Det kommer sig då och då här i spalten att jag bidrar med ögonblicksbilder från vardagen som präst. Mycket av det vi gör märks aldrig, men en direkt kontrast till det slutna rummets samtal är alla de tillfällen då vi delar med oss av väl valda ord i offentlighetens ljus i form av tal och predikningar. På prästens repertoir finns tal vid livets början och vid livets slut, vårvindsfriska vårtal,ungdomligt uppmuntrande tal vid skolavslutningar och examenshögtider, allmänintressanta föredrag, finstämda parentationer, vanliga predikningar och så korta men kärnfulla betraktelser vid advents - och julkonserter.
Nu är det intensiva veckor. Det ser äntligen ut som att vi kan fylla kyrkorna igen och det gör vi med bravur. Musiken står högt i kurs och vem vill inte höra barnkörer, blandade körer, sångsolister och instrumentalister i de traditionella sångerna och när finalen nås med O Helga Natt är vanligtvis intet öga torrt i kyrkbänkarna.
Så får kören vila benen en stund och det är dags för prästen. Vi harklar igång oss med en gemensamt sjungen psalm och sen är vi igång. Vi vill förmedla ett tidlöst budskap. Det ska vara traditionellt men samtidigt modernt. Det ska vara kort men ändå innehållsrikt. Det ska anknyta till julevangeliet och till folks vardagsliv.
De kyrkomusiker, vaktmästare och kyrkvärdar som tålmodigt och snällt får lyssna på oss mer än andra, vet vad vi har för favoritformuleringar, precis som vi vet hur musikerna brukar introducera melodin i preludiet medan vi andra slår upp psalmen i psalmboken och hur de brukar göra sina tonartshöjningar. Jodå, det kanske ni tror bara förekommer i Melodifestivalen men just denna finess ingår faktiskt som moment i kantorsexamen. Men att vi upprepar oss gör kanske inte så mycket. Somligt tål att höras gång på gång. Är det inte så med oss människor att vi mår väl av att återkomma till kända tankar oavsett om det handlar om julblommor eller julpredikningar?
Men allmänheten får inte tröttas alltför mycket, och för att variera alla de samlingar vi har under december månad brukar nog de flesta göra upp en liten plan. Det är ju dessutom så att en hel del församlingsbor deltar i flera arrangemang och visst vill man få sig något nytt till livs?
Jag hämtar ofta inspiration från företeelser i vardagen. Just när det gäller att hantera tradition och förnyelse är kreatörerna bakom Aladdinasken bra förebilder. På utsidan ser asken likadan ut från år till år. Doften som sprider sig när man öppnar locket är ljuvlig men innehållet är inte riktigt detsamma. I år får limepralinen ge plats åt en ny chokladbit; len kolakräm med smak av apelsin och kanel inslagen i mörk choklad. Somliga sörjer dock trillingsnötens försvinnande 2014 med samma intensitet som vissa sörjer förlusten av gamla Fader vår. Själva ordet Aladdin betyder förresten “trons ädelhet” och besöker du en kyrka i helgerna hoppas jag att just din präst plockar upp en ädel godbit ur traditionen och låter en doft av salighet sprida sig i kyrkorummet.
