissa saker vi inte förstår i den meningen att vi inte kan acceptera dem, bör vi naturligtvis protestera mot. Vårt luciafirande är ett hopkok av hedniska hyss och traditionen om martyren Sankta Lucia, och gemensamt för dessa är att mörkret på olika sätt ska betvingas. Ibland är det väl så att vi måste vänta på att det ljusnar, men varför inte hjälpa nattens tunga fjät lite grann på traven?
Jag önskar läsarna en fin luciavecka med diktaren Vilhelm Ekelunds ord: Som en gåtfull uppenbaring står denna själfullhet för mig, vars väsen jag ej kan tyda men gläds åt att kunna närma mig och ana.
